På Japans största dagstidning, Asahi, fick man reda på att fem unga kvinnor, som var Sällskapet Vakttornets missionärer, hade kommit till Osaka för att leva på japanskt sätt i ett japanskt hus. Några reportrar besökte de fem systrarna och skrev en mycket bra förklarande artikel och jämförde dem med änglar som likt körsbärsblommor hade dalat ner från himlen. I artikeln fanns också adressen till missionärshemmet.

”49:orna”

Förhållandena för predikoarbetet hade blivit mycket bättre efter andra världskriget. Men 1947 meddelade Junzo Akashi Sällskapet Vakttornets kontor i Brooklyn i New York att han inte längre höll med om vissa bibliska läror. Broder Knorr skickade omgående ett brev till Hawaii, i vilket han uppmanade frivilliga hawaiianer av japanskt ursprung att komma till Gileadskolans 11:e klass och få utbildning som missionärer. Med en vädjan svarade den broder som var tillsyningsman för avdelningskontoret på Hawaii och som hade varit J. F. Rutherfords sekreterare i början av 1920-talet: ”Men, broder Knorr, vad säger du om paret Haslett?” Därför inbjöds även Don Haslett och hans hustru, Mabel, trots att de var närmare 50 år. I Gileadskolan undervisade Shinichi Tohara och Elsie Tanigawa över 20 elever i japanska.

År 1949 började ”hawaiianerna”, dvs. Don och Mabel Haslett, Jerry och Yoshi Toma, Shinichi och Masako Tohara och deras tre barn samt Elsie Tanigawa, sitt uppdrag i det sönderbombade Tokyo. Samma år fick de sällskap av en grupp från Australien bestående av Adrian Thompson, Percy och Ilma Iszlaub samt Lloyd och Melba Barry. De sändes till den krigshärjade staden Kobe. De här första missionärerna i Japan kom att kallas ”49:orna”. Sex av dem har dött på sitt missionärsdistrikt, ”med stövlarna på” som talesättet säger, och åtta andra tjänar fortfarande i heltidstjänsten i Japan och i Brooklyn i New York. År 1949 rapporterade även åtta inhemska förkunnare att de använt tid i Rikets tjänst.

Tillväxt i Tokyo

Den hawaiianska gruppen hade verklig framgång i Tokyo. Yoshi Toma minns att de under efterkrigstiden bearbetade distriktet ”från jordhåla till jordhåla”. Hon säger: ”Människorna var fattiga och kämpade för att återhämta sig efter kriget. Maten var ransonerad, och Don Haslett brukade stå i kö tillsammans med grannarna för att få ett kålhuvud.” De som fick besök av missionärerna var ändå snälla och vänliga och lyssnade tålmodigt medan de här bröderna och systrarna kämpade med att uttrycka sig på japanska. Missionärerna fick lära sig att ta av sig skorna innan de gick in i ett hem. Väl inne, steg de in i det angränsande rummet. Men det var lågt i tak, och Don Haslett som var lång slog ofta i huvudet och fick många ärr. Inom loppet av ett eller två år hade ”hawaiianerna” lagt en fast grund i Tokyo, som nu har 139 församlingar.

De smorda vittnena Don och Mabel Haslett, som tillhörde ”49:orna”, var även på äldre dagar mycket goda föredömen i tjänsten på fältet. Don dog 1966, och de sex unga bröder som bar hans kista vid begravningen i Rikets sal hade alla fått hjälp in i sanningen av honom, och de tjänade då i den japanska Betelfamiljen i Tokyo som bestod av 19 medlemmar.

