De överordnade myndigheternas roll

”Den är ... Guds tjänare åt dig till din nytta. Men om du gör det som är ont, känn då fruktan.” — ROMARNA 13:4.

1, 2. Hur har många i kristenheten blivit indragna i revolutionär verksamhet?

ETT biskopsmöte i London för två år sedan fick en ledarskribent vid tidningen New York Post att skriva en indignerad artikel. Mötet var Lambethkonferensen, som besöktes av mer än 500 biskopar i anglikanska kyrkan. Det som utlöste indignationen var en resolution som antogs av konferensen, vari man uttryckte förståelse för människor som, ”efter att ha prövat på alla andra metoder, väljer väpnad kamp som den enda vägen till rättvisa”.

² Tidningen Post skrev att detta faktiskt var att stödja terrorism. Men biskoparna följde bara en växande tendens. De hade samma inställning som den katolske präst i Ghana som rekommenderade gerillakrigföring som det snabbaste och säkraste sättet att befria Afrika eller den afrikanske metodistbiskop som svor att föra ”befrielsekriget till det bittra slutet” eller alla de kristenhetens missionärer i Asien och Sydamerika som tillsammans med rebeller har kämpat mot etablerade regeringar.

De sanna kristna motstår inte ”myndigheten”

3, 4. a) Vilka principer överträds av så kallade kristna som främjar revolutioner? b) Vad upptäckte en person om Jehovas vittnen?

³ Under det första århundradet sade Jesus om sina efterföljare: ”De ... är [inte] någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:14) Alla så kallade kristna som främjar revolutioner är i hög grad en del av världen. De är inte efterföljare till Jesus, och inte heller underordnar de sig ”de överordnade myndigheterna”. (Romarna 13:1) De skulle göra väl i att lyssna till aposteln Paulus’ varning om att ”den som motstår myndigheten [har] tagit ståndpunkt emot Guds anordning; de som har tagit ståndpunkt emot den skall få dom över sig”. — Romarna 13:2.

⁴ Till skillnad från många i kristenheten tar Jehovas vittnen inte del i något väpnat våld. Detta var vad en man i Europa upptäckte. Han skriver: ”När jag såg vad både religion och politik hade åstadkommit, blev jag engagerad i att störta den etablerade samhällsordningen. Jag anslöt mig till en grupp terrorister och fick träning i att hantera alla slags vapen; jag deltog i många väpnade rån. Mitt liv var i ständig fara. Allteftersom tiden gick blev det uppenbart att vi kämpade förgäves. Jag var en besviken man, överväldigad av en känsla av total hopplöshet i livet. Då knackade ett vittne på vår dörr. Hon talade med mig om Guds rike. Jag insisterade på att detta var slöseri med min tid och föreslog att min hustru skulle lyssna. Det gjorde hon, och ett bibelstudium kom i gång. Till slut gick jag med på att vara med vid studiet. Det går inte att i ord beskriva den lättnad jag kände, när jag förstod vilken kraft det är som driver människor till att göra sådant som är ont. Det som har gett mig ett uppehållande hopp och en mening i livet är löftet om det underbara Riket.”

5. Varför fortsätter de kristna att fredligt underordna sig de överordnade myndigheterna, och hur länge kommer de att fortsätta med detta?

⁵ De kristna är sändebud för Gud och Kristus (Jesaja 61:1, 2; 2 Korintierna 5:20; Efesierna 6:19, 20), och som sådana förblir de neutrala i denna världens konflikter. Även om somliga politiska system verkar vara mer framgångsrika än andra i ekonomiskt avseende eller somliga system tillåter större frihet än andra, främjar de kristna inte ett visst styrelsesystem framför ett annat, och de räknar inte heller det ena systemet som bättre än det andra. De vet att alla sådana system är ofullkomliga. Det är ”Guds anordning” att dessa fortsätter att existera tills hans rike tar över makten. (Daniel 2:44) Därför fortsätter de kristna fredligt att underordna sig de överordnade myndigheterna medan de verkar för andras eviga väl genom att predika de goda nyheterna om Riket. — Matteus 24:14; 1 Petrus 3:11, 12.

