De goda nyheterna förkunnas i Donegal

”FANTASTISKT!” ”Det har varit underbart.” Dessa yttranden framfördes av en grupp på 120 personer som hade gjort en resa från England till Donegal, ett grevskap på nordvästra Irland. Nej, det rörde sig inte om några turister som yttrade sig om vad de hade sett. Det här var en grupp män, kvinnor och barn som hade rest, helt på egen bekostnad, för att dela med sig av sitt framtidshopp till människor i västra Donegal.

Eftersom det bara finns 19 Jehovas vittnen bland de 120.000 invånarna i Donegal, hade de flesta människorna i området inte fått något besök av vittnena på många år. Följaktligen tog denna stora grupp besökare villigt på sig uppgiften att förkunna de goda nyheterna om Guds rike längs med den vackra atlantkusten i Donegal.

De i grevskapet bosatta vittnena hade gjort många förberedelser inför gruppens ankomst. Några hade färdats hundratals kilometer för att kartlägga hela området, revidera de officiella kartblad som fanns tillgängliga och förse varje väg med ett referensnummer för att senare lätt kunna lokalisera dem. Sedan delades distriktet in i mindre områden, vart och ett med omkring 400 hushåll. Under tiden var de som skulle göra resan fullt upptagna med sina egna förberedelser hemma i England — att se till att transportmedel, logi och ett tillräckligt förråd av biblisk litteratur fanns att tillgå.

Avresedagen i England var lördagen den 8 juni 1985. Tidigt på morgonen samlades alla och gav sig i väg till flygplatsen. Lite senare landade de i Belfast i Nordirland. Sedan delade de upp sig på de tio minibussar som skulle komma att bli deras transportmedel under de nästföljande två veckorna. Sedan de hade kört tvärs igenom Nordirland och glatt sig åt vännernas gästfrihet i församlingen i Londonderry, passerade de gränsen, skildes åt och begav sig till de i förväg tilldelade uppehållsorterna i tre olika delar av Donegal. Hur blev de mottagna?

Lokalbefolkningens reaktion

Människorna i Donegal är vänliga och gästfria, och det gjorde att det var lätt att få kontakt med dem. Många av dem ställde frågor, och det var ett sant nöje för förkunnarna att få slå upp bibeln och rikta uppmärksamheten på dess tydliga svar. Det var också bra att biblisk litteratur kunde lämnas till sådana som ställde frågor, så att de fick möjlighet att fördjupa sin kunskap sedan besökarna lämnat dem.

En kvinna som bodde på en avlägsen lantgård bjöd in två vittnen i sitt hem. Hon höll genast med om att världsförhållandena höll på att bli sämre och förklarade att många människor i området kanske skulle dra sig för att bjuda in främlingar i sina hem, på grund av en våg av ökad brottslighet i vad som tidigare hade varit en lugn och fridfull avkrok på Irland. Många äldre personer hade blivit nerslagna och rånade av gangsterligor som härjade i trakten. Varför bjöd då denna kvinna in vittnena i sitt hus? Eftersom de såg så ”präktiga” ut.

När denna kvinna insåg att Jesu profetia angående de yttersta dagarna höll på att uppfyllas, lyste hennes ögon upp, och de fylldes av tårar, när hon fick höra om uppståndelsehoppet. (Matteus, kapitel 24; Lukas, kapitel 21) Hennes man hade dött 20 år tidigare. Hon tog med glädje emot ett exemplar av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden och bad att någon skulle försöka besöka henne igen.

Erfarenheter av det här slaget inträffade allt som oftast. En ung man uttryckte sig i många avseenden tvivlande när det gällde Guds existens. ”Om Gud över huvud taget existerar”, sade han, ”varför finns det då så mycket ondska?” De besökande vittnena visade att Gud snart skall ingripa i människans angelägenheter och lösa många av de problem som bekymrade denne unge man. Han bad dem komma tillbaka vid ett annat tillfälle för att träffa hans föräldrar. När vittnena gjorde det, lämnade de ett exemplar av boken Leva för evigt, så att familjen kunde finna svar på andra frågor som de ställde.

En ung kvinna hade lidit en smärtsam förlust, då hennes fyraårige son dog några veckor tidigare. Hon blev mycket uppmuntrad av upplysningarna som ges i boken Leva för evigt, i synnerhet av dess redogörelse för uppståndelsehoppet. På grund av all den sorg hennes sons död hade gett upphov till hade hon börjat tvivla på om det över huvud taget fanns någon Gud. Men när skriftställen som påvisar de dödas tillstånd och hopp lästes för henne, förändrades hennes inställning. Varför det? Eftersom hon fick klart för sig att hennes son vilade i frid, att han sov i döden med utsikt att få en uppståndelse. — Predikaren 9:5, 10; Johannes 5:28, 29.

Två av de tillresande vittnena besökte en skola, och läraren bjöd in dem i ett klassrum som var fyllt av 30 unga elever. Läraren tog med glädje emot ett exemplar av Min bok med bibliska berättelser och sade inför klassen: ”Vi skall läsa en berättelse från den här boken i eftermiddag.” Senare, när gruppen av vittnen åt lunch i närheten, begav sig några av eleverna dit för att säga hej. Två andra lärare kom fram för att se vad som pågick, och de tog också villigt emot var sitt exemplar av boken.

