Lycklig kulmen på 80 års församlande
INDIEN! Ett land med många kontraster — i fråga om kultur, religioner, sedvänjor och klimat. Det är ett land som många upplever som annorlunda och mystiskt, men som ändå fängslar alla som besöker dess fascinerande kuster.
Över hela denna vidsträckta subkontinent, med ett myller av 775 miljoner människor, tänkte de som älskar Jehova Gud på en särskild händelse i den lilla staden Lonavla, högt uppe i bergskedjan Västra Ghats i staten Maharashtra. Det var söndagen den 20 januari 1985.
Varför gick så många tankar till denna underbara plats 110 kilometer från den överbefolkade metropolen Bombay just den dagen? Svaret ligger i 80 års församlande av Jehovas dyrbara ting — hans folk — i Indien. Det är en orsak till glädje för inte bara de mer än 7.000 Jehovas vittnen som finns här, utan för hela den världsvida skaran av Guds folk.
Men låt oss för att bättre förstå betydelsen av denna särskilda händelse i all korthet undersöka hur sanningens grundvalar har blivit befästa under de åttio senaste åren.
Sanningens ljus kommer till Indien
År 1905 besökte en indier som studerade vetenskap, S. P. Davey, Förenta staterna. Medan han var där, gick han på ett bibliskt föredrag som hölls av C. T. Russell, Sällskapet Vakttornets dåvarande president. Davey blev mycket intresserad av sanningen, återvände hem till Madras på Indiens östkust och bildade till sist 40 bibelstudiegrupper.
Ungefär samtidigt sökte en ung indisk man svar på frågor angående treenighetsläran och barndopet. A. J. Joseph var då medlem av engelska kyrkan, men han fick per post ett exemplar av Russells bok Försoningen mellan Gud och människan. Genom denna bok fick Joseph upp ögonen för sanningen om Jehovas överhöghet. Det dröjde inte länge förrän Joseph, hans far och en kusin till honom spred bibelns sanning i byar, där man odlade ris, och på kokosnötsplantager i vad som nu är staten Kerala. År 1912 besökte broder Russell Indien, och efter det besöket började Joseph förkunna Riket på heltid. År 1924 åkte han på egen hand ut på en 5.800 kilometer lång föredragsturné i Indien, och därigenom kunde många människor få höra sanningen. Broder Joseph var nitisk i sitt arbete ända till sin död år 1964.
År 1926 besökte Sällskapet Vakttornets andre president, J. F. Rutherford, England. Medan han var där, frågade han Edwin Skinner, en kolportör (heltidsförkunnare): ”Vad skulle du tycka om att åka till Indien?” Utan att tveka svarade broder Skinner: ”När vill du att jag skall åka?” Tre veckor senare var han och hans kamrat på väg till Indien!
Under de följande 50 åren tjänade Edwin Skinner som tillsyningsman för avdelningskontoret och hade till att börja med tillsyn över Indien, Ceylon, Persien, Afghanistan och Burma. Han besökte stora delar av Indien med tåg, och han och hans kamrat turades om att sköta ansvarsuppgifterna på avdelningskontoret och att vara ute i resetjänsten och predika. Senare skaffade de sig en ”husbil” och kunde därmed utsträcka sitt vittnande till områden dit man inte kunde komma med tåg. Broder Skinner arbetar fortfarande, vid 91 års ålder, entusiastiskt vid avdelningskontoret i Indien och är en enastående förkunnare av de goda nyheterna.
Elever utexaminerade från Vakttornets Bibelskola Gilead började anlända år 1947. Richard Cotterill, född i England, var en av de första som kom, och han är fortfarande verksam efter 38 år. Regeringen har nu under en tid vägrat att släppa in några nya utländska missionärer i Indien. Men 17 bröder och systrar, med i genomsnitt 30 års missionärstjänst bakom sig, tjänar troget i landet.
De indiska bröderna har gjort stora andliga framsteg, och många har nu kvalificerat sig för att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag och som resande tillsyningsmän. År 1983 höll man på avdelningskontoret två tio veckor långa kurser vid Vakttornets Bibelskola. De 46 pionjärer med särskilt uppdrag som fick delta i dessa blev uppmuntrade och bättre beredda att klara de stora fordringar som ställs på dem som utför det församlande verket i Indien. De har hjälpt till att utbreda verket till nya områden.
