Gud är en

29. a) Vad är den moderna judendomen, enkelt uttryckt? b) Hur uttrycks judarnas identitet? c) Vilka är några av de högtider och seder som judarna har?

²⁹ Enkelt uttryckt är judendomen ett folks religion. Den som omvänder sig till judendomen blir därför en del av både det judiska folket och den judiska religionen. Det är en monoteistisk religion i striktaste bemärkelse och en religion som vidhåller att Gud ingriper i människans angelägenheter, särskilt i judarnas. I judarnas religion ingår flera årliga högtider och olika seder och bruk. (Se sidorna 230, 231.) Det finns inga trosbekännelser eller lärosatser som godtas av alla judar, men trosbekännelsen att Gud är en, som finns uttryckt i shema, en bön grundad på 5 Moseboken 6:4, intar en central plats i judarnas tillbedjan i synagogan: ”HÖR, ISRAEL! HERREN, VÅR GUD, HERREN ÄR EN.”

30. a) Vilken uppfattning har judarna om Gud? b) Hur betraktas Gud inom judendomen i strid med kristenhetens uppfattning?

³⁰ Denna tro på en Gud vidarebefordrades till kristendomen och islam. Rabbinen dr J. H. Hertz säger: ”Detta storslagna uttalande om absolut monoteism var en krigsförklaring mot all polyteism. ... På samma sätt utesluter shema treenigheten i den kristna trosbekännelsen som ett brott mot tron att Gud är en.”f Men låt oss nu se på vad judarna tror om livet efter detta.

Döden, själen och uppståndelsen

31. a) Hur kom läran om den odödliga själen in i den judiska läran? b) Vilket dilemma medförde läran om själens odödlighet?

³¹ En av grundlärorna i den moderna judendomen är att människan har en odödlig själ som lever vidare när kroppen dött. Men kommer den läran från bibeln? I Encyclopaedia Judaica medges det öppet: ”Det var troligen under grekiskt inflytande som läran om själens odödlighet kom in i judendomen.” Men detta skapade ett läromässigt dilemma, som samma verk förklarar: ”I grund och botten är de två uppfattningarna om uppståndelsen och själens odödlighet motsägande. Den ena gäller en kollektiv uppståndelse vid dagarnas slut, dvs. att de döda som sover i jorden skall uppstå ur graven, medan den andra gäller själens tillstånd efter kroppens död.” Hur löstes dilemmat i den judiska teologin? ”Man påstod att när någon dog så fortsatte hans själ att leva någon annanstans (och detta gav upphov åt alla trosuppfattningarna om himlen och helvetet), medan hans kropp låg i graven och väntade på den fysiska uppståndelsen för alla döda här på jorden.”

32. Vad sägs det i bibeln om de döda?

³² Universitetslektorn Arthur Hertzberg skriver: ”I den [hebreiska] bibeln är arenan där människans liv utspelas den här världen. Där finns ingen lära om en himmel eller ett helvete, bara en växande tanke på en slutlig uppståndelse för de döda vid dagarnas slut.” Det är en enkel och exakt förklaring av den bibliska tanken, för det heter att ”de döda vet alls ingenting. ... Ty i dödsriket [sheol, dvs. människosläktets gemensamma grav], dit du går, kan man inte verka eller tänka, där finns ingen insikt eller vishet.” — Predikaren 9:5, 10; Daniel 12:1, 2; Jesaja 26:19.

33. Hur betraktades läran om uppståndelsen ursprungligen av judarna?

³³ I Encyclopaedia Judaica heter det: ”Under den rabbinska tiden betraktas läran om de dödas uppståndelse som en av de centrala lärorna inom judendomen” och ”skall särskiljas från tron på ... själens odödlighet.”g Men i dag, då läran om själens odödlighet är godtagen av alla trosriktningar inom judendomen, är tron på de dödas uppståndelse inte det.

