Är vårt öde förutbestämt?

KRISTNA, muslimer, judar och hinduer, ja, människor av alla trosriktningar, upplever tragedier och sörjer över dem.

Den 6 december 1997 inträffade en fruktansvärd tragedi i staden Irkutsk i Sibirien. Ett jättelikt transportflygplan av typen AN-124 hade just startat när två av motorerna stannade. Planet, som var fulltankat med flygbränsle, störtade i ett bostadsområde. Häftiga bränder utbröt i flera hyreshus och dödade och skadade tiotals hjälplösa hyresgäster, däribland barn.

I den del av Sibirien där olyckan inträffade finns det sannolikt människor med olika trosuppfattningar. En del av dem bekänner sig förmodligen till kristendomen, men ändå kanske de tror att tragedin berodde på ödet. De och många andra kanske tänker: ”Det var Guds vilja, och om de som förolyckades inte hade dött på det här sättet, skulle de ha dött på något annat vis — det var deras öde.”

Ett sådant tänkesätt återspeglar en föreställning som mer eller mindre uttalad förekommer i många religioner världen över — fatalism eller ödestro. Många människor tror att vår framtid, från födelsen till döden, på något sätt är förutbestämd.

Tron på ödet tar sig många olika uttryck, och det är därför svårt att ge en heltäckande definition av ordet fatalism, men den grundläggande innebörden är att allt som sker — varenda händelse och varenda gärning, oavsett om den är god eller ond — är oundviklig; den måste inträffa, eftersom den har blivit förutbestämd av en högre kraft, som är utom mänsklig kontroll. Fatalistiska föreställningar kommer till uttryck i astrologin, i hinduismens och buddhismens lära om karma och i kristenhetens predestinationslära. I det forntida Babylonien trodde människor att gudarna hade kontroll över ödet och framtiden med hjälp av ett skrivet dokument. Man menade att de gudar som hade kontroll över dessa ”ödestavlor” kunde avgöra människors, nationers och till och med gudars framtid.

Många troende anser att Gud genom sitt rådslut förutbestämmer allt som skall hända människor, till exempel deras livslängd, om de skall födas som man eller kvinna, om de skall bli rika eller fattiga, lyckliga eller olyckliga. Allt detta sägs vara nedtecknat i en bok eller finnas i Guds medvetande innan det inträffar. När en olycka inträffar är det därför inte ovanligt att en troende muslim säger ”mektoub” — det är skrivet! Man menar att eftersom Gud vet allting på förhand, måste det också vara han som bestämmer vilka som skall lyda honom och vilka som inte skall göra det. Många muslimer tror följaktligen att innan en människa ens är född har Gud redan bestämt om hon skall bli delaktig av den eviga saligheten i paradiset eller drabbas av evig fördömelse.

Du kanske tycker att det här låter precis som den predestinationslära som förekommer i en del av kristenhetens kyrkosamfund. Den främste förespråkaren för denna lära var den franske protestantiske reformatorn Johan Calvin, som levde på 1500-talet. Han beskrev denna lära som ”Guds eviga rådslut, genom vilket han har bestämt vad han önskar göra med varje människa. Alla är inte skapade på samma sätt, utan somliga är förutbestämda för evigt liv och andra för evig fördömelse.” Calvin försäkrade också: ”Gud inte bara förutsåg den första människans fall, och det fördärv som därigenom drabbade hans efterkommande, utan han förutbestämde det också efter sitt eget goda behag.”

Det är emellertid inte alla medlemmar av dessa religioner som har en fatalistisk inställning. Somliga påpekar med rätta att de heliga skrifterna talar om att människan har en fri vilja. Huruvida människans gärningar är förutbestämda av Gud eller beror på ett medvetet val är i själva verket en mycket omdebatterad fråga. Somliga har till exempel hävdat att människan måste ha moralisk handlingsfrihet, eftersom Gud, som är rättvis, gör henne ansvarig för hennes handlingar. Andra menar att Gud är upphovet till människans handlingar men att människan på något sätt ”anammar” dem och blir ansvarig för dem. Många tror emellertid att alla händelser i vårt dagliga liv, både små och stora, är förutbestämda av Gud.

Vad tror du själv? Har Gud redan förutbestämt din framtid? Har människan verkligen en fri vilja, dvs. förmåga att träffa avgöranden beträffande sin framtid? I vilken utsträckning är vårt livsöde beroende av våra egna handlingar? Nästa artikel söker ge svar på dessa frågor.

Hur kommer din framtid att gestalta sig?

OM DEN allsmäktige Guden är allvetande, dvs. vet allt som har hänt, händer och kommer att hända, måste då inte allting ske på exakt det sätt som Gud har förutsett? Om Gud har förutsett och förutbestämt alla människors livskurs och slutliga bestämmelse, kan det då med rätta sägas att vi har en fri vilja och kan påverka vår framtid?

