• Tsunamin i Japan 2011 – Överlevande berättar
    Vakna! – 2011 | December

    • Organisationer av olika slag hjälpte sina medlemmar, och det gjorde även Jehovas vittnen. Genast efter skalvet och tsunamin på fredagseftermiddagen försökte vittnena kontakta varandra i de olika församlingarna för att få veta om alla var välbehållna. Men många vägar var oframkomliga, och elektriciteten och telefonförbindelserna hade slagits ut. Det var därför svårt att lokalisera människor över det stora område som var drabbat.

      Takayuki, som är äldste i en församling av Jehovas vittnen i Soma i prefekturen Fukushima, lyckades bara få kontakt med några få familjer denna fruktansvärda fredagseftermiddag. ”Jag bestämde mig för att leta efter de andra dagen därpå”, säger han. ”När gryningen kom tog jag först bilen och gick sedan till fots för att hitta dem och fortsatte ända tills det blev kväll. Jag gick till 20 olika uppsamlingsplatser och hjälpcenter. När jag hittade församlingsmedlemmar läste jag bibeltexter för dem och bad tillsammans med dem.”

      Shunji från Ishinomaki berättar: ”Vi bildade team för att leta efter våra medtroende. När vi kom in i katastrofområdet fann vi inte ord för det vi såg. Bilar hängde i elstolpar, husen låg staplade på varandra, och högarna med spillror var till och med högre än husen. Vi såg en död människa som låg på ett biltak. Troligen hade han inte klarat den kalla natten. En annan bil hängde upp och ner mellan några hus. Det satt en död person i den.”

      Shunji blev lättad när han hittade sina medtroende i olika hjälpcenter. ”När jag fick se dem insåg jag hur mycket jag älskar dem”, säger han.

      ”Ni kom så snabbt!”

      Två unga japanska kvinnor som är Jehovas vittnen, Yui och Mizuki, bodde i närheten av varandra i Minamisanriku i Miyagi. När det första skalvet lade sig rusade de ut och träffade på varandra. Tillsammans sprang de upp på högre mark. Mindre än tio minuter senare såg de när deras hem och hela staden sveptes bort av den ena vågen efter den andra.

      I ett hjälpcenter träffade Yui och Mizuki andra vittnen som de kände, och de bad tillsammans. Nästa morgon kom vittnen från deras egen församling och från grannförsamlingar. De hade tagit sig över ett berg för att nå fram med mat och förnödenheter. Yui och Mizuki utropade: ”Vi förstod att ni skulle komma, men inte att ni skulle komma så snabbt!”

      Hideharu, en tillsyningsman i Tomeförsamlingen, besökte också centret. Han berättar: ”Hela natten sökte jag efter våra vänner som bor vid kusten. Till slut, klockan 4 på morgonen, fick jag veta att några hade flytt till en skola. Klockan 7 samlades vi omkring tio stycken och gjorde i ordning risbollar, och tre av oss körde dit med maten. De flesta vägarna var förstörda, men med stor möda lyckades vi ta oss fram till skolan. Till och med de som hade förlorat sina egna hem kom för att ge hjälp åt andra.”

      Det andliga behovet fylls

      Jehovas vittnen samlas regelbundet för att studera Bibeln, och en del församlingar brukar göra det på fredagskvällarna. Så var det i Rikuzentakata, men där hade vittnenas Rikets sal (som deras möteslokal kallas) sköljts bort av tsunamin. ”Vi kan väl hålla mötet ändå”, föreslog ett vittne. Därför valde man ut en bostad som inte hade skadats så svårt och meddelade församlingsmedlemmarna.

      Trots att det inte fanns någon el lyckades man få ljus med hjälp av en generator. Sexton personer var närvarande. ”Vi grät glädjetårar”, säger unge Yasuyuki, som förlorade sin lägenhet i tsunamin. ”Det var det bästa stället vi kunde vara på.” Hideko säger: ”Mötet stördes av flera kraftiga efterskalv, men medan vi var tillsammans rann all rädsla och all oro av mig.”

      Sedan dess har församlingen hållit varenda möte enligt sitt vanliga schema. Två dagar senare, på söndagen, hade det tal som skulle hållas temat ”Ett världsvitt brödraskap räddat undan olycka”.

      Organiserat hjälparbete

      Olika myndighetsorganisationer påbörjade snabbt hjälparbetet, och det gjorde man även vid Jehovas vittnens avdelningskontor, som ligger i Ebina i närheten av Tokyo. På lördagen, dagen efter jordbävningen, hade avdelningskontoret redan delat upp det stora område som drabbats i tre sektioner. På måndagen, tre dagar efter skalvet, besökte representanter från avdelningskontoret dessa områden.

      Hjälpinsatserna pågick i veckor och månader. Tonvis med förnödenheter som skänkts av vittnen har delats ut. Under en period hade man 3 hjälpcenter och 21 lager- och distributionslokaler där man arbetade med att dela ut förnödenheterna. Under de två första månaderna delade hundratals volontärer ut över 250 ton mat, kläder och andra förnödenheter. Många vittnen har delat med sig av det de har fått åt sina grannar.

      Jehovas vittnen i Rikuzentakata och i det närliggande Ofunato använder sin återuppbyggda Rikets sal till att stärka människor andligen. Detta kommer att hjälpa invånarna där att hantera de svårigheter de möter när de försöker bygga upp sina liv igen och återhämta sig från traumat efter jordbävningen och tsunamin. Av de mer än 14 000 vittnen som fanns i katastrofområdet har 12 bekräftats döda, och 2 saknas fortfarande.

      Många Jehovas vittnen som drabbades av den här fruktansvärda katastrofen har upplevt samma sak som en familj, som säger: ”När vi flydde hade vi bara var sin väska. Men våra medtroende försåg oss med allt vi behövde.” Det är verkligen fantastiskt att de som tjänar den sanne Guden, Jehova, får uppleva det världsvida brödraskap som Jesus och hans apostlar talade om! Det här bandet kan inte förstöras av tsunamivågor eller någon som helst naturkatastrof. (Johannes 13:34, 35; Hebréerna 10:24, 25; 1 Petrus 5:9)