”Kom ihåg Pearl Harbor!”

DET var en vacker söndagsmorgon på ön Oahu bland Hawaiiöarna. Adeline, en japansk-hawaiiansk flicka som gick i sjätte klass, var ute på sin gård i centrala Honolulu. Hon såg flygplan i luften och rök som steg upp från Pearl Harbor-hållet. Var det en militärövning igen?

Invånarna på Oahu var så vana vid militärmanövrer och fingerad skottlossning att till och med viceamiral William S. Pye vid amerikanska Stillahavsflottan, när han tittade ut genom fönstret i sin lägenhet, sade till sin fru: ”Det verkar konstigt att armén skulle ha målövning en söndagsmorgon.” Den söndagsmorgonen var den 7 december 1941.

En 13-årig pojke hörde flygplan närma sig och kikade ut genom fönstret. ”Pappa”, sade han till sin far, som var kommendör vid flottans flygbas i Kaneohe, ”det är röda ringar på de där planen.” En flyktig blick på den röda skivan, den uppgående solen, på den japanska kejserliga flottans plan räckte för att förstå vad som hänt — ett överrumplingsanfall!

Amiral H. E. Kimmel, chef för amerikanska Stillahavsflottan i Pearl Harbor, fick ett meddelande om attacken per telefon. Hans ansikte blev ”lika vitt som uniformen han bar”, medan han stod lamslagen och såg hur fiendens plan surrade som getingar och bombade hans flotta. ”Jag visste med en gång”, berättade han, ”att något förfärligt höll på att hända, att det här inte var en slumpmässig raid av bara några enstaka flygplan. Luften var full av fienden.”

”Tora, Tora, Tora”

Bara några minuter innan torpedexplosionerna och bombkrevaderna gjorde slut på friden i Pearl Harbor såg en officer ombord på en japansk störtbombare ön Oahu komma i sikte. ”Ön är alldeles för fridfull att angripa”, tänkte han.

Öppningen i molnen gav emellertid kommendör Mitsuo Fuchida, ledaren för de flygande anfallsstyrkorna, en helt annan tanke. ”Gud måste vara med oss”, tänkte han. ”Det måste vara Guds hand som har skjutit molnen åt sidan rakt ovanför Pearl Harbor.”

Klockan 7.49 gav Fuchida signal till anfall: ”To, To, To”, som betyder ”Anfall!” på japanska. Övertygad om att de amerikanska styrkorna blev helt överrumplade gav han order om att klicka fram det budskap som med den berömda koden ”Tora, Tora, Tora” (”Tiger, Tiger, Tiger”) skulle tala om att överrumplingsanfallet hade genomförts.

Överrumplingsangreppet genomfört

Hur kunde en stor operationsstyrka som omfattade sex hangarfartyg obemärkt komma så nära som 370 kilometer från Oahu och sända i väg en första omgång på 183 flygplan, som lyckades undgå radarsändare och tilldela den amerikanska Stillahavsflottan ett så förödande slag? En orsak var att de japanska styrkorna tog en nordlig rutt trots det stormiga vintervädret. De amerikanska patrullerna var svagast norr om Pearl Harbor. Och de japanska hangarfartygen iakttog sträng radiotystnad.

Radarsändare bevakade emellertid den strategiska ön för att upptäcka annalkande flyg. Omkring klockan sju denna avgörande morgon observerade två tjänstgörande soldater vid Opanas mobila radarstation på ön Oahu ovanligt stora ljuspunkter på oscilloskopet, motsvarande ”kanske mer än 50” flygplan. Men när de varskodde informationscentralen blev de tillsagda att inte oroa sig. Officeren vid informationscentralen tog det för en grupp amerikanska bombplan av typ B-17 som man väntade skulle komma in från fastlandet.

