Varför denna likgiltighet för religion?

”EN MÄNNISKA utan religion är som ett hus utan fönster.” Med dessa ord försökte en japansk man förklara behovet av religiös upplysning för sin son, Mitsuo. Mitsuo tog emellertid inte sin fars ord på allvar, och ett växande antal människor i Japan, liksom i andra delar av världen, tycks känna det på samma sätt. De är nöjda med att vara ”hus utan fönster” och är inte särskilt intresserade av att låta religionens ljus lysa in i deras liv.

När man för en tid sedan gjorde en landsomfattande undersökning av den japanska nationalkaraktären, uppgav således 69 procent av landets invånare att de inte betraktade sig som religiösa. Bland unga människor var procentsiffran ännu högre.

I Japan är emellertid religiösa föremål och ceremonier fortfarande mycket vanligt förekommande. Men i likhet med dyrbara porslinspjäser används de bara vid speciella tillfällen — till exempel vid bröllop och begravningar. Religionen värdesätts mer för sin roll när det gäller att bevara lokala sedvänjor och familjetraditioner än som källa till andlig upplysning. Många betraktar religionen som blott och bart en krycka för de svaga och betryckta; de kan inte se några direkta fördelar med den. ”Det är inget fel med att vara religiös, om man har tid med det eller känner behov av det”, menar somliga, ”men man måste lita till sig själv för att kunna försörja sig och betala sina räkningar.”

Vad ligger bakom denna likgiltighet? Man skulle kunna peka på en rad olika orsaker. En sådan är den sociala miljön. Många ungdomar har knappast fått någon undervisning i religion. Det är inte så underligt att många unga människor som lever i ett samhälle där man lägger stor vikt vid materiella strävanden växer upp till materialistiskt sinnade vuxna.

I somliga länder har vissa penninghungriga och omoraliska TV-evangelisters och andra framträdande religiösa ledares skandalösa uppförande också gjort att människor vänt sig bort från religionen, liksom även religionens inblandning i politiska angelägenheter och krigshandlingar. Ett belysande exempel är det som hänt med shintoreligionen i Japan. ”När kriget [andra världskriget] slutade i nederlag i augusti 1945, stod shintohelgedomarna inför en allvarlig kris”, konstaterar Encyclopædia of the Japanese Religions. Människor var besvikna på shintoismen, som hade underblåst krigshysterin och utlovat seger. Uppfattningen att det inte finns någon Gud eller Buddha spred sig snabbt.