EN STOR JORDBÄVNING I JAPAN

Nyhetsmeddelanden från hela världen har beskrivit en mängd naturkatastrofer, bland annat jordbävningar, tsunamier, tornador, orkaner, översvämningar, bränder och vulkanutbrott. Utrymmet tillåter inte att vi redogör för alla katastrofer som nyligen har inträffat, men den styrka och beslutsamhet som Jehovas vittnen visar när de tar itu med sådana svårigheter blir väl belyst av våra medtillbedjare i Japan.

Fredagen den 11 mars 2011, klockan 14.46 lokal tid, drabbades Japan av en jordbävning som mätte 9,0 på richterskalan. Den efterföljande tsunamin förstörde många städer och byar längs Stillahavskusten. Omkring 20 000 människor har antingen bekräftats döda eller inte återfunnits. I det drabbade området förstördes fyra Rikets salar, och fyra andra blev oanvändbara. Inte mindre än 235 hus som tillhörde våra bröder och systrar spolades bort eller blev svårt skadade, och över tusen hus behövde repareras.

Jordbävningen och tsunamin skadade ett kärnkraftverk så allvarligt att radioaktiva partiklar släpptes ut i luften. Myndigheterna bestämde att de som bodde i närheten skulle evakueras, och över en natt förvandlades flera städer till spökstäder. Bröderna och systrarna i området tvingades också ge sig av, och två församlingar ”försvann”.

Av de mer än 14 000 Jehovas vittnen som fanns i de svårast drabbade områdena miste 12 livet, 5 blev allvarligt skadade och 2 saknas fortfarande. Många som överlevde den här traumatiska händelsen förlorade sina hem, tillhörigheter och, i många fall, sina nära och kära.

”Jag lyckades få in min mamma, som är handikappad, i bilen och började köra mot en anvisad plats där vi kunde få skydd”, förklarar Kiyoko som är från Ofunato. ”Sedan kände jag att det luktade rök. Jag gick ur bilen och såg hur en enorm vägg av vatten dränkte vårt hus. Vattnet kom rakt emot oss! Jag hjälpte mamma att kravla sig upp på en järnvägsbank. Vår bil spolades bort mitt framför våra ögon.”

Efter jordbävningen försökte en ung broder som heter Koichi komma fram till sina föräldrars hus i Ishinomaki, en halvmil från havet. Men när han kom närmare såg han att hela området stod under vatten. ”Utan båt kunde jag inte komma längre.” Tre veckor efter jordbävningen hittade han sin pappa på ett bårhus och tre veckor senare sin mamma.

Så snart skalvet var över beslutade sig Masaaki från Shichigahama att parkera sin bil vid Rikets sal, en kilometer från havet. Masaaki säger: ”En syster hade också tagit sig dit. Jag trodde inte att tsunamier kunde nå så långt. Men snart var marken täckt av svart vatten! Våra bilar började flyta. Jag öppnade bilrutan, klättrade ut och ställde mig på biltaket, men systerns bil spolades bort och försvann. Jag bad till Jehova att han skulle hjälpa henne.

Det snöade, och jag var genomblöt och skakade av köld. Det slutade snöa, men luften var iskall. Snart gick solen ner och det blev mörkt. Stjärnorna lyste starkt och var så vackra. Jag stod på taket på bilen, en ö mitt i det iskalla vattnet. Det fanns också andra som var strandsatta och som hade tagit sig upp på högar med bråte eller på hustak. Jag undrade om jag skulle överleva natten. För att hålla modet uppe bestämde jag mig för att ur minnet hålla ett tal som jag hade haft för bara två veckor sedan. Det var ett passande ämne: ’Var kan vi få hjälp i svåra tider?’ Efteråt sjöng jag den enda sång jag kunde utantill: ’Min Fader, min Gud och vän.’ Jag sjöng den om och om igen. Jag tänkte tillbaka på mitt liv i Jehovas tjänst, och tårarna bara rann.

Sedan var det någon från huset på andra sidan gatan som ropade till mig: ’Hur är det med dig? Jag kommer och hjälper dig!’” Mannen som ropade hade gjort en flotte av virke som flöt omkring, och han räddade folk i närheten. Han hjälpte Masaaki att ta sig in i ett hus genom ett fönster på andra våningen. Masaaki kände sig lättad när han senare fick höra att systern i den andra bilen också hade blivit räddad.