Mabel levde ytterligare åtta år efter Dons död. När hon var något över 70 år fick hon cancer i tjocktarmen. På ett av Tokyos främsta sjukhus, som ligger i området Toranomon, var man hänsynsfull och gick med på att operera utan blod under förutsättning att hon lades in på sjukhuset två veckor före operationen. Under första dagen på sjukhuset kom en ung läkare till hennes säng och var nyfiken på orsaken till att hon inte ville ta emot blod. Det här ledde till ett bra samtal om Bibeln som fortsatte varje dag fram till operationen. Eftersom det var en mycket allvarlig situation, var fyra läkare engagerade. När Mabel återfick medvetandet sade hon: ”Förbanna den gamle Adam!” Det var verkligen en träffande kommentar! Mabel fick intensivvård bara en dag, medan fyra andra patienter som hade genomgått samma operation den dagen men fått blodtransfusion fick ligga flera dagar på intensivvårdsavdelningen. Hur gick det då för den unge läkaren? Längre fram berättade han för Mabel: ”Du visste inte om det, men det var fem läkare i operationssalen. Jag gick också dit för att se till att de absolut inte gav dig blod.” Doktor Tominaga fortsatte att studera Bibeln i Yokohama. I dag är han och hans hustru samt hans far, som också är läkare, och dennes hustru verksamma medlemmar av församlingen. Vilket underbart resultat av en sjukhusvistelse!

Mabel fortsatte missionärstjänsten från missionärshemmet Tokyo Mita. När hon var 78 år, fick hon cancern tillbaka och blev sängliggande. Men när missionärerna kom hem en kväll och berättade hur trevligt de hade det i en kampanj med Nyheter om Guds rike, ville hon prompt att de skulle hjälpa henne på med kläderna, så att hon fick följa med ut och sprida Nyheter om Guds rike. Hon orkade bara besöka tre närbelägna hushåll, de tre som hon först hade vittnat för när hon kom till Japan. Några veckor senare slutade hon sitt jordiska liv och övergick till sin uppgift i himlen. — Jämför Lukas 22:28, 29.

Utvecklingen i Kobe

Även i Kobe blev tillväxten snart tydlig. Den första riktiga teokratiska sammankomsten i Japan hölls från den 30 december 1949 till den 1 januari 1950 på den rymliga tomten runt missionärshemmet i Kobe. Fler och fler åhörare kom till sammankomsten, och vid söndagens offentliga möte som hölls i hörsalen på en skola i Tarumi i Kobe var 101 närvarande. Tre blev döpta i det stora offentliga badhuset i Tarumi.

Adrian Thompson, som tillhörde missionärsgruppen i Kobe, lärde sig att tala japanska mycket bra, och 1951 fick han uppgiften att tjäna som den förste kretstillsyningsmannen i Japan. Längre fram blev han den förste områdestillsyningsmannen. Han uträttade mycket som bidrog till att lägga en fast grund för den tillväxt som skulle komma. Han var son till en trogen syster som var pionjär i många år på Nya Zeeland, och han hade blivit känd som en rugbyspelare av högsta klass. Men när andra världskriget bröt ut, lämnade han idrottens värld och all den uppmärksamhet som den innebar, blev ett döpt Jehovas vittne och började i heltidstjänsten i Australien. Tommy, som han kallades, dog 1977, men man kommer länge att minnas honom för hans obegränsade energi och hans ”krav på odelad hängivenhet” för Jehova. — 4 Mos. 25:11.

Det tog tid för missionärerna att vänja sig vid bostäderna, kulturen och språket i Japan, men deras främsta intresse var att berätta om Bibelns sanning för andra. ”Tiger” (Percy) Iszlaub, en utåtriktad broder från Queensland i Australien, tänker tillbaka på den här tiden: ”Vi ledde många bibelstudier. Jag hade 36 stycken, och Ilma och de andra hade ungefär lika många. De intresserade kom till missionärshemmet för att studera, och vissa kom varje dag. Bibelstudier pågick i vartenda rum i huset, och det hölls minst tre studier varje kväll. Vi lade ut studiematerialet, som vi hade på både engelska och japanska. För att hjälpa dem som vi studerade med räknade vi tillsammans hur många rader ner som svaret fanns. Det gick inte fort, men det var fantastiskt att se hur de lärde sig bara genom att läsa skriftställena och jämföra dem med litteraturen. Och de är i sanningen i dag!”

