Att förkunna om Riket i det omväxlande Malaysia

MOSKÉER med förgyllda kupoler, helgedomar med valvbågar, kyrkor med torn och tempelziggurater smyckade med bildstoder. Detta är Malaysia, ett land där världens fyra större religioner möts. Dess 16.000.000 invånare består av malajer, kineser, indier, eurasier, ibaner, kadazaner och flera infödda stammar. Man kan nog inte finna större variation i fråga om religion, kultur, seder, traditioner eller språk någon annanstans.

Malaysia, som ligger precis norr om ekvatorn i Sydkinesiska sjön, består av två geografiska delar: i väster den halvö som tidigare kallades Malacka och i öster på ön Borneo staterna Sabah och Sarawak. Från det låga, sumpiga kustlandet genom de täta, ofta ogenomträngliga djunglerna till de höga bergstopparna — däribland det 4.101 meter höga berget Kinabalu i Sabah — är landet lika variationsrikt som dess folk och kultur.

Det är inom denna ram som Jehovas vittnen försöker predika ”dessa goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14) Hur lyckas de nå människorna med alla dessa olika språk, seder och religiösa uppfattningar? Hur är det att predika Rikets budskap i detta land? Och framför allt — vad har vittnena kunnat åstadkomma?

Att möta den religiösa utmaningen

För att nå människor av olika religiös bakgrund måste förkunnarna av de goda nyheterna lära sig att skilja ett muslimskt hem från ett hinduiskt, en buddistisk eller taoistisk familj från en protestantisk eller katolsk. Och hur kan man göra detta?

Det finns tydliga tecken. Ett klarrött altare är till exempel ett lika säkert tecken på att det är ett taoistiskt eller buddistiskt hem som en staty av Maria eller Jesus på att det är ett katolskt hem. Och lika karakteristiska är mangolöven för ett hinduiskt hushåll eller de arabiska skriftställena från Koranen skrivna ovanför ingången till ett muslimskt hem.

Att identifiera den besöktes religiösa bakgrund är en sak; att få honom intresserad av de goda nyheterna är något helt annat. Ett typiskt svar, vanligtvis på en blandning av kinesiska, malajiska och engelska är: ”Semua agama sama lah.” Vilket följs av: ”Tyvärr, jag är inte intressant.” Med ett stort leende har den besökte just talat om för dig att han tror att alla religioner är lika och att han inte är intresserad.

Många malajer som är födda buddister, taoister eller hinduer har lockats av den ögonblickliga omvändelse som kristenhetens missioner erbjuder och har slutit sig till olika protestantiska sekter. Övertalade av sina präster har många av dem tillslutit sina öron för de goda nyheterna. Men Jehovas stora namn och uppsåt förkunnas ändå oavbrutet i detta omväxlande land.

På grund av Jehovas vittnens tålamod och förståelse ger många människor med ärligt hjärta ett positivt gensvar till Rikets budskap. Tänk till exempel på Patrick, en före detta rökare med långt, ovårdat hår. Han var tränad i kinesiska kampsporter och brukade bli våldsam, när han blev provocerad. Trots att han inte hade något mål i livet, gjorde orden ”döden skall inte vara mer” starkt intryck på honom, när en Rikets förkunnare läste dem för honom från Uppenbarelseboken 21:4. Patrick tackade därför ja till ett bibelstudium. Entusiastisk över den bibliska sanning han fick lära sig började han snart att både per brev och personligen när han återvände hem berätta om den för sin mor. Men hon var mycket emot.

En dag när Patrick och hans mor tillrättavisade hans yngre bror, också karateexpert, började brodern slå och sparka, och modern blev häpen över att se att Patrick inte gav igen, utan förblev lugn. Hon blev mycket intresserad av vad det var hennes son fick lära sig, som hade en sådan omdanande kraft. Hans mor gjorde snabba framsteg och blev döpt inom sex månader. Hon i sin tur vittnade för sin 73-åriga mor, en trogen buddist. Denna kvinna uppskattade också utsikten att få leva för evigt. Trots att hon var analfabet började hon studera boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden och lärde sig så många kinesiska skrivtecken hon förmådde. Nu är hon också förkunnare av de goda nyheterna.

Att klara av språk och seder

För att kunna hantera språksituationen måste man ha en välförsedd litteraturväska, när man predikar från hus till hus. Men detta löser inte alltid problemet.