34. Hur utmålas själen i Talmud i kontrast till i bibeln? Vad säger senare tids skribenter?

³⁴ Talmud, som i kontrast till bibeln påverkats av hellenism, är fylld av förklaringar och berättelser och även beskrivningar av den odödliga själen. I senare litteratur om judisk mystik, kabbala, går man till och med så långt att man börjar lära om reinkarnation (själavandring), som i grund och botten är en gammal hinduisk lära. (Se kapitel 5.) Denna lära accepteras allmänt som en judisk lära i Israel i dag, och den spelar också en viktig roll i chassidisk tro och litteratur. Som exempel kan nämnas att Martin Buber i sin bok Die Erzählungen der Chassidim (Chassidimberättelser) tar med en berättelse om själen från den skola som Elimelekh, en rabbin från Lizhensk, hade: ”På försoningsdagen, då Rabbi Abraham Jehoschua skulle recitera berättelsen om översteprästens tjänst i det allraheligaste (Avodan, den bön i vilken översteprästens tjänst i Jerusalem upprepades) och kom till det ställe där det heter: ’Och så sade han’, brukade han aldrig säga dessa ord, utan säga: ’Och så sade jag.’ För han hade inte glömt den tid då hans själ var i en översteprästs kropp i Jerusalem.”

35. a) Vilken ståndpunkt har reformjudendomen intagit till läran om den odödliga själen? b) Vad är bibelns klara lära om själen?

³⁵ Reformjudendomen har gått så långt att den förkastar tron på uppståndelsen. Ordet har tagits bort ur reformjudendomens bönböcker, och det är endast tron på den odödliga själen som erkänns. Tänk så mycket klarare den bibliska tanken är i 1 Moseboken 2:7: ”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse [själ, Åk].” Kroppen plus anden, dvs. livskraften, bildar ”en levande varelse [eller själ]”.h (1 Moseboken 2:7; 7:22; Psalm 146:4) Och omvänt — när den syndiga människan dör, dör också själen. (Hesekiel 18:4, 20, Åk) När en människa dör, upphör hon således att vara vid medvetet liv. Hennes livskraft återvänder till Gud som gav den. (Predikaren 3:19; 9:5, 10; 12:7) Det verkliga bibliska hoppet för de döda är uppståndelsen — hebreiska: techi·játh ham·me·thím, dvs. ”återupplivande av de döda”.

36, 37. Vad trodde de trogna hebréerna i bibeln om ett liv i framtiden?

³⁶ Denna slutsats kanske förvånar även många judar, men uppståndelsen har i tusentals år varit det verkliga hoppet för dem som tillber den sanne Guden. Den trogne, lidande Job talade för omkring 3.500 år sedan om ett tillfälle i framtiden då Gud skulle uppresa honom från sheol, dvs. dödsriket eller graven. (Job 14:14, 15) Profeten Daniel blev också försäkrad att han skulle få uppstå ”vid dagarnas slut”. — Daniel 12:2, 13.

³⁷ Det finns ingen grund i Skriften för att säga att dessa trogna hebréer trodde att de hade en odödlig själ som skulle leva vidare i en annan värld efter döden. De hade helt klart tillräckliga skäl till att tro att den suveräne Herren, som kan räkna och behärska stjärnorna i universum, också kan komma ihåg dem då tiden är inne för uppståndelsen. De hade varit trogna mot honom och hans namn. Han skulle vara trogen mot dem. — Psalm 18:26; 147:4; Jesaja 25:7, 8; 40:25, 26.

Judendomen och Guds namn

38. a) Vad har hänt under århundradenas lopp när det gäller bruket av Guds namn? b) Vad är grunden för Guds namn?

³⁸ Enligt judendomen finns Guds namn i skriven form, men det är alltför heligt för att få uttalas.i Det har lett till att det korrekta uttalet har varit förlorat i drygt 2.000 år. Men den inställningen har judarna inte alltid haft. För omkring 3.500 år sedan talade Gud till Mose och sade: ”Så skall du säga till Israels barn: Herren [hebreiska: יהוה, JHVH], era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn i evighet, och så skall man nämna mig från släkte till släkte.” (2 Moseboken 3:15; Psalm 135:13) Vad var det för namn som han skulle nämnas vid? I fotnoten till 2 Moseboken 3:14 (1982) heter det: ”Jag är Det betyder ’Han som kallar sig ”Jag är”’, på hebreiska Jahvé eller Jehová, vilket också kan översättas ’Han är’.” Här finns således Guds heliga namn, tetragrammaton, de fyra hebreiska konsonanterna JHVH (Jahvé), som i sin latiniserade form har kommit att bli känt i århundraden som JEHOVA.

