Utvecklingen i Kobe

Även i Kobe blev tillväxten snart tydlig. Den första riktiga teokratiska sammankomsten i Japan hölls från den 30 december 1949 till den 1 januari 1950 på den rymliga tomten runt missionärshemmet i Kobe. Fler och fler åhörare kom till sammankomsten, och vid söndagens offentliga möte som hölls i hörsalen på en skola i Tarumi i Kobe var 101 närvarande. Tre blev döpta i det stora offentliga badhuset i Tarumi.

Adrian Thompson, som tillhörde missionärsgruppen i Kobe, lärde sig att tala japanska mycket bra, och 1951 fick han uppgiften att tjäna som den förste kretstillsyningsmannen i Japan. Längre fram blev han den förste områdestillsyningsmannen. Han uträttade mycket som bidrog till att lägga en fast grund för den tillväxt som skulle komma. Han var son till en trogen syster som var pionjär i många år på Nya Zeeland, och han hade blivit känd som en rugbyspelare av högsta klass. Men när andra världskriget bröt ut, lämnade han idrottens värld och all den uppmärksamhet som den innebar, blev ett döpt Jehovas vittne och började i heltidstjänsten i Australien. Tommy, som han kallades, dog 1977, men man kommer länge att minnas honom för hans obegränsade energi och hans ”krav på odelad hängivenhet” för Jehova. — 4 Mos. 25:11.

Det tog tid för missionärerna att vänja sig vid bostäderna, kulturen och språket i Japan, men deras främsta intresse var att berätta om Bibelns sanning för andra. ”Tiger” (Percy) Iszlaub, en utåtriktad broder från Queensland i Australien, tänker tillbaka på den här tiden: ”Vi ledde många bibelstudier. Jag hade 36 stycken, och Ilma och de andra hade ungefär lika många. De intresserade kom till missionärshemmet för att studera, och vissa kom varje dag. Bibelstudier pågick i vartenda rum i huset, och det hölls minst tre studier varje kväll. Vi lade ut studiematerialet, som vi hade på både engelska och japanska. För att hjälpa dem som vi studerade med räknade vi tillsammans hur många rader ner som svaret fanns. Det gick inte fort, men det var fantastiskt att se hur de lärde sig bara genom att läsa skriftställena och jämföra dem med litteraturen. Och de är i sanningen i dag!”

Under den första tiden hade missionärerna inte mycket litteratur att använda i predikoarbetet. En kartong med den japanska upplagan av det andra bandet av boken Ljus från tiden före kriget hittades i Kobe. Men människor sade ofta att de skulle föredra att läsa band ett först. Men faktum är att en av de första japaner som fick sanningen i Kobe blev intresserad när han läste det andra bandet av boken. Han gick framåt, och med tiden blev han kretstillsyningsman. Snart började man använda stoff från boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Några av dem som studerade översatte kapitel i boken på egen hand, och de här översättningarna duplicerades och lånades mellan missionärerna för att användas vid andra bibelstudier. Men vissa av de här översättningarna gick inte att lita på. Ilma Iszlaub blev chockad när hon fick reda på att det i en översättning hade lagts till fotnoter som löd: ”Tolkningar av Ilma Iszlaub.”

Närmare tio år senare fick Percy vara med om något häpnadsväckande i staden Fukuoka. Kimihiro Nakata var en våldsinriktad fånge som mot betalning hade dödat två män och som därför hade blivit dömd till döden. Han bad om ett bibelstudium, och det var Percy som studerade med honom. Resultatet blev att Kimihiro övergav sin gamla personlighet fullständigt. Han blev döpt i fängelset, och Percy beskrev honom som en av de mest nitiska Rikets förkunnare han känt. (Ef. 4:22–24) Kimihiro lärde sig brailleskrift och transkriberade boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” och artiklar i Vakttornet och Vakna! till brailleskrift. De här publikationerna spreds till olika delar av Japan, däribland skolor för blinda. Men morgonen den 10 juni 1959 stannade en polisbil utanför missionärshemmet. Kimihiro hade begärt att Percy skulle vara med då han avrättades den morgonen, och Percy gick med på det. På avrättningsplatsen talade de helt kort med varandra och sjöng sedan en av Rikets sånger tillsammans. Kimihiro sade till Percy: ”Varför darrar du, Percy? Det är väl jag som borde vara rädd.” De sista orden han sade innan han hängdes var: ”I dag känner jag stark förtröstan på Jehova och på återlösningsoffret och hoppet om en uppståndelse. Jag kommer att sova en liten tid, och om det är Jehovas vilja, kommer jag att träffa er alla i paradiset.” Han hälsade innerligt till sina bröder världen över. Kimihiro dog för att tillfredsställa rättvisans krav och gav liv för liv. Men han dog inte som en oförbätterlig, förhärdad brottsling, utan som en överlämnad, döpt, trogen tjänare åt Jehova. — Jämför Apostlagärningarna 25:11.