Men kände inte USA:s regering att det osade bränt? Japanska regeringen hade skickat ett budskap på 14 punkter till sina sändebud i Washington, vilket skulle överlämnas till utrikesminister Cordell Hull exakt klockan 13.00 lokal tid den 7 december 1941. Det var samtidigt som det var morgon den 7 december i Pearl Harbor. Budskapet innehöll förklaringen att Japan avbröt förhandlingarna med USA om viktiga politiska angelägenheter. När USA:s regering uppsnappade budskapet, blev man medveten om allvaret i situationen. Natten före denna ödesdigra dag hade Franklin D. Roosevelt, USA:s dåvarande president, fått de 13 första delarna av det uppsnappade dokumentet. Efter att ha läst det sade han sammanfattningsvis: ”Det här betyder krig.”

Ledarna i USA var visserligen medvetna om hotet om en fientlig japansk aktion, men som det sägs i The New Encyclopædia Britannica: ”De visste inget om tidpunkten eller platsen där det skulle kunna hända.” De flesta trodde att det skulle kunna bli någonstans i Fjärran Östern, kanske Thailand.

Sammanträffandet klockan 13.00 fick uppskjutas därför att det tog så lång tid för sekreterarna vid japanska ambassaden att skriva ut budskapet på engelska. När den japanske ambassadören överlämnade dokumentet till Hull, var klockan 14.20 i Washington. Vid det laget stod Pearl Harbor i lågor och hotades av en andra attackvåg. Nyheten om raiden hade redan nått Hull. Han erbjöd inte ens sändebuden en stol att sitta på; han läste dokumentet och uppmanade dem med en kylig nick att lämna rummet.

Att överlämnandet av det avsedda ultimatumet försenades intensifierade USA:s raseri mot Japan. Även en del japaner ansåg att denna omständighet gjorde att angreppet mot Pearl Harbor inte blev en strategisk överraskningsattack, utan ett smygangrepp. ”Orden ’KOM IHÅG PEARL HARBOR’ blev en ed som eggade upp stridsandan hos det amerikanska folket”, skrev Mitsuo Fuchida, flygkommendören i den första attackgruppen. Han erkände: ”Attacken blev en skamfläck för Japan som inte suddades ut ens efter dess nederlag i kriget.”

Franklin D. Roosevelt kallade den 7 december ”ett datum som kommer att leva i vanära”. I Pearl Harbor blev den dagen åtta amerikanska slagskepp och tio andra fartyg antingen sänkta eller svårt ramponerade, och mer än 140 flygplan förstördes. Japanerna förlorade 29 flygplan av de omkring 360 jakt- och bombplan som deltog i de två angreppen, förutom fem miniubåtar. Mer än 2.330 amerikaner miste livet, och 1.140 skadades.

Ropet ”Kom ihåg Pearl Harbor!” enade USA:s allmänna opinion mot Japan. I boken Pearl Harbor as History—Japanese-American Relations 1931-1941 berättas det: ”Med bara en enda avvikande röst i representanthuset förenade sig kongressen (liksom det amerikanska folket i allmänhet) bakom president Roosevelt i beslutet att besegra fienden.” Att söka hämnd för raiden var mer än nog skäl för dem att inleda fientliga aktioner mot den uppgående solens land.

Ett överrumplingsangrepp för världsfred?

Hur rättfärdigade de japanska ledarna sina fientliga aktioner? Otroligt nog påstod de att syftet var att uppnå världsfred genom att förena ”hela världen i en stor familj”, eller hakkō ichiu på japanska. Det blev den slogan som drev japanerna att delta i blodsutgjutelsen. ”Det grundläggande syftet med Japans politik”, förklarade det japanska kabinettet år 1940, ”är att införa varaktig världsfred i överensstämmelse med hakkō ichiu, den upphöjda anda i vilken landet grundades, och, som ett första steg, bygga upp en ny ordning i Storöstasien.”

Förutom parollen hakkō ichiu blev Asiens befrielse från västmakterna det andra stora målet för Japans krigsansträngning. Båda orsakerna ansågs vara kejsarens vilja. För att uppnå denna världserövring ledde militarister nationen in i krig med Kina och sedan med västmakterna, däribland Förenta staterna.