39. a) Varför är Guds namn viktigt? b) Varför slutade judarna att uttala Guds namn?

³⁹ Judarna har historien igenom alltid lagt stor vikt vid Guds egennamn, även om man drastiskt har ändrat inställning till bruket av det från den inställning man hade i forna tider. Som dr A. Cohen förklarar i Everyman’s Talmud (Envars Talmud): ”Särskild vördnad fästes vid Gudomens ’särskiljande namn’ (Shem Hameforash), som Han hade uppenbarat för Israels folk, nämligen tetragrammaton, JHVH.” Guds namn vördades därför att det representerade och karakteriserade Guds egen person. När allt kommer omkring var det Gud själv som kungjorde sitt namn och uppmanade sina tillbedjare att använda det. Detta framhävs genom det faktum att namnet förekommer 6.828 gånger i den hebreiska bibeln. Hängivna judar anser det emellertid vara vanvördigt att uttala Guds egennamn.j

40. Vad har en del judiska auktoriteter sagt om bruket av Guds namn?

⁴⁰ En rabbin vid namn A. Marmorstein skrev i sin bok The Old Rabbinic Doctrine of God (Den gamla rabbinska läran om Gud) om det gamla rabbinska (obibliska) förbudet mot att uttala namnet: ”Det fanns en tid då detta förbud [att bruka Guds namn] var helt okänt bland judarna. ... Varken i Egypten eller i Babylonien kände judarna till eller höll en lag som förbjöd bruket av Guds namn, tetragrammaton, i vanliga samtal eller hälsningar. Men från 200-talet f.v.t. till 200-talet e.v.t. fanns ett sådant förbud som i viss utsträckning iakttogs.” I gamla tider fick man inte bara använda namnet, utan, som dr Cohen säger: ”Det fanns en tid då ett fritt och öppet bruk av Namnet, även av lekmannen, förespråkades. ... Det har hävdats att rekommendationen var grundad på en önskan att särskilja israeliterna från [icke-judarna].”

41. Vad var det, enligt en rabbin, som gjorde att förbudet mot bruket av Guds namn infördes?

⁴¹ Men vad var det då som gjorde att man förbjöd bruket av Guds namn? Doktor Marmorstein svarar: ”Hellenistiskt [grekiskinfluerat] motstånd mot judarnas religion och prästernas och adelns avfällighet gjorde att regeln att inte uttala tetragrammaton i helgedomen [templet i Jerusalem] infördes och fastslogs.” I sitt ytterligtgående nit att undvika att respektlöst nämna Guds namn lyckades de helt få bort det i tal, vilket undergrävde och försvagade möjligheten att identifiera den sanne Guden. Den kombinerade pressen av religiöst motstånd och avfällighet fick judarna att upphöra med att använda Guds namn.

42. Vad visar bibelns redogörelse om bruket av Guds namn?

⁴² Men som dr Cohen förklarar: ”På bibelns tid tycks man inte ha haft några samvetsbetänkligheter mot att använda [Guds namn] i dagligt tal.” Patriarken Abraham ”åkallade Herrens namn”. (1 Moseboken 12:8) De flesta av dem som skrev den hebreiska bibeln använde namnet fritt men respektfullt ända fram till Malakis bok, som skrevs på 400-talet f.v.t. — Rut 1:8, 9, 17.

43. a) Vad finns det rikligt med klara bevis för när det gäller judarnas bruk av Guds namn? b) Vad har en indirekt verkan blivit av att judarna upphörde att använda Guds namn?

