Kapitel 5

Förkunnandet av Herrens återkomst (1870—1914)

”Följande berättelse utsänder jag ej blott därför, att jag blifvit enträget uppmanad att meddela en öfversikt öfver Guds ledning på ljusets stig, utan i synnerhet därför, att jag tror det vara nödvändigt, att sanningen säges i all anspråkslöshet, på det missuppfattningar och i fördom gjorda oriktiga framställningar må blifva oskadliggjorda, och på det våra läsare må kunna se, hur Herren hittills hjälpt och ledt.”a

EFTER dessa ord fortsatte Charles Taze Russell med att redogöra för händelseutvecklingen som ledde fram till att han gav ut Millennial Dawn (Millennii Dagning), som senare kallades Studies in the Scriptures (Studier i Skriften), och Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Zions Vakt-Torn och förkunnare af Kristi närvaro), numera med namnet The Watchtower Announcing Jehovah’s Kingdom (Vakttornet förkunnar Jehovas kungarike). Denna historik är av särskilt intresse för Jehovas vittnen. Varför det? Därför att deras nuvarande förståelse av Bibelns sanningar och deras verksamhet kan spåras tillbaka till 1870-talet och C. T. Russells och hans medförbundnas arbete, och därifrån till Bibeln och urkristendomen.

Vem var Charles Taze Russell? Vittnar den historiska redogörelsen över hans arbete om Herrens hjälp och ledning?

Ett sökande efter sanningen

C. T. Russell föddes i Förenta staterna, i Allegheny (nu en del av Pittsburgh) i Pennsylvania, den 16 februari 1852. Han var den andre sonen till Joseph L. och Ann Eliza Russell (född Birney), vilka var presbyterianer av skotsk-irländsk härkomst. Charles’ mor dog när han var bara nio år gammal, men från tidig ålder påverkades Charles av båda sina religiöst sinnade föräldrar. Som en av C. T. Russells medarbetare längre fram uttryckte det: ”De fostrade den späda telningen, och den växte i riktning mot Herren.” Fastän Charles uppfostrades som presbyterian, gick han så småningom med i den kongregationalistiska kyrkan, eftersom han tyckte bättre om dess uppfattningar.

Den unge Charles var av allt att döma en god affärsman. Vid bara 11 års ålder blev han kompanjon till sin far i en framgångsrik herrekiperingsbutik. Charles utvidgade verksamheten och drev med tiden ett antal olika butiker på egen hand. Trots att det gick bra för honom med affärsverksamheten, var han andligen mycket oroad. Hur kom det sig?

Charles’ föräldrar trodde i all uppriktighet på de läror som framfördes av kristenhetens kyrkor och uppfostrade honom att också omfatta dem. Den unge Charles fick således lära sig att Gud är kärlek men att han hade skapat människan med inneboende odödlighet och hade berett en plats med eld och svavel, där han för evigt skulle plåga alla utom dem som hade blivit förutbestämda till att bli frälsta eller räddade. En sådan tanke var motbjudande för den tonårige Charles, som hade ett ärligt hjärta. Han resonerade: ”En Gud, som kunde begagna sin makt till att skapa mänskliga varelser, om vilka han förut visste och bestämde, att de skulle bliva pinade i evighet, kan icke vara varken vis, rättvis eller kärleksfull; hans moraliska måttstock måste vara lägre än många människors.” — Studier i Skriften, band I, utgåva med ”Pastor Russells biografi”, sid. 5.

Men den unge Russell var ingen ateist; det enda var att han inte kunde acceptera kyrkornas allmänt erkända läror. Han förklarade: ”Steg för steg leddes jag till att se, att, ehuru enhvar af trosbekännelserna innehölle något sanning, de likväl som ett helt betraktade voro vilseledande och stridande mot Guds ord.” Ja, i kyrkornas trosbekännelser hade ”något sanning” begravts under ett virrvarr av hedniska läror som hade infiltrerat den besmittade kristendomen under det avfall som pågått många hundra år. Russell, som vände sig bort från kyrkornas trosbekännelser och sökte efter sanningen, undersökte några av de större orientaliska religionerna, men han kom fram till att ingen av dem tillfredsställde honom.

Åter befäst i tron

”Telningen” hade emellertid uppfostrats av gudfruktiga föräldrar; den hade böjts ”i riktning mot Herren”. En kväll år 1869, medan Charles fortfarande sökte efter sanningen, hände något som åter befäste hans vacklande tro. Under en promenad i närheten av familjens butik på Federal Street hörde han religiös sång som kom från en källarlokal. Så här berättar han själv om vad som hände (ur Zions Vakt-Torn för juni—juli 1907, sidan 100):

”Af, som det kunde synas, en händelse kom jag att gå in i en dammig, mörk lokal, där jag hade hört att religiösa möten brukade hållas. Jag ville se, om de få, som samlades där, hade något mer förnuftigt att bjuda på än de stora kyrkosamfundens trosbekännelser. Där hörde jag för första gången något af adventisternas [Advent Christian Church] uppfattningar. Predikanten var hr Jonas Wendell. ... Jag bekänner sålunda, att jag står i skuld till adventister såväl som till andra denominationer [sekter]. Ehuru hans skrifttolkning ej var alldeles klar, ... var den dock under Guds ledning tillräcklig för att åter befästa min vacklande tro på Bibelns gudomliga inspiration och för att visa, att apostlarnas och profeternas utsagor äro oupplösligt sammanlänkade. Det, som jag fick höra, föranledde mig att ifrigare och omsorgsfullare än någonsin förr studera min Bibel, och jag skall alltid tacka Herren för att han ledde mig dit; ty fastän adventismen icke ledde mig in i en enda sanning, var den mig dock storligen behjälplig med att förkasta villfarelser och beredde mig sålunda för sanningen.”

Detta möte gjorde den unge Russell på nytt besluten att söka efter Bibelns sanning. Det ledde honom tillbaka till Bibeln med större iver än någonsin tidigare. Russell kom snart fram till tron att tiden var nära för dem som tjänade Herren att komma till klar insikt om hans uppsåt. Fyllda av entusiasm gick därför han och några av hans bekanta i Pittsburgh och det närbelägna Allegheny samman år 1870 och bildade en bibelstudiegrupp. Enligt en av Russells medarbetare senare i livet gick den lilla bibelstudiegruppen till väga på följande sätt: ”Någon ställde en fråga. De diskuterade den. Därefter slog de upp alla ... [skriftställen] som hade förbindelse med frågan, och när de var nöjda med texternas samstämmighet, drog de sina slutsatser och skrev en redogörelse därom.” Som Russell längre fram förklarade: ”Tiden från 1870 till 1875 var en tid af ständig tillväxt i nåd, i kunskap och i kärlek till Gud och hans ord.”

Medan dessa uppriktiga sanningssökare forskade i Skrifterna, fick de en klarare förståelse av många ting. De såg Bibelns sanningar om att människosjälen dör och att odödlighet var en gåva som de som skulle bli Kristi medarvingar i hans himmelska kungarike skulle få del av. (Hes. 18:20; Rom. 2:6, 7) De började förstå läran om Jesu Kristi lösenoffer och de möjligheter som denna föranstaltning öppnade för mänskligheten. (Matt. 20:28) De kom att inse att Jesus, även om han först kom till jorden som människa i köttet, vid sin återkomst skulle vara osynligen närvarande som andevarelse. (Joh. 14:19) Vidare fick de veta att syftet med Jesu återkomst inte var att tillintetgöra alla, utan att välsigna de lydiga familjerna på jorden. (Gal. 3:8) Russell skrev: ”Vi kände oss storligen bedröfvade öfver adventisternas villfarelse, hvilka väntade Kristus i köttet och lärde, att världen och allt hvad däri är [förutom adventisterna] skulle uppbrännas.”

De bibliska sanningar som denna lilla bibelstudiegrupp började se allt tydligare var helt visst ett avsteg från de hedniska läror som hade trängt in i kristendomen under det avfall som hade pågått under många hundra år. Men kunde Russell och hans andligt sinnade medförbundna få tag i dessa sanningar från Bibeln utan hjälp av andra?

Andras inflytande

Russell nämnde helt öppet om den hjälp i bibelstudierna han hade fått av andra. Han erkände inte bara att han stod i skuld till adventisten Jonas Wendell, utan han talade också med värme om två andra personer som hade bistått honom i bibelstudierna. Russell sade om dessa två män: ”Studerandet af Guds ord samman med dessa kära bröder förde steg för steg ut på mer grönskande ängar.” En av dem, George W. Stetson, var en som ivrigt forskade i Bibeln. Han var pastor i Advent Christian Church i Edinboro i Pennsylvania.

Den andre, George Storrs, var redaktör för tidskriften Bible Examiner (Bibelgranskaren), som kom ut i Brooklyn i New York. Storrs var född den 13 december 1796. Hans intresse för att undersöka vad Bibeln säger om de dödas tillstånd väcktes då han läste något som hade publicerats (då visserligen anonymt) av Henry Grew från Philadelphia i Pennsylvania, en man som hade studerat Bibeln grundligt. Storrs blev en ivrig förespråkare för det som kallades villkorlig odödlighet — läran att själen kan dö och att odödlighet är en gåva som trogna kristna får del av. Han drog också slutsatsen att eftersom de onda inte har odödlighet, så finns det ingen evig pina. Storrs reste vida omkring och höll föreläsningar om att de onda inte har odödlighet. Bland hans utgivna verk fanns Six Sermons (Sex predikningar), som med tiden spreds i 200.000 exemplar. Storrs’ välgrundade bibliska uppfattningar om att själen kan dö och om försoningen och återställelsen (att det som hade gått förlorat till följd av Adams synd skulle återställas; Apg. 3:21) hade utan tvivel ett starkt, positivt inflytande på den unge Charles T. Russell.

Men det fanns en annan man som djupt påverkade Russells liv och gjorde att hans lojalitet mot Bibelns sanning sattes på prov.

Tidsprofetior och Herrens närvaro

En morgon i januari 1876 fick den 23-årige Russell ett exemplar av en religiös tidskrift som hette Herald of the Morning (Morgonens härold). Av omslagsbilden kunde han se att den var knuten till adventismen. Redaktören, Nelson H. Barbour från Rochester i staten New York, trodde att syftet med Jesu återkomst inte var att tillintetgöra jordens familjer, utan att välsigna dem, och att hans återkomst inte skulle vara i köttet, utan att han skulle komma som en ande. Detta stämde överens med det som Russell och hans medförbundna i Allegheny hade trott någon tid.b Märkligt nog trodde Barbour med ledning av bibliska tidsprofetior att Kristus redan var närvarande (osynligen) och att det redan var dags för skördearbetet, insamlandet av ”vetet” (den klass av sanna kristna som ärver Guds kungarike). — Matt., kap. 13.

Russell hade undvikit bibliska tidsprofetior. Nu undrade han emellertid: ”Kunde det möjligen förhålla sig så, att tidsprofetiorna, som jag på grund af adventisternas missbruk af desamma så länge hade ringaktat, verkligen vore gifna för det ändamålet, att de skulle utvisa, när Herren skulle vara osynligt närvarande för att upprätta sitt rike?” Med sin osläckliga törst efter biblisk sanning kände Russell att han var tvungen att lära sig mer. Han avtalade därför om ett möte med Barbour i Philadelphia. Detta möte blev en bekräftelse på deras enighet om ett antal bibliska läror och gav dem tillfälle att utbyta åsikter. ”När vi först sammanträffade”, skrev Russell längre fram, ”hade han mycket att lära af mig beträffande fullheten af återställelsen, grundad på det för alla erlagda lösensprisets fullgiltighet, liksom jag hade mycket att lära af honom beträffande tid.” Barbour lyckades övertyga Russell om att Kristi osynliga närvaro hade börjat år 1874.c

”Ett kraftigt fälttåg för sanningen”

C. T. Russell var en man med fast övertygelse. Övertygad om att Kristi osynliga närvaro hade börjat var han besluten att förkunna det för andra. Han sade längre fram: ”Medvetandet om, att vi redan befunno oss i skördetiden, [blef för mig] en mäktig sporre till att utbreda sanningen — en kraftigare tillskyndelse än jag någonsin förut hade erfarit. Jag beslöt mig därför strax för ett kraftigt fälttåg för sanningen.” Russell beslöt nu att skära ner på sin affärsverksamhet för att kunna ägna sig åt predikandet.

För att kunna bekämpa felaktiga uppfattningar om Herrens återkomst skrev Russell broschyren The Object and Manner of Our Lord’s Return (Ändamålet med och sättet för vår Herres återkomst). Den publicerades år 1877. Samma år publicerade Barbour och Russell gemensamt Three Worlds, and the Harvest of This World (De tre världarna och denna världens skördetid). Den här 196-sidiga boken tog upp ämnen som återställelsen och bibliska tidsprofetior. Även om vart och ett av ämnena hade behandlats av andra tidigare, var den här boken, enligt Russells uppfattning, ”den första som förenade åskådningen om återställelsen med tidsprofetior”. Den framförde uppfattningen att Jesu Kristi osynliga närvaro började på hösten 1874.

Medan Russell reste och predikade, blev det uppenbart för honom att det behövdes något mer för att hålla liv i och vattna den sanningens säd som han sådde. Vad var lösningen? ”En månadsskrift”, sade Russell. Därför beslöt han och Barbour att på nytt börja ge ut tidskriften Herald of the Morning, som hade lagts ner på grund av avbeställda prenumerationer och brist på penningmedel. Russell bidrog med egna medel för att börja ge ut tidskriften igen och blev en av dess medredaktörer.

Allt gick bra en tid — fram till år 1878.

Russell bryter med Barbour

I augustinumret 1878 av Herald of the Morning inflöt en artikel av Barbour, i vilken han förnekade det återlösande värdet i Kristi död. Russell, som var närmare 30 år yngre än Barbour, kunde se att detta i själva verket var detsamma som att förneka det väsentliga i läran om lösen. Så redan i nästföljande nummer (september 1878) försvarade han i en artikel med titeln ”Försoningen” läran om lösen och bestred Barbours påståenden. Debatten fortsatte på tidskriftens sidor under några månader framåt. Till slut beslöt Russell att dra sig ur kompanjonskapet med Barbour och upphörde med att ge ytterligare ekonomiskt stöd åt tidskriften.

C. T. Russell ansåg emellertid att det inte räckte med att bara lämna Herald of the Morning; läran om lösen måste ju försvaras och Kristi närvaro förkunnas. Därför började Russell i juli 1879 ge ut Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Zions Vakt-Torn och förkunnare af Kristi närvaro [på svenska från och med år 1904]).d Russell var redaktör och ansvarig utgivare, och från början var fem andra registrerade som medarbetare som regelbundet skulle skriva artiklar för tidskriften. Första numret trycktes i 6.000 exemplar. År 1914 trycktes varje nummer i omkring 50.000 exemplar.

”Ej såsom nya, ej såsom våra egna, utan såsom Herrens”

C. T. Russell använde Zion’s Watch Tower och andra publikationer för att försvara bibliska sanningar och för att vederlägga falska religiösa läror och mänskliga filosofier som stred mot Bibeln. Han påstod däremot inte att han upptäckte nya sanningar.

Från och med senare delen av 1700-talet hade många predikanter och bibelkännare avslöjat de falska lärorna om själens odödlighet och evigt straff för de onda. Detta avslöjande hade grundligt redovisats i boken Bible Vs. Tradition (Bibeln kontra traditionen), skriven av Aaron Ellis. Boken hade först kommit ut i England, och senare, år 1853, utgavs den i Förenta staterna av George Storrs. Men ingen annan på den tiden gjorde mer än C. T. Russell och hans medförbundna för att bekantgöra denna sanning.

Hur var det med andra bibliska läror som togs upp i Zion’s Watch Tower och andra publikationer? Tog Russell åt sig hela äran för att ha funnit dessa sanningens ädelstenar? Russell förklarade: ”Vi fann att åtskilliga sekter och grupper i århundraden hade delat upp Bibelns läror sinsemellan och sammansmält dem med mer eller mindre mänsklig spekulation och villfarelse. ... Vi fann att den viktiga läran om rättfärdiggörelse genom tro och inte genom gärningar klart och tydligt hade formulerats av Luther och på senare tid av många kristna; att Guds rättvisa och makt och vishet nogsamt omhuldades men inte klart urskildes av presbyterianerna; att metodisterna uppskattade och prisade Guds kärlek och medkänsla; att adventisterna höll fast vid den dyrbara läran om Herrens återkomst; att baptisterna bland andra punkter hade en riktig uppfattning om dopet som en symbol, även om de hade förlorat innebörden i det verkliga dopet ur sikte; att somliga universalister under en längre tid hade haft vissa vaga uppfattningar om ’återställelsen’. Och så vittnade nästan alla samfund om att deras grundare hade trevat efter sanningen: men helt uppenbart hade den store vedersakaren stridit mot dem och felaktigt delat sanningens ord, som han inte fullständigt kunde omintetgöra.”

Beträffande kronologin, som Russell ofta lade fram, sade han: ”När vi säga ’vår’ kronologi, mena vi blott och bart den ena, vi bruka, nämligen bibelkronologien, som tillhör alla Guds barn, som godkänna den. Faktiskt är, att den användes i just den form, såsom vi framställa den, långt före vår tid, alldeles såsom olika profetior, som vi begagna oss af, användas af adventisterna för ett helt annat ändamål, och alldeles som olika läror, hvilka vi framhålla, och hvilka synas så nya, friska och olika, framställdes i någon form för länge sedan, t. ex. utkorelse, fri nåd, återställelse, rättfärdiggörelse, helgelse, förhärligande och uppståndelse.”

Hur uppfattade då Russell den roll han och hans medförbundna spelade i att bekantgöra biblisk sanning? Han förklarade: ”Vårt arbete ... har varit att föra samman dessa sedan länge kringspridda fragment av sanning och framställa dem för Herrens folk — ej såsom nya, ej såsom våra egna, utan såsom Herrens. ... Vi måste frånsäga oss all ära till och med för att ha funnit och återinsatt sanningens pärlor.” Han sade vidare: ”Det verk, hvari Herren behagat använda våra små talenter, har icke så mycket bestått i att åstadkomma något nytt utan fastmer i att ordna, justera och harmonisera.”

Vi ser alltså att Russell var blygsam när det gällde hans egna insatser. De ”kringspridda fragment av sanning” som han förde samman och framställde för Herrens folk var fria från de Gud vanärande hedniska lärorna om treenigheten och själens odödlighet, som hade fått fotfäste i kristenhetens kyrkor till följd av det stora avfallet. Som ingen annan på den tiden förkunnade Russell och hans medförbundna världen över innebörden i Herrens återkomst och i Guds uppsåt och allt vad det inbegrep.

”Vi skall ’uppbygga varandra’ ... i vår allraheligaste tro”

De frigörande sanningar som C. T. Russell och hans medförbundna förkunnade både genom det tryckta ordet och i föredrag fann snabbt gensvar hos människor med ärligt hjärta. Russell, som ännu inte var 30 år gammal, insåg snart att det fanns ett behov av att låta läsarna av Zion’s Watch Tower bekanta sig med medtroende och uppmuntra varandra. Bibelforskarna i Pittsburgh gjorde det genom att regelbundet komma tillsammans, men vad skulle man kunna göra för att hjälpa läsare av Zion’s Watch Tower på andra platser?

Svaret kom i Zion’s Watch Tower för maj och juni 1880. Där tillkännagav Russell sina planer på att besöka ett antal städer och platser i Pennsylvania, New Jersey, Massachusetts och New York. I vilket syfte? I tillkännagivandet förklarades det: ”Våra läsare är mycket kringspridda, på somliga platser två och tre och upp till 50. På många platser är de fullständigt obekanta med varandra och går sålunda miste om den tillgivenhet och tröst som vår Fader avsåg att de skulle få genom att församlas till ’församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed’. Det är Hans avsikt att vi skall ’uppbygga varandra’ och styrka varandra i vår allraheligaste tro. Vi hoppas att de föreslagna mötena kan befrämja personliga bekantskaper.” — Hebr. 10:24, 25.

De ”föreslagna mötena” hölls under Russells resa, och de visade sig bli mycket framgångsrika. Läsare av Zion’s Watch Tower fördes närmare samman. Dessa och andra resor för att besöka ”små grupper av väntande” resulterade snart i att det bildades ett antal klasser (en sådan grupp kallades ”ekklesia”; längre fram kom termen ”församling” i bruk) i de tidigare nämnda områdena samt i Ohio och Michigan. Dessa klasser uppmuntrades att hålla regelbundna möten. Men vad för slags möten?

Klassen i Pittsburgh hade infört seden att samlas åtminstone två gånger i veckan. Ett av Pittsburgh-klassens möten inbegrep ofta ett föredrag som hölls av en kvalificerad talare inför de församlade, kanhända i en hyrd lokal. Men vid de andra mötena, som i regel hölls i privata hem, inbjöds de närvarande att ta med sig bibel, konkordans, papper och penna — och att delta.

Den varma andliga gemenskapen vid dessa möten, som hölls regelbundet varje vecka, var en uppfriskande kontrast till den kalla, opersonliga atmosfären vid de gudstjänster som hölls av många av kristenhetens kyrkor. Men Russell och hans medförbundna var inte först med idén att regelbundet komma tillsammans. Seden att samlas, även i privata hem, infördes av de kristna under det första århundradet. — Rom. 16:3, 5; Kol. 4:15.

”Predikar du?”

C. T. Russell och hans medförbundna var fast övertygade om att de levde i en skördetid och att människor behövde få höra frigörande sanningar. De var emellertid få till antalet. Zion’s Watch Tower fyllde ett livsviktigt behov, men kunde man göra mer? Russell och hans medarbetare tyckte det. Under år 1880 började de utarbeta traktatserien Bible Students’ Tracts (Bibelforskares traktater), som längre fram också kallades Old Theology Quarterly (Den gamla Teologien), och dessa traktater kunde beställas av läsarna av Zion’s Watch Tower för kostnadsfri spridning bland allmänheten.

Ja, läsarna av Zion’s Watch Tower uppmuntrades att dela med sig åt andra av de dyrbara sanningar som de lärde sig. ”Predikar du?” var den fråga som ställdes i dubbelnumret av Zion’s Watch Tower för juli och augusti 1881. Hur viktigt var det för dem att predika? Artikeln fortsatte med att säga: ”Vi tror att ingen kommer att tillhöra den lilla hjorden förutom predikare. ... Ja, vi blev kallade att lida med honom och att förkunna dessa goda nyheter nu, så att vi i sinom tid må bli förhärligade och få verkställa de ting som nu predikas. Vi blev ej kallade, ej heller smorda till att motta ära och hopa rikedomar, utan till att förbruka och förbrukas och till att predika de goda nyheterna.”

Det var helt på sin plats att dessa tidiga bibelforskare kände ett intensivt behov av att predika de goda nyheterna. Uppdraget att predika gavs i själva verket åt de kristna under det första århundradet, och det är ett ansvar som har vilat på alla sanna kristna ända till denna dag. (Matt. 24:14; 28:19, 20; Apg. 1:8) Men vad var målet med det predikande som utfördes av Russell och den tidens läsare av Zion’s Watch Tower? Var det helt enkelt att sprida biblisk litteratur eller att göra kyrkobesökare uppmärksamma på bibliska sanningar?

”Du [måste] ... överge henne”

”Gå ut från henne, mitt folk”, uppmanade Bibeln för länge sedan. Ut från vad? ”Det stora Babylon, modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden.” (Upp. 17:5; 18:4) Varför skall man gå ut från Babylon? ”Ty hennes synder har hopat sig ända upp till himlen, och Gud har påmint sig hennes orättvisor.” (Upp. 18:5) Vem är denna modersköka som människor skulle avskilja sig från?

Martin Luther och andra ledande reformatorer identifierade katolska kyrkan och dess påvedöme med det stora Babylon. Vad är då att säga om de protestantiska kyrkor som uppstod till följd av reformationen? Faktum är att många inte skilde sig mycket från katolska kyrkan i fråga om organisation och uppbyggnad, bortsett från att de tog avstånd från påvens primat (överhöghet). De behöll sådana oskriftenliga läror som lärorna om treenigheten, själens odödlighet och evig pina. Av den orsaken uppmanade en del predikanter folk att bryta sig loss, inte bara från katolska kyrkan, utan också från de stora protestantiska kyrkosystemen.

C. T. Russell och hans medförbundna insåg också att denna illa beryktade sköka inte var enbart katolska kyrkan. Så även om Zion’s Watch Tower för november 1879 identifierade det stora Babylon med ”påvedömet som SYSTEM”, tillfogade artikeln: ”Vi måste gå längre och inbegripa andra kyrkor (inte de enskilda medlemmarna, utan kyrkosystemen) som är förbundna med jordens riken. Varje kyrka som påstår sig vara en kysk jungfru trolovad med Kristus, men som i verkligheten är förbunden med och understödd av världen (vilddjuret), måste vi fördöma såsom varande enligt Skriftens språkbruk en skökokyrka.”

Vad uppmuntrades därför läsarna av Zion’s Watch Tower att göra? Russell skrev: ”Om den kyrka, varmed du är förbunden, lever i utomäktenskaplig förening med världen, måste du, om du skall kunna bevara din klädnad vit, överge henne.” Russell och hans medförbundna förstod inte då hela vidden av det stora Babylons inflytande. Likväl uppmanades läsarna av Zion’s Watch Tower att avskilja sig från kyrkosystem som var fördärvade och världsliga. — Joh. 18:36.

”Dess sanning grep genast tag i mitt hjärta”

Förkunnandet av bibliska sanningar tog ett betydande steg framåt år 1886, när första bandet i en utlovad bokserie kallad Millennii Dagning, skriven av C. T. Russell, gavs ut (på engelska). Band I hette Den gudomliga tidsåldersplanen.e Boken hade 16 kapitel, som behandlade sådana ämnen som ”Tillvaron av en högst intelligent Skapare fastställd”, ”Bibeln såsom en gudomlig uppenbarelse, betraktad i förnuftets ljus”, ”Vår Herres återkomst och dess ändamål: alltings återställelse” och ”Det ondas tillstädjande och dess förhållande till Guds plan”. Med tiden skrev C. T. Russell ytterligare fem böcker i serien Millennii Dagning.f

Russell levde inte så länge att han hann skriva ett planerat sjunde band i serien, men den stora spridning som de sex banden som han författat fick slog an en mottaglig sträng hos människor med ärligt hjärta. ”Er bok MILLENNII DAGNING kom till mig i höstas”, skrev en kvinna år 1889. ”Det var första gången som jag någonsin hörde talas om ett sådant verk. Jag fick den på en lördag kväll, började läsa den omedelbart och lade den aldrig ifrån mig, förutom när jag var tvungen, tills jag hade läst igenom den. Dess sanning grep genast tag i mitt hjärta; skyndsamt utträdde jag ur presbyterianska kyrkan, där jag så länge hade famlat i mörkret efter sanningen och inte funnit den.”

På den tiden krävdes det verkligen mod att träda ur sin kyrka. Det som en kvinna i Manitoba i Canada fick uppleva visar detta. Hon kom över Millennii Dagning år 1897. Till att börja med försökte hon stanna kvar i sin kyrka och undervisa i söndagsskolor där hon bodde. Så kom dagen, år 1903, då hon beslöt att anmäla sitt utträde. Hon ställde sig upp och talade om för alla som var närvarande varför hon ansåg att hon måste ta avstånd från kyrkan. Hennes närmaste granne (sådana betydde mycket för människor på mindre orter på den tiden) försökte övertala henne att vända tillbaka till kyrkan. Men hon stod fast, trots att det inte fanns någon församling av bibelforskare i närheten. Så här beskrev hennes son längre fram hennes situation: ”Ingen studietjänare [äldste] att luta sig mot. Inga möten. Ett förkrossat hjärta. En sliten bibel. Långa timmar i bön.”

Vad var det hos Millennii Dagning, Zion’s Watch Tower och andra av Sällskapets publikationer som grep tag i människors hjärta och drev dem att vidta sådana bestämda åtgärder? C. T. Russell använde en metod att förklara bibliska läror som skilde honom från många skribenter på hans tid. Han trodde att Bibeln var Guds ofelbara ord och att dess läror skulle stämma överens. Så om någon del av Bibeln är svår att förstå, menade han, borde det klarläggas och uttolkas av en annan del av det inspirerade ordet. Han försökte inte stödja de förklaringar han lade fram med dåtidens teologers vittnesbörd eller med de så kallade tidiga kyrkofädernas uppfattningar. Så här skrev han i band I av Millennii Dagning: ”Vi anse det vara en vanlig brist icke endast i vår utan ock i alla tider, att man tror på vissa läror, endast därför att andra, för vilka man hyste förtroende, gjorde det. ... Sanningssökare böra tömma ut traditionens grumliga vatten ur sina kärl och fylla dem vid sanningens källa — Guds ord.”

Allteftersom ett växande antal sådana sanningssökare reagerade positivt på det de läste i Sällskapet Vakttornets publikationer, blev det nödvändigt att vidta vissa oväntade förändringar i Allegheny.

Högkvarter i Bibelhuset

De bibelforskare i Allegheny som var knutna till utgivningen av Zion’s Watch Tower ansågs vara de mest erfarna i att utföra Herrens verk och betraktades av alla församlingar som de som tog ledningen. Först hade de högkvarteret på Fifth Avenue 101 i Pittsburgh och längre fram på Federal Street 44 i Allegheny. Men i slutet av 1880-talet blev det nödvändigt att utvidga. Russell planerade därför att bygga större lokaler. År 1889 färdigställdes en fyravåningars tegelbyggnad på Arch Street 56—60 i Allegheny. Byggnaden värderades till 34.000 dollar och blev känd som Bibelhuset. Den fungerade som Sällskapets högkvarter i omkring 19 år.

År 1890 betjänade den lilla familjen i Bibelhuset flera hundra som var aktivt förbundna med Sällskapet Vakttornet. Men allteftersom 1890-talet skred framåt, var det fler som visade intresse för deras verksamhet. Enligt en ofullständig rapport som publicerades i Zion’s Watch Tower firades åminnelsen av Kristi död den 26 mars 1899 vid 339 separata möten med 2.501 deltagare. Men hur skulle man kunna hålla samman det växande antalet bibelforskare i endräkt?

Den växande hjorden förenas

C. T. Russell uppmuntrade alla läsarna av Zion’s Watch Tower att komma tillsammans överallt där de kunde för att bilda grupper, små eller stora, i syfte att bygga upp varandra andligen. Skriftenliga råd gavs genom spalterna i Zion’s Watch Tower. Resande representanter för Sällskapet Vakttornet skickades också ut från högkvarteret för att hålla kontakt med de olika grupperna och för att bygga upp dem andligen.

Med jämna mellanrum hölls också särskilda sammankomster som besöktes av bibelforskare från många platser. ”Detta är en SPECIELL INBJUDAN till alla läsare som kan komma”, löd uppmaningen i Zion’s Watch Tower för mars 1886. Vad var det för tilldragelse? Det årliga högtidlighållandet av Herrens kvällsmåltid som skulle äga rum söndagen den 18 april 1886 i Allegheny. Men man planerade mer: En serie specialmöten skulle hållas på kvällarna under veckan som följde. Bibelforskarna i Allegheny upplät sina hem — och öppnade sina hjärtan — utan kostnad för de besökande. Under några år framåt hölls liknande sammankomster i Allegheny vid tiden för åminnelsen av Herrens död.

Under senare delen av 1890-talet började man organisera konvent på många platser. C. T. Russell höll ofta tal vid dessa tillfällen. Hur var det att lyssna till honom?

Ralph Leffler, som hörde C. T. Russell tala, berättade: ”När han stod på podiet inför en åhörarskara, bar han alltid en lång, svart rock och en vit halsduk. Han talade inte högt, och han använde aldrig någon mikrofon eller högtalare, för sådana hade inte uppfunnits ännu. Likväl nådde hans stämma alltid till de avlägsnaste delarna av auditoriet. Han kunde hålla en stor åhörarskaras uppmärksamhet vid liv inte bara en timme, utan ibland två eller tre timmar. Han brukade alltid börja sitt tal med en hövlig bugning inför åhörarna. Medan han talade, stod han inte stilla som en staty, utan han var alltid i rörelse, gestikulerade med sina armar och gick sakta från den ena sidan till den andra eller från framkanten och bakåt. Inte någon enda gång såg jag honom hålla några anteckningar eller något manuskript i händerna — endast Bibeln, som han använde mycket ofta. Han talade från hjärtat och på ett sätt som var mycket övertygande. På podiet fanns det då oftast bara ett litet bord, där det låg en bibel och stod en tillbringare med vatten och ett glas ur vilket talaren då och då tog en klunk vatten.”

Dessa tidiga konvent var tillfällen till varm gemenskap och andlig vederkvickelse. De tjänade till att stärka endräkten bland alla bibelforskare och till att offentliggöra bibliska sanningar. Under tiden, medan 1890-talet närmade sig sitt slut, blev det uppenbart för bibelforskarna att mycket mer behövde göras för att så ut Bibelns sanning. Men de var fortfarande relativt få till antalet. Fanns det något sätt att nå miljoner fler människor än de kunde få kontakt med genom de metoder som de då använde? Visst fanns det det!

Evangelisering med hjälp av dagstidningar börjar

Vid slutet av 1800-talet hade världen täckts med ett nät av telegrafledningar. Telegrafen var billig och snabb; den revolutionerade pressen. Nyheter kunde snabbt vidarebefordras över långa avstånd och tryckas i tidningar. Tidigt på 1900-talet såg C. T. Russell och hans medförbundna dagstidningar som ett effektivt sätt att nå ett stort antal människor. Russell sade längre fram: ”Dagstidningen har blivit den stora faktorn i den civiliserade världens dagliga liv.”

Zion’s Watch Tower för 1 december 1904 tillkännagav att predikningar av C. T. Russell förekom i tre dagstidningar. I numret för 15 december 1904 av Zion’s Watch Tower tillkännagavs det under rubriken ”Tidningsevangelisering”: ”Miljoner predikningar har sålunda spridits när och fjärran, och åtminstone vissa har gjort nytta. Om det är Herrens vilja, skall vi med glädje få se denna ’dörr’ hållas öppen, eller rentav öppnas ännu mer.” Dörren till ”tidningsevangelisering” öppnade sig ännu mer. Man beräknar att år 1913 nådde Russells predikningar 15.000.000 läsare via 2.000 dagstidningar!

Men hur klarade Russell av att låta en predikan i veckan gå i tryck även då han var ute och reste? Varje vecka telegraferade han en predikan (som fyllde omkring två tidningsspalter) till ett tidningssyndikat, som i sin tur telegraferade materialet vidare till tidningar i USA, Canada och Europa.

Russell var övertygad om att Herren hade slagit upp dörren till tidningspredikande på vid gavel. Under 1900-talets första decennium blev det bibliska budskap som Russell och hans medförbundna förkunnade vida känt genom sådana predikningar som publicerades i dagstidningarna. I en publikation med titeln The Continent skrev man en gång så här om Russell: ”Hans skrifter sägs ha större spridning i tidningarna för varje vecka än någon annan levande människas, utan tvivel större än den samlade spridningen av alla Nordamerikas prästers och predikanters skrifter.”

Flyttning till Brooklyn

Medan tidningspredikandet expanderade, såg sig bibelforskarna om efter en annan plats varifrån de kunde skicka ut predikningarna. Varför det? Bibelhuset i Allegheny hade blivit för litet. Man tänkte också att om Russells predikningar utgick från en större, mera känd stad, skulle det leda till att predikningarna publicerades i fler tidningar. Men vilken stad? Zion’s Watch Tower för 15 december 1908 förklarade: ”Vi kom helt och hållet till den slutsatsen, efter att ha sökt Guds vägledning, att Brooklyn i New York, med sin stora medelklassbefolkning och känd som ’kyrkornas stad’, av dessa skäl skulle vara vårt mest lämpliga centrum för skördearbetet under de få återstående åren.”

Så år 1908 sändes flera av Sällskapet Vakttornets representanter, däribland dess juridiske rådgivare, Joseph F. Rutherford, till New York. Vad var deras avsikt? Att komma i besittning av fastigheter som C. T. Russell hade fått ögonen på vid en tidigare resa. De köpte det gamla ”Plymouth Bethel”, som låg på Hicks Street 13—17 i Brooklyn. Det hade fungerat som missionshus för den närbelägna Plymouth Congregational Church, där Henry Ward Beecher en gång hade tjänat som pastor. Sällskapets representanter köpte också Beechers före detta bostad, en fyra våningar hög sandstensbyggnad på Columbia Heights 124, några kvarter bort.

Huset på Hicks Street byggdes om och kallades ”Brooklyn Tabernacle” (Brooklyntabernaklet). Det inrymde Sällskapets kontor och en hörsal. Efter omfattande renovering blev Beechers före detta bostad på Columbia Heights 124 det nya hemmet för staben vid Sällskapets högkvarter. Vad skulle det kallas? The Watch Tower för 1 mars 1909 förklarade: ”Vi skall kalla det nya hemmet ’Betel’ [som betyder ”Guds hus”].”g

Den så kallade tidningsevangeliseringen ökade ännu mer efter flyttningen till Brooklyn. Men det var inte det enda sättet att nå stora skaror av människor.

Förkunnandet av de goda nyheterna får ännu större utbredning

År 1912 satte Russell och hans medförbundna i gång med ett djärvt undervisningsprojekt som var långt före sin tid. Ja, det skulle komma att nå miljoner människor världen över. Det var ”Skapelsedramat i bilder” — ett kombinerat film- och ljusbildsprogram, synkroniserat med grammofoninspelningar av musik och tal. Det var omkring åtta timmar långt och framfördes i fyra delar. Förutom det ordinarie ”Skapelsedramat” lät man också iordningställa ”Eurekadramat”, som bestod av antingen inspelningarna av tal och musik eller inspelningarna plus ljusbilderna. Även om detta saknade film, uppskattades det mycket där det framfördes i mer glest befolkade områden.

Föreställ dig den historiska scenen: I januari 1914, under stumfilmseran,h var 5.000 personer närvarande i The Temple, en byggnad på West 63rd Street i New York. Många andra fick avvisas för att det inte fanns plats. Vad var det för stor tilldragelse? Jo, New York-premiären på ”Skapelsedramat i bilder”! Framför publiken var en stor filmduk. Medan de tittade — och lyssnade — inträffade något som väckte stor häpnad. C. T. Russell, som då var drygt 60 år, framträdde på duken. Hans läppar började röra sig, och man kunde höra vad han sade! Allteftersom föreställningen fortsatte fördes de närvarande — med hjälp av tal, färgbilder och musik — från jordens skapelse till slutet av Kristi tusenårsregering. Under föreställningen fick de också (med hjälp av en teknik i vilken man fotograferar med tidsintervall) se andra saker som förbluffade dem — hur en blomma slog ut och hur en kyckling kläcktes. De blev verkligen imponerade!

Vid slutet av år 1914 hade ”Skapelsedramat” visats för miljoner människor i Nordamerika, Europa, på Nya Zeeland och i Australien. ”Skapelsedramat” visade sig verkligen vara ett effektivt medel för att nå stora skaror människor på förhållandevis kort tid.

Men hur var det med oktober 1914? I flera årtionden hade Russell och hans medförbundna förkunnat att hedningarnas tider skulle sluta år 1914. Förväntningarna var högt ställda. C. T. Russell hade varit kritisk mot dem som hade ställt upp olika datum för Herrens återkomst, till exempel William Miller och vissa adventistgrupper. Men ända sedan han började sitt samarbete med Nelson Barbour var han övertygad om att det fanns en exakt kronologi, grundad på Bibeln, och att den pekade på år 1914 som slutet på hedningarnas tider.

När detta betydelsefulla år närmade sig var förväntningarna stora bland bibelforskarna, men inte allt som de förväntade sig fanns direkt uttryckt i Bibeln. Vad skulle hända?

Kapitel 6

En prövningens tid (1914—1918)

”Låt oss komma ihåg att vi befinna oss i en pröfningens tid. ... Om det finnes något skäl, som skulle leda någon till att släppa Herren och hans sanning och upphöra att offra för Herrens sak, så var det icke blott och bart kärleken till Gud utan någonting annat i den människans hjärta, som dikterade hennes intresse för Herren. Sannolikt var det hoppet att tiden var kort; invigningen var blott för en viss tid. Om detta är fallet så är det nuvarande ögonblicket en lämplig tidpunkt att släppa taget.”

DESSA ord, som stod att läsa i Vakt-Tornet för 1 januari 1915, kunde inte ha varit mer passande vid den tiden. Åren 1914—1918 visade sig verkligen vara ”en pröfningens tid” för bibelforskarna. En del av prövningarna kom inifrån, från deras egna led; andra kom utifrån. Men de medförde alla att bibelforskarna prövades på sätt som uppenbarade om de verkligen hade ”kärleken till Gud” i hjärtat. Skulle de hålla fast vid ”Herren och hans sanning” eller släppa taget?

Stora förväntningar

Den 28 juni 1914 dödades den österrikisk-ungerske tronföljaren, ärkehertig Frans Ferdinand, av en lönnmördares kula. Detta mord utlöste det ”stora kriget”, som första världskriget till en början kallades. Striderna började i augusti 1914, då Tyskland tågade in i Belgien och Frankrike. På hösten det året var blodbadet i full gång.

”Hedningarnas tid är ute; deras kungar har haft sin dag”! Dessa ord utropade broder Russell då han kom in i matsalen vid Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn fredagsmorgonen den 2 oktober 1914. Spänningen var stor. De flesta av de närvarande hade i många år sett fram emot året 1914. Men vad skulle slutet på hedningarnas tider föra med sig?

Första världskriget rasade, och vid den tidpunkten trodde man att kriget skulle leda till en tid av global anarki som skulle medföra slutet på den existerande tingens ordning. Det fanns också andra förväntningar kring året 1914. Alexander H. Macmillan, som hade blivit döpt i september 1900, berättade längre fram: ”En del av oss trodde allvarligt på att vi skulle fara till himlen under första veckan av påföljande oktober.”a Ja, då Macmillan tänkte tillbaka på den morgon då Russell tillkännagav att hedningarnas tider var slut, medgav han: ”Vi var mycket upptända och jag skulle inte ha blivit förvånad, om vi i det ögonblicket hade farit upp — som en signal att börja himmelsfärden — men naturligtvis hände i verkligheten ingenting sådant.”

Under 1800-talet hade många av anhängarna till William Miller och olika adventistgrupper förlorat tron, då deras förväntningar i samband med Herren Jesu återkomst inte hade blivit infriade. Men hur blev det med bibelforskarna som var förbundna med Russell? Hade somliga anslutit sig på grund av tanken på sin egen tidiga frälsning snarare än på grund av kärlek till Gud och en stark önskan att göra hans vilja?

”Broder Russell, blev du inte missräknad?”

Broder Russell hade uppmuntrat bibelforskarna att hålla sig vakna och att vara beslutna att fortsätta i Herrens verk, även om förhållandena inte kulminerade så snart som de kanske hade förväntat.

Oktober 1914 gick till ända, och C. T. Russell och hans medförbundna befann sig fortfarande på jorden. Också oktober 1915 gick till ända. Var Russell besviken? I Vakt-Tornet för 15 april 1916 skrev han: ”’Men, broder Russell, hvad är din tanke angående tiden för vår förvandling? Blef du icke missräknad att den icke kom då vi hoppades att den skulle komma?’ frågar någon. Nej, svara vi, vi blefvo icke besvikna. ... Bröder, sådana bland oss, som äro i den rätta ställningen till Gud, äro icke besvikna öfver någon af hans anordningar. Vi ville icke att vår egen vilja skulle ske; när vi därför funno att vi väntade den orätta saken i oktober 1914, så voro vi glada att Herren icke förändrade sin plan för att tillfredsställa oss. Vi önskade icke att han skulle göra det. Vi blott och bart önska att kunna fatta hans planer och afsikter.”

Nej, bibelforskarna blev inte tagna ”hem” till himlen i oktober 1914. Likväl slutade hedningarnas tider det året. Det stod klart att bibelforskarna hade mer att lära om innebörden av året 1914. Vad skulle de göra under tiden? Arbeta! Som det uttrycktes i Vakt-Tornet för 1 oktober 1916: ”Vi föreställde oss, att skördeverket att inbärga församlingen skulle vara fullbordadt före slutet af hedningarnas tider, men ingenting i bibeln sade detta. ... Äro vi bedröfvade öfver att skördeverket fortsätter? Nej, säkerligen icke. ... Vår närvarande ställning, kära bröder, bör vara en ställning af stor tacksamhet till Gud, tilltagande uppskattning af den sköna sanning, som han förlänat oss förmånen att se och att fullkomligt öfverensstämma med, och växande nit i att hjälpa till att bringa sanningen till andras kunskap.”

Men fanns det mycket mer att göra i skördearbetet? Broder Russell trodde uppenbarligen det. Det framgår av ett samtal han hade med broder Macmillan på hösten 1916. Efter att ha kallat Macmillan till sitt arbetsrum på Betel i Brooklyn sade Russell till honom: ”Arbetets omfång ökar snabbt och det kommer att fortsätta att öka, ty det finns ett världsomspännande verk att utföra — att predika ’evangelium om riket’ i hela världen.” Russell ägnade tre och en halv timme åt att för Macmillan beskriva det stora arbete som han med utgångspunkt i Bibeln förstod ännu låg framför dem.

Bibelforskarna hade genomgått en svår prövning. Men med hjälp av Vakt-Tornet blev de styrkta att övervinna sin besvikelse. Prövningens tid var emellertid långt ifrån över.

”Vad skall hända nu?”

Den 16 oktober 1916 gav sig broder Russell och hans sekreterare, Menta Sturgeon, i väg på en tidigare planerad föredragsresa i de västra och sydvästra delarna av Förenta staterna. Russell var emellertid allvarligt sjuk vid den tidpunkten. De reste först till Detroit i Michigan via Canada. Efter att ha gjort uppehåll i Illinois, Kansas och Texas kom de två männen till Kalifornien, där Russell höll sitt sista tal söndagen den 29 oktober i Los Angeles. Två dagar senare, tidigt på tisdagseftermiddagen den 31 oktober, dog den 64-årige Charles Taze Russell på ett tåg nära Pampa i Texas. Ett meddelande om hans död publicerades i Vakt-Tornet för 1 januari 1917.

Hur reagerade Betelfamiljen, när nyheten om broder Russells död meddelades? A. H. Macmillan, som fungerade som Russells biträde på kontoret medan Russell var borta, berättade senare om den morgon då han läste upp telegrammet för Betelfamiljen: ”Jämmer av sorg hördes i hela salen. Några grät högljutt. Ingen åt frukost den morgonen. Alla var ytterst upprörda. Vid slutet av måltidstimmen samlades de i små grupper för att tala och viska. ’Vad skall hända nu?’ Föga arbete uträttades den dagen. Vi visste inte vad vi skulle ta oss till. Det var så oväntat, och ändå hade Russell försökt att förbereda oss på det. Vad skulle vi göra? Den första chocken vid förlusten av C. T. Russell var den värsta. Under de första dagarna var vår framtid som en ogenomtränglig mur. Under hela sitt liv hade Russell varit ’the Society’, Sällskapet. Arbetet grupperade sig kring hans dynamiska beslutsamhet att få Guds vilja genomförd.”

Efter begravningshögtidligheterna i The Temple i New York och i Carnegie Hall i Pittsburgh begravdes broder Russell på Betelfamiljens begravningsplats i Allegheny, i enlighet med hans begäran. En kort biografi över Russell tillsammans med hans sista vilja och testamente publicerades i Vakt-Tornet för 1 februari 1917 och även i senare upplagor av första bandet av Studier i Skriften.

Vad skulle hända nu? Det var svårt för bibelforskarna att föreställa sig någon annan ta broder Russells plats. Skulle deras förståelse av Bibeln fortsätta att öka, eller skulle den stanna där den var? Skulle de bli en sekt med honom som centralgestalt? Russell själv hade tydligt klargjort att han väntade sig att verket skulle fortsätta. Så efter hans död uppstod snart helt naturligt några frågor: Vem skulle övervaka innehållet i The Watch Tower och andra publikationer? Vem skulle efterträda Russell som president?

En förändring i administrationen

I sitt testamente redogjorde Russell för en anordning med en redaktionskommitté bestående av fem personer som skulle fastställa innehållet i The Watch Tower.b Dessutom gjorde styrelsen för Watch Tower Bible and Tract Society anordningar för en verkställande kommitté bestående av tre personer — A. I. Ritchie, W. E. Van Amburgh och J. F. Rutherford — som skulle utöva allmän tillsyn över Sällskapets hela arbete under styrelsens kontroll.c Men vem skulle bli ny president? Detta skulle man besluta om vid Sällskapets nästa årsmöte omkring två månader senare, den 6 januari 1917.

Till att börja med gjorde den verkställande kommittén sitt bästa för att hålla det hela samman och uppmuntra bibelforskarna att förbli verksamma och inte tappa modet. The Watch Tower fortsatte att komma ut och innehöll artiklar som Russell hade skrivit före sin död. Men när årsmötet närmade sig blev läget alltmer spänt. Somliga började till och med bedriva valkampanj för att få den de föredrog vald till president. Andra verkade på grund av sin djupa respekt för broder Russell mer inriktade på att försöka efterlikna hans egenskaper och skapa ett slags kult kring honom. Men de flesta bibelforskarna var i första hand intresserade av att fortsätta med det arbete som Russell hade vigt sitt liv åt.

Medan tidpunkten för valet närmade sig kvarstod frågan: Vem skulle efterträda Russell som president? Vakt-Tornet för 15 maj 1917 redogjorde för utgången av årsmötet och förklarade: ”I mycket väl valda ordalag uttryckte broder A. N. Pierson sin djupa uppskattning och kärlek för broder Russell samt framhöll, att han såsom ombud för vänner öfver hela landet erhållit deras fullmakter till förmån för broder Rutherford såsom president, och framhöll vidare att han själf var i full sympati därmed.” Sedan Rutherfords namn nominerats och fått stöd, förekom inga ytterligare nomineringar, och därför ”kastade sekreteraren valkulan enligt reglerna, och broder Rutherford blef med konventets enhälliga val förklarad som sällskapets president”.

Hur mottogs den nye presidenten efter det att valet hade avgjorts? I det ovannämnda numret av Vakt-Tornet rapporterades det: ”Vännerna öfverallt hade allvarligt bedit om Herrens hjälp och ledning i förbindelse med valet, och när detta var afgjordt voro alla nöjda och lyckliga, troende att Herren hade ledt deras förehafvande och besvarat deras böner. Fullkomlig harmoni rådde bland alla de närvarande.”

Denna ”fullkomliga harmoni” varade dock inte särskilt länge. Den nye presidenten mottogs entusiastiskt av många, men inte av alla.

Den nye presidenten fortsätter framåt

Broder Rutherford var inte inställd på att förändra organisationens inriktning, utan på att fortsätta framåt enligt det mönster som Russell hade fastställt. Antalet resande representanter för Sällskapet (kända som pilgrimer) utökades från 69 till 93. Spridandet av Sällskapets kostnadsfria traktater intensifierades under vissa söndagar utanför kyrkorna och regelbundet i förkunnartjänsten från hus till hus.

”Pastoralarbetet”, som hade påbörjats före Russells död, intensifierades nu. Detta var ett uppföljningsarbete som påminner om den återbesöksverksamhet som utförs av Jehovas vittnen nu för tiden. För att ytterligare ge ny livskraft åt predikoarbetet utökade Sällskapets nye president kolportörarbetet. Antalet kolportörer (föregångare till dagens pionjärer) utökades från 372 till 461.

”Året 1917 började med ganska nedslående utsikter”, kunde man läsa i Vakt-Tornet för 1 mars 1918. Ja, efter C. T. Russells död förekom en del farhågor, en del tvivel och en del fruktan. Trots det var årsrapporten uppmuntrande, för aktiviteten på fältet hade ökat. Ja, arbetet gick verkligen framåt. Hade bibelforskarna gått igenom ytterligare en prövning — C. T. Russells död — framgångsrikt?

Försök att överta kontrollen

Inte alla stödde den nye presidenten. C. T. Russell och J. F. Rutherford var mycket olika som människor. De hade olika personlighet och olika bakgrund. Somliga hade svårt att acceptera dessa olikheter. Enligt deras synsätt kunde ingen fylla broder Russells plats.

Det var några få, i synnerhet vid högkvarteret, som direkt ogillade broder Rutherford. Det faktum att verket gick framåt och att han gjorde allt han kunde för att följa de riktlinjer som Russell hade ställt upp verkade inte göra något intryck på dem. Motståndet växte snart. Fyra ledamöter av Sällskapets styrelse gick så långt att de försökte få bort den administrativa ledningen ur Rutherfords händer. Situationen tillspetsades på sommaren 1917, då Den fullbordade hemligheten, sjunde bandet av Studier i Skriften, gavs ut.

Broder Russell fick aldrig tillfälle att färdigställa detta band medan han levde, även om han hade hoppats att göra det. Efter hans död utsåg Sällskapets verkställande kommitté två medarbetare, Clayton J. Woodworth och George H. Fisher, till att färdigställa boken, som var en kommentar till Uppenbarelseboken, Höga Visan och Hesekiel. Den byggde delvis på material som Russell hade skrivit om dessa bibelböcker, och ytterligare kommentarer och förklaringar tillfogades. Det färdiga manuskriptet godkändes för publicering av Sällskapets befattningshavare och presenterades för Betelfamiljen vid middagsbordet tisdagen den 17 juli 1917. Vid samma tillfälle gjordes en uppseendeväckande pålysning — de fyra oppositionella styrelseledamöterna hade avsatts, och broder Rutherford hade utnämnt fyra andra i deras ställe. Hur blev reaktionen?

Det var som om en bomb hade exploderat! De fyra avsatta ledamöterna utnyttjade tillfället och satte i gång en fem timmar lång debatt inför Betelfamiljen om hur Sällskapets angelägenheter sköttes. Ett antal av Betelfamiljen sympatiserade med motståndarna. Motståndet fortsatte i flera veckor, och orosstiftarna hotade att ”störta den rådande tyrannin”, som de uttryckte det. Men broder Rutherford hade en solid grundval för de åtgärder han hade vidtagit. Hur så?

Det visade sig att även om de fyra oppositionella ledamöterna hade utsetts av broder Russell, så hade utnämnandet av dem aldrig bekräftats genom omröstning av sammanslutningens medlemmar vid Sällskapets årsmöte. Juridiskt sett var alltså dessa fyra över huvud taget inte ledamöter av styrelsen. Rutherford hade vetat om det, men han hade till en början inte nämnt något om det. Varför inte? Han ville inte ge intryck av att han gick emot broder Russells önskemål. Men när det stod klart att de inte ville upphöra med sitt motstånd, agerade Rutherford inom ramen för sin myndighet och sitt ansvar som president och ersatte dem med fyra andra, vilkas förordnande skulle bekräftas vid nästa årsmöte, som skulle hållas i januari 1918.

Den 8 augusti lämnade de missnöjda före detta styrelseledamöterna och deras understödjare Betelfamiljen. De hade blivit ombedda att flytta med anledning av den oro de skapat. Snart började de sprida sitt motstånd genom en omfattande kampanj med föredrag och brevskrivning över hela Förenta staterna, Canada och Europa. Följden blev att ett antal församlingar av bibelforskare efter sommaren 1917 splittrades i två grupper — de som var lojala mot Sällskapet och de som utgjorde ett lätt byte för motståndarnas inställsamma tal.

Men skulle de avsatta ledamöterna försöka påverka dem som var närvarande vid årsmötet och på så sätt försöka få kontroll över organisationen? Rutherford väntade en sådan reaktion, och han ansåg det därför vara tillrådligt att göra en enkät i alla församlingar. Vad blev resultatet? Enligt rapporten som publicerades i The Watch Tower för 15 december 1917 (Vakt-Tornet för 1 mars 1918) gav det överväldigande flertalet av dem som röstade sitt stöd åt J. F. Rutherford och de ledamöter som samarbetade med honom! Detta bestyrktes vid årsmötet.d Motståndarnas försök att överta kontrollen hade misslyckats!

Vad hände sedan med motståndarna och deras understödjare? Efter årsmötet i januari 1918 bröt sig motståndarna ut och valde till och med att fira Åminnelsen, den 26 mars 1918, för sig själva. Den eventuella enhet som rådde bland dem blev kortlivad, och det dröjde inte länge förrän de splittrades i olika sekter. I de flesta fall minskade de i antal, och deras verksamhet avtog eller upphörde helt.

Det var uppenbart att bibelforskarna efter broder Russells död ställdes inför ett verkligt lojalitetsprov. Som Tarissa P. Gott, döpt år 1915, uttryckte det: ”Många av dem som hade förefallit vara så starka och hängivna mot Herren ... började dra sig undan. ... Allt detta föreföll helt enkelt inte rätt, men det ägde rum, och det gjorde oss upprörda. Men jag sade till mig själv: ’Var det inte den här organisationen som Jehova använde för att befria oss från den falska religionens bojor? Har vi inte smakat hans godhet? Om vi skulle lämna den nu, vart skulle vi då gå? Skulle det då inte sluta med att vi följde någon människa?’ Vi kunde inte förstå varför vi skulle slå följe med avfällingarna, och därför stannade vi kvar.” — Joh. 6:66—69; Hebr. 6:4—6.

En del av dem som lämnade organisationen ångrade sig senare och förenade sig igen med bibelforskarna i tillbedjan. Det stora flertalet fortsatte, precis som syster Gott, att samarbeta med Sällskapet Vakttornet och broder Rutherford. Den kärlek och enhet som band dem samman hade byggts upp under många års samvaro vid möten och konvent. De lät ingenting upplösa detta föreningsband. — Kol. 3:14.

År 1918 hade bibelforskarna överlevt prövningar inifrån. Men vad skulle hända om det uppstod motstånd från dem som var utanför?

Föremål för angrepp

Under senare delen av år 1917 och början av år 1918 spred bibelforskarna energiskt den nya boken Den fullbordade hemligheten. Mot slutet av år 1917 var det tryckeri som Sällskapet använde i full gång med att öka upplagan till 850.000 exemplar. I Vakt-Tornet för 1 mars 1918 rapporterades det: ”Omsättningen af sjunde delen är ojämförligt mycket större än omsättningen under lika lång tid af någon annan känd bok med undantag af bibeln.”

Men alla var inte så förtjusta över framgången med Den fullbordade hemligheten. Boken innehöll en del uttalanden om kristenhetens prästerskap som var mycket skarpa. Detta förargade prästerna så mycket att de försökte övertala myndigheterna att förbjuda bibelforskarnas publikationer. Till följd av detta motstånd, som anstiftats av prästerna, blev Den fullbordade hemligheten förbjuden i Canada i början av år 1918. Motståndet mot bibelforskarna trappades snart upp också i Förenta staterna.

För att avslöja att det var prästerskapet som stod bakom dessa påtryckningar gav Sällskapet Vakttornet den 15 mars 1918 ut traktaten Kingdom News (Nyheter om Guds rike) nr 1. Vilket budskap innehöll den? Rubriken gick över sex spalter och löd: ”Religiös intolerans — Pastor Russells efterföljare förföljs därför att de talar om sanningen för människor”. Under rubriken ”Behandlingen av bibelforskarna påminner om mörkaste medeltid” framlades fakta om förföljelsen och förbudet som hade börjat i Canada. Vilka var då anstiftarna? Traktaten gick rakt på sak när den riktade uppmärksamheten på prästerskapet, som beskrevs som ”en trångsynt klass av män som systematiskt har försökt att hindra folket från att förstå Bibeln och att kväva all bibelundervisning såvida den inte kommer genom dem”.e Vilket kraftfullt budskap!

Hur reagerade prästerna på detta avslöjande? De hade redan orsakat svårigheter för Sällskapet Vakttornet. Men nu blev de rasande! På våren 1918 utlöste de en våg av våldsam förföljelse mot bibelforskarna i både Nordamerika och Europa. Det motstånd som hade anstiftats av prästerna drevs till sin spets den 7 maj 1918, då federala häktningsorder utfärdades för J. F. Rutherford och flera av hans nära medarbetare. På sommaren 1918 hade Rutherford och sju medarbetare satts i det federala fängelset i Atlanta i Georgia.

Men vad hände med verksamheten vid högkvarteret, nu när domare Rutherford och hans medarbetare var i fängelse?

Verket hålls i gång

I Brooklyn utsågs en verkställande kommitté till att ta hand om arbetet. Den viktigaste uppgiften för de förordnade bröderna var att fortsätta utgivningen av The Watch Tower. Bibelforskarna överallt behövde sannerligen all den andliga uppmuntran de kunde få. Under hela denna prövningens tid uteblev faktiskt inte ett enda nummer av The Watch Tower!f

Vilken anda rådde vid högkvarteret? Thomas (Bud) Sullivan, som längre fram tjänade som medlem av den styrande kretsen, berättade: ”Jag hade privilegiet att besöka Betel i Brooklyn på sensommaren 1918, när bröderna satt inspärrade. De bröder som hade hand om arbetet vid Betel var på intet vis räddhågade eller modlösa. Det var precis tvärtom. De var optimistiska och förvissade om att Jehova slutligen skulle ge sitt folk segern. Jag hade privilegiet att vara med vid frukostbordet på måndagsmorgonen, när de bröder som hade sänts ut på sina veckoslutsuppdrag avgav rapport. Man fick en fin bild av situationen. På allt sätt var bröderna tillitsfulla och väntade på att Jehova skulle fortsätta att leda deras verksamhet.”

Man ställdes emellertid inför många problem. Första världskriget rasade ännu. Det rådde brist på papper och kol, sådant som man absolut behövde för arbetet vid högkvarteret. Eftersom patriotiska känslor svallade, var det många som hade en mycket fientlig inställning till Sällskapet. Bibelforskarna betraktades som förrädare. Under dessa extrema omständigheter föreföll det omöjligt att fortsätta verksamheten i Brooklyn. Efter att ha rådgjort med andra bröder sålde därför den verkställande kommittén Brooklyn Tabernacle och stängde Betelhemmet. Den 26 augusti 1918 flyttades verksamheten tillbaka till Pittsburgh, till en kontorsbyggnad vid hörnet av Federal Street och Reliance Street.

Man bevarade ändå en god anda. Martha Meredith berättade: ”Vi i Pittsburgh kom tillsammans och beslöt att vi skulle fortsätta att hålla i gång verket tills bröderna kom ut ur fängelset. Vid den tidpunkten flyttades kontoret från Brooklyn till Pittsburgh, så bröderna blev fullt upptagna med att skriva artiklar till The Watch Tower och få dem tryckta. När tidskrifterna var klara att sändas ut, var det vi systrar som skötte inslagning och utsändning.”

Bibelforskarna hade ställts inför en del allvarliga provsättningar sedan hedningarnas tider utlöpte på hösten 1914. Skulle de klara av att fortsätta arbetet? Hade de verkligen ”kärleken till Gud” i sitt hjärta, eller hade de det inte? Skulle de orubbligt hålla fast vid ”Herren och hans sanning”, som Russell hade manat dem till, eller skulle de släppa taget?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 68]

Rutherford uppmanade motståndarna att lämna Betel

[Ruta på sidan 62]

”Några av oss kanske [hade] haft för brått”

När oktober 1914 närmade sig förväntade en del av bibelforskarna att de, såsom med anden smorda kristna, vid slutet av hedningarnas tider skulle få sin himmelska belöning. Ett exempel på detta är en episod som ägde rum vid ett konvent som hölls av bibelforskarna i Saratoga Springs i staten New York den 27—30 september 1914. A. H. Macmillan, som hade blivit döpt 14 år tidigare, höll ett tal onsdagen den 30 september. I talet sade han: ”Detta är sannolikt det sista offentliga tal jag kommer att hålla, ty vi skall snart fara hem [till himlen].”

Men två dagar senare (fredagen den 2 oktober) blev Macmillan föremål för lite godmodig skämtsamhet hemma i Brooklyn, där konventdeltagarna skulle samlas igen. Från sin stol vid huvudändan av bordet pålyste C. T. Russell: ”Vi skall göra några ändringar i programmet för söndagen [den 4 oktober]. Klockan 10.30 på söndag morgon skall broder Macmillan hålla ett tal för oss.” Vad blev reaktionen? Macmillan skrev längre fram: ”Alla skrattade hjärtligt, ty de kom ihåg vad jag hade sagt på onsdagen i Saratoga Springs om ’mitt sista offentliga tal’!”

”Nåja”, fortsatte Macmillan, ”jag fick bråttom att finna något att säga. Jag fann psalmen Ps 74:9: ’Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för hur länge.’ Nå, det var annorlunda. I det talet försökte jag visa vännerna, att några av oss kanske haft för brått, då vi tänkte att vi skulle komma till himlen med detsamma; vad vi borde göra var att energiskt ägna oss åt Herrens tjänst till dess han bestämde vilka av hans erkända tjänare, som skulle hämtas hem till himlen.”

[Ruta på sidan 67]

J. F. Rutherfords bakgrund

Joseph Franklin Rutherford föddes den 8 november 1869. Hans föräldrar var baptister och bodde på en farm i Morgan County i Missouri i USA. När Joseph var 16 år samtyckte hans far till att han skulle få studera vid college, förutsatt att han själv betalade sina studier och lejde en arbetare att ta hans plats på gården. Joseph, som var en beslutsam ung man, ordnade med ett lån av en vän och kunde på så sätt studera vid college samtidigt som han också studerade juridik.

Efter fullbordad akademisk examen praktiserade Rutherford hos domare E. L. Edwards i två år. När han var 20 år blev han officiell tingsnotarie vid domstolarna som hörde till Fourteenth Judicial Circuit i Missouri. Den 5 maj 1892 blev han advokat i delstaten Missouri. Rutherford fungerade längre fram som allmän åklagare i Boonville i Missouri i fyra år. Ännu längre fram fungerade han vid olika tillfällen som domare i speciella mål vid Eighth Judicial Circuit Court i Missouri. Det var därför han kom att bli känd som ”domare” Rutherford.

En uppgift av intresse är att Rutherford, för att få pengar till att betala sin utbildning, sålde uppslagsverk från dörr till dörr. Det var inget lätt arbete — han blev avsnäst många gånger. Vid ett tillfälle miste han nästan livet. Han var på väg för att besöka några lantgårdar när han föll ner i ett iskallt vattendrag. Han lovade sig själv att om någon någonsin skulle komma till hans kontor och sälja böcker sedan han blivit advokat, skulle han köpa dem. Han höll sitt ord och skaffade sig tre band av ”Millennii Dagning” av två kolportörer som kom till hans kontor i början av år 1894. Flera veckor senare läste han böckerna och skrev omedelbart ett brev till Sällskapet Vakttornet, i vilket han sade: ”Min kära hustru och jag själv har läst de här böckerna med största intresse, och vi betraktar det som en stor välsignelse från Gud att vi har fått tillfälle att lära känna deras innehåll.” År 1906 lät Joseph F. Rutherford döpa sig, och ett år senare blev han Sällskapet Vakttornets juridiske rådgivare.

[Ruta/Bild på sidan 69]

Inga människor på jorden ... är mer högt gynnade”

Den 21 juni 1918 blev J. F. Rutherford och flera av hans nära medarbetare dömda till 20 års fängelse. På falska grunder hade de förklarats skyldiga till konspiration. Hur kände de sig? I ett handskrivet meddelande (nedan), daterat den 22/23 juni, från fängelset vid Raymond Street i Brooklyn i New York, skrev broder Rutherford: ”Det finns förmodligen inga människor på jorden i dag som är mer högt gynnade och som är lyckligare än de sju bröderna som nu befinner sig i fängelse. De är medvetna om sin fullständiga oskuld i fråga om avsiktlig missgärning och gläder sig över att få lida med Kristus för att de lojalt har tjänat honom.”

[Ruta på sidan 70]

Offer för förföljelse anstiftad av prästerskapet

Sommaren 1918 befann sig J. F. Rutherford och sju av hans medarbetare i fängelse — offer för motstånd som hade anstiftats av prästerskapet. Men dessa åtta män var inte de enda måltavlorna för sådant hat. Längre tillbaka var det C. T. Russell som i första hand hade blivit föremål för angrepp från prästerskapet och pressen. Nu gick det också ut över bibelforskarna i allmänhet. ”The Golden Age” (”Den Gyllne Tidsåldern”; nu ”Awake!” [”Vakna!”]) för 29 september 1920 publicerade en målande och utförlig rapport om den illvilliga förföljelse som de fick utstå i USA. Den var som hämtad från inkvisitionen.g Följande redogörelser stod bland annat att läsa:

”Den 22 april 1918 i Wynnewood i Oklahoma blev Claud Watson först fängslad och sedan avsiktligt utsläppt till en pöbelhop bestående av predikanter, affärsmän och en del andra. De slog ner honom, fick en neger att piska honom och, då han börjat komma till medvetande igen, piska honom på nytt. Därefter hällde de tjära och fjädrar över hela honom och gned in tjäran i hans hår och hårbotten.”

”Den 29 april 1918 i Walnut Ridge i Arkansas blev W. B. Duncan, 61 år gammal, Edward French, Charles Franke, en herr Griffin och fru D. Van Hoesen fängslade. En pöbelhop bröt sig in i fängelset, använde det mest avskyvärda och oanständiga språk, piskade, tjärade, fjädrade dem och drev dem ut ur staden. Duncan tvingades gå fyrtio kilometer till sitt hem och återhämtade sig nätt och jämnt. Griffin blev så gott som blind och dog några månader senare som en följd av misshandeln.”

”Den 30 april 1918 ... i Minerva i Ohio blev S. H. Griffin först fängslad och därefter utsläppt till en pöbelhop, därefter uppläxad i femton minuter av prästen, varefter man upprepade gånger slog honom, överöste honom med förbannelser, sparkade honom, trampade på honom, hotade att hänga och dränka honom, drev honom ut ur staden, spottade på honom, knuffade omkull honom upprepade gånger, stack honom upprepade gånger med ett paraply, förbjöd honom att åka, följde efter honom åtta kilometer till Malvern i Ohio, arresterade honom igen, fängslade honom av säkerhetsskäl i Carrollton, varefter han slutligen fördes hem av modiga och plikttrogna myndighetspersoner som, efter att ha undersökt hans litteratur, sade rent ut: ’Vi finner inget att anmärka på hos den här mannen.’”

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 64]

Den 31 oktober 1916 dog den 64-årige Charles Taze Russell på ett tåg nära Pampa i Texas; många tidningar rapporterade om begravningen

[Bild på sidan 66]

J. F. Rutherford gjorde ett myndigt intryck; han var 188 centimeter lång och vägde omkring 100 kilo

[Bild på sidan 69]

Fängelset vid Raymond Street i Brooklyn i New York, där broder Rutherford och flera av hans nära medarbetare satt i sju dagar omedelbart efter det att deras domar hade fallit

[Bild på sidan 71]

Thomas (Bud) Sullivan besökte högkvarteret år 1918 och tjänade längre fram i Jehovas vittnens styrande krets

Kapitel 7

”Annonsera konungen och hans rike!” (1919—1941)

Tror du att härlighetens Konung har begynt sin regering? Då, tillbaka till fältet, o I, den allra högste Gudens söner! Ikläden eder vapenrustningen! Varen nyktra, varen vakande, varen verksamma, varen tappra! Varen trogna och sannfärdiga vittnen för Herren! Gån framåt i kampen tilldess varje spår av Babylon är ödelagt! Utbasunen budskapet vitt och brett! Världen måste veta att Jehova är Gud och att Jesus Kristus är konungars Konung och herrars Herre. Detta är dagen framför alla dagar. Se, Konungen regerar! I ären hans offentliga budbärare. Därför annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!”

DENNA dramatiska maning till verksamhet, som framfördes av J. F. Rutherford vid det internationella konventet i Cedar Point i Ohio år 1922, gjorde ett djupt intryck på de närvarande. Bibelforskarna lämnade detta konvent med en brinnande önskan att annonsera Riket. Men bara några få år tidigare verkade utsikterna att få tjäna som Rikets offentliga budbärare mycket små. J. F. Rutherford och sju av hans medarbetare satt i fängelse, och deras framtida roll inom organisationen tycktes vara oviss. Hur övervann man dessa svårigheter?

”Jag vet något om de lojalas lag”

Man planerade att hålla ett konvent i Pittsburgh i Pennsylvania den 2—5 januari 1919 under den period då broder Rutherford och hans medarbetare satt i fängelse. Men det här var inget vanligt konvent — det skulle kombineras med Sällskapet Vakttornets årsmöte lördagen den 4 januari 1919. Broder Rutherford var väl medveten om hur betydelsefullt detta möte var. Den lördagen letade han upp broder Macmillan på eftermiddagen och fann honom på fängelsets tennisplan. Enligt Macmillan hände följande:

”Rutherford sade: ’Mac, jag vill gärna tala med dig.’

’Ja, vad vill du mig?’

’Jag vill tala om vad som sker i Pittsburgh.’

’Jag skulle vilja vara med i turneringen här.’

’Är du inte intresserad av vad som händer? Vet du inte, att det är styrelseval idag? Du kan bli åsidosatt och ... [avsatt], och sedan får vi stanna här för alltid.’

’Broder Rutherford’, sade jag, ’låt mig säga dig något som du kanske inte har tänkt på. Detta är första gången sedan Sällskapet bildades, som det kan bli klart bevisat, vem Jehova vill ha som president.’

’Vad menar du med det?’

’Jag menar att ... [broder Russell] hade majoriteten av rösterna, och därför kunde han själv utnämna de olika styrelseledamöterna. Nu, när vi till synes står utanför, är det en annan sak. Men om vi kunde komma ut i tid för att komma till samlingen till detta möte, då skulle vi stiga in där och inta broder Russells plats med samma ärebetygelser, som tillföll honom. Då kunde det se ut som människors verk, inte Guds.’

Rutherford såg bara tankfull ut och gick i väg.”

Stämningen var spänd vid det möte som hölls i Pittsburgh den dagen. ”Förvirring, oenighet och dispyter hade varit förhärskande en tid”, påminde sig Sara C. Kaelin, som växte upp i trakten kring Pittsburgh. ”Somliga ville senarelägga mötet sex månader; andra ifrågasatte om det var lagenligt att välja ledamöter som satt i fängelse; andra föreslog alltigenom nya ledamöter.”

Efter en långdragen diskussion läste W. F. Hudgings, styrelseledamot i Peoples Pulpit Association,a upp ett brev från broder Rutherford för åhörarna. I detta sände han varma hälsningar till de församlade. ”Satans främsta vapen är STOLTHET, ÄRELYSTNAD och FRUKTAN”, varnade han. Som ett uttryck för sin önskan att ödmjukt underkasta sig Jehovas vilja föreslog han till och med vissa lämpliga män i den händelse att de röstberättigade skulle besluta sig för att välja nya ledamöter till Sällskapet.

Diskussionen fortsatte en stund till, och sedan tog E. D. Sexton, som hade förordnats till ordförande för en nomineringskommitté, till orda och sade:

”Jag kom hit alldeles nyss. Mitt tåg var fyrtioåtta timmar försenat på grund av att det fastnat i snön. Jag har något att säga, och för att det skall kännas lättare är det lika bra att jag säger det nu. Mina kära bröder, jag har kommit hit, liksom ni övriga har, med vissa tankar i sinnet — för och emot. ... Det finns inga juridiska hinder i vägen. Om vi önskar återvälja våra bröder i södern till vilket som helst ämbete som de kan inneha, kan jag inte, utifrån de [juridiska] råd jag har inhämtat, se eller förstå att detta på något som helst sätt skulle ha någon inverkan på deras fall inför Federala domstolen eller i allmänhetens ögon.

Jag tror att den största ära vi kan visa vår käre broder Rutherford skulle vara att återvälja honom till president för Watch Tower Bible & Tract Society. Jag tror inte att det finns något tvivel i allmänhetens sinne om hur vi ställer oss till förslaget. Om våra bröder har begått ett eller annat formellt fel genom att överträda en lag som de inte har förstått, så vet vi att deras motiv är goda. Och inför den Allsmäktige har de inte överträtt någon lag, vare sig Guds eller människors. Vi kan visa den största tillit, om vi återväljer broder Rutherford till Sällskapets president.

Jag är ingen jurist, men när det gäller det lagenliga i situationen kan jag säga att jag vet något om de lojalas lag. Lojalitet är något som Gud kräver. Jag kan inte föreställa mig att vi skulle kunna visa någon större tillit än att ha en omröstning OCH ÅTERVÄLJA BRODER RUTHERFORD TILL PRESIDENT.”

Broder Sexton gav tydligen uttryck åt samma känslor som de flesta av de närvarande hyste. Nomineringarna genomfördes, man röstade, och J. F. Rutherford valdes till president, C. A. Wise till vicepresident och W. E. Van Amburgh till sekreterare och kassaförvaltare.

Nästa dag knackade broder Rutherford på Macmillans cellvägg och sade: ”Stick ut din hand.” Han räckte sedan Macmillan ett telegram med meddelandet att Rutherford hade blivit omvald till president. ”Han var mycket lycklig att se detta bevis på övertygelsen att Jehova stod i spetsen för Sällskapet”, skrev Macmillan längre fram.

Valet var över, men broder Rutherford och de sju andra satt fortfarande i fängelse.

”En landsomfattande protestkampanj” till förmån för de fängslade

”Under de senaste veckorna har en landsomfattande protestkampanj satts i gång för dessa bröders skull”, stod det i The Watch Tower för 1 april 1919. Vissa tidningar krävde att J. F. Rutherford och hans medarbetare skulle friges. Bibelforskarna i alla delar av Förenta staterna visade sitt stöd genom att skriva brev till tidningsredaktörer, kongressmän, senatorer och guvernörer och uppmana dem att ingripa till förmån för de åtta som satt fängslade. Det stod klart att bibelforskarna inte skulle ge sig förrän deras åtta bröder var fria.

I mars 1919 skickade bibelforskarna i Förenta staterna runt en petition i vilken de vädjade till president Woodrow Wilson att göra bruk av sitt inflytande för att åstadkomma något av följande till förmån för de fängslade bröderna:

”FÖR DET FÖRSTA: En fullständig benådning, om detta nu är möjligt, ELLER

FÖR DET ANDRA: Att Ni anvisar justitiedepartementet att avskriva åtalet mot dem och att de blir frigivna, ELLER

FÖR DET TREDJE: Att de omgående försätts på fri fot mot borgen i väntan på att deras fall slutgiltigt avgörs av högre domstol.”

Inom två veckor fick bibelforskarna 700.000 namnunderskrifter. Petitionen blev dock aldrig överlämnad till presidenten eller regeringen. Varför inte det? Därför att innan det hann göras blev de åtta männen frigivna mot borgen. Vad åstadkom man då med ansträngningarna kring petitionen? I The Watch Tower för 1 juli 1919 hette det: ”Bevisen är överväldigande för att Herren önskade få detta arbete utfört, inte så mycket för att få bröderna ut ur fängelset som för att det skulle avges ett vittnesbörd om sanningen.”

”Välkomna hem, bröder”

Tisdagen den 25 mars lämnade de åtta bröderna Atlanta för att åka till Brooklyn. Nyheten om deras frigivning spred sig snabbt. Det var verkligen en rörande scen — bibelforskare hade samlats vid järnvägsstationer längs färdvägen i hopp om att få se dem och uttrycka glädje över deras frigivning. Andra skyndade till Betelhemmet i Brooklyn, som tidigare hade stängts, för att ordna med en välkomstfest. När bröderna kom tillbaka till Brooklyn den 26 mars, blev de frigivna mot en borgen av 10.000 dollar vardera, och sedan släpptes de.

”Omedelbart därefter ledsagades de af ett antal vänner till Betelhemmet, där mellan fem och sex hundra vänner hade samlats för att välkomna dem”, rapporterade Vakt-Tornet för 1 juni 1919. I matsalen satt ett stort baner på vilket det stod: ”Välkomna hem, bröder”. Nästan 50 år senare berättade Mabel Haslett, som var med vid denna festmåltid: ”Jag minns att jag gjorde hundra munkar, som bröderna verkade uppskatta efter att ha levt på fängelsekost i nio månader. Jag kan fortfarande se broder Rutherford sträcka sig efter dem. Det var en oförglömlig tilldragelse, när han och de övriga berättade sina erfarenheter. Jag minns också hur den kortväxte broder DeCecca fick stå på en stol, så att alla skulle kunna se och höra honom.”

