Människofiske på Fiji

FIJI — namnet får en att tänka på ett Söderhavsparadis. Blågrönt vatten, korallrev, vajande kokospalmer, grönskande berg, tropiska fiskar, exotiska frukter och blommor. Allt detta finns i stor mängd på denna arkipelag, som består av 300 öar och som ligger omkring 180 mil norr om Nya Zeeland i Stilla havet. Därför håller du kanske med om att Fiji skulle kunna vara allas vår dröm om ett tropiskt paradis.

Men det är inte bara Fijis vackra natur som är fascinerande. Ja, alldeles som det finns en stor variation bland fiskarna i korallreven, är variationerna stora även på land. De etniska olikheterna på Fiji saknar nog motsvarighet i Stillahavsområdet. De två största grupperna bland de nästan 750.000 invånarna är de infödda fijianerna, vilka är av melanesiskt ursprung, och indier födda på Fiji, vilka är avkomlingar av arbetare som kom dit från Indien medan Storbritannien ännu hade kolonier. Men det finns även banabaner, européer, gilberteser, kineser, rotumaner, tuvaluaner och andra.

I detta mångkulturella samhälle är Jehovas vittnen fullt upptagna med ett fiskeriarbete. (Markus 1:17) Det är en utmaning att predika de goda nyheterna om Guds kungarike i ett så mångskiftande samhälle. Till att börja med behöver man överbrygga de språkliga och kulturella barriärerna. Även om engelska är det gemensamma språket, måste man många gånger använda sig av fiji, hindi, rotumanska eller andra språk.

Man måste även använda olika tillvägagångssätt beroende på den persons religiösa bakgrund som man samtalar med. Flertalet infödda fijianer och andra infödda öbor tillhör olika kristna kyrkosamfund. Den indiska befolkningen består av hinduer, muslimer och sikher, av vilka hinduerna är i majoritet. Det finns gott om kyrkor i städerna och byarna, men på Fijis två största öar utgör de många hinduiska templen och muslimska moskéerna en kontrast.

Många av vittnena på platsen har under sin uppväxttid lärt sig tala de tre större språken — engelska, fiji och hindi. Det är en stor fördel i ”fisket” att kunna göra det. Ibland blir människor förvånade över att höra en fijian tala flytande hindi och en hindu tala flytande fiji. För att klara av de kulturella, religiösa och språkliga olikheterna krävs det att man är allsidig när man samtalar med människor för att ”bli delaktig i ... [de goda nyheterna] med andra”. — 1 Korinthierna 9:23.

Att ”fiska” i en fijiansk by

De infödda fijianerna är vänliga och gästfria. Det är svårt att tänka sig att det för bara lite drygt ett hundra år sedan förekom många stamstrider. Vid tiden för de första kontakterna med Europa var Fiji faktiskt känt som Kannibalöarna. När så småningom en inflytelserik hövding fick makten och blev omvänd, dog stridigheterna och kannibalismen ut. Olikheterna mellan stammarna finns nu kvar bara i de många dialekter som man talar i de olika provinserna, även om de flesta förstår den bauanska dialekten.

Förutom Suva, som är huvudstad, finns det flera städer över hela Fiji. Flertalet fijianer bor i bysamhällen som styrs av en turaga ni koro — en hövding. När man kommer till en by för att ”fiska”, är det brukligt att gå till den mannen för att begära tillstånd att besöka de olika bostadshusen, som kallas bure. Det är bara någon gång emellanåt man nekas tillstånd, vanligtvis på grund av att någon av prästerna i byn motstår Jehovas vittnen. Hur är det då att besöka ett fijianskt hem?

När vi kommit in i en bure sätter vi oss på golvet med korslagda ben. Här behöver man inte någon välformulerad inledning, en sådan som används för att fånga uppmärksamheten hos upptagna västerlänningar. Alla som kommer för att tala om Gud är välkomna. När man ber den besökte ta fram sin bibel, säger han ”tulou” (ursäkta mig), reser sig villigt, sträcker sig mot en hylla efter Bibeln på fiji och läser ivrigt de avsnitt som den besökande förkunnaren nämner. Men de gästfria och respektfulla fijianerna utgör en annorlunda utmaning. Man behöver stor urskillningsförmåga och takt för att få med dem man besöker i samtalet, stimulera dem att följa den tankegång som behandlas eller få dem att inse att de behöver jämföra sina egna trosuppfattningar med lärorna i Bibeln.

