En uppfinnare gör sin största upptäckt
DEN protestantiska väckelsegudstjänsten nådde just sin höjdpunkt. Den gästande predikanten höll med frenetisk vältalighet på att beskriva de fruktansvärda fasorna i det brinnande helvete där de onda skulle plågas för evigt. Hans dramatiska beskrivning fick de flesta av åhörarna att sitta som fastnaglade i bänkarna. Hans genomträngande ögon fick plötsligt syn på två unga pojkar som satt och skrattade — min kusin och jag! Hans vältalighet förbyttes i raseri, medan han lät förbannelserna hagla över oss. Vår mening var inte att vara vanvördiga. Vi bara tvivlade på att Gud kunde vara så ondskefull som denne predikant sade.
Något som också oroade mig var att vår kyrka inte var förföljd. ”Varför blir inte vi förföljda?” frågade jag ofta min mor. ”Jesus sade: ’Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.’ Men vi blir inte alls förföljda!” — Johannes 15:20.
Jag föddes i Stoutsville i Ohio år 1911. Min barndom kan nog ha verkat ensam för somliga. Jag hade inga jämnåriga bröder eller systrar. Jag fick inte leka med grannarnas barn. ”De använder ett ohyfsat språk”, sade min mor. Hon hade alldeles rätt, de gjorde verkligen det. Men jag kände mig aldrig ensam. Jag hade sysslor att utföra. Jag älskade att uppfinna saker. Jag tillverkade egna leksaker. Jag satte upp ett litet pappersbruk och tillverkade på egen hand brevpapper och kuvert. Jag byggde en radioapparat, på vilken jag kunde få in sändningar från Cuba.
För att få ihop pengar till mina projekt tog jag diverse ströjobb. Jag körde ut tvätt, eldade i kyrkans värmepanna på vintrarna, ringde i den stora kyrkklockan på söndagarna — ett verkligt karlgöra för en liten knatte. Jag var tvungen att hoppa upp och fatta tag i repet och hänga kvar, medan det pendlade tillbaka, för att få klockan att börja ringa och sedan följa med repet upp igen för att stoppa ringningen.
Jag älskade också att läsa. Det fanns inte så många böcker i vår bokhylla, men bibeln låg alltid framme på bordet. Jag hade en brinnande önskan att förstå den. Jag läste den om och om igen, i synnerhet evangelierna och Uppenbarelseboken. Vad jag längtade efter att få veta vad Gud ville säga oss i Uppenbarelseboken! Mitt intresse för bibeln blev ännu större, när vår söndagsskolelärarinna lovade att var och en som kunde lära sig trettio skriftställen som hon hade valt ut skulle få en bibel i gåva. Jag gjorde detta och blev den stolte ägaren till en egen bibel.
Ett bibelställe på hennes lista har följt mig under årens lopp — Psalm 34:8: ”Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som fruktar honom, och han befriar dem.” Mitt tidigaste minne av denna bibeltext är när jag var nio år gammal och hade dubbelsidig lunginflammation. Några år tidigare hade min lillasyster dött i denna sjukdom. Då det ju inte fanns några antibiotika på den tiden, verkade det som om det skulle gå likadant med mig. Jag hörde hur doktorn viskade till min mor att jag var nära att dö. ”Men”, tillade han, ”om han klarar sig två timmar till, kan det hända att han överlever.” Jag klarade mig igenom de två timmarna, plus några hundra tusen till.
Några år senare kom vår pastor på besök till oss. Han förklarade att han hade skaffat sig ett exemplar av 1911 års upplaga av Amerikanska standardöversättningen av bibeln. Därefter sade han något som fick mig att spetsa öronen: ”Guds namn, Jehova, används i hela Gamla testamentet.” Hade Gud ett namn? Var hans namn Jehova? Jag var så ivrig att få reda på detta, men till min besvikelse sade min mor: ”Jag föredrar ’Gud’.” Jag var så intresserad av bibeln att jag ville bli präst, men jag var inte överens med vår kyrkas läror. Jag började därför vid högskolan för att studera naturvetenskapliga ämnen.
Mina högskolestudier var nära att få ett slut innan de ens hade börjat. För att resorna skulle bli billigare hade jag köpt en motorcykel, och när jag var på väg till högskolan med min rumskamrat, fick vi plötsligt syn på en lastbil som hade fått motorstopp på vägen. Jag svängde ut för att inte kollidera med den och körde utför en tolv meter hög klippbrant. Än i dag kan jag sluta ögonen och se bergsklyftan komma rusande mot mig.
