Gammal teknik — underverk i dag

”STADEN Turfan i ett av de hetaste, mest ogästvänliga områdena på jorden är en grönskande oas tack vare 2.000 år gammal teknik”, sägs det i tidningen The Globe and Mail, som ges ut i Toronto i Canada.

Turfan är känt för att inte bara vara den varmaste staden i Kina, utan även en av de hetaste och torraste platserna på jorden. Dess cirka 180.000 invånare lever på norra sidan av Turfandepressionen, en förlängning av Taklimakanöknen. Regn är något praktiskt taget okänt här, och det lilla regn som ändå faller dunstar bort innan det når marken på grund av den intensiva hettan. Under sommarmånaderna når temperaturen vanligen 54 grader i skuggan.

Ändå finns det träd och buskar på en yta av ungefär 3.200 hektar runt Turfan. Dessa skyddar invånarna mot de sandstormar som regelbundet rasar runt stadens utkanter. Stormarna kommer från Taklimakanöknen och för med sig enorma mängder sand som helt skulle kunna begrava byggnader och åkrar. Träden och buskarna skyddar på så sätt den här oasen till stad mot öknens nedbrytande krafter.

Trots denna fientliga omgivning med våldsamma sandstormar och stekande hetta blomstrar Turfan som ett jordbrukscentrum. Platsen är ett sannskyldigt skafferi med exotiska livsmedel som dadlar, vindruvor, meloner, granatäpplen, persikor, aprikoser, äpplen, auberginer och lök, samt vete och andra sädesslag, för att inte tala om den fina långfibriga bomullen som växer i Kina. Så länge man kan minnas har Turfan varit känt för sina jordbruksprodukter av hög kvalitet och stor mångfald. I tusentals år har det varit ett blomstrande samhälle i en fruktbar oas.

Hur ser den 2.000-åriga teknik ut som har gjort denna enastående framgång möjlig? I The Globe and Mail framhålls det att staden har ”ett gammalt konstbevattningssystem som hör till människans mest geniala och bestående ingenjörskonster” att tacka för sin framgång. Det heter vidare i tidningen: ”Hemligheten bakom ... [Turfans] överlevnad är en otrolig labyrint av konstbevattningstunnlar och brunnar — som på den lokala uigurdialekten kallas karez — som samlar upp det vatten som rinner ner från de snöhöljda Tianshanbergen 80 kilometer nordväst om staden.” Vattnet skulle troligen dunsta bort innan det kom till stadens kanaler, om det inte leddes under jorden genom de hundratals tunnlar som utgör det sinnrika konstbevattningssystemet.

Långt innan uigurerna utvecklade sitt konstbevattningssystem använde de forntida perserna ett liknande system av konstbevattningstunnlar. I The Encyclopædia Britannica sägs det: ”Perserna utvecklade ett system med vattenkällor under marken genom att gräva tunnlar, eller kanats, i bergen, ofta hundra meter eller mer under markytan och hela 19 kilometer långa.” Denna forntida konstbevattningsteknik är verkligen ett underverk, även i modern tid, eftersom den ger förutsättningar för en oas på en av de hetaste och torraste platserna på jorden.

Gammal och ny teknik omvandlar öknar till vackra trädgårdar, men i en inte alltför avlägsen framtid kommer Jehova genom sitt kungarikes regering att få alla jordens öknar att blomstra, till glädje för människosläktet. Jehovas profet säger: ”Vildmarken och den vattenlösa trakten kommer att jubla, och ökenslätten kommer att fröjda sig och blomstra som saffranskrokusen. Den kommer med visshet att blomstra, och den kommer verkligen att fröjda sig med fröjd och med höga glädjerop. Själva Libanons härlighet skall ges den, Karmels och Sarons prakt. De, de kommer att se Jehovas härlighet, vår Guds prakt.” — Jesaja 35:1, 2.