Men den här gången lät den assyriske kungen folk från andra delar av hans rike bosätta sig i israeliternas städer; sådana här förflyttningar av folkslag gjordes även under Esarhaddons och Asenappars (Assurbanipals) styre. (2Ku 17:24; Esr 4:2, 10)

Att antalet lejon började öka i landet berodde troligen på att det åtminstone till stora delar hade legat öde en tid. (Jfr 2Mo 23:29.) Men de nya invånarna hade tydligtvis den vidskepliga tron att detta berodde på att de inte visste hur landets gud skulle tillbes. Den assyriske kungen sände därför tillbaka en kalvdyrkande israelitisk präst från landsflykten. Prästen undervisade dem om Jehova, men gjorde det på samma sätt som Jerobeam hade gjort; de lärde sig därför en del om Jehova, men fortsatte att dyrka sina egna falska gudar. (2Ku 17:24–41)

Med tiden kom benämningen ”samarier” att användas om avkomlingarna av dem som var kvar i Samaria och av dem som assyrierna förde dit. Några av dem var därför utan tvivel av blandad härkomst.

De hedniska folk som fördes till landet från Babylon, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim tillbad många olika gudar – Sukkot-Benot, Nergal, Asima, Nibhas, Tartak, Adrammelek och Anammelek. Även om folken lärde sig en del om Jehova av en präst från Jerobeams prästerskap, fortsatte de att tillbe sina falska gudar generation efter generation precis som Samarias invånare hade fortsatt att tillbe guldkalvarna. (2Ku 17:24–41)