Att ett vittne är kines och har kinesisk litteratur betyder till exempel inte att vittnet automatiskt kan kommunicera med den kines som han besöker. Talar de samma dialekt? Om vittnet är hakka och den besökte är kanton, så skulle detta kunna vara ett problem. Eftersom kinesiska dialekter är tonspråk, kan den minsta avvikelse i uttalet förmedla ett helt annat budskap. För att belysa saken: Det var mycket lustigt, när en hakkatalande pionjärsyster gick omkring i ett kantonesiskt område och sade till människorna där att hon var en ”tokig student”, när hon avsåg att säga att hon var en person ”som studerade bibeln”.

Och även om man använder de rätta orden, så kanske de inte betyder samma sak för alla. Eftersom malajerna bor i ett samhälle med många raser, är de vanligtvis tillmötesgående och noga med att inte stöta sig med någon. Det har särskilt svårt att säga nej till främlingar. Man får därför lära sig att inte bli alltför begeistrad, när någon som man besöker tackar ja till en inbjudan att få ett bibelstudium eller att komma till kristna möten. Varför inte det? Därför att detta inte behöver betyda att man accepterar någonting. Det kräver tid och erfarenhet att avgöra vilka som är verkligt intresserade.

Malaysia är bland de länder som har det största antalet helgdagar och religiösa högtider. Detta är tillfällen då människor är upptagna med att umgås med vänner och släktingar. De malaysiska vittnena ökar också sin verksamhet och använder sådana helgdagar till att förkunna de goda nyheterna. Men om de skall få goda resultat måste de göra detta med takt och förståelse.

Det kinesiska nyåret är just en sådan dag. Taoisterna tror att man genom att börja det nya året med vänliga ord och goda gärningar kan säkerställa att det går väl under resten av året. Den dagen kommer ett vittne att undvika att använda sådana ord som ”död”, ”sjukdom” eller ”plåga”. Han kommer i stället att uppehålla sig vid lyckliga teman, till exempel möjligheten att få leva för evigt med god hälsa i en ny värld med bestående fred och välstånd. Den helgdagen är inte rätt tidpunkt att påminna människor om deras sorger och bedrövelser.

I ”huvudjägarnas land”

Eftersom den ”stora skaran” utgörs av människor ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål”, kan vi inte låta bli att tänka på alla de infödda stammarna i Östmalaysia. (Uppenbarelseboken 7:9) Det är uppmuntrande att se att allt fler invånare i Sarawak — en gång känt som huvudjägarnas land — ger gensvar till Rikets budskap.

För fyra år sedan fanns det till exempel endast tre Rikets förkunnare i oljestaden Miri vid kusten i Sarawak. Nu visar sig många vara intresserade av att få kunskap om bibeln. En pionjärsyster rapporterar 17 bibelstudier, och några av dem som hon studerar med leder själva studier med andra intresserade personer. Nu finns det en blomstrande församling i den lilla staden Miri.

Något som är kännetecknande för ibanfolket i Sarawak är långhuset. Denna långa byggnad på pålar är byggd av lövträ och palmblad. Den är vanligtvis byggd på en flodbank vid brynet till djungeln och består av en länga på mellan 30 och 40 eller fler bostäder sida vid sida längs en allmän korridor. Mycket av vårt predikande utförs på detta slags distrikt.

Vid ett tillfälle skulle det hållas ett bibliskt föredrag över ämnet ”Vilket hopp finns det för de döda?” i ett av dessa långhus. Tuai rumah, dvs. hövdingen, församlade allt folket i ruai, den allmänna korridoren. Alla lyssnade artigt och i fullkomlig tystnad tills föredraget var slut. Då frågade en man: ”Hur kan de döda ingenting veta?” En annan person insisterade att de goda redan är i himmelen och de onda i ett brinnande helvete. Men somliga fann utsikten att få leva för evigt i ett paradis på jorden tilltalande och önskade få veta mer. Det var precis som när aposteln Paulus talade till atenarna på Areopagen. — Apostlagärningarna 17:32—34.

Juing Insoll, en 72-årig iban som tillhörde anglikanska kyrkan, bodde i ett annat långhus. Som ung var han förbryllad över sådana frågor som dessa: Hur kan en kärleksfull Gud pina döda människor för evigt i ett brinnande helvete? Om det finns en Gud, varför finns det då så mycket orättvisa? Ingen kunde ge honom några tillfredsställande svar. En dag skaffade en av hans vänner från staden ett exemplar av boken Sanningen som leder till evigt liv. Eftersom vännen lade märke till att den kanske kunde besvara Juings frågor, lånade han honom boken. Vilken glädje för Juing! Äntligen, efter 60 års sökande, hade han funnit sanningen om Gud!

