Varför tillåter Gud lidandet?
I BÖRJAN av människans historia förekom det helt enkelt inga tårar av sorg eller smärta. Det fanns inget lidande. Människan fick en fullkomlig start. ”Gud [såg] på allt som han hade gjort, och se! det var mycket gott.” — 1 Moseboken 1:31.
Nu kanske någon invänder: ”Den där berättelsen om Adam och Eva i Edens lustgård är bara en allegori.” Beklagligt nog säger många av kristenhetens präster att det förhåller sig på det sättet. Men en vida överlägsen auktoritet, nämligen Jesus Kristus själv, bekräftade att händelserna i Eden är historiska. (Matteus 19:4—6) Om vi inte undersöker dessa tidiga händelser i människans historia, kan vi helt enkelt inte förstå varför Gud har tillåtit lidandet.
Den förste mannen, Adam, tilldelades det tillfredsställande arbetet att ta vård om Edens trädgård. Gud gav honom också i uppgift att utvidga sitt hem i Eden till en ljuvlig trädgård som skulle omfatta hela jorden. (1 Moseboken 1:28; 2:15) Som en hjälp åt Adam att fullgöra detta gigantiska uppdrag gav Gud honom en hustru, Eva, och uppmanade dem att vara fruktsamma och uppfylla jorden och lägga den under sig. Men det var något annat som behövdes för att Guds uppsåt med jorden och människan skulle ha säker framgång. Eftersom människan skapades till Guds avbild, utrustades hon med fri vilja, men det var livsviktigt att människans vilja inte råkade i konflikt med Guds. I annat fall skulle det bli oordning i universum, och Guds uppsåt att uppfylla jorden med ett fridsamt människosläkte skulle inte förverkligas.
Underkastelsen under Guds styre skulle inte vara mekanisk. Den skulle vara ett kärleksfullt uttryck för människans fria vilja. Vi läser till exempel att när Jesus Kristus stod inför en svår prövning, bad han: ”Fader, om du vill, ta då den här bägaren ifrån mig. Men låt ändå inte min vilja ske, utan din.” — Lukas 22:42.
På liknande sätt var det Adams och Evas sak att visa om de ville underkasta sig Guds styre eller inte. Jehova Gud satte dem därför på ett enkelt prov. Ett av träden i trädgården kallades ”trädet för kunskapen om gott och ont”. Det representerade Guds rätt att fastställa normerna för ett rätt uppförande. Gud förbjöd i uttryckliga ordalag Adam och Eva att äta av frukten från detta speciella träd. Om de överträdde det förbudet, skulle de dö. — 1 Moseboken 2:9, 16, 17.
Människans lidande börjar
En dag tog sig en av Guds andesöner friheten att ifrågasätta Guds sätt att styra. Med en orm som språkrör frågade han Eva: ”Skulle Gud verkligen ha sagt att ni inte får äta av varje träd i trädgården?” (1 Moseboken 3:1) På detta sätt sådde han tvivel i Evas sinne om huruvida Guds sätt att styra verkligen var rätt.a Till svar sade Eva sanningsenligt vad hon hade fått veta av sin man. Andeskapelsen förnekade emellertid det som Gud hade sagt och ljög beträffande konsekvenserna av olydnad. Han sade: ”Ni kommer med visshet inte att dö. För Gud vet att just på den dag då ni äter av det kommer era ögon helt visst att öppnas och kommer ni helt visst att vara som Gud, vetande vad som är gott och ont.” — 1 Moseboken 3:4, 5.
Tragiskt nog lurades Eva att tro att olydnad skulle medföra ett bättre liv, inte lidande. Ju mer hon tittade på frukten, desto mer åtråvärd föreföll den, och hon började äta av den. Senare övertalade hon även Adam att äta av frukten. Tyvärr valde Adam att behaga sin hustru hellre än Gud. — 1 Moseboken 3:6; 1 Timoteus 2:13, 14.
Genom att anstifta detta uppror gjorde andeskapelsen sig till Guds motståndare. Han kom därför att kallas ”Satan”, från ett hebreiskt ord som betyder ”motståndare”. Han ljög också om Gud, och därigenom gjorde han sig till en baktalare. Därför kallas han också ”Djävul”, från ett grekiskt ord som betyder ”baktalare”. — Uppenbarelseboken 12:9.
Detta var början till mänsklighetens lidande. Tre av Guds skapelser hade missbrukat den fria vilja de fått och valt en självisk livskurs i opposition mot sin Skapare. Nu var frågan: Hur skulle Gud ta itu med detta uppror på ett sätt som var rättvist och som skulle ingjuta tillförsikt i de övriga medlemmarna av hans förnuftsbegåvade skapelse, däribland de trogna änglarna i himlen och framtida avkomlingar av Adam och Eva?
