Den stora vita fågelns återkomst

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I JAPAN

MED en käpp i handen började männen slå ihjäl de vackra vita fåglarna, en efter en. Fåglarna var albatrosser. Männen: Hanemon Tamaoki och hans medbrottslingar. Platsen: Torishima, en ö cirka 60 mil söder om Tokyo. Året var 1887.

Tamaoki hade planerat detta under flera år. Det var stor efterfrågan på mjuka fjädrar till madrasser både inom landet och utomlands, och Torishima var en avlägsen ö vars enda invånare var de tusentals albatrosser som regelbundet kom dit för att häcka. Bland dem som Tamaoki var särskilt intresserad av var den vitryggade albatrossen. Den var den största havsfågeln på norra halvklotet. Föreställ dig hur många fjädrar det fanns på en knubbig kropp som vägde omkring 8 kilo och som hade ett vingspann på mer än 2,5 meter! Dessutom var fågeln foglig och gjorde inget försök att fly — inte ens då den blev hotad.

Tamaoki förde så många som 300 arbetare till ön för att hjälpa honom med att döda och plocka fåglarna. De byggde en by och en liten järnväg för att transportera de döda fåglarna. Verksamheten var så effektiv att Tamaoki snart blev mycket rik — genom att döda uppskattningsvis fem miljoner fåglar. Förödelsen var så stor att då vulkanen på ön hade ett utbrott år 1902 och förstörde byn och dödade alla invånarna, betraktade en del det som en ”förbannelse för att de hade dödat albatrossen”. Trots detta kom människor tillbaka året därpå för att leta efter de fåglar som fanns kvar.

Nästan 150 mil därifrån, i Östkinesiska havet, på en grupp av isolerade, steniga öar mellan Taiwan och Okinawa, hade en man som hette Tatsushiro Koga hållit på med samma lönande verksamhet. I likhet med Tamaoki märkte Koga att hans tillgång på fåglar snabbt avtog. År 1900 lämnade han slutligen ön — men då hade han redan dödat ungefär en miljon albatrosser.

Girighetens tragiska baksida

Denna masslakt på fåglar var en tragedi med ödesdigra konsekvenser. Av de olika arterna av albatrosser lever tre i norra Stilla havet, och deras huvudsakliga häckningsplatser utgörs av de öar som plundrades av Tamaoki och Koga. En av dem, den vitryggade albatrossen (Diomedea albatrus), hade uppenbarligen ingen annan känd häckningsplats på jorden.

Sjömän på de öppna haven kände en gång i tiden fruktan och vördnad för albatrossen. Legender och folktro med anknytning till havet utmålar den som en budbärare om vind, dis och dimma. Det är emellertid ingen legend att den här stora fågelns ovanligt långa vingar gör det möjligt för den att flyga tvärs över ett hav på bara några dagar, för det mesta ridande på vinden med nästan orörliga vingar. Både när det gäller att glidflyga och att vara till havs under långa tidsperioder är albatrossens förmåga oöverträffad.

Även om albatrossen kan sväva graciöst i luften, är dess rörelse på marken långsam och klumpig. De långa vingarna och den ganska knubbiga kroppen hindrar den från att lyfta snabbt. Detta, tillsammans med att den inte har lärt sig att vara rädd för människor, gjorde den till ett lätt byte. På grund av det gav människor den sådana namn som idiotfågeln och liknande.a

Ansvarslösa människor, som drevs av vetskapen att dödandet av albatrosser innebar pengar, fortsatte glada i hågen med utrotningen. En undersökning avslöjade att år 1933 fanns det färre än 600 fåglar på Torishima. I desperation förklarade den japanska regeringen ön som förbjudet område för människor. Men innan förbudet trädde i kraft, skyndade samvetslösa personer till ön för att döda så många fåglar de bara kunde. År 1935 fanns det inte mer än 50 fåglar kvar, enligt en expert. Till slut måste den vitryggade albatrossen förklaras vara utdöd. Vilket tragiskt resultat av människans girighet! Men en stor överraskning väntade.

