När Djingis khan hade tagit kontrollen över Sidenvägens handelsleder mot länder västerut, ville han få till stånd en handelsförbindelse med den turkiske sultanen Muhammad. Sultanen härskade över ett stort rike som omfattade dagens Afghanistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan och större delen av Iran.

År 1218 kom mongoliska representanter, till synes intresserade av handel, till sultanens gräns. Men styresmannen där avrättade dem, vilket satte i gång händelser som ledde till att mongolerna för första gången invaderade ett muslimskt land. Under de följande tre åren plundrade och brände mongolerna systematiskt städer och åkrar, och de sades vara talrikare än myror. De slaktade sultan Muhammads folk, med undantag av sådana som de kunde ha användning för.

Sedan red de mongoliska styrkorna på uppskattningsvis 20 000 man genom Azerbajdzjan och Georgien till stäpperna i norra Kaukasien, och de besegrade alla arméer de stötte ihop med, däribland en rysk styrka på 80 000 man. Under ett fälttåg på omkring 1 300 mil red det mongoliska kavalleriet runt Kaspiska havet, en bedrift som av vissa anses vara en av de största i sitt slag i historien. Deras erövringståg blev ett mönster för framtida mongolhärskare som invaderade östra Europa.

Ett annat anfall på två fronter

Näste storkhan var Möngke, som blev härskare 1251. Han och hans bror Khubilai (Kublai) anföll Songdynastin i södra Kina, medan en annan styrka begav sig västerut. Den senare ödelade Bagdad och tvingade Damaskus att kapitulera. De så kallade kristna som hade deltagit i korståg mot muslimerna gladde sig, och de ”kristna” som bodde i Bagdad plundrade och dödade sina muslimska grannar.

Vid den här avgörande tidpunkten, när mongolerna verkade redo att krossa den muslimska världen, upprepade historien sig. Mongolerna nåddes av nyheten att Möngke hade dött. Ännu en gång återvände de hem, och den här gången lämnade de bara 10 000 män att försvara gränsen. Kort därefter tillintetgjordes den här otillräckliga styrkan av en egyptisk armé.