Frukt trots hinder
Trots de uppfordrande ting av olika slag som kännetecknar det vidsträckta indiska distriktet — stora, överbefolkade städer, hela samhällen av människor som lever på svältgränsen, inrotade religiösa traditioner som styr det dagliga livet från födelsen till döden — fortsätter församlandet. Bland Indiens många miljoner människor finns det några som söker lösningen på mänsklighetens problem och önskar få en djupare kunskap om Gud.
Dadu är en sådan människa. Dadu hade som yngling grubblat över varför otaliga människor tillber så många gudar. Han började läsa bibeln, men det var mycket av det han läste som han inte förstod. Han begav sig då till hindutempel och började läsa den religionens böcker.
”Jag fick veta att Herren Krishna var den som härskade över alla religioner och att varje religion representeras av en pärla i det halsband som han bär runt halsen.” Dadu påminner sig: ”Jag tänkte att om det förhåller sig så, varför råder det då ett sådant hat bland olika religioner, ett hat som ofta leder till blodsutgjutelse?” Dadu undersökte senare muslimernas religion, vilket ledde till att han trodde att han hade kommit i kontakt med flera av sina döda anförvanter. Men när Dadu och hans hustru började studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, fick de veta varifrån världens många religioner kommer och att de så kallade goda andar som de hade talat med var bedragare, demoner. ”Vi är tacksamma mot Jehova Gud för den kunskap som har befriat oss från deras inflytande”, säger Dadu. Nu tjänar både han och hans hustru som heltidsförkunnare.
För sju år sedan skaffade sig en mor en bibel och biblisk litteratur av Jehovas vittnen. Fastän hon och hennes familj flyttade till trakter där det inte fanns några vittnen, fortsatte hon att studera på egen hand. När hon för en tid sedan återigen fick kontakt med vittnena, berättade hon: ”Under dessa år som gått har jag inte kunnat glömma de sanningar jag fick lära mig från bibeln. Det var omöjligt för mig att återgå till min forna gudsdyrkan.”
Litteratur på många språk
Femton stora språk talas i Indien, och nio helt olika alfabet används. Att tillhandahålla andlig mat på alla dessa språk har varit uppfordrande. Redan så tidigt som år 1912 gjorde broder Russell anordningar för att få broschyrer som behandlar bibliska ämnen översatta till hindustani, gujarati, malayalam, marathi, telugu och tamiliska. Andra inhemska språk inkluderades senare, och det mesta av denna litteratur trycktes utomlands och importerades. I början av 1960-talet förbjöd sedan regeringen importen av all litteratur tryckt på Indiens inhemska språk.
Eftersom det inte var ekonomiskt genomförbart för avdelningskontoret att självt trycka litteraturen, anlitade Sällskapet kommersiella tryckerier. Vissa utvalda pionjärer fick lära sig att övervaka utgivningen i deras trakt. För närvarande är det 11 olika tryckerier som trycker biblisk litteratur på 16 språk, däribland nio upplagor av tidskriften Vakttornet. I och med att MEPS (Sällskapets flerspråkiga elektroniska fotosättningssystem) inom kort installeras kommer sättningen och layouten av litteraturen att utföras vid avdelningskontoret, och därigenom friställs många pionjärer som då kan ägna mer tid åt det församlande arbetet.
Frukten av 80 års arbete
Det finns fortfarande enormt mycket att göra i Indien, den nation som har den näst högsta folkmängden. Det är bara 6,6 procent av befolkningen som hittills nåtts med de goda nyheterna. Tillväxten av Jehovas folk i Indien har varit långsam jämfört med de flesta andra länder. Det tog 53 år innan man nådde 1.000-strecket i fråga om antalet förkunnare. Men missionärerna och de inhemska bröderna har ihärdigt och tålmodigt fortsatt att göra sin Faders vilja. (Jesaja 60:22) Vi har nu under det senaste året haft glädjen att se en 10-procentig ökning och ett nytt högsta antal av 7.410 förkunnare i landets 340 församlingar och isolerade grupper.
