Under århundradenas lopp har det uttalats miljontals böner om fred.

Av dessa har kanske inga varit ovanligare än de som frambars av världens religiösa ledare i Assisi i Italien i slutet av år 1986.

Lyssnade dessa religioners anhängare till bönerna och handlade i överensstämmelse med dem? Lyssnade Gud?

En av Vakna!:s korrespondenter i Italien analyserar dessa frågor i de artiklar som här följer.

Böner om fred — Vem lyssnar till dem?

VAD gjorde en amerikansk indian i full fjäderskrud på samma podium som en grekisk-ortodox präst? Varför satt den buddistiske Dalai Lama tillsammans med ärkebiskopen av Canterbury? Vad kunde en judisk rabbin och en metropolit från den ryska ortodoxa kyrkan ha gemensamt? Och varför skulle påven Johannes Paulus II från katolska kyrkan presidera vid en sådan sammankomst?

För inte så länge sedan skulle det ha varit otänkbart för påven att ta del i en bönedag tillsammans med ledare för de andra större religionerna. Men i slutet av år 1986 deltog han tillsammans med alla dessa andra religioner i firandet av ”Världsbönedagen för fred” i den italienska staden Assisi. Sammankomsten hade anordnats på initiativ av påven i linje med Förenta nationernas utropande av år 1986 som Internationella Fredsåret.

I Assisi framfördes en mängd olika böner om fred. Men vem lyssnade till dessa böner? Kristenhetens treenige Gud? Eller judarnas Gud? Muslimernas Allah? Animisternas naturgudar? Var det över huvud taget någon av dessa gudar som lyssnade till de här bönerna? Nu när någon tid har förflutit sedan sammankomsten i Assisi är svaren på dessa frågor uppenbara.

Vad som försiggick

De religiösa ledarnas böner var höjdpunkten på den internationella bönedag som hölls i Assisi i mellersta Italien den 27 oktober förra året. Ett stort podium hade uppförts med ordet ”FRED” på 14 språk i fonden. I en stor halvcirkel med påven i mitten satt mer än 60 företrädare för de större religionerna, och dessa turades om att frambära böner från en särskild talarstol. Televisionskameror filmade hela ceremonin, som uppges ha följts av 500 miljoner människor över hela världen.

De första som bad var buddisterna, som bad om ”en ocean av lycka och glädje”. Därefter nedkallade hinduerna ”fred över alla varelser”. Muslimerna bad: ”Pris ske Gud, universums Herre.”

”Ge oss fred”, var de afrikanska animisternas bön, när de åkallade sina gudomligheter. ”Vi frambär pipan åt den Store Anden, åt Moder Jord”, sade de amerikanska indianerna och rökte sin fredspipa. ”Ge jorden fred”, bad judarna.

”I fred och endräkt låt oss bönfalla inför vår Herre Gud”, bad representanterna för de katolska, anglikanska, lutherska och grekisk-ortodoxa kyrkorna. Sikher, zoroastrer, shintoister och jainister bad också om universell fred.

En celeber tilldragelse

Detta var, enligt vad pressen konstaterade, första gången som så högt uppsatta präster ur världens olika religioner hade församlats på samma plats för att bedja. Av detta skäl har sammankomsten betecknats som ett ”historiskt tillfälle”.

Somliga menade att en biblisk profetia gick i uppfyllelse där. Eftersom Assisi är beläget på en kulle, ansåg de att detta var det symboliska berget i Mika, kapitel 4, vers 2. Ett referat förklarade att sammankomsten i Assisi var ”ett möte som profeten Mika hade profeterat om för 2.700 år sedan: ’I ändens tid skall det berg där Herrens tempel står vara det högsta. ... Alla folk skall samlas vid dess fot och skall säga: Låt oss gå upp till Herrens berg. Han skall undervisa oss om vad vi måste göra.’” — Voce delle Contrade.

Tidskriften Il Sabato förklarade entusiastiskt: ”Det är första gången något sådant har inträffat sedan Babels torn. Den gången splittrades människor på grund av sin önskan att nå himlarna. I en religiös anda som får dem att öppnas för Guds gåva, fred, blir människor i dag i stället förenade.”