Under den första tiden hade missionärerna inte mycket litteratur att använda i predikoarbetet. En kartong med den japanska upplagan av det andra bandet av boken Ljus från tiden före kriget hittades i Kobe. Men människor sade ofta att de skulle föredra att läsa band ett först. Men faktum är att en av de första japaner som fick sanningen i Kobe blev intresserad när han läste det andra bandet av boken. Han gick framåt, och med tiden blev han kretstillsyningsman. Snart började man använda stoff från boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Några av dem som studerade översatte kapitel i boken på egen hand, och de här översättningarna duplicerades och lånades mellan missionärerna för att användas vid andra bibelstudier. Men vissa av de här översättningarna gick inte att lita på. Ilma Iszlaub blev chockad när hon fick reda på att det i en översättning hade lagts till fotnoter som löd: ”Tolkningar av Ilma Iszlaub.”

Närmare tio år senare fick Percy vara med om något häpnadsväckande i staden Fukuoka. Kimihiro Nakata var en våldsinriktad fånge som mot betalning hade dödat två män och som därför hade blivit dömd till döden. Han bad om ett bibelstudium, och det var Percy som studerade med honom. Resultatet blev att Kimihiro övergav sin gamla personlighet fullständigt. Han blev döpt i fängelset, och Percy beskrev honom som en av de mest nitiska Rikets förkunnare han känt. (Ef. 4:22–24) Kimihiro lärde sig brailleskrift och transkriberade boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” och artiklar i Vakttornet och Vakna! till brailleskrift. De här publikationerna spreds till olika delar av Japan, däribland skolor för blinda. Men morgonen den 10 juni 1959 stannade en polisbil utanför missionärshemmet. Kimihiro hade begärt att Percy skulle vara med då han avrättades den morgonen, och Percy gick med på det. På avrättningsplatsen talade de helt kort med varandra och sjöng sedan en av Rikets sånger tillsammans. Kimihiro sade till Percy: ”Varför darrar du, Percy? Det är väl jag som borde vara rädd.” De sista orden han sade innan han hängdes var: ”I dag känner jag stark förtröstan på Jehova och på återlösningsoffret och hoppet om en uppståndelse. Jag kommer att sova en liten tid, och om det är Jehovas vilja, kommer jag att träffa er alla i paradiset.” Han hälsade innerligt till sina bröder världen över. Kimihiro dog för att tillfredsställa rättvisans krav och gav liv för liv. Men han dog inte som en oförbätterlig, förhärdad brottsling, utan som en överlämnad, döpt, trogen tjänare åt Jehova. — Jämför Apostlagärningarna 25:11.

Efter att ha kämpat mot cancer i omkring tio år dog Ilma Iszlaub den 29 januari 1988 på Betel i Ebina i Japan. Sedan dess har Percy som medlem av Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania varit med vid Sällskapets årsmöten flera gånger, och vid ett av de senaste årsmötena avgav han en rapport om Japan. Men 1996 dog även han.

Trots att Melba Barry hade svårt med språket fick hon sätta i gång ett bibelstudium första dagen hon var ute i tjänsten på fältet i Kobe, vilket inträffade i slutet av 1949. Två nya förkunnare blev resultatet av studiet, och en av dessa, Miyo Takagi, var pionjär i tiotals år. Hon berättade längre fram för Melba att hon hade blivit imponerad av att se två missionärssystrar gå över en lerig åker för att besöka henne. Nu, 48 år senare, är Miyo fortfarande verksam i tjänsten, och hon tar sig från hus till hus med hjälp av rullstol. På knappt tre år hjälpte Melba sju personer att omfatta sanningen innan hon förordnades att fortsätta sin missionärstjänst i Tokyo. Alla dessa har hållit ut under åren, och lyckligtvis överlevde de också den stora jordbävningen i Kobe 1995.