Efter att ha kämpat mot cancer i omkring tio år dog Ilma Iszlaub den 29 januari 1988 på Betel i Ebina i Japan. Sedan dess har Percy som medlem av Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania varit med vid Sällskapets årsmöten flera gånger, och vid ett av de senaste årsmötena avgav han en rapport om Japan. Men 1996 dog även han.

Trots att Melba Barry hade svårt med språket fick hon sätta i gång ett bibelstudium första dagen hon var ute i tjänsten på fältet i Kobe, vilket inträffade i slutet av 1949. Två nya förkunnare blev resultatet av studiet, och en av dessa, Miyo Takagi, var pionjär i tiotals år. Hon berättade längre fram för Melba att hon hade blivit imponerad av att se två missionärssystrar gå över en lerig åker för att besöka henne. Nu, 48 år senare, är Miyo fortfarande verksam i tjänsten, och hon tar sig från hus till hus med hjälp av rullstol. På knappt tre år hjälpte Melba sju personer att omfatta sanningen innan hon förordnades att fortsätta sin missionärstjänst i Tokyo. Alla dessa har hållit ut under åren, och lyckligtvis överlevde de också den stora jordbävningen i Kobe 1995.

I början av 1950 fick fem systrar från Gileads 11:e klass i uppgift att tjäna i Kobe. De skulle egentligen ha sänts till Nya Kaledonien men blev nekade visum. Bland de här systrarna fanns Lois Dyer, som nu har varit pionjär i 67 år, och Molly Heron. De har varit kamrater under de 49 senaste åren och bor för närvarande i missionärshemmet Tokyo Mita. Lois’ levnadsskildring finns i The Watchtower för 15 juni 1980.

Molly Heron minns: ”Missionärshemmet i Kobe var rymligt, och vi firade Åminnelsen där sex månader efter det att de första missionärerna hade anlänt. De omkring 180 åhörarna fyllde matsalen och hallen, och en del stod rentav utanför och lyssnade till talet som tolkades.” Vid mötet gjordes en pålysning om tjänst på fältet, och nästa dag (söndag) infann sig cirka 35 stycken som hade hört pålysningen och som ville vara med. Broder Barry berättar: ”Varje missionär fick ta med sig tre eller fyra av de nyintresserade till dörrarna, och eftersom missionärerna inte talade språket så flytande, vände sig de besökta till våra japanska följeslagare och talade med dem. Vad de nyintresserade sade vid dörrarna fick vi aldrig reda på.”

I slutet av juni 1950 utbröt plötsligt Koreakriget. Naturligtvis undrade missionärerna i Japan hur det stod till med de åtta missionärer som hade gått i deras Gileadklass och som nu tjänade i Korea. De behövde inte vänta länge. Andra dagen efter krigsutbrottet var några av missionärerna i Kobe på väg hem med pendeltåget. Ett tåg från motsatt riktning kom till stationen samtidigt som de. När de två tågen for i väg, fick missionärerna från Kobe syn på de åtta missionärerna från Korea stående på den andra perrongen. Vilken återförening detta blev! Missionärerna från Korea hade rest ut ur landet med det sista planet som förde ut civila. Nu växte missionärsfamiljen i Kobe från 10 till 18 medlemmar. Det vittnades mycket grundligt på distriktet i den här staden som till stora delar låg i ruiner.

N. H. Knorr (till vänster) talar vid en sammankomst 1951 i missionärshemmet i Kobe