På tisdagsmorgonen den 1 april anlände broder Rutherford till Pittsburgh, där högkvarteret nu låg. Även här planerade bröderna en festmåltid, när de hörde att han skulle komma. Den hölls på kvällen på Hotel Chatham. Förhållandena i fängelset hade emellertid satt sina spår. Broder Rutherford hade fått besvär med lungorna, och som en följd av det drabbades han av en svår lunginflammation efter frigivningen. Så kort därefter tvingade hans dåliga hälsa honom att bege sig till Kalifornien, där han hade några släktingar.

Provet i Los Angeles

Nu när broder Rutherford och de andra var fria uppstod frågan: Vad skall hända med arbetet att förkunna om Guds kungarike? Under den tid då bröderna satt i fängelse hade det knappast utövats någon organiserad tillsyn över förkunnararbetet. Man hade sålt Brooklyn Tabernacle och stängt Betelhemmet. Kontoren i Pittsburgh var små, och de ekonomiska tillgångarna var begränsade. Och hur stort var egentligen intresset för budskapet om Riket? Broder Rutherford beslöt att göra ett prov där borta i Kalifornien.

Man arrangerade ett möte i Clune’s Auditorium i Los Angeles söndagen den 4 maj 1919. ”Hoppet för den betryckta mänskligheten” var temat på det föredrag som allmänheten inbjöds till. Men talet skulle hållas av J. F. Rutherford — en man som just hade kommit ut från fängelset. Genom omfattande annonsering i tidningar lovade Rutherford att öppet presentera de faktiska förhållandena och förklara bakgrunden till att ledande representanter för Sällskapet hade blivit fällda i rätten på lagstridiga grunder. Skulle någon vara tillräckligt intresserad för att komma?

Gensvaret var överväldigande. Hela 3.500 personer mötte upp för att höra föredraget, och omkring 600 andra fick avvisas för att de inte fick plats. Broder Rutherford var hänförd! Han gick med på att tala till de övertaliga på måndagskvällen, och då kom 1.500. Men han var så sjuk att han inte kunde fullfölja detta föredrag. Efter en timme måste en av hans medarbetare ta över. Trots detta var provet i Los Angeles en framgång. Broder Rutherford var övertygad om att det fanns ett stort intresse för budskapet om Guds kungarike, och han var besluten att se till att det förkunnades.

Framåt i arbetet!

I juli 1919 var broder Rutherford tillbaka på sitt arbete vid högkvarteret i Pittsburgh. Under de följande månaderna hände saker och ting snabbt. Man gjorde anordningar för att hålla ett konvent för bibelforskarna i Cedar Point i Ohio den 1—8 september 1919. Sällskapets kontor flyttades tillbaka till Brooklyn och började fungera där den 1 oktober.

Vad skulle de göra nu? Deras uppdrag betonades klart och tydligt vid konventet i Cedar Point. Tisdagen den 2 september förklarade broder Rutherford: ”En kristens uppdrag på jorden ... är att förkunna budskapet om Herrens rike och rättfärdighet, som skall medföra välsignelser för hela den suckande skapelsen.” Tre dagar senare, fredagen den 5 september, som kallades ”Medarbetarnas dag”, sade broder Rutherford vidare: ”I allvarsamma stunder frågar en kristen sig helt naturligt: Hvarför är jag på jorden? Och svaret måste nödvändigt bli: Herren har i sin nåd gjort mig till sin ambassadör, som har att förkunna försoningens ord för världen, och min förmån och plikt är att förkunna detta budskap.”

Ja, det var dags att fortsätta med arbetet att förkunna om Guds kungarike! Och som en hjälp att kunna utföra detta uppdrag meddelade broder Rutherford: ”Under Herrens försyn ha vi sålunda vidtagit anstalter för utgifvandet af en ny tidning under namn af Den gyllene tidsåldern [på engelska The Golden Age].” Föga anade konventdeltagarna vilken modig tidskrift Den Gyllne Tidsåldern skulle bli.

”Detta första konvent efter första världskriget gav oss alla en stor skjuts framåt”, berättade Herman L. Philbrick, som reste till konventet från sitt hem i Boston i Massachusetts. Ja, konventet i Cedar Point sporrade bibelforskarna till verksamhet. De var redo att fortsätta med arbetet att förkunna de goda nyheterna. Det var som om de hade kommit till liv igen efter att ha varit döda. — Jämför Hesekiel 37:1—14; Uppenbarelseboken 11:11, 12.

Under tiden ägde betydelsefulla saker rum på världsscenen. Versaillesfördraget undertecknades den 28 juni 1919 och trädde i kraft den 10 januari 1920. Fördraget satte officiellt stopp för militära aktioner mot Tyskland under första världskriget och lade också grunden för bildandet av Nationernas förbund — en internationell sammanslutning som skapats för att bevara freden i världen.

”Annonsera Konungen och hans rike”

År 1922 återvände bibelforskarna till Cedar Point för ett nio dagar långt konvent från den 5 till den 13 september. Spänningen steg allteftersom deltagarna anlände till detta internationella konvent. Höjdpunkten på konventet nåddes fredagen den 8 september, när broder Rutherford höll talet ”Riket”.

Thomas J. Sullivan berättade senare: ”De som hade förmånen att få närvara vid detta möte kan ännu se framför sig broder Rutherfords allvar, när han uppmanade det fåtal rastlösa personer som gick omkring på grund av den intensiva hettan att ’SITTA NER’ och ’LYSSNA’ till talet oavsett kostnaden.” De som gjorde det blev inte besvikna, för det var i det här historiska talet som broder Rutherford uppmanade sina åhörare att ”annonsera Konungen och hans rike”.

Åhörarna reagerade med stor entusiasm. I Vakt-Tornet rapporterades det: ”Alla de närvarande fingo det faktum djupt inpräglat att det hädanefter på envar av de invigda vilar den förpliktelsen att handla såsom ett offentligt sändebud för Konungen och riket.” Bibelforskarna for hem från detta konvent med ett brinnande nit för predikoarbetet. Som syster Ethel Bennecoff, som var kolportör och då närmare 30 år, sade: ”Vi blev sporrade att ’annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike’ — ja, med större nit och kärlek i våra hjärtan än någonsin förr.”

Allteftersom det andliga ljuset av insikt blev klarare, började bibelforskarna urskilja spännande bibliska sanningar. (Ords. 4:18) Förståelsen av dessa dyrbara sanningar utgjorde en stark drivkraft i deras arbete med att förkunna om Guds kungarike. Samtidigt blev de tvungna att rätta till sitt tänkesätt — och för somliga var detta en verklig prövning.

”Ouppfyllda förhoppningar ... är [inte] något unikt för vår tid”

År 1920 sades det i broschyren Millioner som nu lefva skola aldrig dö: ”Vi kunna därför tillitsfullt vänta att år 1925 kommer att utmärka Abrahams, Isaks, Jakobs och de forntida trogna profeternas återvändande [från de döda] ... , hvilka komma att framträda i ett tillstånd af mänsklig fullkomlighet.” Man väntade sig inte bara att trogna män från forntiden skulle uppstå år 1925, utan somliga hoppades att smorda kristna skulle få sin himmelska belöning det året.b

Året 1925 kom och gick. Somliga övergav sitt hopp. Men det stora flertalet bibelforskare förblev trogna. Herald Toutjian, vars farföräldrar hade blivit bibelforskare kring sekelskiftet, förklarade: ”Vår familj kom emellertid att inse att ouppfyllda förhoppningar inte är något unikt för vår tid. Apostlarna hade själva liknande felaktiga förväntningar. ... Jehova är förtjänt av vår lojala tjänst och lovprisning med eller utan den slutliga belöningen.” — Jämför Apostlagärningarna 1:6, 7.

Vilken organisation — Jehovas eller Satans?

”Nationens födelse” — det var temat för en dramatisk artikel som publicerades i Vakt-Tornet för 15 maj 1925 (på engelska 1 mars 1925). Den lade fram en klarare förståelse av Uppenbarelseboken, kapitel 12, något som en del hade svårt att godta.

I artikeln förklarades det vad de symboliska gestalterna som nämns i det här kapitlet i Uppenbarelseboken betyder: ”Kvinnan” som föder (Up 12:1, 2 v. 1, 2) är ”Guds [himmelska] organisation”, ”draken” (Up 12:3 v. 3) ”djävulens organisation” och ”gossebarnet” (Up 12:5 v. 5, 1917) ”det nya riket eller den nya regeringen”. Med detta som grundval var det en sak som för första gången klart och tydligt förklarades: Det finns två tydligt åtskilda organisationer som motstår varandra — Jehovas och Satans. Och efter ”en strid ... i himmelen” (Up 12:7 v. 7, 1917) blev Satan och de demoner som understöder honom utkastade ur himlen och nerslungade till jorden.

”Vi satt ner och studerade det hela kvällen tills jag kunde förstå det helt klart”, skrev Earl E. Newell, som längre fram tjänade som resande representant för Sällskapet Vakttornet. ”Vi begav oss till en sammankomst i Portland i Oregon, och där fann vi vännerna helt upprörda, och somliga av dem var redo att förkasta Vakt-Tornet på grund av den här artikeln.” Varför var det så svårt för somliga att godta den här förklaringen av Uppenbarelseboken, kapitel 12?

En orsak var att förklaringen skilde sig så mycket från det som hade publicerats i Den fullbordade hemligheten, som till största delen var en postum sammanställning av broder Russells anteckningar.c Walter J. Thorn, som tjänade som resande pilgrim, förklarade: ”Artikeln om ’Nationens födelse’ var ... svår att få grepp om på grund av en tidigare uttolkning av vår käre broder Russell, en som vi trodde var sista ordet om Uppenbarelseboken.” Så det var inte att undra på att somliga snavade över förklaringen. ”Det är ställt utom all fråga att denna artikel torde bli ett sållningsmedel”, konstaterade J. A. Bohnet, en annan pilgrim, ”men de som äro verkligt allvarliga och uppriktiga i tron skola stå fast och glädja sig.”

Ja, de verkligt allvarliga och uppriktiga gladde sig sannerligen över den nya förklaringen. Det stod nu så klart för dem: Alla tillhör antingen Jehovas organisation eller Satans. Artikeln ”Nationens födelse” förklarade: ”Kom ihåg att ... vårt privilegium [är] att tappert strida för vår Konungs sak genom att förkunna hans budskap, vilket han givit oss att förkunna.”

Allteftersom 1920-talet och sedan 1930-talet skred framåt, kom det fler ljusblixtar i form av biblisk förståelse. Bibelforskarna slutade fira världsliga helgdagar och högtider, till exempel julen. De övergav också andra seder och trosuppfattningar, när de insåg att de hade ett ursprung som vanärade Gud.d Men de nöjde sig inte med att bara överge felaktiga seder och trosuppfattningar; de fortsatte också att se upp till Jehova för att han fortlöpande skulle ge dem uppenbarelser av sanning.

”Ni är mina vittnen”

”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” (Jes. 43:12) Med början på 1920-talet blev bibelforskarna mer och mer medvetna om den djupa innebörden i dessa ord av profeten Jesaja. Genom Vakt-Tornet blev de gång på gång uppmärksammade på sitt ansvar att bära vittnesbörd om Jehovas namn och hans kungarike. En milstolpe nåddes emellertid vid ett konvent som hölls i Columbus i Ohio år 1931.

Söndagen den 26 juli, vid middagstid, höll broder Rutherford det offentliga föredraget ”Riket som är världens hopp”. Det sändes samtidigt över ett stort antal radiostationer som var sammankopplade, och därtill var det ytterligare 300 stationer som längre fram återutsände budskapet. Vid slutet av talet varnade broder Rutherford kristenheten genom att läsa en svidande resolution betitlad ”En varning från Jehova”. Den riktades ”Till härskarna och till folken”. När han uppmanade dem som lyssnade att anta resolutionen, reste sig alla konventdeltagarna som en man och ropade ”Ja!” Av de telegram man senare mottog framgick det att många av dem som hade lyssnat på radio likaså hade gett uttryck åt sitt bifall.

Från klockan 1 på eftermiddagen, när det offentliga föredraget var över, och till klockan 4, då broder Rutherford kom upp på podiet igen, var atmosfären laddad av spänning. Broder Rutherford hade gjort en särskild pålysning och uppmanat alla som var verkligt intresserade av den varning till kristenheten som hade framförts på middagen att sitta på sina platser klockan 4.

Exakt klockan 4 inledde broder Rutherford med att säga att han betraktade det som han skulle säga som ytterst betydelsefullt för alla som kunde höra hans röst. Hans åhörare var mycket intresserade. Under sitt tal presenterade han ytterligare en resolution, som var betitlad ”Ett nytt namn”. Resolutionens höjdpunkt var förklaringen: ”Vi ... åstunda att varda kända under och kallade med detta namn, nämligen Jehovas vittnen.” De hänförda åhörarna formligen hoppade upp från sina platser och ropade ett rungande ”Ja!” De skulle hädanefter vara kända som Jehovas vittnen!

”Jehovas ande gjorde oss orädda”

Under år 1927 uppmuntrades Jehovas folk att ägna en stund varje söndag åt gruppvittnande. Genast gjordes försök att med rättsliga medel motstå detta. På bara några år började arresteringarna att öka — 268 enbart i Förenta staterna år 1933, 340 år 1934, 478 år 1935 och 1.149 år 1936. På vad grundade sig anklagelsen? Den omfattade flera punkter, bland annat att de bedrev försäljning utan tillstånd, att de störde den allmänna ordningen och att de bröt mot lagarna om söndagen som vilodag. De enskilda grupperna av vittnen hade ingen erfarenhet av hur de skulle uppträda inför polistjänstemän och domstolar. Att skaffa rättslig hjälp på det lokala planet var antingen för dyrt eller omöjligt på grund av fördomar. Sällskapet Vakttornet inrättade därför en juridisk avdelning i Brooklyn som kunde ge vägledning.

Det räckte emellertid inte med ett starkt rättsligt försvar. Dessa uppriktiga Jehovas vittnen var beslutna att leva upp till det namn de hade antagit. Tidigt under 1930-talet började de därför slå tillbaka genom att gripa till offensiven. Hur då? Med hjälp av en speciell form av predikoverksamhet som kallades divisionskampanjer. Tusentals frivilliga över hela Förenta staterna organiserades i divisioner. När vittnena arresterades i en stad för att de hade predikat från hus till hus, kom snart en division av frivilliga från andra områden och ”belägrade” staden genom att avge ett grundligt vittnesbörd.e

Dessa divisionskampanjer bidrog mycket till att stärka vittnena på enskilda platser. I varje division fanns det kvalificerade bröder som hade fått övning i att bemöta myndigheterna. Det var till stor uppmuntran för de bröder som bodde i ett område med problem, kanhända i en liten stad, att veta att de inte var ensamma om att förkunna Guds kungarike.

Det krävdes en hel del mod att delta i divisionskampanjerna på 1930- talet. Det var mitt under den stora depressionen, och det var svårt att få arbete. Ändå berättar Nicholas Kovalak j:r, som var resande tillsyningsman i omkring 40 år: ”När det kom en kallelse att bearbeta en plats med problem, brukade ’tjänstedirektören’ be om frivilliga. Enskilda ombads att inte ställa upp, ifall de var rädda att mista sina arbeten. ... Men vi gladdes alltid över att se att 100 % svarade ja!” John Dulchinos, en tillsyningsman från Springfield i Massachusetts, kommenterar den perioden så här: ”Ja, det var spännande år, och minnena av dem är dyrbara. Jehovas ande gjorde oss orädda.”

Under tiden började en upplysande insikt i Bibeln växa fram, en insikt som skulle få ett kraftfullt inflytande på verket.

Hur skulle Jonadab-vännerna betraktas?

År 1932 förklarades det att Jehonadab (Jonadab), kung Jehus medförbundne, förebildade en klass människor som skulle få evigt liv på jorden.f (2 Kung. 10:15—28) Jonadab-vännerna, som den kom att kallas, ansåg att det var ett privilegium att få vara förbunden med Jehovas smorda tjänare och få ha en viss del med dem i att annonsera Guds kungarike. Men vid den tidpunkten gjordes inga särskilda ansträngningar att församla och organisera dessa individer med ett jordiskt hopp.

Verklig uppmuntran gavs emellertid åt Jonadab-vännerna i Vakttornet för 15 oktober 1934. I artikeln ”Hans godhet” hette det: ”Bör en Jonadab inviga sig till Herren och döpas? Svar: Det kan inte råda ringaste tvivel om att det är riktigt för en Jonadab att inviga sig till att göra Guds vilja. Ingen kommer någonsin att få liv utan att göra det. Nedsänkningen i vatten är endast en symbol av att man har invigt sig till [eller, som vi numera säger: överlämnat sig åt] att göra Guds vilja, och därför är den säkerligen tillbörlig.” De som tillhörde Jonadab-klassen var hänförda!

Men ännu större glädjeämnen låg framför dem. Följande vår innehöll flera nummer av The Watchtower, med början från 1 april 1935, följande tillkännagivande: ”Återigen påminner Vakttornet sina läsare om att ett konvent för Jehovas vittnen och Jonadab-vänner g kommer att hållas i Washington, D.C., vilket börjar den 30 maj och slutar den 3 juni 1935.” Jonadab-vännerna såg ivrigt fram emot detta konvent.

Den ”stora skaran”, som det profeterades om i Uppenbarelseboken 7:9—17, var temat för ett tal som broder Rutherford höll under konventets andra eftermiddag. I detta föredrag förklarade han att den stora skaran utgjordes av den nutida Jonadab-klassen och att de som tillhör denna Jonadab-klass måste visa samma grad av trohet mot Jehova som de smorda. Åhörarna var utom sig av spänning! På talarens anmodan reste sig de som tillhörde Jonadab-klassen. ”Först blev det helt tyst, sedan hördes ett glatt rop, och bifallet var högt och långvarigt”, berättade Mildred Cobb, som blev döpt på sommaren 1908.

Denna upplysande insikt i Bibeln hade en djup inverkan på Jehovas vittnens verksamhet. ”Med entusiasmen på topp begav vi oss tillbaka till våra distrikt för att söka efter dessa fårlika människor som ännu skulle samlas in”, kommenterade Sadie Carpenter, heltidsförkunnare i över 60 år. Längre fram rapporterades det i Yearbook of Jehovah’s Witnesses for 1936: ”Detta uppenbarande sporrade bröderna och stimulerade dem till förnyad verksamhet, och från alla platser utöver jorden kommer rapporter som vittnar om glädje över det faktum att kvarlevan nu har privilegiet att föra ut budskapet till den stora skaran och att dessa tillsammans arbetar till ära för Herrens namn.” För att hjälpa dem i detta arbete innehöll boken Rikedom, som gavs ut år 1936, ett utförligt dryftande av de framtidsutsikter som den stora skaran har enligt Bibeln.

Äntligen fann de överlämnade, döpta medlemmarna av den stora skaran sin rätta plats vid sidan av de smorda i att bekantgöra Guds kungarike!

”Ge den gamla damen på pälsen”

På 1930-talet inbegrep det budskap som dessa nitiska vittnen förkunnade ett smärtsamt avslöjande av falsk religion. Ett redskap som var till stor nytta i detta avseende gavs ut vid Jehovas vittnens allmänna konvent den 15—20 september 1937 i Columbus i Ohio.

Sedan broder Rutherford hade hållit sitt förmiddagstal lördagen den 18 september, presenterade han boken Fiender (på engelska). Den brännmärkte falsk religion som ”en farlig fiende, som alltid vållar människosläktet skada”. Representanter för falsk religion betecknades som ”djävulens redskap, vare sig de äro medvetna om detta förhållande eller inte”. När broder Rutherford presenterade boken för åhörarna, sade han: ”Vi skall ge den gamla damenh på pälsen med den.” Till detta gav åhörarna högt och entusiastiskt sitt bifall.

Grammofonen hade i ett antal år spelat en roll i att ”ge den gamla damen på pälsen”. Men vid konventet år 1937 kom det en överraskning i samband med grammofonarbetet. ”Vid det här konventet introducerades arbetet med att använda resegrammofonen vid dörrarna”, berättar Elwood Lunstrum, som då var bara 12 år. ”Tidigare hade vi burit med oss grammofonen i tjänsten, men vi spelade på den bara när vi blev inbjudna. ... Vid konventet i Columbus drog man upp huvudlinjerna för en organisation av ’pionjärer med särskilt uppdrag’. Dessa skulle ta ledningen i att använda grammofonen vid dörrarna och i att följa upp intresset (göra ’återbesök’, ett uttryck som började användas först då) och leda bibelstudier med en metod som kallades ’mönsterstudium’.”

Jehovas folk lämnade det konventet väl rustade för arbetet med att förkunna om Guds kungarike. De behövde sannerligen all uppmuntran de kunde få. Den allt större vågen av nationalism på 1930-talet ledde till motstånd, och i vissa fall pöbelvåld, från personer som var beslutna att hindra Jehovas vittnen från att komma tillsammans och från att predika.

”Ett rånarband”

Vittnena fick möta starkt motstånd från vissa grupper inom Katolsk aktion. Den 2 oktober 1938 höll broder Rutherford ett mycket rättframt föredrag, ”Fascism eller frihet”, som senare gavs ut i broschyrform och spreds i miljontals exemplar. I detta tal redogjorde broder Rutherford för ett antal incidenter där det förekommit lagstridiga handlingar. Han ville med det ge exempel på det hemliga samförstånd som rådde mellan vissa myndighetspersoner och representanter för romersk-katolska kyrkan.

Sedan broder Rutherford presenterat fakta, sade han: ”När folket får veta fakta om ett anhang som arbetar under en religiös täckmantel för att stjäla ifrån dem deras rättigheter, skriar hierarkien väldeligen och säger: ’Det är lögn alltsammans! Täpp till munnen på de där människorna och låt dem inte få lov att tala.’” Därefter frågade han: ”Är det orätt att kungöra sanningen om ett rånarband, som plundrar folket? Nej! ... Skola ärliga människor förses med munkavle och tvingas till att hålla sig tysta, medan detta rånarband tillintetgör folkets fri- och rättigheter? Och vad mer är, skall folket förvägras sina av Gud givna förmåner att samlas i fred och att fritt tillbedja Gud, den Allsmäktige, och fritt tala om hans rike och om dem som motstå det?”

Efter dessa skarpa fördömanden fortsatte motståndet från grupper inom Katolsk aktion över hela USA. Jehovas vittnen utkämpade rättsliga strider för religionsfriheten och rätten att förkunna om Guds kungarike. Men situationen blev bara värre då världskriget bröt ut. Också i land efter land i Europa, Afrika och Asien drabbades Jehovas vittnen av juridiska inskränkningar och fängelsestraff.

”Alla ville till Saint Louis”

”År 1941”, berättar Norman Larson, som nyss hade börjat i heltidstjänsten, ”kände vi alla att vi hade kritiska tider att vänta oss med tanke på kriget som nu pågick i Europa. Så alla ville till Saint Louis.” Varför det? Jo, de ville till Jehovas vittnens teokratiska konvent i Saint Louis i Missouri den 6—10 augusti 1941! Och ”alla” kom. Konventlokalerna fylldes till bristningsgränsen. Enligt en uppskattning av polisen var som mest 115.000 personer närvarande.

Från första dagen gav konventprogrammet uppmuntran i rätt tid. Broder Rutherfords inledande tal, ”Ostrafflighet”, angav grundtonen för konventet. ”Vi förstod tydligare än någonsin tidigare varför Jehova tillät denna våldsamma förföljelse mot hans folk världen över”, berättade Hazel Burford, som tjänade som missionär i nära 40 år fram till sin död år 1983. I en rapport om konventet hette det i 1942 Yearbook of Jehovah’s Witnesses: ”Alla kunde klart och tydligt se att ett stort vittnesverk som skulle utföras låg framför dem och att de genom att ta del i det skulle bevara sin ostrafflighet, även om de skulle bli hatade av alla människor och världsliga organisationer.”

En rörande scen utspelade sig vid konventet söndagen den 10 augusti. Det var ”Barnens dag”. När förmiddagssessionen inleddes satt 15.000 barn — mellan 5 och 18 år gamla — församlade mitt framför podiet och på en reserverad sektion i en husvagnsstad, där alla som inte rymdes på konventplatsen satt och lyssnade. När broder Rutherford, som då var drygt 70 år, gick upp på podiet, började barnen jubla och applådera. Han vinkade med sin näsduk, och barnen vinkade tillbaka. Sedan talade han med klar, vänlig stämma till hela åhörarskaran över ämnet ”Konungens barn”. Efter att ha talat i över en timme till åhörarna i allmänhet riktade han sig till barnen som satt på de reserverade sektionerna.

”Alla ni barn”, sade han och riktade uppmärksamheten mot de unga leende ansiktena framför honom, ”som ha gått in på att göra Guds vilja och som ha tagit ståndpunkt för hans teokratiska regering genom Kristus Jesus och beslutat att lyda Gud och hans Konung, res er upp.” Barnen reste sig allesammans. ”Se”, utropade den entusiastiske talaren, ”mer än 15.000 nya vittnen för Riket!” En kraftig applåd följde. ”Alla de av er som vilja göra vad ni kunna för att tala om för andra om Guds rike och de välsignelser, som äro förenade därmed, svara Ja.” Det hördes ett rungande ”Ja!”

Som en höjdpunkt på det hela meddelade broder Rutherford att en ny bok hade getts ut (på engelska), Barnen, som mottogs med glädjerop och stormande applåder. Efteråt deltog talaren, som var en högrest man, i att dela ut gratisexemplar av boken. En lång kö med barn gick upp på podiet och fram till honom för att få en bok. Många grät vid åsynen.

Många av de barn som var närvarande denna söndagsförmiddag har verkligen levt upp till sitt ”Ja!”-rop. LaVonne Krebs, Merton Campbell och Eugene och Camilla Rosam var bland de barn som fick ett exemplar av boken Barnen vid det tillfället. De tjänade fortfarande vid Sällskapets högkvarter år 1992 och har ägnat 51, 49, 49 respektive 48 år åt heltidstjänsten. En del av barnen har gett sig ut för att tjäna på utländska missionärsdistrikt, däribland Eldon Deane (Bolivia), Richard och Peggy Kelsey (Tyskland), Ramon Templeton (Tyskland) och Jennie Klukowski (Brasilien). Ja, programmet denna söndagsförmiddag i Saint Louis gjorde ett bestående intryck på många unga.

På söndagseftermiddagen hade broder Rutherford några avskedsord till konventdeltagarna. Han uppmuntrade dem att fortsätta framåt i verket med att förkunna om Guds kungarike. ”Jag är absolut övertygad om”, sade han till dem, ”att hädanefter ... antalet av dem som skola utgöra den stora skaran kommer att ökas med väldig fart.” Han uppmanade dem att återvända till sina respektive hemorter och ”bruka ännu litet mera energi ... använd all den tid ni kan”. Sedan kom hans avslutningsord till åhörarna: ”Ja, mina kära bröder, må Herren välsigna er. Jag vill inte säga adjö nu, ty jag väntar att få se er om någon tid igen.”

Men för många var det sista gången de skulle få se broder Rutherford.

J. F. Rutherfords sista dagar

Broder Rutherford hade fått cancer i tjocktarmen och var ganska sjuk vid konventet i Saint Louis. Ändå lyckades han hålla fem kraftfulla tal. Men efter konventet förvärrades hans tillstånd, och han blev tvungen att genomgå en kolostomioperation. Arthur Worsley minns den dag då broder Rutherford sade adjö till Betelfamiljen: ”Han berättade i förtroende för oss att han skulle genomgå en allvarlig operation, och oavsett om han överlevde eller inte var han förvissad om att vi skulle fortsätta att förkunna Jehovas namn. Han ... avslutade med att säga: ’Så om det är Guds vilja kommer vi att ses igen. Om inte, fortsätt kampen.’ Det fanns inte ett torrt öga i familjen.”

Broder Rutherford, som var 72 år, överlevde operationen. Kort därefter flyttades han till en bostad i Kalifornien som han kallade Beth-Sarim. Det var uppenbart för hans närmaste och för läkarna att han inte skulle återhämta sig. I själva verket skulle han behöva genomgå fler operationer.

Omkring mitten av december anlände Nathan H. Knorr, Frederick W. Franz och Hayden C. Covington från Brooklyn. Hazel Burford, som skötte broder Rutherford under denna sorgliga och prövosamma tid, berättade längre fram: ”De var hos honom i flera dagar och gick igenom årsrapporten för årsboken och andra organisatoriska angelägenheter. Sedan de hade åkt fortsatte broder Rutherford att bli allt svagare, och omkring tre veckor senare, torsdagen den 8 januari 1942, avslutade han i trohet sin jordiska levnadsbana.”i

Hur togs nyheten om broder Rutherfords död emot på Betel? ”Jag skall aldrig glömma den dag då vi fick höra om broder Rutherfords bortgång”, berättade William A. Elrod, som hade varit medlem av Betelfamiljen i nio år. ”Det var vid middagstid, när familjen var församlad till lunch. Pålysningen var kort. Det hölls inga tal. Ingen tog ledigt för att sörja. I stället gick vi tillbaka till tryckeriet och arbetade hårdare än någonsin.”

Den här perioden var ytterst prövosam för Jehovas vittnen. Kriget hade blivit en global konflikt. Striderna spred sig från Europa till Afrika och sedan till det som då var känt som Sovjetunionen. Den 7 december 1941, bara en månad innan broder Rutherford dog, hade Japans angrepp på Pearl Harbor dragit in USA i kriget. På många platser var Jehovas vittnen föremål för pöbelvåld och andra former av intensiv förföljelse.

Vad skulle hända nu?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 73]

”Satans främsta vapen är STOLTHET, ÄRELYSTNAD och FRUKTAN”

[Infälld text på sidan 74]

”Övertygelsen att Jehova stod i spetsen för Sällskapet”

[Infälld text på sidan 75]

”Inte så mycket för att få bröderna ut ur fängelset som för att det skulle avges ett vittnesbörd om sanningen”

[Infälld text på sidan 77]

”En kristens uppdrag på jorden ... är att förkunna budskapet om Herrens rike”

[Infälld text på sidan 78]

Sporrade att annonsera Riket ”med större nit och kärlek ... än någonsin förr”

[Infälld text på sidan 82]

”Vi ... åstunda att varda kända ... [som] Jehovas vittnen”

[Infälld text på sidan 83]

Ja! De som tillhörde Jonadab-klassen skulle döpas

[Infälld text på sidan 84]

”Att söka efter dessa fårlika människor som ännu skulle samlas in”

[Infälld text på sidan 85]

Rutherford var mycket rättfram i att fördöma religiösa motståndare

[Infälld text på sidan 86]

15.000 barn tar ställning på Guds kungarikes sida

[Infälld text på sidan 89]

”Om det är Guds vilja kommer vi att ses igen. Om inte, fortsätt kampen”

[Ruta/Bild på sidan 76]

”Furstarnas hus”

Broder Rutherford drabbades av en allvarlig lunginflammation sedan han hade blivit frigiven från en orättvis inspärrning i fängelse år 1919. Därefter hade han bara en frisk lunga. På 1920-talet begav han sig till San Diego i Kalifornien i förbindelse med att han fick läkarbehandling, och läkaren rådde honom att tillbringa så mycket tid som möjligt där. Från och med år 1929 arbetade broder Rutherford under vintrarna i sin bostad i San Diego som han kallade Beth-Sarim. Beth-Sarim byggdes med medel som utgjorde ett direkt bidrag för det ändamålet. Överlåtelsehandlingen, som publicerades i sin helhet i ”The Golden Age” för 19 mars 1930, visar att egendomen överläts på J. F. Rutherford och därefter på Sällskapet Vakttornet.

Boken ”Frälsning”, som gavs ut (på engelska) år 1939, förklarar angående Beth-Sarim: ”De hebreiska orden Beth Sarim betyda ’Furstarnas hus’, och syftet med att denna tomt förvärvades och detta hus byggdes var detta, att det skulle finnas ett påtagligt bevis för att det i vår tid finns människor på jorden som helt och fullt tro Gud och Kristus Jesus och tro på hans rike och som tro att forntidens trogna män snart skola uppväckas ur döden av Herren, komma tillbaka till jorden och taga jordens synliga angelägenheter om hand.”

Några år efter broder Rutherfords död beslöt Sällskapet Vakttornets styrelse att sälja Beth-Sarim. Varför det? ”The Watchtower” för 15 december 1947 förklarade: ”Det hade helt och fullt tjänat sitt syfte och tjänade nu endast som ett monument som var ganska dyrt att hålla i stånd. Vår tro på att forntidens män skall återvända, de som konungen Kristus Jesus skall göra till furstar över HELA jorden (inte bara Kalifornien), är inte grundad på detta hus, Beth-Sarim, utan på Guds löftesord.”j

[Fotnoter]

[Ruta/Bilder på sidorna 80, 81]

Budskapet om Guds kungarike sänds i radio

Inom två år efter det att man började med allmänna radiosändningar användes radion för att överföra budskapet om Guds kungarike. Den 26 februari 1922 gjorde broder Rutherford sin första radioutsändning i Kalifornien. Två år senare, den 24 februari 1924, började Sällskapet Vakttornets egen radiostation WBBR med sändningar från Staten Island i New York. Med tiden organiserade Sällskapet världsvida sändarnät för bibliska program och föredrag. År 1933 sände som mest 408 stationer ut budskapet om Riket till sex kontinenter!

[Bilder]

WBBR i New York drevs av Sällskapet Vakttornet från år 1924 till år 1957

WBBR:s orkester år 1926

J. F. Rutherford håller föredraget ”Se fakta i ögonen” i Royal Albert Hall i London den 11 september 1938. Salen var fylld med mer än 10.000 åhörare (nedan), medan miljoner fler hörde talet på radio

WBBR:s första radioprogram

Personal vid stationen 2HD i Newcastle i delstaten New South Wales i Australien

Radiostationen CHCY i Edmonton i Alberta var en av flera stationer som Sällskapet ägde och drev i Canada

Radioutsändning till Finland via en radiostation i Estland

Sändarutrustning vid radiostationen WORD i närheten av Chicago i Illinois; den ägdes och drevs av Sällskapet

[Ruta/Bilder på sidan 87]

Grammofonen används i predikandet

År 1933 började Jehovas vittnen använda ännu en ny predikometod. En stor, transportabel grammofon med förstärkare och högtalare användes för att i hörsalar, i parker och på andra offentliga platser spela upp 33 1/3-varvsskivor med inspelningar av broder Rutherfords radiotal. Högtalarbilar och högtalarbåtar användes också för att låta budskapet om Guds kungarike ljuda ut.

Framgångarna med den här typen av grammofon ledde till ytterligare en nyhet — predikandet från hus till hus med en liten lätt grammofon. År 1934 började Sällskapet framställa resegrammofoner och en serie 78-varvsskivor med bibliska tal på 4 1/2 minut. Så småningom var inspelningar med 92 olika ämnen i omlopp. Totalt framställde Sällskapet mer än 47.000 grammofoner för att basunera ut budskapet om Guds kungarike. Med tiden lades dock större tonvikt på muntliga framställningar av budskapet om Riket, vilket gjorde att grammofonarbetet avvecklades.

[Bilder]

Med en högtalarbil på en kulle kunde budskapet om Riket höras på flera kilometers avstånd (ovan)

Användning av grammofon i Mexico (till höger)

En högtalarbåt som används på Themsen i London (ovan)

En grammofon används i tjänsten på fältet (till vänster)

Förkunnare visar hur man använder en grammofon av vertikal modell; året är 1940 (till höger)

[Bild på sidan 79]

J. A. Bohnet

[Bild på sidan 88]

Från år 1917, då J. F. Rutherford blev president, fram till år 1941 framställde Sällskapet Vakttornet en flod av publikationer, däribland 24 böcker, 86 broschyrer och ett antal årsböcker, förutom artiklar för ”Vakttornet” och ”Den Gyllne Tidsåldern” (som längre fram kallades ”En Ny Värld”)

Kapitel 8

De goda nyheterna förkunnas utan avbrott (1942—1975)

”TILL ALLA SOM ÄLSKAR TEOKRATIEN

Den 8 januari 1942 avslutade vår älskade broder, J. F. Rutherford, troget sin jordiska levnadsbana. ... För honom var det en glädje och tröst att se och veta att alla Herrens vittnen följer Konungen, Kristus Jesus, och inte någon människa som sin Ledare och att de kommer att fortsätta framåt i arbetet i fullständigt endräktig verksamhet.” — Ett brev med meddelande om broder Rutherfords död.a

NYHETEN om broder Rutherfords död kom som en chock för Jehovas vittnen världen över. Många visste att han hade varit sjuk, men de hade inte trott att han skulle dö så snart. De sörjde över att ha förlorat en kär broder men var fast beslutna att ”fortsätta framåt i arbetet” — arbetet med att förkunna om Guds kungarike. De betraktade inte J. F. Rutherford som sin ledare. Charles E. Wagner, som hade arbetat på broder Rutherfords kontor, påpekade: ”Bröderna överallt hade utvecklat en stark övertygelse om att Jehovas verk inte var beroende av någon människa.” Men ändå behövdes det någon som kunde axla de ansvarsuppgifter som broder Rutherford hade haft som Sällskapet Vakttornets president.

”Beslutna att hålla oss nära Herren”

Det var broder Rutherfords innerliga önskan att Jehovas vittnen skulle förkunna de goda nyheterna utan avbrott. I mitten av december 1941, flera veckor före sin död, kallade han därför samman fyra styrelseledamöter för de två främsta lagligen inregistrerade sammanslutningarna som används av Jehovas vittnen och föreslog att samtliga ledamöter i de båda styrelserna så snart som möjligt efter hans död skulle kallas till ett gemensamt möte för att välja president och vicepresident.

På eftermiddagen den 13 januari 1942, bara fem dagar efter Rutherfords död, samlades alla styrelsemedlemmarna i de båda sammanslutningarna till ett gemensamt möte på Betel i Brooklyn. Flera dagar tidigare hade Sällskapets vicepresident, den 36-årige Nathan H. Knorr, föreslagit att de uppriktigt skulle söka Guds vägledning genom bön och begrundan. Styrelsemedlemmarna insåg att den broder som valdes till president inte bara skulle administrera Sällskapet Vakttornets juridiska angelägenheter, utan också skulle vara den som i första hand övade tillsyn över organisationen. Vem hade de nödvändiga andliga kvalifikationerna för den ansvarstyngda uppgiften att ta ledningen i Jehovas verk? Det gemensamma mötet inleddes med bön, och efter noggrant övervägande valdes broder Knorr enhälligt till president för båda sammanslutningarna, och den 30-årige Hayden C. Covington, Sällskapet Vakttornets advokat, valdes till vicepresident.b

Senare samma dag berättade W. E. Van Amburgh, Sällskapets sekreterare och kassaförvaltare, för Betelfamiljen hur valet hade utfallit. R. E. Abrahamson, som var med vid det tillfället, berättar att Van Amburgh sade: ”Jag minns när C. T. Russell dog och ersattes av J. F. Rutherford. Herren fortsatte att leda sitt verk och ge det framgång. Nu räknar jag helt och fullt med att verket fortsätter att gå framåt med Nathan H. Knorr som president, därför att det här är Herrens verk, inte en människas.”

Hur reagerade medlemmarna av Betelfamiljen i Brooklyn på valresultatet? Ett rörande brev från dem daterat den 14 januari 1942, dagen efter valet, ger svaret: ”Hans [Rutherfords] förvandling skall inte få oss att sakta farten i fråga om att fullgöra det uppdrag Herren har tilldelat oss. Vi är beslutna att hålla oss nära Herren och varandra, i det vi orubbligt framhärdar i striden, driver fienden på porten och kämpar skuldra vid skuldra. ... Det nära samarbete vi haft med broder Knorr i ungefär tjugo år ... gör det möjligt för oss att se Herrens ledning i valet av broder Knorr till president och därigenom Herrens kärleksfulla omvårdnad om och tillsyn över sitt folk.” Brev och telegram, i vilka bröderna gav uttryck åt sitt stöd, strömmade snart in till högkvarteret från hela världen.

Det rådde ingen osäkerhet om vad som skulle göras. En särskild artikel utarbetades med tanke på numret för 1 februari 1942 av The Watchtower, just det nummer som tillkännagav J. F. Rutherfords död. Det hette bland annat i artikeln: ”Herrens slutliga verk att församla de välsinnade [pågår nu]. Må ingenting för ett enda ögonblick avbryta hans förbundsfolks framryckning i hans tjänst. ... Att vi nu hålla fast vid vår ostrafflighet inför den allsmäktige Guden är det viktigaste av allt och det enda som betyder något.” (Vakttornet för 15 juli 1942) Jehovas vittnen uppmanades att fortsätta att nitiskt förkunna de goda nyheterna.

Men att hålla fast vid sin ostrafflighet var en verklig utmaning i början av 1940-talet. Världen befann sig fortfarande i krig. Inskränkningar på grund av kriget i många delar av världen gjorde det svårt för Jehovas vittnen att predika. Arresteringar och pöbelaktioner mot vittnena fortsatte med oförminskad styrka. I egenskap av Sällskapets juridiske rådgivare ledde Hayden Covington den rättsliga kampen, ibland från sitt kontor vid högkvarteret i Brooklyn och ibland från tåg, medan han reste för att ta sig an olika rättsfall. I samarbete med jurister på det lokala planet, däribland Victor Schmidt, Grover Powell och Victor Blackwell, kämpade broder Covington hårt för att stadfästa Jehovas vittnens konstitutionella rättigheter att predika från hus till hus och sprida biblisk litteratur utan att lokala myndigheter lade hinder i vägen för dem.c

”Gå på”-signalen ljuder

Trots ransoneringar av mat och bränsle på grund av kriget meddelade man tidigt i mars 1942 att man planerade att hålla ”Den nya världens teokratiska konvent” den 18—20 september. För att göra det lättare för bröderna att närvara anordnade man konvent i 52 städer runt om i Förenta staterna. Många av dessa städer var via telefon sammankopplade med huvudorten, Cleveland i Ohio. Vid ungefär samma tid församlades Jehovas vittnen i 33 andra städer över hela jorden. Vad var syftet med detta konvent?

”Vi har inte samlats här för att tänka på det förgångna eller på vad vissa individer har gjort”, sade ordföranden, broder Covington, när han inledde första sessionen. Sedan introducerade han talet över konventets tema, ”Det enda ljuset”, som byggde på Jesaja, kapitel 59 och 60. Det hölls av broder Franz. Sedan broder Franz hade hänvisat till Jehovas profetiska befallning som nedtecknades av Jesaja tillkännagav han med glöd i rösten: ”Här ha vi alltså ’Gå på’-signalen från den högsta auktoriteten, befallningen att fortsätta i hans ... verk och frambära vittnesbördet, vad som än händer, innan striden vid Harmageddon kommer.” (Jes. 6:1—12) Det var inte tid att låta händerna sjunka och att ta det lugnt.

”Det finns ytterligare arbete att utföra, mycket arbete!” tillkännagav N. H. Knorr i nästa tal på programmet. Och åhörarna skulle få hjälp att ”gå på”. Broder Knorr meddelade att en utgåva av den engelska bibelöversättningen King James Version (Kung Jakobs översättning) hade getts ut. Den hade tryckts på Sällskapets egna pressar och försetts med en konkordans som var speciellt utarbetad för att Jehovas vittnen skulle använda den i tjänsten på fältet. Utgivningen av denna bibelöversättning återspeglade broder Knorrs brinnande intresse för att trycka och sprida Bibeln. Ja, en kort tid efter det att han tidigare samma år hade blivit Sällskapets president hade han snabbt vidtagit åtgärder för att försäkra sig om utgivningsrätten till denna översättning och för att samordna utarbetandet av konkordansen och andra hjälpmedel i den här specialutgåvan. Bara några månader senare var den klar, så att den kunde ges ut vid konventet.

På konventets sista dag höll broder Knorr det offentliga föredraget ”Blir freden varaktig?” I det lade han fram kraftfulla bevis från Uppenbarelseboken 17:8 för att andra världskriget, som då rasade, inte skulle leda till Harmageddon, som en del trodde, utan att kriget skulle sluta och följas av en fredsperiod. Det fanns fortfarande arbete att utföra med att förkunna om Guds kungarike. Konventdeltagarna fick veta att Sällskapet från och med följande månad skulle sända ”tjänare för bröderna” till församlingarna. De skulle samarbeta med församlingarna och hjälpa dem att ta hand om den väntade tillväxten inom organisationen. Varje församling skulle få besök var sjätte månad.

”Detta konvent, ’Den nya världens teokratiska konvent’, gjorde Jehovas organisation fast sammansvetsad för det kommande arbetet”, säger Marie Gibbard, som var med i Dallas i Texas tillsammans med sina föräldrar. Och det fanns mycket arbete att utföra. Jehovas vittnen såg fram emot den period av fred som skulle komma. De var beslutna att orubbligt fortsätta framåt trots motstånd och förföljelse och att förkunna de goda nyheterna utan avbrott!

En period av ökad undervisning

Jehovas vittnen hade använt vittnesbördskort och grammofon när de predikade från hus till hus. Men skulle varje enskilt vittne kunna förbättra sin egen förmåga att med utgångspunkt i Bibeln förklara skälen till sitt hopp? Sällskapets tredje president, N. H. Knorr, trodde det. C. James Woodworth, vars far i många år var redaktör för The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern) och Consolation (En Ny Värld), uttryckte det så här: ”Under broder Rutherfords tid lades tonvikten på att ’Religionen är en snara och en racket [ett bedrägeri]’, men nu grydde en period av världsvid utvidgning, och tonvikten lades på utbildning och undervisning — biblisk och organisatorisk — i en omfattning som Jehovas folk hittills aldrig varit med om.”

Utbildningsprogrammet kom i gång nästan omedelbart. Den 9 februari 1942, omkring en månad efter det att N. H. Knorr hade valts till Sällskapets president, gjordes en pålysning vid Betel i Brooklyn som medförde stora förändringar. Det meddelades att en speciell skola skulle sättas i gång vid Betel — en kurs för vidareutbildning i teokratisk ämbetsutövning eller tjänst. Det skulle vara en skola som lade tonvikten på bibelforskning och offentlig talekonst.

Följande år hade grunden lagts för att en liknande skola skulle hållas i alla Jehovas vittnens församlingar. Vid konventet ”Kallelse till verksamhet”, som hölls runt om i Förenta staterna den 17 och 18 april 1943, utgavs broschyren Kurs i teokratisk ämbetsutövning (på engelska). Varje församling uppmanades att sätta i gång med den nya skolan, och Sällskapet förordnade instruktörer som skulle fungera som ordförande och ge konstruktiva råd till eleverna. Vid den här tiden var det bara män som fick skriva in sig i skolan och hålla övningstal. Kursen översattes så snabbt som möjligt till andra språk och kom i gång också i andra länder.

Resultatet blev att kvalificerade talare som hade fått övning i denna skola började ta del i en världsvid kampanj med offentliga tal för att kungöra budskapet om Riket. Många av dessa hade längre fram god användning för denna övning, när de fick i uppdrag att hålla tal vid stora sammankomster och skulle sköta tunga organisatoriska ansvarsuppgifter.

En av dem var Angelo C. Manera j:r, som har varit resande tillsyningsman i omkring 40 år. Han var en av de första som skrev in sig i skolan i sin församling, och han påpekade: ”De av oss som hade gått på möten och gått ut i tjänsten på fältet i många år utan denna anordning kom att betrakta den som ett stort steg i vår personliga och organisatoriska utveckling.”

George Gangas, som vid den tiden var grekisk översättare, sade längre fram om den övning han fick i den skola som infördes vid Betel i Brooklyn år 1942: ”Jag kommer ihåg den gången då jag höll mitt första sexminuterstal. Jag kände mig osäker på mig själv, så jag hade allt nerskrivet. Men när jag gick fram för att hålla talet greps jag av fruktan för åhörarna, och jag stammade och mumlade och kom av mig. Då började jag läsa innantill från manuskriptet. Men händerna skakade så mycket att raderna hoppade upp och ner!” Ändå gav han inte upp. Med tiden kom han att hålla tal inför stora åhörarskaror vid sammankomster och blev även medlem av Jehovas vittnens styrande krets.

En skola grundad på tro

Den 24 september 1942 togs ytterligare ett stort steg framåt för att ge ökad utbildning. Vid ett gemensamt styrelsemöte för de båda lagligen inregistrerade sammanslutningarna föreslog broder Knorr att Sällskapet skulle upprätta ytterligare en skola och för det syftet använda en byggnad som hade uppförts på Kingdom Farm i South Lansing i staten New York, cirka 40 mil nordväst om staden New York. Syftet med denna skola skulle vara att utbilda missionärer för tjänst i främmande länder där det var stort behov av förkunnare av Riket. Förslaget antogs enhälligt.

Albert D. Schroeder, som då var 31 år gammal, blev förordnad som rektor för skolan och tjänade som ordförande i den kommitté som skulle organisera den nya skolan. ”O, vad våra hjärtan hoppade av glädje över den här fantastiska nya uppgiften!” säger han. Instruktörerna fick fullt upp på en gång. De hade bara fyra månader på sig att utarbeta läroplanen, förbereda lektionerna och föreläsningarna och samla ett bibliotek. ”Kursen med kvalificerad kristen undervisning omfattade 20 veckor, och den förnämsta läroboken var Bibeln”, förklarar broder Schroeder, som nu tjänar som medlem av den styrande kretsen.

Måndagen den 1 februari 1943 var en kall vinterdag i norra delen av delstaten New York. Den dagen började Gileadskolans första klass, som bestod av 100 elever. Det här var en skola som verkligen var grundad på tro. Mitt under andra världskriget fanns det bara några få områden i världen som man kunde sända missionärer till. Ändå utbildades blivande missionärer — i full förtröstan på att det skulle komma en period av fred då de kunde bli brukade.

Reorganisering efter kriget

I maj 1945 upphörde krigshandlingarna i Europa. Fyra månader senare, i september, avstannade striderna i Stillahavsområdet. Andra världskriget var slut. Den 24 oktober 1945, lite mer än tre år efter det att Sällskapets president hade hållit talet ”Blir freden varaktig?”, trädde Förenta nationernas stadga i kraft.

Rapporter om Jehovas vittnens verksamhet hade redan börjat sippra ut från Europa. Trots kriget hade arbetet med att förkunna om Riket i de europeiska länderna gått framåt i en utsträckning som väckte häpnad bland bröder och systrar runt om i världen. The Watchtower för 15 juli 1945 innehöll följande rapport: ”År 1940 hade Frankrike 400 förkunnare; nu finns det 1.100 som talar om Riket. ... År 1940 hade Holland 800 förkunnare. Fyra hundra av dessa förpassades till koncentrationsläger i Tyskland. De som lämnades kvar talade om Riket. Vad blev resultatet? I detta land finns det nu 2.000 förkunnare av Riket.” Friheten var nu en öppen dörr till fler möjligheter att kungöra de goda nyheterna, inte bara i Europa, utan runt hela världen. Men först behövde det utföras en hel del arbete med att rekonstruera och reorganisera.

Sällskapets president var angelägen om att få en överblick över Jehovas vittnens behov i de krigshärjade länderna, och tillsammans med sin sekreterare, Milton G. Henschel, begav han sig ut på en resa till Storbritannien, Frankrike, Schweiz, Belgien, Nederländerna och Skandinavien i november 1945 för att uppmuntra bröderna och inspektera Sällskapets avdelningskontor.d Syftet med resan var att reorganisera verksamheten nu när kriget var slut. Man ordnade så att såväl litteratur som matvaror och kläder sändes till de bröder som var i nöd. Flera avdelningskontor öppnades på nytt.

Broder Knorr var väl medveten om att det behövdes välorganiserade avdelningskontor för att kunna hålla jämna steg med det framåtskridande predikoarbetet. Hans medfödda organisationsförmåga var till stor nytta när det gällde att utvidga och öppna fler avdelningskontor världen över. År 1942, när han blev president, fanns det 25 avdelningskontor. År 1946 fanns det avdelningskontor i 57 länder, trots förbud och hinder på grund av kriget. Under de följande 30 åren, fram till år 1976, ökade antalet avdelningskontor till 97.

Rustade att undervisa

Sedan Sällskapets president hade rest runt till en rad olika länder kort efter kriget, stod det klart för honom att Jehovas vittnen behövde bli bättre rustade att undervisa från Guds ord. Det behövdes ytterligare biblisk undervisning och lämpliga redskap eller hjälpmedel för tjänsten på fältet. Dessa behov tillgodosågs tidigt under efterkrigstiden.

Vid ”De glada nationernas teokratiska konvent”, som hölls i Cleveland i Ohio den 4—11 augusti 1946, höll broder Knorr talet ”Till allt gott verk skicklig”. Alla åhörarna blev mycket nyfikna, när han ställde sådana frågor som: ”Skulle det inte vara till en oerhörd hjälp, om vi hade upplysningar om var och en av Bibelns sextiosex böcker? Skulle det inte vara till hjälp att förstå Skrifterna, om vi visste vem som skrev varje enskild bibelbok, när varje enskild bok skrevs och var den skrevs?” Förväntningarna steg när han sedan tillkännagav: ”Bröder, alla dessa upplysningar och mycket mer finner ni i den nya bok som heter ’Equipped for Every Good Work’ [’Till allt gott verk skicklig’]!” En rungande applåd följde efter det tillkännagivandet. Den nya publikationen skulle fungera som lärobok i den skola i teokratisk ämbetsutövning som hölls i församlingarna.

Jehovas vittnen blev inte bara rustade med en publikation som fördjupade deras kunskap i Bibeln, utan de fick också ytterligare några förnämliga hjälpmedel som de skulle använda i tjänsten på fältet. Konventet år 1946 kommer man länge att minnas som det konvent då första numret av Awake! (Vakna!) gavs ut. Denna nya tidskrift ersatte Consolation (En Ny Värld; tidigare känd som The Golden Age [Den Gyllne Tidsåldern]). Vid det här konventet utgavs också boken ”Låt Gud vara sannfärdig” e (på engelska). Henry A. Cantwell, som längre fram tjänade som resande tillsyningsman, förklarar: ”Vi hade under en tid varit i mycket stort behov av en bok som kunde användas för att på ett effektivt sätt leda bibelstudier med nyintresserade, en bok som behandlade Bibelns grundläggande läror och sanningar. När vi nu fick boken ’Låt Gud vara sannfärdig’, hade vi precis det vi behövde.”

Rustade med dessa värdefulla undervisningsredskap väntade sig Jehovas vittnen ytterligare snabb tillväxt. När broder Knorr vid konventet höll talet ”Problem i förbindelse med återuppbyggande och utvidgning”, förklarade han att under de år som världskriget pågick rådde inget stillestånd i ansträngningarna att vittna. Från år 1939 till år 1946 hade antalet förkunnare av Riket ökat med mer än 110.000. För att kunna tillgodose den växande efterfrågan på biblisk litteratur världen över planerade Sällskapet att bygga ut tryckeriet och Betelhemmet i Brooklyn.

Den väntade perioden av världsfred hade börjat. Den världsvida utvidgningen och det omfattande bibliska undervisningsprogrammet var nu i full gång. Jehovas vittnen återvände hem från ”De glada nationernas teokratiska konvent” bättre rustade att undervisa om de goda nyheterna.

Förkunnandet om Riket skjuter fart

Med siktet inställt på världsvid utvidgning gav sig Sällskapets president och hans sekreterare, Milton G. Henschel, den 6 februari 1947 ut på en 7.700 mil lång tjänsteresa jorden runt. De färdades till öar i Stilla havet och till Nya Zeeland, Australien, Sydostasien, Indien, Mellersta Östern, Medelhavsområdet, Central- och Västeuropa, Skandinavien, England och Newfoundland. Det var första gången sedan år 1933 som representanter för Sällskapets högkvarter i Brooklyn hade kunnat besöka sina bröder i Tyskland. Jehovas vittnen runt om i världen följde de båda resenärerna genom de rapporter från resan som publicerades i The Watchtower under år 1947.f

”Det var första gången vi hade tillfälle att bekanta oss med bröderna i Asien och på andra platser och se vilka behov som fanns”, förklarar broder Henschel, som nu är medlem av Jehovas vittnens styrande krets. ”Vi planerade att skicka ut missionärer, och därför måste vi veta vilka förhållanden de skulle möta och vad de skulle behöva.” Efter den resan drog en jämn ström av Gileadutbildade missionärer ut till främmande länder för att gå i spetsen för arbetet med att förkunna om Guds kungarike. Och resultaten var imponerande. Under de nästföljande fem åren (1947—1952) mer än fördubblades antalet förkunnare av Riket världen över, från 207.552 till 456.265.

”Teokratiens tillväxt”

Den 25 juni 1950 invaderade nordkoreanska militärstyrkor Sydkorea. Så småningom skickades trupper från 16 andra länder dit. Men medan kriget skapade motsättningar mellan mäktiga nationer, förberedde sig Jehovas vittnen för att samlas till en internationell sammankomst som inte bara skulle vara ett synligt bevis på deras världsvida endräkt, utan också på att Jehova välsignade dem med tillväxt. — Jes. 60:22.

Sammankomsten med temat ”Teokratiens tillväxt” var planerad att hållas den 30 juli—6 augusti 1950. Detta skulle bli den ojämförligt största sammankomst som Jehovas vittnen dittills hade hållit på en och samma plats. Omkring 10.000 utländska delegater från Europa, Afrika, Asien, Latinamerika och öarna i Stilla havet — från sammanlagt 67 olika länder — strålade samman på Yankee Stadium i New York. Högsta antalet närvarande var drygt 123.000 under det offentliga föredraget. Detta var i sig ett enastående bevis på tillväxt, för vid ”De glada nationernas teokratiska konvent” bara fyra år tidigare hade högsta antalet närvarande varit 80.000.

Tryckning och spridning av Guds ord har varit en starkt medverkande faktor till den tillväxt Jehovas vittnen har erfarit. En milstolpe på det området nåddes den 2 augusti 1950, då broder Knorr tillkännagav utgivandet av New World Translation of the Christian Greek Scriptures (Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna), en bibelöversättning på modern engelska. Sammankomstdeltagarna blev hänförda över att höra att den här nya översättningen hade återinsatt Guds namn, Jehova, på 237 ställen i själva bibeltexten från Matteus till Uppenbarelseboken! I avslutningen av sitt tal riktade broder Knorr denna kraftfulla uppmaning till åhörarna: ”Ta denna översättning. Läs igenom den. Studera den, för den kommer att hjälpa dig att bättre förstå Guds ord. Sätt den i händerna på andra.” Under de nästföljande tio åren skulle resten av Bibeln ges ut i flera band, och med tiden skulle Jehovas vittnen ha tillgång till en noggrann, lättläst översättning av hela Bibeln som de entusiastiskt skulle kunna erbjuda åt andra.

Innan sammankomstdeltagarna lämnade New York blev de inbjudna att bese den nya administrationsbyggnaden med Betelhemmet på Columbia Heights 124 och den stora tillbyggnaden till tryckeriet på Adams Street 117. De nya byggnaderna, som hade uppförts med ekonomiskt stöd från vittnen från hela världen, fullbordade det omfattande utvidgningsprogram som hade presenterats och entusiastiskt godkänts vid konventet i Cleveland år 1946. Föga anade Jehovas vittnen då vilken stor utvidgning som ännu låg framför dem, inte bara i Brooklyn, utan över hela världen. Det skulle behövas fler och större tryckerier för att betjäna de ständigt växande leden av Rikets förkunnare.

Intensifierad övning i att predika från hus till hus

Vid konventet ”Den nya världens samhälle” i New York den 19—26 juli 1953 fick Jehovas vittnen nya publikationer som var till nytta för dem själva, men som också var särskilt avsedda att användas i arbetet med att förkunna om Guds kungarike från hus till hus. Så till exempel gav presentationen av boken ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting” (på engelska) upphov åt rungande applåder från de 125.040 som var närvarande måndagen den 20 juli. Denna 416-sidiga bok i fickformat med mer än 4.500 skriftställen samlade under 70 huvudrubriker var ett praktiskt redskap för tjänsten på fältet. Jehovas vittnen hade nu lättillgängliga bibliska svar på frågor som de kunde få när de predikade från hus till hus.

På onsdagsförmiddagen, under talet ”Alla tjänares förnämsta arbete”, presenterade broder Knorr ytterligare ett steg i den fortlöpande utbildningen av Jehovas vittnen — ett omfattande program för övning i att predika från hus till hus som skulle införas i alla församlingar. De mer erfarna förkunnarna ombads hjälpa dem som var mindre erfarna att bli regelbundna och effektiva i att förkunna om Guds kungarike från hus till hus. Detta omfattande program påbörjades den 1 september 1953. Jesse L. Cantwell, en resande tillsyningsman som tog del i övningsarbetet, sade: ”Detta program hjälpte verkligen förkunnarna att bli mer effektiva.”

Under de närmaste månaderna efter juli 1953 hölls ”ekokonvent” på alla fem kontinenterna. Programmet var detsamma, fast med viss lokal anpassning. Den intensifierade övningen i att predika från hus till hus kom således i gång i Jehovas vittnens församlingar över hela världen. Samma år nådde antalet förkunnare av Riket rekordsiffran 519.982.

Behoven i samband med den världsvida utvidgningen tillgodoses

I mitten av 1950-talet vidtogs ytterligare åtgärder för att ta hand om den snabba tillväxten inom organisationen. Under mer än tio år hade N. H. Knorr rest jorden runt för att övervaka hur avdelningskontoren sköttes. Dessa resor betydde mycket för att man skulle utöva rätt tillsyn över arbetet i varje land och för att stärka Jehovas vittnens världsvida endräkt. Broder Knorr hyste djup kärlek till missionärerna och dem som tjänade vid avdelningskontoren runt om i världen. Vart han än kom tog han sig tid att tala med dem om deras problem och behov och att uppmuntra dem i deras tjänst. Men år 1955 fanns det 77 avdelningskontor som lydde under Sällskapet Vakttornet och 1.814 Gileadutbildade missionärer som tjänade i 100 olika länder. Broder Knorr insåg att det var mer än han kunde klara på egen hand, och han vidtog därför åtgärder för att inbegripa andra i detta viktiga arbete med att besöka avdelningskontoren och missionärshemmen.

Hela jorden delades in i tio zoner, som var och en omfattade ett antal av Sällskapets avdelningskontor. Kvalificerade bröder från kontoret i Brooklyn och erfarna tillsyningsmän vid avdelningskontoren förordnades att fungera som zontjänare (kallas numera zontillsyningsmän), och de fick utbildning för detta arbete av broder Knorr. Den 1 januari 1956 började den förste av dessa zontjänare i denna nya tjänstegren och reste runt till olika avdelningskontor. År 1992 tjänade mer än 30 bröder, däribland medlemmar av den styrande kretsen, som zontillsyningsmän.

Undervisning om Guds vilja

På sommaren 1958 tornade hot om krig upp sig i Mellersta Östern. Trots spänningarna i de internationella relationerna förberedde sig Jehovas vittnen för att samlas till en internationell sammankomst som skulle ge dem ytterligare undervisning om Guds vilja. Det skulle också visa sig bli den största sammankomst som de någonsin hade hållit i en och samma stad.

Ett högsta antal om 253.922 sammankomstdeltagare från 123 länder översvämmade Yankee Stadium och Polo Grounds i New York i samband med den internationella sammankomsten med temat ”Guds vilja” den 27 juli—3 augusti. ”Jehovas vittnen strömmar till och fyller två stadion”, skrev New York-tidningen Daily News för 26 juli 1958. ”Åtta extratåg, 500 chartrade bussar och 18.000 bilgrupper transporterar dit medlemmarna, förutom två chartrade båtar och 65 chartrade flygplan.”

Gileadutbildade missionärer hade underrättat Sällskapets högkvarter om att det var en verklig utmaning att ge människor som inte var förtrogna med kristenhetens trosuppfattningar och läror undervisning om Bibelns sanning. Om de bara hade en publikation som lade fram enbart Bibelns sanna läror och som samtidigt var lätt att läsa och förstå! Till glädje för alla de 145.488 som var närvarande på torsdagseftermiddagen den 31 juli meddelade broder Knorr att den nya boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset hade getts ut (på engelska).

Broder Knorr uppmanade alla att använda den nya boken i tjänsten på fältet. Han föreslog också att föräldrar med fördel skulle kunna använda boken när de undervisar sina barn om Bibelns sanning. Många föräldrar tog förslaget till hjärtat. Grace A. Estep, som var lärarinna och uppvuxen i en liten stad nära Pittsburgh i Pennsylvania, sade: ”Det har vuxit upp en hel generation av barn som har bläddrat i ’Paradisboken’, burit med den till mötena, visat den för sina små lekkamrater och långt innan de lärt sig läsa kunnat återge en hel rad med bibliska berättelser bara med hjälp av bilderna.”

Fast andlig föda tillhandahölls också för dem som hade kommit långt i sitt studium av Guds ord. I avslutningen av det fängslande talet ”Må din vilja ske” väckte broder Knorr åhörarnas entusiasm, när han tillkännagav att en ny bok med titeln ”Må din vilja ske på jorden” hade getts ut (på engelska). Denna nya publikation, som innehöll en grundlig genomgång av bibelboken Daniel, upplyste läsarna om hur Guds vilja har skett och nu sker. ”Ni kommer att tycka enormt mycket om den här boken!” förklarade broder Knorr. Med rungande applåder uttryckte den stora åhörarskaran på 175.441 sin glädje över att ha fått detta nya redskap till att fördjupa sin förståelse av Guds vilja.

I sina avslutningsord tillkännagav broder Knorr fler särskilda utbildningsprogram som skulle bli till nytta för den världsvida organisationen. ”Undervisningsarbetet är inte på tillbakagång”, förklarade broder Knorr, ”nej, det rör sig framåt.” Han presenterade planer på att genomföra en tiomånaderskurs i Brooklyn för att öva tillsyningsmän från Sällskapets avdelningskontor världen över. I många länder skulle det också anordnas kurser på en månad för att öva resande tillsyningsmän och dem som hade tillsynen i församlingarna. Men varför all denna utbildning och undervisning? ”Vi vill nå upp till en högre nivå av insikt och förståelse”, förklarade han, ”så att vi kan tränga djupare in i Jehovas tankar, såsom han har uttryckt dem i sitt ord.”

Man började omgående utarbeta studieplanerna i dessa undervisningsprogram. Sju månader senare, den 9 mars 1959, började den första klassen i en ny skola, Skolan i Rikets tjänst, i South Lansing i staten New York, där Gileadskolan hade sitt säte. Efter hand anordnades kurser i den här skolan runt om i världen för att ge övning åt dem som hade tillsynen i församlingarna.

Styrkta att ”stå fasta i tron”

Under 1960-talet upplevde det mänskliga samhället stora religiösa och sociala förändringar. Präster betecknade vissa avsnitt i Bibeln som myter eller som förlegade. Ideologin att ”Gud är död” blev alltmer populär. Det mänskliga samhället sjönk djupare och djupare ner i den sexuella omoraliskhetens träsk. Genom Vakttornet, andra publikationer och programpunkter vid sammankomster fick Jehovas folk styrka att ”stå fasta i tron” under detta omvälvande decennium. — 1 Kor. 16:13.

Vid en serie sammankomster som hölls världen runt år 1963 utgjorde talet ”Boken med ’eviga goda nyheter’ är nyttig” ett försvar för Bibeln mot kritikernas våldsamma angrepp. ”Bibelns kritiker behöver inte påpeka att det är människor som har skrivit denna bok”, förklarade talaren. ”Bibeln själv upplyser oss ärligt om detta faktum. Men det som gör den Heliga skrift olik alla andra böcker som skrivits av människor är att denna bok är ’inspirerad av Gud’.” (2 Tim. 3:16, 17) Detta sporrande tal avslutades med att boken ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och gagnelig” (senare: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig”) gavs ut (på engelska). Denna nya publikation innehöll en redogörelse för var och en av Bibelns böcker. Den behandlade bibelbokens bakgrund, till exempel vem som skrev den, när och var den skrevs och bevisen för dess äkthet. Sedan följde en sammanfattning av bibelbokens innehåll och därefter ett avsnitt med underrubriken ”Varför den är gagnelig”, vilket behandlade varför just denna bibelbok är av stort värde för läsaren. Denna publikation visade sig vara ett värdefullt redskap i den fortlöpande bibliska undervisningen av Jehovas vittnen, och den används fortfarande som lärobok i skolan i teokratisk tjänst omkring 30 år efter det att den gavs ut på engelska.g

Jehovas vittnen var inte opåverkade av 1960-talets sexuella revolution. Flera tusen — visserligen en liten bråkdel av det totala antalet vittnen — måste faktiskt uteslutas varje år, de flesta på grund av sexuell omoraliskhet. Det var därför av goda skäl som Jehovas folk fick direkta råd vid en serie områdessammankomster som hölls år 1964. Lyle Reusch, en resande tillsyningsman som ursprungligen kommer från Saskatchewan i Canada, minns talet ”Hur vi bevarar organisationen av tjänare i offentligt värv ren, kysk”. Reusch sade: ”Rättframt, ärligt tal om moral klargjorde det hela rakt på sak.”

Talets innehåll publicerades i Vakttornet för 1 maj 1965. Där sades det bland annat: ”Flickor, gör er inte till smutsiga handdukar för allmänt bruk, tillgängliga för en vilken som helst horkarls smutsiga händer!” — Jämför Uppenbarelseboken 22:15.

Sådana rättframma råd var avsedda att hjälpa Jehovas vittnen att som ett folk betraktade hålla sig moraliskt rena för att kunna fortsätta att förkunna budskapet om Riket. — Jämför Romarna 2:21—23.

”Säg mig, vad betyder det här med 1975?”

Jehovas vittnen hade länge haft uppfattningen att Kristi tusenåriga styre skulle följa på 6.000 år av människans historia. Men när skulle 6.000 år av människans existens sluta? Boken Evigt liv i Guds söners frihet, som gavs ut (på engelska) vid en serie områdessammankomster år 1966, pekade på året 1975. Redan vid sammankomsten blev det många diskussioner om året 1975, allteftersom bröderna började undersöka innehållet i den nya boken.

Vid sammankomsten som hölls i Baltimore i Maryland höll F. W. Franz det avslutande talet. Han började med att säga: ”Alldeles innan jag gick upp på podiet kom en ung man fram till mig och sade: ’Säg mig, vad betyder det här med 1975?’” Broder Franz hänsyftade sedan på de många frågor som hade uppstått om huruvida det som stod i den nya boken betydde att Harmageddon skulle vara över och Satan vara bunden år 1975. Han slog fast: ”Det skulle kunna vara så. Men vi säger inte att det är så. Allting är möjligt för Gud. Men vi säger inte att det är så. Och måtte ingen av er precisera sig och säga att något bestämt skall hända från nu och fram till år 1975. Men den avgörande punkten i allt detta, kära vänner, är: Tiden är kort. Tiden håller på att rinna ut — det råder inget tvivel om det.”

Under åren efter 1966 handlade många av Jehovas vittnen i överensstämmelse med andan i detta råd. Det publicerades emellertid andra uttalanden i denna fråga, och vissa av dem var av allt att döma mer uttryckliga än som var tillrådligt. Detta erkändes i Vakttornet för 15 juli 1980 (sidan 9). Men Jehovas vittnen fick också rådet att i första hand koncentrera sig på att göra Jehovas vilja och inte fixera sig vid tidpunkter och förväntningar om en tidig räddning.h

Ett redskap för att skynda på arbetet

Under senare delen av 1960-talet förkunnade Jehovas vittnen de goda nyheterna med en känsla av förväntan och brådska. Under år 1968 hade antalet förkunnare av Riket ökat till 1.221.504 i 203 länder. Men det var inte ovanligt att en del personer studerade Bibeln år efter år utan att handla efter den kunskap de skaffade sig. Fanns det något sätt att skynda på arbetet med att göra lärjungar?

Svaret kom år 1968, då en ny bibelstudiehjälpreda, Sanningen som leder till evigt liv, gavs ut (på engelska). Denna 192-sidiga bok i fickformat hade utarbetats med tanke på de nyintresserade. Den innehöll 22 intresseväckande kapitel som behandlade sådana ämnen som ”Varför man bör granska sin religion”, ”Varför vi blir gamla och dör”, ”Var är de döda?”, ”Varför har Gud tillåtit det onda ända tills nu?”, ”Hur man identifierar den sanna religionen” och ”Hur familjelivet kan bli lyckligt”. Den här boken hade utarbetats för att uppmuntra den som studerade Bibeln att resonera om stoffet och tillämpa det i sitt eget liv.

Denna nya publikation skulle användas i samband med ett sexmånaders bibelstudieprogram. Förkunnarna uppmanades att försöka studera ett helt kapitel i boken varje vecka, även om detta kanske inte var möjligt med alla som studerade eller med alla kapitel i boken. I Tjänsten för Guds rike för september 1968 hette det: ”Om de efter sex månaders intensivt studium och samvetsgranna ansträngningar att få dem till mötena ännu inte söker sig till församlingen, är det kanske bäst att du använder din tid till att studera med någon annan som verkligen önskar lära känna sanningen och göra framsteg. Gör det till ditt mål att framlägga de goda nyheterna vid bibelstudierna på ett sådant sätt att de intresserade handlar inom sex månader!”

Nog handlade de alltid! Inom en kort tid hade sexmånadersprogrammet för bibelstudier en häpnadsväckande framgång. Inom loppet av de tre tjänsteår som började den 1 september 1968 och slutade den 31 augusti 1971 blev sammanlagt 434.906 personer döpta — mer än dubbelt så många som blev döpta under de föregående tre tjänsteåren! Eftersom boken Sanningen som leder till evigt liv och sexmånaderskampanjen för bibelstudier kom vid en tid då man bland Jehovas vittnen hyste stora förväntningar och en känsla av att det brådskade, bidrog detta i hög grad till att påskynda arbetet med att göra lärjungar. — Matt. 28:19, 20.

”Det måste fungera; det är från Jehova”

I många år var Jehovas vittnens församlingar organiserade så att en andligt kvalificerad man var förordnad av Sällskapet till att vara församlingstjänare, eller ”tillsyningsman”, och han i sin tur assisterades av andra förordnade ”tjänare”.i (1 Tim. 3:1—10, 12, 13) Dessa män skulle betjäna hjorden, inte härska över den. (1 Petr. 5:1—4) Men skulle församlingarna kunna komma ännu närmare den organisatoriska uppbyggnad som man hade i de kristna församlingarna under det första århundradet?

Vid en serie sammankomster som hölls över hela jorden år 1971 framfördes talet ”Den teokratiska organisationen mitt ibland demokratier och kommunism”. Den 2 juli höll F. W. Franz detta tal på Yankee Stadium i New York. Han påpekade att i de församlingar under det första århundradet där man hade tillräckligt många kvalificerade män att tillgå fanns det mer än en tillsyningsman. (Fil. 1:1) ”Gruppen av tillsyningsmän i församlingen”, sade han, ”utgjorde av allt att döma en ’krets av äldre män’. ... Medlemmarna av en sådan ’krets [eller: samlad skara] av äldre män’ var alla jämlika, de hade samma officiella ställning, och ingen av dem var den mest betydande, mest framträdande och mäktigaste medlemmen i församlingen.” (1 Tim. 4:14) Detta tal väckte alla sammankomstdeltagarnas nyfikenhet. Vilken verkan skulle dessa upplysningar få på Jehovas vittnens församlingar runt om i världen?

Svaret kom två dagar senare, i det avslutande talet som hölls av N. H. Knorr. Med början den 1 oktober 1972 skulle förändringar i tillsynen över församlingarna runt om i världen träda i kraft. Det skulle inte längre finnas bara en församlingstjänare, eller tillsyningsman. Under månaderna fram till den 1 oktober 1972 skulle anvarsmedvetna och mogna män i varje församling föreslå Sällskapet vilka som skulle kunna förordnas till att tjäna som en krets av äldste (och vilka som skulle kunna tjäna som biträdande tjänare). En äldste skulle utses till ordförande,j men alla äldste skulle ha lika stor myndighet och dela ansvaret för de beslut som fattades. ”Dessa justeringar av organisationen”, förklarade broder Knorr, ”kommer att bidra till att församlingarna kan fungera i större överensstämmelse med Guds ord, och detta kommer helt visst att medföra större välsignelser från Jehova.”

Hur tog sammankomstdeltagarna emot dessa upplysningar om organisatoriska förändringar? En resande tillsyningsman kände sig manad att säga: ”Det måste fungera; det är från Jehova.” Ett annat vittne med lång erfarenhet tillade: ”Det kommer att bli till uppmuntran för alla mogna män att ta på sig ansvar.” Ja, alla män som var kvalificerade kunde nu ”trakta efter” och bli förordnade till ”en tjänst som tillsyningsman”. (1 Tim. 3:1) Ett stort antal bröder kunde på så sätt få värdefull erfarenhet i fråga om att ta på sig ansvar i församlingen. Med tiden skulle de alla behövas som herdar för de många nya som skulle strömma till under de kommande åren, även om de inte insåg det vid den tidpunkten.

De upplysningar som presenterades vid sammankomsten ledde också till en del klargöranden och justeringar som hade med den styrande kretsen att göra. Den 6 september 1971 beslöt man att ordförandeskapet inom den styrande kretsen skulle rotera bland dess medlemmar och att det skulle ske i alfabetisk ordning. Några veckor senare, den 1 oktober 1971, började F. W. Franz tjäna som den styrande kretsens ordförande för ett år framöver.

Följande år, i september 1972, började den första omfördelningen av ansvarsuppgifter inom församlingarna, och före den 1 oktober var detta genomfört i de flesta församlingarna. Under de nästföljande tre åren upplevde Jehovas vittnen en imponerande tillväxt — mer än 750.000 personer blev döpta. Men nu närmade sig hösten 1975. Om inte alla förväntningarna kring året 1975 infriades, hur skulle det då påverka deras nit för den världsvida predikoverksamheten och deras världsomspännande enhet?

Vidare hade N. H. Knorr, en man med en dynamisk personlighet och framstående förmåga som organisatör, i flera årtionden spelat en nyckelroll i att förbättra undervisningen inom organisationen och sätta Bibeln i händerna på människor och hjälpa dem att förstå den. Hur skulle detta arbete påverkas av att det nu i större utsträckning var den styrande kretsen som skulle ha tillsynen över det?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 92]

Predikande trots arresteringar och pöbelaktioner

[Infälld text på sidan 94]

Världsvid utvidgning och undervisning i en aldrig tidigare känd omfattning

[Infälld text på sidan 103]

Bibeln försvaras mot kritikernas våldsamma angrepp

[Infälld text på sidan 104]

”Den avgörande punkten i allt detta, kära vänner, är: Tiden är kort”

[Infälld text på sidan 106]

”Till uppmuntran för alla mogna män att ta på sig ansvar”

[Ruta på sidan 91]

N. H. Knorrs bakgrund

Nathan Homer Knorr föddes i Bethlehem i Pennsylvania i USA den 23 april 1905. När han var 16 år slöt han sig till församlingen av bibelforskare i Allentown. År 1922 var han med vid konventet i Cedar Point i Ohio, där han bestämde sig för att gå ur reformerta kyrkan. Följande år, den 4 juli 1923, befann sig den då 18-årige Nathan bland dem som blev döpta i Little Lehigh River i östra Pennsylvania, sedan Frederick W. Franz från Betel i Brooklyn hade hållit doptalet. Den 6 september 1923 blev broder Knorr medlem av Betelfamiljen i Brooklyn.

Broder Knorr var flitig och arbetade hårt på boklagret, och det dröjde inte länge förrän man lade märke till hans medfödda organisationsförmåga. När Sällskapets tryckeriföreståndare, Robert J. Martin, dog den 23 september 1932, blev broder Knorr förordnad att ersätta honom. Den 11 januari 1934 blev broder Knorr invald som styrelseledamot i Peoples Pulpit Association (numera Watchtower Bible and Tract Society of New York, Inc.), och följande år blev han det sällskapets vicepresident. Den 10 juni 1940 blev han vicepresident i Watch Tower Bible and Tract Society (Pennsylvania-sammanslutningen). I januari 1942 blev han vald till president för båda dessa sällskap och för det brittiska sällskapet, International Bible Students Association (Internationella Bibelstudiesällskapet).