Fler missionärer sänds ut på fältet

I början av 1950 fick fem systrar från Gileads 11:e klass i uppgift att tjäna i Kobe. De skulle egentligen ha sänts till Nya Kaledonien men blev nekade visum. Bland de här systrarna fanns Lois Dyer, som nu har varit pionjär i 67 år, och Molly Heron. De har varit kamrater under de 49 senaste åren och bor för närvarande i missionärshemmet Tokyo Mita. Lois’ levnadsskildring finns i The Watchtower för 15 juni 1980.

Molly Heron minns: ”Missionärshemmet i Kobe var rymligt, och vi firade Åminnelsen där sex månader efter det att de första missionärerna hade anlänt. De omkring 180 åhörarna fyllde matsalen och hallen, och en del stod rentav utanför och lyssnade till talet som tolkades.” Vid mötet gjordes en pålysning om tjänst på fältet, och nästa dag (söndag) infann sig cirka 35 stycken som hade hört pålysningen och som ville vara med. Broder Barry berättar: ”Varje missionär fick ta med sig tre eller fyra av de nyintresserade till dörrarna, och eftersom missionärerna inte talade språket så flytande, vände sig de besökta till våra japanska följeslagare och talade med dem. Vad de nyintresserade sade vid dörrarna fick vi aldrig reda på.”

I slutet av juni 1950 utbröt plötsligt Koreakriget. Naturligtvis undrade missionärerna i Japan hur det stod till med de åtta missionärer som hade gått i deras Gileadklass och som nu tjänade i Korea. De behövde inte vänta länge. Andra dagen efter krigsutbrottet var några av missionärerna i Kobe på väg hem med pendeltåget. Ett tåg från motsatt riktning kom till stationen samtidigt som de. När de två tågen for i väg, fick missionärerna från Kobe syn på de åtta missionärerna från Korea stående på den andra perrongen. Vilken återförening detta blev! Missionärerna från Korea hade rest ut ur landet med det sista planet som förde ut civila. Nu växte missionärsfamiljen i Kobe från 10 till 18 medlemmar. Det vittnades mycket grundligt på distriktet i den här staden som till stora delar låg i ruiner.

Snart fortsatte Scott och Alice Counts vidare till missionärshemmet i Tokyo, men i oktober flyttade hela den koreanska missionärsgruppen till ett nytt hem som öppnades i Nagoya. Av dessa åtta missionärer var det bara Don Steele och hans hustru, Earlene, som återvände till Korea när förhållandena tillät det.

Fälten mogna för skörd

Grace och Gladys Gregory var bland dem som var med om att öppna missionärshemmet i Nagoya. De upptäckte att distriktet var moget för skörd. I april 1951 träffade Grace 18-årige Isamu Sugiura som arbetade hos en pianohandlare. Gladys drar sig till minnes: ”Isamus mamma hade uppfostrat honom enligt en shintoistisk sekts läror, och han hade fått lära sig att Japan var shinshu (gudarnas land) och att kamikaze (gudomlig vind) skulle skydda Japan och hjälpa landet att vinna kriget. Men han slutade helt att tro på de japanska gudarna när Japan kapitulerade och han fick uppleva de urusla ekonomiska förhållandena och bristen på mat som var en följd av kriget. Hans pappa dog av undernäring året efter krigsslutet. Den unge Isamu reagerade positivt på hoppet om en paradisisk jord och blev döpt vid en kretssammankomst i oktober 1951.”

Omkring 50 missionärer och ungefär 250 japaner var med vid den här sammankomsten. Det gjorde ett djupt intryck på Isamu att missionärerna umgicks fritt med japanerna utan motvilja, trots att det bara var sex år sedan andra världskriget hade slutat. Efter 45 år av helhjärtad tjänst, som har inbegripit Gileadskolan och krets- och områdestjänst, tjänar nu broder Sugiura vid Betel i Ebina som medlem av avdelningskontorets kommitté.