Allvarliga frågor väckta

Detta var utan tvekan en celeber tilldragelse. Den väckte emellertid en rad berättigade frågor. Dagstidningen La Nazione undrade: ”Tjänade detta budskap sitt syfte? Nådde det hjärtat på dessa en halv miljard tittare? Lyckades det slå en bräsch i deras grundmurade positioner som direkt eller indirekt leder och styr världshändelserna och jordens öde?”

Tänkande människor ställer sig också andra rannsakande frågor: Godtar Gud alla böner, oavsett vilken typ av tillbedjan man utövar? Är det tillbörligt att bedja om något utan att ta reda på hur Gud ser på saken? Har detta möte fått människor att verka för fred? Vad kan vi lära av historien? Och framför allt, vad säger bibeln om hur världsfred skall åstadkommas?

Vi måste också fråga oss: Var församlandet av denna världens religioner i Assisi i själva verket ett modernt Babels torn?

Ett modernt Babels torn?

DET forntida Babels torn har kommit att bli en symbol av förvirring och splittring. Det var där som Gud för omkring 4.000 år sedan förbistrade människornas språk. Varför? Därför att de gjorde uppror mot honom. De vägrade att lyda Gud och lät i stället sina liv kretsa kring ofullkomliga människors planer och projekt. Gud spred därför ut dem över hela jorden. — 1 Moseboken 11:1—9.

Var det som hände i Assisi egentligen så annorlunda? Blev människor i sann mening återförenade där? Kan det verkligen sägas att dessa religiösa ledare för över två miljarder av jordens invånare främjade världsfreden?

Var de eniga?

Bara några dagar tidigare hade påven i ett tal med eftertryck framhållit: ”Det som skall äga rum i Assisi kommer ingalunda att vara någon religiös synkretism [förening].” Han tillade: ”Vi kan inte bedja tillsammans, det vill säga förenas i gemensam bön, men vi kan vara närvarande medan andra ber.”

Påven visade således att den norm som skulle följas under denna fredsbönedag var att komma tillsammans för att bedja, inte att bedja tillsammans. Somliga påpekade att han ville undvika att ta del i en gemensam bön. På detta sätt skulle katolikerna inte kunna anklaga honom för samgående med de andra religiösa trosriktningarna.

Detta framgår av det välkomstanförande som påven höll till de religiösa ledarna den aktuella förmiddagen. Han framhöll med skärpa: ”Att vi har kommit hit innebär inte att vi har för avsikt att söka nå religiös samstämmighet oss emellan eller underhandla om vår tro. Det betyder inte heller att olika religioner kan bringas till överensstämmelse med utgångspunkt från ett gemensamt engagemang i ett övergripande jordiskt projekt.”

Det var således tydligt att det inte skulle förekomma några försök att förena de många motstridiga religiösa läror som delegaterna i Assisi representerade. Religiös enighet skulle därför vara omöjlig att uppnå. Förbistringen av de ”religiösa tungomålen” skulle komma att fortsätta. Likheten med det forntida Babels torn är således mycket slående.

Denna religiösa oenighet framgår tydligt om man granskar några av deras trosuppfattningar. Buddisterna kan till exempel inte acceptera tron på en personlig Gud, utan lär att människans slutliga mål är nirvana, ett tillstånd av fullkomlig sällhet som uppnås genom utplånande av jaget. Hinduerna tror på miljontals gudar och på en ständig reinkarnationscykel som kan leda fram till nirvana. De katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkosamfunden tror på en treenighet. Men muslimerna tror att det bara finns en enda Gud, Allah, och att Muhammed är hans profet; de tror emellertid inte att Gud har en son. Judarna dyrkar en enda Gud men godtar inte Jesus som Messias. Afrikanska religioner tror att växter, djur och livlösa föremål är besjälade. De amerikanska indianerna dyrkar naturkrafterna.

Verklig fred måste emellertid innebära att olika folkslag åtminstone i grundläggande frågor samsas eller förenas. Men de religioner som sammanstrålade i Assisi var så sorgligt splittrade att de inte ens kunde komma överens om en gemensam bön! Gud kan förvisso inte godkänna alla dessa motstridiga uppfattningar; aposteln Paulus skrev nämligen: ”Gud är ju inte oordningens Gud, utan fridens.” — 1 Korintierna 14:33.