Att lyda lagen

6. Varför är många mänskliga lagar bra, trots att ”hela världen befinner sig i den ondes våld”?

⁶ Nationella regeringar ställer upp system av lagar, och de flesta av dessa lagar är bra. Bör vi, med tanke på att ”hela världen befinner sig i den ondes våld”, bli förvånade över detta? (1 Johannes 5:19) Nej, för Jehova gav vår urfader, Adam, ett samvete, och denna medfödda känsla för rätt och orätt återspeglas på många sätt i mänskliga lagar. (Romarna 2:13—16) Hammurabi, en forntida lagstiftare i Babylon inledde sin lagsamling med följande ord: ”På den tiden utsåg [de] mig till att främja folkets väl, mig, Hammurabi, den fromme och gudfruktige fursten, till att få rättvisa att råda i landet, till att tillintetgöra de onda och elaka, så att de starka inte må förtrycka de svaga.”

7. Vem har rätt att straffa den som bryter lagen, och varför det?

⁷ De flesta regeringar skulle säga att deras lagar har ett liknande syfte: att främja medborgarnas väl och upprätthålla god samhällsordning. Därför bestraffar de samhällsfientliga handlingar, till exempel mord och stöld, och uppställer trafikregler, sådant som hastighets- och parkeringsbestämmelser. Alla som avsiktligt bryter myndighetens lagar tar ståndpunkt emot myndigheten och ”skall få dom över sig”. Dom av vem? Inte nödvändigtvis av Gud. Det grekiska ord som här översätts med dom kan åsyfta ett världsligt rättsligt förfarande snarare än domar från Jehova. (Jämför 1 Korintierna 6:7.) Om någon handlar olagligt, så har den överordnade myndigheten rätt att bestraffa denne.

8. Hur kommer församlingen att reagera, om en medlem begår ett allvarligt brott?

⁸ Jehovas vittnen har gott namn om sig att inte motstå mänskliga myndigheter. Om det skulle hända att någon i församlingen bryter lagen, så kommer församlingen inte att hjälpa denne att undgå lagligt straff. Om någon skulle stjäla, mörda, handla ärekränkande, skattefuska, våldta, bedra, använda narkotika eller på något annat sätt motstå laglig myndighet, kommer han att bli allvarligt tillrättavisad av församlingen — och han bör inte känna sig förföljd, när han blir bestraffad av den världsliga myndigheten. — 1 Korintierna 5:12, 13; 1 Petrus 2:13—17, 20.

Något att frukta

9. Vilken utväg har de kristna rätteligen, om de hotas av laglösa element?

⁹ Paulus fortsätter sitt dryftande av de överordnade myndigheterna med orden: ”Ty de styrande är inte något att frukta för den goda gärningen, utan för den onda. Vill du alltså vara utan fruktan för myndigheten? Fortsätt då att göra det goda, och du skall få beröm av den.” (Romarna 13:3) Det är inte lojala kristna som bör frukta straff från myndigheten, utan ogärningsmän, de som begår onda gärningar eller brottsliga handlingar. När Jehovas vittnen hotas av sådana laglösa element, kan de rätteligen ta emot det skydd som myndigheten kan ge genom polis eller militär. — Apostlagärningarna 23:12—22.

10. Hur har Jehovas vittnen fått ”beröm” av myndigheten?

¹⁰ Till den kristne som håller den överordnade myndighetens lagar skriver Paulus: ”Du skall få beröm av den.” Tänk till exempel på några brev som Jehovas vittnen i Brasilien har fått motta efter sina områdessammankomster. Här är ett utdrag från ett brev från kanslern för en kommunal idrottsstyrelse: ”Ni förtjänar de bästa vitsord för ert fridfulla uppförande. Det är trösterikt att veta att så många fortfarande tror på och tillber Gud i denna oroliga värld.” Här är ett utdrag från ett brev från chefen för ett kommunalt stadion: ”Trots det mycket stora antal människor som var närvarande, anmäldes inte något intermezzo som var till vanära för evenemanget, tack vare er oklanderliga organisation.” Och här är ett från en borgmästares kontor: ”Vi vill utnyttja detta tillfälle till att gratulera er för er ordningsamhet och er underbara och spontana disciplin, och vi önskar er all framgång vid framtida evenemang.”

11. Varför kan man inte på något sätt säga att det är en ond gärning att predika de goda nyheterna?

¹¹ Uttrycket ”goda gärningen” åsyftar handlingar i lydnad för de överordnade myndigheternas lagar. Dessutom är vårt predikoarbete, som är befallt av Gud och inte av människor, inte någon ond gärning — något som de politiska myndigheterna borde inse. Det är en samhällsservice som lyfter upp den moraliska tågan hos dem som ger gensvar. Det är därför vår förhoppning att de överordnade myndigheterna skall skydda vår rättighet att predika för andra. Paulus vädjade till myndigheterna för att lagligt stadfästa predikandet av de goda nyheterna. (Apostlagärningarna 16:35—40; 25:8—12; Filipperna 1:7) På liknande sätt har Jehovas vittnen på senare tid sökt och också fått lagligt erkännande av sitt arbete i Benin, Myanmar (Burma), Polen, Rumänien, Ungern och Östtyskland.

