Utvecklingen på Okinawa

Arbetet har gått framåt också på ön Okinawa och öarna runt omkring. De här öarna, som har 1.200.000 invånare, placerades under amerikansk administration efter andra världskriget. Människorna på Okinawa är stillsamma, tålmodiga, varma och vänliga till sin natur. Våra bröder och systrar här är dessutom uthålliga och nitiska för sanningen.

Avdelningskontoret i Japan fick tillsyn över verksamheten på Okinawa, och Lloyd Barry, som då var tillsyningsman för avdelningskontoret i Tokyo, besökte ön första gången 1953. Han möttes av fyra bröder från Filippinerna som alla arbetade med att återuppbygga det som hade förstörts under kriget. Bröderna körde honom direkt till de amerikanska truppernas arrest där bland andra tre soldater hölls i häkte. De här unga männen hade tagit ståndpunkt för Bibelns sanning, men de var inte så taktfulla. De hade gått till ytterligheter. Så till exempel höll de hela huset vaket genom att sjunga Rikets sånger till långt in på nätterna. De fick hjälp att bli mer balanserade. Inom parentes kan nämnas att fängelseprästen sade att som han såg det låg Kristi kungarike tusen år fram i tiden. En av de här unga männen kom längre fram att tillhöra Betelfamiljen i Brooklyn, och alla tre blev tjänare i ansvariga ställningar i den kristna församlingen. Under det här besöket hölls ett möte med över 100 öbor i en plåtbarack.

Yoshi Higa, som var född på Okinawa, var med vid det här mötet. På Okinawa är det sed att man lägger kvarlevorna av döda i någon stor grotta med en ingång som är formad som ett sköte. Detta skall då visa att de som dör återvänder till den plats varifrån de kom. Yoshi hade gömt sig i en sådan grotta under det fruktansvärda slaget om Okinawa under andra världskriget. Hon såg kvarlevorna där och blev övertygad om att de döda verkligen är döda. När hon började studera Bibeln, accepterade hon snabbt det som den lär om de dödas tillstånd och det underbara uppståndelsehoppet.

Yoshi blev den första förkunnaren och den första reguljära pionjären från Okinawa. På den lokala radiostationen ville man gärna sända program som behandlade bibliska ämnen, men kristenhetens präster var slöa med att ordna några sådana. De som arbetade på radiostationen upptäckte att Yoshi däremot gärna fyllde den här luckan. Under flera månader läste hon upp artiklar i nummer av Vakttornet.

Snart var det möjligt att ordna en kretssammankomst för 12 nya infödda förkunnare, och programpunkterna framfördes på japanska växelvis av Adrian Thompson och Lloyd Barry. Verksamheten utvidgades snabbt, och antalet församlingsförkunnare och pionjärer ökade med stormsteg.

Yoshi Higa började som pionjär i maj 1954. Under 43 år av trogen pionjärtjänst har hon hjälpt över 50 individer att lära känna sanningen, och många av hennes första ”anbefallningsbrev” hade tillhört kyrkan i Shuri. (2 Kor. 3:1–3) Hon bor nu i Ginowan och är fortfarande pionjär.

Ett annat mycket entusiastiskt vittne är Mitsuko Tomoyori. Hon är änka, och tillsammans med sin dotter Masako började hon som pionjär 1957 i Shuri, som är Okinawas gamla huvudstad. Än i dag lyser det i ögonen på Mitsuko när hon talar om de 40 gångna åren i pionjärtjänsten och om alla dem som hon har hjälpt att omfatta sanningen som leder till evigt liv.

År 1965 upprättade Sällskapet Vakttornet ett avdelningskontor på Okinawa, och missionären Shinichi Tohara från Hawaii blev då avdelningskontorets tillsyningsman. (Han härstammar från Okinawa.) Den här anordningen fortsatte även efter det att öarna återigen kom under japanskt styre 1972. När man i februari 1976 införde anordningen med att varje avdelningskontor skulle ledas av en kommitté, förordnades Shinichi Tohara, James Linton (en missionär från Australien) och Chukichi Une (som var född på Okinawa och som hade utbildats vid Gilead) att tjäna i kommittén.

Uthållighet krävs

Under tjänsteåret 1976 sände man pionjärer med särskilt uppdrag till fler av de öar som avdelningskontoret på Okinawa hade tillsyn över för att utvidga arbetet med att predika de goda nyheterna. På vissa öar reagerade invånarna positivt. På andra öar tog det många år innan sedvänjor, vidskeplighet och starka familjeband kunde övervinnas. Ett stort mått av uthållighet krävdes av de pionjärer med särskilt uppdrag som fick i uppgift att arbeta här. Eftersom invånarna inte litade på utomstående, var det ofta näst intill omöjligt för pionjärerna att få någonstans att bo, trots att det fanns gott om lediga bostäder. Det enda som fanns tillgängligt var ibland bostäder där någon hade begått självmord. Men eftersom människorna här var så vidskepliga, kunde en sådan bostad inte användas som mötesplats.

Efter att pionjärerna hade arbetat mycket uthålligt började de i alla fall se resultat. På ön Tokuno Shima kom en familj till det offentliga talet under kretstillsyningsmannens besök. Pappan var aktivt intresserad av en mycket populär lokal sport där man ställer tjurar mot varandra för att avgöra vilken som är starkast. Han ägde en mycket bra tjur som var tränad för de här tävlingarna. Men han hade blivit intresserad av Bibeln genom sin dotter, som Jehovas vittnen hade talat med i Japan. Familjen tackade ja till ett bibelstudium, och han, hans hustru, hans dotter och hans tre söner blev överlämnade vittnen. Två grannfamiljer kom också med i sanningen. Den här gruppen kom att sprudla av verksamhet. På den här lilla ön finns det nu en församling med 49 förkunnare och 16 pionjärer.

På ön Ishigaki, som ligger långt söderut, blev förkunnarna förvånade när en ung välkänd boxare sökte upp dem och bad om ett bibelstudium. Han hade tidigare studerat i Yokohama, men han hade inte vågat ta itu med de krav som Bibelns sanning anger för oss. För att komma undan detta hade han gett sig av till Iriomote, en glest befolkad ö där han var säker på att det inte skulle finnas några Jehovas vittnen. Men det dröjde inte länge förrän han råkade få syn på Vakttornets publikationer och blev förbluffad när han förstod att Jehovas vittnen hade predikat här också. Han drog slutsatsen att det var omöjligt för honom att fly bort från Jehovas ansikte. (Jämför Jona 1:3.) Med hjälp av en förkunnares adress, som stod i en av publikationerna, sökte han upp vittnena på ön Ishigaki, som ligger i närheten av Iriomote. På kort tid blev han ett överlämnat Jehovas vittne och en entusiastisk pionjär.

Efter Milton Henschels besök som zontillsyningsman i september 1980 kom verksamheten på Okinawa återigen att sortera under avdelningskontoret i Japan. Broder Tohara och hans hustru samt broder Une och hans hustru fortsatte i heltidstjänsten på Okinawa. Broder och syster Linton återvände till områdestjänsten på Japans större öar.

Avdelningskontoret på Okinawa, 1979