Senare samma dag träffade ett av vittnena en 11-årig pojke och frågade honom: ”Har du någonsin hört talas om Jehovas vittnen?” ”Ja”, sade pojken, ”i skolan i dag.” Han bad sedan om ett exemplar av Min bok med bibliska berättelser. Ännu något senare, i ett hem där mamman inte hade velat skaffa sig boken Leva för evigt, berättade hennes barn om att det sett Min bok med bibliska berättelser i skolan. Mamman var då villig att skaffa sig ett exemplar av den publikationen.

Till alla slags människor

I ett hem visade de besökande vittnena bilderna i boken Leva för evigt för en äldre kvinna. Kvinnan förklarade att det hon verkligen behövde var en bibel. Vittnena gladde sig därför över att kunna erbjuda henne ett exemplar av bibeln enligt Nya Världens översättning. När denna dam väl hade fått sin bibel, tog hon också gärna emot ett exemplar av en bibelstudiebok. Hon berättade för sina besökare att hon hade hört talas om att vittnena befann sig i trakten, och hon hade bett till Gud om att de skulle besöka henne och ha med sig en bibel. Nu kände hon att hennes bön hade blivit besvarad.

En ung man i 30-årsåldern bjöd in två vittnen i sitt hem. Efter ett kort samtal om bibeln sade han: ”Ni kommer antagligen inte att tycka om att få reda på vem jag är. Jag är präst.” Vittnena sade att de gärna ville tala med honom, varpå prästen ställde många frågor angående deras trosuppfattningar. När han frågade om bruket av namnet Jehova, gladde sig besökarna över att kunna erbjuda honom ett exemplar av broschyren Guds namn som skall bestå för evigt. Han skaffade sig också ett exemplar av boken Leva för evigt, en publikation som säkert skulle komma att bli en hjälp för honom att få svar på hans många frågor.

Vid ett annat tillfälle kom en ung man fram till ett av vittnena, vars samtal om bibeln med en hotellreceptionist han hade råkat lyssna till. Han tog upp sådana frågor som: ”Varför befinner sig världen i ett sådant kaotiskt tillstånd?” Vittnet delade mycket gärna med sig av det hon hade fått lära från bibeln angående denna och andra närbesläktade frågor. Vem var då denne unge man? En präst som var på semester där i trakten.

Frånsett det reguljära predikandet från hus till hus tog man andra tillfällen i akt för att få tala med alla slags människor. På en plats uppe i bergen stannade en av minibussarna vid sidan av vägen för att låta några av passagerarna byta från lågskor till gummistövlar, så att de skulle kunna ta sig över en torvmosse och tala med en grupp män som höll på med att skära ut och stapla torv för vinterbränsle. En annan grupp stannade till på en naturskön plats vid en bergssjö i skogen. En kraftverksarbetare som njöt av ensamheten under sin lunchrast låg och sov i sin bil i närheten. Friden stördes för honom, men han uppskattade det mycket stimulerande samtal man hade med honom, och samma kväll var han med vid ett möte som gruppen hade ordnat.

En annan man körde längs en väg med sin traktor, när ett vittne hejdade honom och undrade om han hade tid att prata några minuter. Han var angelägen om att få tala om bibeln, i synnerhet med tanke på de ”kritiska tider” i vilka vi lever. (2 Timoteus 3:1—5) Hans intresse ökade betydligt, när han fick se bilderna i boken Leva för evigt. Mannen blev förtjust över att få höra att boken kunde användas i samband med bibliska samtal i familjen och sade att han genast skulle börja använda den för att undervisa sina sex barn.

De energiska besökande förkunnarna i alla åldrar hade, tillsammans med den lilla gruppen bofasta vittnen i Donegal, all orsak att vara glada och nöjda över sina ansträngningar. Under de två veckor som besökarna var där använde de 5.767 timmar till att tala med andra om bibeln. De spred 1.613 böcker och biblar samt 2.611 lösnummer av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Speciellt uppskattad av en del av de människor som besöktes var den iriska upplagan av Min bok med bibliska berättelser.

Det var inte någon överlägsen dogmatism eller känslor av egenrättfärdighet som hade fört dessa besökande vittnen till Donegal. I stället var det så att de önskade dela med sig av några goda nyheter till människor som kanske inte hade haft många tillfällen att höra talas om dem, eftersom de bor i en så avsides belägen trakt. En ortstidning hade i en kommentar angående en tidigare liknande kampanj kallat deltagarna för ”svalor”. Antagligen ville man med det väcka den tanken att de bara var där över sommaren och snart skulle flyga sin kos. Men dessa ”svalor”, och andra som är lika dem, kommer att återvända för att hjälpa människor med ärliga hjärtan att skaffa sig exakt kunskap om bibelns underbara löften. Några som tog del i tidigare resor till Donegal för att vittna har faktiskt nu bosatt sig där.

”Det här har varit den bästa resan hittills.” Det var ett av de uttryck för uppskattning och glädje som kom från några av dem som deltog i denna satsning. De fick erfara sannfärdigheten i det bibliska ordspråket: ”Den frikostige blir rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han blir själv vederkvickt.” (Ordspråksboken 11:25) Ja, det var en stor välsignelse att få delta i denna speciella ansträngning för att förkunna de goda nyheterna i Donegal. Finns det möjlighet för dig att delta i liknande välsignelsebringande tjänst för Jehova i din del av det för riklig skörd nu mogna världsvida fältet?

[Kartor/Bild sidan 29]

(För formaterad text, se publikationen)

DONEGAL

NORD-IRLAND

Londonderry

Belfast

IRLAND

[Karta]

EUROPA

ATLANTEN

[Bild]

De var förtjusta över att få förkunna de goda nyheterna i Donegal

[Bild på sidan 30]

Vittnande från hus till hus på nordvästra Irland