Isoroku Yamamoto, överbefälhavare för japanska flottan, drog emellertid den realistiska slutsatsen att de japanska styrkorna inte på något sätt skulle kunna besegra USA. Han såg bara en möjlighet att behålla det japanska herraväldet i Asien. Den kejserliga flottan skulle göra ”ett våldsamt angrepp på och förstöra den amerikanska flottan i början av kriget, så att moralen hos USA:s flotta och dess folk” skulle ”sjunka så djupt att den inte kunde byggas upp igen”, resonerade han. Det var så tanken på ett överrumplingsangrepp på Pearl Harbor föddes.

[Bild på sidan 4]

Angreppet på Pearl Harbor

[Bildkälla]

Foto: U.S. Navy/U.S. National Archives

”Inga fler Hiroshima!”

TROTS att japanerna var upprymda över segern vid Pearl Harbor och kom ihåg den så länge de hade övertaget, föll datumet i glömska sedan man förlorat kriget. När japanska regeringen nyligen tillfrågades varför man inte hade bett om ursäkt för angreppet, svarade kabinettssekreteraren: ”Strategiskt och generellt sett anser jag att angreppet på Pearl Harbor inte var annat än lovvärt. Och vad gäller kriget mellan Förenta staterna och Japan gjordes det hela upp i fredsfördraget i San Francisco.”

Hans ord representerar en del japaners inställning till överrumplingsangreppet som utlöste Stillahavskriget. Fastän mer än en miljon japaner besöker Hawaii varje år, enligt vad tidningen Mainichi Shimbun uppger, är det bara ett relativt litet antal människor som besöker U.S.S. Arizona Memorial, ett monument som byggts till minne av angreppet mot Pearl Harbor.

Medan parollen ”Kom ihåg Pearl Harbor!” väcker bittra minnen till liv hos en del amerikaner, minns japanerna sina lidanden när de hör utropet ”Inga fler Hiroshima!” De atombomber som detonerade över städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 hade en traumatisk verkan, inte bara på de direkta offren, utan på hela nationen.

Att få höra överlevande själva berätta sina upplevelser kan hjälpa oss att förstå deras känslor. Ta till exempel Itoko, som just hade slutat skolan och blivit sekreterare vid marinens anläggning i Hiroshima. Trots att hon var inne i byggnaden där hon arbetade, kändes skenet från atombombsexplosionen som om ljuset självt fick henne att vibrera. ”Jag arbetade med soldater för att rensa staden från döda kroppar”, förklarar Itoko. ”I en flod drog soldater ett fisknät efter en båt och bärgade mer än 50 kroppar varje gång de drog upp nätet. Vi tog i land kropparna och staplade dem i fem högar och brände dem. De flesta var nakna. Jag kunde inte skilja män från kvinnor, och deras läppar var svullna som anknäbbar.” Japanerna kan inte glömma de fasor som dessa två atombomber medförde.

Varför massförstörelsevapnet användes

Professor Shigetoshi Iwamatsu vid universitetet i Nagasaki, som själv är ett av atombombsoffren, skrev för mer än 20 år sedan till tidningar i Väst för att informera dem om offrens situation. ”Han häpnade över reaktionen”, skriver Asahi Evening News. ”Hälften av svaren gick ut på att atombomberna hade stoppat den japanska aggressionen och att det var konstigt att bomboffren vädjade om fred.”

The Encyclopedia Americana säger som förklaring till att massförstörelsevapnet användes: ”Han [president Harry S. Truman] fattade beslutet att använda atombomber mot Japan, eftersom han trodde att de snabbt skulle göra slut på kriget och rädda liv.” Kenkichi Tomioka, en japansk journalist som beskrev de kaotiska förhållandena efter kriget och som inte är okänslig för atombombsoffrens känslor, medger likväl: ”När vi ser tillbaka på perioden mellan mars/april och augusti 1945, då ansträngningarna att avsluta kriget nådde en kulmen och nationens öde stod på spel, kan vi inte bortse från den roll som dessa två doser korrigerande medicin [atombomberna] spelade, i synnerhet när det gällde att kyla ner hetsporrar, medicin som gavs med tanke på militarister som högljutt krävde en slutlig uppgörelse för att försvara hemlandet. En uppgörelse skulle ha betytt gyokusai (att hellre betala med döden än att kapitulera) för den 100 miljoner starka befolkningen.”

