Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 14: 622 v.t. och framåt — Att underordna sig Guds vilja

”Av dessa sändebud har vi upphöjt somliga över andra.” Koranen,* sura 2 (Al-Baqarah), vers 253a

MÄNNISKOR som tror på en allsmäktig, kärleksfull Gud inser hur vist det är att underordna sig hans vilja. De uppskattar den vägledning han har gett dem genom sändebud som blivit betrodda med gudomlig kunskap. Somliga av dessa sändebud erkänns av flera av världens större religioner. Uppemot 800 miljoner anhängare av islam betraktar till exempel de från judendomen och kristendomen bekanta personligheterna Adam, Noa, Abraham, Mose, David och Jesus som framträdande profeter för den allsmäktige Guden. Men en sjunde har enligt deras uppfattning blivit upphöjd över alla andra sändebud — profeten Muhammed.

Namnet ”islam” är betydelsefullt, eftersom det har avseende på fullständig undergivenhet eller underkastelse — i detta sammanhang inför Allahs vilja och lag. En person som följer denna väg av undergivenhet eller underkastelse kallas ”muslim”, en participform av verbet islam. Den som muslimerna skall underordna sig är Allah. Allah betraktas som ett egennamn men är egentligen en sammandragen form av det arabiska uttrycket Al-Ilah, som betyder ”Guden”. Detta namn förekommer omkring 2.700 gånger i Koranen.

Islams störste profet

Muhammed bin Abdullah (Abdullahs son), islams grundare, föddes omkring år 570 v.t. i Mecka, en liten stad i det som nu kallas Saudiarabien. Han var besviken på de polyteistiska trosuppfattningar och ritualer som var förhärskande i detta område. Han kände tydligen inte heller någon dragning till judendomen eller kristendomen. H. M. Baagil, en muslimsk författare, förklarar: ”Emedan kristendomen hade avvikit mycket från Jesu ursprungliga läror, sände Allah som ett led i sin ursprungliga plan sedermera sin profet, Muhammed, som reformator för att upphäva alla dessa förändringar.”

Muhammed gav de religiösa ritualerna och riterna en arabisk anstrykning. Jerusalem och dess tempel ersattes av Mecka och dess helgedom, Ka’ba. Fredagen ersatte judarnas lördag och kristenhetens söndag som en dag för gemensam tillbedjan och bön. Och i stället för Mose eller Jesus kom Muhammed nu av muslimerna att betraktas som Guds störste profet.

Vid omkring 40 års ålder förklarade Muhammed att han hade blivit kallad av Gud till att vara hans sändebud. De första som fick del av hans förkunnelse var släktingar och vänner, och så småningom hade han samlat en grupp anhängare omkring sig. Den islamiska eran tog egentligen sin början år 622 v.t., då Muhammed utvandrade från Mecka till Medina, en händelse som på arabiska kallas hidj’ra, ”utvandring”. Därför anges muslimska årtal som A.H. (Anno Hegirae, flyktens år).

Muhammed försökte få judarna i Medina att förlika sig med hans nya religion och med hans roll som profet. Men alla övertalningsförsök misslyckades. De motstod honom och sammansvor sig med hans fiender både i Mecka och i Medina. Med tiden drevs de största grupperna av judar bort, och en klan, Qurayzah, tillintetgjordes genom att alla män dödades och kvinnor och barn gjordes till slavar.

Till slut intogs Mecka utan strid år 8 enligt den muslimska tideräkningen (630 v.t.), liksom också större delen av Arabiska halvön. Frågan om vem som skulle bli Muhammeds efterträdare ledde de närmaste decennierna efter hans död till svåra inre stridigheter. Reaktionen blev att samhället kom att inta en mer försonlig hållning gentemot icke-islamiska grupper och uppfattningar.

Inte bara en religion

Islam är ett fullständigt levnadsmönster, som omspänner staten, dess lagar, dess sociala institutioner och dess kultur, och är följaktligen inte bara en religion. Det sägs således i boken Early Islam att islam i mer än 600 år ”var världens mest uppfordrande religion, starkaste politiska makt och mest livskraftiga kultur”.

Faktum är att det mindre än hundra år efter Muhammeds död hade uppstått ett arabiskt välde som var större än romarriket under dess glansdagar — ett imperium som sträckte sig från Indien, över Nordafrika och ända bort till Spanien och som bidrog till att sprida många uppfinningar som berikade den västerländska civilisationen. Stora landvinningar gjordes inom sådana områden som juridik, matematik, astronomi, historia, litteratur, geografi, filosofi, arkitektur, medicin, musik och samhällsvetenskap.