Juing var besluten att skaffa sig ett eget exemplar av boken. Han färdades de 240 kilometerna till Kuching, huvudstaden i Sarawak, och letade igenom bokhandlarna. Men boken syntes inte till. Den kvällen fick han i en släktings hem höra att en annan släkting hade ett exemplar. Man visade honom vägen till Rikets sal, och han skaffade 15 olika publikationer att ta med sig hem till sitt långhus.

Efter att ha läst allt detta stoff var Juing tillbaka i staden och bad att få bli döpt. De äldste log och skakade på huvudet. Men till sin förvåning upptäckte de snart att han uppfyllde kraven. Och därför blev han döpt! Tillbaka i långhuset och försedd med mera litteratur började Juing predika för sina grannar. Till en början undrade han varför hans vänner inte accepterade sanningen med detsamma, när de hade läst böckerna. Men han insåg snart att han måste studera bibeln med dem. Juings rapport över tjänsten på fältet var alltid i form av en dagbok!

Från den isolerade staden Lahad Datu i staten Sabah kommer följande rapport: En ung gift kvinna med tre barn lärde känna sanningen genom ett bibelstudium som leddes per brev av en syster i Kota Kinabalu, statens huvudstad. Till slut beslöt kvinnan att låta döpa sig vid en kretssammankomst. Men mitt under doptalet rusade hennes man in och krävde att hon återvände hem tillsammans med honom.

Åter i hemmet försökte mannen att göra allt väl igen, men utan framgång. Till slut skrek han: ”Vad vill du nu då?” ”Jag vill bli döpt”, svarade hans hustru. ”Är det så viktigt för dig?” frågade han. ”Ja, det är det viktigaste tillfället i mitt liv.” ”All right!” svarade han slutligen. ”Kalla hit din äldste. Jag skall bygga en swimmingpool åt dig, så att du kan bli döpt här.”

Och mannen höll sitt ord och gjorde just det, och hans hustru blev döpt under ett följande besök av kretstillsyningsmannen — i den swimmingpool som hennes man hade byggt åt henne! Men vad var det som gav systern sådan beslutsamhet? Jo, trots att hon var isolerad, förberedde hon regelbundet allt stoffet för de olika mötena. Om hon någonsin missade ett ”möte”, så kände hon det som om hon hade missat en måltid. Denna syster undervisar nu sina barn och leder tre bibelstudier.

Den minste skall bli tusen

Det var Alfred och Thelma Wicke som började Rikets verk i Malaysia. De kom hit från Australien år 1939. Deras trogna missionärstjänst har varat i nästan 50 år, och hur underbart har inte Jehova välsignat deras ansträngningar! Alltsedan avdelningskontoret upprättades i Penang år 1972 med broder Wicke som dess tillsyningsman, har predikoarbetet i Malaysia ökat farten. Då fanns det 207 Rikets förkunnare. Tio år senare hade antalet tredubblats. I juli 1983 flyttade avdelningskontoret till Klang, en hamnstad nära den federala huvudstaden, Kuala Lumpur. Det nya avdelningskontorets lokaler består av en länga på tre tvåvåningsbyggnader, väl lämpade för de nuvarande behoven. (Se sidan 26.)

För några år sedan gjordes en intensifierad ansträngning att föra Rikets budskap till fler av den kinesisk- och tamiltalande befolkningen. Förutom två kinesiska församlingar finns det nu kinesiska och tamilska grupper i flera andra församlingar såväl som en blomstrande japansk grupp på omkring 20 personer.

Utöver hela distriktet finns det nu 20 församlingar med närmare 900 Rikets förkunnare. Detta ger ett förhållande mellan antalet förkunnare och befolkning av 1 på 18.500. Det finns således fortfarande mycket arbete att utföra. Som ett tecken på tillväxtmöjligheterna kom det 2.633 personer till firandet av Åminnelsen år 1988. De malaysiska vittnena var mycket glada över detta, och fler traktar efter heltidstjänsten. Ja, och Jehovas vittnen i Malaysia ser ivrigt fram emot att nå 1.000-strecket, när det gäller förkunnare. De kommer väl ihåg Jehovas löfte: ”Av den minste skall komma tusen, och av den ringaste skall bli ett talrikt folk. Jag är Herren [Jehova]. När tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta.” — Jesaja 60:22.

[Karta på sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

THAILAND

MALAYSIA

Penang

Kuala Lumpur

Klang

Singapore

MALACKAHALVÖN

SUMATRA

EKVATORN

Sydkinesiska sjön

FILIPPINERNA

SABAH

Kota Kinabalu

Kinabalu

Lahad Datu

BRUNEI

Miri

MALAYSIA

SARAWAK

Kuching

BORNEO

600 km