Vi tänker inte dra oss tillbaka!
”VI TÄNKER INTE DRA OSS TILLBAKA” är den inställning man möter när man besöker ett ovanligt hem i Tokyo i Japan. Där bor en familj som består av 22 män och kvinnor, vilkas medelålder är 70 år. De är inte förenade genom blodsband, utan genom ett gemensamt intresse — missionärstjänst. De har ihärdigt predikat på heltid i sammanlagt 1.026 år! De tre äldsta medlemmarna föddes år 1910. Sju av medlemmarna började i heltidstjänsten när de var tonåringar. Nio har sett arbetet med att förkunna om Guds kungarike växa i Japan sedan det tog fart efter andra världskriget. — Jesaja 60:22.
Man blir verkligen uppmuntrad när man besöker den sex våningar höga byggnaden, som tidigare var Sällskapet Vakttornets avdelningskontor, speciellt på grund av den anda, den dominerande inställning, som missionärerna som bor där visar. Trots att de flesta har fysiska begränsningar på grund av ålder och dålig hälsa, är ingen av de här andliga stridsmännen beredd att ge upp. Jehovas vittnen i Japan har fullständigt renoverat huset åt dem, byggt en Rikets sal i källaren och installerat en hiss.
Vad som gör dem lyckliga
Eftersom de här missionärerna har tjänat på sitt distrikt i så många år, känner de att det här är deras hem. ”När jag åkte tillbaka till Australien för att vara med vid områdessammankomsten förra sommaren”, berättar en av de äldsta medlemmarna i familjen, ”kände jag att jag ville åka hem efter två veckor!” De älskar de människor de betjänar och har uppodlat djup tillgivenhet för dem. Alla missionärerna uppskattar brev och telefonsamtal som påminner dem om händelser från förr.
Detta är resultatet av ihärdig tjänst. Drivna av kärlek till Jehova har missionärerna predikat Guds ord enträget under skiftande omständigheter. (Jämför 2 Timoteus 4:2.) ”Vi lärde oss att vara glada helt enkelt därför att vi tjänar Jehova”, säger Vera MacKay som har tjänat i Japan i 37 år. ”Även om ingen kommer till dörren och öppnar, är vi där för att vittna om Jehova.”
Tolv av missionärerna har aldrig varit gifta. De är lyckliga över att kunna tjäna Herren utan att låta sig distraheras. (1 Korinthierna 7:35) Gladys Gregory, som har tjänat som missionär i 43 år, är en av dem. Hon säger: ”För att få ägna mig mer åt Jehovas tjänst började jag som pionjär. Jag gick sedan igenom Gilead [Vakttornets Bibelskola Gilead] och blev därefter missionär. Jag har förblivit ogift, även om jag aldrig har avlagt något löfte att inte gifta mig, och i likhet med många andra vittnen har jag aldrig ångrat det.”
Villiga att anpassa sig
Trots att en del människor blir omedgörliga när de blir äldre, har missionärerna varit villiga att anpassa sig. Lois Dyer, Molly Heron och Lena och Margrit Winteler bodde i ett mindre missionärshem i ett villaområde i Tokyo. De bodde där i mer än 20 år och fäste sig vid människorna i trakten. Systrarna Winteler hade 40 personer på sina distrikt som skaffade sig tidskrifter regelbundet, och Molly och Lois hade 74. Sällskapet bad dem emellertid att flytta till det sex våningar höga missionärshemmet i hjärtat av Tokyo. ”Jag var förtvivlad och ledsen till en början”, erkänner Lena. Men som alltid anpassade de sig till sitt nya distrikt. Hur känner de sig nu? ”Vi är mycket glada”, svarar Lena. ”Nu hjälper två bröder från Betel oss med att laga mat och städa. Vi är väl omhändertagna.” De håller alla med Lois som säger: ”Den kärleksfulla omsorg som Jehovas organisation visar oss hjälper oss att fortsätta.”