Den är ”Guds tjänare”

12—14. Hur har de överordnade myndigheterna handlat som Guds tjänare a) på bibelns tid? b) i vår tid?

¹² Paulus fortsätter sin argumentering om den världsliga myndigheten med orden: ”Den är ... Guds tjänare åt dig till din nytta. Men om du gör det som är ont, känn då fruktan: för det är inte utan syfte som den bär svärdet; den är nämligen Guds tjänare, en hämnare till att utgjuta vrede över den som bedriver det som är ont.” — Romarna 13:4.

¹³ Nationella myndigheter har ibland tjänat som Guds tjänare på speciella sätt. Detta gjorde Cyrus (Kores), när han uppmanade judarna att återvända hem från Babylon och återuppbygga Guds hus. (Esra 1:1—4; Jesaja 44:28) Artaxerxes (Artasasta) var Guds tjänare, när han sände Esra med ett bidrag till återuppbyggandet av det huset och när han senare gav Nehemja i uppdrag att återuppbygga Jerusalems murar. (Esra 7:11—26; 8:25—30; Nehemja 2:1—8) Den romerska överordnade myndigheten tjänade som sådan, när den befriade Paulus från pöbelhopen i Jerusalem, beskyddade honom under skeppsbrott och ordnade så att han kunde få bo i en egen bostad i Rom. — Apostlagärningarna 21:31, 32; 28:7—10, 30, 31.

¹⁴ På liknande sätt har världsliga myndigheter fungerat som Guds tjänare i våra dagar. År 1959 meddelade till exempel Högsta domstolen i Canada att ett Jehovas vittne som hade anklagats för att ha spritt en uppviglande och ärekränkande smädeskrift inte var skyldig till något brott — och domstolen gick därigenom emot Quebecs dåvarande premiärminister, Maurice Duplessis, i dennes fördomar.

15. Hur fungerar myndigheterna allmänt sett som Guds tjänare, och vilken rätt ger detta dem?

¹⁵ Allmänt sett tjänar också nationella regeringar som Guds tjänare genom att upprätthålla den allmänna ordningen tills Guds rike tar över det ansvaret. Enligt Paulus bär därför myndigheten ”svärdet”, som symboliserar dess rättighet att ålägga straff. Detta innebär vanligtvis fängelse eller böter. I somliga länder kan det också innebära dödsstraff.a Många nationer har å andra sidan valt att inte ha dödsstraff, och detta har de också rätt att göra.

16. a) Vad har några av Guds tjänare ansett det vara rätt att göra, eftersom myndigheten är Guds tjänare? b) Vad slags anställning skulle en kristen inte ta emot, och varför inte det?

¹⁶ Det faktum att de överordnade myndigheterna är Guds tjänare förklarar varför Daniel, de tre hebréerna, Nehemja och Mordokai kunde ta emot ansvariga ställningar i de babyloniska och persiska regeringarna. Till nytta för Guds folk kunde de därigenom vädja till statens myndighet. (Nehemja 1:11; Ester 10:3; Daniel 2:48, 49; 6:1, 2) I våra dagar arbetar somliga kristna också i statlig tjänst. Men eftersom de är avskilda från världen, ansluter de sig inte till politiska partier, söker inte politiska ämbeten och tar inte heller emot ämbeten där man drar upp riktlinjer för den politik som en politisk organisation skall följa.

Behovet av tro

17. Vilka situationer skulle kunna provocera vissa icke-kristna att göra motstånd mot myndigheten?

¹⁷ Men hur är det då om en myndighet tolererar korruption eller till och med förtryck? Skall de kristna då försöka ersätta den myndigheten med en som verkar bättre? Orättvisa och korruption inom staten är inte något nytt. Under det första århundradet tolererade det romerska riket till exempel en sådan orättvisa som slaveri. Det tolererade också korrumperade ämbetsmän. Bibeln talar om uppbördsmän som fuskade, om en orättfärdig domare och om en landshövding som sökte mutor. — Lukas 3:12, 13; 18:2—5; Apostlagärningarna 24:26, 27.