Men de som förlorade nära och kära i atombombningarna och de som blivit sjuka till följd av strålningen finner att deras lidanden inte lindras av uttalanden som rättfärdigar fällandet av pikadon, eller ”blixt-och-smäll”, som de överlevande kallade atombomberna. Även om de som överlevde atombombningarna under lång tid har betraktat sig själva som oskyldiga offer, inser nu en del av dem att de i egenskap av japaner, som professor Iwamatsu fortsättningsvis säger, måste erkänna ”de illdåd de begick i sin aggression mot andra länder i västra Stillahavsområdet”. År 1990 bad ett bomboffer om ursäkt för Japans krigsförbrytelser inför utländska delegater vid de årliga antibombdemonstrationerna i Hiroshima.

Hade de verkligen orsak att döda?

Många överlevande och ögonvittnen från Pearl Harbor, Hiroshima och Nagasaki känner i sina hjärtan en stark avsky mot krig. Somliga frågar sig, när de ser tillbaka, om deras länder hade giltiga skäl att kräva att deras söner offrade sig.

För att egga till stridshumör och rättfärdiga dödandet slungade båda sidor i lika mån ut verbala angrepp. Amerikanerna kallade japanerna ”lömska jappar” och hade inga svårigheter att underblåsa hat och hämndlystnad med orden ”Kom ihåg Pearl Harbor!” I Japan fick människor lära sig att angloamerikanerna var kichiku, som betyder ”demoniska odjur”. Många på Okinawa drevs till och med till att begå självmord hellre än att falla i ”odjurens” händer. Även den unga Itoko, som omnämnts tidigare, fick uppleva detta. Sedan japanerna hade kapitulerat och de amerikanska invasionsstyrkorna landsattes i en närbelägen hamn, blev hon erbjuden två doser av giftet kaliumcyanid av sin befälhavare. ”Bli inte en leksak för de främmande soldaterna”, befallde han.

Men Itokos japansk-hawaiianska vänner hjälpte henne att så småningom bli mer fördomsfri, och hon kom att inse att både amerikaner och britter kan vara vänliga, hyggliga och artiga. Hon träffade George, en irländare som var född i Singapore och vars far dödades av japanerna. De lärde känna varandra och gifte sig. De utgör bara ett exempel på många som upptäckte att deras tidigare fiender var vänskapliga. Om alla hade betraktat ”fienden”, inte genom krigsfärgade glasögon, utan med sina egna fördomsfria ögon, kunde de ha överöst dem med kärlek i stället för med granater.

Ja, fred mellan individer grundad på ömsesidig förståelse är en förutsättning för världsfred. Mot bakgrund av alla de krig som utkämpats sedan 1945 är det dock uppenbart att människan inte har lärt sig denna fundamentala läxa från Pearl Harbor och Hiroshima. Men inte ens fred mellan individer räcker för att uppnå världsfred. Vad är det då som fordras? Nästa artikel förklarar detta.

[Infälld text på sidan 7]

Medan parollen ”Kom ihåg Pearl Harbor!” väcker bittra minnen till liv hos en del amerikaner, minns japanerna sina lidanden när de hör utropet ”Inga fler Hiroshima!”

[Infälld text på sidan 8]

Fred mellan individer grundad på ömsesidig förståelse är en förutsättning för världsfred

[Bild på sidan 7]

Sällskapet Vakttornets missionärer Lloyd Barry och Adrian Thompson framför Hiroshimas fredsmonument år 1950

[Bild på sidan 8]

Hiroshima i ruiner efter atombombsexplosionen

[Bildkälla]

U.S. Army/Genom vänligt tillmötesgående från Japans fredsmuseum

När gamla sår läks

UNGA Adeline Nako, som omnämndes i början av artikelserien, byggde upp en stark ovilja mot sitt fädernesland, Japan. När andra barn kallade japanhawaiianer för ”jappar”, svarade hon: ”Vi är amerikaner.” Hon målade plakat där det stod ”Utrota axelmakterna” och gick i spetsen för en kampanj med att sälja krigsfrimärken. Adeline sade: ”Jag var så stolt över de 100:e och 442:a bataljonerna som bestod av nisei, dvs. andra generationen japan-amerikaner, och som modigt kämpade för Amerika.”