Gladys Gregory minns när hon besökte en kvinna som till namnet hade varit buddhist men som senare hade vänt sig till kristenhetens kyrkor. Desillusionerad hade hon även lämnat dessa. Hon hade blivit besviken när prästerna inte kunde förklara klart och tydligt vem Gud är och anledningen till att de inte använde Guds eget namn, trots att det förekom närmare 7.000 gånger i hennes bibel (Bungotai, en äldre klassisk version). I stället för att besvara hennes frågor hade prästen sagt till henne ”att bara ha tro”. Hon fick tag i ett exemplar av Vakttornet (som har getts ut på japanska varje månad sedan maj 1951) som Gladys hade lämnat hos hennes granne. Imponerad av det som hon hade läst sökte hon upp Gladys. Gladys sade längre fram om den här händelsen: ”När hon såg Bibelns svar på de frågor hon hade, rörde det hennes hjärta. Hon kom omedelbart till församlingsbokstudiet. Där hörde hon en pålysning om tjänst på fältet nästa dag, och hon sade att hon också ville följa med. Vi försökte hejda henne något och sade att hon behövde studera lite först. Hon sade: ’Ja visst, jag skall studera, men jag vill gå i tjänsten också!’ Och det gjorde hon verkligen. Hon gick över 50 timmar i tjänsten den första månaden! Inom ett år hade hon låtit döpa sig och börjat i pionjärtjänsten, och längre fram tjänade hon som en produktiv pionjär med särskilt uppdrag. Hon är nu 80 år och fortfarande pionjär.”

Jehova fick det att växa

Fem missionärssystrar som hade sänts till Osaka 1951 var glada över att det var många som kom till missionärshemmet för att studera. Men de här nya missionärerna hade svårt att skilja en japan från en annan. Lena Winteler från Schweiz berättar: ”När de kom, brukade vi fem ställa oss i en grupp och låta var och en välja ut den som var deras rätta studieledare.” I ett försök att ta efter japansk sed satte missionärerna fram tofflor till besökarna, men missionärerna kände inte till skillnaden mellan tofflor som är till för gäster och tofflor som är till för att användas i badrum. En dag tog en av dem som studerade Lena åt sidan och förklarade: ”Vi ställer inte fram badrumstofflor till gäster.” Missionärerna lärde sig så småningom.

Då och då for missionärsbröderna i Kobe till Osaka för att hjälpa de fem ogifta systrarna där. Det fanns bara en handfull förkunnare i hela Osaka på den tiden. Vid ett tillfälle gick Lloyd Barry och några av missionärerna i Osaka på en operaföreställning utomhus i det stora basebollstadion som låg i Koshien. Någon sade: ”Skulle det inte vara underbart om vi en dag kunde fylla den här arenan vid en sammankomst!” En omöjlighet tycktes det då.

Men i slutet av 1994 inbjöds broder Barry, som nu tillhör den styrande kretsen i Brooklyn, att hålla överlämnandetalet i den nybyggda sammankomsthallen i Hyogo, en hall som används av de 52 församlingarna i Kobeområdet. Det var ett mycket trevligt möte, och några av de första japanska förkunnarna i Osaka var med. Man hade planerat för en mycket större sammankomst dagen efter. Och var skulle den hållas? Just det, på basebollstadion Koshien. Över 40.000 var samlade, och vilken ordning det rådde! Dessutom var det många som besökte de 40 andra platserna över hela Japan dit programmet överfördes via telefon. Sammanlagt var över 254.000 närvarande, vilket är fler än de som besökte den stora sammankomsten i New York 1958. Ja, Jehova har fått ”det att växa” i Japan på ett underbart sätt! — 1 Kor. 3:6, 7.

I början av 1951 öppnades ett missionärshem i Yokohama. Den här staden visade sig också vara ett mycket fruktbärande fält. Gordon Dearn var den förste tillsyningsmannen för det här missionärshemmet. Han är nu änkling men tjänar fortfarande i heltidstjänsten vid avdelningskontoret i Ebina i närheten av Tokyo. I dag finns det 114 församlingar i Yokohama, och tillväxten fortsätter även nu när de japanska bröderna har tagit vid där missionärerna slutade.