18, 19. a) Hur reagerar de kristna om regeringstjänstemän missbrukar sin makt eller är korrumperade? b) Hur har de kristna, som en historiker och rutan här nedan antyder, förbättrat enskilda individers liv?

¹⁸ De kristna på den tiden skulle ha kunnat försöka få slut på sådana missförhållanden, men det gjorde de inte. Paulus ivrade till exempel inte för att slaveriet skulle upphöra, och han sade inte heller till kristna slavägare att de skulle frige sina slavar. Han gav i stället slavar och slavägare rådet att visa kristen barmhärtighet i sina relationer till varandra. (1 Korintierna 7:20—24; Efesierna 6:1—9; Filemon, vers 10—16; se också 1 Petrus 2:18.) De kristna blev inte heller indragna i revolutionär verksamhet. De var alltför upptagna med att predika ”de goda nyheterna om frid”. (Apostlagärningarna 10:36) År 66 v.t. belägrades Jerusalem av en romersk här, som senare drog sig tillbaka, men i stället för att stanna kvar hos stadens upproriska försvarare flydde de hebreiska kristna ”till bergen” i lydnad för Jesu anvisning. — Lukas 21:20, 21.

¹⁹ De första kristna levde med saker och ting som de var och försökte förbättra enskilda människors liv genom att hjälpa dem att följa bibelns principer. Så här skriver historikern John Lord i sin bok The Old Roman World (Den gamla romerska världen): ”Kristendomens sanna triumf framgick av att den gjorde goda människor av dem som bekände sig till dess läror i stället för att till det yttre förändra populära institutioner eller stater eller lagar.” Bör de kristna i våra dagar handla annorlunda?

När staten inte hjälper

20, 21. a) Hur underlät en världslig myndighet att handla som Guds tjänare till nytta för Guds folk? b) Hur reagerar Jehovas vittnen, när staten medverkar i att förfölja dem?

²⁰ I september 1972 bröt det ut våldsam förföljelse mot Jehovas vittnen i ett centralafrikanskt land. Tusentals blev berövade allt vad de ägde och hade och utsattes också för andra illdåd, till exempel misshandel, tortyr och mord. Fullgjorde den överordnade myndigheten sin skyldighet att beskydda vittnena? Nej! Den uppmuntrade i stället våldet och tvingade dessa oförargliga kristna att fly till grannländer för att få skydd.

²¹ Bör inte Jehovas vittnen i vrede göra uppror mot sådana plågoandar? Nej. De kristna bör i stället tålmodigt uthärda sådan kränkande behandling och efterlikna Jesus genom att handla ödmjukt: ”När han led, började han inte hota, utan fortsatte att anförtro sig åt den som dömer rättvist.” (1 Petrus 2:23) De kommer ihåg att Jesus, när han greps i Getsemane trädgård, tillrättavisade den lärjunge som kom till hans försvar med ett svärd. Och de kommer också ihåg det han senare sade till Pontius Pilatus: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte härifrån.” — Johannes 18:36; Matteus 26:52; Lukas 22:50, 51.

22. Hur handlade somliga vittnen i Afrika föredömligt, när de fick utstå svår förföljelse?

²² Med Jesu exempel i tankarna hade dessa afrikanska vittnen mod att följa Paulus’ råd: ”Återgälda ingen med ont för ont. Sörj för ting som är fina i alla människors ögon. Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor. Hämnas inte er själva, ni älskade, utan lämna rum för vreden; det är ju skrivet: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” (Romarna 12:17—19; jämför Hebréerna 10:32—34.) Vilket stimulerande föredöme är inte våra afrikanska bröder för oss alla i våra dagar! Sanna kristna överger inte bibliska principer ens när myndigheten vägrar att handla hederligt.

23. Vilka frågor återstår att behandla?

²³ Men vad kan då de överordnade myndigheterna vänta sig av de kristna? Och finns det några gränser för vad de med rätta kan kräva av de kristna? Detta kommer att behandlas i följande artikel.

[Fotnot]

Vårt relativa underordnande under de överordnade myndigheterna

”Därför finns det tvingande skäl till att ni underordnar er.” — ROMARNA 13:5.

1. Vilka svåra erfarenheter hade Jehovas vittnen under de nazistiska överordnade myndigheterna, och var detta därför att de gjorde det som var ”ont”?