Norrine Thompson fick också anpassa sig till nya förhållanden. ”I 15 år”, berättar hon, ”hade jag privilegiet att följa med min man [som ursprungligen kom från Nya Zeeland] i områdestjänsten när hela Japan var bara ett område.” Men hennes mans hälsa försämrades, och hon ställdes inför den största prövningen i sitt liv, sin mans död för 18 år sedan. Hon säger: ”Vad som då gjorde det möjligt för mig att fortsätta i missionärstjänsten var den kärlek som bröder och systrar från hela Japan visade och att jag bad mycket och höll mig upptagen i förkunnartjänsten.”
Att hålla modet uppe trots hälsoproblem
”De flesta har ett eller annat hälsoproblem, men de är glada, och deras önskan att tjäna är ett utmärkande drag”, säger Albert Pastor, missionärshemmets tillsyningsman. En läkare och hans hustru, som är sjuksköterska, har förordnats att arbeta på missionärshemmet för att ta hand om missionärerna.
En dag för omkring tre år sedan förlorade Elsie Tanigawa, som utexaminerades från Gileadskolans 11:e klass, plötsligt synen på vänstra ögat. Fyra månader senare försämrades också synen på högra ögat. ”Ibland känner jag mig en smula missmodig därför att jag inte kan göra lika mycket som jag gjorde innan. Men tack vare Sällskapets omtänksamma anordningar och den kärleksfulla hjälp jag får av min kamrat och andra fortsätter jag att finna glädje i Jehovas tjänst”, säger hon.
Shinichi Tohara och hans hustru, Masako, vilka var Elsies Gileadkamrater, har ställts inför många prövningar när det gällt hälsan under de senaste åren. För Shinichi, en duktig talare, är det en stor utmaning att inte kunna se sina anteckningar på grund av nedsatt syn. Trots att han har gått igenom flera större och mindre operationer de senaste åren, lyser hans ögon när han berättar om en 90-åring som han nu studerar Bibeln med.
Trots att de här missionärerna har ”ett törne i köttet”, betraktar de sin svaghet alldeles som aposteln Paulus som sade: ”När jag är svag, då är jag full av kraft.” (2 Korinthierna 12:7—10) Missionärerna är verkligen fulla av kraft! De är med vid morgontillbedjan varje dag klockan sju. Efter frukosten går de som orkar ut i tjänsten på fältet.
Richard och Myrtle Shiroma är bland dem som regelbundet går ut i förkunnartjänsten. Myrtle har drabbats av flera slaganfall som orsakats av åderförkalkning i hjärnan som började år 1978, men trots det följde hon med sin man i resetjänsten till november 1987. Nu hjälper Richard, som själv är 70 år, Myrtle med allt. Han stiger upp klockan fem på morgonen, tar upp henne ur sängen, badar henne, klär henne, sminkar henne och matar henne med sked. Varje förmiddag tar han sedan ut henne i en rullstol i tjänsten på fältet och går från hus till hus i omkring en timme. Sedan vittnar de för människor vid busshållplatser. Myrtle kan inte längre tala, men de sista orden hon sade var Dendo, dendo, vilket är japanska och betyder ”Predika, predika”.
Deras dotter Sandra Sumida har flyttat till missionärshemmet för att hjälpa dem. Sandra förlorade nyligen sin käre make, som dog av en hjärtattack. Hon är mycket tacksam att Sällskapet visade sådan omtänksamhet och lät henne återvända till Japan från Guam, där hon hade tjänat som missionär tillsammans med sin man. ”Jag tyckte alltid att jag inte kunde göra så mycket för att hjälpa mina föräldrar, eftersom jag bodde på Guam”, säger hon. ”Min syster, Joanne, skötte om dem i missionärshemmet. När det här tillfället kom, kändes det därför rätt. Känslan av att jag behövs här har varit till stor hjälp för mig sedan min man plötsligt dog.”