Fijianer är i allmänhet mer intresserade av att samtala om lärofrågor än om frågor som rör förhållandena i samhället. Faktum är att av de mer än 1.400 verksamma vittnena för Jehova på Fiji blev många intresserade av Bibelns sanning efter samtal om sådana frågor som: Vad slags plats är helvetet? Vilka kommer till himlen? och Kommer jorden att förintas? Men det krävs anpassningsförmåga och uthållighet för att följa upp visat intresse. När man kommer tillbaka den överenskomna tiden, finner man ofta att den besökte har gått till sin teitei (åker) eller någon annanstans. Nej, det är inte så att de inte uppskattar besöket, utan det är bara så att de har en annan tidsuppfattning. Naturligtvis tycker inte vittnena på platsen att det är konstigt. De är ihärdiga och går tillbaka vid ett annat tillfälle. Det finns inte några gatunamn eller husnummer att anteckna, vilket gör att man behöver ett gott minne när man gör återbesök.

Att ”fiska” på polynesiskt vis

Låt oss nu bege oss ut och ”fiska” med en resande tjänare, en kretstillsyningsman, när han besöker den lilla församlingen på Rotuma. Denna grupp av vulkanöar ligger 50 mil norr om Fiji. Vi tar oss dit med ett flygplan som rymmer 19 personer. Huvudön är bara 50 kvadratkilometer stor med en befolkning på omkring 3.000. Längs kusten går en sandig väg som förenar ett tjugotal byar. Rotuma förvaltas av Fiji men har en annorlunda kultur och ett annat språk. Eftersom människorna där är av polynesiskt ursprung, har de ett annorlunda utseende än de melanesiska fijianerna. Vad beträffar religion är flertalet katoliker eller metodister.

När flygplanet går ner och in för landning, ser vi öns frodiga och grönskande växtlighet. Överallt kan man se kokospalmernas fjäderlika palmblad. En stor skara är där för att välkomna det varje vecka återkommande flygplanet. Bland dem finns en grupp vittnen. De hälsar oss hjärtligt välkomna och bjuder oss flera stora gröna kokosnötter med öppnade ”ögon”, så att vi kan släcka törsten.

Efter en kort resa anländer vi till våra login. Man har tillagat en måltid i en ugn bestående av heta stenar i en grop i marken. Fläskstek, kyckling, stekt fisk, kräftor, inhemska rotfrukter och taro dukas fram för oss. Vilken festmåltid, och vilken paradislik omgivning under de unga kokospalmerna!

Dagen därpå besöker vi dem som bor i byarna — ho’agas på rotumanska. När vi närmar oss det första huset, springer en griskulting, som har rymt från någon av stiorna, skrikande förbi. Den besökte har sett oss komma och öppnar dörren med ett leende. Han hälsar oss med ett ”Noya!” på rotumanska och bjuder in oss att sitta ner. Ett fat med mogna bananer ställs fram till oss, och man bjuder oss även att dricka ur några gröna kokosnötter. På Rotuma sätter man gästfriheten i främsta rummet.

Här finns inga agnostiker eller evolutionister. Alla tror på Bibeln. Det är lätt att intressera dem för sådana ämnen som Guds uppsåt med jorden. Den besökte blir förvånad över att få veta att jorden inte skall förstöras, utan för evigt skall bebos av rättfärdiga människor. (Psalm 37:29) Han följer noga med när vi läser bibelställen som fastslår detta och tar ivrigt emot litteraturen vi erbjuder. När vi gör oss beredda att gå, tackar han oss för att vi kom och ger oss en plastpåse full med mogna bananer som vi kan äta på vägen. Man går lätt upp i vikt av att predika här!

Att anpassa sig efter det indiska samhället

Även om det finns flera raser också i andra öländer i Stilla havet, utmärker sig Fiji i det avseendet. Vid sidan av de melanesiska, mikronesiska och polynesiska kulturerna har en kultur överförts från Asien. Mellan åren 1879 och 1916 tog man in arbetskraft på kontrakt från Indien för att arbeta på sockerrörsfälten. Anordningen, som kallades girmit (kontrakt), ledde till att tusentals indier kom till Fiji. Ättlingarna till dessa arbetare utgör en betydande del av landets befolkning. De har behållit sin kultur, sitt språk och sin religion.

På läsidan av Fijis huvudö ligger staden Lautoka. Den utgör centrum för Fijis sockerrörsindustri och är hemvist för en stor del av landets indiska befolkning. De som tillhör Jehovas vittnens tre församlingar i den staden behöver vara anpassbara när de ”fiskar”. När man arbetar från hus till hus måste man vara beredd att byta ämne beroende på den besöktes ras och religion. Låt oss följa med en grupp vittnen från platsen när de besöker bostadshusen som ligger kringspridda bland sockerrörsfälten strax utanför Lautoka.