Men när hon blev äldre började hon fundera: ”Varför måste människor döda varandra?” Det verkade så fel. ”Buddister gick ut i krig. Kristna gick ut i krig. De är hycklare allihop”, tänkte hon. När hon hade börjat studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, frågade hon vittnet lite utmanande: ”Går ni Jehovas vittnen ut i krig?”

Hon fick veta att de inte bär vapen och dödar andra. Vid den tidpunkten rasade kriget fortfarande i Europa såväl som i Asien. Adeline konstaterade att i Tyskland blev vittnena sända till koncentrationsläger och i USA fängslade för att de inte bar vapen i kriget. ”Det här måste vara den sanna religionen”, tänkte hon.

Fredligt uppdrag

När hennes kunskap i bibeln ökade, ville hon överlämna sitt liv åt Jehova, bibelns Gud. Hennes hängivenhet för ”fridens Gud” drev henne att vidga sig i sin kärlek så att hon slöt sig till de fem japan-hawaiianer som hade erbjudit sig att flytta till Japan strax efter andra världskriget. (Filipperna 4:9) De var angelägna om att få hjälpa människor i sitt fädernesland, sina tidigare fiender till på köpet, genom att som missionärer predika om och trösta med de goda nyheterna om Riket från bibeln. — Matteus 24:14.

En av dem som erbjöd sig att hjälpa till i det krigshärjade Japan, Shinichi Tohara, minns vad han tänkte om sitt uppdrag. ”Jag funderade över det japanska folkets trohet när det gällde att tjäna mänskliga herrar och kejsaren”, säger han. ”Jag tänkte på kamikaze-piloterna, som gav sitt liv för kejsaren genom att med berått mod flyga rakt in i fiendens krigsskepp med sina plan. Om japanerna är så trogna mot människor, tänkte jag, vad kommer de då att göra om de finner den sanne Herren, Jehova?”

Med denna positiva inställning anlände dessa frivilliga till Tokyo år 1949, en stad som inte långt dessförinnan hade jämnats med marken i bombraiderna. Vad fann de i hyddorna mitt ibland ruinerna? Ett ganska försynt och strängt arbetande folk. Naturligtvis fanns det människor som fortfarande hyste agg och fördomar. Men många reagerade positivt på bibelns fredsbudskap.

År 1953 förenade sig Adeline med dessa första missionärer. Hon hjälpte ivrigt dem som hungrade och törstade efter det tröstande budskapet i bibeln. Hon träffade också antagonistiska personer i sitt predikoarbete. De brukade säga: ”Det var ni som fällde atombomber över Hiroshima och Nagasaki!”

”Ni vet att jag är från Hawaii”, brukade hon svara. ”Och det var Japan som först angrep Pearl Harbor och dödade många människor där. Men det hindrade inte mig från att komma till Japan och förkunna de här goda nyheterna för människor här.” Det fick dem i allmänhet att lugna ner sig och vilja skaffa sig litteratur som förklarar bibeln.

Tack vare den goda grund som lades av dessa tidiga missionärer från Hawaii och andra länder ingår nu mer än 150.000 japaner i ett brödraskap bestående av människor som inte mer ”lär sig att föra krig”. — Jesaja 2:4, NW; 1 Petrus 2:17.

Hur alla krig skall upphöra

Ja, att känna varandra och att uppodla osjälvisk kärlek till varandra är absolut nödvändigt för att uppnå världsfred. Men det räcker inte. Människor som älskade fred och hade vänner på andra sidan tvingades också att mobilisera sig i Stillahavskriget av ”försvarbara” skäl. Deras naturliga sätt att reagera och tänka kvävdes av den nationalistiska propagandan. Även om somliga vägrade att gå ut i krig med risk för att sändas till koncentrationsläger eller fängelse, bidrog deras så berömvärda agerande föga, om alls något, till att dämpa krigsstämningen.

