En ny avdelning upprättas

I närmare 30 år hade Sällskapets tryckeri i Brooklyn försett Japan med de böcker som skulle spridas på fältet. Men medan man påbörjade arbetet med att bygga det nya tryckeriet i Ebina 1978, beslutades det att avdelningskontoret i Japan skulle börja framställa böcker i sin anläggning.

Direktören för ett stort företag som framställde bindemedel fick höra talas om våra planer och gjorde därför ett besök hos oss. När han fick reda på att vi planerade att själva framställa de bindemedel vi behövde, erbjöd han sig att skaffa det råmaterial och den utrustning som vi skulle behöva. Eller om vi hellre ville det skulle han gärna göra i ordning limmet åt oss till självkostnadspris. Varför det? Några år tidigare hade han varit på en utställning av maskiner till bokbinderier och tryckerier i Chicago i USA. Där hade han och hans grupp träffat bröder från Betel i Brooklyn som hade inbjudit dem att besöka Sällskapet Vakttornets tryckeri i New York. Hela den här händelsen, särskilt brödernas vänlighet och hårda arbete, hade gjort ett starkt intryck på gruppen. Nu ville han hjälpa oss på alla sätt han kunde. Det visade sig bli billigare att ta bindemedlet från honom än att framställa det själv. Med hjälp av honom har vi också kontaktat leverantörer av andra varor, och det här har lett till avsevärda besparingar.

Flera maskintillverkare samarbetade på liknande sätt. När representanter för en tillverkare av skärmaskiner och upptagningsmaskiner kom till Ebina för att skriva kontrakt, blev de mycket imponerade av allt som de såg vid byggplatsen och särskilt av de flitiga frivilliga arbetarna. Resultatet blev att de erbjöd sig att sänka priset på sina maskiner med 1.000.000 yen (ungefär 75.000 kronor).

Vem kunde lära upp bröderna?

Ingen i tryckeriet hade någon som helst praktisk erfarenhet av bokbindning. Robert Pobuda hade sänts till Brooklyn för att utbildas under sex veckor och för att få anvisningar så att han skulle kunna lära upp bröderna i Japan. Materialet översattes, och man ordnade med en kurs i bokbindning. Detta kompletterades med att man fick hjälp av yrkesmän från kommersiella företag som kom och instruerade bröderna om hur de skulle använda olika material i samband med bokbindning. Det ordnades också med att bröderna fick besöka kommersiella bokbinderier för att se deras verksamhet.

När bröderna vid ett tillfälle hade gått runt i ett sådant bokbinderi, blev de inbjudna till den verkställande direktörens kontor. ”Vet ni varför jag lät er komma?” frågade han. ”Normalt sett låter vi aldrig utomstående bokbindare se vår fabrik, men veckan innan ni frågade om ni fick komma på besök kom ett Jehovas vittne hem till mig och erbjöd tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Hennes goda uppförande och det som jag läste i tidskrifterna gjorde intryck på mig.” Han tackade ja till mer litteratur, bland annat prenumeration på Vakttornet och Vakna!, och erbjöd sig att lära upp några av bröderna under en månads tid i hans bokbinderi.

Under åren som har gått sedan dess har bröderna i bokbinderiet hela tiden blivit duktigare och mer kunniga. Det har till och med hänt att kommersiella bokbinderier har skickat sina anställda till vårt tryckeri för att gå runt och titta. De blir alltid imponerade när de ser hur rent det är här och hur noga vi är med detaljer. James Mantz, en tidigare tryckeritillsyningsman, minns: ”Vi gav ett bokbinderi tillåtelse att videofilma när företagets representanter gick runt den vanliga turen. De hade planer på att använda videofilmen till att utbilda den egna personalen. De hade likadan utrustning och utförde ungefär samma arbetsuppgifter, men de ville använda beteliterna som exempel. Detta på grund av beteliternas inställning, som framgick tydligt av deras glada ansiktsuttryck när de arbetade, och på grund av att de utförde arbetet mycket effektivt.” Broder Mantz kommer också ihåg hur häpen en företagsledare blev när han gick runt i Sällskapets bokbinderi. Den här mannen sade: ”Unga japaner lider av något som man kallar ’tre-K-syndromet’ — kiken, kitanai och kitsui.” Det betyder ungefär riskfyllt, smutsigt och krävande. Om ett arbete inbegriper något av detta, är de flesta ungdomar inte intresserade. Men så är det inte i tryckeriet i Ebina.

Många har varit särskilt intresserade av den avdelning där vi tillverkar skinnband av deluxetyp. Vårt bokbinderi i Ebina har blivit en av de främsta informationskällorna i Japan när det gäller tillverkning av sådana här skinnband. Biblar med skinnband serietillverkas i det här bokbinderiet.

Den japanska utgåvan av hela Nya Världens översättning blev tryckt och inbunden vid anläggningen i Ebina. För att kunna framställa de 136.000 biblar som behövdes för presentationen vid de 17 områdessammankomsterna med temat ”Sanningen om Guds rike” 1982 fick man arbeta dygnet runt på reproavdelningen, i tryckeriet och i bokbinderiet. En del av bröderna arbetade 12 till 16 timmar långa skift. De sporrades av att tänka på att de förde vidare det slags arbete som Esra, ”en skicklig avskrivare” i fråga om Guds lag, hade utfört i forna tider. Esra fick göra arbetet för hand, men de här bröderna använde en snabbgående rulloffsetpress för att trycka Guds ord på japanska. För att de skulle påminna sig denne skicklige avskrivare, satte de upp orden i Esra 7:6 på tryckpressen.

Det året var alla bröderna i bokbinderiet med vid den sista sammankomsten, och den hölls i Fukushima. Det sista bibelexemplaret som behövdes till presentationen blev klart bara åtta minuter före slutet på den sista arbetsdagen före sammankomsten. Shigeru Yoshioka, som då arbetade i bokbinderiet, minns: ”Vi var utpumpade, men när vi såg tårar av glädje i vännernas ögon när de fick den efterlängtade fullständiga utgåvan av Nya Världens översättning, kände vi alla att ansträngningen var väl värd detta.”