Under de år som följde var en av broder Knorrs närmaste medarbetare och förtrogna rådgivare Frederick W. Franz, en man som var äldre än han själv och vars språkkunskaper och bakgrund som bibelkännare redan hade visat sig vara av stort värde för organisationen.

[Ruta på sidan 93]

Ett uppmuntrande framtidsperspektiv

De närvarande vid ”Den nya världens teokratiska konvent” i Cleveland i Ohio i september 1942 gladdes, när den till åren komne W. E. Van Amburgh, Sällskapets sekreterare och kassaförvaltare, talade till de församlade. Broder Van Amburgh berättade att det första konventet han var med vid var i Chicago år 1900 och att det var ett ”stort” konvent — det var omkring 250 närvarande. Efter att ha nämnt om andra ”stora” konvent under årens lopp avslutade han med följande uppmuntrande framtidsperspektiv: ”Det här konventetk ter sig stort för oss nu, men alldeles som detta konvent är stort jämfört med dem som jag har varit med vid i det förgångna, så räknar jag med att detta konvent blir mycket litet jämfört med dem som kommer alldeles framgent, när Herren börjar församla sitt folk från alla jordens hörn.”

[Fotnot]

[Ruta/Karta på sidan 96]

N. H. Knorrs tjänsteresor 1945—1956

1945/1946: Centralamerika, Sydamerika, Nordamerika, Europa, Karibien

1947/1948: Nordamerika, Stillahavsöarna, Orienten, Mellersta Östern, Europa, Afrika

1949/1950: Nordamerika, Centralamerika, Sydamerika, Karibien

1951/1952: Nordamerika, Stillahavsöarna, Orienten, Europa, Mellersta Östern, Afrika

1953/1954: Sydamerika, Karibien, Nordamerika, Centralamerika

1955/1956: Europa, Stillahavsöarna, Orienten, Nordamerika, Mellersta Östern, Nordafrika

[Kartor]

(Se publikationen)

[Ruta på sidan 105]

”I dag började jag på nytt att tänka efter”

Boken ”Sanningen som leder till evigt liv”, som gavs ut år 1968 (på svenska 1969), användes vitt och brett av Jehovas vittnen när de studerade Bibeln med intresserade personer. Detta tidsenliga redskap hjälpte hundratusentals tänkande människor att få exakt kunskap i Bibeln. Ett uppskattande brev som en läsare i USA skickade in år 1973 löd: ”En mycket trevlig kvinna kom till min dörr i dag och gav mig en bok som hette ’Sanningen som leder till evigt liv’. Jag har precis läst ut den. Det är första gången i mitt liv jag läst 190 sidor på en enda dag om någonting. Den 29 juni 1967 slutade jag upp att tro på Gud. I dag började jag på nytt att tänka efter.”

[Bild på sidan 95]

Gileadskolan i South Lansing i staten New York

[Bild på sidan 97]

Broder Knorr, som här ses besöka Cuba, reste jorden runt många gånger om

[Bild på sidan 98]

Broder Knorr tyckte att alla vittnen borde kunna predika från hus till hus

England

Libanon

[Bild på sidan 99]

Som Sällskapets president hade broder Knorr ett nära samarbete med broder Franz i över 35 år

[Bild på sidan 100]

Styrelsen för Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania i mitten av 1950-talet. (Från vänster till höger) Lyman A. Swingle, Thomas J. Sullivan, Grant Suiter, Hugo H. Riemer, Nathan H. Knorr, Frederick W. Franz, Milton G. Henschel

[Bilder på sidan 102]

År 1958 var sammankomstdeltagare från 123 länder samlade på Yankee Stadium för den internationella sammankomsten ”Guds vilja”

[Bild på sidan 107]

Publikationer för att öva Jehovas vittnen för tjänsten

[Bild på sidan 107]

En del av de publikationer som skulle användas i tjänsten på fältet

[Bild på sidan 107]

Böcker som gav fast föda för att styrka Jehovas folk andligen

[Bild på sidan 107]

Hjälpmedel för studium och efterforskning

Kapitel 9

Jehovas ord förblir likt en löpeld (1976—1992)

”Slutligen, bröder, fortsätt att be för oss, att Jehovas ord må förbli likt en löpeld [eller: må fortsätta att löpa, ”Kingdom Interlinear”] och må förhärligas, alldeles som det också sker hos er.” — 2 Thess. 3:1.

MED dessa ord uppmanade aposteln Paulus sina medtroende i Thessalonike att frambära bön om att han och hans kamrater skulle få framgång i att förkunna Jehovas ord utan hinder. Jehova besvarade den bönen. Men detta betyder inte att aposteln inte behövde ta itu med problem. Han fick möta starkt motstånd från världen och var tvungen att gå till rätta med falska bröder som handlade svekfullt. (2 Kor. 11:23—27; Gal. 2:4, 5) Men trots allt detta kunde Paulus omkring tio år senare skriva att de goda nyheterna till följd av Guds välsignelse ”bär frukt och växer till i hela världen”. — Kol. 1:6.

På liknande sätt bär de goda nyheterna frukt i våra dagar — och det i en omfattning som saknar motstycke. Det är fler människor än någonsin tidigare som får höra de goda nyheterna och omfattar dem. Förverkligandet av det som Guds ord har förutsagt är likt en löpeld, likt en löpare i ett tävlingslopp. — Jes. 60:22.

Organisatoriska förändringar

År 1976 hade broder Knorr i mer än 30 år arbetat energiskt som Sällskapet Vakttornets president. Han hade rest jorden runt flera gånger om för att besöka och uppmuntra missionärer och undervisa och instruera personal vid avdelningskontoren. Han fick privilegiet att se antalet aktiva vittnen öka från 117.209 år 1942 till 2.248.390 år 1976.

Men på sommaren 1976 hade N. H. Knorr, som då var 71 år, lagt märke till att han hade en tendens att törna emot föremål. Olika prover som togs visade att han hade en hjärntumör som inte gick att operera. Under några månader kämpade han vidare för att klara av sin arbetsbörda, men utsikterna att han skulle tillfriskna var små. Skulle hans vacklande hälsa hämma verkets framåtskridande?

Redan år 1971 hade man börjat utöka den styrande kretsen. År 1975 bestod den av 17 medlemmar. Under en stor del av det året hade den styrande kretsens medlemmar allvarligt och under bön begrundat hur de på bästa sätt skulle kunna sköta allt som är inbegripet i det världsvida prediko- och undervisningsarbetet, som enligt Guds ord skulle utföras i vår tid. (Matt. 28:19, 20) Den 4 december 1975 hade den styrande kretsen enhälligt godkänt en av de mest betydelsefulla organisatoriska förändringarna i Jehovas vittnens nutida historia.

Med början den 1 januari 1976 hade all verksamhet som bedrevs av Sällskapet Vakttornet och av Jehovas vittnens församlingar världen över lagts under överinseende av sex administrativa kommittéer inom den styrande kretsen. Den 1 februari 1976 hade man i samklang med denna anordning genomfört förändringar vid alla Sällskapets avdelningskontor runt om på jorden. Det var inte längre bara en tillsyningsman för avdelningskontoret, utan tre eller flera mogna män tjänade som en kommitté, och en av dem tjänade som permanent samordnare.a Sedan kommittéerna hade varit i funktion några månader uttryckte sig den styrande kretsen så här: ”Det har visat sig vara till nytta att ha ett antal bröder som rådgör med varandra för att begrunda sådant som rör Rikets verk. — Ords. 11:14; 15:22; 24:6.”

Trots att broder Knorrs hälsotillstånd fortsatte att vara dåligt, hade han under hösten 1976 del i att undervisa vid de möten som hölls vid högkvarteret med medlemmar av avdelningskontorens kommittéer och annan personal från avdelningskontoren runt om i världen. Förutom att broder Knorr deltog i mötena på dagarna inbjöd han dessa bröder i små grupper till sitt rum på kvällarna. På det sättet kunde han och hans hustru, Audrey, glädja sig åt gemenskapen med män som kände och älskade honom och med vilka han hade haft ett nära samarbete under årens lopp. Efter dessa möten fortsatte broder Knorrs hälsa att försämras, och han dog den 8 juni 1977.

Den 22 juni 1977, två veckor efter broder Knorrs död, valdes den då 83-årige Frederick W. Franz till president för Sällskapet Vakttornet. Om broder Franz sades det i Vakttornet för 15 oktober 1977: ”Hans enastående anseende som en framstående bibelkännare och hans outtröttliga arbete för Rikets intressen har förskaffat honom förtroende och lojalt stöd från Jehovas vittnens sida överallt.”

När denna förändring kom till stånd fungerade redan de nya organisatoriska anordningarna, vilket gjorde att verket obehindrat kunde skrida framåt.

Andliga behov tillgodoses genom biblisk litteratur

Jehovas vittnen hade fått rikligt med andlig föda under tiden fram till år 1976. Men när man granskar det som har hänt sedan dess under ledning av den styrande kretsen och dess författarkommitté, finner man att sanningens vatten har flödat ut i allt större omfattning och i mer varierade former.

Många av de publikationer som framställts har fyllt särskilda behov hos Jehovas vittnen själva. Man visade särskild omsorg om ungdomar. För att hjälpa dem att tillämpa Bibelns principer i olika situationer de möter i livet utgavs år 1976 (på engelska) boken Din ungdom — hur du får ut det bästa av den och år 1989 (samtidigt på engelska och svenska) boken Ungdomar frågar — svar som fungerar. Den rikt illustrerade publikationen Min bok med bibliska berättelser, som hade utarbetats med tanke på barn, gavs ut år 1978 (på engelska). Samma år utgavs (på engelska) boken Gör ditt familjeliv lyckligt!, som innehöll allmän vägledning och praktiska råd för att stärka familjerna.

När det tid efter annan har uppstått särskilda behov, har Jehovas folk genom Vakttornet fått vägledning och tidsenliga råd. Ett exempel: Rapporten för Jehovas vittnens världsvida verksamhet för år 1977/1978 visade att antalet förkunnare som tog del i predikoarbetet hade minskat. Berodde minskningen åtminstone delvis på svikna förväntningar kring året 1975? Kanske. Men det fanns också andra faktorer som hade påverkat situationen. Vad kunde man göra?

Den styrande kretsen vidtog mått och steg för att stärka Jehovas vittnens övertygelse om att det var nödvändigt att fortsätta att nitiskt förkunna om Guds kungarike från hus till hus. Vakttornet för 15 november 1979 innehöll artiklarna ”Nitälskan för Jehovas hus”, ”Predikande i en laglös värld”, ”De förkunnade från hus till hus” och ”Vad andra har sagt om vittnandet från hus till hus”. Dessa och andra artiklar slog än en gång fast att förkunnandet från hus till hus har en stabil biblisk grundval och uppmanade vittnena att nitiskt och helhjärtat ta del i detta viktiga arbete.b — Apg. 20:20; Kol. 3:23.

Det var också en annan situation som behövde uppmärksammas. Under en tid fram till år 1980 hade ett antal personer som tagit del i Jehovas vittnens verksamhet i flera år, däribland några som hade haft framträdande uppgifter inom organisationen, på olika sätt försökt vålla splittring och motstå det arbete som Jehovas vittnen utförde. För att stärka Jehovas folk mot sådant avfälligt inflytande innehöll Vakttornet sådana artiklar som ”Förbli ’fasta i tron’” (1 december 1980), ”I hemlighet införa fördärvliga sekter” (15 januari 1984) och ”Ta avstånd från avfällighet, håll fast vid sanningen!” (1 augusti 1983). Boken ”Må ditt rike komma” (utgiven på engelska år 1981) framhöll det faktum att Guds kungarike är nära, eftersom det hade upprättats i himlarna år 1914. Den styrande kretsen lät inte motståndarnas ansträngningar leda bort uppmärksamheten från det som är Jehovas vittnens viktigaste uppgift — att förkunna om Guds kungarike!

Hur var det då med Jehovas vittnens behov av att fördjupa sina kunskaper i Bibelns sanning? År 1984 utgavs en reviderad studieutgåva av Nya Världens översättning på engelska. Den är avsedd för ingående bibelstudium och innehåller ett stort antal skriftställeshänvisningar och fotnoter och extra upplysningar i ett tillägg. Fyra år senare, år 1988, mottog Jehovas folk med stor entusiasm boken Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära!, som innehåller en aktuell kommentar till varje vers i Uppenbarelseboken, och likaså det bibliska uppslagsverket Insight on the Scriptures i två band. År 1991 utgavs den vackert illustrerade boken Den största människa som någonsin levat, som ingående behandlar Jesu Kristi liv och undervisning.

Men hur tillgodosåg man deras behov som inte var Jehovas vittnen? Som ett redskap för att undervisa nyintresserade utgavs år 1982 boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Den hade utarbetats för att hjälpa dem som studerar Bibeln att uppfylla de krav Jehova ställer på dem som skall få liv i ett jordiskt paradis. För att hjälpa människor som undrar över hur livet uppstod på jorden och vad syftet är med det utgavs boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? år 1985. Som en uppföljning utgavs år 1989 den trosstärkande boken Bibeln — Guds ord eller människors?

Man ägnade också uppmärksamhet åt sådana ödmjuka människor som kan behöva särskild hjälp på grund av sin kulturella eller religiösa bakgrund. För att kunna hjälpa analfabeter och sådana som läser dåligt att lära känna sanningen om Jehovas kungarike utgavs år 1982 den 32-sidiga broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! Fram till år 1992 hade den tryckts i mer än 76.000.000 exemplar på 200 språk. Den är därmed den av Sällskapet Vakttornets publikationer som har blivit översatt till flest språk.

År 1983 utgavs (på engelska) tre broschyrer som var särskilt avsedda att hjälpa muslimer, buddhister och hinduer. För att kunna nå dessa människor eller människor med annan religiös bakgrund kan det vara till hjälp att veta något om deras religion — dess läror och historia. För att fylla detta behov utgavs år 1990 boken Människans sökande efter Gud.

Den styrande kretsen har varit intensivt intresserad av att nå så många människor som möjligt med budskapet om Guds kungarike — människor ”ur alla nationer och stammar och ... tungomål”. (Upp. 7:9) I det syftet vidtog man åtgärder för att översätta litteraturen till många fler språk. Så till exempel ökade det antal språk som tidskriften Vakttornet kommer ut på med omkring 42 procent från år 1976 till år 1992. I oktober 1992 utkom den på 111 språk. För att göra det möjligt att snabbt översätta litteraturen deltog samma år mer än 800 översättare världen över i detta arbete.

Utbildningsprogram utvecklas och varieras

Under ledning av den styrande kretsen och dess undervisningskommitté har programmen för undervisning av Betelfamiljens medlemmar vid högkvarteret och vid avdelningskontoren runt om i världen utvecklats och gjorts mer varierande. Förutom att deras morgontillbedjan omfattar ett dryftande av dagens text och högläsning ur Bibeln eller ur Årsboken analyseras nu också ingående det bibelavsnitt som lästs under den gångna veckan och tillämpas på dem som tjänar vid Betel. Ett annat nytt inslag är regelbundna rapporter från olika avdelningar på Betel, och Betelfamiljen får nu också lyssna till fler rapporter från zontillsyningsmän.

Ytterligare fortbildningsprogram utarbetades och sattes i gång för att tillgodose deras behov som har utökade ansvarsuppgifter inom organisationen. Under år 1977 gjordes anordningar för att alla äldste skulle vara med vid en 15-timmarskurs i Skolan i Rikets tjänst. (Apg. 20:28) Sedan dess har liknande kurser av varierande längd anordnats med några års mellanrum, och med början år 1984 har också biträdande tjänare fått övning genom Skolan i Rikets tjänst. I december 1977 började en särskild femveckorskurs i Brooklyn för medlemmar av avdelningskontorens kommittéer.

Särskild omtanke visades dem som var verksamma i heltidstjänsten som pionjärer. I december 1977 invigdes Skolan i pionjärtjänst i Förenta staterna. Det var en tvåveckorskurs för att öva pionjärförkunnare, och med tiden kom den här skolan att hållas i hela världen. Under de nästföljande 14 åren mer än femdubblades antalet pionjärer — från 115.389 till 605.610!

På hösten 1987 invigdes ytterligare en ny skola — Skolan för förordnade tjänare. Denna skola inrättades för att öva kvalificerade ogifta bröder som hade viss erfarenhet som äldste eller biträdande tjänare och som var villiga att tjäna varhelst det fanns behov på det världsvida fältet. År 1992 hade kurser hållits i Australien, El Salvador, Frankrike, Italien, Mexico, Nigeria, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA och Österrike. Den här skolan innebär inte att det bildas en grupp av sådana som skall betraktas som överlägsna andra i församlingen, utan resultatet har blivit att det nu finns fler väl kvalificerade män som kan betjäna sina bröder.

För att främja det världsvida bibliska undervisningsarbetet anordnades internationella sammankomster i strategiskt belägna städer — i vissa fall i länder där Jehovas vittnens verksamhet tidigare hade varit förbjuden. Dessa sammankomster tjänade till att styrka bröderna i dessa områden och ge extra stimulans åt predikandet av de goda nyheterna i dessa länder.c

Resurser för att ta hand om tillväxten

Allteftersom Jehovas ord fortsatte likt en löpeld, skedde det en spännande och nödvändig utveckling av bygg- och tryckeriverksamheten — verksamhetsområden som står under överinseende av den styrande kretsen och dess utgivarkommitté.

Jehovas vittnen med erfarenhet från byggbranschen ställde sig till förfogande, och deras ansträngningar samordnades för att hjälpa till med att bygga nya och större avdelningskontor runt om i världen. Under åren 1976—1992 satte man i gång med att bygga helt nya fastigheter för avdelningskontor i omkring 60 länder. Dessutom påbörjade man arbetet med att bygga ut befintliga anläggningar i 30 länder. Det sätt på vilket arbetet utfördes (med frivilliga som kom från många församlingar och ibland från andra länder) tjänade till att stärka banden av kärlek och enhet bland Jehovas folk.d

För att tillgodose Sällskapets ökande behov av att trycka på många olika språk utvecklade Jehovas vittnen med erfarenhet från databranschen ett datoriserat fotosättningssystem som kallas MEPS (Multilanguage Electronic Phototypesetting System [Flerspråkigt elektroniskt fotosättningssystem]). Projektet fullbordades år 1986. Detta resulterade i att år 1992 utkom Vakttornet samtidigt på 66 språk. Det stora flertalet Jehovas vittnen kunde alltså få samma andliga föda samtidigt.e

Allteftersom utvidgningen av Sällskapet Vakttornets anläggningar fortsatte, behövdes det fler frivilliga arbetare både vid högkvarteret i Brooklyn och vid avdelningskontoren runt om i världen. Från år 1976 till år 1992 tredubblades den internationella Betelfamiljen, en ökning från omkring 4.000 till mer än 12.900 medlemmar. Den styrande kretsen och dess kommitté för personalärenden har sörjt för de personliga och andliga behoven hos denna stora här av heltidstjänare.

Församlingarna och evangeliseringsarbetet uppmärksammas

Medan Jehovas ord förblev likt en löpeld inriktade den styrande kretsen och dess kommitté för tjänsten på fältet sina ansträngningar på att bygga upp församlingarna världen över och att utvidga det världsvida evangeliseringsarbetet.

Skulle man kunna göra mer för att hjälpa de många nya som blev döpta varje år? I början av år 1977 vidtog man åtgärder för att styrka nya vittnen andligen. I Tjänsten för Guds rike förklarades det: ”Vi anser att åtminstone två böcker bör studeras med alla människor som kommer med i sanningen. ... Studiet bör därför fortsätta efter dopet till dess att man studerat igenom den andra boken.” På detta sätt fick nyligen döpta vittnen större möjlighet att skaffa sig kunskap och insikt och att bättre förstå och uppskatta vad det innebär att vara döpt. Denna nya anordning uppmuntrade också till att den nära kontakten mellan de nya och de vittnen som hjälpt dem med deras bibelstudium bibehålls.

För att ta hand om dem som strömmade in i Jehovas organisation bildades 29.000 nya församlingar världen över under åren 1976—1992. (Mik. 4:1) Fler krets- och områdestillsyningsmän förordnades av den styrande kretsen och sändes ut för att hjälpa till. Antalet resande tillsyningsmän ökade från omkring 2.600 år 1976 till omkring 3.900 år 1992.

Allteftersom församlingarna blev fler och fler, ökade också behovet av fler möteslokaler. Fanns det ett snabbare sätt att bygga Rikets salar? På 1970-talet organiserade Jehovas vittnen i USA ett byggprogram i vilket skickliga byggnadsarbetare från närliggande delar av landet inbjöds att hjälpa vittnena på en viss plats att bygga en Rikets sal. Med hjälp av hundratals andra som assisterade kunde de färdigställa en sal snabbt — ofta på bara två eller tre dagar. På 1980-talet började snabbyggda Rikets salar uppföras också i andra delar av världen.

De politiska förändringarna i Östeuropa påverkade också Jehovas vittnen. Vilken fantastiskt stor glädje för våra bröder i sådana länder som Polen, Rumänien, före detta Sovjetunionen, Ungern och Östtyskland (som det hette då) att få veta att de hade blivit lagligen erkända, i vissa fall efter 40 års förbud! Den ökade friheten i dessa länder gjorde det nu lättare för dem att nå cirka 380 miljoner människor med de goda nyheterna! Jehovas vittnen lät ingen tid gå förlorad när det gällde att utnyttja sin nyvunna frihet till att ta del i det offentliga predikoarbetet.

Vad har resultatet blivit? Jehovas ord har förblivit likt en löpeld! I april 1992 fanns det till exempel 106.915 förkunnare av Riket i Polen. Och utsikterna till framtida tillväxt var enastående: Samma månad var 214.218 närvarande vid åminnelsen av Kristi död. Och i de länder som tidigare utgjorde Sovjetunionen var sammanlagt 173.473 närvarande vid Åminnelsen år 1992, en ökning med 60 procent jämfört med året innan.

Men i vissa länder har fortsatt förföljelse eller naturkatastrofer lagt hinder i vägen för verksamheten. År 1992 var Jehovas vittnens verksamhet fortfarande belagd med restriktioner från myndigheternas sida i 24 länder. Ordförandens kommitté i den styrande kretsen gör vad som är möjligt för att ge hjälp och informera det internationella brödraskapet om olika sätt på vilka de kan bistå sina medvittnen som tjänar under svårigheter. (Jämför 1 Korinthierna 12:12—26.) Varken förföljelsekampanjer eller naturkatastrofer har kunnat stoppa predikandet av Jehovas ord!

”Ett folk som är helt hans eget”

Jehovas ord har verkligen varit likt en löpeld under åren 1976—1992. Organisationen blev nästan dubbelt så stor och uppgick till mer än 4.470.000 förkunnare av Riket!

Jehovas folk har fortsatt att nitiskt förkunna om Guds kungarike, nu på fler språk än någonsin tidigare. Genom att göra bruk av de publikationer de har fått har de fördjupat sin insikt i Bibeln och hjälpt intresserade att lära känna Bibelns sanningar. De har dragit nytta av de utbildningsprogram som har införts för dem som har särskilda ansvarsuppgifter inom organisationen. Det råder inget tvivel om att Jehova har välsignat deras arbete med att förkunna om Guds kungarike.

Från 1870-talet och fram till vår tid har vissa män i särskild grad bidragit till att främja Rikets verk, män som Charles T. Russell, Joseph F. Rutherford, Nathan H. Knorr och Frederick W. Franz, förutom andra som har tjänat som medlemmar av den styrande kretsen. Men Jehovas vittnen har på intet sätt blivit en sekt som är uppbyggd kring någon människas person. Nej, de har bara en ledare, ”Kristus”. (Matt. 23:10) Han är huvudet över dessa organiserade vittnen för Jehova och den åt vilken ”all myndighet ... har blivit ... given” för att leda detta verk ”alla dagar intill avslutningen på tingens ordning”. (Matt. 28:18—20) De är beslutna att underordna sig Kristus som huvud, hålla sig nära Guds ord och arbeta i samklang med den ledning den heliga anden ger, så att de kan fortsätta att gå framåt i tillbedjan av den ende sanne Guden och i att visa sig vara ”ett folk som är helt hans eget, nitiskt i fråga om förträffliga gärningar”. — Tit. 2:14.

Men vilka grundläggande läror och levnadsnormer är det som skiljer Jehovas vittnen från alla andra religioner? Hur kom de att bli kända som Jehovas vittnen? Hur finansieras deras verksamhet? Varför håller de sig strikt avskilda från andra kyrkor och från världen i allmänhet? Varför har de blivit föremål för intensiv förföljelse i så många delar av världen? Dessa och många andra frågor kommer att besvaras i de följande kapitlen.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 117]

Inte en sekt uppbyggd kring någon människas person

[Ruta/Tabell på sidan 110]

Från år 1976 till år 1992 ökade antalet språk som ”Vakttornet” utkommer på med 42 procent

[Diagram]

(för formaterad text, se publikationen)

111

78

1976 1992

[Ruta på sidan 111]

F. W. Franz’ bakgrund

Frederick William Franz föddes i Covington i Kentucky i USA den 12 september 1893. År 1899 flyttade familjen till Cincinnati, där Frederick gick ut high school år 1911. Han började sedan vid den humanistiska fakulteten vid universitetet i Cincinnati. Han hade bestämt sig för att bli presbyteriansk predikant, så han ägnade sig ivrigt åt att studera biblisk grekiska. Vid universitetet utsågs Frederick till att få ett Rhodes-stipendium, som berättigade honom till att komma in vid universitetet i Oxford i England. Men innan detta tillkännagavs förlorade Frederick allt intresse för stipendiet och bad att hans namn skulle strykas från listan över kandidater.

Hans bror Albert hade tidigare sänt honom en broschyr som han hade fått från de internationella bibelforskarna. Längre fram gav Albert honom de tre första banden av ”Studier i Skriften”. Frederick blev mycket förtjust över det han fick lära sig och beslöt att klippa av sina förbindelser med presbyterianska kyrkan och förena sig med församlingen av bibelforskare. Den 30 november 1913 blev han döpt. I maj 1914 lämnade han universitetet och började genast ordna sina förhållanden så att han kunde bli kolportör (pionjär).

I juni 1920 blev han medlem av Betelfamiljen i Brooklyn. Efter N. H. Knorrs död i juni 1977 valdes broder Franz till Sällskapets president. Han tjänade troget som medlem av den styrande kretsen fram till sin död, den 22 december 1992, vid 99 års ålder.

[Tabell på sidan 112]

(För formaterad text, se publikationen)

Allt fler sluter sig till pionjärernas led

1992

600.000

400.000

1986

200.000

1981

1976

[Tabell på sidan 113]

(för formaterad text, se publikationen)

Den internationella betelfamiljens tillväxt

1992

12.000

9.000

1986

6.000

1981

1976

3.000

[Tabell på sidan 114]

(för formaterad text, se publikationen)

Allt fler församlingar

80.000

1992

60.000

1986

1976

40.000

20.000

[Tabell på sidan 115]

(för formaterad text, se publikationen)

Ökningen av antalet förkunnare av Riket

1992

4.000.000

1986

3.000.000

1981

1976

2.000.000

1.000.000

[Bild på sidan 109]

Tillsynen över vart och ett av Sällskapets avdelningskontor sköts av en kommitté av bröder; kommittén nedan har tillsynen över arbetet i Nigeria

[Bilder på sidan 116]

Jehovas vittnens styrande krets Januari 1992

Carey W. Barber

John E. Barr

W. Lloyd Barry

John C. Booth

Frederick W. Franz

George D. Gangas

Milton G. Henschel

Theodore Jaracz

Karl F. Klein

Albert D. Schroeder

Lyman A. Swingle

Daniel Sydlik

Kapitel 10

Att växa till i den exakta kunskapen om sanningen

JEHOVAS VITTNEN har inte föresatt sig att införa nya läror, ett nytt sätt att tillbe, en ny religion. I stället kännetecknas deras nutida historia av samvetsgranna ansträngningar att lära ut det som står i Bibeln, Guds inspirerade ord. De hänvisar till den som grundvalen för alla sina trosuppfattningar och för de principer som styr deras levnadssätt. I stället för att utveckla trosuppfattningar som återspeglar den moderna världens eftergivenhet och normlöshet har de sökt komma allt närmare de skriftenliga läror och tillvägagångssätt som kännetecknade kristendomen i det första århundradet.

I början av 1870-talet satte Charles Taze Russell och hans medförbundna i gång med ett ingående studium av Bibeln. Det blev uppenbart för dem att kristenheten hade kommit långt bort från de första kristnas läror och tillvägagångssätt. Broder Russell påstod inte att han var den förste som urskilde detta, och han erkände villigt att han stod i tacksamhetsskuld till andra för den hjälp de hade gett honom under de första åren då han studerade Bibeln. Han talade uppskattande om det goda arbete som olika rörelser under reformationen hade utfört för att få sanningens ljus att lysa klarare. Han nämnde vid namn män som var äldre än han själv, däribland Jonas Wendell, George Stetson, George Storrs och Nelson Barbour, vilka personligen på olika sätt bidrog till hans förståelse av Guds ord.a

Han sade också: ”Olika läror, hvilka vi framhålla, och hvilka synas så nya, friska och olika, framställdes i någon form för länge sedan, t. ex. utkorelse, fri nåd, återställelse, rättfärdiggörelse, helgelse, förhärligande och uppståndelse.” Men ofta var det så att en viss religiös grupp utmärkte sig genom en klarare förståelse av en viss biblisk sanning; en annan grupp utmärkte sig genom en annan sanning. Ytterligare framsteg hindrades ofta av att de var fjättrade vid lärosatser och trosbekännelser som innehöll uppfattningar som hade frodats i det forntida Babylon och Egypten eller hade lånats in från grekiska filosofer.

Men vilken grupp skulle med hjälp av Guds ande undan för undan på nytt få grepp om hela ”mönstret av sunda ord” som de kristna i det första århundradet hade vårdat sig om och hållit fast vid? (2 Tim. 1:13) För vilka skulle det visa sig vara så att deras stig var ”lik det klara ljuset som blir ljusare och ljusare tills det är full dag”? (Ords. 4:18) Vilka skulle verkligen utföra det arbete som Jesus gav befallning om, när han sade: ”Ni skall vara vittnen om mig ... till jordens mest avlägsna del”? Vilka skulle inte bara göra lärjungar, utan också lära dem att hålla allt som Jesus hade befallt? (Apg. 1:8; Matt. 28:19, 20) Var tiden verkligen inne för att Herren skulle göra en klar åtskillnad mellan de sanna kristna, som han liknade vid vete, och de efterhärmande eller falska kristna, som han omtalade som ogräs (egentligen ogräs av en sort som är mycket lik vete fram till dess det har mognat)?b (Matt. 13:24—30, 36—43) Vem skulle visa sig vara ”den trogne och omdömesgille slaven”, åt vilken Herren, Jesus Kristus, under sin närvaro som regerande kung i Guds rike skulle ge ytterligare ansvarsuppgifter i förbindelse med det arbete som var förutsagt skulle utföras under avslutningen på denna tingens ordning? — Matt. 24:3, 45—47.

De lät ljuset lysa

Jesus lärde sina lärjungar att dela med sig åt andra av det ljus av gudomlig sanning som de hade fått från honom. ”Ni är världens ljus”, sade han. ”Låt ... ert ljus lysa inför människorna.” (Matt. 5:14—16; Apg. 13:47) Charles Taze Russell och hans medförbundna förstod att det var deras skyldighet att göra det.

Trodde de att de hade alla svar, den hela och fulla sanningens ljus? På den frågan svarade broder Russell uttryckligen: ”Förvisso inte; inte heller kommer vi att ha det förrän vi nått fram till den ’fullkomliga dagen’.” (Ords. 4:18, King James Version) De omnämnde ofta sina på Bibeln grundade trosuppfattningar som ”den närvarande sanningen” — inte i föreställningen att sanningen i sig förändras, utan med den tanken att deras förståelse av den ökade.

Dessa uppriktiga bibelforskare ryggade inte tillbaka för tanken på att det finns något sådant som sanning i fråga om religion. De erkände Jehova som ”sanningens Gud” och Bibeln som hans sanningsord. (Ps. 31:5; Jos. 21:45; Joh. 17:17) De insåg att det fanns mycket som de ännu inte kände till, men de drog sig inte för att med övertygelse berätta om det som de hade lärt sig från Bibeln. Och när traditionella religiösa läror och sedvänjor stod i strid med det de hade funnit klart och tydligt uttryckt i Guds inspirerade ord, följde de Jesu Kristi exempel och avslöjade lögn och osanning, även om detta ledde till att de blev förlöjligade och hatade av prästerskapet. — Matt. 15:3—9.

För att kunna nå andra och ge dem andlig föda började C. T. Russell i juli 1879 ge ut tidskriften Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Zions Vakt-Torn och förkunnare af Kristi närvaro [på svenska från och med år 1904]).

Bibeln — i sanning Guds ord

Charles Taze Russells tillit till Bibeln var inte blott och bart ett uttryck för att han godtog en traditionell uppfattning som var populär vid den tiden. Tvärtom. Det som var populärt bland många på den tiden var högre bibelkritik. De som förespråkade detta ifrågasatte den bibliska skildringens tillförlitlighet.

Som ung gick Russell med i den kongregationalistiska kyrkan och tog aktivt del i dess arbete, men de traditionella dogmernas orimlighet gjorde honom till skeptiker. Han upptäckte att det han hade blivit undervisad om inte på ett tillfredsställande sätt kunde försvaras med hjälp av Bibeln. Därför förkastade han dogmerna i kyrkans trosbekännelser och tillsammans med dem även Bibeln. Därefter undersökte han de ledande österländska religionerna, men de visade sig också vara otillfredsställande. Sedan började han fundera på om Bibeln möjligen blev oriktigt framställd i kristenhetens trosbekännelser. Uppmuntrad av det han hade hört en kväll vid ett adventistmöte började han systematiskt studera Bibeln. Det som då öppnades för honom var i sanning Guds inspirerade ord.

Han tog djupt intryck av Bibelns inre harmoni och dess samstämmighet med personligheten hos Honom som omtalas som dess gudomlige Författare. För att hjälpa andra att få nytta av detta skrev han längre fram boken Den gudomliga tidsåldersplanen, som han gav ut år 1886 (på engelska). I ett kapitel behandlade han utförligt ”Bibeln såsom en gudomlig uppenbarelse, betraktad i förnuftets ljus”. I slutet av det kapitlet framhöll han otvetydigt: ”Så öfvertygar oss djupet och makten och visheten och vidden af bibelns vittnesbörd, att icke människan utan Gud Allsmäktig är den, från hvilken dess planer och uppenbarelser utgingo.”

Tillit till hela Bibeln som Guds ord fortsätter att vara en hörnsten i Jehovas vittnens trosuppfattningar fram till denna dag. Över hela världen har de tillgång till studiehandböcker som gör att de själva kan undersöka bevisen för att Bibeln är inspirerad. Olika aspekter på detta ämne behandlas ofta i deras tidskrifter. År 1969 utgav de boken Är bibeln verkligen Guds ord? Tjugo år senare kom boken Bibeln — Guds ord eller människors?, som på nytt redogjorde för frågan om Bibelns tillförlitlighet, riktade uppmärksamheten på ytterligare bevis och kom till samma slutsats: Bibeln är verkligen Guds inspirerade ord. En annan av deras böcker, som (på engelska) kom ut första gången år 1963 och sedan i reviderad utgåva år 1990, är ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig”. Ytterligare detaljer finns i deras bibliska uppslagsverk, Insight on the Scriptures, som gavs ut år 1988.

Genom att Jehovas vittnen har studerat sådana publikationer, både enskilt och i församlingen, har de blivit övertygade om att Gud själv med hjälp av sin ande aktivt ledde nedtecknandet av det som står i Bibelns 66 böcker, även om det var ungefär 40 olika personer som under en period på 1.600 år användes till att skriva. Aposteln Paulus skrev: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud.” (2 Tim. 3:16; 2 Petr. 1:20, 21) Denna övertygelse utövar ett kraftfullt inflytande på Jehovas vittnens liv. En brittisk tidning skrev som kommentar till detta: ”Bakom allt som ett vittne gör ligger ett skriftenligt skäl. Deras grundsats är verkligen att betrakta Bibeln som helt och hållet ... sann.”

Att lära känna den sanne Guden

Broder Russell och hans medförbundna behövde inte studera Bibeln länge förrän de insåg att den Gud som framställs i Bibeln inte är kristenhetens gud. Detta var en viktig fråga, därför att, som Jesus Kristus sade, människors möjligheter till evigt liv beror på att de känner den ende sanne Guden och den som han har sänt ut, den Främste förmedlaren av räddning. (Joh. 17:3; Hebr. 2:10) C. T. Russell och de som ingick i den grupp som studerade Bibeln tillsammans med honom förstod att det är fullkomlig jämvikt mellan Guds rättvisa och hans vishet, kärlek och kraft och att dessa egenskaper kommer till uttryck i alla hans verk. På grundval av den kunskap de då hade om Guds uppsåt sammanställde de en redogörelse för varför det onda tillåts och lät den ingå i en av deras första och mest spridda publikationer, den 162-sidiga boken Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna), som först gavs ut som ett särskilt nummer av Zion’s Watch Tower, numret för september 1881.

Deras studium av Guds ord hjälpte dem att förstå att Skaparen har ett egennamn och att han gör det möjligt för människor att lära känna honom och åtnjuta ett nära förhållande till honom. (1 Krön. 28:9; Jes. 55:6; Jak. 4:8) I Zion’s Watch Tower för oktober—november 1881 hette det: ”JEHOVA är det namn som endast är avsett för det högsta Väsendet — vår Fader, honom som Jesus kallade Fader och Gud.” — Ps. 83:18; Joh. 20:17.

Följande år ställdes frågan: ”Hävdar ni att Bibeln inte lär att det är tre personer i en Gud?”, och svaret blev: ”Ja — tvärtom förkunnar den för oss att det finns en enda Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader, av vilken allting är (eller som skapade allting). Vi tror alltså på en enda Gud och Fader, och även på en enda Herre, Jesus Kristus. ... Men dessa är två och inte en. De är ett endast i den bemärkelsen att de är i harmoni. Vi tror också på en Guds ande. ... Men den är inte en person mer än djävlars ande och världens ande och antikrists ande är.” — Zion’s Watch Tower, juni 1882; Joh. 17:20—22.

Växande uppskattning av Guds namn

Bibelforskarna blev med tiden mer och mer medvetna om den vikt och betydelse som de inspirerade Skrifterna lägger vid Guds egennamn. Detta namn hade dolts i sådana bibelöversättningar som den romersk-katolska Douay Version (Douayöversättningen) och den protestantiska King James Version (Kung Jakobs översättning), precis som det längre fram kom att döljas i de flesta översättningar till en lång rad språk under 1900-talet. Men flera olika översättningar och även bibliska referensverk bar vittnesbörd om att namnet Jehova förekommer tusentals gånger i grundtexten — faktiskt mycket oftare än något annat namn och oftare än sådana titlar som Gud och Herren sammantagna. Som ”ett folk för ... [hans] namn” ökade deras egen uppskattning av Guds namn. (Apg. 15:14) I Vakt-Tornet för 1 april 1926 framställde de en fråga som de insåg att var och en måste ta ställning till, nämligen: ”Vem vill ära Jehova?”

Att de fäste så stor vikt vid Guds namn var inte bara en fråga om religiös kunskap. Som det förklarades i boken Profetiorna (utgiven på engelska år 1929) står hela den förnuftsbegåvade skapelsen inför en allt överskuggande stridsfråga som gäller Jehova Guds namn och ord. Jehovas vittnen framhåller att Bibeln visar att alla måste känna till Guds namn och behandla det som något heligt. (Matt. 6:9; Hes. 39:7) Det måste rentvås från all den smälek som har hopats över det, inte bara av dem som öppet har trotsat Jehova, utan också av dem som genom sina läror och gärningar har gett en felaktig bild av honom. (Hes. 38:23; Rom. 2:24) På grundval av Bibeln inser Jehovas vittnen att hela universums och dess invånares välbefinnande är beroende av att Jehovas namn helgas.

De inser att innan Jehova griper in för att förgöra de onda är det hans vittnens plikt och privilegium att göra sanningen om honom känd för andra. Jehovas vittnen har gjort detta världen över. De har så nitiskt fullgjort detta ansvar att vart man än kommer i världen blir den som öppet använder namnet Jehova snabbt betraktad som ett Jehovas vittne.

Treenighetsläran avslöjas

Som vittnen för Jehova kände C. T. Russell och hans medförbundna att de hade ett stort ansvar att avslöja läror som gav en felaktig bild av Gud och att hjälpa dem som älskade sanningen att förstå att dessa läror inte är grundade på Bibeln. De var inte de första som förstod att treenighetsläran är oskriftenlig,c men de insåg att om de skulle vara trogna tjänare åt Gud hade de ansvaret att bekantgöra sanningen om den. Till nytta för alla som har kärlek till sanningen avslöjade de modigt att denna kristenhetens centrala lära har hedniska rötter.

I Zion’s Watch Tower för juni 1882 hette det: ”Många hedniska filosofer fann att det skulle vara god politik att sluta sig till den nya religionen [en avfällig form av kristendom som understöddes av romerska kejsare på 300-talet v.t.], och de började därför bana väg för ett lätt sätt att omfatta den genom att försöka upptäcka gemensamma drag hos kristendomen och hedniska religioner för att så kunna blanda samman dessa två. De lyckades bara alltför väl. ... Eftersom den gamla teologin hade flera huvudgudar, och många halvgudar av båda könen, grep sig de hednisk-kristna (om vi får prägla ett sådant uttryck) an med att rekonstruera listan för den nya teologin. Vid denna tidpunkt uppstod således läran om tre Gudar — Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den helige Ande.”

En del präster strävade efter att ge sin lära sken av att vara biblisk genom att citera sådana skriftställen som 1 Johannes 5:7, men broder Russell lade fram bevis som avslöjade att forskare mycket väl kände till att ett avsnitt av detta skriftställe var en interpolation, ett förvanskande tillägg, som hade inskjutits av en avskrivare för att stödja en lära som inte finns i Bibeln. Andra som försvarade treenighetsläran hänvisade till Johannes 1:1, men Zion’s Watch Tower analyserade detta skriftställe i fråga om både innehållet och sammanhanget för att visa att det inte på något sätt gav stöd åt tron på treenigheten. I överensstämmelse med detta sades det i Zion’s Watch Tower för juli 1883: ”Mera bibel- och mindre psalmboksteologi skulle ha gjort saken klarare för alla. Treenighetsläran står i direkt strid med Skriften.”

Broder Russell avslöjade rättframt det dåraktiga i att bekänna sig tro på Bibeln och samtidigt förespråka en sådan lära som treenighetsläran, som strider mot det Bibeln säger. Därför skrev han: ”I hvilket virrvarr af motsägelser och förvirring befinna sig icke de som säga, att Jesus och Fadern äro en och samma Gud. Detta skulle innebära tanken att vår Herre Jesus spelade hycklare, när han var på jorden, och endast låtsade att han vände sig till Gud i bön, då han själf var just den samme Guden. ... Vidare har Fadern alltid varit odödlig och skulle följaktligen icke kunna dö. Huru skulle då Jesus kunna ha dött? Alla apostlarna äro falska vittnen, när de betyga Jesu död och uppståndelse, om han icke dog. Men skriften förklarar, att han verkligen dog.”d

Vi ser alltså att Jehovas vittnen redan på ett tidigt stadium i sin nutida historia tog bestämt avstånd från kristenhetens treenighetsdogm till förmån för Bibelns egen förnuftiga, hjärtevärmande lära.e Det arbete som de har utfört för att offentliggöra dessa sanningar och ge människor överallt möjlighet att få höra dem har fått en omfattning som ingen annan enskild person eller grupp, vare sig förr eller senare, har kunnat uppnå.

Vad är de dödas tillstånd?

En fråga som hade bekymrat C. T. Russell mycket ända från hans unga år var vilken framtid som väntar de människor som inte godtar Guds föranstaltning för räddning. Som pojke trodde han på det som prästerna sade om helveteselden; han trodde ju att de förkunnade Guds ord. Han brukade gå ut på kvällarna och skriva bibeltexter med krita på iögonenfallande platser för att varna arbetare som gick förbi, så att de kunde bli räddade från den fruktansvärda domen — evig pina.

Längre fram, sedan han själv hade sett vad Bibeln egentligen lär, sade han, enligt ett citat av en av hans medförbundna: ”Om bibeln lär, att evig pina är allas öde, utom de heligas, så borde detta predikas — ja, dundras från hustaken varje vecka, dag och timme, men om bibeln icke lär något sådant, så borde detta faktum kungöras, och denna nedsättande, Guds namn vanhedrande, fläck borttagas.”

På ett tidigt stadium i sitt bibelstudium såg C. T. Russell klart och tydligt att det som i många bibelöversättningar kallas ”helvetet” inte är någon plats där själar pinas efter döden. Han fick med all sannolikhet hjälp att komma fram till den här slutsatsen av redaktören för Bible Examiner (Bibelgranskaren), George Storrs, som broder Russell nämnde med varm uppskattning i sina skrifter och som själv hade skrivit mycket om vad han med hjälp av Bibeln hade förstått var de dödas tillstånd.

Men hur var det med själen? Understödde bibelforskarna trosuppfattningen att själen är en andlig del av människan, något som lever vidare efter det att kroppen har dött? Nej, tvärtom sades det år 1903 i Zion’s Watch Tower: ”Vi måste nogsamt lägga märke till att lärdomen inte är att människan har en själ, utan att människan är en själ eller varelse. Låt oss ta en illustration från naturen — luften vi andas: den består av syre och kväve. Ingen av dessa beståndsdelar är atmosfären eller luften, men när de båda kombineras, som de gör i rätta kemiska proportioner, blir resultatet atmosfären. Det är på samma sätt med själen. Gud talar till oss från denna ståndpunkt, att var och en av oss är en själ. Han riktar sig inte till våra kroppar och inte heller till vår livsande, utan han riktar sig till oss som förnuftsbegåvade varelser eller själar. När han avkunnade straffet för överträdelse av hans lag, riktade han sig inte speciellt till Adams kropp, utan till människan, själen, den förnuftsbegåvade varelsen: ’Du!’ ’På den dag du äter därav, skall du visserligen dö.’ ’Den själ, som syndar, hon skall dö.’ — 1 Mos. 2:17; Hes. 18:20.” Detta var i harmoni med vad Zion’s Watch Tower hade skrivit redan i april 1881.f

Hur uppstod då tron på människosjälens inneboende odödlighet? Vem var upphovsmannen till denna lära? Efter att noggrant ha studerat både Bibeln och religionshistorien skrev broder Russell i Zion’s Watch Tower för 15 april 1894: ”Det är uppenbart att den inte härrör från Bibeln. ... Bibeln förklarar uttryckligen att människan är dödlig, att hon kan dö. ... När vi undersöker historien, finner vi att även om Guds inspirerade vittnen inte lär att människan är odödlig, är detta själva kärnan i alla hedniska religioner. ... Det är därför inte sant att Sokrates och Platon var de första som förkunnade denna lära; den hade en förespråkare långt innan någon av dem framträdde, en som var skickligare än de. ... Den första redogörelsen för denna falska lära finner man i den äldsta historiska skildring som människan känner till, nämligen Bibeln. Förespråkaren för denna falska lära var Satan.”g

”Brandsprutestrålen” riktas mot helvetet

I enlighet med sin starka önskan att från Guds namn utplåna den skamfläck som läran om en helveteseld med evig pina hade gett upphov åt skrev broder Russell en traktat med rubriken: ”Lära de heliga skrifterna att evig pina är syndens lön?” (Den gamla Teologien, utgiven på engelska år 1889; på svenska år 1891) I den framhöll han:

”Teorien om evig pina hade ett hedniskt ursprung, fast den, såsom hållen af hedningen, icke var den obarmhertiga lära, den sedermera blef, efter att hafva allt mer och mer lyckats hänga sig fast vid den kristna religionen under dess sammanblandning med hednisk filosofi i det andra århundradet. Det återstod för det stora affallet från den kristna läran, katolicismen, att med hednisk filosofi förena de ohyggliga saker nu så allmänt trodda, att måla dem på kyrkoväggarne såsom gjordes i Europa, att skrifva dem i trosartiklar och andliga sånger och att så förvränga Guds ord, att det till ytan tycktes gifva guddomligt stöd åt den gudsförnedrande hädelsen. Vår tids lättrogenhet, derföre, mottager den såsom ett arf, icke af Herren, ej heller af apostlarne eller profeterna, utan af den kompromisserande ande, som uppoffrade sanning och sundt förnuft, och nesligt förvrängde den kristna religionen i en ohelig ärelystnad och kamp för magt, rikedom och antal. Evig pina såsom syndastraff var ej bekant för patriarkerna af flydda tidsåldrar; den var okänd af den judiska tidsålderns profeter, och den var okänd af Herren och apostlarna; men, den har varit den kristna verldens förnämsta lärosats, sedan det stora affallet — det gissel, hvarmed de lättrogna, okunniga och vidskepliga i verlden hafva blifvit piskade till slafvisk lydnad, under tyranni. Evig pina afkunnades för alla, som sökte motstå eller föraktade Roms myndighet; och dess tillämpning i detta lifvet begyntes så långt som hon [kyrkan i Rom] hade magt.”

Broder Russell var väl medveten om att flertalet förnuftiga människor egentligen inte trodde på helvetesläran. Men som han påpekade i broschyren Vad säger skriften om helvetet? (utgiven på engelska år 1896): ”Då de emellertid tro, att bibeln lär den, blir varje framsteg i verklig intelligens och broderlig välvilja ... i de flesta fall ett steg bort ifrån Guds ord, som de falskeligen anklaga för denna lära.”

För att leda sådana tänkande människor tillbaka till Guds ord anförde han i den här broschyren alla ställen i King James Version (Kung Jakobs översättning) där ordet helvete förekommer, så att läsarna själva kunde se vad det stod där, och sedan sade han: ”Gud vare tack, vi finna ingen sådan plats för evig pina, som trosbekännelser och sångböcker samt många lärostolar falskeligen lära. Likväl hava vi funnit ett ’helvete’ (’dödsrike’), nämligen scheol eller hades, till vilket hela vårt släkte var dömt på grund av Adams synd, och från vilket alla äro återlösta genom vår Frälsares offerdöd. Detta ’helvete’ är graven — dödstillståndet. Och vi finna ett annat ’helvete’ (gehenna, den andra döden = tillintetgörelse), varpå vår uppmärksamhet blivit fäst såsom varande det slutliga straffet för alla, vilka, sedan de blivit återlösta och fått full kunskap om sanningen och full förmåga att lyda den, likväl komma att välja döden genom att ställa sig i opposition mot Gud och rättfärdigheten. Och härtill säga våra hjärtan: Amen! ’Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung. Vem skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Ty du allena är helig; ty alla folk skola komma och tillbedja inför dig, ty dina domar (rättfärdiga handlingssätt) hava blivit uppenbara.’” — Upp. 15:3, 4.

Det som han förkunnade var en källa till irritation och obehag för kristenhetens prästerskap. År 1903 blev han utmanad till offentlig debatt. De dödas tillstånd var en av de frågor som togs upp i den serie debatter som följde mellan C. T. Russell och dr E. L. Eaton, som fungerade som talesman för en inofficiell allians av protestantiska präster i västra Pennsylvania.

I dessa debatter höll broder Russell orubbligt fast vid att ”döden är döden och att våra kära, som har lämnat oss, verkligen är döda, att de varken lever tillsammans med änglarna eller tillsammans med demonerna i en hopplöshetens boning”. Till stöd för detta hänvisade han till sådana skriftställen som Predikaren 9:5, 10; Romarna 5:12; 6:23 och 1 Moseboken 2:17. Han sade också: ”Skriften är i full harmoni med vad ni och jag och varje annan normal, förnuftig människa i världen skulle anse vara en rimlig och passande uppfattning om vår Guds personlighet. Vad är sagt om vår himmelske Fader? Att han är rättvis, att han är vis, att han är kärleksfull, att han är full av kraft. Alla kristna människor erkänner dessa egenskaper i Guds personlighet. Om så är fallet, kan vi då finna någon betydelse av ordet genom vilken vi skulle kunna föreställa oss att Gud är rättvis och ändå straffar en av sina egna skapelser i all evighet, oavsett vad synden har bestått i? Jag urskuldar inte synder; jag lever inte själv i synd, och jag predikar aldrig synd. ... Men jag säger er att alla dessa människor här omkring, om vilka vår broder [dr Eaton] säger att de talar vanvördigt med sina hädelser av Gud och Jesu Kristi heliga namn, är allesammans människor som har blivit lärda att det finns en evig pina. Och alla mördarna, tjuvarna och ogärningsmännen i fängelserna har alla blivit lärda detta. ... Dessa läror är usla; de har skadat världen hela denna långa tid; de hör över huvud taget inte hemma i vår Herres undervisning, och vår käre broder har ännu inte fått bort de mörka tidsåldrarnas rök från sina ögon.”

Det uppges att en av de närvarande prästerna efter debatten gick fram till Russell och sade: ”Det gläder mig att se hur ni riktar brandsprutestrålen mot helvetet och släcker elden.”

För att ge ännu vidare publicitet åt sanningen om de dödas tillstånd deltog broder Russell i en omfattande serie endagskonvent från år 1905 till år 1907. Vid dessa konvent höll han det offentliga föredraget ”Till helvetet och åter! Hvilka äro där? Hopp om återvändo för många”. Temat var fängslande, och det väckte stor uppmärksamhet. Församlingslokaler i stora och små städer i Förenta staterna och Canada var fyllda till bristningsgränsen av människor som ville lyssna till talet.

En av dem som rördes djupt av det som Bibeln säger om de dödas tillstånd var en universitetsstuderande i Cincinnati i Ohio i USA som läste till presbyteriansk präst. År 1913 fick han av sin köttslige bror en broschyr med titeln Where Are the Dead? (Var är de döda?), skriven av John Edgar, en bibelforskare som också var läkare i Skottland. Studenten som fick broschyren var Frederick Franz. Efter att ha läst igenom den noggrant sade han med fast övertygelse: ”Det här är sanningen.” Utan att tveka slog han in på en ny livskurs och trädde in i heltidstjänsten som kolportör (heltidsförkunnare av de goda nyheterna). År 1920 blev han medlem av staben vid Sällskapet Vakttornets högkvarter. Många år senare blev han medlem av Jehovas vittnens styrande krets, och längre fram blev han Sällskapet Vakttornets president.

Jesu Kristi lösenoffer

I samband med att broder Russell undersökte Bibeln tog han och hans medförbundna år 1872 upp frågan om återställelsen till förnyad granskning, och det mot bakgrund av Jesu Kristi lösenoffer. (Apg. 3:21) Han blev hänförd, när han i Hebréerna 2:9 såg att Jesus ”af Guds nåd skulle smaka döden för alla”. Detta fick honom inte att omfatta tron på universell frälsning, för han visste att Bibeln också säger att man måste utöva tro på Jesus Kristus för att bli frälst eller räddad. (Apg. 4:12; 16:31) Men han började förstå — om än inte fullständigt på en gång — vilken fantastisk möjlighet Jesu Kristi lösenoffer har öppnat för mänskligheten. Det öppnade vägen för att få tillbaka det som Adam hade förlorat, utsikten till evigt liv i mänsklig fullkomlighet. Broder Russell förhöll sig inte passiv i den här frågan. Han urskilde återlösningens djupgående betydelse och försvarade denna lära med kraft, även då nära medförbundna lät sitt tänkesätt fördärvas av filosofiska uppfattningar.

På sommaren 1878 hade broder Russell i omkring ett och ett halvt år varit medredaktör för tidskriften Herald of the Morning (Morgonens härold), vars huvudredaktör var N. H. Barbour. Men när Barbour i numret för augusti 1878 förringade Bibelns lära om lösen, kom Russell med ett kraftfullt försvar för denna viktiga bibliska lära.

Under rubriken ”Försoningen” hade Barbour åskådliggjort vad han ansåg om den här läran genom att säga: ”Jag säger till min pojke, eller till en av betjänterna, att när James biter sin syster, så fånga en fluga och stick en nål genom dess kropp och spetsa fast den vid väggen, så skall jag förlåta James. Detta illustrerar läran om substitution.” Även om Barbour bekände sig tro på återlösningen, ansåg han att uppfattningen att Kristus genom sin död led straffet för synd för Adams avkomlingar var ”oskriftenlig och motbjudande för alla våra rättsbegrepp”.h

Redan i nästföljande nummer av Herald of the Morning (september 1878) tog broder Russell bestämt avstånd från det Barbour hade skrivit. Russell analyserade det Bibeln verkligen säger och hur den stämmer överens med ”fullkomnandet av [Guds] rättvisa och slutligen med hans stora barmhärtighet och kärlek”, som kommer till uttryck genom lösenanordningen. (1 Kor. 15:3; 2 Kor. 5:18, 19; 1 Petr. 2:24; 3:18; 1 Joh. 2:2) Följande vår, sedan Russell hade gjort upprepade ansträngningar att hjälpa Barbour att se saken i Bibelns ljus, drog Russell tillbaka sitt stöd till Herald of the Morning, och från och med numret för juni 1879 stod hans namn inte längre kvar som medredaktör för tidskriften. Hans orädda, kompromisslösa hållning i förbindelse med denna centrala bibliska lära fick långtgående verkningar.

Jehovas vittnen har under hela sin nutida historia ståndaktigt förfäktat Bibelns lära om lösen. Redan det allra första numret av Zion’s Watch Tower (juli 1879) betonade att ”förtjänsten inför Gud ligger ... i Kristi fullkomliga offer”. Vid ett konvent som Internationella Bibelstudiesällskapet anordnade i Cedar Point i Ohio år 1919 kunde man i det tryckta programmet speciellt lägga märke till följande ord: ”Välkomna, alla ni som tror på det stora återlösningsoffret.” På sidan 2 i Vakttornet riktas än i dag uppmärksamheten på återlösningen, när det där sägs om tidskriftens syfte: ”Den uppmuntrar till tro på Guds nu regerande kung, Jesus Kristus, vars utgjutna blod öppnar vägen för människorna att vinna evigt liv.”

Redo att gå framåt, inte bundna av trosbekännelser

Bibelforskarna kom inte till klar förståelse av Guds ord på en gång. I många fall förstod de en detalj i sanningens mönster men kunde ännu inte se hela bilden. De var emellertid villiga att lära. De var inte bundna av trosbekännelser, utan redo att gå framåt. De delade med sig av det de fick lära. De tog inte själva åt sig äran för det de lärde ut; de strävade efter att bli ”lärda av Jehova”. (Joh. 6:45) Och de kom att inse att Jehova gör det möjligt att förstå detaljerna i hans uppsåt när hans tid är inne och på det sätt han vill. — Dan. 12:9; jämför Johannes 16:12, 13.

Att lära sig nya ting kräver ofta att man förändrar sitt synsätt. Det krävs ödmjukhet för att erkänna misstag och göra behövliga förändringar. Denna egenskap och dess frukter behagar Jehova, och en sådan kurs är mycket tilltalande för dem som älskar sanningen. (Sef. 3:12) Men den förlöjligas av dem som är stolta över trosbekännelser som har varit oförändrade i många hundra år, trots att det var ofullkomliga människor som en gång formulerade dem.

Sättet för Herrens återkomst

Det var i mitten av 1870-talet som broder Russell och de som flitigt rannsakade Skrifterna tillsammans med honom urskilde att när Herren kom tillbaka, skulle han vara osynlig för människoögon. — Joh. 14:3, 19.

Broder Russell sade längre fram: ”Vi kände oss storligen bedrövade över adventisternas villfarelse, vilka väntade Kristus i köttet och lärde att världen och alla i den utom adventisterna skulle brännas upp år 1873 eller 1874. De tidsberäkningar de gjort, deras missräkningar och deras rent allmänt naiva uppfattningar om ändamålet med och sättet för hans ankomst drog mer eller mindre vanära över oss och över alla som längtade efter och förkunnade om hans kommande rike. Dessa allmänt utbredda felaktiga uppfattningar beträffande såväl ändamålet med som sättet för Herrens återkomst fick mig att skriva en broschyr — ’The Object and Manner of Our Lord’s Return’ (Ändamålet med och sättet för vår Herres återkomst).” Denna broschyr utgavs år 1877. Broder Russell lät trycka och sprida cirka 50.000 exemplar av den.

I denna broschyr skrev han: ”Vi tror att Skriften lär att Han skall förbli osynlig när Han kommer och en tid efter det att Han har kommit; sedan skall Han manifestera sig eller visa sig i straffdomar och i olika former, så att ’varje öga skall se honom’.” Till stöd för detta redogjorde han för sådana texter som Apostlagärningarna 1:11 (att han skulle komma ”på samma sätt” som de såg honom bege sig av — det vill säga utan att världen lade märke till det) och Johannes 14:19 (”ännu en liten stund och världen skall inte längre se mig”). Broder Russell hänvisade också till att bibelöversättningen The Emphatic Diaglott, som i sin helhet gavs ut första gången år 1864 med en interlineär, eller mellanradig, översättning ord för ord till engelska, visade att det grekiska ordet pa·rou·sị·a betyder ”närvaro”. Russell analyserade Bibelns bruk av detta uttryck och förklarade i sin broschyr: ”Det grekiska ord som vanligen används för att ange Jesu andra ankomst — parousia, vilket ofta översätts med tillkommelse — betecknar undantagslöst personlig närvaro, att man har kommit eller anlänt, och det betecknar aldrig att vara på väg, såsom vi använder ordet tillkommelse.”

I sin redogörelse för syftet med Kristi närvaro klargjorde Russell att den inte skulle äga rum i ett enda världsomskakande ögonblick. ”Den andra ankomsten”, skrev han, ”omfattar i likhet med den första en tidsperiod och är inte ett ögonblicks verk.” Under den tidsperioden, skrev han, skulle den ”lilla hjorden” få sin belöning hos Herren som medarvingar i hans kungarike; andra, kanske miljarder, skulle få möjlighet att uppnå fullkomligt liv på en jord som återställts till Edenlik skönhet. — Luk. 12:32.

På grundval av ytterligare studium i Bibeln förstod Russell efter bara några få år att Kristus inte bara skulle återvända osynligen, utan att han också skulle förbli osynlig, även när han låter sin närvaro tydligt framträda genom att han verkställer domen över de onda.

År 1876, när Russell för första gången läste ett nummer av Herald of the Morning (Morgonens härold), fick han veta att det fanns en annan grupp på den tiden som trodde att Kristi återkomst skulle vara osynlig och som satte denna återkomst i samband med att alla jordens familjer skulle bli välsignade. Under påverkan av Barbour, redaktören för denna tidskrift, blev Russell också övertygad om att Kristi osynliga närvaro hade börjat år 1874.i Längre fram riktades uppmärksamheten på detta genom undertiteln ”Förkunnare af Kristi närvaro” på framsidan av Zions Vakt-Torn.

Förståelsen av att Kristi närvaro skulle vara osynlig blev en viktig grundval för förståelsen av många bibliska profetior. Dessa första bibelforskare insåg att Herrens närvaro skulle vara något av största vikt och betydelse för alla sanna kristna. (Mark. 13:33—37) De var livligt intresserade av Herrens återkomst och var vakna för det faktum att de var förpliktade att offentliggöra den, men de kunde ännu inte klart urskilja alla detaljer. Ändå var det verkligen beaktansvärt vad Guds ande gjorde det möjligt för dem att förstå i ett så tidigt skede. En av dessa sanningar hade att göra med ett mycket betydelsefullt årtal som Bibelns profetior pekade fram emot.

Slutet på hedningarnas tider

Bibelns kronologi var något som under lång tid hade varit av stort intresse för dem som studerade Bibeln. Kommentatorer hade lagt fram en mängd olika uppfattningar angående Jesu profetia om ”hedningarnas tider” och profeten Daniels redogörelse för Nebukadnessars dröm om stubben som bands för ”sju tider”. — Luk. 21:24, 1917; Dan. 4:10—17.

Redan år 1823 hade John A. Brown, vars arbete publicerades i London, räknat ut att de ”sju tiderna” i Daniel, kapitel 4, skulle vara 2.520 år långa. Han hade emellertid inte klart urskilt vid vilken tidpunkt den profetiska tidsperioden började eller när den skulle sluta. Men han kopplade samman dessa ”sju tider” med hedningarnas tider i Lukas 21:24. År 1844 riktade den brittiske prästen E. B. Elliott uppmärksamheten på året 1914 som ett möjligt årtal för slutet på Daniels ”sju tider”, men han lade också fram en alternativ uppfattning som pekade på tiden för franska revolutionen. Robert Seeley från London kom år 1849 fram till en liknande slutsats. I varje fall inte senare än år 1870 presenterade en publikation som var utgiven av Joseph Seiss och hans medarbetare och som var tryckt i Philadelphia i Pennsylvania beräkningar som pekade fram emot 1914 som ett betydelsefullt årtal, även om argumenten i boken var grundade på en tideräkning som C. T. Russell senare förkastade.

Sedan, i numren för augusti, september och oktober 1875 av Herald of the Morning, hjälpte N. H. Barbour till att få detaljer som andra hade riktat uppmärksamheten på att stämma överens med varandra. Med hjälp av en tideräkning som hade sammanställts av Christopher Bowen, en präst i England, och publicerats av E. B. Elliott visade Barbour att hedningarnas tider började då kung Sidkia avsattes från tronen enligt vad som hade förutsagts i Hesekiel 21:25, 26, och han pekade fram emot 1914 som det år då hedningarnas tider skulle utlöpa.

Tidigt år 1876 kom C. T. Russell över ett exemplar av Herald of the Morning. Han skrev genast till Barbour och tillbringade sedan en del av sommaren tillsammans med honom i Philadelphia. De resonerade bland annat om profetiska tidsperioder. Kort därefter, i en artikel med rubriken ”Hedningarnas tider: När slutar de?”, behandlade också Russell den här frågan med ledning av Bibeln och framhöll att bevisen pekade på att ”de sju tiderna kommer att sluta år 1914 e.Kr.” Den här artikeln trycktes i numret för oktober 1876 av Bible Examinerj (Bibelgranskaren). Boken Three Worlds, and the Harvest of This World (De tre världarna och denna världens skördetid), som gavs ut år 1877 av N. H. Barbour i samarbete med C. T. Russell, pekade på samma slutsats. Och tidiga nummer av Zion’s Watch Tower, till exempel numren för december 1879 och juli 1880, riktade därefter uppmärksamheten på 1914 som ett mycket betydelsefullt årtal med tanke på Bibelns profetior. År 1889 ägnades hela fjärde kapitlet i band II av Millennii Dagning (som senare fick namnet Studier i Skriften) åt att behandla ämnet ”Hedningarnas tider”. Men vad skulle slutet på hedningarnas tider innebära?

Bibelforskarna var inte helt säkra på vad som skulle hända. De var övertygade om att det inte skulle leda till att jorden brändes upp och att mänskligt liv utplånades. Däremot visste de att det skulle markera något viktigt vad beträffar Guds styre. Först trodde de att Guds kungarike vid den tidpunkten skulle ha tagit full kontroll över hela universum. När detta inte inträffade, rubbades ändå inte deras tillit till de bibliska profetior som pekade på detta årtal. De drog slutsatsen att det här årtalet i stället bara hade markerat början på Guds kungarikes styre.

På liknande sätt trodde de först att det före den här tidpunkten skulle inträffa världsomfattande problem som skulle kulminera i anarki (något som de förstod skulle vara förknippat med kriget på ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag”). (Upp. 16:14) Men sedan, tio år före 1914, lade Zion’s Watch Tower fram tanken att världsvitt kaos, som skulle leda till att mänskliga institutioner tillintetgjordes, skulle komma strax efter slutet på hedningarnas tider. Bibelforskarna väntade sig att året 1914 skulle utgöra en viktig vändpunkt för Jerusalem, eftersom det sades i profetian att Jerusalem skulle förtrampas till dess att hedningarnas tider var fullbordade. När de såg året 1914 närma sig och de ännu inte hade dött som människor och blivit bortryckta på skyar för att möta Herren — i enlighet med tidigare förväntningar — hoppades de uppriktigt på att deras förvandling skulle äga rum vid slutet av hedningarnas tider. — 1 Thess. 4:17.

Medan åren gick och de rannsakade Skrifterna om och om igen, förblev deras tro på profetiorna stark, och de drog sig inte för att tala om vad de väntade sig skulle hända. Med varierande framgång strävade de efter att inte vara dogmatiska när det gällde detaljer som Bibeln inte klart anger.

Ringde ”väckarklockan” för tidigt?

Världen kastades verkligen in i ett stort kaos år 1914 i och med att första världskriget bröt ut. I många år kallades detta krig helt enkelt Världskriget eller Det stora kriget, men det ledde inte omedelbart till att allt existerande mänskligt styre omstörtades. Som händelserna i samband med Palestina utvecklade sig efter år 1914 tyckte sig bibelforskarna se bevis för betydelsefulla förändringar för Israel. Men månaderna och åren gick, och bibelforskarna fick inte sin himmelska belöning som de hade räknat med. Hur reagerade de på det?

I Vakt-Tornet för 15 april 1916 riktades speciellt uppmärksamheten på den 1 oktober 1914, och det hette vidare: ”Detta var den sista tidpunkten som bibelkronologien utpekade för oss med hänsyn till församlingens erfarenheter. Hade Herren sagt oss att vi skulle bli upptagna [till himmelen] då? Nej. Hvad hade han sagt? Hans ord och uppfyllelserna af profetian syntes omisskänneligt peka på att detta datum markerade slutet af hedningarnas tider. Vi drogo härutaf den slutsatsen att församlingens ’förvandling’ skulle försiggå vid eller före detta datum. Men Gud hade icke sagt oss att det skulle vara så. Han tillät oss draga denna slutsats, och vi tro att den bevisat sig vara ett nödvändigt prof för Guds kära heliga öfverallt.” Men var denna händelseutveckling ett bevis för att deras härliga hopp hade varit fåfängt? Nej. Det betydde helt enkelt att allt inte inträffade så snart som de hade väntat sig.

Flera år före 1914 hade Russell skrivit: ”Kronologin (tidsprofetior i allmänhet) var tydligtvis inte avsedd att ge Guds folk exakt kronologisk upplysning hela vägen ner genom århundradena. Tydligtvis är den mer avsedd att tjäna som en väckarklocka för att väcka och stimulera Herrens folk vid den rätta tidpunkten. ... Men låt oss till exempel anta att oktober 1914 går till ända utan att hednaväldenas fall inträffar. Vad skulle detta bevisa eller motbevisa? Det skulle inte motbevisa någon del av den gudomliga tidsåldersplanen. Lösenpriset som betalades på Golgata skulle fortfarande utgöra garantin för det slutliga genomförandet av Guds stora program för att återställa människosläktet. Församlingens ’kallelse ovanifrån’ till att lida tillsammans med Återlösaren och att förhärligas med honom som hans lemmar eller som hans brud skulle fortfarande vara densamma. ... Det enda som påverkas av kronologin skulle vara tidpunkten för uppfyllelsen av detta härliga hopp för församlingen och för världen. ... Och om denna tidpunkt passerar, skulle detta endast bevisa att vår kronologi, vår ’väckarklocka’, ringde lite för tidigt. Skulle vi betrakta det som en stor katastrof, om vår väckarklocka väckte oss några få ögonblick tidigare på morgonen en stor dag fylld av glädje och välbehag? Förvisso inte!”

Men ”väckarklockan” hade inte ringt för tidigt. Egentligen var det bara så att de upplevelser som ”klockan” väckte dem till inte exakt stämde med det de hade väntat sig.

Några år senare, när ljuset hade blivit klarare, erkände de: ”Många av de kära heliga trodde, att allt arbete nu var utfört. ... De gladde sig över det avgörande beviset för att världens ände hade kommit, att himmelriket var nära och att deras förlossning nalkades. Men de hade förbisett något annat som också måste göras. Det glada budskap, som de hade mottagit, måste förkunnas för andra, ty Jesus hade befallt: ’Detta evangelium om riket skall varda predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma.’ (Matt. 24:14.)” — Vakt-Tornet, 15 augusti 1925.

När bibelforskarna jämförde det som hände under tiden efter år 1914 med det som Mästaren hade förutsagt, förstod de undan för undan att de levde i de sista dagarna för den gamla ordningen och att de hade gjort det sedan år 1914. De kom också att inse att det var år 1914 som Kristi osynliga närvaro hade börjat och att detta inte skedde genom att han personligen återvände (inte ens osynligen) till jordens närhet, utan genom att han som regerande kung riktade sin uppmärksamhet mot jorden. De urskilde och tog på sig det stora ansvaret de hade att kungöra ”dessa goda nyheter om kungariket” till ett vittnesbörd för alla nationerna under denna kritiska tid i människans historia. — Matt. 24:3—14.

Vad var egentligen det budskap om Guds kungarike som de skulle predika? Skilde det sig på något sätt från det kristna budskapet i det första århundradet?

Guds kungarike, mänsklighetens enda hopp

Genom ett noggrant studium av Guds ord förstod bibelforskarna som var förbundna med broder Russell att Guds kungarike var den regering som Jehova hade lovat upprätta med sin Son som kung till välsignelse för mänskligheten. En liten hjord, som Gud hade utvalt bland människorna, skulle vara förbunden med Jesus Kristus i himlen och härska tillsammans med honom. De förstod att denna regering skulle representeras av trogna män från äldre tid som skulle tjäna som furstar på hela jorden. Dessa omtalades som ”de gamla värdiga” eller ”forntidens värdiga”. — Luk. 12:32; Dan. 7:27; Upp. 20:6; Ps. 45:16.

Som ett medel till att underkuva folket hade kristenheten länge förkunnat läran om kungars gudomliga rätt att härska, att de härskar ”med Guds nåde”. Men bibelforskarna förstod av Bibeln att mänskliga regeringars framtid inte tryggades av någon garanti från Gud. I enlighet med vad de lärde sig stod det i Zion’s Watch Tower för december 1881: ”Upprättandet av detta rike kommer naturligtvis att betyda att alla riken på jorden omstörtas, eftersom de alla — också de bästa — är grundade på orättvisor, skiljaktiga rättigheter och förtryck av många medan ett fåtal gynnas. Vi läser: ’Det skall krossa och göra slut på alla dessa riken och självt bestå till evig tid.’” — Dan. 2:44, 1878.

När det gäller det sätt på vilket dessa förtryckande riken skulle krossas hade bibelforskarna fortfarande mycket att lära. De förstod ännu inte klart hur Guds kungarikes välsignelser skulle komma hela mänskligheten till del. Men de förväxlade inte Guds kungarike med en vag känsla i hjärtat eller med det styre som utövas av en religiös hierarki som använder den världsliga staten som sitt redskap.

Guds trogna förkristna tjänare hade inte uppstått på jorden som den messianske kungens furstliga representanter år 1914, vilket man hade väntat sig, och inte heller hade de kvarvarande av den ”lilla hjorden” förenats med Kristus i det himmelska kungariket det året. Trots detta sades det tillitsfullt i Vakt-Tornet för 15 april 1915 att år 1914 var tiden inne ”för Herren att taga till sig sin stora makt och regera” och så göra slut på årtusenden av oavbrutet hedniskt herravälde. I numret för 1 juni 1921 slog Vakt-Tornet än en gång fast denna ståndpunkt och förband detta med de goda nyheter som Jesus hade förutsagt skulle kungöras över hela jorden före slutet. (Matt. 24:14) Vid bibelforskarnas konvent i Cedar Point i Ohio år 1922 bekräftades denna förståelse på nytt i en allmän resolution, och broder Rutherford uppmanade konventdeltagarna: ”Annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!”

Bibelforskarna på den tiden hade emellertid den uppfattningen att Guds kungarike inte skulle bli fullständigt upprättat i himlen förrän de sista medlemmarna av Kristi brud hade blivit förhärligade. Därför nådde man en verklig milstolpe år 1925, då Vakt-Tornet för 15 maj (på engelska 1 mars) innehöll huvudartikeln ”Nationens födelse”. Den innehöll en klargörande redogörelse för Uppenbarelseboken, kapitel 12. Artikeln lade fram bevis för att det messianska kungariket hade fötts — upprättats — år 1914, att Kristus då hade börjat härska från sin himmelska tron och att Satan därefter hade slungats ner från himlen till jordens närhet. Detta var de goda nyheter som skulle förkunnas, budskapet att Guds kungarike redan var i verksamhet. Denna klarare förståelse stimulerade verkligen dessa förkunnare av Guds kungarike att predika till jordens ändar.

Jehovas folk använde varje lämpligt medel för att vittna om att det bara är Guds kungarike som kan skänka varaktig lindring och lösa de djupgående problem som hemsöker mänskligheten. År 1931 riktade J. F. Rutherford uppmärksamheten på detta budskap i ett tal som sändes i radio med hjälp av den största internationella sammankoppling av radiostationer som dittills använts. Radiotalet återgavs också på många språk i broschyren Riket som är världens hopp. Inom bara några månader hade man spridit miljontals exemplar av den. Förutom att man vitt och brett spred broschyren till allmänheten, gjorde man särskilda ansträngningar att sätta den i händerna på politiker, präster och framträdande affärsmän.

Det sades bland annat i den broschyren: ”Världens nuvarande orättfärdiga regeringar kunna inte framhålla något som helst hopp för folken. Guds dom över dem förklarar, att de måste försvinna. Hoppet för världen, dess enda hopp, är sålunda Guds rättfärdiga rike eller styrelse med Kristus Jesus som den osynlige härskaren.” Bibelforskarna insåg att det var det här riket som skulle skänka mänskligheten verklig fred och säkerhet. Under dess styre skulle jorden bli ett verkligt paradis, och sjukdom och död skulle inte finnas mer. — Upp. 21:4, 5.

De goda nyheterna om Guds kungarike fortsätter att vara något centralt i Jehovas vittnens tro. Från och med numret för 1 mars 1939 har moderupplagan av deras främsta tidskrift, som nu kommer ut på mer än 110 språk, haft namnet The Watchtower Announcing Jehovah’s Kingdom (på svenska: Vakttornet Förkunnare av Jehovas Konungarike från och med 1 maj 1939; Vakttornet Förkunnare av Jehovas rike från och med 1 januari 1940; Vakttornet Förkunnar Jehovas rike från och med 1 januari 1951; Vakttornet förkunnar Jehovas kungarike från och med 1 april 1993).

Men innan Guds kungarikes styre kan omvandla jorden till ett paradis, måste den nuvarande onda ordningen bort. Hur skall detta genomföras?

Kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag

Världskriget som började år 1914 skakade den existerande tingens ordning i dess grundvalar. Ett tag verkade det som om händelserna skulle utveckla sig som bibelforskarna hade väntat sig.

Redan i augusti 1880 hade broder Russell skrivit: ”Vi förstår att innan den mänskliga familjen återställs eller ens börjar bli välsignad skall de nuvarande jordiska rikena, som nu fjättrar och förtrycker mänskligheten, alla omstörtas och att Guds rike skall överta herraväldet och att välsignelse och återställelse kommer genom det nya riket.” Hur skulle dessa riken omstörtas? Med utgångspunkt i de förhållanden som Russell då kunde se utveckla sig i världen trodde han att Gud under Harmageddonkriget skulle göra bruk av sinsemellan stridande grupper av människor för att omstörta de existerande institutionerna. Han sade: ”Arbetet med att rasera människors riken har börjat. Den kraft som kommer att omstörta dem är nu i verksamhet. Folket håller redan på att organisera sina styrkor under benämningar som kommunister, socialister, nihilister och så vidare.”

Boken Hämndens dag (senare kallad Striden vid Harmageddon), som gavs ut år 1897 (på engelska), gav ytterligare förklaring till hur bibelforskarna då förstod saken: ”Herren kommer [genom sin allenarådande skickelse] att betjäna sig af denna stora här af otillfredsställda [— patrioter, reformanhängare, socialister, moralister, anarkister, okunniga] och förtviflade [— och utnyttja deras hopp, fruktan, dårskap och själviskhet] för att i öfverensstämmelse med sin visdom [förverkliga sitt eget storslagna uppsåt vad det gäller att] omstörta de nuvarande institutionerna och bereda människorna för rättfärdighetens rike.” Man förknippade alltså Harmageddonstriden med en våldsam samhällsrevolution.