Ur den folkskara som hade samlats kom en lång, svartklädd främling fram till mig och yttrade med sin mörka röst några ord som gjorde ett outplånligt intryck: ”Din Gud räddade dig i dag. Ta reda på vem han är och tjäna honom.” Därefter vände han tvärt och gick sin väg medan jag undrande låg kvar.
När jag hade avlagt min examen, fick jag en administrativ post inom undervisningsväsendet. En gång skulle jag välja ut en ny lärare bland omkring ett hundra sökande. Bland ansökningshandlingarna fick jag syn på ett fotografi som fick mig att känna det som om jag tittade på min livskamrat. Jag rekommenderade att hon skulle få platsen. Hon hette Roberta. Inom ett år var vi gifta. Hon blev min livskamrat. Det var också genom hennes medverkan som min barndomsdröm om att förstå bibeln kom att gå i uppfyllelse.
Jag arbetade på min doktorsgrad i naturvetenskapliga ämnen vid Ohio State University, men jag hade inte glömt bort min kärlek till Gud och bibeln. Jag läste fortfarande bibeln då och då men förstod inte så mycket. Men år 1944 inträffade en förändring. En kvinna besökte Roberta och lämnade en religiös publikation med titeln Barnen. Kvinnan började studera den med min hustru.
”Sluta upp med det där studiet!” befallde jag min hustru, när jag upptäckte att det var med Jehovas vittnen hon studerade. ”De är inte alls bra människor. De vill inte försvara sitt land.”
Men Roberta slutade inte att studera. Jag beslöt därför att undersöka det hela lite närmare. Till min stora förvåning fick jag veta att det inte finns något brinnande helvete, att själen inte är odödlig och att treenighetsläran inte är sann. (Psalm 16:10; Hesekiel 18:4; Jona 2:3; Johannes 14:28) Gud är en, och hans namn är Jehova, det namn som hade fått mig att spetsa öronen så många år tidigare. Ju mer jag undersökte, desto mer öppnades mina ögon. Jag hade funnit den Gud som den svartklädde främlingen hade uppmanat mig att söka och tjäna. Detta var en Gud som jag kunde överlämna mitt liv åt. Inte en ondskefull varelse som torterade människor i eld och svavel i evigheters evigheter. Inte en bluffmakare som lovade att de ödmjuka skulle få ärva jorden och som sedan brände upp den i stället. — Predikaren 1:4; 9:5, 10; Romarna 6:23.
Roberta och jag var överens om att vi hade funnit den omtalade pärlan som var så värdefull. (Matteus 13:45, 46) År 1945 blev vi båda döpta som en symbol av vårt överlämnande till att göra Guds vilja som Jehovas vittnen. Jag övergav mina doktorandstudier och mina planer på att bli högskoleprofessor. Jag tog anställning vid ett stort forskningsinstitut och började arbeta med uppfinningar. Båda mina barndomsdrömmar hade gått i uppfyllelse — att få uppfinna saker och att förstå bibeln.
Jag har upplevt många intressanta projekt under årens lopp. Ett sådant hade med helikoptrar att göra. Om vinkeln på rotorbladen är för stor, uppstår turbulens, helikoptern överstegrar och faller som en sten. Det behövdes något som kunde förhindra att detta skedde. Jag uppfann en liten tryckmätare, endast en halv millimeter tjock. Tryckmätare av denna konstruktion monterades på rotorbladens yta. När bladen roterade, visade mätarna hur lufttrycket mot bladen varierade. Denna viktiga upplysning hjälpte konstruktörerna att rätta till problemet och förhindra överstegring. Denna uppfinning blev uppmärksammad över hela världen.
Dessa små tryckmätare har också kommit till användning inom sjukvården. Människor får ibland medicin för hjärtbesvär, när det verkliga problemet är kramper i esofagus, eller matstrupen. Båda dessa besvär förorsakar smärtor i bröstet och vänstra armen. Om ett rör utrustat med tre sådana små sensorer förs ner i matstrupen, avslöjar det om smärtorna härrör från en matstrupe som drabbats av kramp. Från matstrupen kan också hjärtverksamheten kontrolleras, och genom att mäta trycket i lungorna vid utandning kan man med hjälp av detta rör upptäcka emfysem och till och med avgöra hur långt framskridet detta är. Detta instrument har använts på sjukhus och väckt uppmärksamhet över hela världen.
