Längre fram vållade emellertid baalsdyrkan på nytt problem både i Israel och i Juda. (2Ku 17:16; 2Kr 28:2; Jer 32:29)

Kung Jehu lät kalvdyrkan fortsätta i Israel med Dan och Betel som centra, troligtvis för att hålla tiostammarsriket Israel åtskilt från Judas rike och Jehovas tempel i Jerusalem. ”Jehu bemödade sig inte om att vandra efter Jehovas, Israels Guds, lag av hela sitt hjärta. Han vände sig inte bort från de synder genom vilka Jerobeam hade fått Israel att synda.” (2Ku 10:29, 31)

Efter Jehus tid sade Jehova emellertid genom profeten Hosea: ”Ty ännu en liten tid, och jag skall hålla räkenskap med Jehus hus för Jisreels blodsutgjutelser, och jag skall få det kungliga styret i Israels hus att upphöra.” (Hos 1:4) Orsaken till att det vilade blodskuld på Jehus hus kunde inte vara att han hade utrotat Ahabs hus, för Gud hade själv gett honom uppdraget att göra det och berömt honom för att han gjorde det. Orsaken kunde inte heller vara att han hade dödat Ahasja, Judas kung, och hans bröder, för Judas kungahus hade genom släktskap – genom att Ahabs och Isebels dotter Atalja ingått äktenskap med Judas kung, Jehoram, son till Jehosafat – blivit besmittat av Omris onda hus.

Orsaken tycks snarare vara att Jehu lät kalvdyrkan fortsätta i Israel och att han inte vandrade efter Jehovas lag av hela sitt hjärta. Antagligen kom Jehu fram till att oberoendet av Juda kunde upprätthållas bara genom att rikena var åtskilda i religiöst avseende. I likhet med andra kungar i Israel sökte han säkra sin ställning genom att låta kalvdyrkan fortsätta. Detta var ett uttryck för bristande tro på Jehova, som hade gjort det möjligt för Jehu att bli kung. Det kan således vara så att Jehu, förutom att han i enlighet med Jehovas befallning verkställde domen över Ahabs hus, lät de orätta motiv som fick honom att låta kalvdyrkan fortsätta också få honom att utgjuta blod.

När Jehus hus föll var Israels egentliga makt bruten, och riket bestod bara i omkring 50 år till. Menahem, som dödade Sakarjas mördare, Sallum, var den ende som efterträddes på tronen av sin son. Denne son, Pekahja, blev mördad, och det blev också hans mördare och efterträdare, Peka. Hosea, Israels siste kung, sattes i interneringshuset av Assyriens kung. (2Ku 15:10, 13–30; 17:4)

Den största synden i Israel var kalvdyrkan, som utövades hela tiden under rikets historia. Den ledde folket bort från Jehova och medförde ett allmänt moraliskt förfall. Denna falska gudsdyrkan, som de styrande tillät att folket utövade, var således den egentliga orsaken till ”Jisreels blodsutgjutelser” och till sådana förbrytelser som mord, stöld och äktenskapsbrott. Till slut måste Gud ingripa och ”få det kungliga styret i Israels hus att upphöra”. (Hos 1:4; 4:2)