Men skulle Harmageddon enbart bli en kamp mellan sinsemellan stridande grupper av människor, en samhällsrevolution som Gud utnyttjade för att omstörta de existerande institutionerna? Man ägnade ytterligare uppmärksamhet åt skriftställen som behandlade detta ämne, och Vakt-Tornet för 1 oktober 1925 pekade på Sakarja 14:1—3 och sade: ”Detta förstå vi så, att alla jordens nationer under Satans ledning komma att samlas till strid emot Jerusalem-klassen, d. v. s. dem som taga ställning på Herrens sida. ... Upp. 16:14, 16.”

I boken Befrielse, som kom ut på engelska året därpå, riktades uppmärksamheten på det här krigets verkliga syfte: ”Nu skall Jehova i enlighet med sitt ord giva ett tecken på sin makt så klart och otvetydigt, att folket skall bliva övertygat om sin ogudaktiga väg och förstå att Jehova är Gud. Detta är orsaken varför Gud sände den stora floden, omstörtade Babels torn, tillintetgjorde den assyriske konungen Sanheribs här och fördränkte egyptierna; och det är också orsaken till att han ånyo sänder en stor nöd över världen. De förra stora olyckorna voro endast skuggor av den som nu är överhängande. Församlandet sker till Guds, den Allsmäktiges, stora dag. Det är ’Herrens stora och fruktansvärda dag’ (Joel 2:31), då Gud skall göra sig ett namn. I denna stora och avgörande strid skola alla folk, folkslag och tungomål få lära sig att Jehova är den allsmäktige, allvise och rättfärdige Guden.” Men Jehovas tjänare på jorden blev varnade: ”I denna stora strid skall ingen kristen slå ett enda slag. Anledningen därtill är att Jehova har sagt: ’Ty striden är icke eder, utan Herrens.’” Det krig som omtalades här var definitivt inte det som utkämpades bland nationerna och som började år 1914. Det hörde ännu framtiden till.

Det fanns också andra frågor som behövde redas ut med Bibeln som grund. En av dem handlade om vilket Jerusalem det var som skulle trampas under fötterna fram till slutet av hedningarnas tider, enligt Lukas 21:24. En närbesläktad fråga var vilket Israel det var som omtalades så många gånger i profetiorna om återställelse.

Skulle Gud föra tillbaka judarna till Palestina?

Bibelforskarna var väl medvetna om de många profetior om återställelse som uttalades till det forntida Israel genom Guds profeter. (Jer. 30:18; 31:8—10; Am. 9:14, 15; Rom. 11:25, 26) Fram till år 1932 hade de den uppfattningen att dessa uttryckligen gällde de köttsliga judarna. De trodde alltså att Gud skulle visa Israel ynnest igen, med tiden föra tillbaka judarna till Palestina, öppna deras ögon för sanningen om Jesus som återlösare och messiansk kung och bruka dem som ett medel till att ge alla nationer välsignelser. Med utgångspunkt i denna förståelse talade broder Russell till stora judiska åhörarskaror i New York och i Europa över ämnet ”Sionismen i profetiorna”, och år 1925 skrev broder Rutherford boken Comfort for the Jews (Tröst för judarna).

Men med tiden visade det sig att det som ägde rum i Palestina i förbindelse med judarna inte var någon uppfyllelse av Jehovas storslagna profetior om återställelse. Förödelsen över Jerusalem i det första århundradet kom därför att judarna hade förkastat Guds Son, Messias, som sändes i Jehovas namn. (Dan. 9:25—27; Matt. 23:38, 39) Det blev alltmera uppenbart att de som folk betraktade inte hade ändrat inställning. De tog inte avstånd från den orätta handling som deras förfäder hade begått och kände ingen ånger över den. Somliga återvände visserligen till Palestina, men motivet var inte kärlek till Gud eller en önskan att upphöja hans namn i uppfyllelse av Guds ord. Detta blev tydligt förklarat i andra bandet av Rättfärdighetens triumf, som Sällskapet Vakttornet gav ut år 1932 (på engelska).k Att denna ståndpunkt var riktig bestyrktes år 1949, då staten Israel, som nyligen hade upprättats som nation och hemland för judarna, blev medlem av Förenta nationerna, något som visade att det inte var Jehova, utan världens politiska nationer, som den satte sin tillit till.

Det som hade ägt rum i uppfyllelse av profetiorna om återställelse pekade i en annan riktning. Jehovas tjänare började förstå att det var det andliga Israel, ”Guds Israel”, bestående av med anden smorda kristna, som i uppfyllelse av Guds uppsåt åtnjöt frid med Gud genom Jesus Kristus. (Gal. 6:16) Nu öppnades deras ögon, så att de kunde urskilja den underbara andliga uppfyllelsen av dessa löften om återställelse i Guds sätt att handla med sådana trogna kristna. Med tiden kom de också att inse att det Jerusalem som skulle upphöjas vid slutet av hedningarnas tider inte var en jordisk stad eller ens ett folk på jorden som representerade den staden, utan i stället ”ett himmelskt Jerusalem”, där Jehova år 1914 installerade sin Son, Jesus Kristus, med myndighet att styra. — Hebr. 12:22.

När Jehovas vittnen hade fått detta klart för sig, var de bättre i stånd att fullgöra uppdraget att predika de goda nyheterna om Guds kungarike ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna” utan att visa partiskhet. — Matt. 24:14.

Vem skall få äran för alla dessa förklaringar av Bibeln som har stått att läsa i Vakttornets publikationer?

Hur Jehovas tjänare får undervisning

Jesus Kristus förutsade att han efter att ha återvänt till himlen skulle sända den heliga anden till sina lärjungar. Den skulle fungera som en hjälpare och vägleda dem ”in i hela sanningen”. (Joh. 14:26; 16:7, 13) Jesus sade också att han som de sanna kristnas Herre skulle ha en ”trogen och omdömesgill slav”, en ”trogen förvaltare”, som skulle ge andlig ”mat i rätt tid” åt tjänstefolket, arbetarna i trons hushåll. (Matt. 24:45—47; Luk. 12:42) Vem är denne trogne och omdömesgille slav?

I det allra första numret av Zion’s Watch Tower gjordes en anspelning på Matteus 24:45—47, när det sades att utgivarnas syfte var att hålla ett vakande öga på händelser i förbindelse med Kristi närvaro och att ge andlig ”mat i rätt tid” åt trons hushåll. Men tidskriftens redaktör påstod inte att han själv var den trogne och omdömesgille slaven, eller den ”trogne och kloke tjänaren” (enligt ordalydelsen i King James Version).

I numret för oktober—november 1881 av Zion’s Watch Tower skrev C. T. Russell därför: ”Vi tror att varje medlem av denna Kristi kropp antingen direkt eller indirekt är inbegripen i det välsignade arbetet att ge mat i rätt tid åt trons hushåll. ’Vem är då denne trogne och kloke tjänare som hans Herre har satt till att styra sitt hushåll’ för att ge dem mat i rätt tid? Är det inte denna ’lilla hjord’ av invigda tjänare som troget fullgör sina invigningslöften — Kristi kropp — och ger inte hela kroppen, ’individuellt och kollektivt’, mat i rätt tid åt trons hushåll — den stora sammanslutningen av troende? Välsignad är den tjänaren (hela Kristi kropp) som hans Herre när han har kommit (grek.: elthon) finner göra så. ’Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över alla sina ägodelar.’”

Mer än tio år senare gav emellertid broder Russells hustru offentligt uttryck åt uppfattningen att Russell själv var den trogne och kloke tjänaren.l Bibelforskarna i allmänhet höll fast vid denna uppfattning om den trogne tjänarens identitet i omkring 30 år. Broder Russell avvisade inte deras uppfattning, men han undvek att själv göra en sådan tillämpning av skriftstället och betonade att han var emot tanken på att det skulle finnas en prästklass, som hade fått i uppdrag att undervisa i Guds ord, i motsats till en lekmannaklass, som inte hade fått ett sådant uppdrag. Den förståelse som broder Russell hade gett uttryck åt år 1881, att den trogne och kloke tjänaren i verkligheten var en kollektiv tjänare som utgjordes av alla medlemmarna av Kristi med anden smorda kropp på jorden, slogs på nytt fast i Vakt-Tornet för 15 april 1927. — Jämför Jesaja 43:10.

Hur betraktade broder Russell sin egen roll? Påstod han att han fick särskilda uppenbarelser från Gud? I Zions Vakt-Torn för juni—juli 1907 (sidorna 99, 100) svarade Russell ödmjukt: ”Nej, kära vänner, jag gör intet anspråk på någon öfverlägsenhet eller öfvernaturlig förmåga, värdighet eller auktoritet; ej heller eftersträfvar jag att upphöja mig själf inför mina bröder, trons husfolk, utom i det afseende, som Mästaren anbefallde, i det han sade: ’Hvilken som vill blifva främst ibland eder, han vare eder dräng.’ (Matt. 20:27) ... De sanningar, jag såsom Guds talrör framhåller, ha icke uppenbarats mig i syner och drömmar, ej heller genom någon hörbar Guds röst, ej heller alla på en gång, utan småningom mer och mer. ... Icke heller är detta klara utvecklande af sanning framsprunget ur någon mänsklig sinnrikhet eller skarp uppfattningsförmåga, utan det kommer af det enkla faktum, att Guds rätta tid har kommit; därför, om icke jag talade, och om intet annat talrör kunde blifva funnet, så skulle stenarna ropa.”

De som läste Vakttornet uppmuntrades att blicka upp till Jehova som sin store Undervisare, och det uppmuntras också alla Jehovas vittnen i dag att göra. (Jes. 30:20) Detta betonades kraftigt i Vakttornet för 1 januari 1932, i artikeln ”Lärda av Gud”, där det sades: ”Vakttornet inser, att sanningen tillhör Jehova och ingen skapad varelse. Vakttornet är inte ett redskap för någon människa eller någon krets av människor, och vad som skall stå däri bestämmes inte efter människors hugskott. ... Gud Jehova är sina barns store lärare. Visserligen är det ofullkomliga människor, som framställa dessa sanningar, och av denna orsak är uttryckssättet inte absolut fullkomligt. De äro dock framställda i en form, som återspeglar Guds sanning, som han lär sina barn.”

I det första århundradet var det så att frågor som uppstod kring läror eller tillvägagångssätt hänsköts till en central styrande krets som utgjordes av i andligt avseende äldre män. Beslut fattades sedan de hade begrundat vad de inspirerade Skrifterna sade och resultaten av verksamhet som var i harmoni med dessa skrifter och som hade framgång till följd av den heliga andens inverkan. Besluten meddelades församlingarna i skriven form. (Apg. 15:1—16:5) Samma tillvägagångssätt tillämpas bland Jehovas vittnen i dag.

Undervisningen om andliga ting ges genom tidskriftsartiklar, böcker, sammankomstprogram och dispositioner till föredrag i församlingarna, vilket allt framställs under ledning av den trogne och omdömesgille slavens styrande krets. Innehållet visar tydligt att det som Jesus förutsade uppfylls i vår tid — att han verkligen har en trogen och omdömesgill slavklass som lojalt lär ut allt det som han har befallt, att denna slavklass är ”vaksam”, vaken för händelser som inträffar i uppfyllelse av Bibelns profetior och som i synnerhet har att göra med Kristi närvaro, och att den hjälper gudfruktiga människor att förstå vad det innebär att ”hålla” de ting som Jesus befallde och därigenom bevisa att de verkligen är hans lärjungar. — Matt. 24:42; 28:20; Joh. 8:31, 32.

Allteftersom åren har gått, har man undan för undan upphört med tillvägagångssätt som kunde leda till att vissa personer fick otillbörlig uppmärksamhet i förbindelse med att den andliga födan framställdes. Ända fram till C. T. Russells död stod han angiven som redaktör i så gott som varje nummer av Vakt-Tornet. Namnen eller initialerna på andra som bidrog med material fanns ofta med i slutet av de artiklar som de hade utarbetat. Från och med det engelska numret för 1 december 1916 angavs sedan namnen på dem som ingick i en redaktionskommitté i stället för namnet på en enda person som redaktör. Från och med numret för 15 oktober 1931 (på engelska) fanns inte heller denna förteckning med, utan i stället var Jesaja 54:13 citerat (enligt American Standard Version): ”Och alla dina barn skola bliva lärda av Jehova, och stor skall dina barns frid vara.” Sedan år 1942 har det varit allmän praxis att den litteratur som ges ut av Sällskapet Vakttornet inte riktar uppmärksamheten på någon enskild person som författare.a Under överinseende av den styrande kretsen har överlämnade kristna i Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika, Asien och på öarna i haven haft andel i att utarbeta det stoff som skall användas av Jehovas vittnens församlingar världen över. Men all ära för detta går till Jehova Gud.

Ljuset lyser klarare och klarare

Jehovas vittnen i modern tid har upplevt det som beskrivs i Ordspråken 4:18: ”De rättfärdigas stig är lik det klara ljuset som blir ljusare och ljusare tills det är full dag.” Ljuset har ökat successivt, precis som det tidiga gryningsljuset följs av soluppgången och den nya dagens flödande ljus. Eftersom de har betraktat saker och ting i det ljus som har funnits tillgängligt, har de ibland haft en ofullständig och till och med felaktig förståelse. Hur mycket de än försökte kunde de helt enkelt inte förstå vissa profetior förrän dessa började uppfyllas. Allteftersom Jehova har låtit ytterligare ljus lysa över sitt ord med hjälp av sin ande, har hans tjänare ödmjukt varit villiga att göra de nödvändiga förändringarna.

Denna process av successivt ökad insikt har inte varit begränsad till den första tiden av deras nutida historia. Den fortsätter än i denna dag. År 1962 fick de till exempel en ny förståelse av det som står i Romarna 13:1—7 om ”de överordnade myndigheterna”.

I många år hade bibelforskarna lärt att ”överheten” (1917) var Jehova Gud och Jesus Kristus. Varför det? I Vakttornet för 1 augusti och 15 augusti 1929 anfördes en rad olika världsliga lagar, och det påpekades att det som var tillåtet i ett land var förbjudet i ett annat. Vidare riktades uppmärksamheten på världsliga lagar som krävde att man gjorde sådant som Gud förbjöd eller som förbjöd sådant som Gud hade befallt sina tjänare att göra. Eftersom bibelforskarna hade en uppriktig önskan att visa respekt för Gud som den högsta myndigheten, menade de att ”överheten” måste vara Jehova Gud och Jesus Kristus. De lydde visserligen världsliga lagar, men tonvikten lades på att lydnaden för Gud måste komma först. Det var en viktig lärdom som styrkte dem under de svåra år som följde. Men de hade inte en klar förståelse av det som stod i Romarna 13:1—7.

Flera år senare gjorde man på nytt en noggrann granskning av dessa verser, deras sammanhang och innebörd i ljuset av det som står i Bibeln för övrigt. Resultatet blev att man år 1962 erkände att ”de överordnade myndigheterna” är de världsliga styresmännen, men med hjälp av Nya Världens översättning kunde man klart urskilja principen om relativ underdånighet.b Detta innebar ingen större förändring i Jehovas vittnens hållning till världsliga regeringar, men det korrigerade deras förståelse av ett viktigt textavsnitt i Bibeln. I denna process fick alla vittnen individuellt möjlighet att noggrant begrunda om de verkligen uppfyllde sina förpliktelser mot både Gud och de världsliga myndigheterna. Denna klara förståelse beträffande ”de överordnade myndigheterna” har utgjort ett skydd för Jehovas vittnen, i synnerhet i länder där stark nationalism och högljudda krav på större frihet har lett till våldsamheter och regimskiften.

Följande år, 1963, framlades en vidgad tillämpning av uttrycket ”det stora Babylon”.c (Upp. 17:5) En tillbakablick på världshistorien och religionshistorien ledde till slutsatsen att det forntida Babylons inflytande hade genomsyrat inte bara kristenheten, utan alla delar av jorden. Man förstod följaktligen att det stora Babylon var hela världsväldet av falsk religion. Tack vare att Jehovas vittnen blivit medvetna om detta har de kunnat hjälpa många fler människor med olika bakgrund att följa Bibelns befallning: ”Gå ut från henne, mitt folk.” — Upp. 18:4.

Ja, allteftersom händelser som är förutsagda i hela Uppenbarelseboken har inträffat, har ett överflöd av andlig upplysning blivit tillgängligt. En ingående redogörelse för Uppenbarelseboken publicerades i boken Den fullbordade hemligheten, som kom ut (på engelska och svenska) år 1917. Men ”Herrens dag”, som omtalas i Uppenbarelseboken 1:10, hade bara börjat då; mycket av det som var förutsagt hade ännu inte inträffat och kunde inte klart förstås. Händelseutvecklingen under de följande åren kastade emellertid mer ljus över innebörden av denna del av Bibeln, och dessa händelser hade stor betydelse för den mycket upplysande redogörelse för Uppenbarelseboken som publicerades i de två banden av boken Ljus, som gavs ut (på engelska) år 1930. Under 1960-talet kom ytterligare en uppdatering i böckerna ”Det stora Babylon har fallit!” Guds rike härskar! och ”Då är Guds hemlighet fullbordad”. Tjugo år senare företogs ännu ett ingående studium av denna del av Bibeln. Uppenbarelsebokens symbolspråk undersöktes noggrant i ljuset av liknande uttryck som användes i andra delar av Bibeln. (1 Kor. 2:10—13) Nittonhundratalets händelser i uppfyllelse av profetiorna granskades på nytt. Resultatet publicerades år 1988 i den spännande boken Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära!

Grunden lades under de första åren av Jehovas vittnens nutida historia. Värdefull andlig föda tillhandahölls i stor mängd. På senare år har bibliskt studiematerial tillhandahållits i mera varierade former för att tillfredsställa behoven hos både mogna kristna och nya från många olika miljöer. Ett fortsatt studium av Bibeln och uppfyllelsen av Guds profetior har i många fall gjort det möjligt att förklara bibliska läror på ett klarare sätt. Eftersom Jehovas vittnens studium av Guds ord är framåtskridande, har de haft andlig föda i överflöd. Bibeln har förutsagt att Guds tjänare skulle ha det. (Jes. 65:13, 14) De har aldrig ändrat uppfattning i syfte att bli mer godtagbara för världen genom att lägga sig till med dess allt sämre moraliska värderingar. Jehovas vittnens historia visar i stället att förändringar görs för att man skall komma närmare Bibeln och i högre grad likna de trogna kristna i det första århundradet och därmed bli mer godtagbar för Gud.

Det som Jehovas vittnen har upplevt är därför i överensstämmelse med det som aposteln Paulus frambar bön om. Han skrev till sina medkristna: ”Vi ... har [inte] upphört att be för er och begära att ni må uppfyllas av den exakta kunskapen om hans vilja, i all vishet och andlig fattningsförmåga, så att ni kan vandra värdigt Jehova för att fullständigt behaga honom, under det ni fortsätter att bära frukt i allt gott verk och växer till i den exakta kunskapen om Gud.” — Kol. 1:9, 10.

Denna tillväxt i exakt kunskap om Gud har också haft betydelse för det namn de bär — Jehovas vittnen.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 120]

C. T. Russell erkände villigt att andra hade hjälpt honom under de första åren då han studerade Bibeln

[Infälld text på sidan 122]

De har själva undersökt bevisen för att Bibeln verkligen är Guds ord

[Infälld text på sidan 123]

Bibelforskarna förstod att det är fullkomlig jämvikt mellan Guds rättvisa och hans vishet, kärlek och kraft

[Infälld text på sidan 127]

Russell såg klart och tydligt att ”helvetet” inte är en plats där de döda pinas

[Infälld text på sidan 129]

Flertalet förnuftiga människor trodde inte på helvetesläran

[Infälld text på sidan 132]

Russells fasta hållning i förbindelse med återlösningen fick långtgående verkningar

[Infälld text på sidan 134]

De förstod att Bibelns profetior tydligt pekade fram emot året 1914

[Infälld text på sidan 136]

Inte allt inträffade så snart som de hade väntat sig

[Infälld text på sidan 139]

Goda nyheter skulle förkunnas: Guds kungarike är redan i verksamhet!

[Infälld text på sidan 140]

Skulle Harmageddon bara vara en samhällsrevolution?

[Infälld text på sidan 141]

År 1932 blev det äntligen klargjort vad det sanna ”Guds Israel” är

[Infälld text på sidan 143]

”Den trogne och omdömesgille slaven” — en person eller en klass?

[Infälld text på sidan 146]

Undan för undan har man upphört med tillvägagångssätt som kunde leda till att vissa personer fick otillbörlig uppmärksamhet

[Infälld text på sidan 148]

När det görs förändringar, är det för att man skall komma närmare Guds ord

[Ruta på sidan 124]

Guds namn görs känt

◆ Sedan år 1931 har namnet Jehovas vittnen använts om dem som tillber och tjänar Jehova som den ende sanne Guden.

◆ Sedan år 1931 har Guds egennamn, Jehova, stått på framsidan av varje nummer av tidskriften ”Vakttornet”.

◆ I en tid då Guds egennamn utelämnades i de flesta moderna bibelöversättningar började Jehovas vittnen ge ut ”Nya Världens översättning” (på engelska från och med år 1950), som återinsatte Guds namn på dess rättmätiga plats.

◆ Förutom själva Bibeln har Sällskapet Vakttornet gett ut mycket litteratur för att särskilt rikta uppmärksamheten på Guds namn. Som exempel kan nämnas böckerna ”Jehova” (på engelska 1934), ”Må ditt namn bliva helgat” (på engelska 1961) och ”’Nationerna skall förnimma att jag är Jehova’ — hur då?” (på engelska 1971) samt broschyren ”Guds namn som skall bestå för evigt” (på engelska och svenska 1984).

[Ruta på sidan 126]

”Skola vi ... motsäga ... Jesus själf?”

Efter att ha avslöjat det oskriftenliga och oförnuftiga i treenighetsläran gav C. T. Russell uttryck åt rättfärdig harm, när han frågade: ”Skola vi sålunda motsäga apostlarna, profeterna och Jesus själf och åsidosätta förstånd och sundt förnuft blott för att hålla oss till en dogm, som blifvit oss öfverlämnad från det mörka, vidskepliga förflutna af en fördärfvad, affällig kyrka? Nej! ’Till lagen och till vittnesbördet! Om de icke tala i öfverensstämmelse med detta ord, så är det emedan intet ljus finnes i dem.’” — ”Vakt-Tornet”, 1 januari 1916.

[Ruta på sidan 133]

Framåtskridande sanning

År 1882 skrev C. T. Russell: ”Bibeln är vår enda måttstock och dess läror vår enda trosbekännelse, och eftersom vi erkänner att Bibelns sanningar uppenbaras på ett framåtskridande sätt, är vi redo och beredda att göra tillägg till eller förändra vår trosbekännelse (tro) allteftersom vi får ökat ljus från vår Måttstock.” — ”Zion’s Watch Tower”, april 1882, sid. 7.

[Ruta på sidorna 144, 145]

Jehovas vittnens trosuppfattningar

◆ Bibeln är Guds inspirerade ord. (2 Tim. 3:16, 17)

Den innehåller inte rätt och slätt historia eller mänskliga uppfattningar, utan Guds ord, som är nedtecknat till nytta för oss. (2 Petr. 1:21; Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11)

◆ Jehova är den ende sanne Guden. (Ps. 83:18; 5 Mos. 4:39)

Jehova är Skaparen av allt, och därför förtjänar ingen annan än han att bli tillbedd. (Upp. 4:11; Luk. 4:8)

Jehova är den universelle Suveränen, den som vi är skyldiga att visa fullständig lydnad. (Apg. 4:24; Dan. 4:17; Apg. 5:29)

◆ Jesus Kristus är Guds enfödde Son, den ende som har skapats direkt av Gud själv. (1 Joh. 4:9; Kol. 1:13—16)

Jesus var den förste av Guds skapelser; innan han avlades och föddes som människa levde han alltså i himlen. (Upp. 3:14; Joh. 8:23, 58)

Jesus tillber sin Fader som den ende sanne Guden; han har aldrig gjort anspråk på att vara jämlik Gud. (Joh. 17:3; 20:17; 14:28)

Jesus gav sitt fullkomliga mänskliga liv som en lösen för mänskligheten. Hans offer gör det möjligt för alla som verkligen utövar tro på det att få evigt liv. (Mark. 10:45; Joh. 3:16, 36)

Jesus uppväcktes från de döda som en odödlig andevarelse. (1 Petr. 3:18; Rom. 6:9)

Jesus har kommit tillbaka (genom att han som kung har riktat sin uppmärksamhet mot jorden) och är nu närvarande som en härlig ande. (Matt. 24:3, 23—27; 25:31—33; Joh. 14:19)

◆ Satan är den här världens osynlige härskare. (Joh. 12:31; 1 Joh. 5:19)

Från början var han en fullkomlig son av Gud, men han gav näring åt alltför höga tankar om sig själv i sitt hjärta och fick begär till den tillbedjan som endast tillkommer Jehova; han förledde Adam och Eva till att lyda honom i stället för att lyssna till Gud. På det sättet gjorde han sig själv till Satan, som betyder ”motståndare” eller ”fiende”. (Joh. 8:44; 1 Mos. 3:1—5; jämför 5 Moseboken 32:4, 5; Jakob 1:14, 15; Lukas 4:5—7.)

Satan ”vilseleder hela den bebodda jorden”; han och hans demoner är ansvariga för de alltmer krisartade förhållandena på jorden nu i ändens tid. (Upp. 12:7—9, 12)

Vid Guds fastställda tid kommer Satan och hans demoner att bli tillintetgjorda för evigt. (Upp. 20:10; 21:8)

◆ Guds kungarike under Kristus kommer att ersätta alla mänskliga regeringar och bli den enda regeringen över hela mänskligheten. (Dan. 7:13, 14)

Den nuvarande onda tingens ordning kommer att bli fullständigt tillintetgjord. (Dan. 2:44; Upp. 16:14, 16; Jes. 34:2)

Guds kungarike kommer att härska med rättfärdighet och åstadkomma verklig fred för sina undersåtar. (Jes. 9:6, 7; 11:1—5; 32:17; Ps. 85:10—12)

De onda kommer att avlägsnas för alltid, och de som tillber Jehova kommer att åtnjuta varaktig trygghet. (Ords. 2:21, 22; Ps. 37:9—11; Matt. 25:41—46; 2 Thess. 1:6—9; Mik. 4:3—5)

◆ Vi lever nu, sedan år 1914,d i ”ändens tid” för den här onda världen. (Matt. 24:3—14; 2 Tim. 3:1—5; Dan. 12:4)

Under denna tidsperiod avges ett vittnesbörd till alla nationer; därefter kommer slutet, inte för jordklotet, utan för den onda ordningen och för ogudaktiga människor. (Matt. 24:3, 14; 2 Petr. 3:7; Pred. 1:4)

◆ Det finns bara en väg till livet; Gud godkänner inte alla religioner eller religiösa sedvänjor. (Matt. 7:13, 14; Joh. 4:23, 24; Ef. 4:4, 5)

Den sanna tillbedjan lägger inte vikt vid ritualer och yttre uppvisning, utan vid äkta kärlek till Gud, vilken kommer till uttryck i lydnad för hans bud och i kärlek till medmänniskorna. (Matt. 15:8, 9; 1 Joh. 5:3; 3:10—18; 4:21; Joh. 13:34, 35)

Människor ur alla nationer, raser och språkgrupper kan tjäna Jehova och få hans godkännande. (Apg. 10:34, 35; Upp. 7:9—17)

Alla böner skall riktas direkt till Jehova genom Jesus; bilder får inte användas vare sig som föremål för dyrkan eller som hjälpmedel i tillbedjan. (Matt. 6:9; Joh. 14:6, 13, 14; 1 Joh. 5:21; 2 Kor. 5:7; 6:16; Jes. 42:8)

Man måste ta fullständigt avstånd från spiritistiska förehavanden. (Gal. 5:19—21; 5 Mos. 18:10—12; Upp. 21:8)

Det förekommer ingen uppdelning i präster och lekmän bland sanna kristna. (Matt. 20:25—27; 23:8—12)

Sann kristendom kräver inte att man skall hålla en veckosabbat eller rätta sig efter andra krav i den mosaiska lagen för att vinna räddning; att göra så skulle innebära att man förkastade Kristus, som uppfyllde Lagen. (Gal. 5:4; Rom. 10:4; Kol. 2:13—17)

De som utövar sann tillbedjan tar inte del i ekumenisk verksamhet eller samgående mellan trosriktningar. (2 Kor. 6:14—17; Upp. 18:4)

Alla som verkligen är Jesu lärjungar låter döpa sig genom fullständig nedsänkning i vatten. (Matt. 28:19, 20; Mark. 1:9, 10; Apg. 8:36—38)

Alla som följer Jesu exempel och lyder hans bud vittnar för andra om Guds kungarike. (Luk. 4:43; 8:1; Matt. 10:7; 24:14)

◆ Döden är en följd av att vi har ärvt synden från Adam. (Rom. 5:12; 6:23)

Vid döden är det själen som dör. (Hes. 18:4)

De döda är inte medvetna om någonting. (Ps. 146:4; Pred. 9:5, 10)

Helvetet eller dödsriket (Sheol, Hades) är mänsklighetens gemensamma grav. (Job 14:13; Upp. 20:13, 14)

Eldsjön, som de oförbätterligt onda hamnar i, betecknar, som Bibeln själv säger, ”den andra döden”, evig död. (Upp. 21:8)

Uppståndelsen är hoppet för de döda och för dem som har förlorat nära och kära i döden. (1 Kor. 15:20—22; Joh. 5:28, 29; jämför Johannes 11:25, 26, 38—44; Markus 5:35—42.)

Den död som är ett resultat av Adams synd kommer inte att existera mer. (1 Kor. 15:26; Jes. 25:8; Upp. 21:4)

◆ En ”liten hjord”, endast 144.000, kommer till himlen. (Luk. 12:32; Upp. 14:1, 3)

Det är dessa som ”föds på nytt” som andliga söner till Gud. (Joh. 3:3; 1 Petr. 1:3, 4)

Gud utväljer dem bland alla folk och nationer till att härska som kungar tillsammans med Kristus i Guds kungarike. (Upp. 5:9, 10; 20:6)

◆ Andra som har Guds godkännande kommer att få leva för evigt på jorden. (Ps. 37:29; Matt. 5:5; 2 Petr. 3:13)

Jorden kommer aldrig att förintas eller avfolkas. (Ps. 104:5; Jes. 45:18)

Hela jorden kommer att bli ett paradis i enlighet med Guds ursprungliga uppsåt. (1 Mos. 1:27, 28; 2:8, 9; Luk. 23:42, 43)

Passande bostäder och ett överflöd av mat kommer att finnas till allas glädje. (Jes. 65:21—23; Ps. 72:16)

Sjukdomar, alla fysiska defekter och till och med döden kommer att höra det förgångna till. (Upp. 21:3, 4; Jes. 35:5, 6)

◆ Världsliga myndigheter skall behandlas med tillbörlig respekt. (Rom. 13:1—7; Tit. 3:1, 2)

Sanna kristna tar inte del i uppror mot regeringar och myndigheter. (Ords. 24:21, 22; Rom. 13:1)

De lyder alla lagar som inte strider mot Guds lag, men lydnad för Gud kommer först. (Apg. 5:29)

De efterliknar Jesus i att förbli neutrala i förhållande till världens politiska angelägenheter. (Matt. 22:15—21; Joh. 6:15)

◆ Kristna måste rätta sig efter Bibelns normer angående blod och sexualmoral. (Apg. 15:28, 29)

Att föra in blod i kroppen genom munnen eller ådrorna är en överträdelse av Guds lag. (1 Mos. 9:3—6; Apg. 15:19, 20)

Kristna måste vara moraliskt rena; otukt, äktenskapsbrott och homosexuella handlingar får inte förekomma i deras liv, inte heller dryckenskap eller drogmissbruk. (1 Kor. 6:9—11; 2 Kor. 7:1)

◆ Det är viktigt för kristna att vara ärliga i allt och att vara trofasta och plikttrogna i äktenskapet och familjen. (1 Tim. 5:8; Kol. 3:18—21; Hebr. 13:4)

Att vara oärlig i tal eller i affärer eller att hyckla är inte förenligt med att vara kristen. (Ords. 6:16—19; Ef. 4:25; Matt. 6:5; Ps. 26:4)

◆ För att vår tillbedjan skall vara godtagbar för Jehova krävs det att vi älskar honom över allt annat. (Luk. 10:27; 5 Mos. 5:9)

Det viktigaste i en sann kristens liv är att göra Jehovas vilja och ära hans namn. (Joh. 4:34; Kol. 3:23; 1 Petr. 2:12)

Även om kristna gör gott mot alla i den utsträckning de har möjlighet, inser de att de har särskilda förpliktelser mot sina medtjänare; därför är det i synnerhet dem de hjälper i samband med sjukdomar och katastrofer. (Gal. 6:10; 1 Joh. 3:16—18)

Kärleken till Gud kräver inte bara att sanna kristna skall lyda hans bud att älska sin nästa, utan också att de inte skall älska världens omoraliska och materialistiska livsstil. Sanna kristna är ingen del av världen, och de deltar därför inte i något som skulle ge intryck av att de också har världens ande. (Rom. 13:8, 9; 1 Joh. 2:15—17; Joh. 15:19; Jak. 4:4)

[Fotnot]

[Bild på sidan 121]

C. T. Russell började ge ut ”Zion’s Watch Tower” år 1879, när han var 27 år gammal

[Bilder på sidan 125]

Sir Isaac Newton och Henry Grew var bland dem som tidigare hade förkastat treenighetsläran som oskriftenlig

[Bilder på sidan 128]

I en offentlig debatt hävdade Russell att de döda verkligen är döda, att de varken lever tillsammans med änglarna eller tillsammans med demonerna i en hopplöshetens boning

Carnegie Hall i Allegheny i Pennsylvania, den lokal där debatten hölls

[Bild på sidan 130]

Russell reste till både stora och små städer för att förkunna sanningen om helvetet

[Bild på sidan 131]

När Frederick Franz, en universitetsstuderande, lärde känna sanningen om de dödas tillstånd, slog han in på en helt ny livskurs

[Bild på sidan 135]

Bibelforskarna förkunnade vitt och brett att hedningarnas tider skulle utlöpa år 1914, till exempel med hjälp av den här traktaten som delades ut under det året

[Bilder på sidorna 137]

Via den största sammankoppling av radiostationer som dittills använts framhöll J. F. Rutherford år 1931 att endast Guds kungarike kan skänka mänskligheten varaktig lindring

Föredraget ”Riket som är världens hopp” sändes över 163 radiostationer samtidigt och senare över ytterligare 340 radiostationer

[Bilder på sidan 142]

A. H. Macmillan fick i uppdrag att resa till Palestina med båt år 1925, därför att man var särskilt intresserad av den roll judarna spelade i förbindelse med Bibelns profetior

Kapitel 11

Hur vi blev kända som Jehovas vittnen

UNDER de första årtiondena av deras nutida historia blev de ofta omtalade som rätt och slätt bibelforskare. När andra frågade vad organisationen hette, svarade våra bröder ofta: ”Vi är kristna.” Broder Russell besvarade en sådan fråga på följande sätt i Zion’s Watch Tower: ”Vi avskiljer oss inte från andra kristna genom att ta oss ett åtskiljande eller säreget namn. Vi är nöjda med det namn, ’kristna’, under vilket de första heliga var kända.” — Numret för september 1888.

Hur kommer det sig då att vi i dag är kända som Jehovas vittnen?

Namnet ”kristna”

Jesu Kristi sanna efterföljare, både i det första århundradet och i nutid, har talat om sig själva och sina medtroende som ”bröderna”, ”vännerna” och ”Guds församling”. (Apg. 11:29; 3 Joh. v. 14; 1 Kor. 1:2) De har också talat om Kristus som ”Herren” och sig själva som ”Kristi Jesu slavar” och ”Guds slavar”. (Kol. 3:24; Fil. 1:1; 1 Petr. 2:16) Sådana benämningar har på ett otvunget sätt kunnat användas inom församlingen, och där har alla förstått vad som avsetts.

I det första århundradet kom det levnadssätt som kretsade kring tron på Jesus Kristus (och i utvidgad bemärkelse även församlingen) att omtalas som ”Vägen”. (Apg. 9:2; 19:9) Ett antal översättningar av Apostlagärningarna 18:25 antyder att man också använde uttrycket ”Jehovas väg”.a Å andra sidan var det somliga utanför församlingen som hånfullt använde benämningen ”nasaréernas sekt”. — Apg. 24:5.

År 44 v.t. eller kort därefter började Jesu Kristi trogna efterföljare bli kända som ”kristna”. Somliga påstår att det var utomstående som kallade dem så och att de gjorde det på ett förklenande sätt. Men ett antal bibelkommentatorer och författare av bibliska ordböcker säger att ett verb som används i Apostlagärningarna 11:26 inbegriper tanken på gudomlig vägledning eller uppenbarelse. Nya Världens översättning återger därför det här skriftstället på följande sätt: ”Det var först i Antiokia som lärjungarna genom gudomlig skickelse blev kallade kristna.” (Liknande återgivningar finner man i Robert Youngs Literal Translation of the Holy Bible, reviderad utgåva av år 1898; The Simple English Bible av år 1981 och Hugo McCords New Testament av år 1988.) Omkring år 58 v.t. var benämningen ”kristen” välkänd även bland romerska myndighetspersoner. — Apg. 26:28.

Så länge Kristi apostlar levde, särskilde namnet ”kristna” Kristi efterföljare från alla andra. (1 Petr. 4:16) Alla som bekände sig vara kristna men som genom sina trosuppfattningar eller sitt uppförande visade att de inte var det blev uteslutna ur den kristna gemenskapen. Men efter apostlarnas död sådde Satan ut frön som frambringade efterhärmande eller falska kristna, alldeles som Jesus hade förutsagt. Också de kallade sig kristna. (Matt. 13:24, 25, 37—39) När den avfälliga kristendomen började tvångsomvända människor, var det många som sade att de var kristna bara för att slippa bli förföljda. Med tiden kom den europé som inte bekände sig till judendomen, islam eller ateismen ofta att betraktas som kristen, oavsett vad han trodde eller hur han levde.

Hånfulla öknamn

Från och med 1500-talet utgjorde den här situationen ett problem för reformatorerna. Hur skulle de kunna särskilja sig från andra som kallade sig kristna, när benämningen ”kristen” användes så godtyckligt?

Ofta godtog de helt enkelt stillatigande ett hånfullt öknamn som deras fiender hade gett dem. De som först använde benämningen ”lutheraner” om Martin Luthers efterföljare var hans teologiska motståndare. De som var förbundna med John Wesley i England kallades ”metodister”, därför att de var ovanligt noggranna och metodiska när det gällde att fullgöra religiösa plikter. Baptisterna motsatte sig till att börja med öknamnet ”anabaptister” (som betyder ”omdöpare” eller ”vederdöpare”), men så småningom antog de namnet ”baptister” som ett slags kompromiss.

Hur var det då med bibelforskarna? Prästerskapet kallade dem ”russellianer” eller ”rutherfordare”. Men att anta ett sådant namn skulle ha skapat grogrund för en sekterisk anda. Det skulle inte ha varit i överensstämmelse med den tillrättavisning som aposteln Paulus gav några av de första kristna, när han skrev: ”När en säger: ’Jag hör till Paulus’, men en annan säger: ’Jag till Apollos’, är ni då inte rätt och slätt människor [dvs. köttsliga och inte andliga i ert sätt att se på saker och ting]?” (1 Kor. 3:4) Somliga kallade dem ”Millennii Dagnings-folket”, men läran om Kristi millennium eller tusenårsrike var bara en av deras läror. Andra kallade dem ”Vakttorns-folket”, men inte heller det var ett passande namn, för Vakttornet var bara en av de publikationer som de använde för att sprida Bibelns sanning.

Behovet av ett särskiljande namn

Med tiden blev det alltmer uppenbart att församlingen av Jehovas tjänare verkligen behövde ett särskiljande namn förutom beteckningen ”kristen”. Människor i allmänhet hade fått en skev uppfattning om vad det innebar att vara en kristen, eftersom de som kallade sig kristna ofta visste mycket lite eller ingenting alls om vem Jesus Kristus var, vad han lärde och vad de skulle göra om de verkligen var hans efterföljare. Allteftersom våra bröder gick framåt i förståelsen av Guds ord, insåg de klart behovet av att tydligt avskilja sig från de religiösa system som med orätt kallade sig kristna.

Det är sant att våra bröder ofta talade om sig själva som bibelforskare, och från och med år 1910 använde de namnet International Bible Students’ Association (Internationella Bibelstudiesällskapet) i förbindelse med sina möten. För att undvika förväxling med den lagligen inregistrerade sammanslutning som de nyligen hade bildat, International Bible Students Association (Internationella Bibelstudiesällskapet), började de år 1914 kalla sina lokala grupper Associated Bible Students (förenade bibelforskare). Men deras tillbedjan inbegrep mer än att studera Bibeln. Dessutom fanns det också andra som studerade Bibeln — somliga som ett uttryck för gudsfruktan, andra med en kritisk inställning och många därför att de helt enkelt betraktade Bibeln som god litteratur. Efter broder Russells död fanns det en del som tidigare hade varit förbundna med bibelforskarna, men som nu vägrade att samarbeta med Sällskapet Vakttornet och Internationella Bibelstudiesällskapet och som till och med motarbetade dessa sällskap. Sådana grupper som avskilde sig använde många olika namn, och en del av dem höll fast vid benämningen ”förenade bibelforskare”. Detta skapade ytterligare förvirring.

Men så, år 1931, antog vi namnet Jehovas vittnen, som verkligen särskilde oss från alla andra. Författaren Chandler W. Sterling omtalar detta som ”det största snilledraget” av J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president. Som den här författaren betraktade saken var detta ett smart drag som inte bara gav gruppen ett officiellt namn, utan som också gjorde det lätt för den att tolka allt som står i Bibeln om ”vittnen” och ”vittnande” som speciellt tillämpligt på Jehovas vittnen. Som en kontrast till detta kan vi lägga märke till vad A. H. Macmillan, som samarbetade med tre av Sällskapet Vakttornets presidenter, sade om broder Rutherfords tillkännagivande: ”Det råder inget tvivel i mitt sinne — det gjorde det inte då och gör det inte heller nu — om att Herren vägledde honom i detta och att det är det namn Jehova vill att vi skall bära, och vi är mycket lyckliga och mycket glada över att ha det.” Vilket synsätt stöds av de faktiska förhållandena? Var namnet ”ett snilledrag” från broder Rutherfords sida, eller gavs det genom gudomlig skickelse?

Utvecklingen som ledde fram till det nya namnet

Det var på 700-talet f.v.t. som Jehova lät Jesaja skriva: ”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja min tjänare som jag har utvalt, för att ni må veta och ha tro på mig och för att ni må förstå att jag är densamme. Före mig blev ingen Gud formad, och efter mig är det fortfarande ingen. ... Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” (Jes. 43:10, 12) Som framgår av de kristna grekiska skrifterna får många profetior som nedtecknades av Jesaja sin uppfyllelse i förbindelse med den kristna församlingen. (Jämför Jesaja 8:18 med Hebréerna 2:10—13; Jesaja 66:22 med Uppenbarelseboken 21:1, 2.) Men Jesaja 43:10, 12 behandlades aldrig ingående i The Watch Tower under de 40 första åren som tidskriften kom ut.

Genom sitt studium av Bibeln fick emellertid Jehovas tjänare sin uppmärksamhet riktad på en ny utveckling av stor betydelse. Guds kungarike med Jesus som messiansk kung hade fötts i himlarna år 1914. År 1925, det år då detta klargjordes i Vakt-Tornet, riktade 11 olika nummer av tidskriften uppmärksamheten på den profetiska befallningen i Jesaja, kapitel 43, om att vara vittnen för Jehova.

Huvudartikeln i Vakt-Tornet för 1 april 1926 (på engelska 1 januari 1926) hade som rubrik den uppfordrande frågan: ”Vem vill ära Jehova?” Från och med det året och omkring fem år framöver behandlade tidskriften en del av Jesaja 43:10—12 i 46 olika nummer, och varje gång tillämpades det här skriftstället på de sanna kristna.b År 1929 framhölls det att den framträdande stridsfråga som hela den förnuftsbegåvade skapelsen står inför har att göra med att Jehovas namn skall äras. Och när det gäller det ansvar som Jehovas tjänare har i samband med denna stridsfråga togs Jesaja 43:10—12 gång på gång upp till begrundan.

De faktiska förhållandena visar alltså att ett framåtskridande studium av Bibeln ledde till att Jehovas tjänare gång på gång fick sin uppmärksamhet riktad på sin förpliktelse att vara vittnen för Jehova. Det var inte namnet på en grupp som dryftades, utan det arbete de skulle utföra.

Men under vilket namn skulle dessa vittnen vara kända? Vilket namn skulle vara lämpligt med tanke på det arbete de utförde? Vilken slutsats pekade Guds eget ord på? Den frågan behandlades vid ett konvent i Columbus i Ohio i USA den 24—30 juli 1931.

Det nya namnet

På framsidan av konventprogrammet stod det med stora bokstäver J W. Vad betydde dessa bokstäver? Det förklarades inte förrän på söndagen, den 26 juli. Den dagen höll broder Rutherford det offentliga föredraget ”Riket som är världens hopp”. I det talet använde han just namnet Jehovas vittnen med avseende på dem som förkunnar om Guds kungarike.

Senare samma dag utvecklade broder Rutherford detta vidare i ett annat tal, där han redogjorde för skälen till att det var nödvändigt med ett särskiljande namn.c Vilket namn pekade Bibeln själv på? Talaren citerade Apostlagärningarna 15:14, som visar att det var Guds uppsåt att ta ut ”ett folk för sitt namn” från nationerna. I sitt tal framhöll han att Jesus Kristus, som det står i Uppenbarelseboken 3:14, är ”det trogna och sanna vittnet”. Han hänvisade till Johannes 18:37, där Jesus förklarade: ”Till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” Han riktade uppmärksamheten på 1 Petrus 2:9, 10, där det sägs att Guds tjänare ”’vitt och brett skall förkunna hans dygder’, hans som har kallat ... [dem] ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. Han analyserade ett antal skriftställen från Jesaja. Några av dessa förstod man inte helt och fullt den gången. Men som en höjdpunkt i talet läste han Jesaja 43:8—12, som innehåller det gudomliga uppdraget: ”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” Till vilken slutsats ledde Jehovas eget ord dem? Vilket namn skulle vara i överensstämmelse med det sätt varpå Gud använde dem?

Det uppenbara svaret ingick i en resolution som med stor entusiasm antogs vid det tillfället.d Resolutionen lydde delvis:

”För att göra vår verkliga ställning känd och emedan vi tro, att det är i överensstämmelse med Guds i ordet uttryckta vilja, besluta och uttala vi fördenskull följande:

Oaktat vi hysa stor kärlek till vår broder Charles T. Russell för hans arbetes skull, och under det vi med glädje erkänna, att Herren brukade honom och storligen välsignade hans arbete, kunna vi dock icke enligt Guds ord låta kalla oss ’russellianer’. Watch Tower Bible and Tract Society, International Bible Students Association och Peoples Pulpit Association äro blott namn på korporationer eller organisationer, vilka vi såsom en skara kristna kontrollera och bruka i och för utförandet av vårt verk i lydnad för Guds befallningar, men intet av dessa namn kan med rätta användas om eller gälla oss såsom en skara kristna, vilka följa i vår Herres och Mästares, Kristi Jesu, fotspår. Vi studera bibeln, men såsom en skara kristna, vilka utgöra en förening eller sammanslutning, vilja vi dock icke själva kalla oss eller låta kalla oss ’bibelforskare’, ’bibelstuderande’ eller liknande namn såsom uttryck för vår ställning inför Herren; vi önska icke kallas med eller bära någon människas namn.

Då vi blivit köpta med Jesu Kristi, vår Herres och Återlösares, dyrbara blod, blivit rättfärdiggjorda och pånyttfödda av Gud Jehova och kallade till hans rike, förklara vi utan tvekan vår obetingade trohet och lydnad mot och hängivenhet för Gud Jehova och hans rike. Vi förklara oss vara Gud Jehovas tjänare, som fått i uppdrag och bemyndigats att utföra ett verk i hans namn och att i lydnad för hans befallningar avgiva Jesu Kristi vittnesbörd och kungöra för folken, att Jehova är den sanne och Allsmäktige Guden. Fördenskull mottaga vi och vidkänna oss med glädje det namn, som Herrens mun har nämnt, och åstunda att varda kända under och kallade med detta namn, nämligen Jehovas vittnen. — Jesaja 43:10—12.”e

Efter det att hela resolutionen hade lästs upp visade åhörarna med en kraftig, ihållande applåd att de helt och fullt instämde i det som sades i resolutionen.

De tar på sig ansvaret

Vilken ära det är att få bära det namn som tillhör den ende sanne Guden, universums Suverän! Men det följer ansvar med att bära detta namn. Det är ett ansvar som andra religiösa grupper inte vill ta på sig. Som broder Rutherford sade i sitt tal: ”Lyckliga äro de som kunna taga emot ett namn, som ingen under solen vill bära utom de som äro Gud Jehova helt och oförbehållsamt hängivna.” Hur passande är det därför inte att Jehovas tjänare bär Guds egennamn, att de gör det känt och att det på ett framträdande sätt är förbundet med kungörandet av hans uppsåt!

Varje grupp eller enskild person som talar i Jehovas namn förpliktar sig att förmedla hans ord sanningsenligt. (Jer. 23:26—28) De måste inte bara kungöra Jehovas föranstaltningar för att välsigna dem som älskar rättfärdighet, utan också hans domar över dem som utövar orättfärdighet. Det som Jehova befallde sina profeter i forna tider gäller också i dag: Hans vittnen får inte ta bort något från Guds ord genom att underlåta att göra det känt. (Jer. 1:17; 26:2; Hes. 3:1—11) De måste kungöra både ”godviljans år från Jehovas sida och hämndens dag från vår Guds sida”. (Jes. 61:1, 2) De som antog den ovan nämnda resolutionen insåg detta ansvar, och i senare delen av resolutionen förklarade de:

”Såsom Jehovas vittnen ha vi allenast det uppsåtet och hysa endast den önskan: att visa fullständig lydnad för hans befallningar. Därför förkunna vi, att han är den ende sanne Guden, den Allsmäktige, att hans ord är sannfärdigt och att all heder och ära tillkommer hans namn, att Kristus är Guds Konung, som han insatt på sin tron, och att hans rike nu har kommit. I lydnad för Herrens befallningar måste vi nu förkunna detta goda budskap såsom ett vittnesbörd för folken och på det att såväl de styrande som de styrda må få underrättelse om Satans onda och förfärliga organisation, av vars synliga del ’kristenheten’ är det mest ondskefulla elementet, och om Guds uppsåt att inom kort krossa Satans organisation, vilken stora händelse snabbt skall följas av att Kristus, Konungen, bringar de lydiga människorna på jorden frid och välgång, frihet och hälsa, lycka och evigt liv. Gudsriket är det enda världen har att sätta sitt hopp till; varje annat hopp är dömt att slå fel. Detta budskap måste nu framföras av dem som äro Jehovas vittnen.

Vi uppmana ödmjukeligen alla dem som äro Jehova och hans rike helt hängivna, att förena sig med oss i att förkunna dessa goda tidender [nyheter], på det att Herrens rättfärdiga baner må resas upp och folken få veta, var de kunna finna sanningen och finna hopp om befrielse — och först och främst på det att Gud Jehovas stora och heliga namn må varda rättfärdigat, ärat och upphöjt.”

Det var inte bara i Columbus i Ohio som åhörarna tog emot upplysningen om det nya namnet med spontana applåder. Reaktionen var densamma på en rad platser, ja så långt bort som i Australien. I Japan lyckades man efter många timmars ansträngning bara snappa upp en liten del av programmet på en kortvågsradio mitt i natten. Det blev genast översatt. På det sättet fick den lilla gruppen där höra resolutionen och den rungande applåden. Matsue Ishii var en av dem som var med, och hon skrev längre fram: ”Vi ropade av glädje tillsammans med våra bröder i Amerika.” Efter konventet i Columbus gav Jehovas vittnen vid sammankomster och i församlingar i alla de länder där de utförde sin tjänst uttryck åt att de helt och fullt instämde i resolutionen. Från Norge kom följande rapport: ”Vid vårt årskonvent ... i Oslo reste vi oss alla upp, och med stor entusiasm ropade vi ’ja’, när vi antog vårt nya namn ’Jehovas vittnen’.”

Mer än en benämning

Skulle världen i allmänhet uppfatta att våra bröder hade antagit detta nya namn? Ja, helt visst! Med hjälp av den största sammankoppling av radiostationer som dittills använts överfördes talet, i vilket det nya namnet tillkännagavs, till en lång rad platser. Dessutom fanns resolutionen, där det nya namnet presenterades, med i broschyren Riket som är världens hopp. Efter konventet spred Jehovas vittnen miljontals exemplar av den här broschyren på många språk i Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika och Asien och på öarna i havet. Förutom att de erbjöd broschyren från hus till hus gjorde de en särskild ansträngning att lämna ett exemplar till alla myndighetspersoner, framstående affärsmän och präster. År 1992 levde fortfarande några som mycket väl kom ihåg hur de tog del i den här viktiga kampanjen.

Det var inte alla som tog emot broschyren välvilligt. Eva Abbott i Förenta staterna minns att när hon en gång var på väg tillbaka från en prästs hus, kom broschyren flygande förbi henne och landade på marken. Hon ville inte låta den ligga kvar där, så hon tog upp den. Men i samma stund kom en stor hund morrande, nappade till sig broschyren ur hennes hand och sprang tillbaka med den till sin husse, prästen. Hon sade: ”Om inte jag kunde förmedla den, kunde hunden göra det!”

Martin Pötzinger, som längre fram tjänade som medlem av Jehovas vittnens styrande krets, berättade: ”Förvånade ansikten mötte oss vid varje dörr, när vi presenterade oss med orden: ’Jag kommer hit i dag som ett av Jehovas vittnen.’ Folk skakade på huvudet eller frågade: ’Men ni är väl fortfarande bibelforskare? Eller har ni gått med i en ny sekt?’” Med tiden ändrades situationen. Flera årtionden efter det att de hade börjat använda sitt särskiljande namn skrev broder Pötzinger: ”Vilken förändring! Innan jag hinner säga ett ord, säger folk: ’Du måste vara ett Jehovas vittne.’” Ja, nu känner de till namnet.

Detta namn är inte bara en benämning. Unga och gamla, män och kvinnor — alla Jehovas vittnen tar del i arbetet med att vittna om Jehova och hans storslagna uppsåt. Det har lett till att en professor i religionshistoria, C. S. Braden, skrev: ”Jehovas vittnen har bokstavligen täckt hela jorden med sitt vittnande.” — These Also Believe.

Det vittnande som våra bröder utförde innan de antog namnet Jehovas vittnen omfattade hela jorden, men när man ser tillbaka är det tydligt att Jehova förberedde dem för ett ännu större arbete — församlandet av en stor skara som skulle bevaras vid liv genom Harmageddon och få leva för evigt på en paradisisk jord.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 149]

”Lärjungarna [blev] genom gudomlig skickelse ... kallade kristna”

[Infälld text på sidan 150]

Människor i allmänhet fick en skev uppfattning om vad det innebar att vara en kristen

[Infälld text på sidan 151]

De var mer än bibelforskare

[Infälld text på sidan 157]

”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud’”

[Ruta på sidan 151]

Namnet Jehovas vittnen i Nord-, Syd- och Centralamerika

Arabiska ش‍هود ‍ي‍هوه‍

Armeniska Եհովայի Վկաներ

Kinesiska 耶和華見證人

Engelska Jehovah’s Witnesses

Franska Témoins de Jéhovah

Grekiska Μάρτυρες του Ιεχωβά

Grönländska Jehovap Nalunaajaasui

Italienska Testimoni di Geova

Japanska エホバの証人

Koreanska 여호와의 증인

Papiamento Testigonan di Jehova

Polska Świadkowie Jehowy

Portugisiska Testemunhas de Jeová

Samoanska Molimau a Ieova

Spaniska Testigos de Jehová

Sranantongo Jehovah Kotoigi

Tagalog Mga Saksi ni Jehova

Vietnamesiska Nhân-chứng Giê-hô-va

[Ruta på sidan 152]

Också andra har sett det

Det är inte bara ”Vakttornet” som med hjälp av Bibeln har framhållit att Jehova skulle ha vittnen på jorden. Som ett exempel kan nämnas att H. A. Ironside (i en bok med titeln ”Lectures on Daniel the Prophet” [Föreläsningar om profeten Daniel], utgiven första gången år 1911) hänsyftade på dem som de dyrbara löftena i Jesaja, kapitel 43, skulle uppfyllas på och sade: ”Dessa skall vara Jehovas vittnen och bära vittnesbörd om den ende sanne Gudens makt och härlighet, när den avfälliga kristenheten skall ha hängett sig åt den starka villfarelsen att tro på Antikrists lögn.”

[Ruta på sidan 153]

Namnet Jehovas vittnen i Orienten och på öarna i Stilla havet

Bengali যিহোবার সাক্ষিরা

Bislama Ol Wetnes blong Jeova

Kinesiska 耶和華見證人

Engelska Jehovah’s Witnesses

Fiji Vakadinadina i Jiova

Gujarati યહોવાહના સાક્ષીઓ

Hindi यहोवा के साक्षी

Hiri mutu Iehova ena Witness Taudia

Iloko Dagiti Saksi ni Jehova

Indonesiska Saksi-Saksi Yehuwa

Japanska エホバの証人

Kannada ಯೆಹೋವನ ಸಾಕ್ಷಿಗಳು

Koreanska 여호와의 증인

Malayalam യഹോവയുടെ സാക്ഷികൾ

Marathi यहोवाचे साक्षीदार

Marshallesiska Dri Kennan ro an Jeova

Burmanska (myanmar) ယေဟောဝါသက်သေများ

Nepali यहोवाका साक्षीहरू

Pidgin (Nya Guinea) Ol Witnes Bilong Jehova

Niue Tau Fakamoli a Iehova

Palauanska reSioning er a Jehovah

Pangasinan Saray Tasi nen Jehova

Ponape Sounkadehde kan en Siohwa

Rarotonga Au Kite o Iehova

Ryska Свидетели Иеговы

Samoanska, tuvalu Molimau a Ieova

Singalesiska යෙහෝවාගේ සාක්ෂිකරුවෝ

Pidgin (Salomonöarna) all’gether Jehovah’s Witness

Tahiti Ite no Iehova

Tamil யெகோவாவின் சாட்சிகள்

Telugu యెహోవాసాక్షులు

Thai พยานพระยะโฮวา

Tonga Fakamo‘oni ‘a Sihova

Truk Ekkewe Chon Pwarata Jiowa

Urdu

Vietnamesiska Nhân-chứng Giê-hô-va

Yap Pi Mich Rok Jehovah

[Ruta på sidan 154]

Namnet Jehovas vittnen i Afrika

Afrikaans Jehovah se Getuies

Amhariska የይሖዋ ምሥክሮች

Arabiska ش‍هود ‍ي‍هوه‍

Chichewa Mboni za Yehova

Cibemba Inte sha kwa Yehova

Efik Mme Ntiense Jehovah

Englelska Jehovah’s Witnesses

Ewe Yehowa Ðasefowo

Franska Témoins de Jéhovah

Ga Yehowa Odasefoi

Gun Kunnudetọ Jehovah tọn lẹ

Hausa Shaidun Jehovah

Igbo Ndịàmà Jehova

Kiluba Ba Tumoni twa Yehova

Kinyarwanda Abahamya ba Yehova

Kirundi Ivyabona vya Yehova

Kisi Seiyaa Jɛhowaa

Kwanyama Eendombwedi daJehova

Lingala Batemwe ya Jéhovah

Luganda Abajulirwa ba Yakuwa

Malagassiska Vavolombelon’i Jehovah

Moore A Zeova Kaset rãmba

Ndonga Oonzapo dhaJehova

Portugisiska Testemunhas de Jeová

Sango A-Témoin ti Jéhovah

Sepedi Dihlatse tša Jehofa

Sesoto Lipaki tsa Jehova

Shona Zvapupu zvaJehovha

Silozi Lipaki za Jehova

Swahili Mashahidi wa Yehova

Tigrinya ናይ የሆዋ መሰኻኽር

Tshiluba Bantemu ba Yehowa

Tsonga Timbhoni ta Yehova

Tswana Basupi ba ga Jehofa

Twi Yehowa Adansefo

Venda Ṱhanzi dza Yehova

Xosa amaNgqina kaYehova

Joruba Ẹlẹ́rìí Jehofa

Zulu oFakazi BakaJehova

[Ruta på sidan 154]

Namnet Jehovas vittnen i Europa och Mellersta Östern

Albanska Dëshmitarët e Jehovait

Arabiska ش‍هود ‍ي‍هوه‍

Armeniska Եհովայի Վկաներ

Bulgariska Свидетелите на Йехова

Kroatiska Jehovini svjedoci

Tjeckiska svĕdkové Jehovovi

Danska Jehovas Vidner

Nederländska Jehovah’s Getuigen

Engelska Jehovah’s Witnesses

Estniska Jehoova tunnistajad

Finska Jehovan todistajat

Franska Témoins de Jéhovah

Tyska Jehovas Zeugen

Grekiska Μάρτυρες του Ιεχωβά

Hebreiska עדי־יהוה

Ungerska Jehova Tanúi

Isländska Vottar Jehóva

Italienska Testimoni di Geova

Maltesiska Xhieda ta’ Jehovah

Norska Jehovas vitner

Polska Świadkowie Jehowy

Portugisiska Testemunhas de Jeová

Rumänska Martorii lui Iehova

Ryska Свидетели Иеговы

Slovakiska Jehovovi svedkovia

Slovenska Jehovove priče

Spanska Testigos de Jehová

Svenska Jehovas vittnen

Turkiska Yehova’nın Şahitleri

Ukrainska Свідки Єгови

[Bilder på sidan 155]

Bokstäverna J W (utan någon förklaring) hade en framträdande plats vid konventet år 1931. I ett spännande tal om det nya namnet förklarades det vad de stod för

[Bilder på sidan 156]

De var stolta över att låta andra få veta att de var Jehovas vittnen

Kapitel 12

Den stora skaran — skall den leva i himlen eller på jorden?

I MOTSATS till medlemmar av kristenhetens religionssamfund ser det stora flertalet Jehovas vittnen fram emot evigt liv på jorden, inte i himlen. Hur kommer det sig?

Det har inte alltid varit så. De kristna i det första århundradet förväntade att de med tiden skulle få regera tillsammans med Jesus Kristus som himmelska kungar. (Matt. 11:12; Luk. 22:28—30) Jesus hade emellertid talat om för dem att de som skulle få ärva det himmelska kungariket bara skulle vara en liten hjord. (Luk. 12:32) Vilka skulle den omfatta? Hur många skulle den omfatta? De fick inte reda på alla detaljer förrän längre fram.

Vid pingsten år 33 v.t. blev Jesu första judiska lärjungar smorda med helig ande till att vara Kristi medarvingar. År 36 v.t. fick de med hjälp av Guds ande klart för sig att oomskurna hedningar också skulle få del i detta arv. (Apg. 15:7—9; Ef. 3:5, 6) Det gick sedan ytterligare 60 år innan det uppenbarades för aposteln Johannes att det var bara 144.000 som skulle tas från jorden för att få del i det himmelska kungariket tillsammans med Kristus. — Upp. 7:4—8; 14:1—3.

Charles Taze Russell och hans medförbundna hade detta himmelska hopp, liksom de flesta av Jehovas vittnen fram till mitten av 1930-talet. Genom sitt studium av Bibeln visste de också att detta att några blev smorda med helig ande inte bara betecknade att de hade utsikten att få tjäna som kungar och präster tillsammans med Kristus i himlen, utan också att de hade ett speciellt arbete att utföra medan de ännu befann sig i köttet. (1 Petr. 1:3, 4; 2:9; Upp. 20:6) Vad var det för ett arbete? De kände väl till det som stod i Jesaja 61:1 och citerade ofta det här skriftstället: ”Den suveräne Herren Jehovas ande är över mig, eftersom Jehova har smort mig till att kungöra goda nyheter för de saktmodiga.”

Vad var syftet med deras predikande?

Fastän de var få, strävade de efter att förmedla sanningen om Gud och hans uppsåt till så många som möjligt. De tryckte och spred stora mängder litteratur som innehöll de goda nyheterna om Guds föranstaltning för räddning genom Kristus. Men syftet var inte alls att omvända alla som de predikade för. Varför predikade de då för dem? Zion’s Watch Tower för juli 1889 förklarade: ”Vi är hans [Jehovas] representanter på jorden; hans namns ära skall hävdas och rättfärdigas i närvaro av hans fiender och inför många av hans vilseledda barn; hans härliga plan skall kungöras vitt och brett som en kontrast till alla de världsligt visa planer som människor försöker och har försökt tänka ut.”

Särskild uppmärksamhet ägnades dem som påstod sig vara Herrens folk. Många av dem var medlemmar av kristenhetens kyrkor. Vad var syftet med att predika för dessa? Som broder Russell ofta förklarade hade inte dessa tidiga bibelforskare någon önskan att leda bort kyrkomedlemmar till någon annan organisation, utan man ville hjälpa dem att komma närmare Herren som medlemmar av den enda sanna församlingen. Men bibelforskarna visste att sådana personer i lydnad för Uppenbarelseboken 18:4 måste gå ut från ”Babylon”, som de menade hade sin motsvarighet i namnkyrkan, kristenhetens kyrkor med alla deras oskriftenliga läror och deras sekterism. I det allra första numret av Zion’s Watch Tower (juli 1879) skrev broder Russell: ”Vi förstår att syftet med det nuvarande vittnandet är ’att ta ut ett folk för hans namn’ — församlingen — som vid Kristi ankomst är förenat med honom och erhåller hans namn. Upp. iii. 12.”

De insåg att det vid den tiden var bara en ”kallelse” som gick ut till alla sanna kristna. Det var en inbjudan att bli medlemmar av Kristi brud, som till slut skulle omfatta 144.000. (Ef. 4:4; Upp. 14:1—5) De försökte stimulera alla som bekände sig tro på Kristi lösenoffer, vare sig de tillhörde ett kyrkosamfund eller inte, till att uppskatta ”de dyrbara och mycket storslagna löftena” som Gud hade gett. (2 Petr. 1:4; Ef. 1:18) De strävade efter att väcka en nitälskan hos dem i fråga om att uppfylla de krav som gällde för den lilla hjorden av dem som skulle ärva det himmelska kungariket. Genom Zion’s Watch Tower och andra på Bibeln grundade publikationer gjorde broder Russell och hans medförbundna ihärdiga ansträngningar att tillhandahålla andlig ”mat i rätt tid” för att styrka alla dessa som de betraktade som medlemmar av ”trons hus” (därför att de bekände sig tro på återlösningen). — Matt. 24:45, 46; Gal. 6:10, Åkeson.

De kunde emellertid se att inte alla som gjorde gällande att de hade ”invigt sig” (eller ”fullständigt givit sig själva åt Herren”, vilket var den innebörd man lade i detta) därefter fortsatte att leva ett liv i villig självuppoffring genom att sätta Herrens tjänst främst i livet. Men, som de förklarade, invigda kristna hade villigt samtyckt till att avstå från sin mänskliga natur med tanke på ett himmelskt arv; det fanns ingen återvändo. Om de inte uppnådde liv i andevärlden, väntade dem den andra döden. (Hebr. 6:4—6; 10:26—29) Men många till synes invigda kristna tog lätt på saken. De visade inte någon verklig nitälskan för Herrens sak och hade ingen önskan att vara självuppoffrande. Ändå hade de av allt att döma inte förnekat återlösningen, och de levde ett någorlunda rent liv. Hur skulle det gå med sådana människor?

Under många år trodde bibelforskarna att detta var den grupp som beskrivs i Uppenbarelseboken 7:9, 14, där det talas om ”en stor skara” som kommer ut ur den stora vedermödan och står inför Guds tron och inför Lammet, Jesus Kristus. De tänkte sig att även om dessa inte hade någon önskan att leva ett självuppoffrande liv, skulle de ställas inför trosprov som slutade i döden under en tid av vedermöda, som skulle komma efter det att de sista medlemmarna av Kristi brud hade blivit förhärligade. De trodde att om dessa som sades tillhöra den stora skaran var trogna vid den tidpunkten, skulle de bli uppväckta till himmelskt liv — inte för att härska som kungar, utan för att inta en plats inför tronen. Man drog den slutsatsen att de skulle få en sådan andrahandsställning därför att deras kärlek till Herren inte hade varit så brinnande som den borde, därför att de inte hade visat tillräckligt stor nitälskan. Man trodde att de var människor som hade blivit pånyttfödda av Guds ande men som hade varit försumliga i fråga om att lyda Gud och som kanske också fortsatte att hålla fast vid kristenhetens kyrkor.

De trodde också att ”de gamla värdiga”, eller ”forntidens värdiga”, som skulle tjäna som furstar på jorden under tusenårsriket, kanske — men bara kanske — vid slutet av den tiden på något sätt skulle få himmelskt liv. (Ps. 45:16) De tänkte sig att de som ”invigde sig” efter det att de 144.000 arvingarna till det himmelska kungariket slutgiltigt hade utvalts, men innan tiden av återställelse på jorden hade börjat, möjligen hade en liknande framtidsutsikt. I viss mån var det här något som härrörde från kristenhetens uppfattning att alla som är tillräckligt goda kommer till himlen. Men en på Bibeln grundad trosuppfattning som bibelforskarna hade skilde dem från hela kristenheten. Vad var det?

Evigt liv i fullkomlighet på jorden

De förstod att även om ett begränsat antal skulle utväljas bland människorna till att få himmelskt liv, skulle det vara många fler som skulle få evigt liv på jorden under förhållanden liknande dem som rådde i Edens paradis. Jesus hade lärt sina efterföljare att be: ”Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.” Han hade också sagt: ”Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.” — Matt. 5:5; 6:10.

I överensstämmelse med detta innehöll Zion’s Watch Tower för juli—augusti 1881 en bilaga i form av ett diagrama som visade att många människor skulle vinna Guds ynnest under Kristi tusenårsregering och skulle utgöra ”människovärlden upplyft till mänsklig fullkomlighet och liv”. Detta diagram användes i många år som underlag för föredrag som hölls inför både större och mindre grupper.

Hurdana skulle förhållandena vara för dem som skulle leva på jorden under tusenårsriket? Vakt-Tornet för 1 januari 1913 förklarade: ”Innan synd inkom i världen, hade Gud dragit försorg om Edens lustgård för våra första föräldrar. Som vi tänka på detta, låt oss ledda af Guds ord vända våra blickar mot framtiden och i anden se det återställda paradiset — icke endast en trädgård utan hela jorden gjord skön, fruktbärande, utan synd, lycklig. Så erinra vi oss det inspirerade löftet, så välbekant för oss: ’Och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon, och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer’, ty de forna tingen af synd och död skola hafva försvunnit, och allting skall hafva blifvit nytt. — Upp. 21:4, 5.”

Vilka skulle leva för evigt på jorden?

Broder Russell var inte av den uppfattningen att Gud erbjöd människorna ett val — himmelskt liv för dem som ville ha det och liv i ett jordiskt paradis för dem som tyckte att de föredrog det. Zions Vakt-Torn för 1 januari 1906 påpekade: ”Våra känslor och önskningar utgöra ej vår kallelse. Om så vore, skulle det innebära, att vi ha att kalla oss själfva. Talande om vårt prästadöme säger aposteln: ’Ingen tager sig själf den hedern, utan den, som kallas af Gud’ (Heb. 5:4); och det är icke våra känslor, som skola afgöra för oss, hvad som är Guds kallelse, utan det skall Guds ord och uppenbarelse göra.”

Bibelforskarna trodde att möjligheten att få leva i ett återställt jordiskt paradis skulle utsträckas till människor först efter det att alla i den lilla hjorden hade fått sin belöning och ”tusenårsåldern” till fullo inträtt. Detta, trodde de, var tiden för ”alltings återställelse”, som omtalas i Apostlagärningarna 3:21 (1883). De döda skulle då bli uppväckta, så att alla skulle kunna få del av denna kärleksfulla föranstaltning. Bröderna föreställde sig att hela människosläktet (utom de som hade kallats till himmelskt liv) då skulle få möjlighet att välja livet. Som de förstod det, var det då som Kristus, på sin himmelska tron, skulle skilja människorna från varandra, alldeles som en herde skiljer får från getter. (Matt. 25:31—46) De lydiga, vare sig de till köttet var judar eller icke-judar, skulle visa sig vara Herrens ”andra får”. — Joh. 10:16.b

Efter det att hedningarnas tider hade utlöpt trodde de att tiden för återställelsen var mycket nära; från år 1918 och fram till år 1925 kungjorde de därför: ”Millioner som nu leva skola aldrig dö.” Ja, de trodde att människor som levde då — människosläktet i stort — hade möjlighet att få överleva och direkt uppleva tiden för återställelsen och att de då skulle bli undervisade om vad Jehova kräver av dem som skall få liv. Om de var lydiga, skulle de undan för undan uppnå mänsklig fullkomlighet. Om de var upproriska, skulle de med tiden tillintetgöras för evigt.

Under dessa tidiga år anade bröderna inte att budskapet om Riket skulle förkunnas i så stor omfattning och i så många år som det har blivit. Men de fortsatte att rannsaka Skrifterna och bemödade sig om att rätta sig efter vad dessa hade att säga om det arbete som Gud ville att de skulle utföra.

”Fåren” på Kristi högra sida

Ett mycket viktigt steg när det gällde förståelsen av Jehovas uppsåt hade att göra med Jesu liknelse om fåren och getterna i Matteus 25:31—46. I den liknelsen sade Jesus: ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglarna med honom, då skall han sätta sig på sin härliga tron. Och alla nationerna skall samlas inför honom, och han skall skilja människor från varandra, alldeles som en herde skiljer fåren från getterna. Och han skall ställa fåren på sin högra sida, men getterna på sin vänstra.” Som liknelsen därefter visar är ”fåren” de som hjälper Kristi ”bröder” och som till och med söker ge dem lindring när de blir förföljda och sitter i fängelse.

Man hade länge trott att den här liknelsen hade sin tillämpning under tusenårsriket, vid tiden för återställelsen, och att den slutliga dom som omtalas i liknelsen var den som skulle avkunnas vid slutet av de tusen åren. Men år 1923 lade J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, fram skäl för en annan förståelse i ett upplysande tal som han höll i Los Angeles i Kalifornien. Talet publicerades längre fram i Vakt-Tornet för 15 februari 1924 (på engelska 15 oktober 1923).

När det gällde tiden för uppfyllelsen av den här profetiska liknelsen, visade den här artikeln att Jesus tog med liknelsen som en del av det svar han gav på en fråga om ”tecknet” på hans ”närvaro och på avslutningen på tingens ordning”. (Matt. 24:3) Artikeln förklarade varför de ”bröder” som omtalas i liknelsen inte kunde vara evangelieålderns judar eller människor som visar tro under tusenårsrikets prövning och dom, utan måste vara de som tillsammans med Kristus skall ärva det himmelska kungariket. På så sätt klargjordes det varför liknelsens uppfyllelse måste äga rum i en tid då en del av Kristi medarvingar fortfarande befinner sig i köttet. — Jämför Hebréerna 2:10, 11.

Det som dessa Kristi smorda bröder upplevde, när de strävade efter att vittna för prästerskapet och för vanliga människor som var knutna till kristenhetens kyrkor, visade också att Jesu profetiska liknelse redan höll på att uppfyllas. Hur då? En stor del av prästerskapet och av de framträdande medlemmarna i deras kyrkor intog en fientlig hållning till Kristi bröder — de gav dem ingen bägare med vederkvickande vatten, varken i bokstavligt eller i symboliskt avseende. Somliga av dem uppeggade i stället pöbelhopar till att slita av bröderna deras kläder och prygla dem, eller också krävde de att myndigheterna skulle fängsla dem. (Matt. 25:41—43) Å andra sidan var det många ödmjuka kyrkomedlemmar som med glädje tog emot budskapet om Riket och gav vederkvickelse åt dem som kom med budskapet. De gjorde också sitt yttersta för att hjälpa de smorda när dessa blev satta i fängelse för de goda nyheternas skull. — Matt. 25:34—36.

Så vitt bibelforskarna kunde förstå var de som Jesus omtalade som ”får” fortfarande kvar i kristenhetens kyrkor. De menade att dessa var människor som inte gjorde anspråk på att vara invigda åt Herren men som hade stor respekt för Jesus Kristus och för hans folk. Men kunde de stanna kvar i de olika kyrkorna?

En fast ståndpunkt för den rena tillbedjan

Ett studium av den profetiska bibelboken Hesekiel kastade ljus över detta. En kommentar till Hesekiel gavs ut i tre band med titeln Rättfärdighetens triumf. I första bandet, som kom ut (på engelska) år 1931, förklarades innebörden av det som Hesekiel skrev om Jehovas raseri mot det avfälliga Juda och Jerusalem i forna tider. Fastän folket i Juda påstod sig tjäna den levande och sanne Guden, lade de sig till med de omgivande nationernas religiösa riter och offrade rökelse åt livlösa avgudar. De följde också ett omoraliskt handlingssätt genom att sätta sin lit till politiska allianser i stället för att ha tro på Jehova. (Hes. 8:5—18; 16:26, 28, 29; 20:32) I allt detta var de exakt lika kristenheten; följaktligen skulle Jehova verkställa domen över kristenheten alldeles som han hade verkställt domen över det otrogna Juda och Jerusalem. Men kapitel 9 i Hesekiel visar att innan Gud verkställde domen skulle somliga få ett märke som skulle innebära att de blev bevarade. Vilka är dessa?

Profetian säger att de som fick ett märke skulle vara sådana som ”suckar och stönar över alla de avskyvärdheter som görs” mitt i kristenheten, det motbildliga Jerusalem. (Hes. 9:4) Helt visst kunde de då inte medvetet vara delaktiga i dessa avskyvärdheter. Första bandet av Rättfärdighetens triumf visade därför att de som har märket är människor som inte vill vara någon del av kristenhetens religiösa organisationer och som på ett eller annat sätt tar ståndpunkt på Herrens sida.

År 1932 följde så ett dryftande av den bibliska berättelsen om Jehu och Jonadab och dess profetiska innebörd. Jehova förordnade Jehu till kung över tiostammarsriket Israel och gav honom i uppdrag att verkställa Jehovas dom över Ahabs och Isebels onda hus. När Jehu var på väg till Samaria för att utrota Baalsdyrkan, gick Jehonadab (Jonadab), Rekabs son, ut för att möta honom. Jehu frågade Jehonadab: ”Är ditt hjärta rättrådigt mot mig?” och Jehonadab svarade: ”Det är det.” ”Så ge mig då din hand”, sade Jehu, och han lät Jehonadab stiga upp till sig i vagnen. Sedan uppmanade Jehu honom: ”Så följ då med mig och se att jag inte tål någon rivalitet gentemot Jehova.” (2 Kung. 10:15—28) Jehonadab instämde i det som Jehu gjorde, trots att han inte var israelit; han visste att man måste ägna Jehova, den sanne Guden, odelad hängivenhet. (2 Mos. 20:4, 5) Flera hundra år senare lade Jehonadabs avkomlingar fortfarande i dagen en ande som Jehova godkände, och därför lovade han: ”Det kommer inte att från Jonadab, Rekabs son, avskäras en man från att stå inför mig alla dagar.” (Jer. 35:19) Frågan uppstod därför: Finns det människor på jorden i dag som inte är andliga israeliter med ett himmelskt arv men som liknar Jehonadab?

Vakttornet för 1 oktober 1932 förklarade: ”Jonadab föreställde eller var en skuggbild av den klass av människor, som nu befinner sig på jorden ... och vars medlemmar ... inte äro i harmoni med Satans organisation. De ställa sig på rättfärdighetens sida och äro de som Herren skall bevara, under den tid Harmageddon-slaget pågår, de som han skall föra igenom nöden och giva evigt liv på jorden. Dessa utgöra ’får’-klassen, som visar välvilja mot Guds smorda folk, emedan den vet, att Herrens smorda utföra Herrens verk.” De som lade i dagen en sådan ande uppmanades att föra ut budskapet om Riket till andra, alldeles som de smorda gjorde. — Upp. 22:17.

