Insamlandet skänker glädje i Japan
”DET var tydligt, att missionärerna kände sig ganska nedslagna.” Det konstaterade Charles T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, efter att själv ha undersökt den religiösa situationen i Japan år 1912. Han talade om kristenhetens missionärers misslyckande och förklarade: ”Hvad japanerna behöfva är ’rikets evangelium’.”
Skulle det behovet någonsin komma att fyllas? Under tjugo- och trettiotalen sken en stråle av sanning på japanerna genom en handfull trogna Jehovas vittnen. Också under andra världskriget fortsatte några att förkunna de goda nyheterna, trots förtryck från den kejserliga regeringen. Men ett mycket mera omfattande insamlingsarbete väntade denna ökedja i Fjärran Östern.
När 15 av Vakttornets missionärer anlände år 1949, blåste Jehova nytt liv i arbetet med att predika om Riket i Japan. De nyanlända missionärerna såg efterverkningarna av kriget överallt: Städer låg i ruiner, och människor var förvirrade därför att deras urgamla system av värderingar hade störtats över ända. Vid samma tid återupptog kristenhetens missionärer sin verksamhet i Japan, men de lyckades inte göra sanna kristna av japanerna. Det var en oerhört stor utmaning, som ”49:orna” och de mer än 150 av Jehovas vittnens missionärer som kom efter dem ställdes inför, när det gällde att inplanta tron på Skaparen, Jehova Gud, i japanernas sinnen och hjärtan. Hur mötte de den utmaningen?
Att lägga grunden
Utgångspunkten för deras missionärsverksamhet var ett litet tvåvåningshus i Tokyo. Insamlandet gick sakta på femtiotalet. ”Endast ett fåtal kommer att komma med i sanningen i Japan före Har-Magedon”, tänkte en av de första japaner som då gav gensvar till de goda nyheterna. En av de första kretstillsyningsmännen kommer ihåg hur han blickade ut genom tågfönstret och undrade om husen i de små byar, som han passerade, någonsin skulle komma att nås med de goda nyheterna.
Det krävdes nästan ett årtionde av missionärsarbete för att antalet Rikets förkunnare i Japan skulle nå upp till ett tusen. Men på grund av den stadiga tillväxten rev man år 1963 det dåligt byggda avdelningskontoret i Tokyo, och i dess ställe uppförde man ett sexvåningshus av armerad betong.
Missionärerna lade en god grund för framtiden genom att ingjuta pionjärandan i hjärtat hos dem som de studerade bibeln med. Jehova välsignade missionärernas och de japanska pionjärernas förenade ansträngningar, och år 1970 nådde antalet vittnen tiotusenstrecket. För att hålla jämna steg med ökningen byggde man år 1972 en trevåningars tryckeribyggnad och en femvåningars bostadsbyggnad i Numazu, omkring 120 kilometer sydväst om Tokyo. Tidskrifterna Vakttornet och Vakna! trycktes nu inte längre hos en utomstående firma, utan framställdes av det japanska avdelningskontorets egen press för att betjäna arbetet med att predika om Riket i landet.
Vem skulle på den tiden ha kunnat ana att insamlingsarbetet skulle öka så att man inom de närmaste tio åren skulle växa ur byggnaderna i Numazu? Men detta är vad som hände, och Jehova hade mer byggande i beredskap för att man skulle klara av den växande skörden.
Ökning trots motgångar
År 1982 fullbordades en ny anläggning i Ebina, lite söder om Tokyo, och den var tre gånger så stor som den i Numazu. När den överlämnades i maj det året, hade Jehova i över tre år i rad välsignat vittnena i Japan med förkunnarrekord varje månad. Denna ökning fortsatte, och i maj 1985 nådde antalet förkunnare i Japan hundratusenstrecket. Ja, Jehova påskyndade verket i dess egen tid, och därför var man tvungen att ytterligare utvidga avdelningskontorets anläggning. (Jesaja 60:22, NW) Bara några år efter överlämnandet av den första anläggningen i Ebina godkände den styrande kretsen uppförandet av en ny tryckeribyggnad på sex våningar plus källare och också en åttavåningars bostadsbyggnad.
Satan var tydligen inte så glad över tillväxten bland Jehovas tjänare i Japan, eftersom det månaden efter det att man hade nått hundratusenstrecket kom upp ett allvarligt blodtransfusionsfall. En tioårig pojke dog efter det att — men inte på grund av att — hans föräldrar hade vägrat att låta honom få en blodtransfusion. (Apostlagärningarna 15:29) Detta ledde till att massmedierna rasade mot vittnena. Trots att pojkens far då inte var något överlämnat vittne, uthärdade han en skoningslös hets från journalisterna. Han blev senare döpt och tjänar nu som reguljär pionjär tillsammans med sin hustru.
Hur påverkade detta angrepp insamlingsarbetet? Inte mycket. Somliga människor slutade upp att studera bibeln, men antalet förkunnare fortsatte utan uppehåll att öka varje månad, och i december 1988 hade man tio år i rad haft toppsiffror varje månad. Under sjuårsperioden mellan överlämnandet av den första anläggningen i Ebina och överlämnandet av den nya hade antalet förkunnare fördubblats från 67.000 till över 135.000, medan antalet reguljära pionjärer hade tredubblats från 12.000 till 36.000, och antalet bibelstudier hade nästan fördubblats från 97.000 till 172.000. Vilket enastående bevis på Jehovas triumf över Satans angrepp på hans folk! — Ordspråksboken 27:11.