Dessa frågor har debatterats i hundratals år och vållar fortfarande splittring inom de större religionerna. Kan Guds förmåga att förutsäga framtiden fås att stämma överens med människans fria vilja? Vart kan vi vända oss för att få svar?

Miljontals människor över hela jorden håller förmodligen med om att Gud har meddelat sig med mänskligheten genom sitt skrivna ord, som framförts av hans talesmän, profeterna. Koranen nämner uttryckligen vissa uppenbarelser som sägs komma från Gud: Taura (tora eller Lagen, dvs. de fem Moseböckerna), Zabur (Psalmerna) och Indjil (evangelium, de kristna grekiska skrifterna eller ”Nya testamentet”) och även de skrifter som nedtecknats av profeterna i Israel.

I de kristna grekiska skrifterna kan vi läsa: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering.” (2 Timoteus 3:16) All vägledning och upplysning som vi får bör givetvis ytterst komma från Gud själv. Skulle det då inte vara förståndigt att undersöka de forntida profeternas skrifter? Vad avslöjar de om framtiden?

Historia skriven i förväg

Alla som har läst Bibeln vet att den innehåller bokstavligt talat hundratals profetior. Sådana historiska händelser som det forntida Babylons fall, återuppbyggandet av Jerusalem (500- och 400-talen f.v.t.) och de medo-persiska och grekiska kungarnas uppgång och fall hade förutsagts i detalj långt innan de inträffade. (Jesaja 13:17–19; 44:24–45:1; Daniel 8:1–7, 20–22) Uppfyllelsen av sådana profetior är ett av de starkaste bevisen för att Bibeln verkligen är Guds ord, för det är bara Gud som har makt att både förutse och bestämma vad som skall ske i framtiden. I den bemärkelsen innehåller Bibeln faktiskt historia skriven i förväg.

Gud säger själv: ”Jag är den Gudomlige, och det finns ingen annan Gud, inte heller någon som är mig lik; den som från början omtalar utgången och från svunnen tid de ting som inte har blivit gjorda; den som säger: ’Mitt eget rådslut kommer att bestå, och allt som behagar mig kommer jag att göra’. ... Jag har ju talat det; jag kommer också att låta det inträffa. Jag har utformat det, jag kommer också att göra det.” (Jesaja 46:9–11; 55:10, 11) Det namn med vilket Gud identifierade sig själv för sina forntida profeter är Jehova, som ordagrant betyder ”Han förorsakar (eller: föranleder) att bli”.a (1 Moseboken 12:7, 8; 2 Moseboken 3:13–15; Psalm 83:18) Gud uppenbarar sig som den som infriar sitt ord, den som alltid gör så att hans uppsåt förverkligas.

Gud utnyttjar följaktligen sitt förutvetande för att genomföra sitt uppsåt. Han har ofta utnyttjat det för att varna de onda för en kommande dom och för att ge sina tjänare ett hopp om räddning. Men utnyttjar Gud alltid den förmågan? Nämner Bibeln något exempel på att Gud har valt att inte utnyttja sitt förutvetande?

Har Gud förhandskännedom om allting?

Alla argument som framförts till stöd för predestinationsläran bygger på hypotesen att eftersom Gud onekligen har förmåga att förutsäga och förutbestämma framtida händelser, måste han ha förhandskännedom om allting, inbegripet varje individs framtida handlingssätt. Men är den hypotesen riktig? Det Gud själv uppenbarar i sitt heliga ord tyder på motsatsen.

Det sägs till exempel i Bibeln att Gud ”satte Abraham på prov” genom att befalla honom att offra sin son Isak som ett brännoffer. När Abraham just stod i begrepp att offra Isak, hejdade Gud honom och sade: ”Nu vet jag verkligen att du är gudfruktig, i det att du inte har undanhållit mig din son, din ende.” (1 Moseboken 22:1–12) Skulle Gud ha gjort det uttalandet, om han redan på förhand hade vetat att Abraham skulle lyda hans befallning? Skulle det då verkligen ha varit ett ärligt och meningsfullt trosprov?

I de forntida profeternas skrifter kan vi också läsa att Gud vid flera tillfällen sade att han kände ”ånger” över något som han hade gjort eller ämnade göra. Gud sade till exempel att han ”ångrade [av det hebreiska verbet na·chạm] ... att han hade gjort Saul till kung över Israel”. (1 Samuelsboken 15:11, 35; jämför Jeremia 18:7–10; Jona 3:10.) Eftersom Gud är fullkomlig, kan detta inte innebära att Gud hade gjort ett misstag när han valde Saul till Israels förste kung. Det måste i stället betyda att Gud kände sig bedrövad över att Saul visade sig vara otrogen och olydig. Om Gud på förhand hade vetat hur Saul skulle handla, skulle det ha varit meningslöst att säga något sådant.