När en hel nation leds in i ett krig, är det inte bara mänskliga krafter som styr. I regel hävdar alla inblandade att de önskar förhindra ett krig. Ändå påverkas de av en mäktig kraft att gå emot sina önskningar. Bibeln identifierar denna mäktiga kraft som ”denna tingens ordnings gud”. (2 Korintierna 4:4) Ja, ”hela världen befinner sig i den ondes [djävulens] våld”. — 1 Johannes 5:19; se också Johannes 12:31; 14:30.

Bibeln lovar emellertid att ”den Gud som ger frid skall ... krossa Satan”. (Romarna 16:20) En upptakt till detta krossande ägde rum i himmelen för cirka 77 år sedan. Lyssna till beskrivningen av det aposteln Johannes såg i en spännande syn 1.800 år innan den uppfylldes år 1914: ”Krig bröt ut i himmelen. ... Så blev den store draken nerslungad, den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan, han som vilseleder hela den bebodda jorden; han slungades ner till jorden, och hans änglar slungades ner med honom.” — Uppenbarelseboken 12:7—9.

Sedan dess har Satan tvingats hålla sig i jordens närhet. Genom att manövrera politiker och militarister som marionetter har han legat bakom omätliga lidanden i krigen under vårt århundrade. Hans otålighet avspeglar dock bara hans stora vrede, för ”han vet att han har en kort tidsfrist”. (Uppenbarelseboken 12:12) Genom ”Fredsfurstens” mäktiga händer kommer Jesus Kristus att oskadliggöra Satan efter ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid ”Har-Magedon”. — Jesaja 9:6, NW; Uppenbarelseboken 16:14, 16.

Till skillnad från alla krig som utkämpats av människor är detta kommande Guds krig fullkomligt rättfärdigt. Det är människans Skapare som ställer upp denna norm för rättfärdighet, och han har mänsklighetens bästa för ögonen. Till skillnad från politiska ledare, som tvingar sina undersåtar ut i krig, kommer Jehova, vår Skapare, att säga samma sak till sitt folk som han sade till sin nation Israel i judakungen Josafats dagar på 900-talet f.v.t.: ”Ni kommer inte att behöva strida i detta fall. Ställ er där, stå stilla och se Jehovas räddning till förmån för er.” — 2 Krönikeboken 20:17, NW.

När Satans inflytandes mörka moln är bortblåsta, kommer enskilda individer ur alla nationer att åtnjuta verklig fred och säkerhet över hela jorden. Då kommer de förhållanden som förutsades av Jesaja att ha förverkligats. ”Se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord, och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det.” — Jesaja 65:17.

Det som hände i Pearl Harbor kommer alltså inte mer att framkalla smärtsamma minnen, och inte heller kommer atombombsoffren i Hiroshima och Nagasaki att längre ropa: ”Inga fler Hiroshima!” Varför inte det? Därför att följande ord i Jesajas profetia också kommer att uppfyllas på varje människa på jorden: ”[Gud] kommer sannerligen att avkunna dom bland nationerna och rätta till förhållandena beträffande många folk. Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.” — Jesaja 2:4, NW.

Dessa profetior uppfylls redan bland Jehovas vittnen, som nu utgör ett världsvitt brödraskap med miljontals medlemmar. Detta blir i synnerhet uppenbart vid de internationella sammankomster som hålls av Jehovas vittnen i olika delar av världen. Du kan också bli delaktig i denna internationella endräkt och fred. Vi inbjuder dig att komma och få reda på hur man blir en av dem som redan har smitt sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar, som inte ”lär sig att föra krig” och som ser fram emot att ett paradis snart införs på jorden, där krig aldrig mer kommer att äga rum. — Psalm 46:9, 10.

[Bild på sidan 9]

Jerry och Yoshi Toma, Shinichi och Masako Tohara och Elsie Tanigawa erbjöd sig att hjälpa sina tidigare fiender

[Bild på sidan 10]

I vår tid tillber ett internationellt brödraskap Gud i endräkt och frid