Ett barn av en groda

”Ett barn av en groda är en groda.”

Det här japanska ordspråket betyder att ett barn växer upp och blir precis som sin förälder. Min mor var geisha.

JAG växte upp i ett hus för geishor som sköttes av min mor. Från det jag var liten var jag därför omgiven av vackra kvinnor som bar de mest dyrbara kimonor. Jag visste att jag skulle följa deras levnadsbana när jag blev äldre. År 1928 började min utbildning, på sjätte dagen i sjätte månaden, när jag var sex år. Talet 666 ansågs garantera framgång.

Jag studerade Japans traditionella konstformer — dans, sång, musik, förrättandet av den gamla japanska teceremonin osv. Varje dag efter skolans slut skyndade jag mig hem, bytte om och gick till mina lektioner. Där var jag tillsammans med mina skolkamrater igen, eftersom vi alla var barn till geishor. Det var en tid då jag var strängt upptagen, och jag tyckte om det.

På den tiden, före andra världskriget, slutade den obligatoriska skolutbildningen när man var 12 år, och det var då jag började arbeta. Som nybliven geisha var jag klädd i underbara kimonor, vars ärmar nästan nådde ner till fötterna. Jag kände mig upprymd då jag gick till mitt första arbete.

Mitt arbete som geisha

Mitt arbete gick i huvudsak ut på att underhålla och att vara värdinna. När rika män ordnade med middagsbjudningar på exklusiva restauranger, brukade de ringa till ett geishahus och begära att några geishor skulle betjäna dem. Geishan förväntades liva upp kvällen och se till att varje gäst gick hem nöjd med en känsla av att kvällen hade varit trevlig.

För att göra detta behövde vi förutse behovet hos var och en av gästerna och tillgodose det — till och med innan gästen insåg att han hade ett behov. Det som jag tyckte var svårast var att på ett ögonblick ställa om sig. Om gästerna plötsligt ville se dans, dansade vi. Om musik önskades, tog vi fram våra instrument och spelade den musik som begärdes eller sjöng vilken som helst typ av sång som det frågades efter.

En vanlig missuppfattning är att alla geishor är dyra överklassprostituerade. Så är inte fallet. Även om det finns geishor som försörjer sig på prostitution, finns det inget behov för en geisha att förnedra sig till sådant. Jag vet, eftersom jag aldrig gjorde det. En geisha är en professionell kvinnlig underhållare, och om hon är skicklig, ger hennes färdigheter henne arbete, dyrbara gåvor och generösa drickspengar av gästerna.

Det skall erkännas att det inte är många som är tillräckligt bra för att nå toppen. De flesta geishor blir professionella i endast en av Japans traditionella konstformer. Men jag fick diplom i sju sådana konstformer, omfattande japansk dans, blomsterarrangering, teceremonin, den japanska trumman känd som taiko och tre musikstilar som spelades på den tresträngade shamisen. Utan dessa meriter hade jag kanske känt mig tvungen att göra vadhelst gästerna bad om, bara för att kunna försörja mig.

På den tiden då Japan inte var så ekonomiskt stabilt valde flickor ibland att bli geishor för att kunna försörja sin familj. De lånade pengar för att kunna betala sin utbildning och sina kimonor. Andra såldes av sin familj till geishahus. Deras ägare, som hade betalt stora summor pengar för dem, krävde att flickorna skulle återbetala detta. Geishor som levde under sådana förhållanden hade det mycket svårt, eftersom de då hade börjat sin utbildning sent och även börjat sin karriär med stora skulder. Många av dem tog sin tillflykt till eller tvingades in i omoraliskhet för att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser.