⁴³ Det finns rikligt med klara bevis för att de forntida hebréerna använde och uttalade Guds namn. Marmorstein medger angående förändringen som kom senare: ”För under den här tidsperioden, under första hälften av 200-talet [f.v.t.], kan man lägga märke till en stor förändring i bruket av Guds namn, vilket medförde många förändringar inom judisk teologi och filosofi med verkningar som märks ännu i dag.” En verkan som förlusten av namnet har fått är att tron på en anonym gud har bidragit till att skapa ett teologiskt vakuum i vilket kristenhetens lära om treenigheten lättare kunde utvecklas.k — 2 Moseboken 15:1—3.

44. Nämn några andra verkningar av att Guds namn inte brukas.

⁴⁴ Vägran att använda Guds namn minskar tillbedjan av den sanne Guden. Som en kommentator sade: ”När Gud omtalas som ’Herren’, är tyvärr frasen, även om den är korrekt, kall och färglös. ... Man måste komma ihåg att man genom att översätta JHVH eller adonai med ’Herren’ på många ställen i Gamla testamentet för in en tanke på något abstrakt, formellt och avlägset som är helt främmande för den ursprungliga texten.” (The Knowledge of God in Ancient Israel [Kunskapen om Gud i det forntida Israel]) Vilken sorg att se det storslagna och betydelsefulla namnet Jahvé eller Jehova saknas i många bibelöversättningar, när det helt klart förekommer tusentals gånger i den ursprungliga hebreiska texten! — Jesaja 43:10—12, NW.

Väntar judarna fortfarande på Messias?

45. Vilken biblisk grund finns det för att tro på Messias?

⁴⁵ Det finns många profetior i de hebreiska skrifterna från vilka judarna för över 2.000 år sedan hämtade sitt messianska hopp. Andra Samuelsboken 7:11—16 visade att Messias skulle vara av Davids ätt. I Jesaja 11:1—10 profeterades det att han skulle ge alla människor rättfärdighet och frid. I Daniel 9:24—27 angavs kronologin för när Messias skulle framträda och när han skulle avskäras i döden.

46, 47. a) Vilket slag av Messias väntade de judar som levde under romarväldet? b) Vilken förändring har ägt rum när det gäller judarnas längtan efter Messias?

⁴⁶ Under första århundradet var förväntningarna på Messias höga, enligt Encyclopaedia Judaica. Messias förväntades vara ”en karismatiskt begåvad avkomling av David som judarna under romartiden trodde skulle uppresas av Gud till att bryta hednaoket och härska över ett återupprättat Israels rike”. Men den militante Messias som judarna väntade på kom inte.

⁴⁷ Men som det framhålls i The New Encyclopædia Britannica var det messianska hoppet viktigt när det gällde att hålla det judiska folket samman under deras många svåra prövningar: ”Att judendomen överlevt beror utan tvivel till stor del på dess orubbliga tro på det messianska löftet och framtidshoppet.” Men när den moderna judendomen uppstod under 1700- och 1800-talen, slutade många judar att passivt vänta på Messias. I och med den nazistinspirerade Förintelsen förlorade många till sist både tålamodet och hoppet. De började betrakta det messianska budskapet som en belastning och började därför tolka det enbart som en ny tidsålder av välgång och frid. Sedan dess kan judarna, även om det finns undantag, som grupp betraktade knappast sägas vänta på en personlig Messias.

48. Vilka frågor kan med fog väckas om judendomen?

⁴⁸ Denna förändring till en icke-messiansk religion väcker allvarliga frågor. Var judendomen falsk i flera tusen år, då man trodde att Messias skulle vara en person? Vilken form av judendom kan hjälpa en i sökandet efter Gud? Är det den forna judendomen med dess utsmyckningar av grekisk filosofi? Eller är det någon av de icke-messianska former av judendom som har utvecklats under de 200 senaste åren? Eller finns det ytterligare någon väg som troget och exakt har bevarat det messianska hoppet?

