Men deras respektive kyrkor, som verkligen inte hade särskilt vänskapliga relationer till varandra, såg sig snart hotade av en gemensam fiende, det snabbt växande islamiska väldet.

Österns kyrka insåg detta, om inte förr så på 600-talet, då muslimerna erövrade Egypten och andra delar av det bysantinska rikets besittningar i Nordafrika.

Mindre än hundra år senare fick den västerländska kyrkan till sin bestörtning uppleva hur det islamiska väldet spred sig över Spanien och in i Frankrike, så att det till sist sträckte sig så långt som något hundratal kilometer från Paris. Många spanska katoliker gick över till islam, medan andra lade sig till med muslimska seder och bruk och omfattade den muslimska kulturen. ”Förbittrad över sina förluster”, sägs det i boken Early Islam (Tidig islam), ”arbetade kyrkan oförtrutet bland sina spanska söner för att underblåsa hämndens lågor.”

Några hundra år senare, sedan de spanska katolikerna hade tagit tillbaka större delen av sitt land, vände de sig ”mot sina muslimska undersåtar och utsatte dem för obarmhärtig förföljelse. De tvingade dem att förneka sin tro, körde ut dem ur landet och vidtog drastiska åtgärder för att utrota varje spår av den muslimska kulturen i Spanien.”

Det bysantinska riket hade krossats, inte bara av det islamiska svärdet, utan också av det svärd som svingats av systerkyrkan i Rom.