16, 17. a) Vilka två situationer kan ligga till grund för en annorlunda pålysning? b) Av vad slag är denna pålysning?

¹⁶ Det händer ibland att en odöpt förkunnare inte ger gensvar till den kärleksfulla hjälp han får eller kanske bestämmer sig för att han inte vill fortsätta att göra framsteg hänemot dop och därför meddelar de äldste att han inte längre önskar bli betraktad som förkunnare. Vad gör man då? Uteslutningsåtgärder vidtas inte mot sådana personer, som faktiskt inte har blivit godkända av Gud. Åtgärden att utesluta oförbätterliga syndare gäller dem som ”kallas” bröder, döpta personer. (1 Korintierna 5:11, 1981) Men innebär då detta att synden ignoreras? Nej.

¹⁷ De äldste är skyldiga att vara ”herdar för Guds hjord”, som är i deras ”vård”. (1 Petrus 5:2) Om två äldste, som erbjuder hjälp, finner att en odöpt syndare är förhärdad och inte uppfyller kraven för att vara en förkunnare, så kommer de att meddela personen i fråga detta.d Eller om någon odöpt person säger till de äldste att han inte längre önskar bli betraktad som förkunnare, så kommer de att acceptera hans beslut. I båda fallen är det lämpligt att församlingens tjänstekommitté vid en lämplig tidpunkt gör en enkel pålysning, som lyder: ”... är inte längre en förkunnare av de goda nyheterna.”

18. a) Vad kommer de kristna efter en sådan pålysning att ha i tankarna, när de bestämmer sig för hur de själva skall handla? b) Måste man fullständigt undvika odöpta personer, som tidigare har gjort sig skyldiga till ett orätt uppförande?

¹⁸ Hur skall vittnena därefter betrakta personen i fråga? Ja, tidigare var han en ”icke troende” som var med vid mötena. Därefter önskade han bli och uppfyllde också kraven för att bli en förkunnare av de goda nyheterna. Eftersom detta inte längre är fallet, är han återigen en person i världen, men eftersom han inte är utesluten, kräver bibeln inte att vittnena låter bli att tala med honom.e Men precis som israeliterna visade försiktighet, när det gällde oomskurna utländska invandrare, så kommer de kristna att visa försiktighet, när det gäller en sådan person i världen som inte tillber Jehova. Denna försiktighet bidrar till att skydda församlingen mot varje liten ”surdeg” eller alla fördärvliga element. (1 Korintierna 5:6) Om han vid någon senare tidpunkt uttrycker en verklig önskan om att man skall hålla ett bibelstudium med honom och de äldste tycker att detta är på sin plats, så kanske detta kan komma att hjälpa honom att återigen inse vilket privilegium det är att få tillbe Jehova tillsammans med hans folk. — Psalm 100.

19. Hur kan de äldste i vissa fall ge ytterligare hjälp enskilt?

¹⁹ Om de äldste ser att en viss person av det här slaget utgör en ovanligt stor fara för hjorden, kan de enskilt varna dem som är i farozonen. Den före detta förkunnaren är kanske en ungdom som har hemfallit åt dryckenskap eller omoraliskhet. Trots pålysningen att han inte längre är en odöpt förkunnare, kanske han försöker umgås med ungdomarna i församlingen. I så fall bör de äldste tala enskilt med föräldrarna till de ungdomar som är i farozonen och kanske också med ungdomarna själva. (Hebréerna 12:15, 16; Apostlagärningarna 20:28—30) I de sällsynta fall då någon uppträder störande eller är farlig genom att uppträda våldsamt kan man säga till honom att han inte längre är välkommen vid mötena och att varje försök han gör att komma in kommer att betraktas som intrång.