DEN 7 januari 1940 avrättades Franz Reiter och fem andra unga österrikare med giljotin. De var bibelforskare, dvs. Jehovas vittnen, och de dog på grund av att deras samvete inte tillät dem att gripa till vapen för Hitlers rike. Reiter var ett av de tusentals vittnen som dog för sin tro under andra världskriget. Många fler uthärdade långa år i koncentrationsläger. Fick alla dessa känna av den nazistiska överordnade myndighetens ”svärd” därför att de gjorde det som var ”ont”? (Romarna 13:4) Absolut inte! Paulus’ ord i fortsättningen visar att dessa kristna lydde Guds befallningar i Romarna, kapitel 13, trots att de fick lida genom myndighetens förvållande.

2. Vad är det tvingande skälet till att underordna sig de överordnade myndigheterna?

² I Romarna 13:5 skriver aposteln: ”Därför finns det tvingande skäl till att ni underordnar er, inte bara för denna vredes skull, utan också för ert samvetes.” I den föregående versen skrev ju Paulus att myndighetens bärande av ”svärdet” var ett gott skäl att underordna sig den, men nu ger han ett ännu starkare skäl: samvetet. Vi strävar efter att tjäna Gud ”med ett rent samvete”. (2 Timoteus 1:3) Bibeln uppmanar oss att underordna oss de överordnade myndigheterna, och vi lyder därför att vi önskar göra det som är rätt i Guds ögon. (Hebréerna 5:14) Ja, vårt genom bibeln fostrade samvete får oss att lyda myndigheten också när det inte finns någon människa närvarande som kan kontrollera vad vi gör. — Jämför Predikaren 10:20.

”Fördenskull betalar ni ju också skatter”

3, 4. Vad har Jehovas vittnen ord om sig att göra, och varför bör de kristna betala skatter?

³ I Nigeria var det för en del år sedan upplopp på grund av att man inte ville betala skatt. Flera människor miste livet, och myndigheterna tillkallade militär. Soldaterna gick in i en Rikets sal där det pågick ett möte och krävde att få veta varför mötet hölls. När de fick reda på att det var Jehovas vittnen som hade ett bibelstudium, gav den officer som förde befälet soldaterna order att gå därifrån. Han sade: ”Jehovas vittnen är inte några skatteuppviglare.”

⁴ Dessa nigerianska vittnen hade ord om sig att leva i enlighet med Paulus’ ord: ”Fördenskull betalar ni ju också skatter; de är nämligen Guds offentliga tjänare som ständigt tjänar just detta syfte.” (Romarna 13:6) När Jesus framställde regeln: ”Betala ... tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens”, talade han om att betala skatter. (Matteus 22:21) Världsliga myndigheter ser till att det finns vägar, polisskydd, bibliotek, allmänna kommunikationer, skolor, postväsende och mycket annat som vi ofta utnyttjar, och därför är det inte mer än rätt att vi genom våra skatter betalar för allt detta.

”Ge åt alla vad som tillkommer dem”

5. Vad betyder uttrycket ”ge åt alla vad som tillkommer dem”?

⁵ Paulus fortsätter: ”Ge åt alla vad som tillkommer dem: skatten åt honom som kräver skatten, tullen åt honom som kräver tullen, fruktan åt honom som kräver sådan fruktan, ära åt honom som kräver sådan ära.” (Romarna 13:7) Ordet ”alla” innefattar varje världslig myndighet som är Guds offentlige tjänare. Det finns inga undantag. Och även om vi lever under ett politiskt system som vi personligen inte tycker om, betalar vi ändå skatter. Om religionssamfund är befriade från skatt där vi bor, kan församlingarna utnyttja detta. Och likt andra medborgare kan de kristna utnyttja de lagliga möjligheter som finns att begränsa de skatter de betalar. Men en kristen bör aldrig på ett olagligt sätt smita från att betala skatt. — Jämför Matteus 5:41; 17:24—27.

6, 7. Varför bör vi betala skatter även om pengarna används till att finansiera något som vi ogillar eller om myndigheten rentav förföljer oss?

⁶ Men anta att en skatt verkar orättvis. Eller hur är det om en del av skattepengarna används till att finansiera något vi ogillar, till exempel fri abort, blodbanker eller program som strider mot vår uppfattning när det gäller neutralitet? Vi betalar ändå alla våra skatter. Det är myndigheten som måste ta ansvaret för hur den använder skattepengarna. Vi har inte fått i uppdrag att döma myndigheten. Det är Gud som är ”jordens domare”, och när hans tid för det är inne kommer han att ställa regeringarna till svars för hur de har använt sin myndighet. (Psalm 94:2; Jeremia 25:31) Till dess betalar vi våra skatter.