Lyssnar Gud till dessa böner?

Hur kan den ende sanne Guden, himmelens och jordens Skapare, med välvilja lyssna till böner som framförs av religiösa ledare som inte har någon som helst avsikt att verka för sann endräkt? Guds eget inspirerade ord säger klart och tydligt att de som utövar den sanna tillbedjan ”alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland ... [dem], utan att ... [de] må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång”. — 1 Korintierna 1:10.

Om Gud lyssnade till alla dessa söndrade religioner, skulle han vara i strid med sig själv. Det skulle tyda på att han godkände det som han själv fördömer — splittring. Men sanningens Gud kan inte göra sig skyldig till dubbelmoral. Han kommer aldrig att gå emot sitt eget ord, eftersom ”Gud ... inte kan ljuga”. (Titus 1:2) De böner som framförs av sådana splittrade tillbedjare blir således inte gynnsamt hörda av Gud.

Bibeln visar tydligt att Gud endast godkänner den form av tillbedjan som är i överensstämmelse med hans vilja. Jesus sade: ”Inte var och en som säger till mig: ’Herre, Herre’, skall komma in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna.” Han sade också att Gud ”söker ... efter”, det vill säga godkänner och lyssnar till, endast dem som tillber honom ”med ande och sanning”. De gör detta genom att hålla hans ord och lyda hans befallningar. Gud ogillar således de religioner som inte gör hans vilja, precis som han ogillade byggarna av Babels torn, som inte heller gjorde hans vilja. Han förkastar sådana personer. Som Jesus sade till dem som följer sina egna önskningar i stället för att göra Guds vilja: ”Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.” — Matteus 7:21—23; Johannes 4:23, 24.

Det andliga tillstånd som präglar de religioner som sammanstrålade i Assisi är således raka motsatsen till vad Gud kräver av sanna tillbedjare. I stället för att vara förenade i samma sinnelag och samma tänkesätt är de söndrade av oenighet, precis som det var vid Babels torn.

Att Gud inte lyssnar med välbehag till de böner som frambärs av denna världens Babel-liknande religioner framgår ännu tydligare när vi undersöker det historiska vittnesbördet. Vilken bild ger då detta vittnesbörd?

[Bild på sidan 6]

Ett babyloniskt tempeltorn

”Era händer är fulla av blod”

”OM NI än ber mycket, så hör jag inte på det. Era händer är fulla av blod.” Så sade den allsmäktige Guden till dem som påstod sig tjäna honom men var delaktiga i att utgjuta oskyldigt blod. — Jesaja 1:15.

Har denna världens religioner gjort sig skyldiga till att utgjuta oskyldigt blod? Ja, det har de verkligen. I vartenda krig under 1900-talet har denna världens religioner och deras prästerskap understött blodsutgjutelsen. Detta har till och med lett till att medlemmar av samma religion har dödat varandra i ofantlig skala.

Jesus lärde emellertid sina efterföljare: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats.” (Matteus 26:52) Aposteln Paulus förklarade: ”Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga.” (2 Korintierna 10:4) Guds ords kraftfulla budskap är att de som utövar den sanna religionen måste älska varandra och inte utgjuta blod: ”Härigenom blir Guds barn och djävulens barn uppenbara: Var och en som inte utövar rättfärdighet, han härstammar inte från Gud, inte heller den som inte älskar sin broder. Detta är nämligen det budskap som ni har hört från början, att vi skall älska varandra; inte vara såsom Kain, som härstammade från den onde och tog livet av sin bror.” — 1 Johannes 3:10—12.

Om en religion inte utövar detta slag av kärlek, kommer dess böner inte att bli hörda av Gud. Bibeln förklarar: ”Vad vi än ber om skall vi få av honom, därför att vi håller hans bud och gör de ting som är behagliga i hans ögon.” (1 Johannes 3:22) Men denna världens religioner har inte hållit Guds bud. De har i stället följt minsta motståndets lag och deltagit i slaktandet av omkring hundra miljoner människor enbart i de krig som förekommit under detta århundrade!

Kommer de politiska ledarna och deras folk att lyssna?