Lik en döende komet

”Den arabiska erövringen var ett direkt resultat av Muhammeds förkunnelse”, sägs det i The Collins Atlas of World History. Det fanns naturligtvis också andra faktorer som bidrog till islams utbredning. De religiösa motsättningarna mellan de kristna i Bysans och zoroastrismens anhängare i Persien gjorde båda dessa grupper blinda för arabernas frammarsch.

Att försöka hålla samman ett vidsträckt imperium med religionens hjälp var ingenting nytt. Men ”muslimerna var övertygade om att de i Koranen hade den slutgiltiga och obestridliga utläggningen av sanningen”, förklarar författaren Desmond Stewart. De blev därför självbelåtna och ”trodde att allt som var värt att veta redan var bekant för dem och att icke- muslimska uppfattningar saknade betydelse”. Alla förändringar mötte ”hårdnackat motstånd”.

Redan på 1000-talet började därför deras välde vittra sönder. Stewart liknar det vid ”en komet som far fram över natthimlen ... [och som] snart förbrukat sin livskraft”. Denna religion, som skapade en känsla av broderskap och erbjöd ett relativt lättvindigt sätt att nalkas Gud, bidrog i själva verket till att störta det imperium som den en gång hjälpt till att skapa. Dess död kom lika plötsligt som dess födelse. Imperiet störtade samman, men dess religion levde vidare.b

Verklig underkastelse innebär att lyda Gud, hans lagar och hans representanter. Muhammed lyckades med att ena arabstammarna i Arabien och grunda ett islamiskt samhälle (Ummah) som kretsade kring honom och Koranen. Det var en religiös stat i vilken underkastelsen gjorde människorna till bröder under en ledare. Islam tillät att svärdet användes för att bekämpa arabstammarnas fiender. Med svärdets hjälp bredde deras välde och deras religion ut sig. När Muhammed dog uppstod våldsamma tvister. Motsättningarna var i första hand politiska och gällde frågan om val av en Khalifah, en ledare. Detta fick många att ta till svärdet för att strida mot sina bröder. Sammansmältningen av religion och stat bidrog till att splittra samhället. ”Underkastelse” kunde inte förena människor under en ledare.

Enligt traditionen förutsade Muhammed själv att det skulle uppstå 72 kätterska sekter av islam. Men i våra dagar finns det enligt somliga auktoriteter flera hundra.

De två huvudriktningarna inom islam utgörs av shiiter och sunniter. Inom var och en av dessa riktningar finns emellertid ett stort antal mindre fraktioner. Av 100 muslimer är cirka 83 sunniter och 15 shiiter. De övriga tillhör sekteriska grupper av många olika slag, till exempel druserna, de svarta muslimerna och abanganerna i Indonesien, som blandar islam med buddistiska, hinduistiska och lokala religiösa sedvänjor.

Ett kännetecknande drag för den shiitiska minoriteten är uppfattningen att Koranen och dess religion har hemlighetsfull innebörd och kan uttolkas endast av några få utvalda. Men det som ursprungligen låg bakom den shiitiska schismen var frågan om Muhammeds efterträdare. Shiiterna (ett ord som betyder ”partianhängare” och har avseende på ”anhängare till Alīs parti”) håller fast vid en lärosats som kallas legitimism och som går ut på att det rättmätiga ledarskapet är begränsat till Alī, Muhammeds kusin och svärson, och till Alīs avkomlingar.

Alī och hans avkomlingar var imamer, andliga ledare med oinskränkt makt. Det råder en viss oenighet om hur många imamer som egentligen funnits, men den största shiitiska gruppen, de s. k. imamiterna eller ”tolvorna”, erkänner 12 rättmätiga imamer. Den tolfte imamen är sedan år 878 v.t. ”dold”; han sägs nämligen ha försvunnit efter att ha lovat återvända vid världens ände för att upprätta en rättvis islamisk regering.

Shiitiska muslimer firar årligen minnet av Muhammeds dotterson Husains martyrdöd. Den islamiske författaren Rahman säger beträffande detta: ”En shiitisk muslim, som från barndomen matats med symboliska framställningar av denna händelse, utvecklar naturligtvis gärna en djup känsla av tragik och orättvisa, som i sin tur ger upphov till ett martyrideal.”

Tecken på oenighet?

The Columbia History of the World förklarar: ”Införandet av grekisk filosofi och logik på 800-talet gav upphov åt en specifik islamisk filosofi (falsafa), som kom att få oerhört stor betydelse för islams rationalistiska och teologiska åskådning. ... Med tiden kom hela islam, både som religion och som levnadssätt, att genomgå stora förändringar, vilket inverkade menligt på endräkten.”

