En gud men sällan en härskare

Kejsardyrkan har en lång historia i Japan — den har varit en del av människors liv i mer än 1.000 år. Och religiösa traditioner är svåra att utrota. Även i kristenheten kan man till exempel få höra människor säga: ”Om min religion dög åt mina föräldrar, så duger den åt mig.” Eller: ”Alla andra tror så, och de kan inte ha fel.” Men under århundradenas lopp har hundratals miljoner människor haft fel, när de trott att deras ledare var gudar! Låt oss därför helt kort undersöka de japanska kejsarnas historia.

Deras roll har varierat åtskilligt under århundradenas lopp. ”Kejsaren ansågs besitta magiska förmågor att försona eller medla med gudomligheter”, förklarar Kodansha Encyclopedia of Japan. ”Men på grund av den vördnad som omgav hans person ansågs det också opassande för kejsaren att befatta sig med världsliga regeringsärenden. Dessa ärenden, inbegripet såväl lagstiftande som verkställande befogenheter, handhades av ministrar i kejsarens tjänst.”

Kejsaren fyllde således främst en prästerlig funktion och inte en politisk. Det ovan nämnda uppslagsverket förklarar: ”Den enda längre period i Japans historia under vilken kejsaren i egentlig mening kombinerade båda dessa funktioner var från TENJI-eran under senare delen av 600-talet till och med KAMMU-eran i slutet av 700- och början av 800-talet.”

Bortsett från den speciella epoken var de japanska kejsarna således inte landets egentliga styresmän. Från och med 800-talet började kejsarens makt avta, och med tiden kom shogunen, en term som betyder ”militärbefälhavare”, att utöva den politiska myndigheten. Även om kejsaren teoretiskt sett var den som tillsatte shogunen, var shogunen landets verklige styresman. År 1867 fick emellertid shogunatet, efter att ha styrt Japan i hundratals år, lämna ifrån sig makten till kejsaren.

Det året blev kejsar Meiji, Hirohitos farfar, Japans härskare. Han lät senare utarbeta en konstitution för sina undersåtar i vilken det stadgades att kejsaren var ”helig och okränkbar”. Men även om kejsaren nu fick politisk myndighet, fick han, paradoxalt nog, inte politisk makt. Han regerade, men han styrde egentligen inte landet.

Konstitutionen föreskrev: ”Var och en av ministrarna skall ge kejsaren sitt råd [och bistånd] och bära ansvaret för det.” Som det förklaras i Kodansha Encyclopedia: ”Detta innebar i praktiken att det politiska ansvaret inte åvilade kejsaren, utan hans ministrar.”

Det var alltså regeringsmedlemmarna som utövade den egentliga politiska makten. Kejsaren presenterades emellertid för den stora massan som en gud med absolut myndighet över nationen. Den styrande klassen utnyttjade således kejsarens traditionella och från officiellt håll sanktionerade gudomlighet för att underkuva det enkla folket. De krig som Japan har utkämpat nu under 1900-talet har förts i kejsarens namn. Och det stora flertalet japaner har trott att han var en gud som var i besittning av mirakulösa förmågor.

Ansvarsfrågan

Hirohitos sjukdom och död väckte nytt liv i den känsliga frågan: I vilken utsträckning var kejsaren ansvarig för Japans militära aggressioner? Den allmänna inställningen tycks vara den att Hirohito personligen var emot kriget men var tvungen att böja sig för sina ministrars beslut. Beträffande deras beslut att anfalla Förenta staterna år 1941 förklarade han till exempel: ”Jag kunde inte sätta mig över deras beslut. Jag anser att detta var i överensstämmelse med vad som är stadgat i den japanska konstitutionen.”

Å andra sidan fattade Hirohito på eget initiativ beslutet om kapitulation, när hans ministrar var oeniga i denna fråga. Några dagar senare, den 15 augusti 1945, fick hans bestörta undersåtar för första gången höra hans egen röst, när han i den japanska radion tillkännagav beslutet om kapitulation. Han uppmanade dem att ”uthärda det som inte går att uthärda och genomlida det som inte går att genomlida”.

Flera månader efteråt förklarade den brittiska regeringen: ”Det var inte atombomben som fick japanerna att kapitulera — det var kejsarens påbud som befallde dem att göra detta. Utan det skulle vi ha tvingats göra en kostsam invasion.”

Efter kriget krävde en högljudd opinion att Hirohito skulle ställas inför rätta som krigsförbrytare, men general Douglas MacArthur, som ledde de allierade styrkorna vid ockupationen av Japan, satte sig bestämt emot detta. Han förklarade senare sin ståndpunkt: ”Om kejsaren ställdes inför rätta och kanske blev hängd, skulle en militärregering behöva upprättas över hela Japan, och gerillakrig skulle förmodligen bryta ut.”

MacArthur sammanträffade med Hirohito den 26 september 1945, och han blev mycket imponerad. I stället för att försöka undandra sig ansvaret för kriget förklarade kejsaren öppet att han ansåg sig ”bära hela ansvaret för varje politiskt och militärt beslut som fattats och antagits av ... [hans] folk under krigets lopp”.

Men de flesta japaner i våra dagar håller förmodligen inte Hirohito ansvarig för ett krig som hans ministrar uppenbarligen låg bakom. När kejsaren låg på sin dödsbädd för omkring ett år sedan, ställde Nagasakis borgmästare, Hitoshi Motoshima, således till med en folkstorm, när han offentligt vågade säga: ”Med utgångspunkt från min egen erfarenhet av militärutbildning anser jag att kejsaren bär ansvaret för kriget.”

Motoshima förklarade att han i egenskap av officer som undervisade rekryter under kriget ”var tvungen att uppmana folk att dö i kejsarens namn”. I likhet med många andra anser tydligen Motoshima att en kejsare som dyrkades av sina undersåtar skulle ha kunnat utöva ett oerhört inflytande, om han hade höjt sin röst mot kriget.