Guds visa svar på de frågor som väckts
Någon kanske menar att det bästa skulle ha varit om Gud omedelbart hade tillintetgjort Satan, Adam och Eva. Men det skulle inte ha besvarat de stridsfrågor som väcktes i samband med upproret. Satan hade ifrågasatt Guds sätt att styra och påstått att människor skulle klara sig bättre på egen hand, utan Guds styre. Att han hade lyckats få de två första människorna att sätta sig upp mot Guds styre väckte också andra frågor. Betydde Adams och Evas synd att det var något fel på det sätt varpå Gud hade skapat människan? Skulle någon enda människa på jorden förbli trogen mot Gud? Och hur var det med Jehovas änglasöner, som hade bevittnat Satans uppror? Skulle de lojalt försvara det rättmätiga i Guds suveränitet? Det skulle uppenbarligen ta ansenlig tid att avgöra de stridsfrågor som väckts. Det är därför Gud har låtit Satan finnas kvar ända fram till vår tid.
Vad Adam och Eva beträffar, avkunnade Gud dödsdomen över dem samma dag som de syndade. Dödsprocessen började följaktligen den dagen. Eftersom avkomlingarna avlades efter det att Adam och Eva hade syndat, ärvde de synd och död av sina ofullkomliga föräldrar. — Romarna 5:14.
Satan började med att få de två första människorna att ställa sig på hans sida i stridsfrågan. Under den tid han haft till sitt förfogande har han försökt få herravälde över alla Adams avkomlingar. Han har också lyckats förleda ett antal änglar att förena sig med honom i hans uppror. De allra flesta av Guds änglasöner har emellertid lojalt försvarat det rättmätiga i Jehovas styre. — 1 Moseboken 6:1, 2; Judas, vers 6; Uppenbarelseboken 12:3, 9.
Det stridsfrågan gällde var Guds styre eller Satans styre, en stridsfråga som var högaktuell på Jobs tid. Denne trogne man bevisade genom sin livskurs att han föredrog Guds rättfärdiga styre framför sataniskt oberoende, liksom sådana gudfruktiga män som Abel, Enok, Noa, Abraham, Isak, Jakob och Josef hade gjort före honom. Job kom att stå i centrum för ett samtal som ägde rum i himlen inför Guds trogna änglar. Till försvar för sitt rättfärdiga styre sade Gud till Satan: ”Har du riktat ditt hjärta mot min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en klanderfri och rättrådig man, som fruktar Gud och viker av från det onda?” — Job 1:6—8.
Satan, som vägrade att erkänna sig besegrad, påstod att Job tjänade Gud endast av själviska motiv, eftersom Gud rikligen hade välsignat honom med materiella ägodelar. Satan sade därför anklagande: ”Sträck för omväxlings skull ut din hand, det ber jag dig, och rör vid allt vad han har och se om han inte kommer att förbanna dig mitt i ansiktet.” (Job 1:11) Satan gick till och med ännu längre och ifrågasatte alla Guds skapelsers ostrafflighet med orden: ”Allt vad en man har kommer han att ge för sin själ.” (Job 2:4) Denna lögnaktiga anklagelse inbegrep inte bara Job, utan alla Guds trogna tillbedjare i himlen och på jorden. Satan lät påskina att de alla skulle överge sitt förhållande till Jehova, om deras liv stod på spel.
Jehova Gud litade emellertid helt och fullt på att Job skulle bevara sin ostrafflighet. Han visade det genom att låta Satan vålla Job lidande. Genom sin trohet rentvådde Job inte bara sitt eget namn, utan han försvarade också det rättmätiga i Jehovas suveränitet — något som är långt viktigare. Djävulen bevisades vara en lögnare. — Job 2:10; 42:7.
Det bästa exemplet på en person som bevarade sig trogen under prövningar var emellertid Jesus Kristus. Gud hade överfört denne ängels, denne sin Sons, liv från himlen till en jungfrus moderliv. Jesus ärvde därför inte synd och ofullkomlighet. I stället växte han upp till en fullkomlig människa, en exakt motsvarighet till den förste mannen innan denne förlorade sin fullkomlighet. Satan gjorde Jesus till sin speciella måltavla och utsatte honom för många frestelser och prövningar — och som kulmen en förödmjukande död. Men Satan lyckades inte bryta Jesu ostrafflighet. Jesus försvarade på ett slutgiltigt sätt det rättmätiga i sin Faders styre. Han bevisade också att den fullkomlige mannen Adam inte hade någon ursäkt för att förena sig med Satan i hans uppror. Adam kunde ha förblivit trogen under det betydligt enklare prov som han sattes på.
Vad har mer bevisats?
