År 1956 blev jag tillfrågad om jag kunde flytta till Irland. Två andra systrar och jag skickades till staden Galway. Första dagen besökte jag ett hus där det bodde en katolsk präst. Efter några minuter kom polisen och hämtade mig och min kamrat till stationen. Han tog namn och adress och gick raka vägen till telefonen. Vi hörde att han sade: ”Ja, Fader, jag vet precis var de bor.” Det var prästen som hade skickat honom! Vår hyresvärd tvingades vräka oss, så avdelningskontoret rekommenderade att vi skulle lämna området. Trots att vi kom tio minuter för sent till stationen, stod tåget kvar och väntade på oss. En man stod och såg till att vi gick ombord. Vi hade bara hunnit vara tre veckor i Galway!

Nu fick vi ett nytt förordnande i Limerick, en annan stad där katolska kyrkan hade ett enormt inflytande. Folk följde efter oss och skrek glåpord, och många vågade inte öppna dörren när vi kom. Ett år tidigare hade en broder blivit misshandlad i staden Cloonlara som låg i närheten. Vi blev därför väldigt glada när vi träffade Christopher, som nämndes i inledningen. Han bad oss komma tillbaka för att resonera om hans bibliska frågor. Under vårt besök kom en präst plötsligt in och krävde att Christopher skulle skicka i väg oss. Men Christopher stod på sig och sade: ”De här damerna knackade på och blev inbjudna. Du har varken knackat eller blivit inbjuden.” Prästen blev rasande och gick.

Vi hade ingen aning om att prästen hade samlat en stor grupp män som stod och väntade på oss utanför huset. Men Christopher såg det och förstod att de var farliga, och han fick oss att stanna tills de hade gått. Senare fick vi veta att han och hans familj strax efter det hade tvingats lämna området och hade flyttat till England.

Tillbaka till Irland

Jag kom tillbaka till Irland i augusti 1959 och blev förordnad att tjäna i församlingen i Dun Laoghaire. Under tiden hade Eric återvänt till England och var glad att jag fanns på så nära håll. Han ville också bli missionär. Eftersom det skickades missionärer till Irland vid den tiden bestämde han sig för att vara pionjär där. Han flyttade till Dun Laoghaire, och vi gifte oss 1961.

Ett halvår senare var Eric med om en allvarlig motorcykelolycka. Han fick en skallfraktur, och läkarna var inte säkra på att han skulle klara sig. Efter tre veckor på sjukhuset kom han hem, och jag skötte om honom i fem månader tills han återhämtat sig. Jag fortsatte min tjänst så gott jag kunde.

År 1965 blev vi ombedda att flytta till en församling med åtta förkunnare i Sligo, en hamnstad i nordväst. Efter tre år flyttade vi till en annan liten församling ännu längre norrut, i Londonderry. En dag när vi kom hem från tjänsten var vår gata avspärrad med ett taggtrådsstängsel. Oroligheterna i Nordirland hade börjat. Ungdomsgäng satte eld på bilar. Staden var redan uppdelad i protestantiska och katolska områden, och det var farligt att ta sig från ett område till ett annat.

Livet och tjänsten under oroligheterna

När vi gick i tjänsten rörde vi oss över hela staden. Återigen kändes det som om änglarna lägrade sig runt omkring oss. Ibland blev det kravaller i områden där vi befann oss, men vi gav oss snabbt av och kom tillbaka när det hade lugnat sig. En gång var det kravaller i närheten av vår bostad, och brinnande material från en färgaffär i närheten landade på vårt fönsterbleck. Vi höll oss vakna den natten ifall huset skulle börja brinna. Sedan vi hade flyttat till Belfast 1970 fick vi veta att vårt hus hade brunnit ner när en bensinbomb satte eld på affären.

En gång när en syster och jag var ute i tjänsten såg vi ett konstigt rör som låg på ett fönsterbleck. Vi gick vidare. Några minuter senare exploderade det. Folk som kom ut trodde att det var vi som hade lagt dit bomben. Men precis då kom en syster som bodde i området och bjöd in oss, och grannarna tog det som ett bevis på att vi var oskyldiga.

År 1971 reste vi tillbaka till Londonderry för att hälsa på en syster. När vi beskrev vår färdväg och en barrikad vi hade passerat, frågade hon om det inte stod någon vid barrikaden. Vi svarade att de som stod där inte hade brytt sig om oss. Systern blev mycket förvånad, eftersom en läkare och en polis hade fått sina bilar uppbrända där under de senaste dagarna.

År 1972 flyttade vi till Cork. Senare kom vi till Naas och sedan till Arklow. År 1987 blev vi slutligen förordnade att tjäna i Castlebar, där vi fortfarande bor. Här fick vi vara med om att bygga en Rikets sal, och det kändes som en stor förmån. Eric blev allvarligt sjuk 1999. Men med Jehovas hjälp och församlingens kärleksfulla stöd kunde jag klara av även detta och sköta om honom tills han blev frisk igen.

Eric och jag har gått igenom pionjärskolan två gånger, och han är fortfarande äldste. Jag har svår artrit och har opererat båda höfterna och knäna. Även om jag har mött hårt religiöst motstånd och upplevt svåra politiska oroligheter, har något av det svåraste varit att sluta köra bil. Det har gjort mig mer beroende av andra. Men församlingen har varit till stor hjälp och verkligen stöttat mig. Nu tar jag mig fram med hjälp av en käpp eller på en batteridriven trehjuling om det gäller längre sträckor.

Eric och jag har varit pionjärer med särskilt uppdrag i mer än 100 år sammanlagt, och 98 av de åren har vi varit här på Irland. Vi har inga planer på att dra oss tillbaka. Vi förväntar oss inga underverk, men vi tror fullt och fast på att Jehovas mäktiga änglar ”lägrar sig” runt omkring dem som fruktar honom och tjänar honom troget.