Mina tjänster blev efterfrågade av kända personer inom sporten, nöjes- och affärsvärlden och politiken. Kabinetts- och premiärministrar var bland mina kunder. Dessa män behandlade mig med respekt och tackade mig för mina tjänster. Även om jag inte deltog i den allmänna konversationen, såvida jag inte blev ombedd, blev jag ibland tillfrågad om min uppfattning. Varje dag läste jag därför dagstidningar och lyssnade på radio för att hålla mig à jour med nyheterna. Tillställningar som jag betjänade anordnades ofta i förhandlingssyfte, och därför måste jag vara försiktig och inte föra vidare sådant som jag hörde.

Vem är min mor?

En dag år 1941, när jag var 19 år, blev jag ombedd att besöka en viss restaurang, och där fanns två kvinnor som väntade på mig. En av dem förklarade att hon var min biologiska mor och att hon hade kommit för att ta mig med hem. Den andra kvinnan anställde geishor, och hon erbjöd mig arbete. Hon antog att jag hellre skulle arbeta för att försörja min biologiska mor än min adoptivmor. Jag hade aldrig haft en tanke på att den kvinna som hade uppfostrat mig inte var min riktiga mor.

Förvirrad sprang jag hem och berättade för min adoptivmor vad som hade hänt. Hon hade alltid behärskat sina känslor, men nu fylldes ögonen av tårar. Hon sade att hon hade önskat få vara den som berättade för mig att jag, då jag var ett år, blev inlämnad till ett geishahus. När jag hörde sanningen, förlorade jag allt förtroende för människor och blev tillbakadragen och tystlåten.

Jag vägrade att erkänna min biologiska mor. Det var uppenbart vid vårt korta sammanträffande att hon kände till min framgång, och nu ville hon att jag skulle arbeta för att försörja henne. Med tanke på det läge som väninnans firma hade, förstod jag att arbetet där skulle inbegripa omoraliskhet. Jag ville sälja mina konstnärliga förmågor, inte min kropp. Jag tyckte då, och det gör jag fortfarande, att jag fattade det rätta beslutet.

Även om jag var arg på min adoptivmor, måste jag erkänna att hon hade utbildat mig så att jag alltid skulle kunna försörja mig. Ju mer jag tänkte på det, desto mer kände jag att jag stod i tacksamhetsskuld till henne. Hon hade omsorgsfullt och konsekvent valt mina arbetsplatser och på så sätt skyddat mig från män som önskade geishors tjänster enbart i omoraliska syften. Än i dag är jag tacksam mot henne för detta.

Hon lärde mig principer. En princip som hon betonade var att mitt ja skulle betyda ja och mitt nej, nej. Hon lärde mig också att axla ansvar och att vara sträng mot mig själv. Genom att följa de principer hon lärde mig var jag framgångsrik i mitt yrke. Jag tvivlar på att jag skulle ha fått sådan hjälp av min biologiska mor. Att jag adopterades skonade mig troligen från ett mycket tufft och hårt liv, och jag kom till den slutsatsen att jag var mycket glad över att det hade hänt.

En son mitt under kriget

År 1943 födde jag en son. I överensstämmelse med traditionell japansk kultur, vilken inte erkände ”synd”, tyckte jag inte att jag hade gjort något fel eller något skamligt. Jag var stormförtjust över min son. Han var det värdefullaste jag hade — någon att leva och arbeta för.

År 1945 var bombanfallen över Tokyo mycket svåra, och jag var tvungen att fly från staden med min son. Det fanns inte mycket mat, och han var mycket sjuk. Människor trängdes på järnvägsstationen i allmän förvirring, men på något sätt lyckades vi ta oss upp på ett norrgående tåg till Fukushima. Där övernattade vi på ett värdshus, men innan jag hann få min lille son till ett sjukhus, dog han av undernäring och uttorkning. Han var bara två år. Jag var helt förkrossad. Den man som ansvarade för att det fanns varmvatten på värdshuset kremerade min sons kropp i den eld han använde för att värma badvattnet.