År 1952 upprättades ett missionärshem också i Kyoto. Missionärer från Osaka och Kobe förflyttades till Kyoto för att samarbeta med den nitiska gruppen av nya missionärer som hade sänts dit. I april 1954 fick även Lois Dyer och Molly Heron flytta från Kobe till Kyoto.

I Kyoto finns det omkring ett tusen tempel, nästan ett i varje gathörn. Staden hade inte bombats under kriget, eftersom man ville bevara templen. Lois minns: ”Då vi var där träffade vi Shozo Mima som var livsmedelshandlare och låg hemma för att tillfriskna från en långvarig sjukdom. Han var en nitisk buddhist, men han berättade för mig att han ville få kunskap om den sanne Guden. Det var inte svårt att sätta i gång ett bibelstudium med honom. Längre fram studerade även hans hustru och döttrar, och hela familjen kom med i sanningen. Den sympatiske Shozo blev en andlig pelare i Kyotoförsamlingen.”

Margrit Winteler från Schweiz förenade sig med sin äldre syster Lena i Kyoto. Hon upptäckte att på det här nya distriktet var hon tvungen att vänja sig både vid kroppsspråket och vid det talade språket. Ett exempel: En man som tyckte att hustrun skulle bestämma om de skulle ta emot litteraturen eller inte kanske bara vinkade med lillfingret för att visa att hon inte var hemma. En hustru kunde å andra sidan hålla upp tummen, som representerade mannen, och på det viset tala om att han inte var hemma. Margrit förstod med tiden att när invånarna i Kyoto fortsatte att bara titta i tidskrifterna som erbjöds och försiktigt vända blad efter blad, visade de i själva verket med kroppsspråket att de inte ville ha tidskrifterna och att de önskade att hon skulle förstå det utan att de behövde säga det. Men oavsett om svaren gavs med ord eller med hjälp av kroppsspråk, så var långtifrån alla negativa. I dag finns det 39 blomstrande församlingar av Jehovas vittnen i Kyoto.

Att klara av kalla vintrar och ett nytt språk

När fler missionärer, bland andra Adeline Nako och hennes kamrat Lillian Samson, kom till Japan från Hawaii 1953, förordnades de att tjäna i Sendai, som ligger i det kyligare området lite längre norrut. Nattemperaturen brukade falla till minus 5 grader. Don och Mabel Haslett hade upprättat ett nytt missionärshem där i oktober ett år tidigare, och de hade sedan fått sällskap av Shinichi och Masako Tohara. För hawaiianerna, som hade växt upp i tropikerna, blev de kalla vintrarna i Sendai en utmaning. De blev kända som de ”färskfrysta hawaiianerna”.

Lillian minns: ”För första gången i livet lärde vi oss hur man hugger ved till spisen. Det var bara i köket som det var varmt, så våra sängar försökte vi värma med en yutanpo, en japansk sängvärmare av metall. På dagarna köpte vi ishi-yakiimo (sötpotatis som är bakad på stenar) och lade dem i fickorna för att värma händerna på dem, och sedan åt vi dem till lunch.”

Men det var inte bara kylan som ställde till problem. Innan missionärerna hade lärt sig att läsa japanska skrivtecken hamnade de i penibla situationer. Adeline minns än i dag den gången då hon, på grund av att hon inte kunde läsa japanska, satte i gång brandlarmet när hon tryckte på en knapp som hon trodde var en röd ringklocka. Människor rusade ut ur sina lägenheter för att se vad som hade hänt. Hon blev rejält utskälld för det misstaget.

Men de här missionärerna minns mycket mer än bara de personliga erfarenheterna från sina första år i Japan. Deras tusentals japanska bröder och systrar och de händelser som de har upplevt tillsammans har alla en plats i deras ”familjealbum”. Vi inbjuder dig att betrakta sidorna i det här albumet, när vi nu ser tillbaka på andra händelser som har bidragit till det teokratiska samhällets tillväxt i Japan.