• Den plötsliga katastrofen i Japan — hur människor klarade av situationen
    Vakna! – 1995 | 22 augusti

    • Jehovas vittnen reagerar omedelbart

      När Keiji Koshiro, en kristen äldste, besökte centrala Kobe samma morgon skalvet inträffade och såg den fruktansvärda förödelsen, återvände han hem och ordnade med att medlemmar av hans församling lagade mat åt medkristna som hade drabbats svårare. På kvällen körde han mat och dryck med bil till församlingar i centrala Kobe. Morgonen därpå ordnades med ytterligare mat och vatten. Eftersom man räknade med att det skulle bli trafikstockningar, organiserade vittnena en konvoj på 16 motorcyklar som levererade förnödenheterna.

      Många andra tog också omedelbart initiativet att leta reda på sina kristna bröder och hjälpa dem. Tomoyuki Tsuboi och en annan äldste gav sig i väg på motorcyklar till Ashiya, en stad som ligger nära Kobe och som också blev svårt skadad. I Rikets sal i centrala Ashiya upptäckte de att den resande tillsyningsmannen, Yoshinobu Kumada, redan hade inrättat en hjälpcentral där.

      Man kontaktade bröder per telefon och underrättade dem om behovet, och snart anlände förnödenheter. Nio bilar lastade med filtar, mat och vatten var snart på väg till Ashiya. Dessa förnödenheter levererades till två Rikets salar i staden, dit mellan 40 och 50 personer hade tagit sin tillflykt. Andra fann skydd i medtroendes hem. Följande dag lagade vittnen i ett närliggande område mat åt 800 personer. Maten till de nödställda var så rikligt tilltagen att vittnena delade med sig åt behövande grannar.

      I hela det område som påverkades av skalvet kom Jehovas vittnen omedelbart till sina medtroendes hjälp. Detta gjorde stort intryck på många iakttagare. En vecka efter jordbävningen sade en helikopterförare till ett Jehovas vittne i Yokohama: ”Jag for till katastrofområdet samma dag skalvet inträffade och var där en vecka. Jehovas vittnen var de enda som snabbt kom på plats. Jag blev djupt imponerad.”

      Hjälpprogram organiseras

      Jehovas vittnens avdelningskontor i Japan, vilket ligger i Ebina, sände strax fyra representanter till Kobe-området för att organisera hjälparbetet. ”Vi kom genast överens om att ta reda på vilka Rikets salar som inte var förstörda och att sända hjälpsändningar dit”, rapporterade en representant. ”Vi fann sex salar, och på fem timmar var de fyllda till bristningsgränsen. Andra hjälpsändningar skickades till två stora sammankomsthallar som Jehovas vittnen har i närheten.”

      Ett bankkonto öppnades för pengar till nödhjälp, och Jehovas vittnens församlingar i hela Japan underrättades. På tre dagar hade över sju miljoner kronor donerats. Pengarna användes genast till att hjälpa de nödställda.

      Församlingar underrättades om att de kunde hämta de förnödenheter de behövde vid de anvisade hjälpcentralerna. De äldste i varje församling ordnade med distributionen av förnödenheterna till de medlemmar i deras respektive församlingar som behövde hjälp. Icke troende familjemedlemmar till vittnena förbisågs inte. Fadern till en kristen äldstebroder i det drabbade området — vilken tidigare hade varit kritiskt inställd till Jehovas vittnen — hördes stolt säga på telefon till en släkting: ”Människor från min sons religion kommer och hjälper oss!”

      Inte bara materiellt bistånd

      Man organiserade omedelbart kristna möten. En församling samlades i en park till sitt möte på tisdagen, samma dag skalvet inträffade. På söndagen höll de flesta församlingarna i det drabbade området sitt ordinarie möte för studium av Vakttornet, antingen i små grupper eller i Rikets salar som inte hade blivit svårt skadade. Det nummer av Vakttornet som studerades den veckan, numret för 1 december 1994, handlade mycket lämpligt om privilegiet att ”hjälpa dem som har drabbats av naturkatastrofer”. En kvinna vid mötet gav den här kommentaren: ”För första gången är vi på mottagarsidan och får ta emot hjälp. Jag är så tacksam att jag inte kan uttrycka det i ord. När allt blir normalt igen skall jag göra min del på givarsidan.”

      Representanter från avdelningskontoret använde motorcyklar för att besöka de områden som var värst drabbade. ”Det var gripande att se bröderna i tårar”, berättade en av dem. ”De sade till oss: ’Vi gråter inte för att vi har förlorat allt, utan för att vi är så rörda över att ni bröder kommer ända från Ebina och besöker oss.’”

      Inom 24 timmar efter jordbävningen hörde Jehovas vittnens styrande krets i Brooklyn i New York i Förenta staterna av sig och uttryckte sin oro, och det gjorde även avdelningskontor i andra delar av världen. Många fler hörde av sig under de följande dagarna. Ett fax från västra församlingen i Wŏnju i Sydkorea, vilken hade förlorat 15 medlemmar vid en mordbrand två år tidigare, var särskilt gripande.a Det avslutades: ”Den smärta våra bröder i Kobe känner är vår smärta och sorg. Kom ihåg att — precis som vi själva fick uppleva — ni inte är ensamma i er nöd. Kära bröder, ge inte upp!”

      Avdelningskontorets representanter gjorde anordningar för att bröderna skulle få fortsatt andligt stöd. Extra resande tillsyningsmän fick i uppdrag att tillfälligt besöka Kobe-området för att ge uppmuntran. Kristna äldste från andra delar av Japan inbjöds också att besöka Kobe en vecka eller mer åt gången för att ge andligt och känslomässigt stöd åt de drabbade.

      Med sådan omsorg och uppmuntran från medtroende i hela världen bevarade Jehovas vittnen i det drabbade området en positiv och tacksam inställning. Efter att ha besökt det första mötet efter jordbävningen sade ett vittne: ”Vi var lite oroliga tills i går, eftersom vi inte hade någonstans att ta vägen. Men att komma hit och få höra om de kärleksfulla anordningar som gjorts för oss — vi har bland annat tillgång till tvätt och bad och får använda sammankomsthallarna som tillfälliga bostäder — har befriat oss från vår oro. Det här är verkligen Guds organisation!”

      Att Jehovas vittnen lägger eftertryck vid andliga rikedomar har hjälpt dem att klara av situationen. En kvinna i tjugoårsåldern sade: ”Ända från det jag var tre år har min mamma lärt mig att förtrösta på Jehova. Den undervisning jag fått av henne och av den kristna församlingen har hjälpt mig att stå ut med den här smärtsamma upplevelsen.”

      Organiserade för återuppbyggnadsarbete

      Omkring 350 av vittnenas hus blev svårt skadade eller förstörda; hundra av dem var privatägda. Ytterligare mer än 630 av vittnenas hus krävde mindre reparationer. Dessutom var tio Rikets salar så svårt skadade att de inte gick att använda.

      Man gjorde snabbt anordningar för att återuppbygga Rikets salar åt de församlingar som hade förlorat sina. De 11 regionala byggnadskommittéerna i Japan organiserade vardera ett lag på 21 personer som skulle reparera vittnenas skadade hus.