I början av sommaren 1949 besökte en lång, vänlig man familjen Koda. Han hette Donald Haslett och hade kommit från Tokyo för att leta efter ett hus åt missionärerna där i Kobe. Han var den allra första av Jehovas vittnens missionärer som hade kommit till Japan. Man hittade ett hus, och i november 1949 anlände fler missionärer till Kobe. En dag besökte fem av dem familjen Koda. Två av dem, Lloyd Barry och Percy Iszlaub, höll var sitt tal på ungefär tio minuter till dem som hade samlats i huset. För missionärerna var Maud känd som en kristen syster, och hon var märkbart uppmuntrad av att få umgås med dem. Det var då jag blev motiverad att lära mig engelska.

Med hjälp av de nitiska missionärerna förstod jag undan för undan de bibliska sanningarna. Jag fick svar på frågor som jag hade haft sedan min barndom. Bibeln innehåller hoppet om att få leva för evigt på en paradisisk jord och löftet om en uppståndelse för ”alla som är i minnesgravarna”. (Johannes 5:28, 29; Uppenbarelseboken 21:1, 4) Jag kände mig så tacksam mot Jehova för att han hade gjort ett sådant hopp möjligt genom sin Sons, Jesu Kristi, lösenoffer.

Uppmuntrande teokratiska aktiviteter

Den första teokratiska sammankomsten i Japan hölls i missionärshemmet i Kobe, från den 30 december 1949 till och med den 1 januari 1950. Jag gick dit tillsammans med Maud. Från det stora huset som tidigare tillhört en nazist hade man en imponerande utsikt över Inlandshavet och ön Awaji. Med min begränsade kunskap i Bibeln förstod jag inte så mycket av det som sades. Men jag var ändå djupt imponerad av missionärerna som umgicks avspänt med japanerna. Totalt var 101 närvarande under det offentliga föredraget vid den här sammankomsten.

Inte så långt därefter bestämde jag mig för att ta del i tjänsten på fältet. Det krävdes mod att gå från hus till hus, eftersom jag var blyg till min natur. En morgon kom broder Lloyd Barry till vårt hus och tog med mig ut i tjänsten. Han började med huset som låg precis bredvid syster Kodas. Jag gömde mig praktiskt taget bakom honom, medan jag lyssnade på hur han vittnade. Nästa gång jag gick ut i tjänsten samarbetade jag med två av de andra missionärerna. En äldre japansk kvinna bjöd in oss, lyssnade och bjöd oss sedan på ett glas mjölk. Hon samtyckte till ett bibelstudium och blev så småningom en döpt kristen. Det var uppmuntrande att se hur hon gjorde framsteg.

Imponerad av det internationella brödraskapet

Inte långt därefter blev jag alldeles stum av förvåning när jag fick en inbjudan till den 22:a klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead. Broder Tsutomu Fukase och jag var de första som blev inbjudna till Gilead från Japan. År 1953, innan skolan satte i gång, kunde vi vara med vid konventet ”Den nya världens samhälle”, som hölls på Yankee Stadium i New York. Jag var djupt imponerad av Jehovas vittnens internationella brödraskap.

På sammankomstens femte dag skulle de japanska delegaterna, som mest bestod av missionärer, bära kimono. Eftersom den kimono som jag hade skickat i förväg inte hade kommit fram i tid, fick jag låna syster Knorrs. Under programmet började det regna, och jag oroade mig för att kimonon skulle bli blöt. Just då lade en vänlig person en regnrock över mina axlar. ”Vet du vem han är?” frågade en syster som stod bredvid mig. Jag fick senare veta att det var broder Frederick W. Franz, en medlem av den styrande kretsen. Jag kände verkligen omtanken inom Jehovas organisation!

Gileadskolans 22:a klass var verkligen internationell med sina 120 elever från 37 länder. Trots vissa språkproblem njöt vi i fulla drag av det internationella brödraskapet. En snöig dag i februari 1954 var det examen, och jag blev förordnad att fortsätta tjäna i Japan. En av mina klasskamrater, Inger Brandt från Sverige, skulle samarbeta med mig i Nagoya. Där slöt vi upp med den grupp av missionärer som hade fått flytta från Korea på grund av kriget. Jag värderar mina år i missionärstjänsten mycket högt.

De fem missionärerna som besökte syster Kodas hus 1949, och även syster Maud Koda själv, har alla troget fullbordat sitt liv.

När jag ser tillbaka förstår jag att mitt möte med Maud 1941 var en vändpunkt i mitt liv. Om jag inte hade träffat henne då, och om jag inte hade tackat ja till hennes erbjudande om att arbeta hos henne igen efter kriget, hade jag antagligen slagit mig ner på vår gård i den avlägsna byn och inte haft någon kontakt med missionärerna på den tiden. Så tacksam jag är mot Jehova för att han drog mig till sanningen genom Maud och de första missionärerna!

[Bild på sidan 27]

Tillsammans med missionärer från Japan på Yankee Stadium 1953. Jag står längst till vänster