Några (visserligen relativt få på den tiden) av dem som kom tillsammans med Jehovas vittnen förstod att Guds ande inte hade gett dem hopp om himmelskt liv. De blev kända som Jonadab-vänner eller Jonadab-bröder, för i likhet med Jonadab (Jehonadab) i forna tider ansåg de det vara ett privilegium att bli förknippade med Jehovas smorda tjänare, och de var glada över att få del av de privilegier som Guds ord framhöll för dem. Skulle det före Harmageddon bli många som hade utsikten att aldrig behöva dö? Var det möjligt, som det hade sagts, att de skulle uppgå till miljoner?

Den ”stora skaran” — Vilka består den av?

När det tillkännagavs att Jehovas vittnen skulle hålla ett konvent i Washington, D.C., den 30 maj—3 juni 1935, skrev The Watchtower: ”Hittills har inte så många av Jonadab-vännerna haft privilegiet att vara med på något konvent, och konventet i Washington bör kunna bli dem till verklig uppbyggelse och välsignelse.” Det visade sig verkligen vara fallet.

Vid konventet ägnades särskild uppmärksamhet åt Uppenbarelseboken 7:9, 10, som lyder: ”Efter detta såg jag, och se! en stor skara, som ingen var i stånd att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål stod inför tronen och inför Lammet, klädda i långa vita dräkter; och det var palmkvistar i deras händer. Och oupphörligt ropar de med hög röst och säger: ’Räddningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” Vilka utgör denna stora skara?

Under många år, ända fram till år 1935, hade man inte klart för sig att de var desamma som fåren i Jesu liknelse om fåren och getterna. Som redan nämnts trodde man att de var en himmelsk andrahandsklass — en andrahandsklass därför att de hade varit försumliga i fråga om att lyda Gud.

Den uppfattningen gav emellertid upphov till ständigt återkommande frågor. En del av dessa dryftades i början av år 1935 under middagsmålet vid Sällskapet Vakttornets högkvarter. Några av dem som då uttalade sig menade att den stora skaran var en jordisk klass. Grant Suiter, som längre fram blev medlem av den styrande kretsen, berättade: ”Under ett studium vid Betel, som leddes av broder T. J. Sullivan, frågade jag: ’Eftersom den stora skaran får evigt liv, bevarar då de som utgör den gruppen sin ostrafflighet?’ Det blev många kommentarer, men inget otvetydigt svar.” Fredagen den 31 maj 1935 gavs emellertid ett tillfredsställande svar i ett tal som hölls vid konventet i Washington. Broder Suiter satt på läktaren och tittade ner på publiken och blev mer och mer hänförd allteftersom talet skred framåt.

Efter konventet publicerades innehållet i detta tal i Vakttornet för 1 och 15 oktober 1935. Det framhölls att en viktig faktor när det gäller att förstå saker och ting rätt är att man inser att Jehovas förnämsta uppsåt inte är människans frälsning eller räddning, utan att hävda, rättfärdiga och upphöja sitt namn (eller, som vi skulle säga nu: hävda sin suveränitet). Därför vilar Jehovas godkännande över dem som bevarar sin ostrafflighet mot honom; han belönar inte dem som samtycker till att göra hans vilja men som sedan drar smälek över hans namn genom att kompromissa med Djävulens organisation. Detta krav på trohet gäller alla som skall få Guds godkännande.

I överensstämmelse med detta sades det i Vakttornet: ”Uppenbarelseboken 7:15 är i själva verket det skriftställe, som löser problemet angående den stora skarans identitet. ... Denna beskrivning i Uppenbarelseboken av den stora skaran säger, att ’de äro inför Guds tron och tjäna honom offentligt’. ... Nu se de och förstå och lyda Jesu, Guds Lamms, ord, som säger till dem: ’Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.’ Dessa ord gälla alla de skapelser, som Jehova godkänner.” (Matt. 4:10) Det Bibeln säger om den stora skaran kunde alltså inte med rätta uppfattas som något slags skyddsnät för människor som påstod sig älska Gud men som inte brydde sig om att göra hans vilja.

Är då den stora skaran en himmelsk klass? Vakttornet visade att uttryckssättet i skriftstället inte talade för en sådan slutsats. När det gäller deras plats ”inför tronen”, visade tidskriften att Matteus 25:31, 32 säger att alla nationer samlas inför Kristi tron, och ändå befinner sig dessa nationer på jorden. Den stora skaran ”står” emellertid inför tronen därför att den är godkänd av honom som sitter på tronen. — Jämför Jeremia 35:19.

Men var kunde man finna en sådan grupp — människor ”ur alla nationer”, människor som inte var någon del av det andliga Israel (som hade beskrivits tidigare, i Uppenbarelseboken 7:4—8), människor som utövade tro på återlösningen (i det att de bildligt talat hade tvättat sina långa dräkter i Lammets blod), människor som hyllade Kristus som kung (med palmkvistar i sina händer, likt folkskaran som välkomnade Jesus som kung när han red in i Jerusalem), människor som verkligen ställde sig inför Jehovas tron för att tjäna honom? Fanns det en sådan grupp människor på jorden?

Jehova själv gav svaret genom att uppfylla sitt eget profetiska ord. Webster Roe, som var närvarande vid konventet i Washington, berättade att broder Rutherford som en höjdpunkt i talet frågade: ”Vill alla de som har hoppet att få leva för evigt på jorden vara vänliga och resa sig?” Enligt broder Roe ”reste sig över hälften av åhörarna”. I överensstämmelse med detta sades det i Vakttornet för 15 oktober 1935: ”Nu se vi en skara, som exakt motsvarar den beskrivning, vilken i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel ges av den stora skaran. Under de senast förflutna åren och inom den tid, då ’detta evangelium om riket predikas till ett vittnesbörd’, har det kommit fram stora skaror (och de komma alltjämt), som bekänna Herren Jesus såsom sin Frälsare och Jehova såsom sin Gud, vilken de tillbedja i anda och sanning och med glädje tjäna. Dessa kallas med en annan benämning ’Jonadab-bröderna’. Dessa döpas såsom en symbol och giva sålunda ett vittnesbörd om att de ... ha ställt sig på Jehovas sida och tjäna honom och hans konung.”

Vid den tidpunkten insåg man att den stora skaran i Uppenbarelseboken 7:9, 10 ingår bland de ”andra får” som Jesus talade om (Joh. 10:16); det är de som kommer Kristi ”bröder” till hjälp (Matt. 25:33—40); det är de som har fått det märke som innebär att de får överleva, därför att de är bestörta över de avskyvärdheter som görs i kristenheten och tar avstånd från dessa (Hes. 9:4); de liknar Jehonadab, som öppet förenade sig med Jehovas smorde tjänare när denne fullgjorde sitt gudagivna uppdrag (2 Kung. 10:15, 16). Jehovas vittnen inser att dessa är lojala tjänare till Gud, vilka kommer att få överleva Harmageddon med utsikten att leva för evigt på jorden när den har återställts till ett paradis.

Ett brådskande arbete skall utföras

Jehovas tjänares förståelse av dessa skriftställen fick långtgående verkningar på deras verksamhet. De insåg att det inte var de som skulle välja ut och samla in medlemmarna av den stora skaran; det var inte deras sak att tala om för människor om de skulle ha ett himmelskt hopp eller ett jordiskt hopp. Herren skulle leda det hela i enlighet med sin vilja. Men som Jehovas vittnen hade de en förpliktelse som de måste ta på allvar. De skulle tjäna som förkunnare av Guds ord och dela med sig av de sanningar som Jehova hade gjort det möjligt för dem att förstå, så att människor skulle kunna lära känna hans föranstaltningar och få möjlighet att visa sin uppskattning av dessa.

Vidare insåg de att deras arbete var mycket brådskande. I en artikelserie med rubriken ”Den stora skaran församlas”, som publicerades år 1936, förklarade Vakttornet: ”Skriften stöder kraftigt den slutsatsen, att Jehova i striden vid Harmageddon kommer att förgöra jordens folk och därvid frälsa endast dem som lyda hans befallningar att stå på hans organisations sida. Under flydda tider ha millioner och åter millioner människor gått ned i graven utan att någonsin ha hört om Gud och Kristus, och dessa måste i sinom tid väckas upp ur döden och få kunskap om sanningen, så att de kunna göra sitt val. Förhållandet är emellertid annorlunda, vad beträffar de människor, som nu äro på jorden. ... De som utgöra den stora skaran måste erhålla detta evangeliets budskap, innan den dag randas, då striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag bryter ut, vilken strid är slaget vid Harmageddon. Om inte den stora skaran får sanningsbudskapet nu, så är det för sent, när slaktningen väl har börjat.” — Se 2 Kungaboken 10:25; Hesekiel 9:5—10; Sefanja 2:1—3; Matteus 24:21; 25:46.

Denna förståelse av Bibeln sporrade Jehovas vittnen till förnyat nit i arbetet med att vittna. Leo Kallio, som längre fram tjänade som resande tillsyningsman i Finland, sade: ”Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har upplevt en sådan glädje och ett sådant nit som den gången, och inte heller kan jag påminna mig att jag någonsin cyklat så fort som jag gjorde i de dagarna, när jag skyndade mig att upplysa de intresserade om att de kunde få evigt liv på jorden tack vare Jehovas oförtjänta omtanke.”

De som tog del av emblemen vid det årliga firandet av åminnelsen av Kristi död minskade successivt i antal under de följande fem åren, medan antalet Jehovas vittnen ökade. Men tillströmningen av dem som tillhörde den stora skaran var ändå inte så snabb som broder Rutherford hade väntat sig. Vid ett tillfälle sade han till Fred Franz, som blev Sällskapets fjärde president: ”Det verkar som om den stora skaran inte kommer att bli så stor, när allt kommer omkring.” Men sedan dess har antalet Jehovas vittnen vuxit till flera miljoner, medan antalet av dem som ser fram emot ett himmelskt arv i stort sett har fortsatt att minska.

En hjord under en herde

Det råder ingen rivalitet mellan den smorda klassen och den stora skaran. De som har ett himmelskt hopp ser inte ner på dem som ivrigt ser fram emot att få evigt liv i ett jordiskt paradis. Var och en tar tacksamt emot de privilegier Gud ger honom, och ingen anser att hans ställning på något sätt gör honom till en bättre människa eller gör honom underlägsen någon annan. (Matt. 11:11; 1 Kor. 4:7) Som Jesus förutsade har de två grupperna verkligen blivit ”en hjord”, och de tjänar under honom som sin ende ”herde”. — Joh. 10:16.

De känslor som Kristi smorda bröder hyser för sina följeslagare i den stora skaran kommer på ett fint sätt till uttryck i boken Världsvid säkerhet under ”Fredens furste”: ”Att Jesu profetia angående ’avslutningen på tingens ordning’ har uppfyllts sedan andra världskriget beror till stor del på den insats som den ’stora skaran’ av ’andra får’ har gjort. Ljuset från kvarlevans tända lampor har lyst upp deras hjärtans ögon, och de har fått hjälp att reflektera ljuset till andra som ännu är kvar i den här världens mörker. ... De har blivit oskiljaktiga följeslagare till kvarlevan av brudklassen. ... Den internationella, flerspråkiga ’stora skaran’ skall därför ha mycket tack för den enorma insats som den har gjort i samband med uppfyllelsen av brudgummens profetia i Matteus 24:14!”

När Jehovas vittnen, den stora skaran inbegripen, endräktigt har förkunnat de härliga nyheterna om Guds kungarike, har allmänheten emellertid kommit att känna igen dem på något annat, förutom deras nitiska vittnande.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 159]

De flesta av Jehovas vittnen ser fram emot evigt liv på jorden

[Infälld text på sidan 161]

En trosuppfattning som skilde dem från hela kristenheten

[Infälld text på sidan 164]

När skulle den profetiska liknelsen om fåren och getterna uppfyllas?

[Infälld text på sidan 165]

De blev kända som Jonadab-vänner eller Jonadab-bröder

[Infälld text på sidan 166]

Den 31 maj 1935 blev den ”stora skaran” klart identifierad

[Infälld text på sidan 170]

Ett himmelskt eller ett jordiskt hopp — vem är det som avgör det?

[Ruta på sidan 160]

En tid för förståelse

För mer än 250 år sedan skrev sir Isaac Newton en intressant avhandling om att förstå profetiorna, däribland profetian om den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9, 10. Han skrev: ”Dessa Daniels och Johannis prophetier skulle man icke förstå in till tiden af ändan: men då skulle någre prophetera utur dem i ett bedröfveligt och jämmerligt tillstånd en lång tid bort åt, och det allenast dunkelt, så att icke utan få omvände varda. ... Då, säger Daniel, skola månge löpa till och från, och kundskap skall blifva mångfaldig. Ty Evangelium måste blifva predikadt bland alla folk före den stora bedröfvelsen, och verldenes ända. Den myckenheten med palmer i deras händer, som kom utur denna stora bedröfvelsen, kan icke blifva oräknelig af allom folkom, med mindre den blifver g[j]ord sådan genom Evangelii predikande, förr än bedröfvelsen kommer.” — ”Anmärkningar vid Daniels Prophetior och Johannis Uppenbarelse”, utgiven år 1760 (originalets titel ”Observations Upon the Prophecies of Daniel, and the Apocalypse of St. John”, utgiven år 1733).

[Ruta/Bild på sidan 168]

Jorden — människans eviga hem

Vad var Guds ursprungliga uppsåt för mänskligheten?

”Gud [välsignade] dem, och Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.’” — 1 Mos. 1:28.

Har Guds uppsåt med jorden ändrats?

”Mitt ord ... kommer inte att vända tillbaka utan resultat till mig, utan det kommer sannerligen att utföra det som jag har funnit behag i, och det kommer att ha säker framgång i det som jag har sänt ut det till.” — Jes. 55:11.

”Detta är vad Jehova har sagt, himlarnas Skapare, Han, den sanne Guden, jordens Formare och den som har gjort den, Han, den som fast grundade den, som inte skapade den rätt och slätt för ingenting, som formade den, ja till att bebos: ’Jag är Jehova, och det finns ingen annan.’” — Jes. 45:18.

”Så här skall ni alltså be: ’Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat. Må ditt kungarike komma. Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.’” — Matt. 6:9, 10.

”Ogärningsmännen, de kommer att avskäras, men de som hoppas på Jehova, de kommer att besitta jorden. Det är de rättfärdiga som kommer att besitta jorden, och de kommer att bo för evigt på den.” — Ps. 37:9, 29.

Vilka förhållanden kommer att råda på jorden under Guds kungarike?

”Det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” — 2 Petr. 3:13.

”De kommer inte att lyfta svärd, nation mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig. Och de kommer verkligen att sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och det kommer inte att finnas någon som får dem att skälva; ty så har härars Jehovas egen mun talat.” — Mik. 4:3, 4.

”De kommer sannerligen att bygga hus och bo i dem; och de kommer sannerligen att plantera vingårdar och äta deras frukt. De kommer inte att bygga och en annan bo; de kommer inte att plantera och en annan äta. Ty som ett träds dagar kommer mitt folks dagar att vara; och av sina egna händers verk kommer mina utvalda att göra fullt bruk.” — Jes. 65:21, 22.

”Ingen som har sin boning där kommer att säga: ’Jag är sjuk.’” — Jes. 33:24.

”Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Upp. 21:3, 4; se också Johannes 3:16.

”Vem skulle väl inte frukta dig, Jehova, och förhärliga ditt namn, eftersom bara du är lojal? Ty alla nationerna skall komma och tillbe inför dig, därför att dina rättmätiga förordningar har gjorts uppenbara.” — Upp. 15:4.

[Ruta/Bild på sidan 169]

De som kommer till himlen

Hur många människor kommer till himlen?

”Hys ingen fruktan, du lilla hjord, eftersom det har behagat er Fader att ge er kungariket.” — Luk. 12:32.

”Och jag såg, och se! Lammet [Jesus Kristus] stod på [det himmelska] Sions berg och med det ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor. Och de sjunger liksom en ny sång inför tronen och inför de fyra levande skapelserna och de äldste; och ingen kunde lära sig behärska den sången utom de ett hundra fyrtiofyra tusen, som har blivit köpta från jorden.” — Upp. 14:1, 3.

Är de 144.000 allesammans judar?

”Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna; för ni är alla en enda person i gemenskap med Kristus Jesus. Dessutom, om ni hör Kristus till, då är ni verkligen Abrahams säd, arvingar enligt ett löfte.” — Gal. 3:28, 29.

”Den är inte jude, som är det utvärtes, inte heller är omskärelse det som sker utvärtes på köttet; utan den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse är hjärtats omskärelse genom ande och inte genom en skriven lagsamling.” — Rom. 2:28, 29.

Varför tar Gud somliga till himlen?

”De skall vara Guds och Kristi präster och skall härska som kungar tillsammans med honom de tusen åren.” — Upp. 20:6.

[Ruta/Tabell på sidan 171]

Rapport över Åminnelsen

Inom loppet av 25 år var antalet närvarande vid Åminnelsen mer än 100 gånger så stort som antalet av dem som tog del av emblemen

[Tabell]

(För formaterad text, se publikationen)

Deltagare

Närvarande

1.500.000

1.250.000

1.000.000

750.000

500.000

250.000

1935 1940 1945 1950 1955 1960

[Bilder på sidan 167]

Vid konventet i Washington, D.C., blev 840 döpta

Kapitel 13

Vi känns igen på vårt uppförande

VI LEVER i en tid då många människor har övergett moralnormer som länge har varit respekterade. De flesta av kristenhetens religionssamfund har gjort detsamma, antingen i toleransens tecken eller med det argumentet att tiderna har förändrats och att tidigare generationers tabuföreställningar inte längre gäller. Samuel Miller, dekanus vid Harvard Divinity School, sade följande om resultatet: ”Kyrkan har helt enkelt inte någon vass egg; den tar inte ledningen. Den har antagit vår tids kultur och gått helt upp i den.” Detta har haft en förödande inverkan på deras liv som har sett upp till sådana kyrkor för att få vägledning.

Som en kontrast till detta kan nämnas det som en veckobulletin från Montreals katolska ärkestift i Canada (L’Eglise de Montréal) skrev om Jehovas vittnen: ”De har beaktansvärda moraliska värderingar.” Många lärare, arbetsgivare och myndighetspersoner instämmer i detta. Vad är förklaringen till att Jehovas vittnen har ett så gott anseende?

Att vara ett Jehovas vittne inbegriper mycket mer än att hålla fast vid en viss uppsättning läror och trosuppfattningar och att vittna för andra om det man tror på. Kristendomen i det första århundradet var känd som ”Vägen”, och Jehovas vittnen inser att den sanna religionen i våra dagar måste vara en levnadsväg. (Apg. 9:2) Men som i så många andra frågor tog det en viss tid innan Jehovas vittnen i modern tid kom fram till en balanserad syn på vad detta egentligen innebär.

”Karaktär eller förbund — vilketdera?”

Bibelforskarna fick redan från början sunda bibliska råd om att de skulle efterlikna Kristus, men den tonvikt som några av dem lade på vad de kallade ”karaktärsutveckling” fick till följd att vissa sidor av den sanna kristendomen trängdes i bakgrunden. En del var tydligen av den uppfattningen att om de alltid var älskvärda, vänliga och goda, talade på ett milt sätt, aldrig gav uttryck åt vrede och läste Bibeln varje dag, skulle det garantera att de fick komma till himlen. Men dessa glömde bort att Kristus hade gett sina efterföljare ett arbete att utföra.

Detta problem blev på allvar uppmärksammat i artikeln ”Karaktär eller förbund — vilketdera?” i Vakt-Tornet för 1 juli 1926.a Artikeln visade att ansträngningarna att utveckla ”fullkomliga karaktärer” medan man befinner sig i köttet hade fått somliga att bli modfällda och ge upp, samtidigt som andra hade lagt sig till med den självgoda inställningen att de var heligare än sina medmänniskor och hade förlorat ur sikte att de var beroende av Kristi offers förtjänst. Efter att ha framhållit tron på Kristi utgjutna blod underströk artikeln att man måste ”göra” något i aktiv tjänst för Gud för att bevisa att man följer en kurs som Gud godkänner. (2 Petr. 1:5—10) På den tiden, då en stor del av kristenheten ännu föregav sig hålla fast vid Bibelns moralnormer, stärktes kontrasten mellan Jehovas vittnen och kristenheten genom att man på detta sätt lade tonvikten på aktivitet. Kontrasten blev ännu tydligare allteftersom alla som bekände sig vara kristna blev tvungna att ta ställning till moraliska stridsfrågor som blev allt vanligare.

”[Avhåll] er från otukt”

Den kristna normen för sexualmoral framhölls för länge sedan i tydliga ordalag i Bibeln. ”Detta är vad Gud vill, ert helgande: att ni avhåller er från otukt. ... Gud har ju inte kallat oss med tillåtelse till orenhet, utan i förbindelse med helgelse. Alltså: den som visar förakt, han föraktar inte en människa, utan Gud.” (1 Thess. 4:3—8) ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla och den äktenskapliga sängen vara obesudlad, ty Gud skall döma otuktsmän och äktenskapsbrytare.” (Hebr. 13:4) ”Vet ni då inte att de orättfärdiga inte skall ärva Guds kungarike? Bli inte vilseledda. Varken otuktsmän ... eller äktenskapsbrytare, eller män som hålls för onaturliga syften eller män som ligger med män ... skall ärva Guds kungarike.” — 1 Kor. 6:9, 10.

Redan i november 1879 riktade Zion’s Watch Tower uppmärksamheten på denna norm för sanna kristna. Men det var inte ett ämne som behandlades gång på gång eller mer ingående, som om detta var något stort problem bland bibelforskarna på den tiden. Allteftersom världens inställning blev mer eftergiven, ägnades emellertid större uppmärksamhet åt detta krav, i synnerhet under åren kring andra världskriget. Detta var nödvändigt, för somliga bland Jehovas vittnen hade lagt sig till med den uppfattningen att så länge de var fullt upptagna med att vittna var det deras ensak om de inte var så stränga med sexualmoralen. I Vakttornet för 15 april 1935 hade det visserligen tydligt framhållits att deltagande i tjänsten på fältet inte berättigade till omoraliskt uppförande, men det var inte alla som tog detta till hjärtat. Därför togs ämnet upp igen i Vakttornet för 1 september 1941, den här gången i en lång artikel med rubriken ”Noas dagar”. Artikeln visade att sedefördärvet i Noas dagar var en av orsakerna till att Gud tillintetgjorde den dåvarande världen, och den framhöll att det som Gud gjorde då utgör ett mönster för vad han kommer att göra i vår tid. Rakt på sak påpekade den att en ostrafflig Guds tjänare inte kunde ägna en del av sin dag åt att göra Herrens vilja och sedan, ”efter arbetstid”, hänge sig åt ”köttets gärningar”. (Gal. 5:17—21) Vakttornet för 1 oktober 1942 följde upp detta med ännu en artikel som fördömde ett uppförande som inte var i överensstämmelse med Bibelns moralnormer för ogifta och gifta. Ingen fick tro att deltagande i det offentliga predikandet av budskapet om Riket som ett Jehovas vittne berättigade till lösaktigt leverne. (1 Kor. 9:27) Med tiden skulle det vidtas ännu kraftigare åtgärder för att skydda organisationens moraliska renhet.

Somliga som då uttryckte en önskan om att bli Jehovas vittnen hade växt upp i områden där försöksäktenskap godtogs, där sexuella förbindelser mellan två som var förlovade tolererades eller där det betraktades som normalt att personer som inte var lagligt gifta med varandra bodde tillsammans. En del som var gifta strävade efter att leva i celibat. Andra bodde var för sig, även om de inte var frånskilda. För att ge nödvändig vägledning behandlade tidskriften Vakttornet under 1950-talet alla dessa situationer. Den redogjorde för de förpliktelser äktenskapet medför, framhöll Bibelns förbud mot otukt och förklarade vad otukt är,b så att det inte skulle föreligga några missförstånd. — Apg. 15:19, 20; 1 Kor. 6:18.

På platser där människor började komma tillsammans med Jehovas organisation utan att ta Bibelns moralnormer på allvar ägnade man särskild uppmärksamhet åt detta. När N. H. Knorr, Sällskapet Vakttornets tredje president, besökte Costa Rica år 1945, höll han därför ett tal om kristen moral. Han sade: ”Jag vill ge ett råd till er alla här i kväll som bor tillsammans med en kvinna men som inte har legaliserat ert förhållande. Gå till katolska kyrkan och skriv in er som medlemmar, för där kan ni leva på det sättet. Men det här är Guds organisation, och här kan ni inte göra det.”

När de homosexuella från och med 1960-talet började tala mer öppet om sin livsstil, var det många kyrkor som debatterade frågan och sedan godtog dem som medlemmar. I en del kyrkor till och med prästviger man nu homosexuella. Jehovas vittnens publikationer tog också upp sådana ämnen för att hjälpa uppriktiga människor som funderade över dessa frågor. Men bland Jehovas vittnen rådde det aldrig någon tvekan om hur homosexuella handlingar skulle betraktas. Varför inte det? Därför att Jehovas vittnen inte behandlar Bibelns krav som om de bara var mänskliga uppfattningar från en annan tidsålder. (1 Thess. 2:13) De leder gärna bibelstudier med homosexuella så att dessa kan lära känna Jehovas krav, och sådana personer får besöka Jehovas vittnens möten för att lyssna, men ingen som fortsätter att ägna sig åt homosexuella handlingar kan bli ett Jehovas vittne. — 1 Kor. 6:9—11; Jud. v. 7.

Längre fram blev sexuella förbindelser bland ogifta ungdomar en vanlig företeelse i världen. Ungdomar i Jehovas vittnens familjer kände pressen, och somliga började lägga sig till med världens livsstil. Hur tog organisationen itu med den här situationen? I Vakttornet och Vakna! publicerades artiklar som utarbetats för att hjälpa föräldrar och ungdomar att betrakta saken ur Bibelns synvinkel. Vid sammankomster framfördes dramer med verklighetsbakgrund för att hjälpa alla att bli medvetna om följderna av att förkasta Bibelns moralnormer och fördelarna med att lyda Guds bud. Ett av de första av dessa dramer framfördes år 1969 och hade titeln ”Törnen och snaror för den som går sin egen väg”. Särskilda böcker utarbetades för att hjälpa unga människor att förstå visheten i Bibelns råd. Två av dessa böcker är Din ungdom — hur du får ut det bästa av den (utgiven på engelska år 1976) och Ungdomar frågar — svar som fungerar (utgiven år 1989). Äldstebröder i de lokala församlingarna gav enskilda individer och familjer andlig hjälp på det personliga planet. Jehovas vittnens församlingar skyddades också genom att syndare som inte ångrade sig blev uteslutna.

Det moraliska sammanbrottet i världen har inte lett till att Jehovas vittnen har blivit mer eftergivna. Tvärtom. Jehovas vittnens styrande krets har ännu kraftigare betonat hur nödvändigt det är att inte bara undvika otillåtna sexuella handlingar, utan också inflytanden och situationer som undergräver moraliska värderingar. Under de 30 senaste åren har den styrande kretsen gett vägledning med sikte på att stärka enskilda personer, så att de inte hemfaller åt sådana ”hemliga synder” som onani, och varna dem för farorna med pornografi, tvåloperor och vissa slag av musik som kan vara nedbrytande. Medan moralen i världen har fortsatt att sjunka, har Jehovas vittnens moral höjts.

Guds normer för familjelivet

Att Jehovas vittnen har hållit sig strikt till Bibelns normer för sexualmoral har varit till stor nytta för deras familjeliv. Men att man är ett Jehovas vittne är ingen garanti för att man inte kommer att få problem i familjen. Jehovas vittnen är emellertid övertygade om att Guds ord ger den allra bästa vägledningen i fråga om hur man skall ta itu med sådana problem. Organisationen har gjort mycket för att hjälpa dem att kunna följa denna vägledning, och när de gör det leder det till verkligt goda resultat.

Redan år 1904 innehöll sjätte bandet av Studier i Skriften en ingående redogörelse för gifta människors och föräldrars ansvar och förpliktelser. Sedan dess har hundratals artiklar publicerats och otaliga föredrag hållits i alla Jehovas vittnens församlingar för att hjälpa varje enskild familjemedlem att förstå sin gudagivna roll. Denna undervisning i hur man kan uppnå ett lyckligt familjeliv gäller inte bara nygifta, utan är ett led i ett fortlöpande program som omfattar hela församlingen. — Ef. 5:22—6:4; Kol. 3:18—21.

Skulle polygami godtas?

Seder och bruk när det gäller äktenskap och familjeliv varierar från land till land, men Jehovas vittnen erkänner att de normer som är fastställda i Bibeln gäller överallt. När Jehovas vittnen började verka i Afrika nu på 1900-talet, lärde de där, precis som de gör överallt, att en kristen får ha bara en äktenskapspartner. (Matt. 19:4, 5; 1 Kor. 7:2; 1 Tim. 3:2) Ändå fanns det hundratals personer som godtog att Bibeln fördömer avgudadyrkan och villigt accepterade det Jehovas vittnen lärde om Guds kungarike men som blev döpta utan att ha slutat upp med att leva i polygami. I syfte att rätta till detta betonade Vakttornet för 1 juni 1947 att kristendomen inte ger rum för polygami, oavsett de lokala sederna. I ett brev som sändes till församlingarna stod det att alla som bekände sig vara Jehovas vittnen men som levde i polygami skulle få sex månader på sig att rätta till sina äktenskapliga förhållanden i enlighet med Bibelns norm. Detta underströks ytterligare i ett föredrag som broder Knorr höll under ett besök i Afrika samma år.

I Nigeria var det ganska många av världens människor som förutspådde att Jehovas vittnens ansträngningar att avskaffa polygamin inom sina led skulle innebära att de avskaffade leden. Och det är sant att inte alla polygamister som tidigare hade blivit döpta som Jehovas vittnen gjorde de behövliga förändringarna ens under år 1947. Asuquo Akpabio, en resande tillsyningsman, berättar att han bodde hos ett vittne i Ifiayong som väckte honom mitt i natten och krävde att han skulle ändra det som hade sagts om att man måste leva i monogami. Då broder Akpabio inte gick med på det, kastade hans värd ut honom i hällregnet samma natt.

Men kärleken till Jehova har gett andra den behövliga styrkan för att lyda hans bud. Här följer några exempel. En man i Zaire som hade varit både katolik och polygamist skickade i väg två av sina hustrur för att kunna bli ett Jehovas vittne. Det innebar ett svårt trosprov för honom att skicka bort den hustru som han älskade mest men som inte var hans ”ungdoms hustru”. (Ords. 5:18) En före detta metodist i Dahomey (nu Benin) som fortfarande hade fem hustrur övervann mycket svåra juridiska hinder för att få de nödvändiga skilsmässorna och kunna kvalificera sig för dop. Han fortsatte emellertid att försörja sina före detta hustrur och deras barn, och detsamma gjorde andra som slutade upp med att leva i polygami. Warigbani Whittington, en nigerianska, var den andra av sin mans båda hustrur. När hon kom fram till att det viktigaste för henne var att behaga Jehova, den sanne Guden, möttes hon först av sin mans och sedan av sin egen familjs vrede. Mannen lät henne och hennes båda barn gå, men utan att ge henne någon ekonomisk hjälp — inte ens till resan. Ändå sade hon: ”Ingen av de materiella fördelar som jag lämnade kan jämföras med att behaga Jehova.”

Hur är det med skilsmässa?

I västvärlden är polygami inte så utbrett, men det finns andra populära uppfattningar som strider mot Bibeln. En sådan uppfattning är att det är bättre att skilja sig än att leva i ett olyckligt äktenskap. Under senare år har en del Jehovas vittnen lagt sig till med den här inställningen och sökt skilsmässa på sådana grunder som att de ”inte passar för varandra”. Hur har organisationen tagit itu med detta? Med jämna mellanrum genomför den en kraftfull undervisningskampanj för att framhålla Jehovas syn på skilsmässa till nytta både för dem som har varit Jehovas vittnen länge och för de hundratusentals som årligen sluter sig till deras led.

Vilka bibliska riktlinjer har Vakttornet fäst uppmärksamheten på? Bland annat följande: I Bibelns skildring av det första äktenskapet betonas enheten mellan man och hustru, när det sägs att en man ”skall hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött”. (1 Mos. 2:24) Längre fram, i Israel, förbjöd Lagen äktenskapsbrott och stadgade dödsstraff för dem som gjorde sig skyldiga till det. (5 Mos. 22:22—24) Skilsmässa på andra grunder än äktenskapsbrott tilläts, men bara ”med hänsyn till ... [deras] hårdhjärtenhet”, som Jesus förklarade. (Matt. 19:7, 8) Hur såg Jehova på att någon övergav sin äktenskapspartner för att gifta sig med en annan? I Malaki 2:16 står det: ”Han har hatat skilsmässa.” Ändå lät han dem som skilde sig få vara kvar i Israels församling. Om de där tog emot den tuktan Jehova gav sitt folk, kunde det hända att deras stenhjärta med tiden ersattes av ett mjukare hjärta, ett hjärta som kunde ge uttryck åt sann kärlek till hans vägar. — Jämför Hesekiel 11:19, 20.

Vakttornet har många gånger framhållit att när Jesus talade om det sätt varpå skilsmässa praktiserades i det forntida Israel, visade han att det skulle införas en högre norm bland hans efterföljare. Han sade att om någon skilde sig från sin hustru utom på grund av otukt (por·nẹi·a, ”olovligt sexuellt umgänge”) och gifte sig med en annan, skulle han begå äktenskapsbrott; och även om han inte gifte om sig, skulle han utsätta sin hustru för att begå äktenskapsbrott. (Matt. 5:32; 19:9) Vakttornet har därför påpekat att skilsmässa är en mycket allvarligare sak för de kristna än det var i Israel. Bibeln föreskriver visserligen inte att de som tar ut skilsmässa skall avlägsnas ur församlingen, men de som dessutom begår äktenskapsbrott och inte ångrar sig blir uteslutna av Jehovas vittnens församlingar. — 1 Kor. 6:9, 10.

Världens inställning till äktenskap och familjeliv har förändrats radikalt på senare år. Trots detta har Jehovas vittnen fortsatt att hålla fast vid de normer som Gud, äktenskapets upphovsman, har fastställt i Bibeln. Genom att använda dessa riktlinjer har de strävat efter att hjälpa uppriktiga människor att bemästra de svåra omständigheter som många av dem befinner sig i.

Detta har lett till att många som har tagit emot biblisk undervisning av Jehovas vittnen har gjort uppseendeväckande förändringar i sitt liv. Män som tidigare var hustrumisshandlare, män som inte axlade sitt ansvar, män som sörjde för familjen materiellt men inte känslomässigt och andligt — många tusen sådana har blivit kärleksfulla äkta män och fäder som tar väl hand om sitt hushåll. Kvinnor som aggressivt värnade om sitt oberoende, kvinnor som försummade sina barn och inte tog vård om sig själva och sitt hem — många sådana har blivit hustrur som respekterar ledarskap och handlar på ett sätt som gör att de blir innerligt älskade av sin man och sina barn. Ungdomar som var skamlöst olydiga mot sina föräldrar och upproriska mot samhället i allmänhet, ungdomar som ödelade sitt liv genom det de sysslade med och därigenom blev till hjärtesorg för sina föräldrar — en hel del sådana har kommit att få ett gudaktigt uppsåt i livet, och det har hjälpt dem att göra om sin personlighet.

Något som är viktigt för ett framgångsrikt familjeliv är givetvis att parterna är ärliga mot varandra. Ärlighet är också viktigt i andra förhållanden.

Hur långt sträcker sig kravet på ärlighet?

Jehovas vittnen inser att de måste vara ärliga i allt de gör. Som grund för sin inställning hänvisar de till sådana bibelställen som följande: Jehova själv är ”sanningens Gud”. (Ps. 31:5) Djävulen däremot är, som Jesus sade, ”lögnens fader”. (Joh. 8:44) Det är därför lätt att förstå att ”en falsk tunga” hör till de ting som Jehova hatar. (Ords. 6:16, 17) Hans ord uppmanar oss: ”När ni nu har lagt bort lögnen, så tala sanning.” (Ef. 4:25) Och kristna skall inte bara tala sanning, utan precis som aposteln Paulus måste de ”uppföra ... [sig] redbart i allting”. (Hebr. 13:18) Det finns inga områden i livet där Jehovas vittnen har rätt att tillämpa några andra normer.

När Jesus besökte uppbördsmannen Sackeus’ hem, erkände Sackeus att hans affärsmetoder hade varit orätta, och han vidtog åtgärder för att gottgöra dem som han tidigare hade övat utpressning mot. (Luk. 19:8) På senare år har det hänt att personer som börjat komma tillsammans med Jehovas vittnen har handlat på liknande sätt för att få ett rent samvete inför Gud. I Spanien började en inbiten tjuv studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Snart började hans samvete oroa honom, så han lämnade tillbaka stöldgods till sin före detta arbetsgivare och till sina grannar och lämnade andra saker till polisen. Han fick betala böter och avtjäna ett kort fängelsestraff, men nu har han ett rent samvete. En före detta diamanttjuv i England överlämnade sig själv till polisen efter bara två månaders bibelstudium tillsammans med ett av Jehovas vittnen. Polisen blev mycket förvånad; de hade spanat efter honom i sex månader. Under de två och ett halvt år som han sedan satt i fängelse studerade han Bibeln flitigt och lärde sig att dela med sig av Bibelns sanningar åt andra. Efter sin frigivning framställde han sig för dop som ett Jehovas vittne. — Ef. 4:28.

Jehovas vittnen har rykte om sig att vara ärliga människor. Arbetsgivare har fått erfara att vittnen som är anställda hos dem inte stjäl från dem och att de inte heller ljuger eller skriver falska rapporter på uppmaning av arbetsgivaren — nej, inte ens om de hotas med att de kommer att förlora sitt arbete. För Jehovas vittnen är ett gott förhållande till Gud långt viktigare än någon människas godkännande. Och de inser att oavsett var de är eller vad de gör, så ligger allting ”naket och blottat inför ögonen på honom som vi har att avlägga räkenskap för”. — Hebr. 4:13; Ords. 15:3.

Den italienska tidningen La Stampa skrev om Jehovas vittnen: ”De lever som de lär. ... Sådana moraliska ideal som kärlek till nästan, icke-våld, personlig ärlighet och vägran att bruka makt (vilka för de flesta kristna är ’söndagsregler’ som bara duger till att förkunnas från predikstolen) är en del av deras ’dagliga’ levnadssätt.” Louis Cassels, som är religionsredaktör vid nyhetsbyrån United Press International i Washington, D.C., skrev: ”Vittnena håller samvetsgrant och lojalt fast vid sin tro, också när det kostar dem mycket att göra det.”

Varför hasardspel inte har varit någon tvistefråga bland dem

Förr i tiden förknippades ärlighet vanligtvis med villighet att utföra hårt arbete. Något som man allmänt såg ner på i samhället var hasardspel, det vill säga att satsa en viss summa pengar i ett vad om utfallet av ett spel eller en händelse. Men i och med att en självisk inställning, en önskan att snabbt bli rik, började genomsyra samhället på 1900-talet, blev hasardspel — både legalt och illegalt — utbrett. Det gynnas inte bara av den undre världen, utan ofta också av kyrkor och världsliga myndigheter som vill få in pengar till olika ändamål. Hur har Jehovas vittnen förhållit sig till den här förändrade attityden i samhället? De har följt Bibelns principer.

Som det har framhållits i deras publikationer finns det inte något uttryckligt bud i Bibeln som lyder: Du skall inte spela hasard. Men hasardspel frambringar en alltigenom dålig frukt, och denna ruttna frukt har Vakttornet och Vakna! riktat uppmärksamheten på i ett halvt sekel. Dessa tidskrifter har dessutom visat att hasardspel i alla former är förbundet med attityder och karaktärsdrag som Bibeln varnar för. Till exempel kärlek till pengar: ”Kärleken till pengar är nämligen en rot till alla slags skadliga ting.” (1 Tim. 6:10) Och själviskhet: ”Du skall inte heller själviskt åstunda ... något som helst som tillhör din medmänniska.” (5 Mos. 5:21; jämför 1 Korinthierna 10:24.) Också girighet: ”Sluta upp att vara i sällskap med någon som kallas broder och som är ... en girig människa.” (1 Kor. 5:11) Bibeln varnar dessutom människor för att vända sig till ”Lyckan” som om den vore något slags övernaturlig kraft som man kan få fördelar av. (Jes. 65:11) Eftersom Jehovas vittnen tar dessa bibliska varningar till hjärtat, befattar de sig inte alls med hasardspel. Och sedan år 1976 har de varit särskilt noga med att det inte skall finnas några inom deras led som har ett förvärvsarbete som tydligt förknippar dem med någon organisation eller något företag som sysslar med hasardspel.

Det har egentligen aldrig varit någon tvekan om hur Jehovas vittnen skulle förhålla sig till hasardspel. De vet att Bibeln inte uppammar en anda av vinningslystnad, en önskan att vinna något på andras bekostnad, utan att den uppmanar de kristna att arbeta med sina händer, troget sköta det som anförtros dem, vara frikostiga och dela med sig åt dem som är nödställda. (Ef. 4:28; Luk. 16:10; Rom. 12:13; 1 Tim. 6:18) Är detta något som folk som har med dem att göra lätt lägger märke till? Ja, särskilt sådana som de har affärskontakter med. Det har inte varit ovanligt att världsliga arbetsgivare velat ha just Jehovas vittnen som anställda, därför att de vet att de är samvetsgranna och pålitliga. De inser att det är vittnenas religion som gör dem till det slags människor de är.

Hur är det med tobak och narkotika?

Bibeln nämner inte tobak, och inte heller namnger den de många andra droger som missbrukas i våra dagar. Men den ger verkligen riktlinjer som har hjälpt Jehovas vittnen att avgöra vilket handlingssätt som behagar Gud. Redan år 1895, när Zion’s Watch Tower kommenterade bruket av tobak, riktade tidskriften uppmärksamheten på 2 Korinthierna 7:1, där det heter: ”Alltså, då vi har dessa löften, ni älskade, så låt oss rena oss från varje förorening av kött och ande, i det vi fullkomnar heligheten i Guds fruktan.”

I många år verkade det som om denna vägledning var tillräcklig. Men efter hand som tobaksindustrin använde reklam för att glamorisera rökningen och efter hand som narkotikabruket blev utbrett behövdes det mer vägledning. Andra bibliska principer framhölls: respekt för Jehova, livgivaren (Apg. 17:24, 25); kärlek till nästan (Jak. 2:8) och det faktum att den som inte älskar sin medmänniska egentligen inte älskar Gud (1 Joh. 4:20); även lydnad för världsliga härskare (Tit. 3:1). Det påpekades att bibelskribenterna använde det grekiska ordet far·ma·kị·a, vars grundbetydelse är ”bruk eller tillhandahållande av läkemedel, droger, gift”, om ”utövande av spiritism”, därför att droger användes i samband med spiritistiska förehavanden. — Gal. 5:20.

År 1946 avslöjade tidskriften Consolation (En Ny Värld) det bedrägliga i att folk ofta fick betalt för att uttala sig positivt om rökning i cigarrettreklamen. Allteftersom vetenskapliga forskningsresultat har blivit tillgängliga, har tidskriftens efterföljare, Awake! (Vakna!), gett publicitet åt bevis för att tobaksbruk orsakar cancer, hjärtsjukdomar och fosterskador samt utgör en hälsorisk för icke-rökare som tvingas andas in rökfylld luft, förutom bevis för att nikotin är vanebildande. Uppmärksamheten har också riktats på farorna med att bruka hasch och marijuana, verkningarna av själva ruset och vittnesbörden om att man kan ådra sig hjärnskador genom att bruka dessa droger. De allvarliga farorna med att bruka andra vanebildande droger har också behandlats gång på gång till nytta för dem som läser Vakttornets publikationer.

Långt innan olika länders myndigheter bestämde sig för i vilken utsträckning de skulle varna folk för farorna med tobaksbruk, klargjorde Vakttornet (i numret för 15 april 1935) att ingen som brukade tobak kunde bli medlem av staben vid Sällskapet Vakttornets högkvarter eller tjäna som en av Sällskapets förordnade representanter. Sedan alla tjänare i Jehovas vittnens församlingar började förordnas av Sällskapet (från år 1938), skrev Vakttornet för 1 oktober 1942 att förbudet mot tobaksbruk också gällde alla dessa förordnade tjänare. I vissa områden dröjde det flera år innan detta var helt genomfört. Det stora flertalet Jehovas vittnen reagerade emellertid positivt på Bibelns vägledning och följde deras goda föredöme som hade ledningen bland dem.

År 1973 togs ytterligare ett steg framåt i fråga om att konsekvent tillämpa Bibelns vägledning. Från och med då blev ingen som fortfarande rökte godkänd för dop. Under de månader som följde blev de som var aktivt engagerade i tobaksproduktion eller i att främja försäljning av tobak hjälpta att inse att de inte kunde fortsätta med det och samtidigt vara godkända som Jehovas vittnen. Guds ords vägledning måste följas konsekvent på alla livets områden. Denna tillämpning av Bibelns principer när det gäller bruket av tobak, hasch och marijuana och så kallad tung narkotika har varit ett skydd för Jehovas vittnen. Genom att använda Bibeln har de också kunnat hjälpa tusentals andra som har varit på väg att ödelägga sitt liv genom drogmissbruk.

Är det annorlunda med alkoholhaltiga drycker?

Vakttornets publikationer har inte jämställt bruket av alkoholhaltiga drycker med drogmissbruk. Varför inte det? Förklaringen är denna: Skaparen vet hur vi är skapade, och hans ord tillåter ett måttligt bruk av alkoholhaltiga drycker. (Ps. 104:15; 1 Tim. 5:23) Men Bibeln varnar för överdrivet drickande, och den fördömer på det kraftigaste dryckenskap. — Ords. 23:20, 21, 29, 30; 1 Kor. 6:9, 10; Ef. 5:18.

Eftersom många människors liv ödelades på grund av omåttlig konsumtion av rusdrycker, förordade Charles Taze Russell själv total avhållsamhet. Men han erkände att Jesus använde vin. Under 1800-talet och första delen av 1900-talet förekom en intensiv offentlig agitation för lagstadgat rusdrycksförbud i Förenta staterna. Zion’s Watch Tower gav ofta uttryck åt sympati för dem som försökte bekämpa spritens skadeverkningar men förenade sig inte med dem i kampanjen för att genomdriva förbudslagar. Tidskriften framhöll emellertid eftertryckligt de skador som omåttlighet leder till och påpekade ofta att det bästa skulle vara att helt avstå från vin och sprit. De som ansåg att de kunde bruka sprit med måtta uppmanades att begrunda Romarna 14:21, där det heter: ”Det är bra att inte äta kött eller dricka vin eller göra någonting som din broder snavar på.”

Men år 1930, när ledaren för nykterhetssammanslutningen Anti-Saloon League i Förenta staterna gick så långt som till att offentligt påstå att hans organisation var ”född av Gud”, utnyttjade J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, tillfället att hålla radiotal som visade att detta att komma med ett sådant påstående var detsamma som att förtala Gud. Vad grundade han det på? Guds ord förbjuder inte allt bruk av vin; förbudslagarna gjorde inte slut på fylleriet, som Gud verkligen fördömer; förbudslagarna gav i stället upphov åt ökad illegal tillverkning och försäljning av sprit samt korruption bland myndighetspersoner.

Om man skall nyttja alkoholhaltiga drycker eller helt avhålla sig från sådana betraktas som en privatsak bland Jehovas vittnen. Men de rättar sig efter Bibelns krav att en tillsyningsman måste vara ”måttlig i sina vanor”. Detta uttryck är översatt från det grekiska ne·fạ·li·on, som ordagrant betyder ”nykter, måttlig, som avhåller sig från vin, antingen fullständigt eller åtminstone från omåttligt bruk av det”. Även biträdande tjänare måste vara män som ”inte [är] hemfallna åt mycket vin”. (1 Tim. 3:2, 3, 8) En som dricker mycket eller dricker sig drucken är således inte kvalificerad för särskilda tjänsteprivilegier. Att de som tar ledningen bland Jehovas vittnen går före med gott exempel gör att de med fritt och öppet tal kan hjälpa andra som är benägna att ta till alkoholhaltiga drycker för att klara av stress eller som kanske rentav måste avhålla sig helt för att kunna hålla sig nyktra. Vad leder detta till?

För att ta ett exempel uppger ett nyhetsmeddelande från Afrika: ”Alla rapporter visar att i de områden, där Jehovas vittnen är starkast representerade bland afrikanerna, är det mindre problem än vad som annars är vanligt. De har verkligen aktivt bekämpat upprorsrörelser, trolldom, fylleri och våld av alla slag.” — The Northern News (Zambia).

Ett annat viktigt område där Jehovas vittnens uppförande skiljer sig från världens har att göra med —

Respekten för livet

Jehovas vittnens respekt för livet är grundad på att de erkänner att livet är en gåva från Gud. (Ps. 36:9; Apg. 17:24, 25) Denna respekt inbegriper också att de förstår att även de oföddas liv är dyrbart i Guds ögon. (2 Mos. 21:22—25; Ps. 139:1, 16) Den tar med i beräkningen att ”var och en av oss [skall] avlägga räkenskap för sig själv inför Gud”. — Rom. 14:12.

I enlighet med dessa bibliska principer har Jehovas vittnen konsekvent tagit avstånd från avsiktligt framkallad abort. Tidskriften Vakna! har gett sina läsare sund vägledning genom att hjälpa dem att förstå att kyskhet är ett Guds krav; den har ingående redogjort för de under som är förbundna med fortplantningsprocessen och de psykologiska och fysiologiska faktorer som är förbundna med ett barns födelse. Under tiden efter andra världskriget, när aborter blev allt vanligare, visade Vakttornet tydligt att denna praxis strider mot Guds ord. Utan att skräda orden sades det i numret för 15 februari 1970: ”Abort, som företas bara för att man vill bli av med ett barn som man inte vill ha, [är] detsamma som att uppsåtligt ta ett mänskligt liv.”

Varför de vägrar att ta emot blodtransfusioner

Den respekt för livet som Jehovas vittnen visar har också påverkat deras inställning till blodtransfusioner. När transfusioner av blod blev en stridsfråga som vittnena måste ta ställning till, förklarade The Watchtower för 1 juli 1945 ingående den kristna synen på blodets helgd.c Artikeln visade att det gudomliga förbudet, som blev bindande för Noa och alla hans avkomlingar, omfattade både djurblod och människoblod. (1 Mos. 9:3—6) Den påpekade att detta krav upprepades i det första århundradet i befallningen till de kristna att de skulle avhålla sig från blod. (Apg. 15:28, 29) Samma artikel visade från Bibeln att det enda bruk av blod som Gud någonsin har godkänt är bruket av blod i samband med offer och att eftersom djuroffren som frambars under den mosaiska lagen var en skuggbild av Kristi offer, skulle bristande respekt för kravet att de kristna skall avhålla sig från blod vittna om grov ringaktning för Jesu Kristi lösenoffer. (3 Mos. 17:11, 12; Hebr. 9:11—14, 22) I överensstämmelse med denna förståelse blir sedan år 1961 alla som ignorerar Guds krav, tar emot blodtransfusion och inte ångrar sig uteslutna ur Jehovas vittnens församlingar.

I början tog Vakttornets publikationer inte upp något om de fysiska biverkningarna av blodtransfusioner. Längre fram, när sådana upplysningar blev tillgängliga, publicerade man även dessa — inte som skäl till att Jehovas vittnen vägrar att ta emot blodtransfusioner, utan för att hjälpa vittnena att sätta ännu större värde på det förbud som Gud själv hade utfärdat angående bruket av blod. (Jes. 48:17) I det syftet utgavs år 1961 (på engelska) den väldokumenterade broschyren Blodet, läkekonsten och Guds lag. År 1977 utgavs en annan broschyr, Jehovas vittnen och frågan om blodet. Den betonade återigen att den ståndpunkt som Jehovas vittnen intar är av religiös art, grundad på vad Bibeln säger, och inte beroende av medicinska riskfaktorer. Ytterligare en uppdaterad redogörelse i ämnet presenterades år 1990 i broschyren Hur kan blod rädda ditt liv? Med hjälp av dessa publikationer har Jehovas vittnen gjort stora ansträngningar för att få till stånd ett samarbete med läkarna och hjälpa dem att förstå vittnenas ståndpunkt. Men blodtransfusioner har i många år varit en högt ansedd behandlingsmetod inom läkarkåren.

Även om Jehovas vittnen har talat om för läkarna att de inte har några religiösa invändningar mot andra medicinska behandlingsmetoder som inte inbegriper blod, har det inte varit lätt att vägra att ta emot blodtransfusioner. Ofta utövades stora påtryckningar på vittnena och deras familjer för att få dem att underkasta sig det som då var allmän medicinsk praxis. I november 1976 samtyckte 45-åriga Ana Paz de Rosario i Puerto Rico till att genomgå en operation och underkasta sig nödvändig medicinsk behandling. På grund av sin religiösa övertygelse hade hon emellertid begärt att inget blod skulle användas. Men strax efter midnatt kom fem poliser och tre sköterskor, utrustade med ett domstolsbeslut, in i hennes rum på sjukhuset, spände fast henne vid sängen och påtvingade henne en blodtransfusion tvärtemot hennes och hennes mans och hennes barns vilja. Hon drabbades av chock och dog. Detta var ingalunda ett isolerat fall, och det var inte bara i Puerto Rico som sådant övervåld förekom.

År 1975 jagades ett föräldrapar i Danmark av polisen därför att de som Jehovas vittnen motsatte sig att deras lille son skulle påtvingas en blodtransfusion och i stället sökte medicinsk behandling utan blodtransfusion. År 1982 dömdes ett äkta par i Italien, som kärleksfullt hade sökt medicinsk hjälp i fyra länder för sin obotligt sjuka dotter, till 14 års fängelse för mord, sedan flickan hade dött medan hon fick en blodtransfusion som en domstol hade beordrat.

I samband med försök att påtvinga barn till Jehovas vittnen blodtransfusioner har massmedier ofta piskat upp en fientlig stämning hos allmänheten. I vissa fall har domare gett order om att barn skall ges en blodtransfusion, till och med utan att det har förekommit någon domstolsförhandling där föräldrarna har kunnat höras. I mer än 40 fall i Canada har barn som påtvingats blodtransfusion återlämnats döda till sina föräldrar.

Det är inte alla läkare och domare som ger sitt bifall till sådana här egenmäktiga metoder. Några började förorda att man skulle inta en mer hjälpsam hållning. En del läkare har utnyttjat sin skicklighet till att ge behandling utan blodtransfusion. Därmed har de skaffat sig stor erfarenhet av alla olika slag av blodfri kirurgi. Så småningom har det visat sig att alla slags operationer, på både vuxna och barn, kan utföras med gott resultat utan blodtransfusioner.d

För att undvika onödiga konfrontationer i nödsituationer började Jehovas vittnen tidigt under 1960-talet göra särskilda besök hos sina läkare för att resonera om sin ståndpunkt och ge dem lämplig litteratur. Längre fram begärde de att en skriftlig förklaring om att inga blodtransfusioner fick ges dem skulle läggas i deras personliga journal. På 1970-talet blev det allmän praxis bland vittnena att alltid ha med sig ett kort som gjorde läkare och övrig sjukhuspersonal uppmärksamma på att inget blod fick ges dem under några som helst omständigheter. I samråd med läkare och jurister ändrades kortets utformning, så att det blev ett juridiskt dokument.

För att stödja Jehovas vittnen i deras beslutsamhet att inte ta emot blodtransfusioner, för att undanröja missuppfattningar bland läkare och övrig sjukhuspersonal och för att skapa ett bättre samarbete mellan sjukvårdsinrättningar och patienter som är vittnen har det under ledning av Jehovas vittnens styrande krets bildats särskilda kommittéer, så kallade sjukhuskommittéer, som skall sköta kontakten med sjukhusen. År 1979 fanns det bara en handfull sådana kommittéer, men nu finns det över 800 i mer än 70 länder. Utvalda äldste har fått utbildning och tjänar i dessa kommittéer i Nordamerika, Fjärran Östern, södra Stillahavsområdet, Europa och Latinamerika. Förutom att dessa äldste förklarar Jehovas vittnens ståndpunkt gör de sjukhuspersonalen uppmärksam på att det finns effektiva medicinska alternativ till blodtransfusioner. I akuta situationer hjälper de till med att få till stånd konsultationer mellan patientens läkare och kirurger eller andra läkare som har behandlat vittnen i liknande fall utan att använda blod. När det har varit nödvändigt har dessa kommittéer inte bara sökt upp sjukhuspersonal, utan också domare och andra som har varit inblandade i fall där sjukhus har vänt sig till domstol eller annan instans för att utverka tillstånd att ge blodtransfusioner.

När Jehovas vittnen inte har lyckats vinna respekt för sin religiösa övertygelse angående blodets helgd på något annat sätt, har de ibland stämt läkare och sjukhus. Vanligtvis har de helt enkelt begärt ett rättsligt förbud eller ett förbudsföreläggande. Men på senare år har de till och med inlett skadeståndsprocesser mot läkare och sjukhus som har handlat egenmäktigt. År 1990 fastställde appellationsdomstolen i Ontario i Canada ett sådant skadeståndsanspråk i ett mål, därför att läkaren hade ignorerat ett kort i patientens plånbok på vilket det klart och tydligt stod att vittnet inte godtog blodtransfusion under några som helst omständigheter. Sedan år 1985 har minst tio sådana skadeståndsprocesser inletts på olika platser i Förenta staterna, och ofta har de som stämts valt att träffa förlikning om ett överenskommet belopp i stället för att riskera att en jury skulle döma ut ännu högre skadestånd. Jehovas vittnen är fullt och fast beslutna att lyda Guds förbud mot att använda blod. Det är inte deras önskan att dra läkare inför domstol, men de gör det när det är nödvändigt för att förhindra att de blir påtvingade en behandling som de anser vara moraliskt stötande.

Människor i allmänhet blir mer och mer medvetna om farorna med att ta emot blodtransfusioner. Många säger nej till blodtransfusion på grund av fruktan för aids. Det är emellertid en uppriktig önskan att behaga Gud som ligger till grund för Jehovas vittnens ståndpunkt. År 1987 skrev den franska läkartidningen Le Quotidien du Médecin: ”Jehovas vittnen kanske har rätt när de vägrar att använda blodprodukter, för faktum är att ett betydande antal smittämnen kan överföras med blodtransfusioner.”

Den ståndpunkt Jehovas vittnen intar är inte grundad på någon överlägsen medicinsk insikt som de har kommit fram till. De litar helt enkelt på att Jehovas väg är den rätta och att han inte kommer att undanhålla sina lojala tjänare något gott. (Ps. 19:7, 11; 84:11) Även om ett vittne skulle dö till följd av blodförlust — vilket har hänt — litar Jehovas vittnen fullt och fast på att Gud inte glömmer sina trogna tjänare, utan att han kommer att återföra dem till liv genom en uppståndelse. — Apg. 24:15.

När individer väljer att ignorera Bibelns normer

Det är miljoner människor som har studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, men inte alla dessa har blivit vittnen. När människor får veta vilka höga normer som gäller, kommer somliga till den slutsatsen att de inte vill leva ett sådant liv. Alla som blir döpta får först ingående undervisning i Bibelns grundläggande läror och principer, och därefter (i synnerhet sedan år 1967) går äldste i församlingen igenom dessa läror och principer med varje dopkandidat. Man gör varje tänkbar ansträngning för att förvissa sig om att de som blir döpta klart och tydligt förstår inte bara lärofrågorna, utan också vad ett kristet levnadssätt innebär. Men vad händer om någon av dem längre fram låter kärlek till världen förleda dem till en allvarlig synd?

Redan i boken Den nya skapelsen, som kom ut på engelska år 1904, uppmärksammade man behovet av att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att någon bröt ner församlingens moral. I boken behandlades den förståelse som bibelforskarna då hade av hur man enligt Matteus 18:15—17 skulle förfara med syndare. I överensstämmelse med detta förekom det i sällsynta fall ”församlingsrättegångar”, då bevisen för den synd som hade begåtts i allvarliga fall lades fram för hela församlingen. Många år senare tog Vakttornet (i numret för 15 september 1944) på nytt upp ämnet i ljuset av hela Bibeln. Artikeln visade att angelägenheter av det här slaget som angår församlingen skulle handläggas av ansvariga bröder som har anförtrotts att öva tillsyn över församlingen. (1 Kor. 5:1—13; jämför 5 Moseboken 21:18—21.) I Vakttornet för 1 juli 1952 följde sedan artiklar som inte bara framhöll det rätta tillvägagångssättet, utan också nödvändigheten av att vidta åtgärder för att hålla organisationen ren. Sedan dess har ämnet tagits upp gång på gång. Men syftet har alltid varit detsamma: 1) att hålla organisationen ren och 2) att få den som har syndat att inse att han måste visa uppriktig ånger; avsikten är att vinna syndaren tillbaka.

I det första århundradet var det somliga som övergav tron för ett lösaktigt leverne. Andra vek av från den rätta vägen på grund av avfälliga läror. (1 Joh. 2:19) Samma sak fortsätter att hända bland Jehovas vittnen nu på 1900-talet. På senare tid har det tyvärr varit nödvändigt att varje år utesluta tiotusentals syndare som inte har visat ånger. Några av dessa har varit framträdande äldste. Samma bibliska krav gäller för alla. (Jak. 3:17) Jehovas vittnen inser att det är absolut nödvändigt att bevara organisationen moraliskt ren för att kunna fortsätta att ha Jehovas godkännande.

Den nya personligheten

Jesus uppmanade människor att vara rena inte bara till det yttre, utan också i det inre. (Luk. 11:38—41) Han visade att det vi säger och gör återspeglar vad som finns i vårt hjärta. (Matt. 15:18, 19) Aposteln Paulus förklarade att om vi verkligen har blivit undervisade genom Kristus, kommer vi att ”förnyas i den kraft som påverkar ... [vårt] sinne” och ta på oss ”den nya personligheten som blev skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet”. (Ef. 4:17—24) De som blir undervisade genom Kristus söker tillägna sig ”samma sinnesinställning som Kristus Jesus hade”, så att de tänker och handlar som han gjorde. (Rom. 15:5) Det sätt på vilket Jehovas vittnen som enskilda personer uppför sig återspeglar i vilken utsträckning de verkligen har gjort det.

Jehovas vittnen hävdar inte att de är felfria. Men de bemödar sig uppriktigt att efterlikna Kristus när de rättar sig efter Bibelns höga normer för uppförande. De förnekar inte att det finns andra enskilda personer som tillämpar höga moralnormer i sitt liv. Men när det gäller Jehovas vittnen känns de igen, inte bara som enskilda personer, utan också som internationell organisation, på ett uppförande som är i överensstämmelse med Bibelns normer. De motiveras av det inspirerade rådet i 1 Petrus 2:12: ”Bevara ert uppförande gott bland nationerna, för att ... de till följd av era förträffliga gärningar, som de är ögonvittnen till, må förhärliga Gud.”

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 172]

”De har beaktansvärda moraliska värderingar”

[Infälld text på sidan 174]

Rådde det någonsin någon tvekan om hur homosexuella handlingar skulle betraktas?

[Infälld text på sidan 175]

Det moraliska sammanbrottet i världen har inte lett till att Jehovas vittnen har blivit mer eftergivna

[Infälld text på sidan 176]

Somliga försökte vara vittnen utan att sluta upp med att leva i polygami

[Infälld text på sidan 177]

Ett kraftfullt program för att undervisa om Jehovas syn på skilsmässa

[Infälld text på sidan 178]

Uppseendeväckande förändringar i människors liv

[Infälld text på sidan 181]

Tobak — Nej!

[Infälld text på sidan 182]

Alkohol — med måtta, om alls någon

[Infälld text på sidan 183]

Fast beslutna att inte ta emot blod

[Infälld text på sidan 187]

Uteslutning — för att hålla organisationen moraliskt ren

[Ruta på sidan 173]

”Karaktärsutveckling” medförde inte alltid bra frukt

En rapport från Danmark lyder: ”I en uppriktig ansträngning att ta på sig en kristen personlighet var det många, särskilt bland de äldre vännerna, som försökte undvika allt som hade den minsta anstrykning av världslighet för att på så sätt göra sig mer värdiga det himmelska riket. Det ansågs ofta opassande att le under mötena, och många av de äldre bröderna använde bara svart kostym, svarta skor, svart slips. De var ofta nöjda med att leva ett lugnt och stillsamt liv i Herren. Det räckte att hålla möten, menade de; predikoarbetet kunde kolportörerna sköta.”

[Ruta på sidan 179]

Vad andra lägger märke till hos Jehovas vittnen

◆ En tysk tidning (”Münchner Merkur”) skrev om Jehovas vittnen: ”De är de ärligaste och punktligaste skattebetalarna i Förbundsrepubliken. Deras laglydnad kan ses i det sätt på vilket de kör, och den framgår också av brottsstatistiken. ... De lyder dem som är i myndighetsställning (föräldrar, lärare, regering). ... De stöder sig på Bibeln, som är grundvalen för alla deras handlingar.”

◆ Borgmästaren i Lens i Frankrike sade till vittnena sedan de hade använt ortens stadion för en av sina sammankomster: ”Vad jag tycker om är att ni håller era löften och era avtal, förutom att ni är renliga, disciplinerade och organiserade. Jag tycker om ert samfund. Jag är emot oordning, och jag tycker inte om människor som går omkring och smutsar ner och förstör.”

◆ En polsk kvinna som överlevde koncentrationslägren Auschwitz och Ravensbrück skriver om sina minnen i boken ”Voices From the Holocaust”: ”Jag såg människor som blev mycket, mycket goda och människor som blev fullständigt lumpna och gemena. Den mest sympatiska gruppen var Jehovas vittnen. Jag lyfter på hatten för dessa människor. ... De gjorde fantastiska saker för andra. De hjälpte de sjuka, delade med sig av sitt bröd och gav andlig tröst åt alla som befann sig i deras närhet. Tyskarna hatade dem och respekterade dem på samma gång. De blev satta till det sämsta arbetet, men de utförde det med värdighet.”

Kapitel 14

”De är inte någon del av världen”

RELIGIONEN i våra dagar är för det mesta i hög grad en del av världen, och den sätter därför sin prägel på världens högtidsfiranden och återspeglar världens nationalistiska anda. Prästerna erkänner ofta detta förhållande, och många av dem vill ha det så. I skarp kontrast till detta sade Jesus om sina sanna efterföljare: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” — Joh. 17:16.

Vad visar Jehovas vittnens historia när det gäller detta? Har de gett övertygande bevis för att de inte är någon del av världen?

Deras inställning till sina medmänniskor

De tidiga bibelforskarna var väl medvetna om att de sanna kristna inte skulle vara någon del av världen. The Watch Tower förklarade att Kristi smorda efterföljare hade blivit helgade och pånyttfödda av helig ande för att de skulle få del i det himmelska kungariket och att de genom denna åtgärd från Guds sida hade blivit avskilda från världen. Dessutom påpekade tidskriften att de var förpliktade att sky världens ande — världens mål, ambitioner och förhoppningar förutom dess själviska vägar. — 1 Joh. 2:15—17.

Påverkade detta bibelforskarnas inställning till människor som inte hade samma tro som de? Det gjorde dem sannerligen inte till eremiter. Men de som verkligen tillämpade det de fick lära sig från Bibeln sökte heller inte världsliga människors kamratskap på så sätt att de antog deras livsstil. The Watch Tower riktade Guds tjänares uppmärksamhet på Bibelns råd om att de skulle ”göra vad som är gott mot alla”. Tidskriften gav också det rådet att de skulle söka undvika att hysa hämndkänslor när de blev förföljda och i stället, som Jesus hade sagt, älska sina fiender. (Gal. 6:10; Matt. 5:44—48) Den uppmanade dem särskilt att söka dela med sig åt andra av den dyrbara sanningen om Guds föranstaltning för räddning.

När de handlade på detta sätt, är det förståeligt att världen betraktade dem som annorlunda. Men att de kristna inte skall vara någon del av världen inbegriper mer — mycket mer.

Avskilda från det stora Babylon

Om de inte skulle vara någon del av världen, fick de inte vara någon del av religiösa system som var djupt engagerade i världens angelägenheter och som hade upptagit läror och seder från det forntida Babylon, en urgammal fiende till den sanna tillbedjan. (Jer. 50:29) När första världskriget bröt ut, hade bibelforskarna under flera årtionden avslöjat de hedniska rötterna till många av kristenhetens läror, till exempel treenighetsläran, läran om människosjälens odödlighet och läran om ett brinnande helvete. De hade också avslöjat hur kyrkorna under historiens gång hade sökt manipulera världsliga regeringar för att uppnå sina egna själviska syften. På grund av kristenhetens läror och sedvänjor hade bibelforskarna identifierat den med ”det stora Babylon”. (Upp. 18:2) De framhöll att kristenheten blandade sanning med lögn, ljum kristendom med ren världslighet och att den bibliska benämningen ”Babylon” (som betyder ”förvirring”) var en träffande beskrivning av detta tillstånd. De uppmanade dem som älskade Gud att gå ut från ”Babylon”. (Upp. 18:4) I slutet av december 1917 och i början av år 1918 spred de därför 10.000.000 exemplar av ett nummer av The Bible Students Monthly (Bibelforskarnas månadsblad) som behandlade ämnet ”Babylons fall”.a Det var ett kraftfullt avslöjande av kristenheten. Detta ledde till bitter fientlighet från prästerskapets sida, och prästerna utnyttjade krigshysterin i ett försök att krossa Jehovas vittnens arbete.

Att gå ut från det stora Babylon innebar med nödvändighet att begära sitt utträde ur organisationer som främjade dess falska läror. Bibelforskarna gjorde det, även om de i många år betraktade de enskilda personer i kyrkorna som sade att de fullständigt hade invigt sig och fullt och fast trodde på återlösningen som sina kristna bröder. Bibelforskarna nöjde sig emellertid inte med att skriva brev med begäran om utträde ur kristenhetens kyrkor, utan när så var möjligt läste somliga av dem upp sitt brev högt vid möten där det var tillåtet att medlemmar yttrade sig. Om detta inte lät sig göra, skickade somliga av dem en kopia av sitt brev med begäran om utträde — ett vänligt brev som innehöll ett passande vittnesbörd — till var och en av medlemmarna i den församling de hade tillhört.

Förvissade de sig också om att de inte tog med sig några gudlösa seder och bruk från dessa organisationer? Hur var situationen under perioden fram till första världskriget?

Bör religionen blanda sig i politiken?

På grund av sina förbindelser med en katolsk eller en protestantisk kyrka hade politiska styresmän i många av de ledande nationerna länge påstått att de härskade ”med gudomlig rätt”, som representanter för Guds rike och ”med Guds nåde”. Kyrkan gav de styrande sin välsignelse; i gengäld gav de styrande sitt stöd åt kyrkan. Var bibelforskarna också med i detta?

I stället för att efterlikna kristenhetens kyrkor sökte de följa Jesu Kristi och hans apostlars undervisning och exempel. Vad kom de fram till genom sitt studium av Bibeln? Vakttornets publikationer av tidigt datum visar att de var medvetna om vad Jesus svarade, när han förhördes av den romerske ståthållaren Pontius Pilatus: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen.” Som svar på en fråga om vilket uppdrag Jesus hade sade Jesus till ståthållaren: ”Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” (Joh. 18:36, 37) Bibelforskarna visste att Jesus orubbligt höll sig till detta uppdrag. När Djävulen erbjöd honom världens alla kungariken och deras härlighet, vägrade han att anta erbjudandet. När folket ville göra honom till kung, drog han sig undan. (Matt. 4:8—10; Joh. 6:15) Bibelforskarna bortsåg inte från det faktum att Jesus kallade Djävulen ”världens härskare” och sade att Djävulen inte hade någon ”hållhake” på honom. (Joh. 14:30) De kunde se att Jesus varken för egen del eller för sina efterföljares del sökte något engagemang i det romerska politiska systemet, utan att han använde all sin tid till att förkunna ”de goda nyheterna om Guds kungarike”. — Luk. 4:43.

Uppmuntrade deras tro på dessa ting som finns nedtecknade i Guds ord till respektlöshet mot de styrandes myndighet? Nej, inte alls. Det hjälpte dem i stället att förstå varför de problem styresmännen ställs inför är så överväldigande, varför laglösheten är så stor och varför de styrandes program för att förbättra människors situation ofta slår fel. Deras tro fick dem att vara tålmodiga trots vedermödor, eftersom de förtröstade på att Gud i sin rätta tid skulle skänka varaktig befrielse genom sitt kungarike. På den tiden hade de den förståelsen att ”överheten”, som omtalas i Romarna 13:1—7 (1917), var de världsliga härskarna. I överensstämmelse med denna förståelse manade de till respekt för myndighetspersoner. I boken Den nya skapelsen (utgiven på engelska år 1904) behandlade C. T. Russell Romarna 13:7 och framhöll att de sanna kristna ”skulle naturligen vara de mest uppriktiga i sitt erkännande af denna världens stora och mest lydiga lagarna och deras fordringar, med undantag af när de befunnos stå i strid med de himmelska anspråken och befallningarna. Få om ens några jordiska styresmän skulle i våra dagar anse det vara ett fel, att man erkänner en högste skapare och ger hans befallningar högsta tro och lydnad. Därför skulle ... [sanna kristna] vara bland den närvarande tidens mest laglydiga undersåtar: icke orostiftare, icke grälsjuka, icke sökare efter fel.”

Bibelforskarna visste att det arbete de skulle ägna sig åt som kristna var att predika om Guds kungarike. Som det sades i första bandet av Studier i Skriften: ”Göres detta troget, blir det hvarken tid eller lust till att befatta sig med nuvarande regeringars politik.”

När det gäller detta var de i hög grad lika de första kristna som August Neander beskrev i boken Den Christna Religionens och Kyrkans Allmänna Historia (1829): ”De Christna stodo ... skilda ifrån staten, och christendomen tycktes endast på det sättet, hwilket wisserligen är det renaste, kunna ingripa i det borgerliga lifwet, att den werkade till utbredande af ett allt mera heligt sinnelag bland statens medborgare.”

När världen gick ut i krig

Runt om på jorden sattes de som bekände sig till kristendomen på ett hårt prov när första världskriget bröt ut. Det var det mest ohyggliga krig som dittills hade utkämpats; så gott som hela världens befolkning var inblandad på ett eller annat sätt.

Vatikanens sympatier för centralmakterna till trots försökte påven Benedictus XV uppehålla ett sken av neutralitet. Men varken det katolska eller det protestantiska prästerskapet i de stridande nationerna intog en neutral hållning. Doktor Ray Abrams skrev om hur situationen var i Förenta staterna: ”Kyrkorna visade en gemensam målmedvetenhet som hittills varit okänd i religiösa krönikor. ... Ledarna lät ingen tid gå förlorad när det gällde att grundligt organisera sig för krigstider. Inom tjugofyra timmar efter krigsförklaringen började Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika lägga planer för bästa möjliga samarbete. ... Romersk-katolska kyrkan, som var organiserad för liknande tjänst under Nationella katolska krigsrådet, lett av fjorton ärkebiskopar och med kardinal Gibbons som ordförande, visade lika stor iver för saken. ... Många kyrkor gick mycket längre än man bad dem gå. De blev rekryteringsstationer för värvning av soldater.” (Preachers Present Arms) Vad gjorde bibelforskarna?

De strävade efter att göra det som de ansåg behagade Gud, men de intog inte alltid en strikt neutral hållning. Deras handlingssätt påverkades av uppfattningen att ”all överhet” var ”förordnad av Gud”, enligt ordalydelsen i 1917 års svenska översättning, en uppfattning som de delade med andra till bekännelsen kristna. (Rom. 13:1) I enlighet med en kungörelse utfärdad av Förenta staternas president uppmanade därför The Watch Tower bibelforskarna att sluta upp kring en speciell bönedag, den 30 maj 1918, och be för utgången av världskriget.b

Under krigsåren levde de enskilda bibelforskarna under skiftande omständigheter. Det sätt varpå de tog itu med dessa situationer varierade också. Några av dem menade att de måste lyda den ”överhet, som finnes”, som de kallade de världsliga styresmännen, och de drog ut till skyttegravarna vid fronten med gevär och bajonetter. Men eftersom de tänkte på skriftstället: ”Du skall icke dräpa”, sköt de bara i luften eller försökte helt enkelt slå vapnet ur motståndarens hand. (2 Mos. 20:13, 1917) Några få, däribland Remigio Cuminetti i Italien, vägrade att ta på sig militär uniform. De italienska myndigheterna på den tiden gjorde inte några undantag för någon som av samvetsskäl vägrade att bära vapen. Broder Cuminetti ställdes inför rätta fem gånger och spärrades in i fängelser och på ett mentalsjukhus, men han var orubblig i sin tro och beslutsamhet. I England blev några som sökte bli befriade från militärtjänst anvisade att utföra arbete av nationell betydelse eller att ingå i en vapenfri kår. Andra, som Pryce Hughes, intog en strikt neutral hållning, oavsett vilka konsekvenser det skulle få för dem personligen.

I varje fall på den punkten var det uppenbart att bibelforskarna i allmänhet inte helt följde de första kristnas exempel, så som E. W. Barnes beskrev det: ”En noggrann granskning av alla tillgängliga upplysningar visar att före Marcus Aurelius’ tid [romersk kejsare under åren 161—180 v.t.] var det ingen kristen som blev soldat; och ingen soldat stannade kvar i militärtjänst sedan han hade blivit kristen.” — The Rise of Christianity.

Men så, efter första världskriget, uppstod en annan situation som krävde att religiösa grupper visade vem eller vad de ville vara lojala mot.

Ett politiskt uttryck för Guds rike?

En fredstraktat, som inbegrep förbundspakten om Nationernas förbund, undertecknades i Versailles i Frankrike den 28 juni 1919. Redan innan fredstraktaten undertecknades, framträdde Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika och tillkännagav att Nationernas förbund skulle bli ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Och den amerikanska senaten blev överhopad med brev från religiösa grupper som uppmanade den att ratificera förbundspakten om Nationernas förbund.

Jehovas vittnen slöt sig inte till dem som förespråkade Nationernas förbund. Redan innan fredstraktaten ratificerades (vilket skedde i oktober), höll J. F. Rutherford ett föredrag i Cedar Point i Ohio den 7 september 1919, i vilket han visade att den nödställda mänsklighetens enda hopp inte är Nationernas förbund, utan det kungarike som Gud själv har upprättat. Bibelforskarna erkände att mycket gott kunde åstadkommas av ett förbund som människor upprättat för att förbättra förhållandena, men de vände inte ryggen åt Guds eget kungarike till förmån för ett politiskt förbund som hade upprättats av politiker och välsignats av prästerskapet. I stället satte de i gång med arbetet att avge ett världsomfattande vittnesbörd om Guds kungarike med Jesus Kristus som kung. (Upp. 11:15; 12:10) I Vakt-Tornet för 1 juni 1921 (på engelska 1 juli 1920) förklarades det att detta var det arbete som Jesus hade förutsagt i Matteus 24:14.

Efter andra världskriget ställdes de kristna inför en liknande fråga. Den här gången gällde det Förenta nationerna, Nationernas förbunds efterträdare. År 1942, medan andra världskriget ännu pågick, hade Jehovas vittnen med ledning av det som sägs i Bibeln, i Uppenbarelseboken 17:8, redan insett att fredsorganisationen skulle uppstå igen och även att den skulle misslyckas med att införa varaktig fred. Detta förklarades av N. H. Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, i sammankomsttalet ”Blir freden varaktig?” Jehovas vittnen förkunnade frimodigt denna syn på världssituationens utveckling. Katolska, protestantiska och judiska ledare deltog däremot i överläggningarna i San Francisco år 1945 då FN-stadgan avfattades. För dem som iakttog denna utveckling framgick det klart vem som ville vara ”världens vän” och vem som strävade efter att inte vara ”någon del av världen”, i överensstämmelse med vad Jesus hade sagt om sina lärjungar. — Jak. 4:4; Joh. 17:14.

