Yrkesmän som fann verklig livstidsanställning
NATTLUFTEN var kylig och vattnet iskallt. Två hundra unga män och kvinnor, klädda i vita dräkter och försedda med stearinljus som de höll ovanför huvudet, vadade ut i vattnet ända upp till bröstkorgen. En invigningsrit i någon mystisk kult? Eller kanske ett ungdomligt upptåg?
Tillsammans med tusentals andra ungdomar i deras egen ålder tog dessa unga gymnasie- och universitetsstuderande del i något som kunde betraktas som en rit för antagning till en yrkeskarriär på ett stort företag i Japan. Det iskalla massdopet var avsett att rena de blivande yrkesarbetarna från alla slags tendenser till en anda av oberoende som de kunde ha lagt sig till med i skolan, och det var också avsett att stärka deras band av lojalitet mot företaget.
Yrkesverksamhet och hängivenhet
”I Japan är arbetet samhället. Samhället är arbetet”, skriver Frank Gibney i sin bok Japan: The Fragile Superpower (Japan: Den bräckliga supermakten). Detta innebär att så snart någon blir anställd i ett företag, kretsar hela hans liv runt detta företag. ”Om han arbetar för Mitsubishi, är han en av Mitsubishis män. De flesta av hans vänner kommer från Mitsubishi. Han tar sig en drink tillsammans med dem, spelar golf eller bowling tillsammans med dem och delar sina bekymmer med dem. Han tävlar visserligen med dem, men gör det på ungefär samma sätt som när syskon tävlar med varandra inom familjen utan att ha någon tanke på att lämna den. Med undantag av släktingar och möjligen några skolkamrater försiggår det mesta av hans umgänge — och ofta även familjens — inom den krets av människor som är knuten till företaget.”
I utbyte mot sådan hängivenhet och uppoffring åtnjuter arbetarna trygghet i form av livstidsanställning. Detta omfattar ett ändlöst mått av utbildning, orienteringskurser, förflyttningar och naturligtvis befordringar.
De flesta ungdomar i Japan accepterar beredvilligt denna modell för framgång och blir en del av systemet. Andra, som inte klättrar på företagsstegen, kämpar för att uppnå framgång inom andra yrkesområden. Men medför ett sådant system lycka och tillfredsställelse? Innebär livstidsanställning också livstidsglädje? Allt fler finner att det finns något bättre och mera givande än att klättra på företagsstegen eller att kämpa för att uppnå personlig rikedom och berömmelse.
Hans arbete var hans liv
Junichi tog sin examen vid Keios handelshögskola år 1961. Han gick i de traditionella högskoleelevernas fotspår och tog anställning i ett ansett företag. Han fick anställning hos Japans största bilförsäljningskoncern, ett företag med omkring 4.700 anställda. Hans klättring uppför företagsstegen gick med stadiga kliv. Slutligen blev han sektionschef på sin avdelning. Trots att hans arbete, som ofta pågick från morgonen till midnatt, praktiskt taget inte gav honom någon tid över för hustrun och de fem barnen, accepterade han allt detta som ett nödvändigt offer för en trygg framtid.
Men någonting hände i oktober 1974. Junichi fann att hans hustru och barn studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och att de var närvarande vid kristna möten. Han gjorde allt han kunde för att få dem att sluta — bland annat flyttade han ifrån dem, men detta tjänade ingenting till.
En dag när han kom hem från arbetet, hade familjen gått till mötena. ”Jag fann bordet dukat till middag åt mig, och det låg ett brev där till mig”, sade Junichi. ”I detta brev berättade min familj för mig att de aldrig kunde lämna sanningen, att den verkligen var till gagn för mig också och att jag en dag skulle förstå.” Detta gjorde ett mycket djupt intryck på Junichi. ”Jag tänkte att detta kanske var sanningen, och jag upphörde att motstå dem.
Allteftersom tiden gick brukade vittnena komma och besöka mig och uppmuntra mig att studera bibeln. Nu började det visa sig att mitt yrkesliv lade hinder i vägen. Jag var så upptagen av arbetet att jag tyckte att jag aldrig skulle kunna ta mig tid till bibelstudier och möten. Dessutom förstod jag att om jag började studera, skulle jag vara tvungen att upphöra med de fula knep och de ofta förekommande nattliga nöjen som hörde ihop med arbetet. Eftersom detta skulle vara till men för affärerna, tvekade jag att börja studera.”
Men tack vare den uppmuntran vittnena gav började Junichi studera och gjorde snart sådana framsteg att han överlämnade sitt liv åt Gud och blev döpt. Fastän Junichi har sitt heltidsarbete kvar, har han funnit vad han betraktar som verklig livstidsanställning. Alltsedan mars 1978 har han ständigt tjänat som hjälppionjär och ägnat 60 timmar i månaden åt predikoarbetet.
Har Junichi haft gagn av sitt nya levnadssätt? ”Ja, det har jag. Jag finner att jag arbetar mycket produktivare under dagen för att kunna ha kvällarna fria till att ägna mig åt Rikets intressen tillsammans med min familj. Jag har haft många tillfällen att vittna för mina arbetskamrater och att studera bibeln med andra män som är lika upptagna av sitt förvärvsarbete som jag hade varit. Två har blivit döpta, och jag studerar med tre andra. Jag tackar Jehova för hans tålamod mot mig.”