I sitt avslutande tal i Assisi sade Johannes Paulus II: ”Vi uppmanar världens ledare att beakta vår ödmjuka vädjan till Gud om fred.” Kommer de politiska ledarna och deras folk att lyssna till denna vädjan? En historisk tillbakablick hjälper oss att få svar på denna fråga.

Historien visar att fredsfördrag och böner om fred inte är något nytt. Under medeltiden kallades ofta en fredsöverenskommelse för gudsfred. Sådan pålystes under kristenhetens religiösa högtider, då alla stridigheter skulle upphöra. Men inte ens hotet om bannlysning för dem som kränkte dessa överenskommelser var tillräckligt för att få människor att respektera dem.

År 1915 riktade påven Benedictus XV en vädjan till nationerna om att upphöra med det ”fruktansvärda slaktandet” i första världskriget. Han bad till Gud om ”ett slut på detta ondskefulla gissel”. Men varken nationernas ledare eller deras folk lyssnade. Och självfallet lyssnade inte heller Gud, eftersom de stridande på båda sidor tillhörde samma religion. Katolik dödade således katolik, och protestant dödade protestant, helt i strid mot Guds bud.

På våren 1939, då andra världskrigets ovädersmoln började hopa sig, organiserade påven Pius XII ”en offentlig bönekampanj för freden”. I augusti samma år, strax före krigsutbrottet, vädjade han till världens politiska ledare och deras folk att avstå från alla ”anklagelser, hotelser och orsaker till ömsesidigt misstroende” för att undvika att det värsta skulle inträffa.

Men alla dessa böner och vädjanden kunde inte hejda krigsmaskinen i det katolska och protestantiska Tyskland, och inte heller resulterade de i fred för det katolska Italien eller för det shintoistiska Japan. Inga religionsanhängare hotades heller av bannlysning därför att de dödade andra medlemmar av samma religion. Detta slaktande bröder emellan pågick därför i sex år, överallt med prästerskapets stöd.

Som svar på påvens vädjande i Assisi gjorde man på vissa håll ett uppehåll i stridigheterna den 27 oktober 1986. Men i andra länder fortsatte de. I många fall skedde detta i länder vars religion var representerad i Assisi. De katolska gerillakämparna i IRA genomförde till exempel ett bombattentat på Irland. I Indien pågick sikhernas strider. I Afghanistan, Etiopien, Libanon, Iran, Irak såväl som i andra områden fortsatte också blodsutgjutelsen. Och även på de platser där vapenvilan iakttogs denna enda dag fortsatte man att sprida död och skräck redan nästa dag. I sanning en egendomlig fred!

Skulle ”fridens Gud” kunna välsigna sådana initiativ som indirekt innebär ett godkännande av dem som slutar upp att döda varandra i dag för att sedan börja igen i morgon? Godkände Gud Kain sedan denne hade dödat Abel? Verkligen inte! — Hebréerna 13:20.

Inte en kraft för fred

Färska opinionsundersökningar runt om i världen visar att ett stort antal människor anser att världens religioner främjar krig snarare än fred. Fyrtiosju procent av fransmännen och 48 procent av israelerna är av denna uppfattning.

John Taylor, generalsekreterare i World Conference of Religions for Peace, förklarade i den franska katolska månadstidskriften L’Actualité Religieuse dans le Monde: ”Vi narrade oss själva att tro att religionen kunde och borde sprida ljus och medmänsklig kärlek i krigstid och att vi skulle få stort gagn av de samlade krafterna mot krig, mot krigsvapen. Men när vi undersökte dessa problem, kom vi så småningom att inse att krig inte orsakas av vapen, utan av hat och splittringar människor emellan. ... Och härvidlag har även religionen spelat sin roll.”

I den katolska dagstidningen Avvenire förklarade historikern Ernesto Galli Della Loggia med ännu större skärpa: ”Religionen tycks inte ha utgjort ett förenande drag individer och nationer emellan, utan snarare raka motsatsen. Så har det varit i hundratals år. De största monoteistiska religionerna har inte endast bekämpat varandra i skoningslösa krig, utan vissa av dem — främst kristendomen och islam — har ägnat all sin kraft åt att utplåna de så kallade primitiva folkens animistiska religioner. Detta har skett därför att religion och politisk makt endast är olika sidor av samma mynt.”