Fortfarande fullt verksamma
Även om missionärerna känner att åldern tar ut sin rätt, vägrar de att ge upp missionärsandan. (Psalm 90:10; Romarna 5:12) Jerry och Yoshi Toma, som var bland de första gileaditerna som kom till Japan, predikar fortfarande på affärsdistrikten i Tokyos centrum. ”När vi kom till den två våningar höga byggnaden vi hade här år 1949, gick vi från jordhåla till jordhåla. Nu har Tokyo förvandlats till en storstad. Vi är gamla och kan inte göra så mycket som vi brukade. Men när vi kommer hem efter att ha varit ute och predikat, känner vi oss mycket vederkvickta”, säger Yoshi.
Lillian Samson har varit missionär i Japan i 40 år, och hon gläder sig mycket över sin tjänst. ”Jag hjälper nu en 80-årig kvinna som studerade tillsammans med min kamrat, Adeline Nako, som är tillbaka på Hawaii för att sköta om sin sjuka mor. Kvinnan blev nyligen en förkunnare av Riket, sedan hon övervunnit problemet med förfädersdyrkan. Hon gick till templet och sade till prästens hustru: ’Jag har gått över till kristendomen!’” Sådana glädjeämnen i livet gör att Lillian aldrig ångrat den dag då hon som 19-åring slutade sitt förvärvsarbete och började som pionjär.
Ruth Ulrich och Martha Hess, som har varit missionärskamrater i över 45 år, har arbetat från det här missionärshemmet i 35 år. De är välkända på distriktet. En gång frågade en kretstillsyningsman Martha: ”Kan jag få låna ditt ansikte när jag går från dörr till dörr?” Människor kände igen Martha och skaffade sig tidskrifterna av henne, medan kretstillsyningsmannen däremot hade svårt att sätta i gång samtal.
Ruth har en kvinna på sin tidskriftsrutt som på grund av sjukdom inte kan läsa. Ändå fortsätter kvinnan att skaffa sig tidskrifterna, och hon tog också emot den inbundna boken Människans sökande efter Gud. Ruth undrade om hon borde fortsätta att gå tillbaka med tidskrifterna, eftersom ingen tycktes läsa litteraturen. Men en dag kom kvinnans man fram till Ruth med boken Människans sökande efter Gud och sade: ”Det här är en fantastisk bok! Jag har läst den två gånger.” Ruth satte i gång ett bibelstudium med honom och hans hustru.
Missionärshemmet som sådant lockar till sig intresserade personer. En kväll kom en ung man till missionärshemmet och sade: ”Jag förstår att om jag kommer hit kan jag få hjälp att lära känna Bibeln.” Ett bibelstudium sattes i gång med honom. Mannen var kock på en kinarestaurang och arbetade där tillsammans med en kvinna som hade varit utesluten i många år. Några lösnummer av tidskrifterna som en förkunnare hade lämnat när han besökte restaurangen hade hittat vägen ut till köket. Den unge kocken tyckte om dem och började ställa frågor till kvinnan som hade varit ett Jehovas vittne. Eftersom hon inte kunde svara på frågorna, sade hon till honom att han skulle besöka missionärshemmet. Mannen tjänar nu som biträdande tjänare och pionjär. Så småningom blev den uteslutna kvinnan återupptagen och blev till sist också reguljär pionjär.
Alla missionärerna i missionärshemmet sätter stort värde på det Jehova har gjort för dem. De kom från Australien, Canada, Förenta staterna, Hawaii och Schweiz, och 11 av dem utexaminerades från Gileadskolans 11:e klass eller tidigare klasser. De har sett arbetet med att predika om Guds kungarike i Japan gå framåt och instämmer med kung David som sade: ”En ung man har jag varit, jag har också blivit gammal, och ändå har jag inte sett den rättfärdige helt övergiven eller hans avkomma söka efter bröd.” (Psalm 37:25) I uppskattning av Guds kärleksfulla omtanke är de här missionärerna fast beslutna att inte dra sig tillbaka, utan att fortsätta att tjäna Jehova.