De börjar återvända

En kväll i januari 1951 blev en man, som klättrade i Torishimas berg, förvånad över ett plötsligt klapprande ljud. Han stod öga mot öga med en albatross! Den vitryggade albatrossen hade på något sätt överlevt och häckade åter på Torishima. Denna gång häckade emellertid fåglarna på kraftigt sluttande mark som var nästan omöjlig för människor att nå. Och de verkade ha en ny vaksamhet mot människor. Tänk vad naturälskare måste ha glatt sig!

Den japanska regeringen handlade snabbt. Man planterade pampasgräs för att göra marken fastare för bon, och man förbjöd människor att fara till Torishima. Albatrossen klassificerades som en nationalskatt, och den blev internationellt fridlyst.

Sedan år 1976 har Hiroshi Hasegawa vid Tohouniversitetet i Japan studerat fåglarna, och han besöker nu ön tre gånger om året för att inspektera dem. Han berättade för Vakna! att han, genom att ringmärka den vitryggade albatrossen med olika färger varje år, har upptäckt att fågeln bara en gång under tre eller fyra år återvänder till sin kläckningsplats för att häcka. Den häckar första gången vid sex års ålder och lägger bara ett ägg varje gång. Även om den har en genomsnittlig livslängd på 20 år, tar det därför lång tid att öka populationen. Av de 176 ägg som lades på Torishima under vintern 1996–1997 var det bara 90 som kläcktes.

Vad gör albatrosser under resten av tiden? Hasegawa säger att man inte känner till så mycket om det. De undviker definitivt land och människor. Följer albatrosser efter fartyg och landar på dem? Enligt Hasegawa är det bara sägner utan några bevis som stöder sådana påståenden. Han är ganska säker på, säger han, att ”den japanska albatrossen inte landar på fartyg”. Men han tillägger att i andra områden på jorden ”kan en del fåglar stanna kvar på fartyg under en kort tid om de matas”. För det mesta gör de det som de är bäst på — låter sig bäras av uppåtgående luftströmmar och svävar över det stora världshavet. När de är trötta, sover de flytande på vattenytan. De äter bläckfisk, flygfisk, krabbor och räkor. De fåglar som Hasegawa har ringmärkt ses regelbundet vid Berings hav och vid Alaskabukten. Och då man år 1985 observerade en vitryggad albatross utanför Kaliforniens kust — för första gången på nästan ett århundrade — väckte det en hel del uppseende bland fågelskådarna där.

Hur ser framtiden ut?

På den positiva sidan finner man att den vitryggade albatrossen stadigt ökar i antal. I maj förra året beräknade Hasegawa att det fanns ”mer än 900, inklusive kycklingarna”. Han tillade: ”År 2000 bör det finnas mer än 1.000 fåglar enbart på Torishima, med över 100 kycklingar som kläcks varje år.” Det är också spännande att man år 1988, efter 88 år, fann att de återigen häckade i Östkinesiska havet. Fåglarna har valt en klippig utpost i ett omstritt territorium, vilket bör garantera dem trygghet mot mänskligt intrång under en tid.

De fel som begicks för hundra år sedan blir undan för undan korrigerade. Eller blir de det? Forskare finner ofta att fåglar som de fångar för ringmärkning grips av panik och stöter upp maginnehållet. Upp kommer plastbitar, cigarettändare av engångstyp och annat avfall som människor tanklöst slänger där fågeln hämtar sin föda — i havet.

Kommer människan i sin dårskap att ännu en gång driva den stora vita fågeln till randen av utrotning?

[Fotnot]

[Bild på sidan 16]

Torishima, hemvist för den vitryggade albatrossen

[Bild på sidorna 16, 17]

Albatrossens långa, smäckra vingar gör den till världens främsta segelflygare

[Bild på sidan 17]

Den vitryggade albatrossen har återvänt till Torishima