Han ville bli rik snabbt
Som ett av sex barn i familjen överlevde Takafu andra världskrigets flyganfall mot staden Nagoya. Det enda han hade var det han gick och stod i och inställningen att snabbt bli rik. På uppmaning av sin farbror började han i en professionell skola för tävlingscykling vid 15 års ålder. Vid 22 års ålder hade han kvalificerat sig till A-gruppen som tävlingscyklist och deltog i tävlingar över hela landet. Han kommer ihåg hur han fick se sin mor offra hans tävlingspriser på familjealtaret som ett uttryck för tacksamhet. Det föreföll som om Takafu hade uppnått sitt mål i livet och att allt tagit en uppåtgående vändning.
Sedan kom en missionär från Jehovas vittnen hem till Takafu och gav honom något att tänka på. Följande ord, uttalade av Jesus, etsade sig fast i hans sinne och hjärta: ”Till vad nytta kan det vara för en människa, om hon vinner hela världen men förverkar sin själ?” (Matteus 16:26) Med tiden gjorde Takafu framsteg i fråga om biblisk kunskap och insåg att han skulle behöva göra en del förändringar.
”Som professionell cyklist visste jag att tävlingscykling och hasardspel går hand i hand”, sade Takafu. ”Ändå var beslutet inte lätt. Jag hade ägnat sju år av mitt liv åt denna idrott, och mina inkomster föreföll oumbärliga för min familjs välfärd. Men tack vare mitt studium av bibeln visste jag att Mose och Paulus hade stått inför liknande avgöranden och valt den bästa kursen. Därför gjorde jag likadant.” Takafu påbörjade ett nytt tävlingslopp — ett lopp som gällde livet — och han har fortsatt med detta ända till denna dag, bland annat genom att under några år bistå församlingar som resande tillsyningsman.
Hans affärsverksamhet tog all hans tid
Satoshi bedrev affärsverksamhet inom damkonfektionsbranschen. Som framgångsrik ägare till fyra boutiquer hade han ekonomisk trygghet. Men hans verksamhet inom affärsvärlden förde honom också fram till den slutsatsen att världsomfattande föroreningar, livsmedelsbrist och krig snart skulle betyda slutet för människans existens. När ett vittne ringde på Satoshis dörr och lämnade ett vikblad som försäkrade att Gud inte skulle tillåta detta, väcktes därför hans intresse.
Men hans affärsrörelse stod i vägen för honom. ”På grund av den våldsamma konkurrensen skulle en nedtrappning innebära att rörelsen gick omkull”, sade Satoshi. ”Det är frågan om att ’äta eller ätas’. Det finns ett talesätt inom branschen som går ut på att om man inte verkligen har händerna fulla, så måste man vara konkursmässig.” Därför tog det två år plus en hel del ansträngningar, innan Satoshi slutligen bestämde sig för att börja studera bibeln.
Efter det att han hade blivit ett Jehovas vittne sålde han två av sina boutiquer, och han har affärsföreståndare som sköter de två andra. Trots att Satoshi nu arbetar bara två eller tre dagar i månaden med bokföring och som rådgivare, säger han: ”Jag har fortfarande tillräckligt stor inkomst. Jag vill sätta min tjänst för Jehova Gud först.” Nu ägnar han sig åt sin verkliga yrkesverksamhet, heltidstjänsten som pionjär. Han och hans familj gör utmärkta andliga framsteg.
Hans yrke hjälpte honom att finna Gud
Hiroshi arbetade i familjens tenngjuteri. Men hans verkliga intresse var naturfotografering. Han blev så bra på detta att en del av hans insektsfotografier publicerades. Vid 29 års ålder hade han blivit yrkesverksam som naturfotograf.
”Genom mina insektsstudier”, erinrar sig Hiroshi, ”fick jag den tanken att om Gud verkligen existerar, så måste han ha ett utmärkt sinne för humor. Detta fick mig att betvivla evolutionsteorin, och jag blev en smula intresserad av bibeln.”
En vinterdag ringde två vittnen på hemma hos Hiroshi. ”När jag tog emot två tidskrifter som innehöll artiklar om djur, erbjöd de sig att studera bibeln tillsammans med mig i mitt hem”, sade Hiroshi. ”Jag tänkte att eftersom jag inte behövde gå till någon kyrka för att studera, så skulle jag inte behöva bli medlem. Därför samtyckte jag till ett studium.” Fastän han blev förvånad, när han fick veta vad bibeln har att säga om Skaparen, accepterade han snabbt detta. Hans intresse för det skapade kom i andra hand, medan kärleken till Jehova kom i första.
Hiroshi försörjer nu sin familj som frilansfotograf. Men hans sanna yrkesverksamhet är att vara heltidsförkunnare.
De fann någonting bättre
Listan kan göras hur lång som helst när det gäller yrkesmän i Japan som förändrat sitt liv — och ibland bytt arbete — när de lärt känna Jehova och hans uppsåt. I deras led finns till exempel läkare, tandläkare, arkitekter, programmerare och systemmän, lärare, veterinärer, frisörer och företagsledare.
En gång i tiden var alla dessa yrkesmän helt hängivna sitt arbete. När de fick veta att denna tingens ordning närmar sig sitt slut, fattade de ett yrkesmässigt beslut. De lät arbetet inta sin rätta plats och började ägna sig åt någonting bättre — Guds rike och dess utlovade välsignelser. (Matteus 6:33) De har lämnat det som de tidigare trodde skulle bli deras livstidsanställning och blivit yrkesverksamma inom ett nytt område. De har tagit livstidsanställning som pionjärtjänare åt den Högste, Jehova Gud.
[Bild på sidan 20]
Tävlingscyklisten Takafu Yamaguchi