Elever som medverkar vid National History Day

I APRIL 1991 började särskilda telefonsamtal komma in till Jehovas vittnens världshögkvarter i New York. Samtalen var från ungdomar som valt att som specialarbete studera vittnena.

Som en del av programmet för National History Day (Nationella historiedagen) lämnar i USA elever från sjätte klass och upp till gymnasiets tredje klass i skolans regi in tävlingsbidrag med ett tema som byts varje år. Detta års tema, ”Rättigheter i historien”, har att göra med tvåhundraårsfirandet av det tillägg till USA:s författning som tar upp individens rättigheter gentemot myndigheterna. En förteckning över information i detta ämne tillhandahölls för att hjälpa eleverna att välja ett tema.

Cirka 500.000 elever deltog i sju olika tävlingsklasser. Av intresse för Jehovas vittnen var bidragen från några åttondeklassare som blev vinnare i sina hemstater och senare fick presentera sina bidrag i huvudstaden Washington.

Två 14-åriga flickor från Pennsylvania, Nicole DiSalvo och Gwen Naglak, som inte är Jehovas vittnen, valde två flagghälsningsfall som vittnena var inbegripna i under 1940-talet. Under sina efterforskningar talade de med de inblandade i fallen Minersville School District v. Gobitis och West Virginia State Board of Education v. Barnette och besökte Jehovas vittnens världshögkvarter för att lära sig mer om vittnenas trosuppfattningar.a

En muntlig redovisning

Nicole hade en muntlig redovisning betitlad ”Modet att sitta ner”. Hon spelade Lillian Gobitas och gav livfullt uttryck åt skolflickan Lillians känslor och mod när hon skildrade hennes personliga beslut att inte hälsa flaggan trots att hon blev utfryst av sina skolkamrater. Hon uttryckte Lillians glädje över att vinna varje steg i den rättsliga process som år 1940 fördes till Högsta domstolen. För att porträttera en domare vid Högsta domstolen satte hon på sig en ämbetsdräkt och avkunnade domstolens utslag mot fröken Gobitas. Lillian förlorade i Högsta domstolen, men Nicole gav uttryck åt Lillians övertygelse om att hennes beslut var det rätta för henne.

En skriftlig redovisning

Gwen Naglaks avhandling, ”En nation under Gud”, analyserade den världssituation som rådde år 1935 och det faktum att Jehovas vittnen vägrade att hälsa flaggan. Läsaren märker följderna av detta när först William, 10 år gammal, och sedan Lillian, 12 år gammal, relegerades från skolan.

I de rättsprocesser som följde på deras relegering i Pennsylvania dömde samtliga domare till familjen Gobitas’ fördel. Skolstyrelsen tog emellertid fallet till Högsta domstolen. Där, den 3 juni 1940, gick domstolens utslag emot familjen Gobitas. Ett resultat av detta blev tusentals fall av skymfligt bemötande mot Jehovas vittnen. Gwen följde därefter händelseförloppet fram till Högsta domstolens utslag år 1943, där domstolen upphävde 1940 års beslut.

I sin avslutning skrev Gwen: ”Jag beundrar Lillian och William för att de hade modet att göra vad de ansåg var rätt och att kämpa för sina trosuppfattningar. I mina ögon är det sådana som de som verkligen älskar sitt land.”

En gemensam framställning

”Ett gudomligt påbud, en konstitutionell rättighet”, var temat för en gemensam framställning av två andra åttondeklassare, Robert Young och Stacey Wright från Virginia, båda Jehovas vittnen. Robert föreställde en journalist som intervjuade Lillian Gobitas, som spelades av Stacey.

Robert och Stacey reste under föräldrarnas överinseende mer än 4.000 kilometer för att samla information till sitt projekt. Deras efterforskningar avslöjade bland annat att flagghälsningsceremonin i USA uppstod under 1800-talet. Och de blev förvånade när de fick veta att George Washington motsatte sig att människor svor trohetseder mot sitt land.

Alla dessa unga människor kom att mera helt och fullt uppskatta professor C. S. Bradens ord, som i sin bok These Also Believe sade om Jehovas vittnen: ”De har gjort demokratin en märklig tjänst genom sin strid för att slå vakt om sina medborgerliga rättigheter. I sin kamp har de gjort mycket för att säkerställa dessa rättigheter åt varje minoritetsgrupp i Amerika.”

[Fotnot]