En kort tid därefter slutade kriget, och jag reste tillbaka till Tokyo. Staden hade på grund av bombningen jämnats med marken. Mitt hem och alla mina ägodelar var borta. Jag gick till en bekants hus. Hon lånade mig sina kimonor, och jag började arbeta igen. Min adoptivmor, som hade evakuerats till en plats utanför Tokyo, krävde att jag sände pengar och byggde ett hus åt henne i Tokyo. Sådana krav fick mig att känna mig mer ensam än någonsin. Jag sörjde fortfarande min son och längtade efter tröst, ändå nämnde hon inte ens mitt barn. Det enda hon bekymrade sig över var sig själv.

Familjeplikter

Traditionen lärde att allting som vi har, har vi våra föräldrar och förfäder att tacka för och att det är barnens skyldighet att återgälda dem genom villig lydnad och att ta vård om dem fram till deras död. Jag utförde därför min skyldighet, men min adoptivmors krav var orimliga. Hon förväntade också att jag skulle försörja hennes brors två barn, som hon hade adopterat. Tills jag var 19 år trodde jag att de var mina syskon.

Många geishor gifte sig aldrig, och de undvek att skaffa egna barn. Ofta adopterade de små flickor från fattiga familjer och utbildade dem till geishor, enbart i syfte att få ekonomisk hjälp för att kunna glädja sig åt ett bekvämt liv på sin ålderdom. Tyvärr började jag inse varför jag hade fått all denna omvårdnad och utbildning. Den utgjorde helt enkelt en ekonomisk trygghet för framtiden.

Jag fann mig i allt detta, även om jag undrade varför jag — förutom att jag försörjde min adoptivmor — också skulle försörja min ”bror” och ”syster”, som båda två var friska och kunde arbeta. Trots det tog jag hand om alla tre och gjorde allt de bad mig om. Till sist, dagen före sin död år 1954, lade min mor sig på knä i sängen, bugade och tackade mig uttryckligen. Hon sade att jag hade gjort tillräckligt. Detta enda yttrande av erkänsla och tack uppvägde alla år av arbete. Tillfredsställelsen av att veta att jag hade fullgjort alla mina skyldigheter rör mig fortfarande till tårar.

Att dra försorg om min dotter

År 1947 blev jag mor till en liten flicka, och jag bestämde mig för att arbeta hårt för att spara ihop en förmögenhet till henne. Jag arbetade varje kväll. Jag började också uppträda på de största teaterscenerna i Japan, till exempel Kabukizateatern i Ginzakvarteren i Tokyo. Där fick jag också bra betalt.

Oavsett om jag dansade eller spelade shamisen, fick jag alltid huvudrollen. Trots att jag hade sådan framgång, som andra geishor bara drömde om, var jag ändå inte lycklig. Jag hade kanske inte varit så ensam om jag hade varit gift, men livet som geisha och livet som gift går inte bra ihop. Min enda tröst var Aiko, min lilla flicka, och hon var det viktigaste för mig.

Vanligtvis utbildar en geisha sina döttrar, antingen de är biologiska eller adopterade, till att också bli geishor. Jag följde den seden, men senare började jag tänka på vad slags liv jag förberedde henne för. Om detta fortsatte, skulle det innebära att generation efter generation aldrig skulle få veta hur det var att ha en riktig familj. Jag ville bryta det här mönstret. Jag ville att Aiko, och hennes eventuella barn, skulle få uppleva äktenskap och ett normalt familjeliv. Jag ville inte att det här barnet ”av en groda skulle bli en groda”, dvs. skulle bli lik sin mor.

När Aiko kom i tonåren, blev hon svår att hantera. Sedan min adoptivmors död några år tidigare hade Aikos enda sällskap hemma varit de hembiträden som jag anställt. Nu behövde hon verkligen min tid och uppmärksamhet. Så trots att jag var i 35-årsåldern och på toppen av min karriär, bestämde jag mig för att lämna geishalivet och endast arbeta med att dansa eller att spela shamisen. Jag slutade för Aikos skull. Vi började äta kvällsmål tillsammans, och nästan på en gång blev hon mer sympatisk och älskvärd. Att jag gav henne av min tid ledde till underbara resultat.