49. Vad inbjuds uppriktiga judar att göra?

⁴⁹ Med dessa frågor i minnet föreslår vi att uppriktiga judar på nytt undersöker ämnet Messias genom att granska påståendena om Jesus från Nasaret, inte som kristenheten har framställt honom, utan som de judar som skrivit de grekiska skrifterna presenterar honom. Det är stor skillnad. Kristenhetens religioner har genom sin obibliska lära om treenigheten, vilken är helt oacceptabel för alla judar som omhuldar den rena läran: ”HÖR, ISRAEL! HERREN, VÅR GUD, HERREN ÄR EN”, bidragit till att judarna har förkastat Jesus. (5 Moseboken 6:4)

[Ruta/Bilder på sidorna 220, 221]

Hebréernas heliga skrifter

De heliga hebreiska skrifterna började med ”Tanakh”. Namnet ”Tanakh” kommer från de tre avdelningar som utgör den judiska bibeln på hebreiska: Torah (lagen), Nevi’im (profeterna) och Kethuvim (skrifterna), där de första bokstäverna i varje del bildar ordet TaNaKh. Dessa böcker skrevs på hebreiska och arameiska från 1500-talet till 400-talet f.v.t.

Judarna tror att de skrevs under olika och minskande grad av inspiration. De sätter dem därför i följande ordning, efter vikt och betydelse:

Torah — de fem Moseböckerna eller Pentateuken (från grekiskan för ”fem skriftrullar”), lagen, som består av Genesis (1 Moseboken), Exodus (2 Moseboken), Leviticus (3 Moseboken), Numeri (4 Moseboken) och Deuteronomium (5 Moseboken). Men uttrycket ”Torah” kan också användas om hela den judiska bibeln, såväl som om den muntliga lagen och Talmud (se nästa sida).

Nevi’im — profeterna, omfattar Josua och vidare fram till de stora profeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel och sedan de 12 ”mindre” profeterna från Hosea till Malaki.

Kethuvim — skrifterna, omfattar de poetiska verken: Psalmerna, Ordspråksboken, Job, Höga Visan och Klagovisorna. De omfattar dessutom Rut, Predikaren, Ester, Daniel, Esra, Nehemja och Första och Andra Krönikeboken.

Talmud

Ur icke-judisk synvinkel är ”Tanakh”, dvs. den judiska bibeln, den viktigaste av de judiska skrifterna, men ur judisk synvinkel är det inte så. Många judar instämmer i rabbinen Adin Steinsaltz’ kommentar: ”Om bibeln är hörnstenen i judendomen, då är Talmud mittpelaren, som stiger upp ur grunden och stöttar hela den ståtliga andliga och intellektuella byggnaden. ... Inget annat verk har haft ett så jämförelsevis stort inflytande på judiskt liv rent teoretiskt och praktiskt.” (The Essential Talmud [Den oumbärliga Talmud]) Men vad är då Talmud?

Ortodoxa judar tror inte bara att Gud gav den skrivna lagen, Torah, till Mose vid berget Sinai, utan också att Gud uppenbarade för honom särskilda förklaringar av hur lagen skulle tillämpas och att dessa skulle vidarebefordras muntligen. Detta kallades den muntliga lagen. Talmud är således den skrivna sammanfattningen, med senare kommentarer och förklaringar av den muntliga lagen, sammanställd av rabbiner från 100-talet v.t. och in i medeltiden.

Talmud är vanligen uppdelad i två huvudsektioner:

Mishna: En samling kommentarer som tillägg till den bibliska lagen, grundad på rabbinernas förklaringar kallade Tannaim (lärare). Den skrevs ner i slutet av 100-talet och i början av 200-talet v.t.

Gemara (ursprungligen kallad Talmud): En samling kommentarer till Mishna gjord av rabbiner under en senare tidsperiod (o. 200—600 v.t.).

Förutom dessa två huvudsektioner kan Talmud också innehålla kommentarer till Gemara gjorda av rabbiner under medeltiden. Två framträdande rabbiner var Raschi (Salomo ben Isak, 1040—1105), som gjorde det svåra språket i Talmud betydligt mer lättförståeligt, och Rambam (Mose ben Maimon, mera känd som Maimonides, 1135—1204), som omorganiserade Talmud i en mera koncis version (”Mishne hattora”) och därmed gjorde den tillgänglig för alla judar.