Samma uttryck förekommer i den äldsta boken i Bibeln, där det sägs beträffande Noas dagar: ”Jehova kände ånger, att han hade gjort människan på jorden, och han kände sig sårad i sitt hjärta. Och Jehova sade: ’Jag ämnar utplåna människan, som jag har skapat, från markens yta, ... eftersom jag i sanning ångrar att jag har gjort dem.’” (1 Moseboken 6:6, 7) Även dessa verser visar att människans handlingar inte är förutbestämda av Gud. Gud kände ånger och sorg och kände sig till och med sårad — inte därför att han själv hade handlat fel, utan därför att människorna hade blivit så onda. Skaparen kände ånger över att situationen hade blivit sådan att han måste tillintetgöra alla människor utom Noa och hans familj. Gud försäkrar oss nämligen: ”Jag finner inte behag i den ondskefulles död.” — Hesekiel 33:11; jämför 5 Moseboken 32:4, 5.

Är det då möjligt att Gud på förhand kände till och rentav bestämde att Adam skulle synda och fastställde de ödesdigra konsekvenser som hans synd skulle få för den mänskliga familjen? Det som sagts här ovan visar att det inte kan förhålla sig så. Om Gud hade haft förhandskunskap om allt detta, skulle han i själva verket ha infört synden i världen när han skapade människan, och han skulle följaktligen vara direkt ansvarig för mänsklighetens ondska och lidande. En sådan uppfattning är definitivt inte förenlig med det som Gud uppenbarar om sig själv i den Heliga skrift. Han är en kärleksfull och rättvis Gud, som hatar ondska. — Psalm 33:5; Ordspråken 15:9; 1 Johannes 4:8.

Människans två framtidsutsikter

Bibeln ger ingen antydan om att enskilda människors framtid på något sätt är förutbestämd eller predestinerad av Gud. Den visar i stället att Gud har gett alla människor möjlighet att välja mellan två olika framtidsutsikter. Gud ger varje människa friheten att välja framtidsutsikt. Redan för tusentals år sedan sade profeten Mose till israeliterna: ”Jag har förelagt dig livet och döden, ... och du skall välja livet för att du må förbli vid liv, du och din avkomma, genom att älska Jehova, din Gud, genom att lyssna till hans röst och genom att hålla fast vid honom; ty han är ditt liv och dina dagars längd.” (5 Moseboken 30:19, 20) Guds profet Jesus sade också varnande: ”Gå in genom den trånga porten; därför att bred och rymlig är den väg som leder till tillintetgörelse, och många är de som går in på den; men trång är den port och smal den väg som leder till liv, och få är de som finner den.” (Matteus 7:13, 14) Två vägar, två olika öden. Vår framtid är beroende av vårt eget handlingssätt. Att lyda Gud betyder liv, att inte lyda honom betyder död. — Romarna 6:23.

Det sägs också i Bibeln att Gud ”nu underrättar ... människorna om att de alla överallt bör ändra sinne, eftersom han har fastställt en dag på vilken han har för avsikt att döma den bebodda jorden i rättfärdighet”. (Apostlagärningarna 17:30, 31) Liksom de flesta människor på Noas tid valde att vara olydiga mot Gud och blev tillintetgjorda, väljer de flesta människor i våra dagar att inte lyda Guds befallningar. Gud har emellertid inte på förhand bestämt vilka som skall bli tillintetgjorda och vilka som skall bli räddade. I Bibeln sägs det att Gud ”inte önskar att någon skall drabbas av förintelse, utan önskar att alla skall nå fram till sinnesändring”. (2 Petrus 3:9) Även mycket onda människor kan ångra sig, ändra sinne och göra de förändringar som är nödvändiga för att få Guds godkännande. — Jesaja 1:18–20; 55:6, 7; Hesekiel 33:14–16; Romarna 2:4–8.

För lydiga människor har Gud utlovat ett evigt liv i ett fridfullt paradis, en jord befriad från ondska, våld och krig, en värld där det inte längre kommer att finnas hunger, lidande, sjukdom och död. (Psalm 37:9–11; 46:9; Jesaja 2:4; 11:6–9; 25:6–8; 35:5, 6; Uppenbarelseboken 21:4) De döda kommer att bli uppväckta och få möjlighet att tjäna Gud. — Daniel 12:2; Johannes 5:28, 29.

”Ge akt på den klanderfrie och håll den rättrådige i sikte”, säger psalmisten, ”ty denne mans framtid kommer att vara fridfull. Men överträdarna, de kommer sannerligen att förintas tillsammans; de ondskefullas framtid kommer helt visst att avskäras.” (Psalm 37:37, 38) Hur kommer din framtid att gestalta sig? Det beror på dig själv. Utgivarna av den här tidskriften tillhandahåller gärna ytterligare upplysningar, som kan hjälpa dig att välja en lycklig och fridfull framtid.