Ett exempel är den s. k. sufismen, en västerländsk beteckning för den islamiska mystiken, som började göra sig gällande under 700- och 800-talen och snabbt kom att utvecklas till en religiös massrörelse. På 1100-talet hade dess anhängare, sufierna, grundat en mängd religiösa ordnar eller brödraskap. Deras kloster började nästan överskugga moskén i fråga om vikt och betydelse. Bland de religiösa bruk som förekommer inom sufismen märks självhypnos med hjälp av koncentrationsövningar eller extatisk dans, reciterande av religiösa formler, mirakeltro och helgondyrkan.

Sufierna omfattade också lokala sedvänjor och trosuppfattningar. Turkarna bibehöll sina shamanistiska sedvänjor, afrikanerna sina medicinmän, indierna sina hinduiska och förhinduiska helgon och gudomligheter och indonesierna sin ”förislamiska världsbild under en fasad av islamiska sedvänjor”, som The New Encyclopædia Britannica uttrycker det.

En sekterisk riktning som vunnit en viss popularitet på senare tid är bahaismen, som härstammar från Persien, där den i mitten av 1800-talet utvecklades ur shiitisk islam. Ett annat exempel är ahmadiya-rörelsen, en sunnitisk sekt som grundades i Indien i slutet av 1800-talet av Mirza Ghulam Ahmad, en självutnämnd profet som påstod sig vara en manifestation av Muhammed, den återvändande Jesus och en inkarnation av Krishna. Han lärde att Jesus, efter att ha undgått att bli dödad vid Golgata, flydde till Indien, där han verkade till sin död vid 120 års ålder.

I sin kommentar till Koranen förklarar den muslimske författaren S. Abul A‘la Maududi: ”Vid tiden för uppenbarandet av Al-Baqarah [den sura som citerades i början av artikeln] hade skrymtare av alla de slag börjat framträda.” Bland dessa märktes ”’muslimer’, munāfiqīn (skrymtare) ... som förnuftsmässigt sett var övertygade om det sannfärdiga i islam men inte hade tillräckligt mycket moraliskt mod för att överge sina tidigare traditioner”.

Det är således tydligt att många anhängare redan från början försummade att underordna sig Allah på det sätt som Muhammed hade avsett. Men det fanns de som gjorde det. För att avvärja det hot som dessa ansågs utgöra höll sig kristenheten inte för god att bekämpa dem ”Med svärdets hjälp”, som vi kommer att se i numret för 8 augusti.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 22]

Fakta som hjälper dig att bättre förstå islam

Islams fem grundpelare kräver att en muslim minst en gång i sitt liv offentligt läser upp den trosbekännelse som kallas shahāda — ”Det finns ingen gud utom Allah, och Muhammed är hans sändebud”; förrätta rituella böner fem gånger om dagen; betala zakā’t, en obligatorisk skatt, som nu vanligtvis insamlas på frivillig väg; fasta från soluppgången till solnedgången under den nionde månaden, ramadā’n, samt åtminstone en gång i sitt liv, om man har ekonomiska möjligheter, företa en haddj (vallfärd) till Mecka.

”Djihād” (”heligt krig” eller ”helig kamp”) betraktas som en sjätte pelare av kharijisekten, men inte av muslimer i allmänhet. Dess syfte, sägs det i The New Encyclopædia Britannica, ”är inte att omvända enskilda individer till islam, utan i stället att vinna politisk kontroll över olika samhällens kollektiva angelägenheter för att kunna styra dem i enlighet med islams principer”. Koranen godkänner sådant ”heligt krig”. Den säger nämligen: ”Du skall inte döda någon människa som Allah har förbjudit dig att döda, utom för en rättfärdig sak.” — Sura 17:33.

Grundvalen för islams läror och lagar är Koranen, som nedtecknats under en period av cirka 25 år; sunna (sedvänjor); idjmā’ (den islamiska menighetens samstämmiga mening eller consensus); samt qiyās (den enskildes åsikt). Den islamiska lagsamlingen, sharīa, som fullständigt reglerar muslimernas religiösa, politiska, sociala och privata liv, systematiserades under 700- och 800-talen v.t.

Mecka, Medina och Jerusalem är, i den ordningen, islams tre heligaste platser: Mecka på grund av Ka’ba-helgedomen, som enligt traditionen byggts av Abraham; Medina, där Muhammeds moské är belägen; samt Jerusalem, varifrån Muhammed enligt traditionen for upp till himmelen.

[Karta/bild på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

Det islamiska väldet när det var som mäktigast