Omkring 6.000 år av mänskligt lidande har förflutit sedan Adams och Evas uppror. Under den tiden har Gud låtit mänskligheten experimentera med många olika former av styre. De fruktansvärda lidanden som förekommit under historiens gång visar att människan inte kan styra sig själv. I många områden på jorden råder nu ren anarki. Att människor på Satans inrådan gjort sig oberoende av Gud har fått förödande resultat.
Jehova har inte behövt bevisa något för sig själv. Han vet att hans sätt att styra är rättfärdigt och till sina skapelsers bästa. Men för att slutgiltigt avgöra alla de stridsfrågor som väcktes genom Satans uppror har han gett sina förnuftsbegåvade skapelser tillfälle att visa var de står i förhållande till hans rättfärdiga styre.
Belöningarna åt dem som älskar Gud och är trogna mot honom uppväger många gånger om det kortvariga lidande som Djävulen kan utsätta dem för. Det framgår av det som Job fick erfara. Jehova Gud botade Job från den sjukdom som Djävulen hade åsamkat honom. Dessutom ”välsignade han Jobs slut efteråt mer än hans början”. Slutligen, efter att ha levt i ytterligare 140 år, ”dog Job, gammal och mätt av dagar”. — Job 42:10—17.
Den kristne bibelskribenten Jakob riktar uppmärksamheten på detta exempel och säger: ”Ni har hört om Jobs uthållighet och har sett det slutresultat Jehova gav, att Jehova är mycket ömsint och barmhärtig [medlidsam, fotnot i NW, studieutgåvan].” — Jakob 5:11.
Tiden håller nu på att rinna ut för Satan och hans värld. Inom kort kommer Gud att utplåna allt det lidande som Satans uppror har vållat mänskligheten. Till och med de döda kommer att uppväckas. (Johannes 11:25) Då kommer sådana trogna män som Job att få möjlighet att vinna evigt liv på en paradisisk jord. Dessa framtida välsignelser som Gud skall skänka sina tjänare kommer att för evigt hävda honom som den rättfärdige Suveränen, som i sanning är ”mycket ömsint och medlidsam”.
[Fotnoter]
a Philip Mauro, en advokat och författare som levde i början av 1900-talet, granskade den här frågan i en avhandling om ”Det ondas ursprung” och kom fram till att detta var ”orsaken till mänsklighetens alla bekymmer”.
[Ruta/Bilder på sidan 8]
MÄNNISKORS GRYMMA GUDAR
FORNTIDENS gudar framställdes ofta som blodtörstiga och vällustiga. För att blidka dem brände föräldrar till och med upp sina barn levande i eld. (5 Moseboken 12:31) Den andra ytterligheten var hedniska filosofer som lärde ut att Gud saknade sådana känslor som vrede eller medlidande.
Dessa filosofers demoninspirerade uppfattningar påverkade judarna, som bekände sig vara Guds folk. Den judiske filosofen Filon, en samtida med Jesus, försäkrade att Gud inte är ”benägen för några som helst känslor”.
Inte ens fariséernas stränga judiska sekt undgick att påverkas av grekisk filosofi. Fariséerna anammade Platons lära att människan utgörs av en odödlig själ instängd i en mänsklig kropp. Enligt Josephus, en historieskrivare som levde under det första århundradet, trodde fariséerna också att onda människors själar ”lider evigt straff”. Men Bibeln ger inte någon grund för en sådan uppfattning. — 1 Moseboken 2:7; 3:19; Predikaren 9:5; Hesekiel 18:4.
Hur var det då med Jesu efterföljare? Lät de sig påverkas av hednisk filosofi? Eftersom aposteln Paulus insåg den faran, varnade han sina medkristna: ”Se upp: kanske skall det finnas någon som vill bortföra er som sitt byte genom den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition, i överensstämmelse med världens elementära ting och inte i överensstämmelse med Kristus.” — Kolosserna 2:8; se också 1 Timoteus 6:20.
Tyvärr ignorerade ett antal till bekännelsen kristna tillsyningsmän under 100- och 200-talen denna varning och lärde att Gud inte har några känslor. I The Encyclopedia of Religion heter det: ”I det stora hela uppfattades Guds egenskaper så som de var fastställda i den tidens judiska och filosofiska tänkande. ... Tanken att Gud Fadern kunde ha sådana känslor som medlidande ... har i allmänhet betraktats som något oantagbart åtminstone till långt in på 1900-talet.”
Kristenheten omfattade således den falska läran om en grym gud, som straffar syndare genom att låta dem lida medveten pina för evigt. I sitt ord, Bibeln, förklarar Jehova Gud däremot tydligt och klart att ”den lön synden betalar ut är död” och inte evig medveten pina. — Romarna 6:23.
[Bildkällor]
Ovan: Akropolis’ museum, Grekland
Genom vänligt tillmötesgående från British Museum
[Bild på sidan 7]
Guds uppsåt att förvandla jorden till ett Edenlikt paradis måste förverkligas!