⁷ Men hur är det om myndigheten förföljer oss? På grund av de dagliga tjänster vi har tillgång till betalar vi ändå skatt. Så här skrev tidningen Examiner i San Francisco om vittnen som utsattes för förföljelse i ett afrikanskt land: ”Man kan betrakta dem som mönstermedborgare. De betalar plikttroget skatterna, vårdar de sjuka, bekämpar analfabetism.” Ja, dessa förföljda vittnen betalade sina skatter.

”Fruktan” och ”ära”

8. Vad är det för slags ”fruktan” som vi ger myndigheten?

⁸ ”Fruktan” i Romarna 13:7 är inte någon feg fruktan, utan i stället respekt för världslig myndighet, fruktan att bryta dess lagar. Denna respekt visas på grund av den ställning det är fråga om och inte alltid på grund av den person som innehar ställningen. När bibeln profetiskt talar om den romerske kejsaren Tiberius, kallar den honom ”en föraktlig man”. (Daniel 11:21) Men det var han som var kejsare, och därför skulle en kristen ha varit skyldig att ge honom fruktan och ära.

9. Nämn några sätt varpå vi kan ge mänskliga myndigheter ära.

⁹ När det gäller ära, följer vi Jesu befallning att inte använda titlar grundade på någon religiös ställning. (Matteus 23:8—10) Men när det gäller världsliga myndighetspersoner, tilltalar vi dem gärna med vilken titel som än kan krävas för att ge dem ära. Paulus använde uttrycket ”excellens”, när han talade till romerska landshövdingar. (Apostlagärningarna 26:25) Daniel kallade Nebukadnessar ”min herre”. (Daniel 4:16) I våra dagar kan de kristna använda sådana uttryck som ”Ers nåd” eller ”Ers Majestät”. De kan resa sig, när en domare träder in i rättssalen, eller respektfullt buga sig för en härskare, om det är sed att göra det.

Relativt underordnande

10. Hur visade Jesus att det finns gränser för vad en mänsklig myndighet kan kräva av en kristen?

¹⁰ Varför fick Franz Reiter och så många andra lida som de gjorde, då ju Jehovas vittnen underordnar sig mänsklig myndighet? Därför att vårt underordnande är relativt, och myndigheten erkänner inte alltid att bibeln sätter gränser för vad myndigheten kan kräva. Om myndigheten kräver något som strider mot ett fostrat kristet samvete, då överskrider den sin gudagivna gräns. Jesus antydde detta, när han sade: ”Betala ... tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men de som är Guds till Gud.” (Matteus 22:21) När ”kejsaren” kräver det som tillhör Gud, måste vi erkänna att Guds krav kommer först.

11. Vilken princip, som visar att det finns gränser för vad en mänsklig myndighet kan kräva, är accepterad i vida kretsar?

¹¹ Är denna ståndpunkt samhällsomstörtande eller svekfull? Inte alls. Den är faktiskt en förlängning av en princip som erkänns av de flesta civiliserade nationer. På 1400-talet ställdes en viss Peter von Hagenbach inför rätta på grund av att han infört skräckvälde i det område i Europa som han hade myndighet över. Han försvarade sig med att han bara följde sin herres, hertigens av Burgund, order, men detta godkändes inte. Och det är många som därefter har hävdat att en person som begår illdåd inte är ansvarig för detta, om han har följt en överordnad myndighets order. Det mest framträdande exemplet på detta är kanske de nazistiska krigsförbrytare som ställdes inför den internationella domstolen i Nürnberg. Men detta påstående har vanligtvis tillbakavisats. Så här hette det i den internationella domstolens dom: ”Individer har internationella skyldigheter, vilka övergår de nationella skyldigheter att lyda som den enskilda staten har ålagt.”