[Bilder]

Nedan: Gammal Torah från vad som är känt som Esters grav i Iran; till höger: En lovsång grundad på verser i bibeln på hebreiska och jiddisch

[Ruta/Bilder på sidorna 226, 227]

Judendomen — en religion med många åsikter

Det är stora skillnader mellan de olika fraktionerna av judendom. Judendomen betonar av tradition vikten av att utöva sin religion. Debatter om sådana frågor, snarare än olika trosuppfattningar, har orsakat allvarliga spänningar bland judar och har lett till att judendomen uppdelats i tre stora riktningar.

ORTODOX JUDENDOM — Denna gren godtar inte bara att den hebreiska ”Tanakh” är inspirerad, utan tror också att Mose fick den muntliga lagen från Gud på Sinai berg samtidigt som han fick den skrivna lagen. Ortodoxa judar håller ytterst noga buden i båda lagarna. De tror att Messias en dag skall komma och ge Israel en gyllene tid. På grund av meningsskiljaktigheter inom den ortodoxa gruppen har olika fraktioner uppstått. En sådan är chassidismen.

Chassidim (som betyder ”de fromma”) — De betraktas som ultraortodoxa. Rörelsen grundades av Israel ben Elieser, känd som Baʽal Shem Tov (”Det goda namnets herre”), i mitten av 1700-talet i Östeuropa, och dess anhängare följer en lära som lägger tonvikt vid musik och dans, med mystikfylld glädje som resultat. Många av deras trosuppfattningar, däribland tron på reinkarnation, grundar sig på de judiska mystikfyllda böcker som kallas kabbala. De leds i dag av rebber (”rabbiner” på jiddisch) eller zaddikim, som av sina medtroende betraktas som ytterst rättfärdiga män eller helgon.

Chassidim finns i dag huvudsakligen i Förenta staterna och Israel. De bär en särskild form av östeuropeiska kläder, vanligen svarta, från 1700- och 1800-talen, vilka gör dem mycket iögonenfallande, i synnerhet i en modern stadsmiljö. Numera är de uppdelade i sekter som följer olika framstående rebber. En mycket aktiv grupp är lubavitcherna, som energiskt försöker värva proselyter bland judar. En del grupper tror att det bara är Messias som har rätt att återställa Israel som judisk nation och är därför motståndare till den världsliga staten Israel.

REFORMJUDENDOMEN (även kallad ”liberal” och ”progressiv” judendom) — Den rörelsen började i Västeuropa i början av 1800-talet. Den grundar sig på Moses Mendelssohns tankar, en intellektuell jude på 1700-talet som ansåg att judarna borde införliva sig med den västerländska kulturen i stället för att särskilja sig från icke-judarna. Reformjudar förnekar Torah som gudomligt uppenbarad sanning. De betraktar de judiska lagarna om mat, renhet och klädsel som föråldrade. De tror på vad de kallar en ”messiansk era av universellt brödraskap”. De har under senare år återgått till mera traditionell judendom.

KONSERVATIV JUDENDOM — Denna gren började i Tyskland år 1845 som ett sidoskott till reformjudendomen, som ansågs ha förkastat alltför många traditionella judiska seder. Den konservativa judendomen godtar inte tanken att Mose skulle ha fått den muntliga lagen av Gud, utan menar att rabbinerna, som sökte anpassa judendomen till en ny era, hittade på den muntliga Torah. De konservativa judarna lyder föreskrifterna i bibeln och den rabbinska lagen, om dessa ”motsvarar de moderna kraven på judiskt liv”. (The Book of Jewish Knowledge [Boken om judiskt vetande]) De använder hebreiska och engelska i sin liturgi och håller strängt på dietlagarna (kashrut). Män och kvinnor får sitta tillsammans under gudstjänsten, vilket de ortodoxa inte tillåter.

[Bilder]

Till vänster: Judar vid Klagomuren i Jerusalem Ovan: En jude som ber, med Jerusalem i bakgrunden

[Ruta/Bilder på sidorna 230, 231]

Några viktiga högtider och seder

Flertalet av de judiska högtiderna har sin grund i bibeln och är i allmänhet förbundna med antingen vissa årstider och olika skördar eller historiska händelser.