Denna stadiga tillväxt signalerade att det var behov av ett större avdelningskontor. Men det var omöjligt att bygga ut avdelningskontoret i Bombay. Och tomterna i den staden var små och dyra. Dessutom sägs luften i Bombay förkorta människors liv med tio år. År 1978 anskaffades därför en tomt i bergskurorten Lonavla, den plats söder om staden Bombay där landsvägen och järnvägen möts. Eftersom staden ligger på 610 meters höjd, är luftföroreningen relativt liten där.
Sex års arbete
Först måste det byggas murar, på sina ställen 4,6 meter höga, dels för att skydda tomten och dels för att hålla kvar jorden på granntomterna på bergssluttningarna. Djupa svackor behövde fyllas, och den kraftiga undervegetationen som var full av giftormar, sådana som kobror och huggormar, måste röjas bort. Flera bungalower och andra existerande byggnader behövde en omfattande renovering för att de skulle kunna tjäna som bostäder och tillfälliga kontor.
Kommersiella företag anlitades, men kvalificerade bröder övervakade varje fas av byggandet, och många andra hjälpte till varhelst de kunde. En entreprenör som skulle lägga ytbeläggningen på vägen inne på tomten bestämde att arbetet måste uppskjutas sex månader, eftersom man inte kunde ordna med den nödvändiga vattenbegjutningen av den knaggliga vägytan. Vilken syn att se hela Betelfamiljen släpa hinkvis med vatten till vägen kväll efter kväll, så att arbetet kunde utföras enligt schemat!
Ljudet av schaktmaskiner hördes aldrig, eftersom de flesta arbeten i Indien utförs manuellt. Arbetet fortskred på det sättet friktionsfritt ända tills första våningen på huvudbyggnaden var klar. Just då var det en allvarlig brist på cement. Men lyckligtvis kunde Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Korea ordna så att 10.000 säckar kunde levereras, vilket gjorde att hela anläggningen blev klar enligt planerna. År 1984 stod så det vackra, nya avdelningskontoret där färdigt — till Jehovas lov och pris.
De slutliga resultaten
Åtta byggnader står nu uppförda på Sällskapets 1,9 hektar stora inhägnade tomt, på vilken man har planterat bananplantor, mangoträd, fikonträd och papayaträd, förutom mycket blommor och buskar.
Huvudbyggnaden vid avdelningskontoret är två våningar hög med ett källarplan, som inrymmer garage och tvättstuga. Tryckeriet på bottenvåningen har plats för tre små tryckpressar och dessutom för skär-, fals- och häftmaskiner. På denna våning finns också rum för MEPS, dataanläggningen, och för lagret, varifrån den framställda litteraturen kan skickas per post till 56 andra länder. På andra våningen finns kontor, bibliotek och bostadsrum.
Den nya Rikets salen ligger på den främre delen av tomten. I ena hörnet finns podiet, som är panelat med teakträ som skurits ut för hand, och framför det finns plats för en åhörarskara på 250 personer. Strax intill finns renoverade byggnader som inrymmer bostadsrum, kök och matsal för Betelfamiljens 31 medlemmar. Tomten är så pass stor att det finns möjlighet att bygga ut, om det skulle behövas.
En speciell händelse
Det var alltså kring överlämnandet av Indiens nya avdelningskontor som uppmärksamheten kretsade denna underbara januaridag, efter 80 års församlande av Jehovas dyrbara ting.
Utvecklingen under dessa 80 år av predikande följdes under programmets gång. Höjdpunkter i samband med bygget framhölls. Zontillsyningsmannen Günter Künz, från det tyska avdelningskontoret, sade i sitt tal i samband med överlämnandet att det hade skett en 30-procentig ökning av Jehovas folk världen utöver under de fem senaste åren. Men han var glad att kunna rapportera att Indien hade överskridit den siffran och haft en 34-procentig ökning, och han påminde lyssnarna om att verket i Indien skulle fortsätta att gå framåt med mycket hårt arbete.
Alla närvarande var hänförda över detta bevis på Jehovas välsignelse. Bröderna i Indien är fast beslutna att arbeta flitigt, så att många fler kan få hjälp att ge gensvar på de goda nyheterna om Riket.
[Bild på sidan 23]
Edwin Skinner (andre från höger) med ”husbilen”
[Bild på sidan 24]
Det nya avdelningskontoret söder om Bombay