12. Nämn några bibliska exempel på Guds tjänare som vägrade att lyda orimliga krav av myndigheten.

¹² Guds tjänare har alltid insett att det finns gränser för det underordnande som de enligt sitt samvete är skyldiga att visa de överordnade myndigheterna. Vid tiden för Mose födelse i Egypten befallde Farao två hebreiska barnmorskor att döda alla nyfödda hebreiska pojkar. Men barnmorskorna lät barnen leva. Var det fel av dem att inte lyda Farao? Nej, de följde bara sitt av Gud givna samvete, och Gud välsignade dem för det. (2 Moseboken 1:15—20) När israeliterna var i fångenskap i Babylon, krävde Nebukadnessar att hans ämbetsmän, bland dem hebréerna Sadrak, Mesak och Abed-Nego, skulle falla ner inför en bildstod som han hade låtit ställa upp på Duraslätten, men de tre hebréerna vägrade. Handlade de fel genom att inte lyda kungens befallning? Nej, det gjorde de inte, eftersom sådan lydnad skulle ha inneburit olydnad mot Guds lag. — 2 Moseboken 20:4, 5; Daniel 3:1—18.

”Lyda Gud såsom härskare”

13. Hur handlade de första kristna i fråga om relativ lydnad för de överordnade myndigheterna?

¹³ När de judiska myndigheterna befallde Petrus och Johannes att sluta upp med att predika om Jesus, svarade de: ”Döm själva om det är rättfärdigt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud.” (Apostlagärningarna 4:19; 5:29) De kunde inte tiga. Tidskriften The Christian Century riktar uppmärksamheten på en annan ståndpunkt som de kristna under det första århundradet intog på grund av sitt samvete, när den skriver: ”De första kristna tjänstgjorde aldrig i de väpnade styrkorna. Roland Bainton framhåller att ’från slutet av den nytestamentliga perioden fram till decenniet 170—180 e. Kr. finns det inga som helst vittnesbörd om kristna som var med i armén’. (Christian Attitudes Toward War and Peace [Abingdon, 1960], sidorna 67 och 68). ... Swift säger att Justinus Martyren ’tar det som en självklarhet att de kristna avhåller sig från våldshandlingar’.”

14, 15. Bland annat vilka bibliska principer styrde de första kristnas relativa lydnad för mänskliga myndigheter?

¹⁴ Varför tjänade inte de första kristna som soldater? Därför att var och en utan tvivel noggrant hade studerat Guds ord och lagar och själv fattat sitt beslut grundat på sitt genom bibeln fostrade samvete. De var neutrala, ”inte någon del av världen”, och deras neutralitet förbjöd dem att ta parti i denna världens konflikter. (Johannes 17:16; 18:36) Dessutom hörde de Gud till. (2 Timoteus 2:19) Om de hade gett sitt liv för staten, skulle de ha gett kejsaren det som tillhörde Gud. Dessutom tillhörde de ett internationellt brödraskap, som var förenat i kärlek. (Johannes 13:34, 35; Kolosserna 3:14; 1 Petrus 4:8; 5:9) De skulle inte med gott samvete ha kunnat gripa till vapen och därigenom kanske ha kommit att döda en medkristen.

¹⁵ De kristna kunde inte heller ta del i populära religiösa sedvänjor, till exempel kejsardyrkan. Därför kom de att betraktas som ”underliga och farliga människor, och resten av befolkningen var naturligtvis misstänksam mot dem”. (W. A. Smart: Still the Bible Speaks [Ändå talar bibeln]) Även om Paulus skrev att de kristna bör ge ”fruktan åt honom som kräver sådan fruktan”, glömde de inte sin större fruktan eller respekt för Jehova. (Romarna 13:7; Psalm 86:11) Jesus själv sade: ”Låt er inte skrämmas av dem som dödar kroppen men inte kan döda själen; känn hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i gehenna.” — Matteus 10:28.

16. a) Inom vilka områden måste de kristna noga väga sitt underordnande under de överordnade myndigheterna? b) Vad belyser exemplet i rutan på sidan 27?

¹⁶ Som kristna möter vi liknande utmaningar i våra dagar. Vi kan inte ta del i någon modern version av avgudadyrkan — antingen det gäller att göra vördnadsfulla gester mot en helgonbild eller symbol eller att tillskriva en person eller organisation förmåga att skänka räddning. (1 Korintierna 10:14; 1 Johannes 5:21) Och i likhet med de första kristna kan vi inte heller kompromissa med vår kristna neutralitet. — Jämför 2 Korintierna 10:4.