Av detta och andra skäl har det kommit att bli så att nationernas regeringar antingen ignorerar de religiösa ledarna eller tolererar dem som ett nödvändigt ont. Vidare är världens religioner i sig själva blott och bart en yttre fernissa som har föga eller ingen positiv verkan på människan eller på världsförhållandena.

I sitt slutanförande denna bönedag erkände påven själv katolicismens del i all denna blodsutgjutelse. Han sade: ”Jag erkänner villigt att katoliker inte alltid varit trogna mot denna trossats.” Därefter tillade han: ”Vi har inte alltid varit ’fredsstiftare’. För oss, men kanske också i viss mån för alla, är således detta möte i Assisi en form av botgöring.”

Men har våra dagars religioner genom sitt handlingssätt visat att de har ändrat sin inställning gentemot krig? Är de verkligen botfärdiga, ångerfulla över sitt skändliga förflutna? Beträffande de krig som för närvarande pågår framhöll Ernesto Galli Della Loggia: ”Nio gånger av tio är dessa konflikter också, för att inte säga huvudsakligen, religiösa konflikter.”

Dessa böner om fred har således varit fruktlösa. Varken de politiska ledarna eller folk i allmänhet lyssnar till dem eller handlar i överensstämmelse med dem; och det gör inte heller Gud, för han har sagt: ”Om ni än ber mycket, så hör jag inte på det. Era händer är fulla av blod.” (Jesaja 1:15) Det var därför som Internationella Fredsåret (1986), som utlystes av Förenta nationerna och backades upp av denna världens religioners böner, blev ett sådant fiasko.

[Ruta på sidan 10]

En undersökning i Italien

Tidskriften Vakna! utförde nyligen en undersökning i ett antal italienska städer, varunder hundratals människor intervjuades, de flesta katoliker. På frågan om huruvida sådana initiativ som bönedagen i Assisi och tillfälliga vapenvilor för freden bidrar till avskaffandet av krig och krigsvapen svarade 70 procent nej, 17 procent att det bara var första steget och endast 10 procent att det var ett positivt initiativ.

En präst från den norditalienska staden Bergamo sade: ”Jag tror att detta initiativ kommer att bli till stor nytta, om bara budskapet fortsätter att föras ut. Det är en bra början som inte får bli en engångsföreteelse.”

Men en ung katolsk kvinna från samma område sade: ”Man kan inte undgå att frapperas av det hyckleri som präglar människor som har krigat i åratal, också av religiösa skäl, och som sedan lägger ner sina vapen och ber om världsfred, när de mycket väl vet att de kommer att fortsätta att slåss redan nästa dag.” Och en ung flicka från Brescia sade: ”Möten som dessa hjälper inte mot religiös likgiltighet. Kyrkorna borde intressera sig mindre för politik, om de vill att Gud skall lyssna till dem.”

Som svar på frågan: ”Vad bör religionerna göra för att mer effektivt bidra till freden?” svarade en katolik från Turin att ”de bör ta avstånd från allt världsligt engagemang och lära människor att leva utan vapen”. En ung katolsk kvinna från Cremona förklarade: ”Kyrkan borde ha föregått med gott exempel genom att inte blanda sig i krig och politik. Men nu är det för sent.”

På frågan: ”Vad anser du om påvens fredsinitiativ?” svarade en advokat från provinsen Pesaro: ”Kyrkan utnyttjar fredsproblematiken till sin egen fördel för att bedriva katolsk propaganda runt om i världen.” En 84-årig katolsk kvinna sade: ”Det är meningslöst. Om de vill ha krig, kommer de att sätta i gång ett i alla fall.”

På tal om religionens ”politiska syften” gjorde Il Corriere della Sera som ges ut i Milano följande betecknande kommentar: ”Kyrkan drar fördel av pacifismen och främjar initiativ som gör det möjligt för den att kontrollera, snarare än att underställa sig, den offentliga debatten rörande de större politiska frågor som är aktuella för dagen.”

[Bilder på sidan 8, 9]

Böner frambars av människor från alla delar av världen

Många ungdomar är intresserade av världsfred