Prästerna skulle hålla sig fysiskt rena och följa höga moralnormer. När de gick in i mötestältet och innan de frambar ett offer på altaret, skulle de tvätta sina händer och fötter vid karet på förgården ”för att de inte ... [skulle] dö”. (2Mo 30:17–21; 40:30–32)

De fick inte orena sig genom att röra en död kropp eller sörja någon som hade dött, för det skulle tillfälligt ha gjort dem orena så att de inte kunde utföra tjänst. En underpräst (men inte översteprästen) fick emellertid orena sig när en nära släkting hade dött: mor, far, son, dotter, bror eller en syster som var jungfru – släktingar som stod honom nära (dvs. som bodde tillsammans med eller i närheten av honom). Möjligen ansågs även hans hustru vara en sådan närstående. (3Mo 21:1–4) En präst som blev oren på grund av spetälska, flytning, beröring av en död kropp eller något annat orent fick inte äta av de heliga gåvorna eller utföra tjänst i helgedomen förrän han var ren igen, annars skulle han dö. (3Mo 22:1–9)