”Med mildhet och djup respekt”

17. Vilket råd ger Petrus dem som lider på grund av sitt samvete?

¹⁷ Aposteln Petrus skriver följande om den ståndpunkt vi intar på grund av vårt samvete: ”Om någon ... för samvetets skull inför Gud, håller modet uppe under bedrövelser och lider orättvist, då är detta någonting behagligt.” (1 Petrus 2:19) Ja, det är behagligt för Gud, när en kristen står fast trots förföljelse, och det för också det goda med sig att den kristnes tro stärks och renas. (Jakob 1:2—4; 1 Petrus 1:6, 7; 5:8—10) Petrus skriver också: ”Om ni skulle få lida för rättfärdighets skull, lyckliga är ni då. Men det som de fruktar skall ni inte frukta; bli inte heller upphetsade, utan helga den Smorde såsom Herre i era hjärtan, i det ni alltid är redo att komma med ett försvar inför var och en som av er kräver ett skäl för det hopp som är i er, men gör det med mildhet och djup respekt.” (1 Petrus 3:14, 15) Verkligen ett bra råd!

18, 19. Hur kan en djupt respektfull och resonlig inställning vara till hjälp, om myndigheten begränsar vår frihet att utöva tillbedjan?

¹⁸ När det uppstår förföljelse därför att myndigheten missförstår den kristna ståndpunkten eller därför att kristenhetens religiösa ledare har gett myndigheten en felaktig bild av Jehovas vittnen, kan det hända att pressen lättar, om man lägger fram fakta för myndigheten. Eftersom en kristen har mildhet och djup respekt, slår han inte tillbaka fysiskt mot sina förföljare. Men han använder alla till buds stående lagliga medel för att försvara sin tro. Därefter lämnar han saker och ting i Jehovas hand. — Filipperna 1:7; Kolosserna 4:5, 6.

¹⁹ Djup respekt får också en kristen att utan att göra våld på sitt samvete sträcka sig så långt han kan för att lyda myndigheten. Om de kristna till exempel förbjuds att hålla församlingsmöten, så kommer de att tänka ut något annat sätt, som inte är lika framträdande för andra, för att kunna fortsätta att äta från Jehovas bord. Den högsta myndigheten, Jehova Gud, säger oss ju följande genom Paulus: ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, i det vi inte underlåter att själva församlas, såsom några har för sed.” (Hebréerna 10:24, 25) Men sådana möten kan hållas diskret, och vi kan vara övertygade om att Gud välsignar dem, även om bara några få är närvarande. — Jämför Matteus 18:20.

20. Hur kan de kristna handskas med situationen, om de blir förbjudna att offentligt predika de goda nyheterna?

²⁰ Vissa myndigheter har också förbjudit det offentliga predikandet av de goda nyheterna, men de kristna som lever under sådana myndigheter kommer ihåg att den suveräna myndigheten har sagt följande genom Jesus: ”De goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna.” (Markus 13:10) Därför lyder de den suveräna myndigheten vad detta än kan komma att kosta dem själva. Där så var möjligt predikade apostlarna offentligt och från hus till hus, men det finns också andra sätt att nå människor, till exempel genom informellt vittnande. (Johannes 4:7—15; Apostlagärningarna 5:42; 20:20) Många gånger är det så att myndigheterna inte hindrar vårt predikoarbete, om vi endast använder bibeln, och detta understryker hur viktigt det är för alla vittnen att vara väl övade att resonera med utgångspunkt från Skrifterna. (Jämför Apostlagärningarna 17:2, 17.) Genom att vara oförskräckta men ändå respektfulla kan de kristna ofta finna sätt att lyda Jehova utan att väcka de överordnade myndigheternas vrede. — Titus 3:1, 2.

21. Vilken kurs måste de kristna välja, om ”kejsaren” är obeveklig i sin kurs?

²¹ Men ibland är myndigheten obeveklig i sin förföljelse av de kristna. Då kan vi bara med ett rent samvete härda ut i att göra det som är rätt. Den unge Franz Reiter ställdes inför ett val: att kompromissa med sin tro eller att dö. Eftersom han inte kunde sluta upp med att tillbe Gud, gick han modigt i döden. Natten innan Franz dog skrev han till sin mor: ”Jag kommer att bli avrättad i morgon bitti. Jag får min kraft från Gud, alldeles som det alltid har varit med alla sanna kristna alltifrån fordom. ... Om ni förblir trogna intill döden, kommer vi att mötas igen i uppståndelsen.”

22. Vilket hopp har vi, och hur bör vi handla under tiden?

²² En dag kommer hela mänskligheten att vara under en och samma lag, Jehova Guds lag. Till dess måste vi med gott samvete följa den av Gud bestämda ordningen och fortsätta att i relativ bemärkelse underordna oss de överordnade myndigheterna, samtidigt som vi lyder vår suveräne Herre, Jehova, i allting. — Filipperna 4:5—7.