När Kohei och Yuko skulle gifta sig såg man med glädje fram emot bröllopstalet som skulle hållas i Rikets sal i Rikuzentakata lördagen den 12 mars. När de hade registrerat sitt äktenskap i rådhuset på fredagen slog jordbävningen till. Kohei hörde att det sändes en tsunamivarning och sprang till en plats som låg högre upp. ”Jag såg att hela stan var som i en dimma”, säger han. ”Det fanns ingenting kvar förutom några stora hus. Hittills hade jag mest oroat mig för alla arrangemang senare den dagen, men nu förstod jag att något fruktansvärt hade hänt.”

Kohei och Yuko använde lördagen till att hjälpa bröderna och systrarna i församlingen. ”Vi fick hjälpsändningar från grannförsamlingar”, säger han. ”Jag blev så glad när jag hörde min fru säga att hon tyckte om att vi använde vår tid och våra krafter för att hjälpa våra bröder. Jag tackade Jehova för att jag hade en så underbar fru. Tsunamin spolade bort vårt nya hem, vår bil och alla våra ägodelar. Men jag är så tacksam för den kärlek som bröderna visade oss.”

Fysisk, andlig och känslomässig hjälp. Avdelningskontoret i Japan organiserade snabbt tre hjälpkommittéer och sände flera gånger representanter för avdelningskontoret till det drabbade området. När zontillsyningsmännen Geoffrey Jackson och Izak Marais från huvudkontoret kom till Japan i maj, sammanträffade de också med bröderna och systrarna i ett av de mest förstörda områdena. Ett särskilt möte för de drabbade församlingarna ordnades, och programmet överfördes via telefon så att omkring 2 800 vittnen i 21 Rikets salar kunde höra det. De försäkrades om det världsvida brödraskapets kärlek och omtanke.

Hjälpkommittéer och andra frivilliga var fullt upptagna med att ordna med hjälpsändningar. Det som omedelbart behövdes var mat, vatten och bränsle. Hjälpkommittéerna ordnade också med att kläder i olika storlekar sändes till de berörda församlingarna. Klädställningar och speglar sattes upp, och mötesplatser förvandlades till tillfälliga ”klädaffärer”.

De drabbade bröderna och systrarna var tacksamma mot Jehova för att han fyllde deras fysiska och känslomässiga behov. De blev särskilt styrkta vid mötena. ”Mötena ger mig frid i sinnet”, skrev en syster i katastrofområdet. ”De är en andlig livlina för mig.”

Ett budskap om hopp. De japanska vittnena var snabba att ge sina förtvivlade medmänniskor tröst från Guds ord. En grupp förkunnare i en stad som inte hade drabbats av katastrofen bestämde sig för att göra gatutjänst och använda en stor skylt med texten: ”Varför inträffade denna tragedi? Bibeln har svaret.” Många visade intresse, och vännerna lämnade 177 exemplar av boken Vad lär Bibeln? på bara en och en halv dag.

Vittnena i de katastrofdrabbade områdena besökte först dem som de studerade Bibeln med och dem som de gjorde återbesök hos för att trösta dem, och sedan gick de också till andra. Akiko säger: ”När jag läste Matteus 6:34 för en kvinna började hon gråta. Det verkade som om hon hade många problem och bekymmer. Hon tyckte om att jag förklarade hur Bibeln hjälper oss att ha frid i sinnet och tackade mig. Det här fick mig att ännu bättre förstå vilken kraft Bibeln har att röra människors hjärtan.”

En man sa: ”Det finns många religioner, men ni är de enda som kommer till oss, och till och med när det är så här onormalt.” En annan man sa uppskattande: ”Det är fantastiskt att ni fortsätter med er verksamhet precis som vanligt.” En äldstebroder förklarade: ”Många uppskattade våra besök. De sa: ’Ni är de första som kommer hem till oss efter katastrofen. Ni måste komma tillbaka.’”

[Bild på sidan 18]

Rikets sal i Rikuzentakata.

[Bild på sidan 22]

Överst: Frivilliga rensar upp i en broders hus i Shibata, Miyagi.

[Bild på sidan 22]

Till vänster: En medlem av avdelningskontorets kommitté håller tal i en broders hem i Rikuzentakata.

[Bild på sidan 22]

Nedan: Frivilliga lagar mat till dem som är med vid ett kretsmöte i katastrofområdet.