Uppförandet av nya byggnader
Jehovas vittnen bygger inte ståtliga byggnader för att imponera på människor. Men för att kunna hålla jämna steg med ökningen av Rikets förkunnare måste de ofta ha mycket stora byggnader. Det nya japanska tryckeriet är ett bra exempel på detta. Det har en golvyta på närmare 22.500 kvadratmeter, dubbelt så mycket som golvytan i det ursprungliga tryckeriet. Binderiet, maskinverkstaden och export- och utsändningsavdelningen flyttade in i det nya tryckeriet, och nästan två våningar används till lagerutrymme. Men trots detta finns det mycket utrymme kvar i tryckeriet. Grunden har gjorts så stabil att man kan installera ytterligare två snabba offsetrotationspressar, och två hela våningar står fortfarande tomma, redo för framtida utvidgning.
Den nya åttavåningars bostadsbyggnaden har en vacker och smakfullt inredd entréhall. Det finns 128 bostadsrum för Betelarbetare och nästan 9.000 kvadratmeter golvyta — en yta jämförbar med golvytan i Noas ark. En granne frågade rentav byggnadsarbetarna hur han skulle kunna ansöka om en ”andelslägenhet”!
Alla som deltog i uppförandet av byggnaderna gav Jehova äran för att ha lett byggnadsarbetet. (Psalm 127:1, 2) Arbetsstyrkan utgjordes huvudsakligen av villiga unga arbetare i tjugoårsåldern, vilka var fulla av entusiasm men saknade erfarenhet av byggnadsarbete. ”Först”, berättar en arkitekt som arbetade på projektet, ”var det svårt för mig att göra en ritning så att oerfarna bröder kunde förstå den.” Men man övervann hindren därför att alla var samarbetsvilliga.
Denna samarbetsvilja gjorde det lättare för Jehovas ande att verka bland bröderna. ”När vi utförde schaktningen”, berättar en broder, ”gick jag varje gång det regnade — antingen det var tidigt på morgonen eller sent på kvällen — ut till byggplatsen för att se om stödjemurarna höll, och varje gång fann jag andra oroliga ansikten där, och blöta inpå bara kroppen arbetade vi alla tillsammans för att klara av varje kritisk situation som uppstod. Sådana erfarenheter ökade vår känsla av samhörighet.”
Till stöd för det internationella insamlandet
Eftersom de nya byggnaderna uppfördes till stöd för Jehovas skördearbete, var det passande att de skulle överlämnas till honom när de väl var färdiga. Överlämnandet hölls den 13 maj 1989, och Carey Barber, John Barr och Lloyd Barry, som tillhör Jehovas vittnens styrande krets, var närvarande tillsammans med sina hustrur. Över tusen av de första japaner som blev döpta var inbjudna att vara med vid överlämnandet, och de gladde sig åt att få träffa gamla vänner, som fortfarande troget tjänade Jehova. Representanter från 13 länder hade tackat ja till inbjudan att vara med vid och delta i detta glädjerika tillfälle. ”Det var precis som en liten internationell sammankomst”, sade en av delegaterna.
Det som gjorde programmet verkligt internationellt var rapporter från nio av dessa länder. Man kunde känna ett starkt band av broderskap, när representanter från olika asiatiska länder berättade om exempel på internationellt samarbete och hänvisade till det faktum att det nya tryckeriet, förutom att det betjänar det japanska fältet, också betjänar deras länders behov. Det japanska avdelningskontoret trycker nu litteratur på 13 olika språk och skickar ut litteratur till många olika länder.
På eftermiddagen talade broder Barber till åhörarna och betonade då vikten av uppfyllelsen av Hesekiels profetior. Därefter höll broder Barr ett tal över temat ”Att fylla jorden med Jehovas härlighet”, i vilket han hjälpte publiken att inse sanningens genomträngande kraft.
Överlämnandetalet hölls av broder Barry, som tidigare har tjänat som missionär i Japan i mer än 25 år. I sitt tal med titeln ”Ni måste glädja er inför er Gud, Jehova”, uppmuntrade han åhörarna att glädja sig över att leva i den tidsperiod som förebildades av lövhyddohögtiden eller bärgningshögtiden i det forntida Israel. Han pekade på skäl till att vara glad, när han berättade en kort historik om arbetet i Japan. När broder Barry föreslog att de nya byggnaderna skulle överlämnas åt Jehova, svarade alla de närvarande med en hjärtlig applåd.
Följande dag talade representanterna för den styrande kretsen till en åhörarskara på 233.780 personer församlade utöver Japans öar på 46 olika platser, som var förenade per telefon. Ja, japanerna behöver verkligen, som pastor Russell konstaterade år 1912, de goda nyheterna om Riket. Jehova har fyllt det behovet genom att lägga en grund genom missionärsverksamheten och genom att ingjuta pionjärandan i de japanska vittnena. De nyligen överlämnade byggnaderna står som ett vittnesbörd om att Jehova ”påskyndar” insamlandet under den motbildliga lövhyddohögtiden. — Jesaja 60:22, NW.
[Bilder på sidan 24]
Till vänster: Den nya tryckeribyggnaden i Ebina med (nere till vänster) det pågående överlämnandeprogrammet och (nere till höger) entréhallen i den nya bostadsbyggnaden
[Bilder på sidan 25]
Den nya bostadsbyggnaden och (den infällda bilden) biblioteket på andra våningen i kontorsbyggnaden
[Bilder på sidan 26]
Dessa 19 missionärer från Gileadskolans 11:e klass var med vid överlämnandet. Dessa missionärers tid i heltidstjänst — och fem andras från den 11:e klassen, som dog trogna på sitt distrikt i Japan — uppgår till 1.023 år
Tre medlemmar av den styrande kretsen — Carey Barber, John Barr och Lloyd Barry — deltog i överlämnandeprogrammet