Dessa tryckmätare används också för att mäta trycket i hjärnan vid ödem. Då de pressas mot ögats hornhinna, mäter de tryckförändringarna vid hjärtats slag, förändringar som återspeglar trycket i halsartärerna, och kan därigenom avslöja partiella förträngningar.
Ett annat projekt gällde konstruktion av mätinstrument till förlossningstänger. En tång försedd med detta instrument talar om för läkaren hur stort tryck han anbringar på fostrets huvud.
En läkare nämnde en gång att han skulle vilja se vad som händer i bronkerna när man andas in rök. Detta åstadkoms med hjälp av fiberoptik. En av mina medarbetare, Samuel Chambers (som också är ett Jehovas vittne), stod för konstruktionen. Instrumentet tillverkades och fördes ner i bronkerna. Vi kunde se hur de fina flimmerhåren, cilierna, rörde sig och renade bronkerna från främmande partiklar. Men när rök andades in och nådde cilierna, slutade de upp att röra sig! Röken lamslog bronkernas naturliga reningsmekanism.
Tillsammans med Chambers utvecklade jag också en speciell typ av pacemaker. Införd i hjärtat kunde den mäta trycket inne i hjärtat, samtidigt som den reglerade hjärtverksamheten. Med dess hjälp kunde man också injicera medicinska preparat i hjärtat eller ta blodprover. Den användes på sjukhus.
En gång skrev jag en serie artiklar om nya sätt att mäta mekaniska påfrestningar på byggnadskonstruktioner. Artiklarna, skrivna för förlaget McGraw-Hill, väckte en hel del uppmärksamhet och samlades så småningom i en bok, som en tid användes som lärobok vid högskolan.
Ungefär vid den här tiden talade jag med en läkare vid Ohio State University Hospital om blodtransfusioner. Han talade förringande om vittnena som okunniga personer och framförde anklagelsen att en broschyr som handlar om blod och blodtransfusion, utgiven av Sällskapet Vakttornet, hade felciterat en läkare.
”Tala inte med mig om felciteringar!” utropade jag. ”Jag vet vad felciteringar vill säga. Jag publicerar material varje månad. Den där läkaren var inte felciterad, det vet ni mycket väl!” Jag var en smula upphetsad och fortsatte: ”Ni läkare dödade förmodligen George Washington genom att tappa av blod från honom, och nu dödar ni folk genom att proppa dem fulla med förorenat blod!” Efter detta hade vi en riktigt trevlig pratstund.
Vi hade ett annat liknande fall. En äldre kvinna, ett Jehovas vittne, råkade ut för en bilolycka och fördes till Ohio State University Hospital. Läkaren där försökte övertala henne att ta emot en blodtransfusion. Jag kallades dit för att resonera med honom, men han avfärdade mina argument med förklenande kommentarer om vittnen som inte vet något om medicinska frågor men ändå försöker tala om för läkarna vad de skall göra.
”Känner ni till esofagussonden?” frågade jag. Jag talade om för honom att jag hade uppfunnit detta instrument och att jag en gång hade diskuterat dess användningsområden med en del av sjukhusets personal vid ett av deras personalmöten. Hans inställning förändrades avsevärt, och atmosfären blev mindre spänd.
Jag hade också del i att lösa ett besvärligt problem inom det amerikanska rymdprogrammet. NASA behövde en anordning som kunde mäta trycket i raketmunstycken. Temperaturen i dessa kan närma sig solytans. Andra typer av tryckmätare hade tydligen inte fungerat så bra.
Min chef och jag begav oss till Huntsville i Alabama, där man bedrev raketforskning. Där träffade vi en tysk, som hade hand om detta projekt. Han kom in i rummet och sade abrupt: ”Nå, hur skall ni gå till väga?” Inga inledande kommentarer.
Jag ombads förklara vår idé. Den gick ut på att tillverka en liten trycksensor som innehöll en vätska som inte var antändlig och som kunde kyla sensorn.
”Det kommer att fungera”, sade tysken. Konferensen var över — den kortaste jag någonsin varit med om! Instrumentet tillverkades, det fungerade, och vi tilldelades ett NASA-pris. Under mina 25 år som forskare fick jag mer än 30 patent.