En redogörelse för kristen neutralitet

Även om Jehovas vittnen snabbt kom till klarhet om vissa frågor som gällde en kristens förhållande till världen, behövde de i andra fall mer tid för att förstå hur de skulle förhålla sig. Medan andra världskriget trappades upp i Europa, inflöt en betydelsefull artikel i Vakttornet för 1 januari 1940 (på engelska 1 november 1939) som hjälpte dem att förstå vad kristen neutralitet innebär. Artikeln visade att Jesu Kristi efterföljare inför Gud är skyldiga att vara honom och hans kungarike, ”Teokratien”, helt hängivna. De skulle be för Guds kungarike, inte för världen. (Matt. 6:10, 33) Hur skulle någon som är Guds kungarike hängiven kunna ta parti för den ena eller andra sidan i en konflikt mellan olika fraktioner i världen med tanke på vem som enligt Jesus är den här världens osynlige härskare? (Joh. 12:31; 14:30) Hade inte Jesus sagt om sina efterföljare: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen”? (Joh. 17:16) Världen i allmänhet skulle inte förstå de kristnas neutralitet. Men skulle Jehovas vittnen leva upp till den?

Deras neutralitet sattes på ett mycket svårt prov under andra världskriget, framför allt i Tyskland. Historikern Brian Dunn skrev: ”Jehovas vittnen och nazismen var oförenliga. ... Nazisternas främsta invändning mot sekten var ... deras politiska neutralitet. ... Detta innebar att ingen troende kunde bära vapen, ... inneha politiska ämbeten, ta del i offentliga högtider eller göra något som kunde uppfattas som att svära en trohetsed.” (The Churches’ Response to the Holocaust, 1986) Paul Johnson skrev: ”Många dömdes till döden för värnpliktsvägran ... eller hamnade i Dachau eller på mentalsjukhus.” (A History of Christianity) Hur många vittnen i Tyskland blev fängslade? Jehovas vittnen i Tyskland rapporterade längre fram att 6.262 hade arresterats och att 2.074 av dessa hade sänts till koncentrationsläger. De flesta världsliga skribenter uppger högre siffror.

I Storbritannien, där både män och kvinnor blev inkallade, gav lagen rum för befrielse från militärtjänst. Men många domstolar förvägrade Jehovas vittnen frikallelse, och de blev ådömda fängelsestraff på mer än 600 år sammanlagt. I Förenta staterna blev hundratals Jehovas vittnen i egenskap av kristna Ordets förkunnare frikallade från militärtjänst. Mer än 4.000 andra, som förvägrades den frikallelse som värnpliktslagen gav rum för, blev arresterade och dömda till fängelsestraff på upp till fem år. I alla länder runt om på jorden intog Jehovas vittnen samma kristna neutrala hållning.

Deras neutralitetsprov var emellertid inte över i och med krigsslutet. Även om de kritiska åren 1939—1945 var förbi uppstod andra konflikter, och till och med under förhållandevis fredliga perioder valde många nationer att behålla allmän värnplikt. Som kristna Ordets förkunnare sattes Jehovas vittnen även i fortsättningen i fängelse i länder där de inte blev frikallade från militärtjänst. År 1949, när John Tsukaris och George Orphanidis vägrade att gripa till vapen mot sina medmänniskor, gav de grekiska myndigheterna order om att de skulle avrättas. Den behandling (av olika slag) som Jehovas vittnen fick utstå i Grekland var upprepade gånger så brutal att Europarådet (Kommissionen för de mänskliga rättigheterna) med tiden försökte använda sitt inflytande för att hjälpa dem, men på grund av påtryckningar från grekisk-ortodoxa kyrkan hade Europarådets anmaningar fram till år 1992 med några få undantag kringgåtts. Vissa länders regeringar fann emellertid att det bjöd dem emot att fortsätta att straffa Jehovas vittnen för att de önskade följa sitt samvete och sin religiösa övertygelse. På 1990-talet har situationen varit den att myndigheterna i länder som Sverige, Finland, Polen, Nederländerna och Argentina inte försökte tvinga aktiva vittnen att göra militärtjänst eller alternativ tjänst, även om varje enskilt fall granskades noggrant.

På den ena platsen efter den andra har Jehovas vittnen ställts inför situationer som har inneburit att deras kristna neutralitet har satts på prov. Regeringar i Latinamerika, Afrika, Mellersta Östern, Nordirland och på andra håll har mött våldsamt motstånd från revolutionära krafter. Detta har lett till att både regeringarna och motståndsrörelserna har utövat påtryckningar på Jehovas vittnen för att få deras aktiva stöd. Men Jehovas vittnen har förhållit sig fullständigt neutrala. Somliga har blivit brutalt slagna och till och med avrättade på grund av den ståndpunkt de intagit. Men ofta har Jehovas vittnens äkta, kristna neutralitet vunnit respekt på båda sidor, och de har tillåtits att ostört fortsätta sitt arbete med att förkunna de goda nyheterna om Jehovas kungarike.

Under 1960- och 1970-talen blev Jehovas vittnen i Malawi brutalt utsatta för prövningar som gällde deras neutralitet. Myndigheterna krävde att alla landets medborgare skulle köpa ett kort som visade att de var medlemmar av det regerande politiska partiet. Jehovas vittnen ansåg att det var i strid med deras kristna tro att göra det. Följden blev att de utsattes för en förföljelse som saknade motstycke i fråga om sadistisk grymhet. Tiotusentals tvingades fly ur landet, och många blev med tiden tvångsförflyttade tillbaka till sitt hemland och utsattes för ytterligare brutalitet.

Även om Jehovas vittnen har blivit våldsamt förföljda, har de inte svarat med att lägga i dagen en upprorisk anda. Deras trosuppfattningar utgör inget hot mot någon regering. Kyrkornas världsråd däremot har hjälpt till att finansiera revolutioner, och katolska präster har stött gerillarörelser. Men om någon bland Jehovas vittnen skulle ta del i omstörtande verksamhet, skulle det vara detsamma som att han förnekade sin tro.

Det är sant att Jehovas vittnen tror att Guds kungarike kommer att avlägsna alla mänskliga regeringar. Det är vad Bibeln säger i Daniel 2:44. Som vittnena påpekar säger emellertid inte bibelstället att det är människor som kommer att upprätta detta kungarike; det står att ”himlens Gud [kommer] att upprätta ett kungarike”. Bibelstället säger inte heller att människor är bemyndigade av Gud att bana vägen för detta kungarike genom att avlägsna mänskliga styrelseformer. Jehovas vittnen inser att de sanna kristnas arbete består i att predika och undervisa. (Matt. 24:14; 28:19, 20) Deras historia visar att de har respekt för Guds ord och att ingen av dem någonsin har försökt störta en regering någonstans i världen eller sammansvurit sig för att skada någon myndighetsperson. Den italienska tidningen La Stampa skrev om Jehovas vittnen: ”De är de mest lojala samhällsmedborgare man kan önska: de försöker inte smita från skatter eller kringgå obekväma lagar för sin egen fördels skull.” Eftersom Jehovas vittnen inser att detta är något som Gud ser mycket allvarligt på, är de alla fast beslutna att inte bli ”någon del av världen”. — Joh. 15:19; Jak. 4:4.

När nationella symboler blir föremål för dyrkan

I och med att Adolf Hitler kom till makten i Tyskland svepte en våg av patriotisk hysteri över världen. För att likrikta befolkningen infördes obligatoriskt deltagande i patriotiska ceremonier. I Tyskland krävdes det att alla skulle göra en föreskriven hälsningsgest och ropa ”Heil Hitler!” Detta var liktydigt med att hylla Hitler som räddare; avsikten var att förmedla tanken att folkets alla förhoppningar var knutna till hans ledarskap. Men Jehovas vittnen kunde inte ansluta sig till den uppfattningen. De visste att det endast är Jehova som skall tillbes och att Jehova hade upprest Jesus Kristus som mänsklighetens Räddare. — Luk. 4:8; 1 Joh. 4:14.

Redan innan Hitler blev diktator i Tyskland, hade Jehovas vittnen med hjälp av broschyren Riket som är världens hopp (utgiven på engelska år 1931) begrundat den bibliska berättelsen om profeten Daniels tre modiga hebreiska kamrater i Babylon. När kungen befallde dessa trogna hebréer att falla ner för en bildstod så snart de hörde ljudet av ett visst slags musik, vägrade de att kompromissa, och Jehova visade att han godkände detta genom att befria dem. (Dan. 3:1—26) Broschyren framhöll att patriotiska ceremonier utgör ett liknande trosprov för Jehovas vittnen i modern tid.

Med tiden bedrevs det också i andra länder än Tyskland agitation för att deltagande i patriotiska ceremonier skulle vara obligatoriskt. Den 3 juni 1935 blev J. F. Rutherford i samband med ett konvent i Washington, D.C., ombedd att uttala sig om flagghälsning i skolorna. Han underströk vikten av att vara trogen mot Gud. Några månader senare, när åttaårige Carleton B. Nichols j:r i Lynn i Massachusetts vägrade att hälsa den amerikanska flaggan och sjunga med i en patriotisk sång, blev det nyhetsstoff i tidningar över hela Förenta staterna.

För att förklara saken höll broder Rutherford ett radiotal den 6 oktober över ämnet ”Flagghälsning”. I talet sade han: ”För många människor är flagghälsning bara en formsak som har föga eller ingen betydelse. För dem som uppriktigt betraktar saken från Skriftens ståndpunkt betyder det mycket.

Flaggan representerar de synliga styrande makterna. Att med lagens hjälp försöka tvinga en medborgare eller ett barn till en medborgare att hälsa ett föremål eller att sjunga så kallade ’patriotiska sånger’ är fullständigt orättvist och felaktigt. Lagar stiftas och lagarnas efterlevnad övervakas för att förhindra att uppenbara handlingar som skadar andra blir begångna; de stiftas inte i syfte att tvinga någon att göra våld på sitt samvete, i synnerhet inte när detta samvete vägleds av Jehova Guds ord.

Det kan inte skada någon att en person vägrar att hälsa flaggan och står tyst, som den här pojken gjorde. Om en person uppriktigt tror att Guds bud är emot flagghälsning, kommer det att vara till stor skada för den personen, om han tvingas att hälsa flaggan i strid med Guds ord och i strid med sitt samvete. Staten har ingen rätt att med lagens hjälp eller på annat sätt vålla folket skada.”

I broschyren Lojalitet, som utkom (på engelska) år 1935, gavs ytterligare förklaring av skälen till den ståndpunkt Jehovas vittnen intog. Uppmärksamheten riktades bland annat på följande skriftställen: 2 Moseboken 20:3—7, där vi finner buden om att tillbedjan skall riktas endast till Jehova och att Guds tjänare varken skulle tillverka eller böja sig ner för en bild eller en gestalt lik något i himlen eller på jorden; Lukas 20:25, där Jesus Kristus föreskrev att man inte bara skulle betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, utan också ge Gud det som tillhör honom; Apostlagärningarna 5:29, där apostlarna beslutsamt sade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.”

I Förenta staterna blev frågan om huruvida det var rätt att tvinga någon att hälsa flaggan överlämnad till domstol för prövning. Den 14 juni 1943 ändrade Förenta staternas högsta domstol sitt tidigare domslut och fastställde i målet mellan skolstyrelsen i staten West Virginia och Barnette (West Virginia State Board of Education v. Barnette) att obligatorisk flagghälsning inte var förenlig med den frihet som nationens egen konstitution garanterade.c

Det är inte bara i Tyskland och Förenta staterna som nationalistiska ceremonier har gett upphov åt stridsfrågor. I Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika och Asien har Jehovas vittnen blivit utsatta för grym förföljelse därför att de inte har velat delta i flagghälsning eller liknande ceremonier, även om de respektfullt står upp under ceremonin. Barn har blivit slagna; många har relegerats från skolan. Otaliga rättstvister har utkämpats.

Utomstående iakttagare har emellertid varit tvungna att erkänna att Jehovas vittnen i såväl denna som andra frågor har visat sig vara lika de första kristna. Men som en författare skrev: ”För det överväldigande flertalet ... var vittnenas invändningar lika obegripliga som de kristnas [i romarriket] invändningar mot att frambära ett formellt offer åt den gudomlige kejsaren var för Trajanus och Plinius.” (The American Character) Detta var vad man kunde vänta sig, för i likhet med de första kristna har inte Jehovas vittnen samma syn på saker och ting som världen har; deras synsätt är grundat på bibliska principer.

Deras ståndpunkt tydligt förklarad

Sedan Jehovas vittnen i många år hade uthärdat svåra prövningar som gällde deras kristna neutralitet, blev deras ståndpunkt på nytt fastslagen i Vakttornet för 15 februari 1980 (på engelska 1 november 1979). Tidskriften förklarade också vad som låg till grund för enskilda vittnens handlingssätt: ”På grund av att dessa unga kristna flitigt studerat Guds ord kunde de fatta ett beslut. Ingen annan fattade detta beslut åt dem. De kunde göra det individuellt på grund av att vars och ens samvete hade blivit övat genom studium av bibeln. Deras beslut var att avhålla sig från handlingar av hat och våld mot sina medmänniskor i andra nationer. Ja, de trodde på och önskade ta del i uppfyllelsen av Jesajas välkända profetia: ’De [skola] smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida.’ (Jes. 2:4) Dessa unga män från alla nationer gjorde just detta.”

Under de år då vittnenas beslutsamhet att hålla fast vid kristen neutralitet sattes på prov ledde en förnyad granskning av det Bibeln säger i Romarna 13:1—7 om ”de överordnade myndigheterna” till en tydligare förklaring av vittnenas förhållande till världsliga regeringar och myndigheter. Den publicerades i Vakttornet för 1 april, 1 maj och 15 maj 1963 (på engelska 1 november, 15 november och 1 december 1962) och slogs på nytt fast i Vakttornet för 1 november 1990. Artiklarna underströk Jehova Guds ställning som ”den Allrahögste”, och de visade också att världsliga härskare är ”överordnade myndigheter” endast i förhållande till andra människor och inom det verksamhetsområde som Gud tillåter dem att ha i den nuvarande tingens ordning. Artiklarna påvisade att sanna kristna samvetsgrant måste ära sådana världsliga härskare och lyda dem i allt som inte strider mot Guds lag och deras av Bibeln övade samvete. — Dan. 7:18; Matt. 22:21; Apg. 5:29; Rom. 13:5.

Genom att Jehovas vittnen orubbligt har hållit fast vid dessa bibliska normer har de fått rykte om sig att vara avskilda från världen, något som påminner människor om de första kristna.

När världen firade sina högtider och helgdagar

Allteftersom Jehovas vittnen övergav religiösa läror som hade hedniska rötter, tog de också avstånd från många seder och bruk som på liknande sätt var besmittade av hedendom. Men vissa högtider blev till en tid inte så noggrant granskade som de borde ha blivit. Detta gällde till exempel julen.

Till och med de som arbetade vid Sällskapet Vakttornets högkvarter vid Betelhemmet i Brooklyn i New York firade jul varje år. De hade i många år haft klart för sig att den 25 december inte var det rätta datumet för Frälsarens födelse, men de resonerade som så att datumet länge hade varit allmänt knutet till denna händelse och att det var rätt att göra gott mot andra vilken dag det än var. Men efter att ha gjort ytterligare efterforskningar i ämnet beslöt staben vid Sällskapets högkvarter liksom vid avdelningskontoren i England och i Schweiz att sluta upp med att fira jul, och efter år 1926 förekom därför inget mer julfirande där.

R. H. Barber, som var medlem av staben vid högkvarteret, gjorde grundliga efterforskningar beträffande julsedernas ursprung och den frukt julfirandet frambringade, och han lade fram resultaten i ett radioprogram. Dessa upplysningar återgavs också i The Golden Age för 12 december 1928. (En förkortad redogörelse på svenska stod att läsa i Den Gyllne Tidsåldern för december 1929.) Det var ett grundligt avslöjande av det Gud vanärande ursprunget till julen. Sedan dess har det blivit allmänt känt att julsederna har hedniska rötter, men det är få som har gjort några förändringar i sitt liv till följd av detta. Jehovas vittnen däremot har varit villiga att göra de nödvändiga förändringarna för att bli mer godtagbara tjänare åt Jehova.

Det som framkom var bland annat att folk i själva verket ägnade större intresse åt firandet av Jesu födelse än åt den lösen som tillhandahölls genom Jesu död; att det uppsluppna festandet i samband med högtiden och den anda i vilken många gåvor gavs inte ärade Gud; att de vise männen, som användes som förebild till att ge gåvor, egentligen var demoninspirerade astrologer; att föräldrar lärde sina barn att ljuga genom det de berättade för dem om jultomten; att ”Sankt Nikolaus” (jultomten) erkändes vara ett annat namn på Djävulen själv; att sådana högtider, enligt vad kardinal Newman erkände (i sitt verk Essay on the Development of Christian Doctrine), var ”själva redskapen och tillbehören i demondyrkan”, vilka kyrkan hade upptagit. När Jehovas vittnen fick detta klart för sig, slutade de genast upp med att fira jul, och de har aldrig gjort det sedan dess.

Jehovas vittnen tycker om att ha trevligt tillsammans med sina familjer och vänner. Men de deltar inte i firandet av högtider och dagar som har anknytning till hedniska gudar eller som har annat hedniskt ursprung (till exempel påskfirande, nyårsfirande, valborgsmässo- och morsdagsfirande). (2 Kor. 6:14—17) I likhet med de första kristnad firar de inte ens födelsedagar. De avstår också respektfullt från att delta i nationella helgdagar till minne av politiska eller militära händelser och avstår från att visa nationalhjältar ära på ett sätt som är liktydigt med tillbedjan. Varför det? Därför att Jehovas vittnen inte är någon del av världen.

De hjälper sina medmänniskor

Det sociala och kulturella livet i romarriket kretsade kring att visa vördnad för gudarna. Eftersom de kristna avhöll sig från allt som hade med hedniska gudar att göra, betraktade folk kristendomen som en förolämpning mot deras livsstil. Historieskrivaren Tacitus berättar att man menade att de kristna hatade mänskligheten. Minucius Felix nämner något liknande, när han i sina skrifter citerar vad en romare sade till en kristen bekant: ”Ni är inte närvarande vid skådespelen; ni tar inte del i processionerna ... avskyr de heliga spelen.” Befolkningen i den forntida romerska världen hade föga förståelse för de kristna.

Det är likadant i våra dagar. Många människor i världen förstår sig inte på Jehovas vittnen. Människor kanske beundrar vittnenas höga moralnormer men anser att vittnena borde delta mer i det som händer i världen omkring dem och engagera sig i att förbättra den här världen. Men de som skaffar sig förstahandsupplysningar om Jehovas vittnen och det de står för vet att det finns ett bibliskt skäl till allt de gör.

Det är inte så att Jehovas vittnen avskärmar sig från resten av mänskligheten; i stället viger de sitt liv åt att hjälpa sina medmänniskor på samma sätt som Jesus Kristus gjorde. De hjälper människor att lära sig hur man framgångsrikt tar itu med livets problem nu genom att göra dem bekanta med Skaparen och de levnadsregler som hans inspirerade ord innehåller. Villigt och kostnadsfritt delar de med sig åt sina medmänniskor av Bibelns sanningar som kan förändra hela deras syn på livet. Något av det centrala i det Jehovas vittnen tror på är att ”världen [håller] på att försvinna”, att Gud snart kommer att ingripa för att göra slut på den nuvarande onda ordningen och att en strålande framtid väntar dem som inte är någon del av världen, utan som helt och fullt sätter tro till Guds kungarike. — 1 Joh. 2:17.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 188]

De är inga eremiter, men de antar inte heller världens livsstil

[Infälld text på sidan 189]

De begärde sitt utträde ur kristenhetens kyrkor

[Infälld text på sidan 190]

”De Christna stodo ... skilda ifrån staten”

[Infälld text på sidan 194]

Den kristna neutraliteten sattes på prov

[Infälld text på sidan 198]

”Ingen annan fattade detta beslut åt dem”

[Infälld text på sidan 199]

Varför de slutade att fira jul

[Ruta på sidan 195]

Inget hot mot någon regering

◆ I en ledarartikel i tidningen ”World-Herald”, som kommer ut i Omaha i Nebraska i Förenta staterna, hette det om behandlingen av Jehovas vittnen i ett latinamerikanskt land: ”Man måste ha en trångsynt och paranoid fantasi för att tro att Jehovas vittnen utgör något som helst hot mot någon politisk regim; de är så lite samhällsomstörtande och så fredsälskande som en religiös grupp kan vara, och det enda de ber om är att få bli lämnade i fred för att utöva sin tro på sitt eget sätt.”

◆ En italiensk tidning (”Il Corriere di Trieste”) skrev: ”Jehovas vittnen förtjänar beundran för sin fasthet och konsekvens. I motsats till andra religionssamfund är de förenade som ett folk betraktade. Detta förhindrar att de ber till samme Gud i samme Kristi namn att välsigna båda de stridande parterna i en konflikt. Det förhindrar också att de blandar ihop politik och religion för att tjäna statsöverhuvudens eller politiska partiers intressen. Sist men inte minst är de redo att möta döden hellre än att överträda ... budet: DU SKALL ICKE DRÄPA!”

◆ År 1990, efter det att Jehovas vittnen i det dåvarande Tjeckoslovakien hade uthärdat de 40 år som deras arbete hade varit förbjudet där i landet, skrev tidningen ”Nová Svoboda”: ”Jehovas vittnens tro förbjuder dem att använda vapen mot människor, och de som vägrade att fullgöra grundläggande militärtjänst och inte arbetade i kolgruvorna fick sitta i fängelse i upp till fyra år. Bara detta visar tydligt att de har en enorm moralisk styrka. Vi skulle kunna ha användning för sådana osjälviska människor även i de högsta politiska befattningarna — men vi får dem aldrig dit. ... De erkänner naturligtvis de statliga myndigheterna, men de tror att det bara är Guds rike som kan lösa människans alla problem. Men dra inga förhastade slutsatser — de är inga fanatiker. De är helt igenom mänskliga.”

[Ruta/Bilder på sidorna 200, 201]

Seder och uppfattningar som övergetts

Det här julfirandet vid Betel i Brooklyn år 1926 var det sista där. Bibelforskarna kom så småningom underfund med att varken julens ursprung eller de seder som är förbundna med den ärade Gud

I många år bar bibelforskarna ett litet emblem i form av ett kors och en krona som sitt kännetecken, och den symbolen fanns länge på framsidan av ”Vakttornet” (i den engelska upplagan från år 1891 till år 1931). Men år 1928 betonades det att det inte var en symbol, utan ens verksamhet såsom ett vittne som visade att man var kristen. År 1936 framhölls det att vittnesbörden pekar på att Kristus dog på en påle, inte på ett kors bestående av två bjälkar

I sin bok ”Daglig himmelsk manna” gjorde bibelforskarna upp en förteckning över födelsedagar. Men sedan de hade slutat att fira jul och när de insåg att födelsedagsfirandet innebar att visa skapelser otillbörlig ära (vilket var en av orsakerna till att de första kristna inte firade födelsedagar), övergav de också den seden

I omkring 35 år trodde pastor Russell att den ”stora pyramiden” vid Gize var Guds stenvittne som bekräftade bibliska tidsperioder. (Jes. 19:19) Men Jehovas vittnen har övergett tanken att en egyptisk pyramid skulle ha något samband med sann tillbedjan. (Se ”Vakttornet” för 15 januari och 1 februari 1929.)

[Bild på sidan 189]

Tio miljoner exemplar spreds

[Bilder på sidan 191]

Somliga drog ut till skyttegravarna med gevär, men andra, däribland A. P. Hughes i England och R. Cuminetti i Italien, vägrade att delta

[Bilder på sidan 193]

Jehovas vittnen vägrade att betrakta Nationernas förbund och FN som Guds redskap; i stället förespråkade de uteslutande Guds rike med Kristus som kung

[Bild på sidan 197]

Carleton och Flora Nichols. När deras son vägrade att hälsa flaggan, blev det nyhetsstoff över hela Förenta staterna

Kapitel 15

Utvecklingen av organisationens uppbyggnad

JEHOVAS VITTNENS organisation och verksamhet har genomgått betydande förändringar sedan Charles Taze Russell och hans medförbundna först började studera Bibeln tillsammans år 1870. Så länge de första bibelforskarna var få till antalet, hade de inte mycket av vad utomstående skulle betrakta som karakteristiskt för en organisation. Men när människor i dag iakttar Jehovas vittnens församlingar, deras sammankomster och deras predikande av de goda nyheterna i över 200 länder, förundrar de sig över hur friktionsfritt organisationen fungerar. Hur har denna organisation utvecklats?

Bibelforskarna var inte bara livligt intresserade av att förstå Bibelns läror, utan de ville också veta på vilket sätt de skulle utföra Guds tjänst enligt Bibeln. De insåg att det inte fanns någon biblisk grund för att ha en betitlad prästklass som predikade för lekmän. Det var broder Russells fasta föresats att det inte skulle finnas någon prästklass bland dem.a I Zion’s Watch Tower blev läsarna ofta påminda om att Jesus sade till sina efterföljare: ”En är er Ledare, Kristus”, men: ”Ni alla är bröder.” — Matt. 23:8, 10.

Bibelforskarnas sammanslutning i ett tidigt skede

De som läste Zion’s Watch Tower och andra av broder Russells skrifter insåg snart att de som önskar behaga Gud måste klippa av banden med varje kyrka som, genom att sätta trosbekännelser och människors traditioner framför hans skrivna ord, visade sig vara otrogen mot Gud. (2 Kor. 6:14—18) Men vart skulle de gå när de hade begärt sitt utträde ur kristenhetens kyrkor?

I en artikel med rubriken ”Ekklesian”b framhöll broder Russell att den sanna kyrkan, den kristna församlingen, inte är en organisation med medlemmar som har anslutit sig till någon av människor utformad trosbekännelse och som har sina namn skrivna i ett medlemsregister. Nej, förklarade han, den utgörs av människor som har ”vigt” (eller överlämnat) sin tid, sina förmågor och sitt liv åt Gud och som har utsikten att få del i det himmelska kungariket med Kristus. Dessa människor, sade han, är kristna som är förenade genom den kristna kärlekens band och gemensamma intressen, som följer Guds andes ledning och som underordnar sig Kristus som sitt huvud. Broder Russell var inte intresserad av att införa någon annan ordning, och han var starkt emot att på något som helst sätt bidra till den utbredda sekterismen bland till bekännelsen kristna.

Samtidigt insåg han helt och fullt att Herrens tjänare hade behov av att komma tillsammans, i överensstämmelse med rådet i Hebréerna 10:23—25. Han reste personligen runt för att besöka och bygga upp dem som läste Zion’s Watch Tower och för att föra dem tillsammans med likasinnade som bodde i samma område. I början av år 1881 uppmanade han dem som höll regelbundna möten att underrätta Vakttornets kontor om var dessa möten hölls. Han insåg värdet av att de höll kontakt med varandra.

Broder Russell betonade emellertid att bibelforskarna inte försökte upprätta en ”jordisk organisation”. Han sade tvärtom: ”Vi håller oss uteslutande till den himmelska organisationen — vars ’namn äro skrivna i himmelen’. (Hebr. 12:23; Luk. 10:20.)” På grund av kristenhetens smutsiga historia förde ordet ”kyrkoorganisation” vanligtvis tanken till sekterism, ett dominerande prästerskap och medlemskap grundat på att man antar en trosbekännelse som utformats av ett konsilium eller kyrkomöte. Broder Russell ansåg därför att det var bättre att bibelforskarna använde uttrycken ”sammanslutning” eller ”sällskap” om sig själva.

Han var väl medveten om att Kristi apostlar hade bildat församlingar och tillsatt äldste i var och en av dem. Men han trodde att Kristus återigen var närvarande, fastän osynligen, och personligen ledde den avslutande skörden av dem som skulle vara hans medarvingar. Med tanke på omständigheterna menade broder Russell i början att den äldsteanordning som hade funnits i de kristna församlingarna i det första århundradet inte behövdes under skördetiden.

Men efter hand som bibelforskarna växte i antal insåg broder Russell att Herren styrde saker och ting på ett annat sätt än han hade antagit. Han behövde ändra sin ståndpunkt. Men på vilken grund?

Den växande sammanslutningens behov tillgodoses

Numret för 15 november 1895 av Zion’s Watch Tower (Zions Vakt-Torn för mars 1905) handlade nästan uteslutande om ämnet ”Skickligt och ordentligt”. Broder Russell medgav där öppet: ”Apostlarna hade mycket att säga till den första församlingen angående ordning i de heligas sammankomster; men vi ha synbarligen uraktlåtit dessa visa råd, tyckande dem vara af mindre vikt, emedan församlingen nu är nära slutet af sitt lopp, och emedan skördetiden är en skiljandets tid.” Vad fick dem att på nytt granska detta råd?

Den här artikeln tog upp fyra omständigheter: 1) Det var tydligt att inte alla bibelforskare hade nått lika långt i sin andliga utveckling. Det fanns frestelser, prövningar, svårigheter och faror som inte alla var lika väl rustade att möta. Det fanns således behov av visa och omdömesgilla tillsyningsmän, dugliga och erfarna män som med djupt intresse vakade över allas andliga välfärd och ägde förmåga att undervisa dem i sanningen. 2) Det hade visat sig att hjorden behövde försvaras mot ”ulvar” i fårakläder. (Matt. 7:15, 1917) Fåren behövde styrkas och befästas genom att någon ledde dem till grundlig kunskap om sanningen. 3) Erfarenheten hade visat att om det inte fanns någon ordning för att tillsätta äldste som skulle skydda hjorden, skulle några ta ledarskapet och börja betrakta hjorden som sin egen. 4) Om det inte var ordnade förhållanden i församlingen, skulle de som var lojala mot sanningen kunna finna att deras tjänster inte var önskvärda på grund av inflytandet från några få som inte var eniga med dem.

I ljuset av detta förklarade Zions Vakt-Torn: ”På grund af alla dessa förhållanden tveka vi ej att till alla församlingar,c vare sig de bestå af få eller många, rekommendera det apostoliska rådet, nämligen att i hvarje församling äldsta [äldste] utväljas, som skola ’föda’ och ’hafva akt’ på hjorden.” (Apg. 14:21—23; 20:17, 28) De lokala församlingarna följde detta sunda bibliska råd. Detta var ett viktigt steg i riktning mot att införa en församlingsuppbyggnad som motsvarade den som fanns i apostlarnas dagar.

Men enligt den förståelse man då hade blev de äldste och diakonerna, som skulle bistå dem, valda genom omröstning i församlingen. En gång om året, eller oftare om det var nödvändigt, begrundade man kvalifikationerna hos bröder som skulle kunna komma i fråga, och en omröstning ägde rum. Det var i grund och botten ett demokratiskt tillvägagångssätt, men det var kringgärdat av restriktioner som skulle tjäna som ett skydd. Alla i församlingen uppmanades att noggrant tänka igenom de kvalifikationer Bibeln anger och att vid omröstningen inte ge uttryck åt sin egen åsikt, utan åt vad de menade var Herrens vilja. Eftersom det endast var de som ”helt och fullt invigt sig åt Herren” som var berättigade att rösta, betraktades deras kollektiva omröstning, när den var vägledd av Herrens ord och ande, som ett uttryck för Herrens vilja i saken. Att broder Russell rekommenderade denna ordning berodde kanske inte bara på hans fasta föresats att undvika allt som kunde ha någon som helst likhet med en upphöjd prästklass, utan också — även om han kanske inte var helt medveten om det själv — i viss utsträckning på att han som tonåring hade varit med i den kongregationalistiska kyrkan.

När frågan om de äldstes uppgift och det sätt på vilket de skulle utväljas senare utförligt behandlades i boken Den nya skapelsen (utgiven på engelska år 1904), som ingick i bokserien Millennii Dagning, riktades uppmärksamheten särskilt på Apostlagärningarna 14:23. James Strongs och Robert Youngs konkordanser (bibelordböcker) citerades som stöd för uppfattningen att satsen ”de hade utvalt åt dem äldste för hvarje församling” (1883) borde översättas ”de hade utvalt åt dem äldsta genom handuppräckning”.d (Jämför Åkesons svenska översättning [1911], som lyder: ”Då de medelst handuppräckning hade utvalt äldsta åt dem.”) Några bibelöversättningar säger till och med att de äldste utsågs ”genom omröstning”. (Youngs Literal Translation of the Holy Bible; Rotherhams Emphasised Bible) Men vilka var det som skulle rösta?

Att man omfattade den åsikten att hela församlingen skulle rösta gav inte alltid de förväntade resultaten. De som röstade skulle visserligen vara sådana som ”helt och fullt invigt sig”, och en del av dem som valdes uppfyllde verkligen de bibliska kraven och tjänade ödmjukt sina bröder. Men omröstningen präglades ofta mer av personliga uppfattningar och önskningar än av Guds ord och ande. När några i Halle i Tyskland, som menade att de borde vara äldste, inte fick de ställningar de önskade, orsakade de allvarlig splittring i församlingen. Och bland kandidaterna i Barmen i Tyskland fanns det år 1927 några män som motstod Sällskapets verksamhet; då omröstningen skulle äga rum förekom det så mycket skrikande att det blev nödvändigt att övergå till sluten omröstning.

Många år dessförinnan, år 1916, hade broder Russell med djup oro skrivit: Det ”råder ett förskräckligt tillstånd i somliga klasser, när ett val skall förrättas. Församlingens tjänare försöka spela herrar och diktatorer — stundom till och med fasthållande ordförandeskapet för mötet med det tydliga syftet att tillse, att de och deras särskilda vänner må blifva valda till äldste och diakoner. ... Somliga söka helt lugnt öfverlista klassen genom att hålla val vid någon tidpunkt, som är särskildt gynnsam för dem och deras vänner. Andra söka packa möteslokalen med sina vänner, i det de inbjuda jämförelsevis främmande personer, som icke ha någon tanke på att regelbundet besöka klassens möten utan komma endast för att, såsom ett vänskapsbevis, rösta på en af sina vänner.”

Behövde de helt enkelt lära sig att följa demokratiska principer bättre när de skulle hålla val, eller var det något i Guds ord som de ännu inte hade förstått?

Organiserade för att predika de goda nyheterna

Broder Russell insåg mycket tidigt att en av de viktigaste ansvarsuppgifterna som åligger varje medlem av den kristna församlingen är att ta del i evangeliseringsarbetet. (1 Petr. 2:9) Zion’s Watch Tower förklarade att de profetiska orden i Jesaja 61:1 inte bara var tillämpliga på Jesus, utan också på alla hans med anden smorda efterföljare. Det profetiska uttalandet lyder: ”Jehova har smort mig till att kungöra goda nyheter”, eller som 1883 års svenska översättning återger Jesu citat av detta ställe: ”Han har smort mig till att predika evangelium.” — Luk. 4:18.

Redan år 1881 innehöll Zion’s Watch Tower artikeln ”Efterlyses: 1.000 predikare”. Den var en vädjan till de enskilda medlemmarna av församlingen att använda den tid de kunde (en halv timme, en timme, eller två eller tre timmar) till att sprida Bibelns sanning. Män och kvinnor, som inte hade några familjeförpliktelser och som kunde använda hälften av sin tid eller mer uteslutande i Herrens verk, uppmuntrades att börja förkunna evangelium som kolportörer. Antalet kolportörer varierade en hel del från år till år, men år 1885 var det redan omkring 300 som tog del i kolportörarbetet. Andra utförde en mer begränsad form av kolportörtjänst. Kolportörerna fick förslag om hur de skulle utföra sitt arbete. Men fältet var stort, och åtminstone i början valde de själva sitt distrikt och flyttade från område till område i stort sett efter eget gottfinnande. När de sedan träffades vid konventen, brukade de göra nödvändiga förändringar för att samordna verksamheten.

Samma år som kolportörtjänsten började lät broder Russell trycka ett antal traktater (eller broschyrer) som skulle delas ut kostnadsfritt. En av de mera kända var Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna), som delades ut i 1.200.000 exemplar under loppet av de fyra första månaderna. Arbetet i förbindelse med att trycka och sprida dessa traktater var anledningen till att man bildade Zion’s Watch Tower Tract Society, så att man skulle kunna sköta nödvändiga detaljer. För att förhindra ett avbrott i arbetet i händelse av sin död och för att det skulle bli lättare att motta och använda de bidrag som gavs för att främja verket ansökte broder Russell om att få detta sällskap lagligen inregistrerat, vilket skedde den 15 december 1884. Därmed fick man ett nödvändigt redskap som uppfyllde lagens krav.

Allteftersom behov uppstod, upprättade Sällskapet Vakttornet avdelningskontor i andra länder. Det första upprättades i London i England den 23 april 1900. Ett annat upprättades i Elberfeld i Tyskland år 1902. Två år senare upprättades ett avdelningskontor på andra sidan jorden, i Melbourne i Australien. När detta skrivs, finns det 99 avdelningskontor över hela världen.

Även om man var i färd med att bygga upp en organisation som var nödvändig för att tillhandahålla biblisk litteratur i stor mängd, överlät man i början åt församlingarna att själva avgöra hur de skulle organisera spridningen av denna litteratur till allmänheten. I ett brev daterat den 16 mars 1900 förklarade broder Russell hur han såg på saken. I brevet, som var adresserat till ”Alexander M. Graham och församlingen i Boston i Massachusetts”, skrev han bland annat: ”Som ni alla vet, är det min bestämda avsikt att överlåta åt varje grupp av Herrens folk att handha sina egna angelägenheter, enligt vad de finner vara bäst, och att bara komma med förslag, inte genom inblandning, utan genom att blott och bart ge råd.” Detta gällde inte bara deras möten, utan också det sätt på vilket de utförde sin förkunnartjänst. Sedan han hade gett bröderna några praktiska råd, avslutade han därför med orden: ”Detta är bara ett förslag.”

En del former av verksamhet krävde mer direkt ledning från Sällskapet. I förbindelse med visningen av ”Skapelsedramat i bilder” fick de enskilda församlingarna avgöra om de var villiga och hade möjlighet att hyra en teater eller en annan lokal där de kunde arrangera en föreställning. Men det var nödvändigt att flytta utrustningen från stad till stad, och det fanns ett tidsschema som måste hållas. I dessa fall sörjde Sällskapet för en central ledning. Varje församling uppmanades att tillsätta en ”dramakommitté” som skulle sköta de lokala arrangemangen. Men Sällskapet sände en ”superintendent” som gick igenom alla detaljer för att förvissa sig om att allt fungerade friktionsfritt.

Åren 1914 och 1915 kom och gick, och dessa med anden smorda kristna väntade ivrigt på att deras himmelska hopp skulle uppfyllas. Samtidigt uppmuntrades de att hålla sig sysselsatta i Herrens tjänst. Även om de ansåg att den tid de hade kvar i köttet var mycket kort, blev det uppenbart för dem att de behövde mer ledning nu än när de var bara några hundra för att de skulle kunna fortsätta att predika de goda nyheterna på ett ordnat sätt. En kort tid efter det att J. F. Rutherford hade blivit Sällskapet Vakttornets andre president vidtogs mått och steg i den riktningen. I Vakt-Tornet för 15 maj 1917 (på engelska 1 mars) meddelades det att hela det distrikt som skulle bearbetas av kolportörer och av pastoralarbetaree i församlingarna hädanefter skulle anvisas av Sällskapets kontor. Om det i en stad eller ett län fanns både lokala förkunnare och kolportörer som tog del i tjänsten, delades distriktet upp mellan dem av en lokalt tillsatt distriktskommitté. Denna ordning bidrog till en anmärkningsvärt stor spridning av boken Den fullbordade hemligheten inom loppet av bara några månader år 1917/1918. Denna ordning medverkade också till att man i en blixtkampanj kunde sprida 10.000.000 exemplar av en traktat med huvudartikeln ”Babylons fall”, som innehöll ett kraftfullt avslöjande av kristenheten.

En kort tid efter detta blev de flesta medlemmarna av Sällskapets administrativa stab arresterade, och den 21 juni 1918 blev de dömda till 20-åriga fängelsestraff. Predikandet av de goda nyheterna avstannade praktiskt taget. Var tiden nu inne då de äntligen skulle förenas med Herren i himmelsk härlighet?

Några månader senare slutade kriget. Följande år frigavs de ledande representanterna för Sällskapet. De befann sig fortfarande i köttet. Det var inte vad de hade förväntat, men de drog den slutsatsen att Gud fortfarande måste ha ett arbete åt dem att utföra här på jorden.

De hade just genomgått svåra trosprov. Men år 1919 stärkte Vakt-Tornet dem med upplivande bibliska studieartiklar över temat ”Saliga äro de som icke frukta” (på svenska år 1921). Dessa följdes av artikeln ”Tillfällen till tjänst”. Men ingen av dem kunde förutse den enorma utveckling som organisationen skulle genomgå under de följande årtiondena.

Ett gott exempel för hjorden

Broder Rutherford insåg klart att oavsett hur kort tid det var kvar, var det viktigt att hjorden hade ett gott exempel att följa för att verket skulle fortsätta att gå framåt på ett ordnat och enat sätt. Jesus hade beskrivit sina efterföljare som får, och får följer sin herde. Det är naturligtvis Jesus själv som är den rätte herden, men han använder också äldre män, eller äldste, som underherdar för sitt folk. (1 Petr. 5:1—3) Dessa äldste måste vara män som själva tar del i det arbete som Jesus hade ålagt sina lärjungar, och de måste uppmuntra andra att också ta del i det. De måste ha den sanna evangeliseringsandan. När man spred Den fullbordade hemligheten, hade emellertid några äldste dragit sig undan; somliga hade till och med ganska direkt avrått andra från att delta.

Ett mycket betydelsefullt steg i riktning mot att rätta till den här situationen togs år 1919, när man började ge ut tidskriften The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern). Denna tidskrift skulle bli ett mäktigt redskap till att ge publicitet åt att Guds kungarike är den enda varaktiga lösningen på mänsklighetens problem. De församlingar som ville vara med och sprida tidskriften uppmanades att begära att Sällskapet skulle registrera församlingen som en ”tjänsteorganisation”. Därefter utsåg Sällskapet en så kallad tjänstedirektör, som inte var underkastad något årligen återkommande omval.f Som Sällskapets representant på platsen skulle han organisera arbetet, tilldela distrikt och uppmuntra församlingen att ta del i tjänsten på fältet. Samtidigt med att det fanns en ordning med demokratiskt valda äldste och diakoner började det således införas en annan organisationsform, en organisationsform som erkände en förordnande myndighet utanför den lokala församlingen och som lade större vikt vid predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike.g

Under de år som följde gick arbetet med att förkunna om Guds kungarike framåt med stormsteg, som om det drevs på av en oemotståndlig kraft. Händelserna år 1914 och därefter hade klart visat att den stora profetia i vilken Herren Jesus Kristus beskrev avslutningen på den gamla tingens ordning höll på att uppfyllas. I ljuset av detta påpekades det år 1920 i den engelska upplagan av Vakt-Tornet att, som det var förutsagt i Matteus 24:14, tiden nu var inne att förkunna de goda nyheterna om ”änden af den gamla tingens ordning och upprättandet af Messias’ rike”.h (Matt. 24:3—14) Efter att ha varit med vid bibelforskarnas konvent i Cedar Point i Ohio år 1922 for deltagarna hem med den här parollen ringande i öronen: ”Annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!” De sanna kristnas uppgift kom ännu tydligare i förgrunden år 1931, när man antog namnet Jehovas vittnen.

Det var tydligt att Jehova hade tilldelat sina tjänare ett arbete som de alla kunde ta del i. Reaktionen var överväldigande. Många gjorde stora förändringar i sitt liv för att kunna ägna all sin tid åt detta arbete. Och även bland dem som bara kunde avsätta en del av sin tid var det många som använde hela dagar i tjänsten på fältet under veckosluten. Som ett resultat av de många uppmaningar som gavs i Vakttornet och Informationer åren 1938 och 1939 bemödade sig många Jehovas vittnen på den tiden samvetsgrant om att ägna 60 timmar varje månad åt tjänsten på fältet.

Bland dessa nitiska vittnen fanns många ödmjuka, hängivna Jehovas tjänare som var äldste i församlingarna. Men på en del platser fanns det under 1920-talet och i början av 1930-talet också stort motstånd mot tanken att alla skulle ta del i tjänsten på fältet. Det hände ofta att demokratiskt valda äldste ganska rakt på sak uttryckte sitt ogillande av vad Vakt-Tornet sade om ansvaret att predika för människor utanför församlingen. Deras ovilja att lyssna till det som Guds ande genom den Heliga skrift hade att säga till församlingen om den här saken hindrade anden att fritt verka i dessa grupper. — Upp. 2:5, 7.

År 1932 vidtogs åtgärder för att rätta till den här situationen. Det avgörande var inte huruvida några framträdande äldste kanske skulle bli förnärmade eller huruvida några av dem som var anslutna till församlingarna kanske skulle dra sig tillbaka. Nej, det viktigaste för bröderna var att behaga Jehova och att göra hans vilja. Därför behandlade Vakttornet för 15 oktober och 1 november det året (på engelska 15 augusti och 1 september) ämnet ”Jehovas organisation”.

Dessa artiklar visade klart att alla som verkligen var en del av Jehovas organisation skulle utföra det arbete som enligt Guds ord måste utföras under denna tidsperiod. Artiklarna framhöll att ställningen som kristen äldste inte var ett ämbete som man kunde väljas till, utan ett tillstånd som man kunde uppnå genom andlig tillväxt. Särskilt eftertryck gavs åt Jesu bön om att hans efterföljare ”alla må vara ett” — i gemenskap med Gud och Kristus och således också i gemenskap med varandra när det gällde att göra Guds vilja. (Joh. 17:21) Och med vilket resultat? Den andra artikeln svarade att ”var och en av kvarlevan måste vara ett vittne för Gud Jehovas namn och rike”. De som försummade eller vägrade att göra vad de rimligtvis kunde för att ta del i det offentliga vittnandet skulle inte anförtros någon tjänst att öva tillsyn i församlingen.

När församlingarna hade studerat dessa artiklar uppmanades de att anta en resolution, i vilken de gav till känna att de instämde i det som stod i artiklarna. Därmed upphörde de årliga valen av äldste och diakoner i församlingarna. Några av de tidigare ”valda äldste”, till exempel i Belfast i Nordirland, lämnade församlingen, och några av dem som sympatiserade med dem följde dem. Detta ledde till att leden glesnade, men organisationen som helhet stärktes. De som blev kvar var sådana som var villiga att axla det kristna ansvaret att vittna. I stället för att välja äldste utsåg församlingarna — fortfarande med hjälp av demokratiska metoder — en tjänstekommittéi som bestod av andligt mogna män som aktivt tog del i det offentliga vittnandet. Församlingens medlemmar valde också en ordförande som skulle presidera vid deras möten samt en sekreterare och kassör. Alla dessa skulle vara män som var aktiva vittnen för Jehova.

När nu tillsynen över församlingen hade anförtrotts åt män som inte var intresserade av sin personliga ställning, utan av att utföra Guds verk — att vittna om hans namn och kungarike — och som föregick med gott exempel genom att själva ta del, gick arbetet framåt mer friktionsfritt. Vad de inte visste då var att ett stort arbete låg framför dem. Det skulle avges ett långt större vittnesbörd än det som hittills hade avgetts, och det skulle ske ett insamlande som de inte hade kunnat föreställa sig. (Jes. 55:5) Det var uppenbart att Jehova höll på att förbereda dem för detta.

Några få som hyste hopp om evigt liv på jorden hade börjat sluta sig till dem.j Men Bibeln förutsade att det skulle samlas in en stor skara som hade utsikten att bli bevarad genom den kommande stora vedermödan. (Upp. 7:9—14) År 1935 klargjordes det vilka som utgör denna stora skara. De förändringar som gjordes under 1930-talet i fråga om att utvälja tillsyningsmän rustade organisationen att bättre kunna ta hand om arbetet med att insamla, undervisa och öva dessa.

De flesta Jehovas vittnen såg detta utvidgade arbete som en spännande utveckling. Deras tjänst på fältet fick ny mening för dem. Några var emellertid inte så ivriga att predika. De höll sig tillbaka, och de försökte rättfärdiga sin passivitet genom att påstå att det inte skulle församlas någon stor skara förrän efter Harmageddon. Men flertalet såg det som en ny möjlighet att visa sin lojalitet mot Jehova och sin kärlek till nästan.

Hur passade de som tillhörde den stora skaran in i organisationens uppbyggnad? De fick förklarat för sig vilken plats Guds ord tilldelade den ”lilla hjorden” av de med anden smorda, och de erkände villigt denna ordning. (Luk. 12:32—44) De fick också lära sig att de, i likhet med de med anden smorda, hade ansvaret att dela med sig av de goda nyheterna åt andra. (Upp. 22:17) Eftersom de önskade vara Guds kungarikes jordiska undersåtar, borde detta kungarike komma först i deras liv, och de borde vara nitiska när det gällde att tala med andra om det. För att motsvara Bibelns beskrivning av dem som skulle bli bevarade genom den stora vedermödan in i Guds nya värld måste de vara sådana som ”oupphörligt ropar ... med hög röst och säger: ’Räddningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” (Upp. 7:10, 14) År 1937, när deras antal började växa och deras nitälskan för Herren blev uppenbar, inbjöds de också att hjälpa till att axla ansvaret att öva tillsyn i församlingen.

De blev emellertid påminda om att organisationen tillhör Jehova och inte någon människa. Det skulle inte vara någon åtskillnad mellan kvarlevan av de med anden smorda och dem som tillhörde den stora skaran av andra får. De skulle arbeta tillsammans som bröder och systrar i Jehovas tjänst, för Jesus hade sagt: ”Jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra fram, och de kommer att lyssna till min röst, och de kommer att bli en hjord, en herde.” (Joh. 10:16) Detta började bli en tydlig realitet.

En häpnadsväckande utveckling hade ägt rum inom organisationen under förhållandevis kort tid. Men var det mer som behövde göras för att verksamheten i församlingarna skulle skötas på ett sätt som var i full överensstämmelse med Jehovas vägar, så som de beskrivs i hans inspirerade ord?

Teokratisk organisation

”Teokrati” betyder ”gudsstyre”. Rådde det verkligt gudsstyre i församlingarna? Var det så att medlemmarna inte bara tillbad Jehova, utan också såg upp till honom som den som styrde deras församlingsangelägenheter? Rättade de sig helt efter vad han sade om sådana angelägenheter i sitt inspirerade ord? I Vakttornet för 1 och 15 augusti 1938 publicerades en artikel i två delar över ämnet ”Organisation”, i vilken det framhölls: ”Jehovas organisation är inte på något sätt demokratisk. Jehova är allenarådande, och hans regering eller organisation är strängt teokratisk.” Men i de lokala församlingarna av Jehovas vittnen vid den tiden blev de flesta av dem som var anförtrodda tillsynen över mötena och tjänsten på fältet fortfarande valda på demokratiskt sätt. Ytterligare förändringar var på sin plats.

Men antydde inte Apostlagärningarna 14:23 att de äldste i församlingarna skulle utses till ett ämbete genom handutsträckning som vid en omröstning? I den första av de två artiklarna med rubriken ”Organisation” i Vakttornet erkändes det att man tidigare hade missförstått detta skriftställe. Det var inte genom att alla församlingens medlemmar sträckte ut handen som förordnanden hade gjorts bland de kristna i det första århundradet. I stället visades det att det var apostlarna och personer bemyndigade av dem som sträckte ut sina händer. Och detta gjorde de inte genom att delta i en omröstning i församlingen, utan genom att lägga händerna på kvalificerade personer. Det var en symbol för bekräftelse, godkännande eller förordnande.k De första kristna församlingarna rekommenderade emellanåt kvalificerade män, men det slutgiltiga utväljandet eller godkännandet gjordes antingen av apostlarna, som hade fått befogenhet direkt från Kristus, eller av dem som apostlarna hade gett bemyndigande. (Apg. 6:1—6) Vakttornet riktade uppmärksamheten på det förhållandet att det endast var i brev till ansvariga tillsyningsmän (Timoteus och Titus) som aposteln Paulus under den heliga andens ledning gav anvisningar om att tillsätta tillsyningsmän. (1 Tim. 3:1—13; 5:22; Tit. 1:5) Inget av de inspirerade brev som var riktade till församlingarna innehöll sådana anvisningar.

Hur skulle man då förordna män att tjäna i församlingarna i våra dagar? Den analys av den teokratiska organisationens uppbyggnad som gjordes i Vakttornet visade med stöd av Bibeln att Jehova hade förordnat Jesus Kristus till ”huvudet för ... församlingen”; att Kristus vid sin återkomst som Herre skulle anförtro sin ”trogne och omdömesgille slav” ansvaret för ”alla sina tillhörigheter”; att denne trogne och omdömesgille slav utgjordes av alla på jorden som hade blivit smorda med helig ande till att vara Kristi medarvingar och som i endräkt tjänade under hans ledning; att Kristus skulle använda denna slavklass som sitt redskap till att sörja för att församlingarna fick den behövliga tillsynen. (Kol. 1:18; Matt. 24:45—47; 28:18) Slavklassen var å sin sida förpliktad att under bön söka Guds ledning och följa de anvisningar som tydligt fastställts i Guds inspirerade ord och att med hjälp av dem avgöra vilka som var kvalificerade att få tjänstebefattningar.

Eftersom Kristus skulle använda den trogne och omdömesgille slaven som sitt synliga redskap (och eftersom förhållandena i den nutida historien, som vi redan har begrundat, visar att denne ”slav” använder Sällskapet Vakttornet som ett juridiskt organ), förklarade Vakttornet att ett teokratiskt tillvägagångssätt skulle kräva att alla förordnanden till tjänsteuppgifter gjordes genom detta redskap. Alldeles som församlingarna i det första århundradet erkände den styrande kretsen i Jerusalem, skulle församlingarna i vår tid inte få andlig framgång utan central tillsyn. — Apg. 15:2—30; 16:4, 5.

För att man skulle se saker och ting i rätt perspektiv påpekades det emellertid att när Vakttornet talade om ”Sällskapet”, avsågs inte det blott och bart juridiska organet, utan kretsen av smorda kristna som hade bildat detta juridiska redskap och använde sig av det. Uttrycket ”Sällskapet” stod således för den trogne och omdömesgille slaven och dess styrande krets.

När församlingarna i London, New York, Chicago och Los Angeles hade blivit så stora att det var tillrådligt att dela dem i mindre grupper, hade dessa församlingar, redan innan artiklarna med rubriken ”Organisation” publicerades i Vakttornet år 1938, begärt att Sällskapet skulle utse alla deras tjänare. I Vakttornet för 15 augusti 1938 (på engelska 15 juni) uppmanades nu alla andra församlingar att göra detsamma. Därför föreslogs följande resolution:

”Vi, som utgöra en grupp av Guds folk, vilket uttagits för hans namn, och som nu befinna oss i ......... . , inse att Guds styrelse är en ren teokrati och att Kristus Jesus är i templet och har till fullo hand om och kontroll över Jehovas synliga organisation såväl som den osynliga och att Sällskapet är Herrens synliga representant på jorden, och därför begära vi, att Sällskapet skall organisera denna grupp för tjänst och utse dess olika tjänare, så att vi alla kunna arbeta tillsammans i frid, rättfärdighet, harmoni och fullständig enhet. Vi bifoga här en lista med namn på personer i denna grupp, som synas oss vara mera helt och fullt mogna och som därför tyckas vara bäst lämpade att intaga de olika befattningarna i och för tjänsten.”l

Så gott som alla församlingar av Jehovas vittnen samtyckte villigt till detta. De få enskilda personer som höll sig tillbaka upphörde snart att ta del i att förkunna om Guds kungarike och upphörde således att vara Jehovas vittnen.

Nyttan av teokratisk ledning

Om de enskilda församlingarna lokalt skulle avgöra lärofrågor, normer för uppförandet, organisatoriska förhållanden och tillvägagångssätt för vittnandet, säger det sig självt att organisationen snart skulle förlora sin identitet och enhet. Bröderna skulle lätt kunna splittras av sociala, kulturella och nationella olikheter. En teokratisk ledning däremot skulle säkerställa att nyttan av det andliga framåtskridandet utan hinder kom alla församlingarna världen över till godo. På så sätt skulle den äkta enhet som Jesus bad skulle råda bland hans sanna efterföljare bli en verklighet, och det evangeliseringsarbete som han gav befallning om skulle kunna fullgöras. — Joh. 17:20—22.

Somliga har emellertid gjort gällande att J. F. Rutherford genom att förespråka denna organisatoriska förändring helt enkelt försökte vinna större kontroll över Jehovas vittnen och att han vidtog denna åtgärd bara för att hävda sin egen myndighet. Förhöll det sig verkligen så? Det råder inget tvivel om att broder Rutherford var en man med bestämda åsikter. Han talade kraftfullt och kompromisslöst till förmån för det han menade var sanningen. Han kunde vara ganska brysk i situationer där han märkte att några var mer intresserade av sin egen ställning än av Herrens verk. Men broder Rutherford var uppriktigt ödmjuk inför Gud. Som Karl Klein, som blev medlem av den styrande kretsen år 1974, senare skrev: ”En ... sak som kom mig att hålla av broder Rutherford så mycket var hans böner vid vår morgontillbedjan. Fast han hade en så kraftfull röst, lät han precis som en liten pojke som talar med sin pappa, när han vände sig till Gud i bön. Vilket fint förhållande till Jehova detta uppenbarade!” Broder Rutherford var helt övertygad om vad som var Jehovas synliga organisation, och han gjorde allt för att försäkra sig om att ingen människa eller grupp människor skulle kunna hindra bröderna på någon enskild plats från att få full nytta av den andliga mat och ledning som Jehova gav sina tjänare.

Även om broder Rutherford tjänade som Sällskapet Vakttornets president i 25 år och lade ner all sin kraft på att främja organisationens arbete, var han inte Jehovas vittnens ledare och hade inte heller någon önskan att vara det. Kort före sin död talade han vid ett konvent i Saint Louis i Missouri år 1941 om frågan om ledarskap och sade: ”Jag önskar låta alla främlingar, som äro här, få veta vad ni tänker om att en människa skulle vara er ledare, och det på ett sådant sätt att de inte glömma det. Varenda gång som någonting uppstår och börjar tillväxa, säger folk, att det är en människa som är ledare och har många anhängare. Om det finns någon här bland dessa åhörare, som anser att jag, den man som står här, är Jehovas vittnens ledare, så säg Ja.” En påtaglig tystnad följde, endast bruten av ett eftertryckligt ”Nej” från flera i åhörarskaran. Talaren fortsatte: ”Om ni som äro här tro, att jag endast är en av Herrens tjänare och att vi arbeta tillsammans skuldra vid skuldra i enighet för att tjäna Gud och Kristus, så säg Ja.” Det ljöd ett unisont och öronbedövande ”Ja!” från de församlade. Följande månad reagerade en åhörarskara i England på exakt samma sätt.

I en del trakter började man snabbt märka nyttan av en teokratisk organisation. På andra håll tog det längre tid; de som inte visade sig vara mogna, ödmjuka tjänare avsattes med tiden, och andra förordnades i deras ställe.

Men allteftersom de teokratiska tillvägagångssätten blev mer inarbetade, kunde Jehovas vittnen glädja sig över att få erfara det som förutsagts i Jesaja 60:17. Här beskriver Jehova i bildspråk de förbättrade förhållanden som skulle komma att råda bland hans tjänare. Han säger: ”I stället för kopparen kommer jag att föra in guld, och i stället för järnet kommer jag att föra in silver, och i stället för träet koppar och i stället för stenarna järn; och jag skall insätta frid som dina tillsyningsmän och rättfärdighet som dina arbetsledare.” Detta beskriver inte vad människor skulle göra, utan vad Gud själv skulle göra och vilken nytta hans tjänare skulle ha av att rätta sig efter det. Det måste råda frid bland dem, och kärlek till rättfärdigheten måste vara den kraft som driver dem att tjäna.

Maud Yuille, hustru till avdelningskontorets tillsyningsman i Brasilien, skrev till broder Rutherford: ”Artikeln ’Organisation’ i The Watchtower för 1 och 15 juni [1938] driver mig att skriva några få ord till dig, vars trogna tjänst Jehova gör bruk av, för att uttrycka min tacksamhet mot Jehova för den underbara ordning han har fastställt för sin synliga organisation, så som den beskrivs i dessa två nummer av The Watchtower. ... Vilken befrielse att det nu är slut på ’självstyret’, ’kvinnorörelsen’ och andra oskriftenliga tillvägagångssätt och företeelser som har tvingat somliga själar till underkastelse under lokala uppfattningar och personliga värderingar i stället för under ... [Jehova Gud och Jesus Kristus] och därigenom dragit smälek över Jehovas namn. Visserligen är det först ’på senare tid som Sällskapet har betecknat alla i organisationen som ”tjänare”’, men jag har lagt märke till att du redan i många år i din korrespondens med bröderna har betecknat dig själv som ’er broder och tjänare, genom Hans nåd’.”

Avdelningskontoret i Storbritannien kommenterade denna organisatoriska förändring på följande sätt: ”Det var ganska häpnadsväckande vilken god verkan detta fick. Den poetiska och profetiska beskrivningen av detta i Jesaja, kapitel sextio, är full av skönhet, men den är på intet sätt överdriven. Alla i sanningen talade om det. Det var det stående samtalsämnet. Alla kände sig styrkta och upplivade — redo att kämpa vidare i en målinriktad strid. Medan spänningen i världen ökade, överflödade glädjen över det teokratiska styret.”

Resande tillsyningsmän styrker församlingarna

Den tjänst som resande tillsyningsmän utförde bidrog ytterligare till att binda organisationen samman. I det första århundradet var aposteln Paulus på ett framträdande sätt engagerad i sådan verksamhet. Tidvis tog också sådana män som Barnabas, Timoteus och Titus del i den. (Apg. 15:36; Fil. 2:19, 20; Tit. 1:4, 5) De var alla nitiska evangelieförkunnare. Dessutom uppmuntrade de församlingarna genom sina tal. När det uppstod frågor som kunde påverka församlingarnas endräkt, blev dessa förelagda den centrala styrande kretsen. När de som var betrodda med ansvar sedan ”färdades vidare genom städerna, överlämnade de till dem som var där de förordningar till efterlevnad som hade beslutats om av apostlarna och de äldre männen som var i Jerusalem”. Med vilket resultat? ”Församlingarna [fortsatte] verkligen att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag.” — Apg. 15:1—16:5; 2 Kor. 11:28.

Redan under 1870-talet besökte broder Russell grupper av bibelforskare — såväl små grupper på två eller tre som större grupper — för att bygga upp dem andligen. Under 1880-talet deltog också en del andra bröder i detta arbete. År 1894 började Sällskapet mera regelbundet låta kvalificerade talare företa sådana resor för att hjälpa bibelforskarna att växa till i kunskap och i uppskattning av sanningen och för att dra dem närmare varandra.

Om möjligt skulle talaren tillbringa en dag eller kanske flera dagar tillsammans med en grupp och hålla ett eller två offentliga tal och sedan besöka mindre grupper och enskilda individer för att dryfta några av de djupare tingen i Guds ord. Man strävade efter att låta varje grupp i Förenta staterna och Canada få besök två gånger om året, fast vanligtvis inte av samme broder. När man utvalde dessa resande talare, lade man stor vikt vid saktmodighet, ödmjukhet och en klar förståelse av sanningen förutom trofasthet mot den sanna läran och förmåga att undervisa om den med klarhet. De fick naturligtvis inte betalt för sin tjänst. Bröderna på de platser de kom till gav dem mat och husrum, och efter behov hjälpte Sällskapet dem med resekostnaderna. De blev kända som pilgrimer.

Många av dessa resande representanter för Sällskapet var högt älskade av dem de betjänade. A. H. Macmillan, som var från Canada, kommer man ihåg som en broder för vilken Guds ord var ”som en brinnande eld”. (Jer. 20:9) Han måste helt enkelt få tala om Guds ord, och han gjorde det också. Ja, han talade till åhörarskaror inte bara i Canada, utan också i många delar av Förenta staterna och i andra länder. En annan pilgrim, William Hersee, minns man särskilt för att han visade barn och ungdomar särskild uppmärksamhet. Hans böner gjorde också ett bestående intryck, eftersom de återspeglade en djup andlig insikt som rörde hjärtat hos både unga och gamla.

Det var inte lätt för pilgrimerna att resa på den tiden. För att betjäna en grupp i närheten av Klamath Falls i Oregon i Förenta staterna reste Edward Brenisen först med tåg, därefter en hel natt med diligens och till slut på en vagn som skumpade och skakade så att han trodde att benen i kroppen skulle knäckas, innan han kom fram till den gård uppe i bergen där han skulle träffa bröderna. Tidigt på morgonen dagen efter mötet ordnade en broder en häst åt honom, så att han kunde rida de cirka 10 milen till närmaste järnvägsstation och därifrån resa vidare till nästa uppdrag. Det var ett strävsamt liv, men pilgrimernas ansträngningar gav goda resultat. Jehovas tjänare blev styrkta och förenade i sin förståelse av Guds ord, och de drogs närmare varandra, även om de bodde långt ifrån varandra.

År 1926 började broder Rutherford genomföra en del förändringar i pilgrimernas arbete. Dessa förändringar innebar att pilgrimerna inte bara skulle vara resande talare, utan också resande tillsyningsmän som skulle främja församlingarnas tjänst på fältet. För att framhäva deras nya ansvarsuppgifter började man år 1928 kalla dem regionala tjänstedirektörer (i Sverige: tjänsteorganisatörer). De samarbetade med bröderna i församlingarna och grupperna och gav dem personlig vägledning i tjänsten på fältet. Vid den här tiden var det möjligt för dem att besöka varje församling i Förenta staterna och i några andra länder ungefär en gång om året, och de höll också kontakt med enskilda individer och små grupper som ännu inte hade blivit organiserade för tjänsten.

Under de följande åren genomgick de resande tillsyningsmännens arbete större och mindre förändringar.a Det blev mycket mer omfattande år 1938, när alla tjänarna i församlingarna började förordnas teokratiskt. Församlingarna fick nu besök med jämna mellanrum under de närmast följande åren, och det gav de resande tillsyningsmännen tillfälle att ge personlig övning åt var och en av de förordnade tjänarna och att ge alla mer hjälp i tjänsten på fältet. År 1942, innan de resande tillsyningsmännen efter ett uppehåll på nytt sändes ut till församlingarna, fick de grundlig utbildning, så att deras arbete kunde utföras mera enhetligt. Deras besök var förhållandevis korta (en till tre dagar, beroende på församlingens storlek). Under den tiden granskade de församlingens handlingar, sammanträffade med alla tjänarna för att ge råd alltefter behov, höll ett eller flera tal till församlingen och tog ledningen i tjänsten på fältet. År 1946 förlängdes besöken till en vecka i varje församling.

Den här anordningen med besök i församlingarna kompletterades år 1938 med en resande tjänare i en ny roll. Han fick i uppgift att betjäna ett större område och med vissa mellanrum tillbringa en vecka tillsammans med var och en av de bröder som besökte församlingarna i en zon (numera krets). Under sitt besök medverkade han i programmet vid en sammankomst, ett zonuppbåd, som alla församlingarna i den zonen var med vid.b Den här anordningen utgjorde en kraftig stimulans för bröderna och erbjöd regelbundet återkommande tillfällen till dop av nya lärjungar.

”Någon som älskar tjänsten”

En av dem som började ta del i denna tjänst år 1936 var John Booth, som år 1974 blev medlem av den styrande kretsen. När han blev intervjuad som en tilltänkt resande tillsyningsman, sades det till honom: ”Det är inte duktiga talare vi behöver, utan bara någon som älskar tjänsten och tar ledningen i den och som talar om tjänsten vid mötena.” Och broder Booth älskade verkligen tjänsten för Jehova. Sedan år 1928 hade han nitiskt tjänat som pionjär, och han sporrade andra till nitälskan för evangeliseringsarbetet både genom sitt exempel och genom sina uppmuntrande ord.

Den första församling han besökte låg i Easton i Pennsylvania. Det var i mars 1936. Han skrev senare: ”Jag kom vanligtvis till en plats lagom till tjänsten på fältet på förmiddagen; tidigt på kvällen hade jag sedan ett möte med tjänarna i gruppen och därefter ett annat möte med hela gruppen. Jag stannade vanligtvis bara två dagar hos en grupp och bara en dag hos en mindre grupp; ibland besökte jag sex sådana grupper på en vecka. Jag var ständigt på resande fot.”

Två år senare, år 1938, fick han som resande tjänare en ny uppgift, nämligen att varje vecka ta hand om ett zonuppbåd (motsvarigheten till våra dagars kretssammankomst). Dessa sammankomster bidrog till att styrka bröderna under en tid då förföljelsen tilltog i flera områden. Broder Booth berättar om den här tiden och de olika ansvarsuppgifter han hade: ”Samma vecka [som jag var vittne i ett mål i vilket omkring 60 Jehovas vittnen i Indianapolis i Indiana var anklagade för omstörtande verksamhet] var jag en av de svarande i ett annat mål i Joliet i Illinois och ombud för en broder i ännu ett mål i Madison i Indiana, och dessutom hade jag hand om ett zonuppbåd varje veckoslut.”

Två år efter det att man år 1946 på nytt hade börjat hålla zonuppbåd (som nu kallades kretssammankomster) var Carey Barber bland dem som förordnades som områdestjänare. Han hade redan varit medlem av Betelfamiljen i Brooklyn i New York i 25 år. Hans första område omfattade hela västra delen av Förenta staterna. I början reste han omkring 160 mil mellan sammankomsterna varje vecka. Allteftersom församlingarna växte i antal och storlek minskade avstånden, och längre fram hölls ofta flera kretssammankomster inom ett och samma storstadsområde. Efter 29 år som resande tillsyningsman blev broder Barber år 1977 inbjuden att återvända till världshögkvarteret, nu som medlem av den styrande kretsen.

Under tider av krig och intensiv förföljelse har resande tillsyningsmän ofta riskerat sin frihet och rentav livet för att sörja för sina bröders andliga välfärd. Under den tid nazisterna ockuperade Belgien fortsatte André Wozniak att besöka församlingarna och hjälpte till att förse dem med litteratur. Gestapo var ofta hack i häl på honom, men de lyckades aldrig gripa honom.

I slutet av 1970-talet levde befolkningen i Rhodesia (nu Zimbabwe) i fruktan, och under en period av inbördeskrig var det mycket svårt och riskabelt att resa från en plats till en annan. Men Jehovas vittnens resande tillsyningsmän visade sig vara kärleksfulla herdar och tillsyningsmän som var ”som ett gömställe undan vinden” för sina bröder. (Jes. 32:2) En del gick till fots i dagar genom bushen, tog sig uppför och nerför berg, korsade farliga floder och sov under bar himmel — allt för att nå isolerade församlingar och förkunnare och uppmuntra dem att förbli fasta i tron. En av dessa tillsyningsmän var Isaiah Makore, som med knapp nöd undkom när kulorna ven över huvudet på honom under en strid mellan regeringssoldater och ”frihetskämpar”.

Andra resande tillsyningsmän har under många år tjänat organisationen på det internationella planet. Sällskapet Vakttornets presidenter har ofta rest till andra länder för att uppmärksamma organisatoriska behov och för att tala vid sammankomster. Sådana besök har i hög grad hjälpt Jehovas vittnen överallt att inse att de tillhör ett internationellt brödraskap. I synnerhet broder Knorr reste regelbundet runt och besökte varje avdelningskontor och missionärshem. När organisationen växte, indelades hela världen i tio internationella zoner, och den 1 januari 1956 började kvalificerade bröder under presidentens ledning ta del i den här tjänsten, så att den kunde fortsätta att utföras regelbundet. Zontillsyningsmännens besök, som nu görs under tillsyn av den styrande kretsens kommitté för tjänsten på fältet, fortsätter att bidra till organisationens världsvida enhet och framåtskridande.

En annan betydelsefull utveckling har också bidragit till att organisationen har den uppbyggnad den har i dag.

Ytterligare teokratisk rättning

Mitt under andra världskriget, den 8 januari 1942, dog Joseph F. Rutherford, och Nathan H. Knorr blev Sällskapet Vakttornets tredje president. Organisationen var utsatt för stark press på grund av förbud mot dess verksamhet i många länder, pöbelvåld under patriotismens täckmantel och arresteringar av förkunnare som spred biblisk litteratur i sin offentliga predikotjänst. Skulle en förändring i administrationen resultera i att verksamheten hämmades vid en så kritisk tidpunkt? De ansvariga bröderna vände sig till Jehova för att få hans vägledning och välsignelse. Eftersom de önskade följa Guds ledning, undersökte de på nytt organisationens uppbyggnad för att se om det fanns områden där den kunde vara i närmare överensstämmelse med Jehovas vägar.

År 1944 hölls en så kallad tjänstesammankomst i Pittsburgh i Pennsylvania i samband med Sällskapet Vakttornets årsmöte. Den 30 september, före årsmötet, hölls en serie mycket betydelsefulla tal som handlade om vad Bibeln säger om Jehovas tjänares organisation.c Uppmärksamheten riktades på den styrande kretsen. Det underströks vid detta tillfälle att teokratiska principer måste gälla för alla organ som den trogne och omdömesgille slavens klass använder. Det förklarades att den lagligen inregistrerade sammanslutningen inte hade alla Guds ”invigda” tjänare som medlemmar. Den representerade dem endast och fungerade som ett juridiskt redskap för dem. Men eftersom Sällskapet var det förlag eller det organ som användes till att förse Jehovas vittnen med litteratur som innehöll andlig upplysning, var den styrande kretsen följdriktigt och med nödvändighet mer eller mindre identisk med detta juridiska sällskaps ledning och styrelse. Tillämpades teokratiska principer helt och fullt när det gällde dess angelägenheter?

Enligt Sällskapets stadgar gällde den ordningen att varje bidrag på 10 amerikanska dollar gav bidragsgivaren rätt att avge en röst vid val av Sällskapets styrelsemedlemmar. Man tyckte kanske att sådana bidrag vittnade om äkta intresse för organisationens verksamhet. Men den här ordningen medförde vissa problem. Broder Knorr, Sällskapets president, förklarade: ”Av bestämmelserna i Sällskapets stiftelseurkund [stadgar] kan det synas som om någons medlemskap i den styrande organisationen vore beroende av vederbörandes bidrag till Sällskapet i juridisk mening. Men enligt Guds vilja kunde det inte vara så bland hans sanna utvalda folk.”

Charles Taze Russell, som under de 32 första åren av Sällskapets tillvaro var den främste i den styrande kretsen, var helt visst den som lämnade de största bidragen till Sällskapet både i fråga om penningmedel och i fråga om fysiska och mentala krafter. Men det var inte penningbidrag som avgjorde hur Herren brukade honom. Det var hans fullständiga och oreserverade överlämnande, hans outtröttliga nit, hans orubblighet i sin ståndpunkt för Guds kungarike och hans obrytbara lojalitet och trohet som i Guds ögon gjorde honom lämplig för tjänsten. Med avseende på den teokratiska organisationen är denna regel tillämplig: ”Gud [har] satt lemmarna i kroppen, var och en av dem, alldeles som han har velat.” (1 Kor. 12:18) Broder Knorr förklarade: ”Sällskapets stiftelseurkund föreskrev emellertid, att medlemsbevis som medförde rösträtt skulle tilldelas dem som bidrogo med penningmedel till Sällskapets verksamhet, och denna bestämmelse var i viss mån ägnad att fördunkla eller inkräkta på den Teokratiska principen med avseende på styrelsesättet, och den innebar också möjligheter att sätta denna princip i fara eller skapa hinder för den.”

Vid årsmötet den 2 oktober 1944 beslöt därför Sällskapets röstberättigade medlemmar enhälligt att Sällskapets stadgar skulle revideras och föras i närmare överensstämmelse med teokratiska principer. Sällskapet skulle inte längre ha ett obegränsat antal medlemmar, utan antalet skulle ligga mellan 300 och 500, och alla dessa skulle vara män som var utvalda av styrelsen, inte på grundval av penningbidrag, utan därför att de var mogna, aktiva, trogna vittnen för Jehova, vilka tjänade på heltid inom organisationen eller var aktiva Ordets förkunnare i Jehovas vittnens församlingar. Dessa medlemmar skulle genom röstning utse styrelsen, och styrelsen skulle sedan välja vilka som skulle bekläda de tre ledande posterna som president, vicepresident och sekreterare/kassaförvaltare. Den nya ordningen trädde i kraft följande år, den 1 oktober 1945. Denna förändring har visat sig vara ett stort skydd i en tid när fientligt sinnade element ofta genom manipulationer i olika affärsangelägenheter har försökt ta kontroll över företag och sammanslutningar för att sedan omstrukturera dem för sina egna syften.

Det var uppenbart att Jehova välsignade dessa steg hänemot full överensstämmelse med teokratiska principer. Trots den intensiva press som organisationen utsattes för under andra världskriget fortsatte antalet förkunnare av Riket att växa. Utan uppehåll fortsatte de ihärdigt att vittna om Guds kungarike. Från år 1939 till år 1946 ökade antalet Jehovas vittnen med hela 157 procent, och de började förkunna de goda nyheterna i sex nya länder. Under de följande 25 åren ökade antalet aktiva vittnen med ytterligare nära 800 procent, och de rapporterade regelbunden verksamhet i ytterligare 86 länder.

Särskild utbildning för tillsyningsmän

Några utomstående iakttagare ansåg att normerna oundvikligen skulle luckras upp allteftersom organisationen blev större. Men Bibeln hade förutsagt att rättfärdighet och frid skulle råda bland Jehovas tjänare. (Jes. 60:17) Detta skulle kräva att ansvariga tillsyningsmän fick grundlig och fortlöpande undervisning i Guds ord, att alla hade en klar förståelse av Jehovas rättsliga normer och att dessa normer tillämpades konsekvent. Sådan undervisning har getts. Vakttornet har fortlöpande innehållit en grundlig genomgång av Guds rättfärdiga krav, och detta stoff har systematiskt studerats av varje församling av Jehovas vittnen världen över. Tillsyningsmännen för hjorden har dessutom fått en mängd ytterligare undervisning.

I samband med internationella sammankomster har de ledande tillsyningsmännen vid Sällskapets avdelningskontor sammankallats för att få särskild utbildning. Från år 1961 till år 1965 hölls det i New York särskilda kurser på åtta till tio månader för dessa tillsyningsmän. Från år 1977 till år 1980 hölls en ny serie kurser för dem, den här gången fem veckor långa. Undervisningen omfattade ett studium av alla Bibelns böcker vers för vers, förutom en genomgång av organisatoriska frågor och olika metoder för att främja predikandet av de goda nyheterna. Det finns inga nationalistiska söndringar bland Jehovas vittnen. Oavsett var de bor, följer de samma höga bibliska normer och tror och lär detsamma.

Krets- och områdestillsyningsmännen har också fått röna särskild uppmärksamhet. Många av dem har blivit undervisade vid Vakttornets Bibelskola Gilead eller vid någon av skolans filialer i andra länder. Med jämna mellanrum samlas de också vid Sällskapets avdelningskontor eller på andra lämpliga platser till seminarier som varar några dagar eller en vecka.

År 1959 trädde en annan utomordentlig föranstaltning i funktion. Det var Skolan i Rikets tjänst, som hölls för krets- och områdestillsyningsmän och för tillsyningsmän i församlingarna. Till en början varade kursen en hel månad. Sedan den hade varit i gång ett år i Förenta staterna, översattes kursmaterialet till andra språk och användes efter hand runt om i världen. Eftersom det inte var möjligt för alla tillsyningsmän att vara borta från sitt förvärvsarbete en hel månad, började man år 1966 hålla skolan som en tvåveckorskurs.

Den här skolan var inte ett slags prästseminarium, där män utbildades som en förberedelse för sin ordination. Skolans elever var redan ordinerade Ordets förkunnare. Många av dem hade varit tillsyningsmän och herdar för hjorden i årtionden. Studiekursen gav dem tillfälle att i detalj dryfta Guds ords anvisningar för deras arbete. Det lades stor vikt vid tjänsten på fältet och hur man skulle kunna utföra den effektivt. På grund av förändrade moralnormer i världen användes också mycket tid till att dryfta hur man skulle kunna upprätthålla Bibelns moralnormer. Den här kursen har på senare tid följts upp med seminarier vartannat eller vart tredje år och med nyttiga möten som de resande tillsyningsmännen håller med de lokala äldste flera gånger om året. Dessa möten ger tillfälle att särskilt uppmärksamma aktuella behov. De är ett skydd mot varje avvikelse från Bibelns normer, och de bidrar till att situationer som uppstår i församlingarna behandlas lika överallt.