Så småningom flyttade vi till ett lugnt bostadsområde där jag öppnade ett kafé. Aiko växte upp, och jag kände mig lättad när jag fick se henne gifta sig med Kimihiro, en mild och vänlig man som visade förståelse för det liv som jag hade levt.

Religionen blir en tvistefråga

År 1968 födde Aiko mitt första barnbarn. Inte lång tid därefter började hon studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Detta förvånade mig, eftersom vi redan hade en religion. Jag hade låtit installera ett stort buddhistaltare i vårt hem efter min mors — min adoptivmors — död, och jag brukade regelbundet falla på knä framför det i tillbedjan av henne. Jag brukade också besöka familjegraven varje månad för att berätta för henne om allt som hänt.

Förfädersdyrkan tillfredsställde mig. Jag kände att jag gjorde det jag borde göra när det gällde att visa förfäderna omsorg och tacksamhet, och jag uppfostrade Aiko att göra detsamma. Jag blev därför upprörd när hon sade till mig att hon inte längre skulle ta del i förfädersdyrkan och att hon inte skulle dyrka mig när jag dog. ”Hur”, frågade jag mig själv, ”kan jag ha fött ett sådant barn, och hur kunde hon ansluta sig till en religion som lärde människor att vara så otacksamma mot sina förfäder?” Under de tre följande åren var det som om det hängde ett mörkt moln av svårmod över mig.

Det blev en vändpunkt när Aiko blev döpt som ett Jehovas vittne. Ett medvittne till Aiko, som var förvånad över att jag inte var närvarande vid min dotters dop, sade till Aiko att hon skulle besöka mig. Jag var rasande, men eftersom egenskapen artighet var så djupt rotad i mig, välkomnade jag henne när hon kom. Av samma skäl kunde jag inte säga nej när hon förklarade att hon skulle komma tillbaka veckan därpå. Dessa besök fortsatte under flera veckor, och de gjorde mig så upprörd att jag till en början inte lärde mig något av det som hon sade. Men så småningom fick samtalen mig att tänka efter.

Jag började komma ihåg saker som mor brukade säga. Även om hon önskade bli tillbedd efter döden, var hon inte övertygad om ett liv efter detta. Vad föräldrar mest av allt önskar, brukade hon säga, är att barnen är vänliga mot dem och att de talar innerligt med dem medan de lever. När jag läste sådana skriftställen som Predikaren 9:5, 10 och Efesierna 6:1, 2 och såg att Bibeln uppmuntrar till samma saker, kände jag det som om fjäll föll från mina ögon. Annat som mor hade lärt mig fanns också i Bibeln, till exempel att mitt ja skulle betyda ja och mitt nej, nej. (Matteus 5:37) Eftersom jag undrade vad Bibeln ytterligare lärde, gick jag med på att studera Bibeln regelbundet.

Den sorg och besvikelse som jag hade känt under större delen av livet försvann sakta men säkert allteftersom jag tillväxte i biblisk kunskap. När jag började närvara vid Jehovas vittnens möten, blev jag djupt imponerad. Det här var en annan värld. Människor var okonstlade, snälla och vänliga, och mitt hjärta påverkades. Jag blev särskilt rörd när jag fick höra talas om Jehovas barmhärtighet. Han förlåter kärleksfullt alla ångerfulla syndare. Ja, Gud skulle förlåta alla mina tidigare fel och brister, och han skulle hjälpa mig att få njuta av ett nytt liv!