▪ Shabbat (Sabbat) — Den sjunde dagen i den judiska veckan (från solnedgången på fredagen till solnedgången på lördagen) betraktas som veckans heligaste dag, och att särskilt iaktta denna dag ingår som en mycket viktig del av tillbedjan. Judarna går då till synagogan, där Torah föreläses och böner frambärs. — 2 Moseboken 20:8—11.

▪ Jom Kippur — Försoningsdagen, en allvarlig högtid som kännetecknas av fasta och självprövning. Den är kulmen på de tio dagar av botgöring som börjar med Rosh Hashana, det judiska nyåret, som infaller i september enligt den vanliga judiska kalendern. — 3 Moseboken 16:29—31; 23:26—32.

▪ Sukkot (ovan, till höger) — Lövhyddohögtiden eller bärgningshögtiden. Då firas skörden och att större delen av jordbruksåret är slut. Hålls i oktober. — 3 Moseboken 23:34—43; 4 Moseboken 29:12—38; 5 Moseboken 16:13—15.

▪ Chanukka — Invigningsfesten. En populär fest som hålls i december till minne av att judarna genom mackabéerna återfick sin självständighet från det syrisk-grekiska väldet och av återinvigningen av templet i Jerusalem i december 165 f.v.t. Kännetecknas vanligtvis av att man tänder ljus i åtta dagar.

▪ Purim — Lottfesten. Firas i slutet av februari eller i början av mars till minne av att judarna i Persien under 400-talet f.v.t. befriades från Haman och undkom hans folkmordsplan. — Ester 9:20—28.

▪ Pesach — Påskhögtiden. Instiftad till minne av Israels befrielse från fångenskapen i Egypten (1513 f.v.t.). Det är den största och äldsta judiska högtiden. Hålls den 14 nisan (judisk kalender), som i allmänhet infaller i slutet av mars eller i början av april. Varje judisk familj kommer tillsammans och äter påskmåltiden, séder. Under de sju följande dagarna får inget syrat bröd ätas. Denna period kallas det osyrade brödets (matsa [mazza]; plur.: matsot [mazzot]) högtid. — 2 Moseboken 12:14—20, 24—27.

Några judiska seder

▪ Omskärelse — För judiska pojkar. Det är en viktig ceremoni som äger rum när barnet är åtta dagar gammalt. Den kallas ofta Abrahams förbund, eftersom omskärelsen var tecknet på Guds förbund med honom. Män som omvänder sig till judendomen måste också omskäras. — 1 Moseboken 17:9—14.

▪ Bar Mitsva (nedan) — En annan viktig judisk ritual. Betyder ordagrant ”budets son”, en ”term som betecknar uppnåendet av både religiös och rättslig mogenhet såväl som tillfället då denna ställning formellt antas för pojkar som är 13 år och en dag”. Denna judiska sed tillkom först på 1400-talet v.t. — Encyclopaedia Judaica.

▪ Mezuza (ovan) — Ett judiskt hem känns i allmänhet lätt igen genom mezuzan, dvs. en hylsa med en skriftrulle i, på höger sida om dörrposten när man går in. I praktiken är mezuzan en liten pergamentrulle på vilken orden i 5 Moseboken 6:4—9 och; 11:13—21 finns skrivna. Den ligger hoprullad i en liten hylsa. Hylsan fästes sedan vid varje dörr till varje bostadsrum.

▪ Jarmulke, kipa (kalott för män) — Enligt Encyclopaedia Judaica: ”Ortodoxa judar ... betraktar täckandet av huvudet, både i och utanför synagogan, som ett tecken på trohet mot den judiska traditionen.” Eftersom det inte nämns någonstans i Tanakh om att man skall täcka huvudet under gudstjänsten, nämner Talmud att denna sed är frivillig. Chassidiska judiska kvinnor har antingen en huvudbonad på sig vid alla tillfällen eller rakar huvudet och bär peruk.