Arkeologiska fynd ger en uppfattning om hur gravplatserna kunde se ut i Palestina. Förutom enkla gravar i jorden använde man valv eller kamrar som var uthuggna i klippan, ofta i bergssidorna. Det verkar som om man helst ville ha en plats med ett upphöjt läge. (Jos 24:33; 2Ku 23:16; 2Kr 32:33; Jes 22:16) Kammaren kunde vara beräknad för en enda person, som då blev lagd i en uthuggen fördjupning i golvet, men den kunde också inredas med tanke på flera begravningar, och då hade den små, avlånga utrymmen uthuggna vinkelrätt in i väggarna med plats för en kropp i varje. Den trånga öppning som kroppen fördes in genom förseglades sedan med en tillhuggen sten. I andra kamrar högg man ut en bänkliknande nisch eller hylla i bakre väggen och i sidoväggarna (Mk 16:5), eller också kunde man ha en dubbel rad med sådana nischer, så att det blev fler platser. Graven kunde till och med ha flera kamrar, även om den typ som hade en kammare uppenbarligen var den vanligaste bland judarna. I en grav där kroppen låg öppet i en nisch måste man naturligtvis försegla ingången så att vilda djur inte kunde komma in. Huvudingången till graven stängdes därför med en stor sten. Ibland var stenen upphängd som en dörr, men andra gånger var den cirkelrund och satt i ett spår så att den kunde vältras för ingången. En sådan cirkelformad sten kunde väga över ett ton. (Mt 27:60; Mk 16:3, 4)

De tidiga judiska gravplatserna var mycket enkla. De utgjorde således en skarp kontrast till hedniska gravar, som ofta hade väggmålningar och andra utsmyckningar. Jakob reste visserligen en stod över Rakels grav, kanske en ensam sten (1Mo 35:20), men den var uppenbarligen bara en markering, inte ett minnesmärke (1Sa 10:2). I 2 Kungaboken 23:1 nämns också en ”gravsten” som markerade en gravplats. Jesus talade om gravar ”som inte märks, så att människor trampar på dem utan att veta om det”. (Lu 11:44)

Det var vanligt att man vitkalkade gravar, så att ingen av misstag skulle röra vid en grav och bli oren. Gravarna kring Jerusalem blev vitkalkade en månad före påsken, så att man kunde undvika att röra dem av misstag och bli oren inför denna speciella högtid. (Mishna, Shekalim 1:1) Jesus använde den seden i en liknelse och framhöll att de skriftlärda och fariséerna visserligen såg rättfärdiga ut utanpå men inuti var ”fulla av hyckleri och laglöshet”. (Mt 23:27, 28)

Davids och andra kungars gravplatser. På pingstdagen år 33 sade Petrus: ”David ... både dog och blev begravd, och hans minnesgrav finns ibland oss än i dag.” (Apg 2:29) Detta visar att kung Davids grav fortfarande fanns år 33.

I Första Kungaboken 2:10 sägs det att David blev begravd ”i Davidsstaden”, och det var av allt att döma där som man senare begravde de flesta kungarna i Juda. Om 12 av de 20 kungar som kom efter David sägs det direkt att de blev begravda i Davidsstaden, även om inte alla blev begravda på ”kungarnas gravplatser” – om Jehoram, Joas (Jehoas) och Ahas sägs det uttryckligen att de inte blev begravda där. (2Kr 21:16, 20; 24:24, 25; 28:27) ”Kungarnas gravplatser” var inte nödvändigtvis en gemensam grav med många kamrar; det kan ha varit ett område i Davidsstaden där kungarnas minnesgravar låg. Kung Asa blev begravd i ”den stora grav som han hade låtit gräva ut åt sig i Davidsstaden” (2Kr 16:14), och Hiskia blev begravd ”i stigningen upp till Davids söners gravplatser” (2Kr 32:33). Den spetälske kung Ussia blev begravd ”hos sina förfäder, ... men på det begravningsfält som tillhörde kungarna, ty man sade: ’Han är spetälsk.’” Detta antyder att han inte placerades i en gravkammare uthuggen i klippan utan i stället begravdes i jorden. (2Kr 26:23)

Av de övriga kungarna i Juda blev Manasse och Amon uppenbarligen begravda på ett annat ställe, ”i Ussas trädgård”. (2Ku 21:18, 23, 26) När det sägs att Amons son, den trogne kung Josia, blev begravd ”på sina förfäders begravningsplats” syftas det antingen på kungagravarna i Davidsstaden eller på Manasses och Amons gravplatser. (2Kr 35:23, 24) Tre kungar dog i landsflykt: Jehoahas (i Egypten) och Jehojakin och Sidkia (i Babylon). (2Ku 23:34; 25:7, 27–30) Jehojakim blev begravd som ”en åsnehingst” och kastades ut ”till hettan om dagen och till frosten om natten” i uppfyllelse av Jeremias profetia. (Jer 22:18, 19; 36:30)

Den rättfärdige översteprästen Jehojada fick äran att bli begravd ”i Davidsstaden tillsammans med kungarna”. Såvitt man vet är han den ende som visats sådan ära utan att vara av kunglig börd. (2Kr 24:15, 16)

Man har inte kunnat fastställa var dessa kungliga gravplatser låg. Med tanke på att det hänvisas till ”Davidsgravarna” i Nehemja 3:16 och ”stigningen upp till Davids söners gravplatser” i 2 Krönikeboken 32:33 menar en del att området troligen låg på stadens sydöstra sluttning, i närheten av Kidrondalen. Här har man hittat något man tror är mycket gamla klippgravar med ingångar som har formen av rektangulära schakt. Det går emellertid inte att säga något säkert om dessa gravars ursprung. De är i mycket dåligt skick, inte bara på grund av de ödeläggelser staden drabbades av år 70 och år 135 v.t., utan också för att romarna använde den södra delen av staden som stenbrott.

I norra delen av det nutida Jerusalem ligger ett mausoleum som byggdes av drottning Helena av Adiabene och som har fått det missvisande namnet ”Kungagravarna”. Det byggdes inte förrän under det första århundradet v.t. och skall alltså inte förväxlas med de kungagravar som nämns i Bibeln.