Förändringar i mitt liv

Även om jag ville tjäna Jehova, hade jag starka band till underhållningsvärlden. Jag var då i 50-årsåldern, men jag uppträdde fortfarande på scenen. Jag var också ledare och en av två som organiserade shamisenspelarna, när Danjuro Ichikawa framförde skådespelet Sukeroku på Kabukizateatern. Eftersom mycket få av dem som spelar shamisen kan stå för katoubushi, den typ av ackompanjemang som krävs för Sukeroku, skulle det inte finnas någon som kunde ersätta mig om jag slutade. Jag kände mig därför fångad i en fälla.

Men ett äldre vittne, som också var engagerad i en traditionell form av japansk underhållning, frågade varför jag tyckte att jag måste sluta. ”Människor måste arbeta för att försörja sig”, förklarade han. Han hjälpte mig att förstå att jag inte gjorde något oskriftenligt och att jag kunde tjäna Jehova och fortsätta med mina scenframträdanden.

En tid fortsatte jag vid Kabukiza, Japans främsta teater. Sedan började föreställningarna sammanfalla med möteskvällarna, och jag bad då att få bli ersatt de kvällarna. Men snart ändrades våra mötestider, och jag kunde få tid för både arbetet och mötena. För att hinna till mötena i tid var jag dock ofta tvungen att hoppa in i en väntande taxi direkt efter föreställningens slut, i stället för att koppla av tillsammans med de andra skådespelarna, som man normalt gör. Till sist bestämde jag mig för att sluta.

Vid den tidpunkten hade vi redan kommit långt i repetitionerna för en sexmånadersturné i Japans större städer. Att ta upp frågan om att sluta skulle ha vållat mycket bekymmer. Utan att nämna mina avsikter började jag öva upp en person som kunde bli min efterträdare. När turnén var slut, förklarade jag för alla berörda parter att jag hade fullgjort mina förpliktelser och att jag skulle sluta. En del blev arga. Andra anklagade mig för att vara fåfäng och inbilsk och att avsiktligt vålla dem bekymmer. Det var inte lätt för mig, men jag stod fast vid mitt beslut och slutade efter 40 år som artist. Sedan dess har jag undervisat i shamisenspel, och det ger en liten inkomst.

Att leva upp till mitt överlämnande

Några år tidigare hade jag överlämnat mitt liv åt Jehova Gud. Jag blev döpt den 16 augusti 1980. Den känsla som nu uppfyller mig är djup tacksamhet mot Jehova. I mina egna ögon har jag i viss mån varit lik den kvinna från Samarien som är omtalad i Bibeln i Johannes 4:7—42. Jesus talade vänligt till henne, och hon ångrade sig. Jehova, som ”ser hur hjärtat är”, visade på liknande sätt vänligt vägen för mig, och tack vare hans barmhärtighet har jag kunnat börja ett nytt liv. — 1 Samuelsboken 16:7.

I mars 1990, då jag var nästan 68 år, blev jag pionjär, heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. Aiko är också pionjär, och det är även hennes tre barn. De har växt upp och blivit lika sin mor, i harmoni med det japanska ordspråket: ”Ett barn av en groda är en groda.” Aikos man är en kristen äldste i församlingen. Jag är verkligen välsignad som får vara omgiven av min familj, i vilken alla vandrar i sanningen, och att ha kärleksfulla andliga bröder och systrar i församlingen!

Jag är tacksam mot mina förfäder, men mitt största tack går ändå till Jehova, som har gjort mer för mig än någon människa har kunnat göra. Det som i synnerhet får mig att önska lovprisa honom i all evighet är den tacksamhet jag känner för hans överflödande barmhärtighet och tröst. — Berättat av Sawako Takahashi.

[Bild på sidan 19]

Träning, då jag var åtta år

[Bild på sidan 20]

Tillsammans med min adoptivmor

[Bild på sidan 21]

Min dotter var mitt livs stolthet

[Bild på sidan 23]

Jag dyrkade min mor framför detta familjealtare

[Bild på sidan 24]

Tillsammans med min dotter, hennes man och mina barnbarn