Den allra största upptäckten gjorde jag emellertid inte som uppfinnare. Den gjorde jag när jag återupptäckte att den sanne Gudens namn var Jehova och fick förståelse för allt som detta namn stod för. (Psalm 83:19, NW) Jag talade om honom med mina medarbetare. Jag ledde bibelstudier med några av dem och deras familjemedlemmar i deras hem. Vid ett sådant studium var 17 personer närvarande, vid ett annat 19.
Nästan alla på min arbetsplats visste att jag var ett Jehovas vittne. På lunchrasterna brukade jag alltid försöka sätta mig bredvid olika personer, så att jag kunde vittna för dem. En dag frågade jag en man: ”Har du något emot att jag sätter mig här?” Han sade: ”Ja, det har jag!” Jag var tvungen att skratta. Han hade hört talas om mig och ville tydligen inte att jag skulle vittna för honom.
En gång besökte guvernören i Ohio min arbetsplats, och jag fick i uppdrag att tala med honom. Det visade sig bli till nytta för mig. Jag hade ett bibelstudium i staten Ohios speciella säkerhetsfängelse, och vid ett tillfälle ville den protestantiske fängelseprästen inte låta mig döpa en fånge som jag studerade bibeln med. Jag sade till honom: ”Vet ni, jag talade med guvernören så sent som i förra veckan. Jag tror att ni behöver hjälp.” Förändringen var ögonblicklig: ”Vänta lite!” sade han. ”Vi skall ordna det!” Det gjorde han också, och jag fick komma in och träffa den som jag ledde ett bibelstudium med.
När vi började besöka Rikets sal i Columbus, fanns det två församlingar där. Tjugofem år senare fanns det 24. Vid det laget tjänade jag som platstillsyningsman i staden. En framträdande händelse under denna tid var byggandet av en sammankomsthall där i trakten. Jag studerade då med Norman Watson och nämnde en dag för honom att vi behövde en tomt till en sammankomsthall.
”Vi går och tittar på några tomter”, sade han genast. Han visade mig flera olika platser och frågade: ”Vilken vill ni ha?” Han gav oss en fin tomt i London i Ohio. Han blev döpt längre fram.
Det tog oss 14 månader att bygga sammankomsthallen. Varje vecka sammanträdde byggnadskommittén för att räkna pengarna. Hade vi så att det räckte ännu en vecka? Detta inträffade varje vecka, och varje vecka hade Jehova sörjt för att det fanns tillräckligt för att fortsätta bygget. Bröderna Knorr och Suiter kom från huvudkontoret i Brooklyn för att delta i programmet vid överlämnandet.
Roberta och jag har under många lyckliga år fått hjälpa andra att lära känna Jehova. En av de första som vi delgav sanningen — och det skänkte mig särskild glädje — var min kusin, Vaughn Crites. Det var han och jag som så många år tidigare hade väckt väckelsepredikantens vrede, när vi skrattade åt hans helveteslögner om vår kärleksfulle Gud, Jehova. Också min mor kom på sin ålderdom att älska Guds namn, Jehova. Hon dog vid 90 års ålder efter att ha uttryckt sin önskan att bli ett vittne. Roberta och jag har nu privilegiet att tjäna Jehova tillsammans med församlingen i Sebring i Florida.
Min barndoms oro över att inte tillhöra en religion som blir förföljd hör nu det förflutna till. Vittnena blir förföljda över hela världen. Och samtidigt med förföljelsen upplever de sanningen i den bibeltext som jag lärde mig som liten pojke (NW): ”Jehovas ängel slår sitt läger runt omkring dem som fruktar honom, och han räddar dem.” — Berättat av Nelson Crites.
[Infälld text på sidan 24]
”Din Gud räddade dig i dag. Ta reda på vem han är och tjäna honom”
[Infälld text på sidan 25]
”Sluta upp med det där studiet!” befallde jag min hustru, när jag upptäckte att det var med Jehovas vittnen hon studerade
[Infälld text på sidan 26]
Röken lamslog bronkernas naturliga reningsmekanism!
[Infälld text på sidan 26]
Instrumentet tillverkades, det fungerade, och vi tilldelades ett NASA-pris
[Bild på sidan 23]
Nelson Crites med sin tryckmätare
[Bild på sidan 27]
Nelson och hans hustru Roberta studerar bibeln