Jehovas vittnen tar uppmaningen i 1 Korinthierna 1:10 till hjärtat: ”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” Detta är inte en framtvingad likformighet; det är ett resultat av undervisning om Guds vägar som beskrivs i Bibeln. Jehovas vittnen finner glädje i Guds vägar och hans uppsåt. Om några inte längre har lust att leva efter Bibelns normer, står det dem fritt att lämna organisationen. Men om några börjar predika andra trosuppfattningar eller ringaktar Bibelns moralnormer, ingriper tillsyningsmännen för att skydda hjorden. Organisationen tillämpar Bibelns råd: ”[Håll] ögonen på dem som vållar söndringar och ger orsaker till fall, tvärtemot den lära som ni har inhämtat; undvik dem.” — Rom. 16:17; 1 Kor. 5:9—13.

Enligt Bibelns profetior skulle Gud skapa just ett sådant tillstånd bland sina tjänare, ett tillstånd i vilket rättfärdighet skulle frodas och bära frid som frukt. (Jes. 32:1, 2, 17, 18) Dessa förhållanden tilltalar starkt människor som älskar det som är rätt.

Hur många rättfärdighetsälskande människor kommer att samlas in före den gamla ordningens slut? Jehovas vittnen vet inte det. Men Jehova vet vad hans verk kommer att kräva, och i sin egen tid och på sitt eget sätt ser han till att hans organisation är rustad att utföra det.

Förberedelser för explosionsartad tillväxt

När man under den styrande kretsens ledning gjorde efterforskningar för att utarbeta uppslagsverket Aid to Bible Understanding (Hjälp till att förstå Bibeln), riktades ännu en gång uppmärksamheten på det sätt på vilket den kristna församlingen var organiserad i det första århundradet. Ett noggrant studium gjordes av sådana bibliska uttryck som ”äldre man”, ”äldste”, ”tillsyningsman” och ”tjänare”. Kunde den nutida organisationen av Jehovas vittnen formas mera helt och fullt efter det mönster som hade bevarats i Bibeln som ett rättesnöre?

Jehovas tjänare var fast beslutna att fortsätta att följa Guds ledning. Vid en serie sammankomster som hölls år 1971 riktades uppmärksamheten på hur den tidiga kristna församlingen styrdes. Det påpekades att ordet pre·sbỵ·te·ros (äldre man, äldste) i bibliskt språkbruk inte bara betecknade äldre personer och att det inte heller användes om alla i församlingarna som var andligt mogna. Det användes särskilt i en officiell betydelse om församlingarnas tillsyningsmän. (Apg. 11:30; 1 Tim. 5:17; 1 Petr. 5:1—3) Dessa män erhöll sina ställningar genom ett förordnande, i överensstämmelse med krav som kom att ingå i de inspirerade Skrifterna. (Apg. 14:23; 1 Tim. 3:1—7; Tit. 1:5—9) Där det fanns flera kvalificerade män, fanns det mer än en äldste i församlingen. (Apg. 20:17; Fil. 1:1) De utgjorde ”kretsen av äldre män”, som alla hade samma officiella ställning; det var ingen av dem som var mer framträdande eller hade större makt i församlingen än de övriga. (1 Tim. 4:14) Till att bistå de äldste, förklarades det, förordnade man ”biträdande tjänare”, i överensstämmelse med de krav som aposteln Paulus nämnde. — 1 Tim. 3:8—10, 12, 13.

Det vidtogs snabbt åtgärder för att föra organisationen i samklang med detta bibliska mönster. Man började med den styrande kretsen själv. Antalet medlemmar utökades till att omfatta fler än de sju som i egenskap av styrelsemedlemmar i Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania hade tjänat som en styrande krets för Jehovas vittnen. Inget bestämt medlemsantal fastställdes för den styrande kretsen. År 1971 var det 11; under några år var det så många som 18; år 1992 var det 12. De är alla män som är smorda av Gud till att vara Jesu Kristi medarvingar. De 12 som tjänade som medlemmar av den styrande kretsen år 1992 hade vid den tiden tillsammans använt över 728 år i heltidstjänsten som Jehova Guds tjänare.

Den 6 september 1971 blev det bestämt att uppgiften som ordförande vid den styrande kretsens möten skulle rotera årligen bland kretsens medlemmar i alfabetisk ordning efter efternamn. Detta trädde i kraft den 1 oktober. Den styrande kretsens medlemmar började också turas om att presidera i samband med morgontillbedjan en vecka i taget och att leda studiet av Vakttornet för medarbetarna vid högkvarteret.d Denna anordning trädde i kraft den 13 september 1971, när Frederick W. Franz ledde programmet för morgontillbedjan vid Sällskapets högkvarter i Brooklyn i New York.

Året därpå började man förbereda förändringar när det gällde tillsynen över församlingarna. Det skulle inte längre vara bara en enda församlingstjänare som assisterades av ett bestämt antal andra tjänare. Män som enligt Bibeln var kvalificerade skulle förordnas att tjäna som äldste. Andra som uppfyllde de bibliska kraven skulle förordnas till biträdande tjänare. Detta gav ett större antal bröder möjlighet att ha hand om ansvarsuppgifter i församlingen och således vinna värdefull erfarenhet. Ingen bland Jehovas vittnen anade då att antalet församlingar skulle öka med 156 procent under de kommande 21 åren och uppgå till sammanlagt 69.558 år 1992. Men församlingens huvud, Herren Jesus Kristus, var tydligtvis i färd med att förbereda för vad som skulle komma.

Under första hälften av 1970-talet övervägde man noga ännu en omorganisering av den styrande kretsen. Ända sedan Zion’s Watch Tower Tract Society inregistrerades år 1884, hade utgivningen av litteratur, tillsynen över det världsvida evangeliseringsarbetet och organiserandet av skolor och sammankomster sorterat under Sällskapets president och hans kontor. Men efter ingående analyser och diskussioner av detaljer under många månader antogs enhälligt en ny ordning den 4 december 1975. Det bildades sex kommittéer som utgjordes av medlemmar av den styrande kretsen.

Ordförandens kommitté (som utgörs av den styrande kretsens ordförande innevarande år, föregående års ordförande och nästföljande års ordförande) tar emot rapporter om allvarliga krissituationer, katastrofer och förföljelsekampanjer och ser till att den styrande kretsen snabbt tar itu med dessa problem. Författarkommittén har tillsyn över beredandet av den andliga födan i form av litteratur, ljudband och videokassetter till nytta för Jehovas vittnen och allmänheten; den har också tillsyn över arbetet med att översätta detta material till flera hundra språk. Undervisningskommittén har tillsyn över skolor och sammankomster, både krets- och områdessammankomster och internationella sammankomster, för Jehovas folk samt undervisningen av Betelfamiljerna och sammanställandet av det material som skall användas till dessa ändamål. Kommittén för tjänsten på fältet har tillsyn över alla områden av evangeliseringsarbetet, däribland församlingarnas och de resande tillsyningsmännens verksamhet. Tryckning, utgivning och utsändning av litteratur samt drift och skötsel av tryckerier och handläggning av juridiska frågor och affärsangelägenheter står under tillsyn av utgivarkommittén. Och kommittén för personalärenden har tillsyn över de anordningar som görs för att ge Betelfamiljernas medlemmar personlig och andlig hjälp och ansvarar för att inbjuda andra att börja tjäna som medlemmar av Betelfamiljerna världen över.

Dessutom finns det olika kommittéer som har tillsyn över tryckerier, Betelhem och lantgårdar som är knutna till världshögkvarteret. I dessa kommittéer gör den styrande kretsen i stor utsträckning bruk av de förmågor som medlemmar av den ”stora skaran” äger. — Upp. 7:9, 15.

Det gjordes också förändringar i tillsynen över Sällskapets avdelningskontor. Sedan den 1 februari 1976 har varje avdelningskontor haft en kommitté bestående av tre eller fler medlemmar, beroende på avdelningskontorets behov och storlek. Under den styrande kretsens ledning har dessa kommittéer tillsyn över Rikets verk i sitt område.

År 1992 ordnades det med att den styrande kretsen fick ytterligare hjälp genom att ett antal medhjälpare, huvudsakligen från den stora skaran, förordnades till att delta i de möten som författarkommittén, undervisningskommittén, kommittén för tjänsten på fältet, utgivarkommittén och kommittén för personalärenden håller och i dessa kommittéers arbete.e

Denna fördelning av ansvaret har visat sig vara till stor nytta. Tillsammans med de förändringar som redan har gjorts i församlingarna har den medverkat till att avlägsna allt som skulle kunna hindra någon att inse att Kristus är församlingens huvud. Det har också visat sig vara mycket fördelaktigt att flera bröder rådgör med varandra i frågor som påverkar Rikets verk. Dessutom har denna omorganisation gjort det möjligt att ge behövlig tillsyn i de många områden där det har uppstått ett trängande behov på grund av att organisationen där har upplevt en explosionsartad tillväxt. För länge sedan förutsade Jehova genom profeten Jesaja: ”Den lille, han kommer att bli till tusen, och den ringe till en mäktig nation. Jag själv, Jehova, kommer att påskynda det i dess egen tid.” (Jes. 60:22) Han har inte endast påskyndat arbetet, utan han har också gett den vägledning som hans synliga organisation har behövt för att kunna ta hand om tillväxten.

Det som intresserar Jehovas vittnen mer än något annat är det arbete som Gud har gett dem att utföra under dessa sista dagar för den gamla världen, och de är väl organiserade för att fullgöra det. Jehovas vittnen ser omisskännliga bevis för att denna organisation är Guds verk, inte människors, och att Guds egen Son, Jesus Kristus, leder den. Som regerande kung kommer Jesus att tryggt föra sina trogna undersåtar genom den kommande stora vedermödan och se till att de är organiserade för att på ett effektivt sätt utföra Guds vilja i det kommande tusenårsriket.

[Fotnoter]

Från år 1938 till och med år 1941 fungerade resande tjänare (på engelska: regional servants) i en ny uppgift, som innebar att de regelbundet betjänade lokala sammankomster, där vittnen från ett begränsat område (en zon) kom tillsammans för att övervara ett särskilt program. När denna verksamhet återupptogs år 1946, blev dessa resande tillsyningsmän kända som områdestjänare; nu kallas de områdestillsyningsmän.

[Infälld text på sidan 204]

Det skulle inte finnas någon prästklass bland dem

[Infälld text på sidan 205]

De försökte inte upprätta en ”jordisk organisation”

[Infälld text på sidan 206]

Hur valdes de äldste?

[Infälld text på sidan 212]

En tjänstedirektör utsågs av Sällskapet

[Infälld text på sidan 213]

Somliga äldste ville inte predika utanför församlingen

[Infälld text på sidan 214]

Leden glesnade, men organisationen stärktes

[Infälld text på sidan 218]

Hur skulle förordnanden göras?

[Infälld text på sidan 220]

Försökte Rutherford helt enkelt vinna större kontroll över Jehovas vittnen?

[Infälld text på sidan 222]

Kontakten upprätthölls med både små och stora grupper

[Infälld text på sidan 223]

De resande tillsyningsmännen fick nya ansvarsuppgifter

[Infälld text på sidan 234]

En utökad styrande krets med roterande ordförandeskap

[Infälld text på sidan 235]

Behövlig tillsyn under en epok av explosionsartad tillväxt

[Ruta på sidan 207]

Varför ändrade han uppfattning?

Då C. T. Russell tillfrågades om varför han hade ändrat uppfattning när det gällde utväljandet av äldste i de olika grupperna av Herrens folk, svarade han:

”Först av allt vill jag skynda mig att försäkra dig om att jag aldrig har gjort anspråk på att vara ofelbar. ... Vi förnekar inte att vi växer i kunskap och att vi nu ser Herrens vilja beträffande äldste eller ledare i de olika små grupperna av hans folk i ett något annorlunda ljus. Vi gjorde det felet i vår bedömning att vi förväntade för mycket av de kära bröderna som tidigt kom med i sanningen och som därför blev de naturliga ledarna för dessa små grupper. Den idealbild vi gärna ville ha av dem var att kunskapen om sanningen skulle göra dem mycket ödmjuka och få dem att inse sin egen obetydlighet och att det var såsom Guds språkrör och därför att de blev brukade av honom som de ägde kunskap som de kunde förmedla till andra. Våra idealförhoppningar var att de i ordets fulla bemärkelse skulle vara exempel för hjorden och att om Herrens försyn skulle föra in i den lilla gruppen en eller flera som var lika kompetenta, eller mer kompetenta, när det gällde att framföra sanningen, då skulle kärlekens ande leda dem till att ära varandra och ge varandra företräde och därmed hjälpa och sporra varandra till att ta del i tjänsten för församlingen, Kristi kropp.

Med detta i tankarna drog vi den slutsatsen att det större mått av nåd och sanning som nu skulle råda och värdesättas av Herrens invigda folk skulle göra det onödigt för dem att följa den kurs som utstakades av apostlarna i den tidiga församlingen. Vårt misstag var att vi inte insåg att den ordning som skisserades av apostlarna under Guds överinseende är överlägsen vad det vara må som andra kan tänka ut och att församlingen som helhet kommer att behöva de anvisningar som infördes av apostlarna, tills vi alla genom vår förvandling i uppståndelsen görs fullständiga och fullkomliga och är direkt förenade med Herren.

Det gick så småningom upp för oss att vi hade begått ett misstag, då vi bland våra kära bröder i viss grad såg en rivalitetens ande och hos många en önskan att betrakta ledarskapet för mötena som ett ämbete i stället för en tjänst och att utestänga andra bröder och hindra dem att utvecklas till ledare — bröder med samma naturliga förmågor och med lika stor kunskap om sanningen och skicklighet att svinga andens svärd.” — ”Zion’s Watch Tower”, 15 mars 1906, sid. 90.

[Ruta/Bilder på sidorna 208, 209]

Byggnader som Sällskapet använde för hundra år sedan i Pittsburghområdet

Bibelhuset, som ses här, tjänade som högkvarter i 19 år, från år 1890 till år 1909f

Här hade broder Russell sitt arbetsrum

Medlemmar av Bibelhusfamiljen som tjänade här år 1902

I byggnaden fanns ett sätteri (överst till höger), en utsändningsavdelning (nederst till höger), litteraturlager, bostäder för personalen och en samlingssal för omkring 300 personer

[Fotnot]

[Ruta på sidan 211]

Vems verk är det?

Mot slutet av sitt jordiska liv skrev Charles Taze Russell: ”Alltför ofta glömmer Guds folk att Herren själv leder sitt verk. Alltför ofta är inställningen: Vi vill utföra ett verk och få Gud att samarbeta med oss i vårt verk. Låt oss få den rätta synen på saken och inse att Gud har beslutat om ett stort verk och att han håller på att utföra det; att det kommer att ha framgång, helt oberoende av oss och våra ansträngningar; att det är ett stort privilegium som förlänats Guds folk — att få samarbeta med sin Skapare i att genomföra hans planer, hans avsikter och hans anordningar på hans sätt. När vi betraktar saken från den ståndpunkten, bör vi be om och vara vakna för att få lära känna och göra Herrens vilja och vara nöjda med vilken lott vi än får, eftersom det är vår Gud som leder oss. Det är den kurs som Watch Tower Bible and Tract Society har sökt följa.” — ”The Watch Tower”, 1 maj 1915.

[Ruta/Bild på sidan 215]

V.D.M.-frågor

Bokstäverna V.D.M. står för de latinska orden ”Verbi Dei Minister”, en Guds ords tjänare.

År 1916 utarbetade Sällskapet en lista med frågor i bibliska ämnen. De som skulle representera Sällskapet som talare ombads att skriftligen besvara var och en av frågorna. På så sätt kunde Sällskapet få en uppfattning om hur dessa bröder förstod grundläggande bibliska sanningar och vad de tänkte om dem. De skrivna svaren granskades noga av en kommitté av bröder vid Sällskapets kontor. De som ansågs vara kvalificerade som talare skulle ha svarat rätt på minst 85 procent av frågorna.

Senare frågade många äldste, diakoner och andra bibelforskare om de kunde få en lista med frågorna. Med tiden påpekades det att det skulle vara en fördel om klasserna som sina representanter utsåg endast sådana som hade kvalificerat sig som V.D.M.

Att Sällskapet tilldelade någon graden ”Guds ords tjänare” betydde inte att personen i fråga blev ordinerad. Det innebar helt enkelt att en kommitté av bröder vid Sällskapets kontor hade bedömt den personens förståelse av lärofrågor, och i rimlig grad hans rykte, och dragit den slutsatsen att han var värdig att kallas en Guds ords tjänare.

V.D.M.-frågorna löd (ur ”Vakt-Tornet” för 15 februari 1917, sidorna 75, 76):

1) Hvilken var Guds första skaparehandling?

2) Hvad är betydelsen af ordet ”LOGOS”, då det sättes i samband med Guds Son, och hvad menas med orden Fader och Son?

3) När och huru inkom synden i världen?

4) Hvad är det gudomliga straffet, som drabbar syndarna för syndens skull, och hvilka äro syndarna?

5) Hvarför var det nödvändigt för ”LOGOS” att blifva kött, och var han ”inkarnerad”?

6) Af hvilken natur var människan Kristus Jesus från barndomen till döden?

7) Af hvilken natur är Jesus sedan uppståndelsen, och hvad är hans officiella ställning till Jehova?

8) Hvad är Jesu verk under evangelieåldern — från pingsten till nu?

9) Hvad har hittills blifvit gjordt för människovärlden af Jehova Gud, och hvad har gjorts af Jesus?

10) Hvad är Guds afsikt med afseende på församlingen, när den blir fullständig?

11) Hvad är Guds afsikt med afseende på människovärlden?

12) Hvad skall blifva de slutligen oförbätterligas öde?

13) Hvad skall den belöning eller välsignelse blifva, som skall tillfalla människovärlden genom lydnad för Messias’ regering?

14) Genom hvilka steg kan en syndare komma till lifsgemenskap med Kristus och med den himmelske Fadern?

15) Sedan en kristen blifvit aflad af den heliga anden, hvad är då, enligt Guds ord, den väg han bör gå?

16) Har du vändt dig från synden för att tjäna den lefvande Guden?

17) Har du gjort en full invigning af ditt lif och af alla dina krafter och förmågor åt Herren och hans tjänst?

18) Har du symboliserat denna invigning genom nedsänkning i vatten?

19) Har du ”tagit” I. B. S. S:s [Internationella Bibelstudiesällskapets] löfte om ett heligt lif?

20) Har du fullständigt och omsorgsfullt läst de sex delarna af STUDIER I SKRIFTEN?

21) Har du erhållit mycken upplysning och dragit mycken nytta däraf?

22) Tror du, att du har en solid och varaktig bibelkännedom, som skall göra dig dugligare såsom en Herrens tjänare under återstoden af ditt lif?

[Ruta/Bilder på sidorna 216, 217]

Byggnader som användes under den första tiden i Brooklyn

Betelhemmet

Columbia Heights 122—124

Matsalen i Betelhemmet

Tabernaklet

I den här byggnaden vid Hicks Street 17 (som användes från år 1909 till år 1918) fanns kontor, litteraturlager, postavdelning, sätteriutrustning och en hörsal med 800 sittplatser

Hörsalen

De första tryckerierna

Medlemmar av Betelfamiljen som arbetade i tryckeriet vid Myrtle Avenue år 1920 (till höger)

Myrtle Avenue 35 (1920—1922)

Concord Street 18 (1922—1927)

Adams Street 117 (1927— )

[Ruta/Bilder på sidorna 224, 225]

Resande tillsyningsmän — Några få av de många tusen

Canada, 1905—1933

England, 1920—1932

Finland, 1921—1926, 1947—1970

Förenta staterna, 1907—1915

På resa från församling till församling —

Grönland

Venezuela

Lesotho

Mexico

Peru

Sierra Leone

Transportabel bostad i Namibia

Samarbete med förkunnare i tjänsten i Japan

Praktisk rådgivning åt pionjärer på Hawaii

Möte med äldste i Tyskland

Undervisning av en församling i Frankrike

[Ruta/Bild på sidan 229]

De första inregistrerade sammanslutningarna

Zion’s Watch Tower Tract Society. Först bildat år 1881 och sedan lagligen inregistrerat i staten Pennsylvania den 15 december 1884. År 1896 ändrades namnet till Watch Tower Bible and Tract Society. Sedan år 1955 har det varit känt under namnet Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania.

Peoples Pulpit Association. Bildades år 1909 i förbindelse med att Sällskapet flyttade sitt huvudkontor till Brooklyn i New York. År 1939 ändrades namnet till Watchtower Bible and Tract Society, Inc. Sedan år 1956 har det varit känt under namnet Watchtower Bible and Tract Society of New York, Inc.

International Bible Students Association. Inregistrerat i London den 30 juni 1914.

För att uppfylla lagens krav har Jehovas vittnen bildat många andra sammanslutningar och sällskap i olika länder och områden. Men Jehovas vittnen är inte uppdelade i nationella eller regionala organisationer. De är förenade i ett världsomfattande brödraskap.

[Ruta på sidan 234]

Som den ursprungliga kristna sammanslutningen

Den religiösa tidskriften ”Interpretation” skrev i juli 1956: ”I sin organisation och i sitt arbete med att vittna är de [Jehovas vittnen] den grupp som kommer närmast den ursprungliga kristna sammanslutningen. ... Det är få andra grupper som gör ett så omfattande bruk av Bibeln i sina budskap, såväl muntligt som skriftligt, som de gör.”

[Bild på sidan 210]

För att kunna öva bättre tillsyn över arbetet upprättade man avdelningskontor. Det första upprättades i London och var inrymt i den här byggnaden

[Bild på sidan 221]

J. F. Rutherford år 1941. Jehovas vittnen visste att han inte var deras ledare

[Bild på sidan 226]

John Booth, resande tillsyningsman i USA från år 1936 till år 1941

[Bild på sidan 227]

Carey Barber, vars första område omfattade en stor del av Förenta staterna

[Bild på sidan 228]

Broder Knorr besökte regelbundet varje avdelningskontor och missionärshem

[Bild på sidan 230]

De ledande tillsyningsmännen vid Sällskapets avdelningskontor har vid olika tillfällen sammankallats för att få särskild utbildning (New York, 1958)

[Bilder på sidan 231]

Tillsyningsmän i hela världen har fått värdefull undervisning genom Skolan i Rikets tjänst.

Skolan i Rikets tjänst i ett flyktingläger i Thailand år 1978; i Filippinerna år 1966 (överst till vänster)

[Bilder på sidan 232]

Organisatoriska anvisningar har undan för undan getts ut (först på engelska, sedan på andra språk) för att samordna Jehovas vittnens verksamhet och för att informera alla om de anordningar som gjorts för att bistå dem i deras tjänst

Kapitel 16

Möten för tillbedjan, undervisning och uppmuntran

MÖTEN i församlingen är en viktig del av Jehovas vittnens verksamhet. Också när det är förbundet med stora svårigheter beflitar de sig om att regelbundet vara med vid mötena i överensstämmelse med Bibelns uppmaning: ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, i det vi inte underlåter att själva församlas, såsom några har för sed, utan uppmuntrar varandra, och det så mycket mer som ni ser dagen närma sig.” (Hebr. 10:24, 25) Där det är möjligt håller varje församling möten tre gånger i veckan, under sammanlagt 4 timmar och 45 minuter. Såväl mötenas karaktär som deras antal per vecka har emellertid varierat alltefter tidens behov.

I det första århundradet var yttringar av andens mirakulösa gåvor ett framträdande drag vid kristna möten. Varför det? Därför att Gud med hjälp av dessa gåvor vittnade om att han inte längre använde den judiska religiösa ordningen, utan att hans ande nu vilade över den nybildade kristna församlingen. (Apg. 2:1—21; Hebr. 2:2—4) När de första kristna höll möten, frambar de böner och lovprisade Gud med sång, och de lade vikt vid att profetera (det vill säga förmedla uppenbarelser om Guds vilja och uppsåt) och att meddela undervisning som skulle bygga upp dem som lyssnade. Dessa kristna levde vid en tid då det på många områden skedde en förunderlig utveckling i förbindelse med Guds uppsåt. Det var nödvändigt att de var införstådda med denna utveckling och visste hur de skulle gå till väga i samklang med den. Det sätt på vilket somliga av dem skötte saker och ting vid mötena saknade emellertid balans, och som det framgår av Bibeln behövdes det vägledning för att allt som försiggick skulle vara till största nytta. — 1 Kor. 14:1—40.

Kunde man finna de grunddrag, som kännetecknade de första kristnas möten, i de möten som bibelforskarna höll på 1870-talet och därefter?

De tidiga bibelforskarnas andliga behov fylls

År 1870 bildade Charles Taze Russell och en liten grupp likasinnade i och omkring Allegheny i Pennsylvania vad de kallade en bibelstudieklass. Deras möten ledde till att de undan för undan tillväxte i kärlek till Gud och hans ord, och på ett framåtskridande sätt lärde de känna vad Bibeln själv lär. Det förekom inte något mirakulöst tungomålstalande vid dessa möten. Varför inte det? Sådana mirakulösa gåvor hade åstadkommit det som var syftet med dem i det första århundradet, och som Bibeln hade förutsagt hade de upphört. ”Det nästa steget af framåtskridande”, förklarade broder Russell, ”var uppenbarandet af andens frukter, såsom Paulus så klart framhåller.” (1 Kor. 13:4—10) Dessutom fanns det, liksom i det första århundradet, ett brådskande evangeliseringsarbete att utföra, och de behövde bli uppmuntrade för att utföra det arbetet. (Hebr. 10:24, 25) Inom kort höll de två regelbundna möten i veckan.

Broder Russell insåg att det var viktigt för Jehovas tjänare att vara ett enat folk, oavsett var på jorden de befann sig. År 1879, kort efter det att Zion’s Watch Tower började utges, inbjöds därför tidskriftens läsare att anhålla om att broder Russell eller en av hans medförbundna skulle besöka dem. Sådana besök skulle inte kosta läsarna något. Sedan ett antal önskemål hade kommit in, begav sig broder Russell av på en månadslång tur, som förde honom ända till Lynn i Massachusetts. På varje plats där han stannade hölls möten som pågick fyra till sex timmar om dagen. Ämnet som behandlades var ”De ting som angår Guds kungarike”.

I början av år 1881 gav broder Russell de läsare av Zion’s Watch Tower som ännu inte höll regelbundna möten inom sitt område den här uppmaningen: ”Håll möten i ert eget hem tillsammans med familjen eller några intresserade. Läs, studera, lovprisa och tillbe Gud tillsammans, och där två eller tre är samlade i Herrens namn kommer han — er lärare — att vara mitt ibland er. Några av församlingens möten i apostlarnas dagar var sådana till sin karaktär. (Se Filemon, vers 2.)”

Programmet vid mötena utvecklades undan för undan. Det gavs olika förslag, men det överläts åt varje lokal grupp att avgöra vad som var bäst för den. Det hände då och då att någon höll ett föredrag, men man lade större vikt vid möten där alla fritt kunde ta del. Några av bibelforskarnas klasser gjorde till en början inte så stort bruk av Sällskapets publikationer vid sina möten, men de resande tillsyningsmännen, pilgrimerna, hjälpte dem att inse värdet av att göra det.

Sedan några av banden i bokserien Millennii Dagning hade utgetts, började dessa användas som underlag för studium. År 1895 blev studiegrupperna kända som ”Dagnings-cirklar” (”Dawn Circles”) för bibelstudium.a I Norge var det några som längre fram kallade dessa möten ”uppläsnings- och samtalsmöten”. De berättade: ”Utdrag ur broder Russells böcker lästes högt, och de som hade kommentarer eller frågor begärde ordet genom att räcka upp handen.” Broder Russell rekommenderade att de som deltog i sådana studier skulle använda olika översättningar av Bibeln, randnoter och skriftställeshänvisningar i Bibeln samt bibelkonkordanser. Det var ofta förhållandevis små grupper som samlades för studium i ett privat hem på en kväll som var lämplig för gruppen. Sådana möten var förelöpare till våra dagars församlingsbokstudium.

Broder Russell insåg att det inte räckte att bara studera lärofrågor. Det var också viktigt att man gav uttryck åt sin hängivenhet, så att människors hjärtan kunde sporras av uppskattning av Guds kärlek och av en önskan att ära och tjäna honom. Klasserna uppmanades att anordna ett särskilt möte för det här syftet en gång i veckan. Sådana möten kallades ibland ”stugmöten”, eftersom de hölls i privata hem. Programmet omfattade böner, lovsånger och vittnesbörd som avgavs av de närvarande.b Vittnesbörden kunde vara uppmuntrande erfarenheter, eller också kunde de handla om prövningar, svårigheter och problem som någon av bröderna hade ställts inför under de närmast föregående dagarna. På somliga platser kom man helt bort från det som var syftet med mötena, därför att några av deltagarna lade för stor vikt vid att framhäva sig själva. Vänliga förslag till förbättringar lades fram i Zion’s Watch Tower.

När Edith Brenisen, hustru till en av de tidiga pilgrimerna i Förenta staterna, tänkte tillbaka på dessa möten, sade hon: ”Det var en kväll för begrundan av Jehovas kärleksfulla omsorg och för nära gemenskap med våra bröder och systrar. Under det att vi lyssnade till en del av deras upplevelser lärde vi känna dem bättre. När vi lade märke till deras trohet och fick klart för oss hur de övervann sina svårigheter, hjälpte det ofta oss själva att lösa några av våra egna problem.” Med tiden blev det emellertid uppenbart att mötesdeltagarna skulle ha större nytta av möten som var avsedda att rusta var och en att ta del i evangeliseringsarbetet.

Det sätt på vilket söndagsmötet sköttes på en del platser väckte oro hos bröderna. Vissa klasser försökte dryfta Bibeln vers för vers. Men ibland hade man så olika uppfattningar om versernas innebörd att mötena var långt ifrån uppbyggande. För att förbättra situationen utarbetade några i församlingen i Los Angeles i Kalifornien dispositioner som skulle användas för att studera Bibeln ämnesvis. De innehöll frågor och källhänvisningar som alla i klassen kunde gå igenom innan de kom till mötet. År 1902 började Sällskapet tillhandahålla en bibel med ”Berean Bible Study Helps” (Hjälpmedel vid Berea-bibelstudium), som omfattade ett ämnesregister.c För att förenkla saker och ting ytterligare innehöll Zion’s Watch Tower från och med 1 mars 1905 dispositioner för dryftanden i församlingen. Dispositionerna bestod av frågor och hänvisningar till Bibeln och Sällskapets publikationer för efterforskning. De fortsatte att utges fram till år 1914, då frågor för studium i böckerna Studier i Skriften publicerades som grundval för ”Berea-studier”.

Alla klasserna hade tillgång till samma stoff, men antalet möten per vecka varierade mellan ett och fyra eller fler, enligt de anordningar som gjordes lokalt. I Colombo på Ceylon (nu Sri Lanka) höll man, med början år 1914, faktiskt möten sju dagar i veckan.

Bibelforskarna uppmuntrades att lära sig att göra efterforskningar, att ”pröva allt”, att uttrycka sina tankar med egna ord. (1 Thess. 5:21, 1981) Broder Russell stimulerade alla till att dryfta studiematerialet fritt och grundligt. Han kom också med några varnande ord: ”Glöm aldrig bort att Bibeln är vår måttstock och att våra hjälpmedel, hur gudagivna de än må vara, inte är något annat än ’hjälpmedel’ och inte någon ersättning för Bibeln.”

Minnet av Herrens död högtidlighålls

Med början omkring år 1876 gjorde bibelforskarna varje år anordningar för att högtidlighålla minnet av Herrens död.d Gruppen i Pittsburghområdet samlades till en början hemma hos en av vännerna. År 1883 hade närvaroantalet vuxit till omkring hundra där, och man använde då en förhyrd samlingssal. För att kunna ta emot den stora åhörarskara som man förväntade i Pittsburgh år 1905 beslöt bröderna att man skulle hyra den rymliga samlingssalen Carnegie Hall.

Bibelforskarna insåg att detta var en högtid som man skulle iaktta årligen, inte varje vecka. Det datum då de höll högtiden svarade mot Jesu dödsdag, den 14 nisan i den judiska kalendern. Under årens lopp har man funnit en bättre metod för att räkna ut detta datum.e Men det var innebörden i själva tilldragelsen som var av huvudsaklig betydelse.

Även om bibelforskare samlades till denna minneshögtid i större och mindre grupper på många olika platser, var alla som så kunde välkomna att förena sig med bröderna i Pittsburgh. Mellan åren 1886 och 1893 fick läsarna av Zion’s Watch Tower en särskild inbjudan att komma till Pittsburgh, om de hade möjlighet, och de kom från olika delar av Förenta staterna och från Canada. Detta gav dem inte bara tillfälle att fira Åminnelsen tillsammans, utan det hjälpte dem också att stärka den andliga enhetens band. Men allteftersom antalet klasser växte, både i Förenta staterna och i andra delar av världen, var det inte längre praktiskt att försöka samlas på en enda plats, och man insåg att det skulle vara bättre för bröderna att samlas med sina trosfränder i den trakt där de bodde.

Som det framhölls i Zion’s Watch Tower fanns det många som bekände sig tro på återlösningen, och ingen av dem avvisades från den årliga högtiden till minne av Jesu död. Men högtiden hade en särskild innebörd för dem som verkligen tillhörde Kristi ”lilla hjord”, eftersom de hade hoppet att få del i det himmelska kungariket. Det var till personer med ett sådant hopp som Jesus på kvällen före sin död, när han instiftade Åminnelsen, sade följande: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” — Luk. 12:32; 22:19, 20, 28—30.

Särskilt från och med 1930-talet började blivande medlemmar av den ”stora skaran” av andra får framträda. (Upp. 7:9, 10; Joh. 10:16) På den tiden kallade man dem Jonadab-bröder eller Jonadab-vänner. I Vakttornet för 1 mars 1938 fick de för första gången en särskild inbjudan att vara närvarande vid Åminnelsen. I inbjudan hette det: ”Efter kl. 18 den 15 april bör alltså varje grupp av de smorda samlas och fira åminnelsen, och deras följeslagare och vänner, Jonadab-bröderna, böra också vara tillstädes.” De var närvarande, inte som deltagare, utan som iakttagare. Att de började vara med innebar att antalet närvarande vid högtiden till minne av Kristi död ökade märkbart. År 1938 var hela antalet närvarande 73.420, under det att de som tog del av emblemen, brödet och vinet, uppgick till 39.225. Under de följande åren började också många nyintresserade och andra som ännu inte hade blivit aktiva vittnen för Jehova vara med vid Åminnelsen. År 1992, när ett högsta antal om 4.472.787 tog del i tjänsten på fältet, var närvarosiffran vid Åminnelsen 11.431.171, och antalet av dem som tog del av emblemen var bara 8.683. I några länder har antalet närvarande varit upp till fem eller sex gånger så stort som antalet aktiva vittnen.

Eftersom Jehovas vittnen hyser djup aktning för betydelsen av Kristi död, firar de Åminnelsen också under mycket svåra förhållanden. På 1970-talet rådde det ofta utegångsförbud i Rhodesia (nu Zimbabwe) till följd av det krig som pågick, och det var omöjligt att gå ut på kvällen. I vissa områden samlades därför alla bröderna i en förkunnares hem under dagens lopp och firade sedan Åminnelsen på kvällen. De kunde naturligtvis inte återvända hem efter mötet, så de brukade stanna kvar över natten. De återstående kvällstimmarna ägnade de åt att sjunga Rikets sånger och berätta erfarenheter, vilket var en källa till ytterligare vederkvickelse.

Åminnelsen firades också i koncentrationslägren under andra världskriget, trots att det kunde ha medfört stränga straff om vakterna hade upptäckt det. När Harold King på grund av sin kristna tro satt i ensamcell i Kommunistkina från år 1958 till år 1963, firade han Åminnelsen så gott det gick under de rådande omständigheterna. Han sade senare: ”Från mitt cellfönster iakttog jag månen och lade märke till när det blev fullmåne tidigt på våren. Jag räknade sedan ut datumet för högtiden så noggrant jag kunde.” När det gällde de behövliga emblemen, improviserade han genom att göra lite vin av svarta vinbär och i stället för bröd använda ris, som ju är osyrat. Han berättade vidare: ”Jag sjöng och bad och höll ett regelrätt åminnelsetal, alldeles som man skulle göra i varje församling av Jehovas folk. Jag kände det fördenskull som om jag varje år var förenad med mina bröder över hela världen vid detta synnerligen betydelsefulla tillfälle.”

De ungas plats

Under de första åren var bibelforskarnas publikationer och möten inte speciellt anpassade för barn och ungdomar. De kunde besöka mötena, och några gjorde det och hörde intresserat på. Men det gjordes inga särskilda ansträngningar att engagera dem i församlingens verksamhet. Varför inte det?

På den tiden hade bröderna uppfattningen att det bara återstod en mycket kort tid tills alla medlemmarna av Kristi brud skulle förenas med honom i himmelsk härlighet. Zion’s Watch Tower förklarade år 1883: ”Vi som nu utbildas för Guds kallelse ovanifrån kan inte vända oss bort från denna tidsålders speciella arbete — arbetet med att bereda ’bruden, Lammets hustru’. Bruden skall göra sig redo; och just för närvarande, när sista handen läggs vid utsmyckningen inför bröllopet, behövs varje medlems tjänst i detta arbete som överskuggar allt annat.”

Föräldrar anmodades kraftigt att axla sitt eget gudagivna ansvar att sörja för sina barns andliga undervisning. Separata söndagsskolor för barn och ungdomar välkomnades inte. Det var uppenbart att kristenhetens bruk av söndagsskolor hade gjort stor skada. Föräldrar som skickade sina barn till sådana skolor hade ofta den uppfattningen att det fritog dem från ansvaret att ge sina barn religiös undervisning. Och eftersom barnen inte betraktade sina föräldrar som den huvudsakliga källan till undervisning om Gud, blev de i sin tur inte motiverade att ära sina föräldrar och lyda dem så som barn borde göra.

Under åren 1892—1927 innehöll emellertid Zion’s Watch Tower och senare The Watch Tower kommentarer till skriftställen som angavs i ”International Sunday School Lessons” (Internationella söndagsskolelektioner), som då användes i många protestantiska kyrkor. Dessa skriftställen utvaldes under många år av F. N. Peloubet, en kongregationalistisk präst, och några medhjälpare till honom. I Zion’s Watch Tower (och The Watch Tower) behandlades dessa skriftställen från bibelforskarnas ståndpunkt med deras framskridna förståelse av Bibeln, fri från kristenhetens trosbekännelser. Man hoppades att tidskriften på så sätt skulle finna vägen in i några av kyrkorna, att sanningen därigenom skulle framföras och att några kyrkomedlemmar skulle ta emot den. Skillnaden var naturligtvis uppenbar, och detta förargade det protestantiska prästerskapet.

Året 1918 kom, och den smorda kvarlevan befann sig fortfarande på jorden. Dessutom hade antalet barn som var med vid mötena ökat kraftigt. Man hade ofta helt enkelt låtit barnen leka medan föräldrarna ägnade sig åt studium. Men också barn och ungdomar behövde få lära sig att söka ”rättfärdighet” och ”ödmjukhet”, om de skulle kunna bli ”beskärmade på HERRENS vredes dag”. (Sef. 2:3, 1917) År 1918 uppmanade därför Sällskapet församlingarna att ordna med en skola för barn och ungdomar mellan 8 och 15 år. På vissa platser hade man rentav undervisning för ännu yngre barn. Samtidigt betonade man återigen starkt föräldrarnas ansvar gentemot sina barn.

Detta medförde en annan utveckling. År 1920 hade Den Gyllne Tidsåldern (på engelska) en spalt med rubriken ”Bibelstudium för de unga”, som innehöll frågor åtföljda av hänvisningar till ställen i Bibeln där man kunde hitta svaren. Samma år utgavs The Golden Age ABC (Den Gyllne Tidsålderns ABC); det var en illustrerad broschyr som föräldrar kunde använda för att lära sina barn grundläggande bibliska sanningar och kristna egenskaper. År 1924 utkom så en bok med titeln The Way to Paradise (Vägen till paradiset), som var skriven av W. E. Van Amburgh. Den var lämpad för ”lite mer försigkomna bibelstuderande”. Under någon tid användes den vid mötena för yngre deltagare. Och i Amerika hade ”juniorvittnen” sina egna anordningar för tjänst på fältet. I Schweiz bildade en grupp ungdomar föreningen ”Jehovas ungdom” för alla mellan 13 och 25 år. De hade ett eget sekretariat i Bern och en särskild tidskrift med titeln Jehovas Jugend (Jehovas ungdom), som redigerades där och trycktes på Sällskapets pressar. Ungdomarna hade egna möten och uppförde till och med bibliska dramer; vid ett tillfälle uppförde de ett drama för 1.500 åskådare i Volkshaus i Zürich.

Men på det här sättet utvecklades en organisation inom Jehovas tjänares organisation. Det skulle inte bidra till enheten, och år 1936 upphörde dessa speciella anordningar. Under ett besök i Australien i april 1938 fick J. F. Rutherford, Sällskapets president, kännedom om att barnen blev undervisade för sig vid ett möte åtskilt från konventet för vuxna. Han såg omedelbart till att alla barnen fördes in i själva konventlokalen, vilket var till stor nytta för dem.

Samma år tog Vakttornet åter upp frågan om separat undervisning för barn och ungdomar i församlingen. Återigen betonades det att föräldrarna bär ansvaret för att undervisa sina barn. (Ef. 6:4; jämför 5 Moseboken 4:9, 10; Jeremia 35:6—10.) I tidskriften framhölls det också att man inte kan finna något exempel i Bibeln på att barn och ungdomar blev undervisade för sig. De skulle i stället vara närvarande tillsammans med sina föräldrar för att lyssna till Guds ord. (5 Mos. 31:12, 13; Jos. 8:34, 35) När de behövde få det stoff som studerades ytterligare förklarat för sig, kunde föräldrarna se till att de fick det hemma. Studieartiklarna framhöll dessutom att anordningar med sådana särskilda studiemöten för barn i själva verket avledde uppmärksamheten från predikandet av de goda nyheterna från hus till hus. Hur så? Därför att de som skötte undervisningen stannade hemma från tjänsten på fältet för att förbereda lektionerna och sedan hålla dem. Följaktligen upphörde alla separata möten och skolor för barn och ungdomar.

Ända fram till i dag har det förblivit en vana bland Jehovas vittnen att hela familjen besöker mötena i församlingen tillsammans. Barnen får hjälp av sina föräldrar att förbereda sig, så att de kan delta på lämpliga sätt. Dessutom har det getts ut en lång rad utmärkta publikationer som föräldrar kan använda för att ge barnen och ungdomarna undervisning i hemmet. Till dessa hör böckerna Barnen, utgiven (på engelska) år 1941, Lyssna till den store läraren, utgiven (på engelska) år 1971, Din ungdom — hur du får ut det bästa av den, utgiven (på engelska) år 1976, Min bok med bibliska berättelser, utgiven (på engelska) år 1978, och Ungdomar frågar — svar som fungerar, utgiven år 1989.

Alla blir rustade att vara verksamma evangelieförkunnare

Alltsedan de första numren av Vakttornet utkom på engelska, har tidskriftens läsare regelbundet blivit påminda om att alla sanna kristna har privilegiet och ansvaret att kungöra de goda nyheterna om Guds uppsåt. Mötena i församlingen har bidragit till att bereda deras hjärtan och sinnen för denna verksamhet genom att stärka deras kärlek till Jehova och öka deras kunskap om hans uppsåt. I synnerhet efter konventet i Cedar Point i Ohio år 1922 lades emellertid allt större vikt vid vad som uträttades i tjänsten på fältet och hur förkunnarna skulle kunna utföra tjänsten på ett verkningsfullt sätt.

Bulletin,f ett vikblad med upplysningar om tjänsten på fältet, innehöll ett kort vittnesbörd som förkunnarna skulle lära sig utantill och använda när de vittnade för folk. För att stimulera församlingens medlemmar till gemensamma ansträngningar att förkunna om Riket avsattes under större delen av år 1923 halva tiden av böne-, lovsångs- och vittnesbördsmötet den första onsdagskvällen varje månad till vittnesbörd och erfarenheter som rörde tjänsten på fältet.

Åtminstone från år 1926 kom de månatliga möten där tjänsten på fältet dryftades att kallas arbetsmöten. Det var oftast de som verkligen tog del i sådan tjänst som var närvarande. Vid dessa möten dryftade man olika metoder som användes för att vittna för andra, och man gjorde upp planer för framtida verksamhet. År 1928 anmodade Sällskapet församlingarna att ha sådana möten varje vecka. Fyra år senare började församlingarna ersätta vittnesbördsmötet med vad som så småningom blev känt som tjänstemöte, och Sällskapet uppmuntrade alla att närvara. I mer än 60 år har detta möte hållits en gång i veckan i församlingarna. Genom tal, programpunkter med deltagande från åhörarnas sida, demonstrationer och intervjuer får de närvarande specifik hjälp i förbindelse med alla sidor av den kristna förkunnartjänsten.

Detta slag av möten är inte något nytt för 1900-talet. Jesus själv gav sina lärjungar detaljerade föreskrifter innan han sände ut dem att predika. (Matt. 10:5—11:1; Luk. 10:1—16) Längre fram byggde de upp varandra genom att samlas för att berätta vad de hade upplevt i förkunnartjänsten. — Apg. 4:21—31; 15:3.

Under de första årtiondena gavs det ingen övning i offentlig talekonst vid församlingens regelbundna möten. Men senast år 1916 gavs förslaget att de som ansåg sig ha vissa förutsättningar att bli offentliga talare kunde hålla möten för sig själva, kanske med en äldste närvarande som ordförande för att lyssna till dem och ge dem råd om hur de skulle kunna förbättra innehållet i talen och framförandet av dem. Dessa möten för enbart manliga medlemmar av församlingen kom senare att bli kända som profetskolor. När Grant Suiter tänkte tillbaka på den tiden, berättade han: ”Den konstruktiva kritik som jag fick i skolan var ingenting i jämförelse med den kritik jag fick av min far personligen, när han hade varit med vid ett av dessa möten för att lyssna på mig då jag försökte hålla ett tal.” För att hjälpa dem som försökte göra framsteg utarbetade och tryckte några bröder på eget initiativ en lärobok med vägledning i talekonst, förutom dispositioner till föredrag som behandlade en mängd olika ämnen. Men efter hand upphörde dessa profetskolor. För att fylla den tidens särskilda behov riktades hel och full uppmärksamhet på att göra varje medlem av församlingen rustad att ta full del i evangeliseringsarbetet från hus till hus.

Var det möjligt att göra varje medlem av denna växande internationella organisation väl rustad att inte bara avge ett kort vittnesbörd och erbjuda biblisk litteratur, utan att också tala på ett verkningsfullt sätt och vara en undervisare i Guds ord? Just det var målet för en särskild skola som upprättades i varje församling av Jehovas vittnen med början år 1943. En sådan skola hade redan varit i gång sedan februari 1942 vid Jehovas vittnens världshögkvarter. Varje vecka meddelades undervisning i ett längre inledande tal, och eleverna framförde övningstal som följdes av rådgivning. Till en början höll endast manliga medlemmar tal i skolan, även om hela församlingen uppmanades att vara närvarande, förbereda lektionerna och ta del i repetitionerna. År 1959 fick också systrar privilegiet att skriva in sig i skolan och kunde på så sätt få övning i att föra samtal om bibliska ämnen.

Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika skrev följande om de resultat som skolan gav: ”Tack vare den här utmärkta anordningen kunde många bröder, som menade att de aldrig skulle kunna hålla offentliga tal, på kort tid bli mycket skickliga på podiet och effektivare ute på fältet. I hela Sydafrika välkomnade bröderna denna nya föranstaltning från Jehova och utnyttjade den med entusiasm. Detta skedde trots att somliga hade stora språksvårigheter och otillräcklig utbildning.”

Skolan i teokratisk tjänst är fortfarande ett viktigt möte i Jehovas vittnens församlingar. Nästan alla som kan skriva in sig gör det. Unga och gamla, nya och erfarna förkunnare tar del. Det är ett fortgående undervisningsprogram.

Allmänheten inbjuds att se och höra

Jehovas vittnen är inte i någon som helst bemärkelse en hemlig förening. Deras på Bibeln grundade tro förklaras utförligt i publikationer som alla kan skaffa sig. Dessutom gör de särskilda ansträngningar att inbjuda andra till sina möten, så att de själva kan se och höra vad som försiggår där.

Jesus Kristus gav sina lärjungar enskild undervisning, men han talade också offentligt — vid sjöstranden, på en bergssluttning, i synagogor, på tempelområdet i Jerusalem — där stora skaror kunde höra honom. (Matt. 5:1, 2; 13:1—9; Joh. 18:20) Efter denna förebild började bibelforskarna redan på 1870-talet anordna möten där deras vänner och grannar och andra intresserade hade möjlighet att lyssna till ett föredrag om Guds uppsåt för mänskligheten.

Man gjorde särskilda ansträngningar att hålla dessa föredrag på platser som allmänheten lätt kunde komma till. Det kallades ”klassutvidgningsarbete” eller ”utsträckt gruppverksamhet”. År 1911 uppmanades församlingar som hade ett tillräckligt antal kvalificerade talare att låta några av dem resa till närliggande städer och samhällen för att hålla möten i offentliga lokaler. Där det var möjligt anordnades en serie om sex föredrag. Efter det sista frågade talaren hur många av åhörarna det var som var så intresserade av att studera Bibeln att de ville samlas regelbundet. Mer än 3.000 sådana föredrag hölls det första året.

Från och med år 1914 visades också ”Skapelsedramat i bilder” för allmänheten. Bröderna tog inget inträde. Sedan dess har de gjort bruk av andra film- och bildvisningar. Från 1920-talet tog Sällskapet Vakttornet i stor utsträckning radion i bruk, och människor kunde lyssna till bibliska föredrag i sina egna hem. Under 1930-talet blev föredrag hållna av J. F. Rutherford inspelade på grammofonskivor, och de spelades sedan upp vid tusentals offentliga möten.

När år 1945 kom, fanns det många bröder som genom skolan i teokratisk tjänst hade fått övning i att hålla föredrag. I januari det året satte man i gång en välorganiserad kampanj med offentliga möten. Sällskapet utarbetade dispositioner till en serie om åtta aktuella föredrag. Löpsedlar, även affischer och plakat, användes vid annonseringen. Förutom att bröderna använde församlingarnas ordinarie mötesplatser, gjorde de särskilda ansträngningar att anordna sådana offentliga möten på distrikt där det inte fanns någon församling. Alla i församlingen kunde delta — genom att annonsera mötena, genom att själva vara med vid dem och genom att hälsa nykomlingar välkomna och besvara deras frågor. Under det första året av denna särskilda verksamhet hölls det 18.646 offentliga möten i Förenta staterna med ett sammanlagt antal åhörare om 917.352. Följande år steg antalet offentliga möten till 28.703 för Förenta staternas del. Och i Canada, där 2.552 sådana möten anordnades år 1945, hölls det 4.645 året därpå.

I flertalet av Jehovas vittnens församlingar är offentliga möten nu en del av det regelbundet återkommande programmet varje vecka. De består av ett föredrag, under vilket alla uppmanas att följa med i sina egna biblar när talaren läser och behandlar nyckelskriftställena i föredraget. De här mötena utgör en källa som flödar av andlig undervisning både för församlingens medlemmar och för nykomlingar.

Människor som för första gången kommer till Jehovas vittnens möten blir ofta positivt överraskade. En framträdande politiker i Zimbabwe begav sig till en Rikets sal för att ta reda på vad som försiggick där. Han hade ett våldsamt temperament, och han gick avsiktligt i väg orakad och okammad. Han väntade sig att vittnena skulle köra bort honom. I stället visade de honom uppriktigt intresse och uppmuntrade honom att tacka ja till ett bibelstudium i sitt hem. Nu är han ett ödmjukt och fridsamt kristet vittne för Jehova.

Det finns miljoner människor som, sedan de har besökt Jehovas vittnens möten, har känt sig manade att säga: ”Gud är verkligen ibland er.” — 1 Kor. 14:25.

Lämpliga ställen för möten

I Jesu Kristi apostlars dagar höll de kristna ofta sina möten i privata hem. På en del platser kunde de tala i judiska synagogor. I Efesos höll aposteln Paulus under två års tid föredrag i hörsalen i en skola. (Apg. 19:8—10; 1 Kor. 16:19; Filem. v. 1, 2) Bibelforskarna följde samma mönster under senare delen av 1800-talet; de samlades i privata hem, höll ibland föredrag i olika kyrkosamfunds möteslokaler och använde även förhyrda lokaler. I några få fall köpte de längre fram byggnader som tidigare hade använts av andra religiösa grupper och använde dem regelbundet. Så förhöll det sig med byggnaderna Brooklyn Tabernacle och London Tabernacle.

Men de varken behövde eller ville ha rikt utsmyckade byggnader att hålla sina möten i. Ett fåtal församlingar köpte lämpliga hus och renoverade dem; andra byggde nya möteslokaler. Efter år 1935 har benämningen Rikets sal undan för undan kommit i bruk för att beteckna de ställen där församlingarna håller sina möten. Rikets salar är vanligen vackra och tilltalande utan att vara pråliga. Stilen kan variera från plats till plats, men man tar först och främst hänsyn till att byggnaden fyller sitt ändamål.

Ett enhetligt undervisningsprogram

Under senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet varierade den andliga tillväxten och livaktigheten avsevärt från församling till församling. Vissa gemensamma grundläggande trosuppfattningar skilde dem från kristenheten. Men under det att somliga bröder satte stort värde på de medel som Jehova använde för att ge näring åt sitt folk, fanns det andra som lätt påverkades av enskilda personer med egna bestämda åsikter om saker och ting.

Före sin död bad Jesus beträffande sina efterföljare att ”de alla” skulle ”vara ett” — i enhet eller samhörighet med Gud och Kristus och med varandra. (Joh. 17:20, 21) Det skulle inte vara en påtvingad enhet. Endräkt skulle bli följden av ett enhetligt undervisningsprogram som skulle vinna gensvar i mottagliga hjärtan. Alldeles som det var förutsagt för länge sedan: ”Alla dina söner kommer att vara personer som är lärda av Jehova, och dina söners frid kommer att vara överflödande.” (Jes. 54:13) För att få åtnjuta den friden i fullt mått måste allesammans ha möjlighet att dra nytta av den fortskridande undervisning som Jehova tillhandahöll genom sin synliga kanal eller förbindelseled.

Under många år använde bibelforskarna de olika banden av Studier i Skriften, jämte Bibeln, som utgångspunkt för dryftande av bibliska frågor. De innehöll sannerligen andlig ”mat i rätt tid”. (Matt. 24:45) Fortsatt granskning av Skriften under Guds andes ledning visade emellertid klart att det fanns mer att lära och att Jehovas tjänare alltjämt var i behov av omfattande andlig rening. (Mal. 3:1—3; Jes. 6:1—8) Sedan Guds kungarike hade blivit upprättat år 1914, var det dessutom många profetior som blev uppfyllda i rask följd, och genom dem stod det klart för alla sanna kristna att de hade ett brådskande arbete att utföra. Dessa aktuella skriftenliga upplysningar tillhandahölls regelbundet genom artiklar i Vakt-Tornet.

Några av Sällskapets resande representanter hade lagt märke till att inte alla i församlingarna fick utbyte av artiklarna i Vakt-Tornet, och de gav högkvarterets kontor förslaget att det i alla församlingarna regelbundet varje vecka skulle hållas ett möte där man studerade Vakt-Tornet. Förslaget fick gå vidare till församlingarna, och från och med numret för 15 maj 1922 på engelska (på svenska 15 januari 1923) blev ”Berea-frågor” för studium av huvudartiklarna i Vakt-Tornet ett regelbundet återkommande drag i tidskriften. Flertalet församlingar hade ett sådant studium en eller flera gånger i veckan, men i vilken utsträckning de verkligen studerade det som stod i tidskriften varierade. På en del platser hade studieledaren så mycket att säga att studiet pågick i två timmar eller mer.

Under 1930-talet blev emellertid demokratiska tillvägagångssätt ersatta av teokratiska. Detta inverkade i hög grad på hur man betraktade studiet av Vakttornet.g Större uppmärksamhet ägnades åt att söka förstå det studiematerial som Sällskapet tillhandahöll. De som hade begagnat mötena som tillfällen att föra fram egna synpunkter och som inte ville axla ansvaret att ta del i tjänsten på fältet drog sig så småningom tillbaka. Med tålmodig hjälp lärde sig bröderna att begränsa studiet till en timme. Detta medförde att flera tog del; mötena blev livligare. Församlingarna kom också att genomsyras av en ande av verklig endräkt, som var grundad på ett enhetligt program för utdelning av andlig föda med Guds ord som normen för vad som var sanning.

År 1938 utkom Vakttornet på omkring 20 språk. Allt stoffet kom först ut på engelska, och vanligtvis tog det flera månader, eller kanske ett helt år, innan samma stoff var tillgängligt på andra språk, på grund av den tid det tog att översätta och trycka det. Men tack vare ändrade tryckningsmetoder fick man under 1980-talet till stånd samtidig utgivning av Vakttornet på många språk. År 1992 kunde man på 66 språk studera samma stoff samtidigt i församlingarna. Alltså tar det stora flertalet av Jehovas vittnen över hela världen del av samma andliga mat vecka efter vecka. I hela Nord- och Sydamerika, i större delen av Europa, i ett antal länder i Orienten, på många håll i Afrika och på ett stort antal öar jorden runt kan Jehovas folk glädjas åt ett program för samtidig utdelning av andlig föda. Tillsammans blir de ”på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång”. — 1 Kor. 1:10.

Jehovas vittnen tar sina möten på allvar. Det framgår av antalet närvarande vid mötena i församlingen. I Italien, där det år 1989 fanns omkring 172.000 aktiva Jehovas vittnen, var 220.458 närvarande vid mötena i Rikets sal varje vecka. I motsats till detta meddelar en katolsk nyhetsbyrå att 80 procent av italienarna säger sig vara katoliker men att bara omkring 30 procent någorlunda regelbundet går i kyrkan. Proportionellt sett är bilden densamma i Brasilien. I Danmark räknade man år 1989 med att 89,7 procent av befolkningen var medlemmar av folkkyrkan, men bara 2 procent besökte kyrkan en gång i veckan! Jehovas vittnen i Danmark hade vid den tiden ett mötesdeltagande varje vecka som uppgick till 94,7 procent. I Västtyskland framgick det år 1989 av en rundfråga som var ställd av institutet för opinionsundersökning i Allensbach att 5 procent av lutheranerna och 25 procent av katolikerna regelbundet gick i kyrkan. Men i Jehovas vittnens Rikets salar översteg antalet närvarande vid mötena varje vecka antalet förkunnare i församlingarna.

Många gör stora ansträngningar för att komma till mötena. På 1980-talet var det en 70 år gammal kvinna i Kenya som regelbundet gick 10 kilometer och vadade över en flod för att komma till mötena varje vecka. För att kunna vara med vid möten på sitt eget språk måste ett koreanskt Jehovas vittne i Förenta staterna varje gång färdas tre timmar i vardera riktningen med buss, tåg och båt, förutom att hon måste gå ett stycke till fots. I Surinam gav en familj med låg inkomst ut en hel dagslön på bussbiljetter varje vecka för att komma till mötena. I Argentina reste en familj regelbundet 50 kilometer och använde en fjärdedel av familjens inkomst för att vara med vid möten för bibelstudium. I de fall då sjukdom fullständigt hindrar några från att besöka mötena i församlingen görs det ofta anordningar för dem att lyssna via telefon eller att höra en bandupptagning av programmet.

Jehovas vittnen tar allvarligt på Bibelns råd att inte underlåta att församlas för att bygga upp varandra andligen. (Hebr. 10:24, 25) Och de samlas inte bara till möten i sina lokala församlingar, utan också till sammankomster. Ja, att delta i sammankomster tillhör årets höjdpunkter för Jehovas vittnen.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 237]

Möten som krävde personlig medverkan

[Infälld text på sidan 238]

Inte bara förnuftsmässig kunskap, utan yttranden som kunde sporra hjärtat

[Infälld text på sidan 246]

Alla i familjen uppmuntras att vara med vid mötena tillsammans

[Infälld text på sidan 252]

Ett enhetligt program för utdelning av andlig föda

[Infälld text på sidan 253]

Jehovas vittnen tar sina möten på allvar

[Ruta/Bilder på sidan 239]

Församlingar i ett tidigt skede

År 1916 fanns det omkring 1.200 grupper av bibelforskare över hela världen

Durban, Sydafrika, 1915 (överst till höger); Brittiska Guayana (Guyana), 1915 (mitten till höger); Trondheim, Norge, 1915 (nertill till höger); Hamilton, Ontario, Canada, 1912 (längst ner); Ceylon (Sri Lanka), 1915 (nertill till vänster); Indien, 1915 (överst till vänster)

[Ruta/Bilder på sidorna 240, 241]

Jehova lovprisas med sång

Liksom de forntida israeliterna och Jesus själv gör Jehovas vittnen i våra dagar bruk av sånger i sin tillbedjan. (Neh. 12:46; Mark. 14:26) Deras sånger är uttryck för lovprisning av Jehova och uppskattning av det som han har gjort, och de bidrar till att inskärpa Bibelns sanning i både sinnet och hjärtat.

Jehovas vittnen har använt många sångböcker genom åren. Texten har reviderats i överensstämmelse med den fortskridande förståelsen av Guds ord.

1879: ”Songs of the Bride”

(144 lovsånger som uttrycker Kristi bruds önskningar och förhoppningar)

1890: ”Poems and Hymns of Millennial Dawn”

(151 poem och 333 lovsånger, utgivna utan noter. De flesta var skrivna av välkända författare)

1896: ”Zion’s Watch Tower” för 1 februari ägnades helt åt ”Zion’s Glad Songs of the Morning”

(Text och noter till 11 sånger; sångtexterna var skrivna av bibelforskare)

1900: ”Zion’s Glad Songs”

(82 sånger, många av dem skrivna av en enda bibelforskare; en utökning av den tidigare samlingen)

1905: ”Hymns of the Millennial Dawn”

(De 333 lovsångerna som utkom år 1890, men med noter)

1925: ”Kingdom Hymns”

(80 sånger, med noter, särskilt avsedda för barn)

1928: ”Lovsånger till Jehova”

(337 sånger, varav några var nya och andra var äldre. I texterna vinnlade man sig om att frigöra sig från den falska religionens känslosamhet och från dyrkan av skapelser) (Svensk utgåva år 1939 med 122 sånger)

1944: ”Sånger i Rikets tjänst”

(62 sånger som var anpassade till förkunnarnas behov på den tiden. Varken författare eller kompositörer var namngivna) (Svensk utgåva år 1949; 30 sånger)

1950: ”Sånger till Jehovas pris”

(91 sånger. Den här sångboken hade aktuellare teman och ett modernare språk. Den översattes till 18 språk) (Svensk utgåva år 1952)

1966: ”Sjung och ackompanjera eder med musik i edra hjärtan”

(119 sånger som behandlade varje sida av en kristens levnadssätt och tillbedjan. Melodier som man visste härrörde från världsliga källor eller från falsk religion byttes ut. Alla sångerna spelades in med orkester, och dessa inspelningar användes i stor omfattning som ackompanjemang till sången vid församlingarnas möten. Några av dem spelades också in med sång. Från och med år 1980 framställdes inspelningar av orkesterarrangemang av dessa melodier, så att var och en skulle kunna njuta av uppbyggande musik hemma. Dessa inspelningar är kända som ”Kingdom Melodies”) (Svensk utgåva år 1969)

1984: ”Sjung lovsånger till Jehova”

(225 Rikets sånger med texter och melodier författade och komponerade uteslutande av Jehovas överlämnade tjänare från alla delar av jorden. Det har framställts grammofonskivor och kassettband med ackompanjemang till sången) (Svensk utgåva år 1986)

Lovsånger förekom i ett tidigt skede vid bibelforskarnas stugmöten. Sång blev också snart ett inslag i programmet vid deras sammankomster. Somliga sjöng någon av sångerna före frukosten, i samband med sin morgontillbedjan, vilket man gjorde i många år i Bibelhuset. Omkring år 1938 upphörde Jehovas vittnen med att sjunga i de flesta församlingarna, men år 1944 återupptog de den sedvänjan, och sång är fortfarande ett betydelsefullt inslag i programmet såväl vid deras församlingsmöten som vid deras sammankomster.

[Bild]

Karl Klein leder en sammankomstorkester år 1947

[Tabell på sidan 242]

(För formaterad text, se publikationen)

Åminnelsen av Kristi död

Aktiva vittnen

Närvarande

11.000.000

10.000.000

9.000.000

8.000.000

7.000.000

6.000.000

5.000.000

4.000.000

3.000.000

2.000.000

1.000.000

1935 1945 1955 1965 1975 1985 1992

[Bild på sidan 243]

Fastän Harold King satt i ensamcell i ett kinesiskt fängelse, fortsatte han att fira Åminnelsen

[Bild på sidan 244]

Bibelundervisning för barn och ungdomar i Tyskland i början av 1930-talet

[Bild på sidan 244]

I Schweiz utgav unga Jehovas vittnen i mitten av 1930-talet denna tidskrift (nedan) och uppförde bibliska dramer (se nedan i mitten) inför stor publik

[Bild på sidan 247]

”Bulletin” (1919—1935), ”Instruktioner” (1935/1936), ”Informationer” (1936—1956) och nu ”Tjänsten för Guds kungarike” som utges på 100 språk — alla har de regelbundet gett Jehovas vittnen anvisningar för en enhetlig förkunnartjänst

[Bild på sidan 248]

Demonstrationer vid tjänstemöten hjälper Jehovas vittnen att förbättra sin personliga tjänst på fältet (Sverige)

[Bild på sidan 249]

Ett ungt vittne i Kenya får övning genom att hålla ett tal till sin far i skolan i teokratisk tjänst

[Bild på sidan 250]

År 1992 utgavs det bibelstudiematerial, som används i Jehovas vittnens församlingar, samtidigt på 66 språk, och antalet språk ökar stadigt

Kapitel 17

Sammankomster — bevis på verkligt broderskap

SAMMANKOMSTER har blivit regelbundet återkommande händelser som kännetecknar Jehovas vittnens nutida organisation. Men Jehovas tillbedjare har hållit nationella och internationella sammankomster långt före 1900-talet.

Jehova krävde att alla personer av mankön i det forntida Israel skulle samlas i Jerusalem till tre stora högtider varje år. En del män tog med sig hela sin familj. I själva verket krävde den mosaiska lagen att alla familjemedlemmar — både män, kvinnor och barn — skulle vara med vid bestämda tillfällen. (2 Mos. 23:14—17; 5 Mos. 31:10—13; Luk. 2:41—43) Först var det bara de som bodde inom Israels gränser som var med vid högtiderna. Senare, då judarna hade blivit förskingrade, kom deltagarna från många nationer. (Apg. 2:1, 5—11) De samlades inte bara därför att Israel och Abraham var deras förfäder, utan därför att de erkände Jehova som sin store himmelske Fader. (Jes. 63:16) Dessa högtider var lyckliga tilldragelser. De hjälpte också alla närvarande att ständigt tänka på Guds ord och inte bli så uppslukade av livets dagliga göromål att de glömde de viktigare tingen, nämligen de andliga.

På liknande sätt kretsar Jehovas vittnens sammankomster i vår tid kring andliga intressen. Dessa sammankomster ger ärliga och uppriktiga iakttagare obestridliga bevis för att Jehovas vittnen är förenade genom starka band i verkligt kristet broderskap.

Bibelforskarnas första sammankomster

Anordningar för att samla bibelforskare från olika städer och länder utvecklades undan för undan. Till skillnad från medlemmarna av de traditionella kyrkosamfunden lärde bibelforskarna snabbt känna sina medtroende på andra platser tack vare sina sammankomster (eller konvent, som de kallades på den tiden). I början hölls sammankomsterna i Allegheny i Pennsylvania i samband med det årliga högtidlighållandet av Herrens död. År 1891 meddelades det uttryckligt att det skulle hållas ett ”konvent för studium av Bibeln och för firandet av Herrens nattvard”. Året därpå hade Zion’s Watch Tower en stor rubrik som löd: ”DE TROENDES KONVENT, I ALLEGHENY I PENNSYLVANIA, ... 7—14 APRIL 1892”.

Allmänheten inbjöds inte till dessa första sammankomster. Men år 1892 var omkring 400 personer, som hade visat tro på återlösningen och uppriktigt intresse för Herrens verk, närvarande vid en sammankomst. I programmet ingick fem dagar med intensivt bibelstudium och ytterligare två dagar med råd och vägledning till kolportörerna.

En som var med vid en av dessa sammankomster för första gången sade: ”Jag har varit vid många konvent, men aldrig förr vid ett sådant konvent som detta, där Guds vilja och plan är det enda ämne som behandlas från morgon till kväll — i hemmet, på gatan, vid mötena, vid lunch, ja överallt.” Beträffande den anda som konventdeltagarna visade skrev en man från Wisconsin i USA: ”Jag blev mycket imponerad av den anda av kärlek och broderlig omtanke som visades vid alla tillfällen.”

År 1893 skedde en förändring i förbindelse med det årliga konventet. Bibelforskarna utnyttjade de billigare tågbiljetterna till Chicago i samband med världsutställningen (”World’s Columbian Exposition”) den sommaren, och de samlades därför i Chicago den 20—24 augusti. Det var det första konventet utanför Pittsburghområdet. Men för att göra bästa möjliga bruk av tid och pengar till förmån för Herrens verk hölls det inga fler allmänna konvent på några år.

Från och med år 1898 började bibelforskarna på olika platser anordna mindre, lokala konvent. År 1900 organiserade Sällskapet tre allmänna konvent, men det hölls också 13 lokala konvent i Förenta staterna och Canada. De flesta av dem varade bara en dag, och de hölls ofta i samband med att en av pilgrimerna var på besök. Antalet konvent ökade år för år. År 1909 hölls det åtminstone 45 lokala konvent i Nordamerika, förutom de konvent som broder Russell betjänade under sina särskilda resor till olika delar av USA och Canada. En stor del av programmet vid endagskonventen var speciellt inriktad på att väcka allmänhetens intresse. Antalet närvarande kunde variera från hundra till flera tusen personer.

Vid de allmänna konventen däremot, vilka huvudsakligen besöktes av bibelforskarna, lades tonvikten på undervisning för dem som var ganska väl förtrogna med sanningens väg. Till dessa konvent kom det extratåg fyllda med konventdeltagare från de större städerna. Antalet närvarande kunde ibland vara så högt som 4.000 och även inbegripa några som kom från Europa. Detta var sammankomster som styrkte och livade upp Jehovas folks medlemmar andligen och ingöt i dem större nit och kärlek. En broder sade vid slutet av ett sådant konvent år 1903: ”Jag skulle inte byta bort det goda som jag har fått ut av det här konventet mot tusen dollar — och jag är ändå en fattig man.”

Pilgrimbröder som råkade vara i området höll tal vid konventen. Broder Russell strävade också efter att vara närvarande och medverka i programmet vid såväl lokala sammankomster som större konvent i Förenta staterna och ofta även i Canada. Det innebar mycket resande för honom — främst under veckosluten. Men år 1909 hyrde en broder i Chicago flera järnvägsvagnar för att transportera konventdeltagare som var med broder Russell på en rundresa från det ena konventet till det andra. År 1911 och år 1913 chartrade samme broder hela tåg som transporterade hundratals bröder och systrar på konventresor till de västra delarna av Förenta staterna och Canada, resor som varade en månad eller mer.

Att få följa med på ett sådant konventtåg var en oförglömlig upplevelse. År 1913 steg Malinda Keefer på ett sådant tåg i Chicago. Flera år senare sade hon: ”Det tog inte lång tid förrän vi insåg att vi var en enda stor familj, ... och tåget var vårt hem under en månad.” När tåget rullade ut från stationen, sjöng de som hade kommit för att vinka av dem: ”Gud dig lede, tills vi möts igen!” och viftade med hattar och näsdukar tills tåget var utom synhåll. Syster Keefer tillade: ”På varje ställe där vi stannade under resan hölls det konvent — de flesta varade i tre dagar, men vi stannade bara en dag vid varje konvent. I samband med dessa konvent höll broder Russell två tal — ett till vännerna på eftermiddagen och ett till allmänheten på kvällen över ämnet ’Bortom grafven’.”

Också i andra länder ökade antalet sammankomster. Många av dem var små. Till den första sammankomsten i Norge, som hölls år 1905, kom det bara 15 personer, men det var dock en början. När broder Russell sex år senare besökte Norge, gjorde man en särskild ansträngning för att inbjuda allmänheten, och vid det tillfället var det uppskattningsvis 1.200 närvarande. Under år 1909, när han var med vid konvent i Skottland, talade han till omkring 2.000 i Glasgow och till ytterligare 2.500 i Edinburgh över det intresseväckande ämnet ”Tjuven i paradiset, den rike mannen i helvetet och Lasarus i Abrahams sköte”.

Efter varje konvent under den första tiden ordnade bröderna vad de kallade ”kärleksmåltider”. Dessa var ett uttryck för verkligt kristet broderskap. Vad försiggick vid dessa ”kärleksmåltider”? Talarna kunde till exempel ställa sig på rad med var sin tallrik med brödtärningar i handen, och sedan gick alla de andra förbi och tog för sig av brödet, tog talarna i hand och sjöng: ”Välsignat vare det band som förenar våra hjärtan i kristen kärlek.” Glädjetårar rann ofta nerför kinderna då de sjöng. Längre fram, när de blev fler, fick de sluta skaka hand med talarna och bryta bröd, men de avslutade konventen med sång och bön och ofta med långa applåder för att uttrycka sin uppskattning.

En världsomfattande predikokampanj sätts i gång

Det första stora konventet efter första världskriget hölls i Cedar Point i Ohio (vid Eriesjön, ungefär 10 mil väster om Cleveland) den 1—8 september 1919. Efter broder Russells död hade några av dem som hade haft framträdande ställningar inom organisationen avfallit. Bröderna hade satts på svåra prov. Tidigare under år 1919 hade Sällskapets president och hans medarbetare blivit frigivna från en orättvis inspärrning i fängelse. Förväntningarna var därför stora. Första sammankomstdagen var det inte så många närvarande, men senare på dagen kom fler deltagare med extratåg. Då vällde det in så mycket folk att de hotell som hade erbjudit sig att hysa konventdeltagarna fick problem. R. J. Martin och A. H. Macmillan (två av dem som nyligen hade blivit frigivna ur fängelset) erbjöd sig frivilligt att hjälpa till. De arbetade till efter midnatt med att fördela rum, och broder Rutherford och många av de andra fann nöje i att fungera som piccolor som bar vännernas bagage och följde med dem till deras rum. Det rådde en entusiastisk anda som smittade av sig på alla.

Man väntade att omkring 2.500 personer skulle komma, men konventet visade sig överträffa alla förväntningar. Andra dagen var hörsalen redan fylld till trängsel, och fler salar fick tas i bruk. När det visade sig att utrymmet ändå inte räckte, flyttade man ut till en trevlig skogsdunge. Omkring 6.000 bibelforskare från Förenta staterna och Canada var närvarande.

Dessutom kom minst 1.000 utomstående till huvudtalet på söndagen, så att föredragshållaren talade till inte mindre än 7.000 åhörare ute i det fria och utan hjälp av mikrofon eller högtalaranläggning. I det föredraget, ”Hoppet för den betryckta mänskligheten”, klargjorde J. F. Rutherford att Guds messianska kungarike är lösningen på mänsklighetens problem, och han visade dessutom att Nationernas förbund (som då höll på att bildas och som redan hade fått stöd av prästerskapet) inte på något sätt var ett politiskt uttryck för Guds rike. En lokaltidning (Sandusky Register) innehöll ett utförligt referat av det offentliga föredraget och även en resumé av bibelforskarnas verksamhet. Exemplar av den tidningen sändes till andra tidningar över hela Förenta staterna och Canada. Men det var inte bara på det sättet som budskapet fick större publicitet till följd av det här konventet.

Konventets verkliga höjdpunkt var broder Rutherfords ”Tal till medarbetarna”, som senare publicerades under rubriken ”Förkunnandet af Riket”. Detta tal var riktat till bibelforskarna själva. Under talets gång fick de klart för sig vad bokstäverna G A, som fanns på konventprogrammet och på olika ställen på konventplatsen, betydde. Det meddelades att Sällskapet hade beslutat att ge ut en ny tidskrift, The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern), som skulle användas för att rikta människors uppmärksamhet på det messianska kungariket. Sedan broder Rutherford hade dragit upp riktlinjerna för hur arbetet skulle utföras, sade han till åhörarna: ”Tillfällets dörr är öppen för dig. Gå genast in genom den! Kom ihåg, att när du går ut i verket, är du icke blott och bart en prenumerantsamlare för en tidskrift, utan du är en ambassadör för konungars Konung och herrars Herre, i det att du förkunnar för folket på detta värdiga sätt annalkandet af den gyllene tidsåldern, vår Herres och Mästares härliga rike, om hvilket de sanna kristna hafva bedit och efter hvilket de längtat under många århundraden.” (Se Uppenbarelseboken 3:8.) Det var inspirerande att se det entusiastiska gensvaret, när talaren frågade hur många som önskade delta i arbetet. De 6.000 åhörarna reste sig upp som en man. Året därpå var det mer än 10.000 som tog del i tjänsten på fältet. Hela konventet hade en enande och upplivande verkan på alla som var där.

Tre år senare, år 1922, hölls ett annat minnesvärt konvent i Cedar Point. Det varade i nio dagar, från 5 till 13 september. Förutom deltagarna från Förenta staterna och Canada kom det några från Europa. Delar av programmet framfördes på tio språk. Varje dag var det i genomsnitt 10.000 personer närvarande, men till talet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” kom det så många från allmänheten att närvarosiffran nästan fördubblades.

Bibelforskarna samlades inte till detta konvent i den tanken att de skulle planlägga ett arbete här på jorden som skulle sträcka sig flera årtionden in i framtiden. De sade i själva verket att det mycket väl kunde vara deras sista allmänna konvent före ”församlingens befrielse ... in i Guds rikes himmelska sfär för att så träda fram inför vår Herres och vår Guds verkliga och sanna åsyn”. Men hur kort tiden än kunde tänkas bli var deras främsta intresse att göra Guds vilja. Med det i tankarna höll broder Rutherford fredagen den 8 september det minnesvärda föredraget ”Riket”.

Tidigare hade stora banderoller med bokstäverna A D V hängts upp på olika ställen inom konventområdet. Under föredraget uppenbarades innebörden i de här bokstäverna, när talaren kom med uppmaningen: ”Varen trogna och sannfärdiga vittnen för Herren! Gån framåt i kampen tilldess varje spår av Babylon är ödelagt! Utbasunen budskapet vitt och brett! Världen måste veta att Jehova är Gud och att Jesus Kristus är konungars Konung och herrars Herre. Detta är dagen framför alla dagar. Se, Konungen regerar! I ären hans offentliga budbärare. Därför annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!” I det ögonblicket vecklades en väldig, 11 meter lång banderoll ut inför åhörarna. På den stod den väckande parollen ”Annonsera [engelska: ”Advertise”, därav bokstäverna A D V] Konungen och Riket”. Det var ett dramatiskt ögonblick. Åhörarna applåderade entusiastiskt. Gamle broder Pfannebecker, som spelade i sammankomstorkestern, svingade sin violin över huvudet och sade högt och ljudligt med sin kraftiga tyska accent: ”Ach, ja! Und nu skall vi göra det, inte sant?” Och det gjorde de.

Fyra dagar senare, medan konventet fortfarande pågick, var broder Rutherford själv med och förkunnade om Riket från hus till hus tillsammans med andra konventdeltagare. De förkunnade inom en radie av 7 mil från konventplatsen. Och det var inte slut med det. Verket med att förkunna om Riket hade fått sådan fart att det skulle nå ut över hela jorden. Det året var det mer än 17.000 nitiska förkunnare i 58 länder som ägnade sig åt att vittna. Flera årtionden senare sade George Gangas, som var med vid detta konvent och som senare blev medlem av den styrande kretsen, om programmet i Cedar Point: ”Det var något som outplånligt inpräglades i mitt sinne och hjärta, och jag kommer aldrig att glömma det så länge jag lever.”