När vi kommer fram till det första huset får vi syn på några höga bambupålar med röda tygstycken fastknutna längst upp — de står i det ena hörnet av det inhägnade områdets framsida. Det identifierar familjen som hinduisk. Flertalet av hinduernas bostadshus är dekorerade med bilder av deras gudar. Många har en favoritgud, till exempel Krishna, och många gånger har de ett litet tempel.a

De flesta hinduer tror att alla religioner är goda och bara är olika sätt att tillbe. Den besökte kan således lyssna artigt, ta emot litteratur, bjuda på förfriskningar och tycka sig ha gjort sitt. För att kunna ställa passande frågor för att få med den besökte i mer meningsfulla samtal är det många gånger till stor hjälp att känna till en del av de berättelser som deras trosuppfattningar till viss del består av. Om man till exempel känner till att vissa berättelser framställer deras gudar som sådana som hänger sig åt handlingar som många människor skulle ifrågasätta, kan man fråga: ”Skulle du tillåta att din hustru (man) handlade så?” I allmänhet svarar de: ”Nej, absolut inte!” Då kan man fråga personen: ”Borde då en gud handla så?” Sådana samtal öppnar många gånger möjligheten att få framhålla Bibelns värde.

Tron på reinkarnationen, ett annat drag inom hinduismen, är ett annat ämne om vilket man kan få givande samtal. Man ställde följande fråga till en välutbildad hinduisk kvinna, som nyligen förlorat sina far i döden: ”Skulle du vilja träffa din far igen, så som han var tidigare?” Hon svarade: ”Ja, det vore fantastiskt.” Av hennes svar och det följande samtalet framgick det att hon inte var nöjd med uppfattningen att hennes far nu var vid liv i någon annan form och att hon aldrig mer skulle få träffa honom. Men Bibelns underbara lära om uppståndelsen rörde hennes hjärta.

En del hinduer har frågor och söker efter tillfredsställande svar. När ett vittne besökte ett hinduiskt hem, frågade mannen: ”Vad heter er gud?” Vittnet läste Psalm 83:18 för honom och förklarade att Guds namn är Jehova och att vi enligt Romarna 10:13 måste anropa det namnet för att bli räddade. Det gjorde ett djupt intryck på mannen, och han ville veta mer. Han var i själva verket desperat. Han berättade att hans far, som var mycket hängiven sin familjegud, insjuknade efter att ha tillbett inför den och hade dött kort därefter. Samma sak hade hänt hans bror. Sedan tillade han: ”Bilden drar död över oss, inte liv. Därför måste det vara något fel med att tillbe den. Kanske kan den här Guden, Jehova, hjälpa oss att finna livets väg.” Ett bibelstudium sattes i gång med mannen, hans hustru och deras två barn. De gjorde snabba framsteg och blev snart döpta. De har övergett sina avgudar och vandrar nu på Jehovas, livets Guds, väg.

Efter det kommer vi till en muslimsk familj. Samma gästfria anda kommer till uttryck där, och det dröjer inte länge förrän vi sitter med en svalkande dryck i handen. Det finns inga religiösa bilder på väggarna med undantag av en liten inramad vers på arabiska. Vi nämner att Bibeln och Koranen har en sak gemensam, nämligen patriarken Abraham, och att Gud lovade Abraham att alla nationer skulle bli välsignade genom hans säd. Detta löfte skall uppfyllas genom Jesus Kristus, hans Son. En del muslimer invänder mot tanken på att Gud har en son. Vi förklarar därför att precis som den förste mannen, Adam, kallas Guds son därför att han blev skapad av Gud, på samma sätt är Jesus Guds Son. Gud behöver inte en bokstavlig hustru för att frambringa sådana söner. Eftersom muslimer inte tror på läran om treenigheten, använder vi denna gemensamma grund för att visa att Jehova är den Högste.

Vid det här laget är det dags för lunch, och de som tillhör vår grupp kommer ut från sockerrörsfälten tillbaka till vägen för att vänta på bussen som går tillbaka till staden. Även om vi alla är lite trötta, är vi entusiastiska över förmiddagens ”fiske”. Det var väl värt ansträngningen att anpassa sig till de olika situationer och trosuppfattningar vi träffade på.

Fijis vatten och rev innehåller många slag av fisk. För att en fijiansk gonedau (fiskare) skall bli framgångsrik behöver han vara skicklig i sitt arbete. Detsamma gäller det ”fiskeriarbete” som Jesus Kristus anvisade sina lärjungar att utföra. Kristna ”människofiskare” måste vara skickliga och anpassa sina framställningar och sin argumentering för att passa de olika trosuppfattningarna bland befolkningen. (Matteus 4:19) Detta är av stor betydelse på Fiji. Resultatet kommer till synes vid Jehovas vittnens årliga sammankomster, där fijianer, indier, rotumaner och människor med blandad etnisk bakgrund enigt tillber Jehova. Ja, hans välsignelse vilar över ”fiskeriarbetet” i de fijianska vattnen.

[Fotnoter]

[Karta på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

Vanua Levu

Viti Levu

Suva

Lautoka

Nandi

0 100 km

18°

180°

[Bild på sidan 24]

En bure, ett bostadshus, på en av öarna

[Bild på sidan 24]

Ett hinduiskt tempel på Fiji

[Bilder på sidan 25]

Framgångsrikt ”människofiske” på Fiji

[Bildkälla på sidan 24]

Fiji Visitors Bureau