Faktum är att det mindre än hundra år efter Muhammeds död hade uppstått ett arabiskt välde som var större än romarriket under dess glansdagar — ett imperium som sträckte sig från Indien, över Nordafrika och ända bort till Spanien och som bidrog till att sprida många uppfinningar som berikade den västerländska civilisationen. Stora landvinningar gjordes inom sådana områden som juridik, matematik, astronomi, historia, litteratur, geografi, filosofi, arkitektur, medicin, musik och samhällsvetenskap.

Lik en döende komet

”Den arabiska erövringen var ett direkt resultat av Muhammeds förkunnelse”, sägs det i The Collins Atlas of World History. Det fanns naturligtvis också andra faktorer som bidrog till islams utbredning. De religiösa motsättningarna mellan de kristna i Bysans och zoroastrismens anhängare i Persien gjorde båda dessa grupper blinda för arabernas frammarsch.

Att försöka hålla samman ett vidsträckt imperium med religionens hjälp var ingenting nytt. Men ”muslimerna var övertygade om att de i Koranen hade den slutgiltiga och obestridliga utläggningen av sanningen”, förklarar författaren Desmond Stewart. De blev därför självbelåtna och ”trodde att allt som var värt att veta redan var bekant för dem och att icke- muslimska uppfattningar saknade betydelse”. Alla förändringar mötte ”hårdnackat motstånd”.

Redan på 1000-talet började därför deras välde vittra sönder. Stewart liknar det vid ”en komet som far fram över natthimlen ... [och som] snart förbrukat sin livskraft”. Denna religion, som skapade en känsla av broderskap och erbjöd ett relativt lättvindigt sätt att nalkas Gud, bidrog i själva verket till att störta det imperium som den en gång hjälpt till att skapa. Dess död kom lika plötsligt som dess födelse. Imperiet störtade samman, men dess religion levde vidare.b