Milstolpar i den andliga tillväxten

Alla sammankomster har varit tillfällen till vederkvickelse och undervisning i Guds ord. Men några av dem har blivit ihågkomna i årtionden som andliga milstolpar.

Sådana milstolpar var de sju konvent som hölls sju år i följd, 1922—1928, i Förenta staterna, Canada och Storbritannien. En orsak till att de fick så stor betydelse var de kraftfulla resolutioner som antogs. (Alla sju beskrivs kortfattat i rutan på nästa sida.) Trots att det fanns relativt få förkunnare då, spred de inte mindre än 45 miljoner exemplar av en av resolutionerna och 50 miljoner av flera andra på många språk över hela världen. Några av dem sändes i radio med hjälp av internationella sammankopplingar av radiostationer. På så sätt blev ett ovanligt kraftigt vittnesbörd avgivet.

Ett annat historiskt konvent hölls år 1931 i Columbus i Ohio. Söndagen den 26 juli antog bibelforskarna, efter att ha hört de bibliska skälen, ett nytt namn — Jehovas vittnen. Vilket lämpligt namn! Det riktar främst uppmärksamheten på Skaparen själv och visar klart och tydligt vilket ansvar de har som tillber honom. (Jes. 43:10—12) Att bröderna antog det namnet fyllde dem med större nit än någonsin tidigare i förkunnandet om Guds namn och kungarike. Samma år skrev ett danskt vittne i ett brev: ”O, vilket storslaget namn, Jehovas vittnen! Ja, må vi alla verkligen vara det.”

År 1935 hölls ett annat minnesvärt konvent, den här gången i Washington, D.C. Under konventets andra dag, fredagen den 31 maj, höll broder Rutherford ett tal om den stora skaran som omtalas i Uppenbarelseboken 7:9—17. I mer än 50 års tid hade bibelforskarna förgäves försökt komma fram till vilka som utgör den här gruppen. Nu, i Jehovas rätta tid, påvisades det i ljuset av händelser som redan hade börjat inträffa att den skaran består av dem som har möjlighet att leva för evigt just här på jorden. Denna förståelse gav evangeliseringsarbetet helt nya dimensioner, och den gav en biblisk förklaring till en betydande förändring som då började äga rum i fråga om sammansättningen av Jehovas vittnens nutida organisation.

Det är många som minns konventet i Saint Louis i Missouri år 1941 och det tal som broder Rutherford höll första dagen över temat ”Ostrafflighet”. I det här talet redogjorde han för den stora stridsfråga som alla förnuftsbegåvade skapelser står inför. Sedan talet ”En härskare åt folken” hade hållits år 1928, hade man upprepade gånger riktat uppmärksamheten på de stridsfrågor som Satans uppror väckte. Men nu framhölls det att ”vad stridsfrågan, som väcktes genom Satans trotsiga utmaning, först och främst gällde och alltjämt gäller är herraväldet över universum”. Att Jehovas tjänare förstår den här stridsfrågan och hur viktigt det är att bevara sin ostrafflighet mot Jehova som universums Suverän har varit en stark drivkraft i deras liv.

Mitt under andra världskriget, år 1942, när några undrade om inte predikoarbetet i det närmaste var fullgjort, höll N. H. Knorr, som nyligen hade blivit förordnad som Sällskapet Vakttornets president, konventföredraget ”Blir freden varaktig?” Den förklaring han gav av det symboliska ”scharlakansröda vilddjuret” i Uppenbarelseboken, kapitel 17, fick Jehovas vittnen att inse att det efter andra världskriget skulle komma en tid då de skulle få möjlighet att leda ännu fler människor till Guds kungarike. Det gav stimulans åt en världsomfattande predikokampanj som under årens lopp har nått ut till mer än 235 länder och ännu inte är avslutad.

En annan milstolpe nåddes den 2 augusti 1950 under en sammankomst på Yankee Stadium i New York. Vid det tillfället mottog en förvånad och mycket entusiastisk åhörarskara Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på engelska. Resten av Nya Världens översättning utgavs (på engelska) i fem delar under de tio följande åren. Denna översättning av den Heliga skrift på modernt språk återinsatte Guds egennamn på dess rättmätiga plats i hans ord. Att Nya Världens översättning så troget återger ordalydelsen på Bibelns grundspråk har gjort den till ett värdefullt hjälpmedel för Jehovas vittnen både i deras personliga bibelstudium och i deras evangeliseringsarbete.

Under sammankomstens näst sista dag talade F. W. Franz, Sällskapet Vakttornets dåvarande vicepresident, till åhörarna över ämnet ”En ny tingens ordning”. Jehovas vittnen hade i många år trott att några av Jehovas förkristna tjänare skulle uppväckas från de döda redan före Harmageddon för att vara furstar i den nya världen, som en uppfyllelse av Psalm 45:16. Det är därför lätt att föreställa sig hur den stora åhörarskaran reagerade, när talaren frågade: ”Skulle det glädja denna internationella sammankomst att få veta att här, i kväll, mitt ibland oss, finns det ett antal blivande furstar på den nya jorden?” Det blev en lång och kraftig applåd, och många ropade högt av glädje. Sedan påvisade talaren att Bibelns bruk av det ord som översätts med ”furste” — och den trohet som många av de ”andra fåren” i vår tid har visat — ger rum för uppfattningen att Jesus Kristus mycket väl kan utvälja några av dem som lever nu till att tjäna som furstar. Men han framhöll också att de som blir anförtrodda en sådan tjänst inte får någon titel. Han avslutade sitt tal med de manande orden: ”Så framåt då, oavbrutet, alla tillsammans, som den nya världens samhälle!”

Det har också hållits många andra mycket betydelsefulla tal vid Jehovas vittnens sammankomster. I talet ”Angrepp från yttersta norden mot den nya världens samhälle”, som hölls år 1953, gavs en fängslande förklaring av vad det innebär att Gog i Magog går till angrepp, vilket beskrivs i Hesekiel, kapitel 38 och 39. Talet ”Huset fylles med härlighet”, som hölls samma år, väckte också åhörarnas entusiasm, eftersom de med egna ögon kunde se påtagliga bevis för att Jehovas löfte i Haggaj 2:7 höll på att uppfyllas, nämligen att de dyrbara, de önskvärda eller de åtråvärda tingen ur alla nationer fördes in i Jehovas hus.

Den mest framträdande sammankomsten i vår tid var emellertid den som hölls i New York år 1958, då över en kvarts miljon människor till bristningsgränsen fyllde de största stadionanläggningar, som var tillgängliga, för att lyssna till föredraget ”Guds rike härskar — är världens ände nära?” Det kom delegater från 123 länder, och de rapporter som de framförde från dessa länder bidrog till att stärka det internationella brödraskapets band. För att hjälpa de närvarande att växa till andligen och kunna undervisa andra utgavs publikationer på 54 språk under denna enastående sammankomst.

En serie föredrag år 1962 som handlade om underdånighet under ”de överordnade myndigheterna” korrigerade Jehovas vittnens förståelse av orden i Romarna 13:1—7. År 1964 bidrog föredragen ”Att övergå från död till liv” och ”Ut ur gravarna till en uppståndelse” till att öka deras uppskattning av Jehovas stora barmhärtighet som kommer till uttryck i förbindelse med uppståndelsen. Och många, många fler liknande höjdpunkter från sammankomster skulle kunna nämnas.

Varje år är det tiotusentals, ja, hundratusentals nya som är med vid sammankomsterna. Även om upplysningarna i programmet inte alltid är nya för organisationen som helhet, ger de ofta de nya en ökad förståelse av Guds vilja och gör dem mycket hänförda. De kanske inser vilka möjligheter de har att utöka sin tjänst och sporras till att gripa tag i dem, vilket kan förändra hela deras livskurs.

Vid många sammankomster har särskild tonvikt lagts på vissa böcker i Bibeln. Som exempel kan nämnas att det år 1958 och på nytt år 1977 utgavs inbundna böcker (på engelska) som behandlade profetiorna i Daniels bok om Guds uppsåt att införa en enda världsregering med Kristus som kung. År 1971 uppmärksammades Hesekiels bok, som framhäver Guds tillkännagivande: ”Nationerna kommer sannerligen att inse att jag är Jehova.” (Hes. 36:23) År 1972 behandlades i detalj de profetior som Sakarja och Haggaj skrev ner. Åren 1963, 1969 och 1988 dryftades ingående de spännande profetiorna i Uppenbarelseboken, vilka livfullt förutsäger det stora Babylons fall och införandet av Guds härliga nya himlar och nya jord.

Sammankomsterna har belyst olika teman — ”Teokratiens tillväxt”, ”Den rena tillbedjan”, ”De endräktiga tillbedjarna”, ”Modiga förkunnare”, ”Andens frukt”, ”Gör lärjungar”, ”Goda nyheter för alla nationer”, ”Det gudomliga namnet”, ”Guds suveränitet”, ”Helig tjänst”, ”Segerrik tro”, ”Lojalitet mot Guds rike”, ”Vi bevarar vår ostrafflighet”, ”Förtrösta på Jehova”, ”Gudaktig hängivenhet”, ”Ljusbärare” och många fler. Var och en av dessa sammankomster har bidragit till den andliga tillväxten både hos organisationen och hos dem som är förbundna med den.

Stimulans för evangeliseringsarbetet

Både stora och små sammankomster har varit en källa till stor uppmuntran i samband med predikandet av de goda nyheterna. Tal och demonstrationer har gett praktisk undervisning. I programmet ingår alltid erfarenheter från tjänsten på fältet och från sådana som nyligen har fått hjälp att lära känna Bibelns sanning. Under många år avsattes det också tid för tjänst på fältet under sammankomsterna, vilket visade sig vara till stor nytta. Det ledde till att ett gott vittnesbörd blev avgivet på sammankomstorten, och det var också till stor uppmuntran för förkunnarna själva.

Vid en sammankomst i Winnipeg i Manitoba i Canada i januari 1922 var tjänst på fältet en del av programmet. Också vid det allmänna konventet i Cedar Point i Ohio senare det året ingick tjänst på fältet i programmet. Därefter blev det praxis att avsätta en dag, en del av en dag eller delar av flera dagar, då konventdeltagarna skulle göra en gemensam insats i predikoarbetet i och omkring sammankomststaden. I storstadsområden gav detta människor som kanske sällan kom i kontakt med Jehovas vittnen en möjlighet att höra de goda nyheterna om Guds uppsåt att ge rättfärdighetsälskande människor evigt liv.

I Danmark anordnades den första av sådana ”tjänstedagar” vid ett konvent år 1925, då 400—500 bröder och systrar samlades på Nørrevold i Köpenhamn. Många av de 275 som var med i tjänsten på fältet under det här konventet tog del för första gången. Några gruvade sig lite, men när de väl hade fått smak för tjänsten, blev de entusiastiska evangelieförkunnare också på sina hemmadistrikt. Efter det konventet och fram till andra världskrigets slut hölls det många ”tjänstekonvent” i Danmark, och till dessa endagskonvent inbjöds bröder och systrar från kringliggande städer. Genom att de gemensamt drog ut i tjänsten och sedan samlades för att lyssna till föredrag ökade deras nit märkbart. Liknande ”tjänstekonvent” hölls i Storbritannien och Förenta staterna, men där varade de två dagar.

Vid större sammankomster antog verksamheten på fältet ofta stora proportioner. Från och med år 1936 annonserades konventets offentliga föredrag genom att förkunnare gick med plakat i välordnade parader och delade ut löpsedlar. (Sådana plakat kallades i början ”sandwichplakat”, eftersom man hade ett fram på bröstet och ett bak på ryggen.) Ibland var tusen eller ännu fler Jehovas vittnen med i sådana parader vid ett och samma konvent. Andra tog del i den vanliga tjänsten från hus till hus och inbjöd alla att komma och lyssna till programmet. Det var mycket uppmuntrande för enskilda förkunnare att arbeta tillsammans med andra och se hundratals, ja, tusentals andra förkunnare ta del i tjänsten tillsammans med dem. Samtidigt fick allmänheten inom ett ansenligt område veta att Jehovas vittnen var i staden; människor fick på så sätt möjlighet att själva höra vad Jehovas vittnen lär och med egna ögon iaktta deras uppförande.

Föredrag som hölls vid sammankomsterna kunde ofta höras av långt fler än de som var närvarande på själva sammankomstplatsen. När broder Rutherford höll föredraget ”Frihet för folken” vid ett konvent i Toronto i Canada år 1927, överfördes det via en epokgörande sammankoppling av 53 radiostationer till en enorm lyssnarskara i en stor del av världen. Året därpå blev föredraget ”En härskare åt folken”, som hölls i Detroit i Michigan i USA, utsänt av dubbelt så många radiostationer, och via kortvågsradio kunde man lyssna till föredraget så långt borta som i Australien, på Nya Zeeland och i Sydafrika.

År 1931 vägrade några större radiobolag att sända ett konventföredrag som broder Rutherford skulle hålla. I samarbete med American Telephone and Telegraph Company bildade därför Sällskapet Vakttornet ett eget nät av radiostationer för att sända föredraget ”Riket som är världens hopp”. Inte mindre än 163 stationer var sammankopplade med hjälp av det största nät av telefonledningar som någonsin hade använts för radioutsändning. Dessutom sände över 300 andra radiostationer i många delar av världen programmet med hjälp av grammofonskivor.

Under konventet i Washington, D.C., år 1935 höll broder Rutherford ett föredrag över ämnet ”Världens styrelse”, i vilket han på ett kraftfullt sätt riktade uppmärksamheten på att Jehovas rike med Kristus som kung snart skall ersätta alla mänskliga regeringar. Över 20.000 hörde föredraget i Washington Auditorium, och via radio och telefon sändes det över hela jorden, ända till Central- och Sydamerika, Europa, Sydafrika, öar i Stilla havet och länder i Orienten. Det kan mycket väl ha varit flera miljoner som hörde föredraget. Två ledande tidningar i Washington som hade gått med på att publicera föredraget bröt sitt avtal. Men bröderna placerade ut högtalarbilar på tre ställen i staden och på 40 andra ställen i omgivningen, där man mottog sändningen av talet och sände det vidare över högtalarna, så att ännu fler, uppskattningsvis 120.000, kunde höra det.

År 1938 hölls det rättframma föredraget ”Se fakta i ögonen” i Royal Albert Hall i London, och det sändes till omkring 50 konventstäder jorden runt, med ett sammanlagt antal närvarande på omkring 200.000. Dessutom var det många som hörde föredraget i radio.

Även om Jehovas vittnen var förhållandevis få till antalet, spelade deras sammankomster således en viktig roll i det offentliga förkunnandet av budskapet om Guds kungarike.

Sammankomster i Europa efter kriget

Vissa sammankomster framstår som något alldeles extra för dem som var närvarande. Så förhåller det sig till exempel med sammankomsterna i Europa omedelbart efter andra världskriget.

En av dessa sammankomster hölls i Amsterdam den 5 augusti 1945, mindre än fyra månader efter det att Jehovas vittnen hade släppts fria från de tyska koncentrationslägren. Man väntade att omkring 2.500 personer skulle komma och att 2.000 av dem skulle behöva logi. För att fylla behovet av sovplatser lade vittnena på sammankomstorten ut halm på golvet i sina hem. Konventdeltagarna kom från alla håll och med hjälp av alla möjliga färdmedel — båt, lastbil och cykel, och en del hade liftat.

De som var med vid den här sammankomsten skrattade och grät, sjöng och tackade Jehova för hans godhet. Som en av deltagarna sade: ”De kände en outsäglig glädje över att få tillhöra en teokratisk organisation som just blivit fri från bojorna.” Före kriget fanns det färre än 500 Jehovas vittnen i Nederländerna. Sammanlagt blev 426 arresterade och fängslade, och av dessa dog 117 som en direkt följd av förföljelsen. Glädjen blev stor när sammankomstdeltagare fann några av sina nära och kära som de trodde var döda. Andra grät när de förstod att de hade letat förgäves. Den kvällen lyssnade 4.000 med spänt intresse till det offentliga föredraget som förklarade varför Jehovas vittnen hade varit föremål för en sådan intensiv förföljelse. Trots det som de hade fått genomlida organiserade de sig för att fortsätta sitt gudagivna verk.

Följande år, 1946, anordnade bröderna i Tyskland en sammankomst i Nürnberg. De fick tillåtelse att använda Zeppelinwiese, Hitlers tidigare paradplats. Under den andra sammankomstdagen höll Erich Frost, som själv hade varit utsatt för Gestapos brutala behandling och suttit flera år i ett nazistiskt koncentrationsläger, det offentliga föredraget ”Kristna i eldsugnen”. Förutom de 6.000 Jehovas vittnen som var samlade kom det 3.000 intresserade från Nürnberg till det här föredraget.

Det visade sig att den sista sammankomstdagen sammanföll med den dag då domarna skulle avkunnas i Nürnbergprocessen mot krigsförbrytarna. Militärmyndigheterna förklarade att det skulle vara utegångsförbud den dagen, men efter långdragna förhandlingar höll de med om att det skulle vara opassande att hindra Jehovas vittnen från att avsluta sin sammankomst i frid med tanke på den ståndpunkt de hade intagit när de mötte nazisternas motstånd. Den sista dagen samlades därför bröderna för att höra det gripande talet ”Oförskräckta trots världskonspirationen”.

De såg Jehovas hand i det som ägde rum. Samma dag som domarna föll mot representanterna för en regim som hade försökt utrota Jehovas vittnen var vittnena samlade för att tillbe Jehova på den plats där Hitler hade haft några av sina mest imponerande uppvisningar av nazisternas makt. Sammankomstens ordförande sade: ”Att få uppleva den här dagen, som bara är en försmak av Guds folks triumf över sina fiender i striden vid Harmageddon, har varit värt nio år i koncentrationsläger.”

Andra minnesvärda sammankomster

Allteftersom Jehovas vittnens verksamhet har brett ut sig, har sammankomster hållits runt om på jorden. Alla dessa har varit något alldeles extra för dem som varit med vid dem.

År 1952 hölls det en sammankomst i Kitwe i Nord-Rhodesia (nu Zambia), mitt i Kopparbältet, i samband med att Sällskapet Vakttornets president kom på besök. Sammankomstplatsen var ett stort område i utkanten av ett av gruvlägren, på en plats som nu heter Chamboli. Toppen av en övergiven termitstack jämnades till, och ovanpå byggdes ett podium med halmtak. Enkla sovlängor med halmtak, av vilka några hade dubbla sovplan, sköt ut 180 meter från sittplatsområdet likt ekrar i ett hjul. Män och pojkar sov i vissa, och kvinnor och flickor i andra. Några av deltagarna hade cyklat i två veckor för att vara med vid sammankomsten. Andra hade gått till fots i flera dagar och sedan åkt sista biten med en primitiv buss.

Under programmet lyssnade alla mycket uppmärksamt, trots att de satt på hårda bambubänkar ute i det fria. De hade kommit för att lyssna, och de ville inte gå miste om ett enda ord. När de 20.000 sammankomstdeltagarna sjöng, var det så vackert att många fick tårar i ögonen. Sången ackompanjerades inte av några musikinstrument, men rösternas harmoni var fulländad. Det var inte bara sången som vittnade om att det rådde verklig enhet bland dessa Jehovas vittnen, utan det kom till uttryck i allt, trots att de hade mycket skiftande bakgrund och kom från många olika stammar.

Och kan du föreställa dig hur Jehovas vittnen i Portugal kände det, när de, efter att ha kämpat i nästan 50 år för att vinna religionsfrihet, fick lagligt erkännande den 18 december 1974? Då var de endast omkring 14.000. Bara några dagar senare var 7.586 av dem samlade i en fullsatt sporthall i Porto. Dagen därpå fyllde 39.284 andra ett fotbollsstadion i Lissabon till sista plats. Broder Knorr och broder Franz var tillsammans med dem där vid detta glädjefyllda tillfälle, som många aldrig kommer att glömma.

Internationella sammankomster organiseras

I mer än 50 år har Jehovas vittnen i många länder hållit stora sammankomster samtidigt på flera orter. Vid dessa tillfällen har de i särskild grad känt att de utgör ett internationellt brödraskap, eftersom de alla har kunnat höra sammankomstens viktigaste föredrag med hjälp av telefonöverföring från en huvudort.

Men det var inte förrän år 1946 som en stor internationell sammankomst samlade delegater från många delar av jorden i en stad. Detta hände i Cleveland i Ohio. Även om det fortfarande var svårt att resa under efterkrigstiden, var inte mindre än 80.000 närvarande, däribland 302 delegater från 32 länder utanför Förenta staterna. Tal hölls på 20 språk. Det gavs många praktiska anvisningar som syftade till att utvidga evangeliseringsarbetet. En av höjdpunkterna vid sammankomsten var broder Knorrs tal om problemen i samband med återuppbyggnad och utvidgning. Åhörarna applåderade entusiastiskt, när de hörde att man planerade att bygga ut Sällskapets tryckeri och kontor i Brooklyn, utvidga radiostationerna, öppna avdelningskontor i flera större länder och utöka missionärsverksamheten. Omedelbart efter sammankomsten fastställdes alla detaljerna, så att broder Knorr och broder Henschel kunde bege sig ut på en jordenruntresa för att sätta planerna i verket.

Under åren som följde hölls flera verkligt historiska sammankomster på Yankee Stadium i New York. Vid den första av dessa, 30 juli—6 augusti 1950, var delegater från 67 länder närvarande. I programmet ingick korta rapporter som framfördes av landstjänare, missionärer och andra. De gav sammankomstdeltagarna en spännande inblick i det intensiva evangeliseringsarbete som utfördes i alla de länder som de kom ifrån. Sista dagen hörde 123.707 föredraget ”Kan Ni få leva evigt i lycka på jorden?” Sammankomstens tema var ”Teokratiens tillväxt”. Uppmärksamheten riktades på den stora tillväxten i antalet Jehovas vittnen. Men som ordföranden, Grant Suiter, så eftertryckligt framhöll, gjordes inte detta för att hylla några begåvade personer i den synliga organisationen. I stället ”ger vi Jehova äran för den styrka vi nu nått i fråga om antal. Så bör det vara, och vi vill inte ha det på något annat sätt”, förklarade han.

År 1953 hölls en annan sammankomst på Yankee Stadium i New York. Den här gången var högsta antalet närvarande 165.829. Precis som vid den första sammankomsten där var programmet späckat med förklaringar av spännande bibliska profetior, praktiska råd om hur man skall predika de goda nyheterna och rapporter från många länder. Fastän programmet började omkring klockan 9.30, brukade det inte vara slut förrän klockan 21.00 eller 21.30. Sammankomsten var en glädjefylld andlig festmåltid som varade i åtta hela dagar.

Den största sammankomsten någonsin hölls i New York år 1958, och då blev det nödvändigt att använda inte bara Yankee Stadium, utan även det närliggande Polo Grounds och likaså områden utanför stadionanläggningarna för att kunna ta emot de stora åhörarskarorna. Sista dagen, då varenda sittplats var utnyttjad, fick man särskilt tillstånd att använda även gräsplanen på Yankee Stadium. Det var en gripande syn att se tusentals strömma in, ta av sig skorna och sätta sig på gräset! Sammanräkningen visade att 253.922 var närvarande för att höra det offentliga föredraget. Ett ytterligare bevis för att Jehova välsignar sina tjänares förkunnartjänst var att 7.136 symboliserade sitt överlämnande genom att låta döpa sig vid den här sammankomsten — mer än dubbelt så många som blev döpta vid det historiska tillfället på pingstdagen år 33 v.t., enligt den bibliska skildringen. — Apg. 2:41.

Hela genomförandet av dessa sammankomster vittnade om långt mer än effektiv organisation. Det var ett tydligt bevis för att Guds ande var i verksamhet bland hans folk. Överallt kunde man se broderlig kärlek, som har sin grund i kärlek till Gud, komma till uttryck. Där fanns inga högavlönade organisatörer. Alla avdelningar var bemannade med oavlönade frivilliga. Kristna bröder och systrar skötte förfriskningsstånden, ofta familjevis. De lagade också till varma måltider, och i väldiga tält utanför stadion serverade de upp till tusen konventdeltagare i minuten. Tiotusentals personer, som alla var glada att få hjälpa till, tjänade som ordningsmän eller tog hand om vad som behövde göras i fråga om byggnation, matlagning, servering, renhållning och mycket annat.

Andra frivilliga ägnade hundratusentals timmar åt att ordna husrum åt tillresande. Vissa år anordnades stora campingplatser, som påminde om städer, där en del sammankomstdeltagare kunde bo i tält eller husvagnar. Utan att ta betalt skördade vittnena år 1953 säden på ett 16 hektar stort område åt en bonde i New Jersey, som hyrde ut mark åt dem för deras campingplats. Det ordnades med toaletter, belysning, duschar, tvättstugor, cafeteria och dagligvarubutiker för de över 45.000 som skulle bo där. När de flyttade in växte det fram en stad över en natt. Tusentals andra fick bo på hotell och i privathem i och omkring New York. Det var ett gigantiskt företag. Med Jehovas välsignelse lyckades det.

Sammankomster på den ena platsen efter den andra

De som tillhör detta internationella brödraskap är innerligt intresserade av sina medtroende i andra länder. De har därför utnyttjat möjligheterna att vara med vid sammankomster utanför sina hemländer.

När den första av sammankomsterna med temat ”Den rena tillbedjan” hölls på Wembley Stadium i London år 1951, var Jehovas vittnen från 40 länder närvarande. I programmet betonades den praktiska sidan av sann tillbedjan och att man bör göra tjänsten för Gud till sin livsuppgift. Många av sammankomstdeltagarna reste från England till kontinenten, där det under de två följande månaderna skulle hållas ytterligare nio sammankomster. Den största av dem hölls i Frankfurt am Main, där 47.432 från 24 länder var närvarande. Brödernas varma tillgivenhet kom tydligt till uttryck vid programmets slut, då orkestern började spela och de tyska bröderna spontant började sjunga en avskedssång, i vilken de anförtrodde sina utländska medtroende i Jehovas omvårdnad. Man vinkade med näsdukar, och många hundra strömmade ut på gräsplanen för att visa sin uppskattning av denna festmåltid, denna storslagna teokratiska sammankomst.

År 1955 var det ännu fler Jehovas vittnen som ordnade så att de kunde besöka sina kristna bröder och systrar utomlands i förbindelse med sammankomster. Med två chartrade fartyg (som vartdera tog 700 passagerare) och 42 chartrade flygplan reste delegater från Förenta staterna och Canada till Europa. I den europeiska upplagan av tidningen The Stars and Stripes, som utgavs i Tyskland, beskrevs tillströmningen av Jehovas vittnen som ”troligen det största antal amerikaner som i samlad trupp färdats genom Europa sedan de allierades invasion under andra världskriget”. Andra delegater kom från Central- och Sydamerika, Asien, Afrika och Australien. Trots att kristenhetens präster försökte hindra Jehovas vittnen från att hålla sammankomsterna i Rom och Nürnberg, hölls båda dessa sammankomster och ytterligare sex i Europa den sommaren. Antalet närvarande varierade från 4.351 i Rom till 107.423 i Nürnberg. En grupp på 17.729 samlades på Waldbühne i det som då kallades Västberlin, dit det var mindre riskfyllt att bege sig för bröderna från Östtyskland. Många av dessa hade suttit i fängelse för sin tro eller hade familjemedlemmar eller nära släktingar som då satt i fängelse, men de var ändå fasta i tron. Sammankomstens tema kunde inte vara mera lämpligt — ”Triumferande Riket”!

Även om det redan hade hållits många internationella sammankomster, var det som hände år 1963 något nytt. Det var en sammankomst som hölls på den ena platsen efter den andra jorden runt. Den började i Milwaukee i Wisconsin i Förenta staterna, fortsatte därifrån till New York, därefter till fyra stora städer i Europa, vidare genom Mellersta Östern till Indien, Burma (Myanma), Thailand, Hongkong, Singapore, Filippinerna, Indonesien, Australien, Taiwan, Japan, Nya Zeeland, Fiji, Sydkorea och Hawaii och så tillbaka till det nordamerikanska fastlandet. Sammankomstdeltagarna kom från inalles 161 länder, och det sammanlagda antalet närvarande var över 580.000. Det var 583 sammankomstdeltagare från 20 länder som reste jorden runt och var med vid sammankomsten i det ena landet efter det andra. Tack vare särskilda sightseeingturer kunde de få se platser som var intressanta ur religiös synvinkel, och de tog också del i tjänsten från hus till hus tillsammans med sina bröder och systrar på sammankomstorterna. Dessa resenärer betalade själva sina utgifter.

Latinamerika hade varit väl representerat vid de flesta internationella sammankomsterna. Men år 1966/1967 var det latinamerikanernas tur att vara värdar för sammankomster. De närvarande kommer aldrig att glömma det drama som levandegjorde den bibliska skildringen om Jeremia och hjälpte alla att förstå dess innebörd för vår tid.a Den kristna kärlekens band stärktes, när besökarna med egna ögon kunde se under vilka förhållanden man utför ett omfattande bibliskt undervisningsarbete i Latinamerika. De blev djupt rörda av den starka tro som deras medtroende visade. Många av dem hade övervunnit till synes oöverstigliga hinder — motstånd från familjen, översvämningar, förlust av ägodelar — för att kunna vara närvarande. Det var till stor uppmuntran för dem att få höra sina medtroende berätta erfarenheter. Till exempel blev en klen uruguaysk syster som var pionjär med särskilt uppdrag intervjuad — och med henne på podiet var många av de 80 personer som hon redan hade hjälpt fram till det kristna dopet! (År 1992 hade hon hjälpt 105 personer fram till dopet. Hon var då fortfarande klen och fortfarande pionjär med särskilt uppdrag!) Det värmde också sammankomstdeltagarnas hjärta att få träffa missionärer från de allra första Gileadklasserna som fortfarande var verksamma på sina missionärsdistrikt. Dessa sammankomster var en utmärkt stimulans för verket i Latinamerika. I många av länderna där finns det nu 10, 15 eller rentav 20 gånger så många lovprisare av Jehova som det fanns då.

Ett par år senare, år 1970/1971, var det möjligt för Jehovas vittnen från andra länder att komma tillsammans med sina bröder vid internationella sammankomster i Afrika. Den största av dessa sammankomster var den som hölls i Lagos i Nigeria, där hela sammankomstplatsen måste byggas upp från grunden. För att skydda åhörarna mot den heta solen byggdes det upp en bambustad — med sittplatser, sovsalar, cafeteria och andra avdelningar. Till detta gick det åt 100.000 bambustänger och 36.000 stora, vävda vassmattor — och bröderna och systrarna ordnade själva allt detta. Programmet framfördes på 17 språk samtidigt. Högsta antalet närvarande var 121.128, och 3.775 nya vittnen blev döpta. Åtskilliga stamgrupper var representerade, och många av sammankomstdeltagarna hade tidigare varit i krig med varandra. Men vilken glädje att nu se dem vara förenade i verkligt kristet broderskap!

Efter sammankomsten färdades några av de utländska delegaterna med buss till igboområdet för att se den trakt som hade drabbats hårdast av det nyligen utkämpade inbördeskriget. Det blev stor sensation i samhälle efter samhälle, när besökarna hälsades välkomna och omfamnades av Jehovas vittnen på orten. Folk rusade ut på gatorna för att titta. En sådan demonstration av kärlek och enhet mellan svarta och vita hade de aldrig sett förut.

I vissa länder finns det så många Jehovas vittnen att det är omöjligt för alla att komma tillsammans på en och samma plats. Men vid vissa tillfällen har det hållits flera stora sammankomster samtidigt, följda av andra, vecka efter vecka. År 1969 förstärktes den känsla av enhet som sådana sammankomster framkallar genom att några av huvudtalarna reste fram och tillbaka med flyg mellan sammankomststäderna, så att de kunde hålla tal vid alla sammankomsterna. År 1983 och 1988 kunde sammankomstdeltagarna känna en liknande enhet, när ett antal stora sammankomster på samma språk sammankopplades genom att några av huvudtalen, som hölls av medlemmar av den styrande kretsen, överfördes via telefon, till och med till andra länder. Men den verkliga grunden till enheten bland Jehovas vittnen är att de alla tillber Jehova som den ende sanne Guden, att de alla betraktar Bibeln som sitt rättesnöre, att de alla drar nytta av samma program för utdelning av andlig föda, att de alla betraktar Jesus Kristus som sin ledare, att de alla söker lägga i dagen Guds andes frukt i sitt liv, att de alla sätter sin förtröstan till Guds kungarike och att de alla förkunnar de goda nyheterna om detta kungarike för andra.

Fler sammankomster för internationell lovprisning av Jehova

Jehovas vittnen har blivit så många att deras antal överstiger invånarantalet i en rad enskilda nationer. Deras sammankomster måste planeras noggrant för att vara till största möjliga nytta. För att försäkra sig om att det finns plats åt alla räcker det dock i allmänhet med att meddela vilken sammankomst Jehovas vittnen från olika områden bör närvara vid. När internationella sammankomster planeras, är det nu ofta nödvändigt för den styrande kretsen att inte bara tänka på hur många Jehovas vittnen från andra länder som vill och har möjlighet att komma, utan också på hur stor den tillgängliga sammankomstlokalen är, hur många inhemska vittnen som kommer och hur stor logitillgången är för tillresande sammankomstdeltagare; därefter kan varje enskilt land tilldelas ett maximalt antal platser. Så var det i samband med de tre sammankomsterna med temat ”Gudaktig hängivenhet” i Polen år 1989.

Man räknade med att det skulle komma omkring 90.000 Jehovas vittnen från Polen förutom tusentals nyintresserade. Många blev också inbjudna från Storbritannien, Canada och Förenta staterna. Stora delegationer välkomnades från Italien, Frankrike och Japan. Delegater kom också från Skandinavien och Grekland. Minst 37 länder var representerade. Vissa delar av programmet måste tolkas från polska eller engelska till inte mindre än 16 andra språk. Sammanlagt var 166.518 närvarande.

Stora grupper av Jehovas vittnen hade kommit till dessa sammankomster från det som då var Sovjetunionen och Tjeckoslovakien; ansenliga grupper kom också från andra östeuropeiska länder. Hotell och sovsalar i skolor kunde inte rymma alla. De polska vittnena öppnade gästfritt sina hjärtan och sina hem och delade med glädje med sig av det de hade. En församling med 146 förkunnare ordnade sovplatser åt över 1.200 delegater. För en del av dem som var med vid dessa sammankomster var det första gången någonsin som de var tillsammans med en så stor grupp av Jehovas tjänare; tidigare hade de som mest varit 15 till 20 samlade på en gång. Deras hjärtan flödade över av tacksamhet, när de tittade ut över dessa tiotusentals som satt på stadion, förenade sig med dem i bön och tillsammans sjöng lovsånger till Jehova. I pauserna blandade sig grupperna med varandra, och många omfamnade varandra innerligt, även om de inte kunde uttrycka sina känslor i ord, eftersom de talade olika språk.

När sammankomsten gick mot sitt slut, var deras hjärtan fyllda av tacksamhet mot Jehova, som hade gjort allt detta möjligt. I Warszawa bröt en applåd ut efter ordförandens avskedsord, och den varade i minst tio minuter. Efter den avslutande sången och bönen började sammankomstdeltagarna applådera igen, och de stod kvar länge och applåderade. De hade väntat i många år på detta tillfälle, och de ville inte att det nu skulle vara slut.

Året därpå, 1990, mindre än fem månader efter det att det 40 år långa förbudet mot Jehovas vittnen i det dåvarande Östtyskland hade upphävts, hölls en annan spännande internationell sammankomst, den här gången i Berlin. Bland de 44.532 närvarande fanns delegater från 65 olika länder. Från en del länder hade det bara kommit några få; från Polen däremot kom det omkring 4.500. De djupa känslorna hos dem som aldrig tidigare hade haft friheten att vara med vid en sådan sammankomst går inte att uttrycka i ord, och när hela åhörarskaran förenade sig i lovsånger till Jehova, kunde de inte hålla tillbaka glädjetårarna.

När en liknande sammankomst hölls senare samma år i São Paulo i Brasilien, behövdes två stora stadion för att rymma hela den internationella åhörarskaran på 134.406 personer. Sedan följde en sammankomst i Argentina, där det också användes två stadion samtidigt för att rymma den internationella åhörarskaran. I början av år 1991 anordnades internationella sammankomster i Filippinerna, på Taiwan och i Thailand. Det året var också stora åhörarskaror samlade från många nationer till sammankomster i Östeuropa — i Ungern, i det dåvarande Tjeckoslovakien och i det som nu är Kroatien. Och år 1992 räknade delegater från 28 länder det som ett särskilt privilegium att få vara bland de 46.214 som var med i S:t Petersburg vid den första verkligt internationella sammankomst som Jehovas vittnen har hållit i Ryssland.

Tillfällen till regelbunden andlig vederkvickelse

Alla sammankomster som Jehovas vittnen håller är inte internationella. Men den styrande kretsen ordnar större sammankomster en gång om året, och samma program framförs över hela världen på många språk. Dessa sammankomster kan vara ganska stora, så att förkunnarna kan njuta av gemenskapen med medtroende från många platser, eller också kan de vara mindre och hållas i många städer, så att det blir lättare för de nya att närvara och så att allmänheten i hundratals mindre städer får möjlighet att på nära håll se ett stort tvärsnitt av Jehovas vittnen.

Dessutom samlas varje krets (som består av omkring 20 församlingar) en gång om året till ett tvådagarsprogram med andlig vägledning och uppmuntran.b Sedan september 1987 anordnas dessutom en gång om året ett kretsmöte, ett uppbyggande endagsprogram, för varje krets. Där så är möjligt sänds en medlem av staben vid Sällskapets högkvarter eller det lokala avdelningskontoret ut för att medverka i programmet. Jehovas vittnen sätter stort värde på dessa program. I många länder är det varken besvärligt eller tidskrävande att ta sig till sammankomster. Men så är det inte överallt. En resande tillsyningsman minns ett äldre par som gick till fots drygt sju och en halv mil med resväskor och filtar för att vara med vid en kretssammankomst i Zimbabwe.

Tjänst på fältet ingår inte längre i programmet vid dessa sammankomster, men det beror inte på att Jehovas vittnen betraktar förkunnartjänsten som mindre viktig än tidigare. I de flesta fall får nu människor som bor nära sammankomstplatserna regelbundet besök av Jehovas vittnen på orten — i vissa fall med bara några få veckors mellanrum. Sammankomstdeltagarna tar vara på tillfällena till informellt vittnande, och de avger också ett kraftfullt vittnesbörd genom sitt kristna uppförande.

Bevis på verkligt broderskap

Vid Jehovas vittnens sammankomster kan utomstående lätt se att det råder verkligt broderskap bland vittnena. Det är uppenbart att det inte finns någon partiskhet bland dem och att atmosfären är hjärtlig, till och med bland dem som träffar varandra för första gången. När den internationella sammankomsten ”Guds vilja” hölls i New York år 1958, kunde man läsa följande i New York-tidningen Amsterdam News för 2 augusti: ”Överallt blandade sig negrer, vita och orientaler från alla samhällsställningar och alla delar av världen fritt och glättigt med varandra. ... De gudsdyrkande vittnena från 120 länder har bott och tillbett tillsammans i frid, varigenom de visat amerikanerna hur lätt det kan ske. ... Sammankomsten är ett lysande exempel på hur människor kan arbeta och leva tillsammans.”

När Jehovas vittnen år 1985 höll sammankomster samtidigt i Durban och i Johannesburg i Sydafrika, kom sammankomstdeltagarna från alla större ras- och språkgrupper i Sydafrika och dessutom från 23 andra länder. Att det rådde en varm gemenskapskänsla bland de 77.830 som var närvarande var lätt att se. ”Detta är vackert”, sade en ung indisk kvinna. ”Att se färgade, indier, vita och svarta umgås med varandra har förändrat hela min livsinställning.”

Denna anda av verkligt broderskap tar sig inte bara uttryck i leenden och handskakningar och i att man kallar varandra ”broder” och ”syster”. Vi kan ta ett exempel: När anordningar gjordes för sammankomsten ”Eviga goda nyheter” över hela världen år 1963, fick Jehovas vittnen veta att om de ville hjälpa andra ekonomiskt så att de kunde vara med vid en sammankomst, skulle Sällskapet med glädje se till att penningmedlen kom bröder i alla delar av jorden till godo. Det förekom inget tiggeri, och ingenting gick till administrativa utgifter. Allt som kom in gick direkt till det uppgivna ändamålet. På så sätt fick 8.179 bröder och systrar hjälp att vara med vid sammankomsten. Åtskilliga från varje land i Central- och Sydamerika fick sådan hjälp, liksom flera tusen från Afrika och många från Mellersta Östern och Fjärran Östern. En stor del av dem som fick hjälp var bröder och systrar som hade varit i heltidstjänsten i många år.

Mot slutet av år 1978 var en sammankomst planerad att hållas i Auckland på Nya Zeeland. Jehovas vittnen på Cooköarna visste om det och önskade innerligt att få vara med där, men ekonomin på öarna var sådan att det skulle ha kostat varje individ en liten förmögenhet att resa dit. Men kärleksfulla andliga bröder och systrar på Nya Zeeland bidrog med pengar till tur och retur-biljetter åt omkring 60 av öborna. Så lyckliga de var över att få vara med vid den andliga festmåltiden tillsammans med sina maoriska, samoanska, niueanska och vita bröder!

Kännetecknande för den anda som råder bland Jehovas vittnen är något som hände vid slutet av områdessammankomsten ”Guds rättvisa” i Montreal i Canada år 1988. Under fyra dagar hade sammankomstdeltagare som talade arabiska, engelska, franska, grekiska, italienska, portugisiska och spanska njutit av samma program, men var och en på sitt språk. Men efter det sista talet samlades alla de 45.000 sammankomstdeltagarna på Olympiastadion i en gripande manifestation av broderskap och enhet när de tillsammans sjöng, var och en på sitt språk: ”Sjung Rikets sång; ... runt hela jorden sjunger stora skaror; de bjuder in och höjer upp sin röst: ’Kom, tillbe Gud.’”

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 255]

”Jag blev mycket imponerad av den anda av kärlek och broderlig omtanke som visades vid alla tillfällen”

[Infälld text på sidan 256]

Konventtåg — tag plats!

[Infälld text på sidan 275]

Inga högavlönade sammankomstorganisatörer, utan oavlönade frivilliga

[Infälld text på sidan 278]

Enhet mellan svarta och vita

[Ruta/Bild på sidan 261]

Sju betydelsefulla konventresolutioner

År 1922 blev de styrande genom resolutionen ”Ett upprop till världens styresmän” uppmanade att bevisa att människor har den vishet som behövs för att styra den här jorden eller att i annat fall medge att fred, liv, frihet och ändlös lycka endast kan komma från Jehova genom Jesus Kristus.

År 1923 ljöd ”En varning till alla kristna” med en brådskande och angelägen maning att fly från organisationer som med orätt påstår sig representera Gud och Kristus.

År 1924 avslöjade resolutionen ”Ecklesiasticismen anklagad” kristenhetens präster och deras oskriftenliga läror och förehavanden.

År 1925 visade resolutionen ”Ett hoppets budskap” varför de som påstår sig vara världens vägledande ljus inte har lyckats tillfredsställa människans största behov och varför endast Guds kungarike kan göra det.

År 1926 riktade resolutionen ”Ett vittnesbörd till världens styresmän” uppmärksamheten på att Jehova är den ende sanne Guden och att Jesus Kristus nu regerar som jordens rättmätige kung. De styrande uppmanades att använda sitt inflytande till att vända människors sinnen till den sanne Guden för att om möjligt undgå att drabbas av olycka.

År 1927 avslöjade ”Resolution till kristenhetens folk” att det är finansmännen, politikerna och de religiösa ledarna som tillsammans förtrycker mänskligheten. Resolutionen uppmanade människor att överge kristenheten och sätta sin förtröstan till Jehova och hans rike med Kristus som kung.

År 1928 klargjorde resolutionen ”Förklaring emot Satan och för Jehova” att Jehovas smorde kung, Jesus Kristus, snart kommer att binda Satan och tillintetgöra hans onda organisation, och den uppmanade alla som älskar rättfärdighet att ta ståndpunkt på Jehovas sida.

[Ruta/Bilder på sidorna 272, 273]

Några av de stora sammankomsternas särdrag

Hundratals entusiastiska sammankomstdeltagare kom med båt, tusentals med flyg, tiotusentals med bil och buss

Det krävdes god organisation och många villiga arbetare för att skaffa logi åt alla

Under dessa åtta dagar långa sammankomster serverades regelbundet tiotusentals varma måltider

År 1953 iordningställdes en stor campingplats för mer än 45.000 sammankomstdeltagare

I New York år 1958 blev 7.136 döpta — fler än vid pingsten år 33 v.t. eller vid något annat tillfälle därefter

I New York år 1953 sattes det upp skyltar med hälsningar från många länder, och tal hölls på 21 språk

[Bild på sidan 256]

Deltagare i bibelforskarnas konvent i Winnipeg i Manitoba i Canada år 1917

[Bilder på sidan 258]

J. F. Rutherford talar i Cedar Point i Ohio år 1919. Han uppmanade alla att nitiskt förkunna Guds kungarike med hjälp av ”Den Gyllne Tidsåldern”

[Bild på sidan 259]

Konventet i Cedar Point år 1922. Maningen löd: ”Annonsera Konungen och Riket”

[Bild på sidan 260]

George Gangas var i Cedar Point år 1922. Han har sedan dess, i omkring 70 år, nitiskt förkunnat Guds kungarike

[Bild på sidorna 262, 263]

Deltagare i konventet i Columbus i Ohio år 1931, vilka entusiastiskt antog namnet Jehovas vittnen

[Bild på sidan 264]

”Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna” (på engelska) presenteras av N. H. Knorr år 1950

[Bild på sidan 264]

Föredrag av F. W. Franz om uppfyllelsen av Bibelns profetior var höjdpunkter vid sammankomsterna (New York, 1958)

[Bilder på sidan 265]

Under många år var tjänst på fältet ett framträdande drag vid varje sammankomst.

Los Angeles, 1939 (nertill); Stockholm, 1963 (lilla bilden)

[Bilder på sidan 266]

När J. F. Rutherford talade i Washington, D.C., år 1935, överfördes föredraget via radio och telefon till sex kontinenter

[Bilder på sidan 268]

I Nürnberg i Tyskland höll Erich Frost år 1946 det glödande talet ”Kristna i eldsugnen”

[Bild på sidan 269]

Sammankomst ute i det fria i Kitwe i Nord-Rhodesia under N. H. Knorrs besök år 1952

[Bilder på sidorna 270, 271]

År 1958 hörde 253.922 på två stora fullsatta stadion i New York föredraget ”Guds rike härskar — är världens ände nära?”

Polo Grounds

Yankee Stadium

[Bild på sidan 274]

Grant Suiter, ordförande vid sammankomsten på Yankee Stadium år 1950

[Bild på sidan 274]

John Groh (sittande) diskuterar organiserandet av sammankomsten med George Couch år 1958

[Bilder på sidan 277]

År 1963 hölls en sammankomst runt hela jorden med delegater från omkring 20 länder som reste med från plats till plats

Kyoto i Japan (nederst till vänster) var en av de 27 sammankomststäderna. Sammankomstdeltagare i Sydkorea stiftar nya bekantskaper (i mitten). En maorihälsning på Nya Zeeland (nederst till höger)

[Bilder på sidan 279]

I en tillfälligt uppförd bambustad hölls en sammankomst för 17 språkgrupper samtidigt (Lagos, Nigeria, 1970)

[Bilder på sidan 280]

År 1989 hölls tre stora sammankomster i Polen, med deltagare från 37 länder

T. Jaracz (till höger) talade till sammankomstdeltagarna i Poznań

Flera tusen döptes i Chorzów (Katowice)

Åhörarna applåderade i minst tio minuter i Warszawa

Delegater från det dåvarande Sovjetunionen (nedan)

Delar av programmet i Chorzów översattes till 15 språk

Kapitel 18

De söker först Guds kungarike

BIBELNS huvudtema är helgandet av Jehovas namn genom hans kungarike. Jesus Kristus lärde sina efterföljare att de först skulle söka Guds kungarike, sätta det framför alla andra intressen i livet. Varför det?

Vakttornet har ofta framhållit att Jehova är den universelle Suveränen, eftersom han är Skaparen. Han förtjänar att hans skapelser visar honom den allra största aktning. (Upp. 4:11) Men mycket tidigt i människans historia var det en av Guds andesöner, vilken gjorde sig själv till Satan, Djävulen, som utmanande ifrågasatte Jehovas suveränitet. (1 Mos. 3:1—5) Satan påstod dessutom att alla som tjänade Jehova gjorde det av själviska motiv. (Job 1:9—11; 2:4, 5; Upp. 12:10) På så sätt stördes friden i universum.

I årtionden har nu Vakttornets publikationer förklarat att Jehova har gjort föranstaltningar för att avgöra dessa stridsfrågor på ett sätt som inte bara upphöjer hans allmakt, utan också framhäver storheten i hans vishet, hans rättvisa och hans kärlek. Guds messianska kungarike spelar en central roll i dessa föranstaltningar. Genom detta rike får mänskligheten rikligt tillfälle att lära känna rättfärdighetens vägar. Genom detta rike kommer de ondskefulla att tillintetgöras, Jehovas suveränitet att hävdas och hans uppsåt att fullbordas, det uppsåt som går ut på att göra jorden till ett paradis, bebott av människor som verkligen älskar Gud och varandra och som välsignas med fullkomligt liv.

På grund av detta rikes vikt och betydelse gav Jesus sina efterföljare rådet: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket.” (Matt. 6:10, 33) Jehovas vittnen i modern tid har tydligt visat att de strävar efter att följa detta råd.

De övergav allt för Guds kungarikes skull

Redan på ett tidigt stadium begrundade bibelforskarna vad som avsågs med att ”först söka kungariket”. De dryftade den liknelse där Jesus jämförde detta rike med en pärla som var så värdefull att en man ”sålde ... allting, så mycket han hade, och köpte den”. (Matt. 13:45, 46) De begrundade vad Jesus menade, när han gav en rik ung styresman rådet att denne skulle sälja allt, ge åt de fattiga och följa honom. (Mark. 10:17—30)a De insåg att om de skulle visa sig värdiga att få del i Guds kungarike, måste de göra detta rike till sitt främsta intresse och med glädje använda sitt liv, sina förmågor och sina tillgångar i dess tjänst. Allt annat i livet måste komma i andra hand.

Charles Taze Russell tog själv det här rådet till hjärtat. Han sålde sin blomstrande herrekiperingsfirma, inskränkte efter hand andra affärsintressen och använde sedan alla sina jordiska ägodelar till att hjälpa människor i andligt avseende. (Jämför Matteus 6:19—21.) Det var inte något han gjorde bara under några få år. Ända till sin död använde han alla sina tillgångar — sina sinnesförmögenheter, sin fysiska hälsa och sina materiella ägodelar — till att hjälpa andra att lära känna det storslagna budskapet om Messias’ kungarike. Vid Russells begravning sade en av hans medarbetare, Joseph F. Rutherford: ”Charles Taze Russell var lojal mot Gud, lojal mot Kristus Jesus, lojal mot det messianska rikets sak.”

I april 1881 (när bara några få hundra besökte bibelforskarnas möten) publicerades i Zion’s Watch Tower en artikel med rubriken ”Efterlyses: 1.000 predikare”. Den uppmanade män och kvinnor, som inte hade familjeförpliktelser, att börja tjäna som kolportörer eller evangelieförkunnare. Zion’s Watch Tower anspelade på Jesu liknelse i Matteus 20:1—16 och frågade: ”Vem har en brinnande önskan att gå åstad och arbeta i vingården och har bett om att Herren skulle öppna vägen?” De som kunde använda åtminstone hälften av sin tid uteslutande i Herrens verk uppmuntrades att anmäla sig. För att hjälpa dessa tidiga kolportörer att täcka utgifterna för resor, mat, kläder och husrum försåg Zion’s Watch Tower Tract Society dem med biblisk litteratur för spridning, fastställde det blygsamma bidrag som de kunde begära för litteraturen och erbjöd dem att behålla en del av de medel de därigenom fick in. Vilket gensvar väckte den här anordningen, och vilka började tjäna som kolportörer?

År 1885 var omkring 300 kolportörer förbundna med Sällskapet. År 1914 överskred antalet till slut 1.000. Det var inget lätt arbete. En av kolportörerna skrev efter att ha besökt hemmen i fyra små städer och bara träffat tre eller fyra personer som visade ett visst intresse: ”Jag måste säga att jag kände mig ganska ensam efter att ha rest så långt, träffat så många och funnit så lite intresse för Guds plan och församling. Bistå mig med era böner, så att jag på rätt sätt och utan fruktan kan framlägga sanningen och inte förtröttas att göra vad gott är.”

De erbjöd sig villigt

Dessa kolportörer var verkliga banbrytare. De tog sig fram till de mest otillgängliga platser i en tid när transportmedlen var mycket primitiva och vägarna för det mesta inte utgjordes av stort mer än hjulspår. Syster Early på Nya Zeeland var en sådan banbrytare. Hon började som kolportör flera år före första världskriget och ägnade 34 år åt denna form av heltidstjänst, innan hon dog år 1943. Hon genomkorsade en stor del av landet på cykel. Även sedan hon hade blivit invalidiserad av ledinflammation och inte kunde cykla, använde hon cykeln till att stödja sig på och till att forsla alla böcker på som hon hade med sig när hon gick runt på kontors- och affärsdistriktet i Christchurch. Hon kunde gå uppför trappor, men nerför var hon tvungen att gå baklänges, eftersom hennes rörelseförmåga var nedsatt. Men så länge hon hade några krafter kvar, använde hon dem i tjänsten för Jehova.

Dessa människor ägnade sig inte åt det här arbetet därför att de hade stark tilltro till sin egen förmåga. En del var av naturen mycket blyga, men de älskade Jehova. En syster bad var och en av bibelforskarna på den plats där hon bodde att be för henne, innan hon skulle gå ut och förkunna på ett affärsdistrikt. När hon så småningom fick erfarenhet av det här arbetet, blev hon mycket entusiastisk för det.

När Malinda Keefer år 1907 talade med broder Russell om sin önskan att börja i heltidstjänsten, sade hon att hon tyckte att hon måste ha mer kunskap först. Hon hade kommit i kontakt med bibelforskarnas litteratur först året dessförinnan. Broder Russell svarade: ”Om du vill vänta tills du vet allt, kommer du aldrig i gång, men om du börjar, kommer du att lära dig efter hand.” Utan att tveka började hon genast i Ohio i Förenta staterna. Hon tänkte ofta på Psalm 110:3, där det står: ”Ditt folk kommer att erbjuda sig villigt.” De följande 76 åren fortsatte hon att göra just det.b När hon började var hon ogift. I 15 år tog hon del i heltidstjänsten som gift. Efter makens död fortsatte hon oförtrutet vidare med Jehovas hjälp. När hon såg tillbaka på de år som gått, sade hon: ”Så tacksam jag är att jag villigt erbjöd mig att tjäna som pionjär när jag var ung och att jag alltid har satt Rikets intressen främst!”

I förbindelse med de allmänna konventen under den första tiden hölls det ofta särskilda möten med kolportörerna. Frågor besvarades, de nyare fick övning, och alla uppmuntrades att fortsätta.

Från år 1919 och framåt var det många fler av Jehovas tjänare som värderade Guds kungarike så högt att de också gjorde det till det centrala i sitt liv. Somliga kunde skjuta världsliga sysselsättningar åt sidan och ägna sig helt åt tjänsten.

De materiella behoven

Hur sörjde de för sina materiella behov? Anna Petersen (senare Rømer), en heltidsförkunnare i Danmark, berättade: ”Vi fick ju litteraturen till pionjärpris, och när vi spred mycket, kunde vi därigenom klara de dagliga löpande utgifterna; vi hade inte så stora behov. När vi hade större utgifter, löste det sig alltid på ett eller annat sätt. Systrarna brukade ge oss kläder, både klänningar och kappor, som vi kunde använda direkt, så vi var välklädda. Några vintrar hade jag kontorsarbete ett par månader. ... Genom att handla kläder när det var realisation kunde jag köpa det jag behövde i klädväg för ett helt år. Så det gick bra. Vi led aldrig någon nöd, tvärtom.” Materiella ting var inte deras huvudsakliga intresse. Deras kärlek till Jehova och hans vägar var som en brinnande eld inom dem, och de måste helt enkelt ge uttryck åt den.

När det gällde logi, hyrde de kanske ett enkelt rum under den tid de besökte människor i ett område. En del hade husbil — ingenting påkostat, bara ett ställe där de kunde sova och äta. Andra övernattade i tält, medan de flyttade från plats till plats. På en del håll ordnade bröderna med ”pionjärläger”. Vittnena i ett område ställde ibland ett hem till förfogande, och någon fick i uppgift att ha tillsyn över det. Pionjärer som tjänade i området kunde bo där, och så delade de på utgifterna.

Dessa heltidstjänare lät inte folks brist på pengar utgöra ett hinder, om fårlika människor ville skaffa sig biblisk litteratur. Pionjärerna lämnade ofta litteratur i utbyte mot sådana produkter som potatis, smör, ägg, färsk och konserverad frukt, höns, tvål och allt möjligt annat. De blev inte rika; men på det här sättet kunde de hjälpa uppriktiga människor att lära känna budskapet om Riket, samtidigt som de själva fick det de behövde för sitt uppehälle, så att de kunde fortsätta sin tjänst. De litade på Jesu löfte om att de skulle få det de behövde i fråga om mat och kläder, om de fortsatte med att ”först söka kungariket och ... [Guds] rättfärdighet”. — Matt. 6:33.

Villiga att tjäna varhelst det var behov

Heltidstjänarnas uppriktiga önskan att utföra det arbete som Jesus hade ålagt sina lärjungar förde dem till nya distrikt, ja rentav till nya länder. När Frank Rice år 1931 fick inbjudan att lämna Australien för att påbörja arbetet med att predika de goda nyheterna på Java (nu en del av Indonesien), hade han tio års erfarenhet av heltidstjänsten bakom sig. Men nu gällde det för honom att lära sig nya seder och nya språk. Han kunde använda engelska, när han förkunnade för en del som arbetade i affärer och på kontor, men han ville förkunna för andra också. Han studerade flitigt, och efter tre månader hade han lärt sig tillräckligt mycket nederländska för att kunna börja gå från hus till hus. Därefter studerade han malajiska.

Frank var bara 26 år gammal när han for till Java, och större delen av de sex år han tjänade där och på Sumatra arbetade han ensam. (I slutet av år 1931 kom Clem Deschamp och Bill Hunter från Australien för att hjälpa till i arbetet. Tillsammans gjorde de en predikofärd inåt landet, medan Frank arbetade i och omkring Javas huvudstad. Senare blev också Clem och Bill utsända var för sig.) Det fanns inga församlingsmöten som Frank kunde vara med vid. Ibland kände han sig mycket ensam, och mer än en gång brottades han med tankar på att ge upp och återvända till Australien. Men han fortsatte. Hur klarade han det? Den andliga födan i Vakttornet styrkte honom. År 1937 blev han förordnad att tjäna i Indokina och flyttade dit. Där klarade han sig med knapp nöd undan med livet i behåll under de våldsamma omvälvningar som följde på andra världskriget. Han hade fortfarande samma villighet att tjäna många år senare, på 1970-talet, när han i ett brev uttryckte sin glädje över att hela hans familj tjänade Jehova och berättade att han och hans hustru ännu en gång förberedde sig för att flytta till en plats i Australien där behovet var större.

De förtröstade på Jehova av allt sitt hjärta

Claude Goodman bestämde sig för att förtrösta på Jehova av allt sitt hjärta och inte stödja sig på sitt eget förstånd, och han valde därför kolportörtjänsten som kristen evangelieförkunnare i stället för en världslig karriär inom affärsvärlden. (Ords. 3:5, 6) Tillsammans med Ronald Tippin, som hade hjälpt honom att lära känna sanningen, tjänade han som kolportör i England i över ett år. Sedan, år 1929, ställde de sig till förfogande för att fara till Indien.c Vilken utmaning det innebar!

Under de år som följde färdades de inte bara till fots och med persontåg och buss, utan också med godståg, oxkärra, kamel, sampan, riksha och även med flyg och privattåg. Ibland rullade de ut sina sovsäckar i väntsalen på en järnvägsstation, i ett boskapsskjul, på gräset i djungeln eller på ett golv av tilltrampad kodynga i en hydda. Men det hände också att de sov på lyxhotell eller i en rajas palats. I likhet med aposteln Paulus lärde de sig hemligheten med att vara tillfreds, oavsett om de hade det knappt ställt eller hade överflöd. (Fil. 4:12, 13) Vanligtvis hade de mycket litet av materiellt värde, men de var aldrig utan det de verkligen behövde. De fick personligen erfara uppfyllelsen av Jesu löfte om att de skulle få de materiella ting de behövde för livets uppehälle, om de fortsatte med att ”först söka kungariket och ... [Guds] rättfärdighet”.

De drabbades av allvarliga sjukdomar, som denguefeber, malaria och tyfus, men medtroende gav dem kärleksfull vård. De utförde tjänst bland smuts och elände i stora städer som Calcutta, och de förkunnade på teplantagerna i bergstrakterna på Ceylon (nu Sri Lanka). För att tillgodose människornas andliga behov erbjöd de litteratur, spelade grammofonskivor med bibliska predikningar på de lokala språken och höll föredrag. Allteftersom arbetet gick framåt, lärde sig Claude också sköta en tryckpress och ta hand om arbetet vid ett par av Sällskapets avdelningskontor.

I sitt 87:e år kunde han se tillbaka på ett liv rikt på erfarenheter i tjänsten för Jehova i England, Indien, Pakistan, på Ceylon, i Burma (nu Myanma), Malaya, Thailand och Australien. Både som ogift ung man och som make och far satte han Guds kungarike främst i sitt liv. Knappt två år efter sitt dop började han i heltidstjänsten, och han betraktade den som sin främsta uppgift under resten av sitt liv.

Guds kraft görs fullkomlig i svaghet

Ben Brickell var ett annat av dessa nitiska vittnen — i många avseenden lik andra människor när det gällde behov och fysiska svagheter, men hans tro var enastående. År 1930 började han som kolportör på Nya Zeeland, där han förkunnade på distrikt som inte bearbetades igen på flera årtionden. Två år senare, i Australien, gav han sig i väg på en fem månader lång predikofärd genom ett ökenområde där det aldrig tidigare hade förkunnats. Hans cykel var tungt lastad med filtar, kläder, mat och inbundna böcker för spridning. Trots att andra män hade omkommit under försök att ta sig fram genom det här området, fortsatte han energiskt i förtröstan på Jehova. Därefter tjänade han i Malaysia, där han fick allvarliga problem med hjärtat. Han gav inte upp. Efter en konvalescenstid återupptog han arbetet som heltidsförkunnare i Australien. Ett tiotal år senare blev han inlagd på sjukhus, allvarligt sjuk, och när han skrevs ut sade läkaren åt honom att hans ”arbetsförmåga var nedsatt med 85 procent”. Han kunde inte ens gå gatan fram för att handla utan att stanna och vila flera gånger.

Men Ben Brickell var fast besluten att komma i gång igen i tjänsten, och det gjorde han. Han tog sig en vilopaus när han behövde. Snart var han tillbaka och förkunnade i de oländiga australiska obygderna. Han gjorde vad han kunde för att sköta sin hälsa, men tjänsten för Jehova var det viktigaste i hans liv ända tills han dog 30 år senare. Då var han i 65-årsåldern.d Han insåg att det han saknade till följd av sin fysiska svaghet kunde fyllas ut av Jehovas kraft. När han vid en sammankomst i Melbourne år 1969 arbetade i pionjärståndet, hade han ett stort märke på kavajuppslaget där det stod: ”Om du vill veta något om pionjärtjänsten, så fråga mig.” — Jämför 2 Korinthierna 12:7—10.

Till byar i djungeln och gruvläger i bergstrakterna

Nitälskan för Jehovas tjänst fick inte bara män, utan också kvinnor, att ge sig ut och arbeta på orörda fält. Freida Johnson, en av de smorda, var en ganska liten kvinna. Hon var i 50-årsåldern när hon ensam bearbetade delar av Centralamerika och bland annat genomkorsade Honduras’ nordkust på hästryggen. Det krävdes tro att arbeta ensam i det här området och besöka de spridda bananplantagerna, städerna La Ceiba, Tela och Trujillo och till och med de ensligt belägna karibbyarna längre bort. Hon förkunnade där år 1930 och 1931, kom tillbaka år 1934 och sedan återigen år 1940 och 1941. Hon spred tusentals böcker och broschyrer som förklarade Bibelns sanning.

Under de här åren började en annan nitisk förkunnare sin levnadsbana i heltidstjänsten. Det var Kathe Palm, som var född i Tyskland. Det som sporrade henne var att hon var med vid konventet i Columbus i Ohio år 1931, när bibelforskarna antog namnet Jehovas vittnen. Det var då hon bestämde sig för att ”först söka kungariket”, och det gjorde hon fortfarande år 1992, vid 89 års ålder.

Hon började som pionjär i New York. I South Dakota hade hon senare en kamrat under några månader, men fortsatte därefter ensam. Hon färdades på hästryggen. När hon fick inbjudan att tjäna i Colombia i Sydamerika tackade hon genast ja och kom dit i slutet av år 1934. Återigen hade hon en kamrat under en tid, men blev sedan ensam igen. Men det fick henne inte att tänka på att sluta.

Ett gift par inbjöd henne att förena sig med dem i Chile. Här var ett annat stort distrikt, som sträckte sig mer än 420 mil längs den sydamerikanska kontinentens västkust. Sedan hon hade predikat i kontorsbyggnaderna i huvudstaden, gav hon sig i väg till de avlägsna delarna i norr. Hon förkunnade från dörr till dörr i varje gruvsamhälle och varje gruvläger, stort eller litet. Arbetarna högt uppe i Anderna blev förvånade när de fick besök av en ensam kvinna, men hon var besluten att inte förbigå någon i det område som hade tilldelats henne. Senare flyttade hon söderut, där det fanns estancias (fårfarmer) på över 100.000 hektar. Människorna där var vänliga och gästfria och inbjöd henne att äta tillsammans med dem. På detta och andra sätt sörjde Jehova för henne, så att hon hade det hon behövde för livets uppehälle.

Att predika de goda nyheterna om Guds kungarike har fyllt hennes liv.e När hon såg tillbaka på sina år av tjänst, sade hon: ”Jag tycker att jag har levt ett mycket rikt liv. Varje år när jag är med vid en sammankomst för Jehovas folk, känner jag varm tillfredsställelse när jag ser så många som jag har lett bibelstudier med förkunna de goda nyheterna och hjälpa andra att komma till livets vatten.” Hon har haft glädjen att se antalet lovprisare av Jehova i Chile öka från omkring 50 till över 44.000.

”Här är jag! Sänd mig”

Sedan Martin Pötzinger i Tyskland hade hört ett föredrag grundat på Jehovas inbjudan till tjänst i Jesaja 6:8 och profetens positiva svar: ”Här är jag! Sänd mig”, blev han döpt. Två år senare, år 1930, började han i heltidstjänsten i Bayern.f Det dröjde inte länge förrän myndigheterna där förbjöd Jehovas vittnens predikoarbete, stängde möteslokalerna och konfiskerade litteraturen. Det fruktade Gestapo började utgöra ett hot. Men dessa händelser år 1933 satte inte stopp för broder Pötzingers tjänst.

Han inbjöds att tjäna i Bulgarien. Han använde vittnesbördskort på bulgariska när han erbjöd den bibliska litteraturen. Men det var många som var analfabeter. Broder Pötzinger tog därför lektioner för att lära sig landets språk, som skrivs med kyrilliska alfabetet. När en familj skaffade sig litteratur, måste ofta barnen läsa den för föräldrarna.

Större delen av första året var broder Pötzinger ensam, och han skrev: ”Vid Åminnelsen höll jag talet själv, bad själv och avslutade mötet själv.” År 1934 blev utlänningar utvisade, och han begav sig därför till Ungern. Här måste han lära sig ytterligare ett nytt språk för att kunna predika de goda nyheterna. Från Ungern begav han sig till de länder som då var kända som Tjeckoslovakien och Jugoslavien.

Han hade många glädjande upplevelser — han fann sanningsälskande människor, när han gick runt på landsbygden och i byarna med litteraturen i en ränsel på ryggen; han fick erfara Jehovas omsorg, när gästfria människor erbjöd honom mat och till och med en säng för natten; han samtalade till sent på kvällen med dem som kom till hans logi för att få höra mer om det trösterika budskapet om Riket.

Han ställdes också inför svåra trosprov. När han tjänade i ett främmande land och var utan pengar, blev han allvarligt sjuk. Ingen läkare var villig att hjälpa honom. Men Jehova drog försorg om honom. Hur då? Till slut kontaktade man överläkaren på ortens sjukhus. Denne man, som hade stark tro på Bibeln, tog hand om broder Pötzinger som om han hade varit hans egen son, och han gjorde det utan att ta betalt. Läkaren var djupt imponerad av den självuppoffrande anda som den här unge mannen visade genom det arbete han utförde, och han tog emot en uppsättning av Sällskapets böcker som gåva.

En annan svår provsättning kom fyra månader efter det att broder Pötzinger hade gift sig. Han arresterades i december 1936 och sändes först till ett koncentrationsläger och sedan till ett annat, medan hans hustru hölls fängslad i ytterligare ett annat läger. De sågs inte på nio år. Jehova förhindrade inte sådan grym förföljelse, men han styrkte Martin, hans hustru Gertrud och tusentals andra, så att de kunde uthärda förföljelsen.

Sedan broder Pötzinger och hans hustru hade blivit frigivna, tjänade han i många år som resande tillsyningsman i Tyskland. Han var med vid storslagna sammankomster som hölls under efterkrigstiden på Hitlers forna paradplats i Nürnberg. Men nu var den här platsen fylld av en stor skara lojala understödjare av Guds kungarike. Han var med vid oförglömliga sammankomster på Yankee Stadium i New York. Han gladde sig mycket åt att få utbildning vid Vakttornets Bibelskola Gilead. Och år 1977 blev han medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Den inställning han hade ända tills han fullbordade sitt jordiska levnadslopp år 1988 kan bäst uttryckas med orden: ”Ett gör jag — jag söker först Guds kungarike.”

Vad det egentligen innebär

Denna självuppoffrandets anda är inte något nytt bland Jehovas vittnen. När det allra första bandet av Millennii Dagning gavs ut år 1886 (på engelska), behandlades rakt på sak frågan om invigning (eller, som vi skulle säga i dag, överlämnande). Med Bibeln som grund påpekades det att sanna kristna ”inviger” allt åt Gud; det inbegriper deras förmågor, deras materiella ägodelar, till och med deras liv. De kristna blir därigenom förvaltare av det som har ”invigts” åt Gud, och som förvaltare måste de avlägga räkenskap — inte inför människor, utan inför Gud.

Ett växande antal bibelforskare gav verkligen av sig själva i tjänsten för Gud. De använde helt och fullt sina förmågor, sina krafter och sina ägodelar till att göra hans vilja. Å andra sidan var det somliga som ansåg att det viktigaste var att odla vad de kallade en kristen karaktär, så att de kunde kvalificera sig för att få del i det himmelska kungariket tillsammans med Kristus.

Broder Russell hade ofta framhållit att varje sann kristen är förpliktad att vittna för andra om Guds kungarike, men efter första världskriget betonades detta ännu mer. Artikeln ”Karaktär eller förbund — vilketdera?” i Vakt-Tornet för 1 juli 1926 är ett slående exempel på detta. Den redogjorde rakt på sak för de skadliga verkningarna av det som kallades karaktärsutveckling och betonade vikten av att man fullgjorde sina förpliktelser mot Gud genom handlingar.

Tidigare, i numret för 1 juni 1921 (på engelska 1 juli 1920), hade Vakt-Tornet granskat Jesu stora profetia angående tecknet på hans närvaro och världens ände. (Matt. 24:3) Artikeln riktade uppmärksamheten på det predikoarbete som måste utföras i uppfyllelse av Matteus 24:14 och angav vilket budskap som skulle förkunnas: ”Det glada budskapet här handlar om änden af den gamla tingens ordning och upprättandet af Messias’ rike.” Vakt-Tornet förklarade att den ordningsföljd i vilken Jesus nämnde detta i förhållande till andra drag i tecknet visade att det här arbetet skulle utföras ”mellan tiden för det stora världskriget [första världskriget] och tiden för den ’stora vedermödan’, som omnämnes af Mästaren i Matt. 24:21, 22”. Det arbetet brådskade. Vilka skulle utföra det?

Den förpliktelsen åvilade uppenbarligen medlemmarna av ”församlingen”, den sanna kristna församlingen. Men år 1932, i Vakttornet för 1 oktober, fick dessa rådet att uppmuntra ”Jonadab-klassen” att ta del med dem i arbetet, i enlighet med andan i Uppenbarelseboken 22:17. Jonadab-klassens medlemmar — som hade hoppet att få leva för evigt i paradiset på jorden — reagerade positivt, och många av dem var mycket nitiska.

Detta arbetes vikt och betydelse har kraftigt betonats: ”Det är lika nödvändigt att deltaga i Herrens tjänst, som det är att bevista ett möte”, sades det i Vakt-Tornet år 1921. ”Hvar och en måste vara en förkunnare af evangelium”, påpekades det år 1922. ”Jehova har gjort predikandet till det viktigaste arbete som någon av oss kan utföra i denna världen”, framhölls det år 1950. Aposteln Paulus’ ord i 1 Korinthierna 9:16 har ofta citerats: ”Det är mig nämligen pålagt som ett tvång. Ja, ve mig, om jag inte förkunnade de goda nyheterna!” Det här bibelstället har tillämpats på alla Jehovas vittnen — ingen undantagen.

Hur många predikar? I vilken utsträckning? Varför?

Har någon tvingats att ta del i det här arbetet mot sin vilja? ”Nej”, svarade Vakt-Tornet för 1 april 1921 (på engelska 1 augusti 1919), ”ingen tvingas att göra något som helst. Allt är helt och hållet frivillig tjänst, utförd af kärlek till Herren och hans rättfärdighets sak. Jehova tvingar aldrig någon.” Angående vad som skall vara motivet till sådan tjänst framhölls det vidare i Vakt-Tornet för 1 december 1922: ”Den, som verkligen hyser tacksamhet i sitt hjärta och uppskattar hvad Gud har gjort för honom, skall önska att göra någonting till gengäld; och ju mer hans uppskattning af Guds godhet mot honom förökas, desto större blir hans kärlek; och ju större hans kärlek är, desto större blir ock hans önskan att tjäna honom.” Kärleken till Gud, förklarades det, kommer till uttryck i att man håller hans bud, och ett av dessa bud gäller att förkunna glädjens budskap om Guds kungarike. — Jes. 61:1, 2; 1 Joh. 5:3.

De som har åtagit sig det här arbetet har inte låtit sig ledas av världslig ärelystnad. De har förberetts på att när de går från hus till hus eller erbjuder litteratur på gatan kommer de att betraktas som ”dåraktiga, svaga, ringa”, att de kommer att bli ”föraktade, förföljda” och att de kommer att klassas som ”inte mycket att räkna med från världslig synpunkt”. Men de vet att Jesus och hans första lärjungar behandlades på samma sätt. — Joh. 15:18—20; 1 Kor. 1:18—31.

Anser Jehovas vittnen att de på något sätt gör sig förtjänta av frälsning eller räddning genom sin predikoverksamhet? Inte alls! I boken Förenade i tillbedjan av den ende sanne Guden, vilken har använts sedan år 1983 för att hjälpa personer som studerar Bibeln att gå framåt mot kristen mogenhet, behandlas den frågan. Det sägs: ”Jesu offer har också öppnat vägen till evigt liv för oss. ... Detta är inte en belöning som vi gör oss förtjänta av. Hur mycket vi än gör i Jehovas tjänst, så kan vi aldrig bygga upp ett sådant förtjänstkonto att Gud är skyldig oss livet. Evigt liv är ’den gåva Gud ger ... genom Kristus Jesus, vår Herre’. (Rom. 6:23; Ef. 2:8—10) Men om vi har tro på den gåvan och uppskattning av det sätt på vilket den gjordes möjlig, kommer vi att visa detta. Om vi inser hur fantastiskt Jehova har använt Jesus för att fullborda sin vilja och hur viktigt det är att vi alla följer tätt i Jesu fotspår, då kommer vi att göra den kristna tjänsten till en av de viktigaste sakerna i vårt liv.”

Kan det sägas att alla Jehovas vittnen är förkunnare av Guds kungarike? Ja! Det är vad det innebär att vara ett Jehovas vittne. För över ett halvt sekel sedan var det somliga som ansåg att de inte behövde ta del i tjänsten på fältet, predika offentligt och gå från hus till hus. Men i dag är det ingen bland Jehovas vittnen som menar sig vara undantagen från sådan tjänst på grund av sin ställning i den lokala församlingen eller i den världsvida organisationen. Både män och kvinnor, unga och gamla, deltar. De betraktar den tjänsten som ett dyrbart privilegium, en helig tjänst. Många tar del i den trots allvarliga fysiska handikapp. Och när det gäller dem som helt enkelt är fysiskt oförmögna att gå från hus till hus, finner de andra sätt och metoder att komma i kontakt med människor och ge dem ett personligt vittnesbörd.

Förr fanns det ibland en tendens att låta de nya ta del i tjänsten på fältet för tidigt. Men under senare årtionden har man lagt större tonvikt på att de nya skall vara kvalificerade innan de inbjuds att ta del i tjänsten. Vad innebär det? Det innebär inte att de måste kunna förklara allt som står i Bibeln. Men som det sägs i boken Organiserade för att fullgöra vår tjänst, måste de ha kunskap om och tro på Bibelns grundläggande läror. De måste också leva ett rent liv, ett liv som är i överensstämmelse med Bibelns normer. Var och en måste verkligen önska vara ett Jehovas vittne.

Det förväntas inte att alla Jehovas vittnen skall predika i samma utsträckning. Omständigheterna varierar från person till person. Ålder, hälsa, familjeförpliktelser och graden av uppskattning är faktorer som spelar in. Detta har man alltid erkänt. Det betonades i Vakttornet för 1 juni 1951, där ”den goda jorden” i Jesu liknelse om såningsmannen i Lukas 8:4—15 behandlades. I Lärobok för Skolan i Rikets tjänst, som utarbetades för de äldste år 1972 (på engelska), analyserades vad som krävs för att man skall kunna sägas ”älska Jehova av hela sin själ”. Det förklarades att ”det viktiga inte är omfattningen av den tjänst man kan göra i förhållande till den som någon annan kan göra, utan att vi bör göra vad vi kan”. (Mark. 14:6—8) I läroboken betonades emellertid vikten av allvarlig självrannsakan, för det sades också att sådan kärlek till Gud ”innebär att varje fiber av ens varelse är inbegripen i kärleksfull tjänst för Gud; ingen funktion, förmåga eller önskan i livet är undantagen”. Vi måste mobilisera alla våra förmågor, hela vår själ, för att göra Guds vilja. I läroboken framhölls det att ”Gud kräver inte bara att man tar del, utan att man tjänar av hela sin själ”. — Mark. 12:30.

Ofullkomliga människor har tyvärr en tendens att gå till ytterlighet, att lägga tonvikt på en sak och samtidigt försumma en annan. År 1906 fann broder Russell det därför nödvändigt att säga några varningens ord. Han framhöll att detta att vara självuppoffrande inte innebär att man skall offra andra. Det innebär inte att man skall underlåta att dra rimlig försorg om hustru, minderåriga barn eller ålderstigna föräldrar för att vara fri att predika för andra. Sedan dess har det tid efter annan kommit liknande påminnelser i Vakttornets publikationer.

Med hjälp av Guds ord har hela organisationen undan för undan strävat efter att uppnå kristen balans — att visa nit i tjänsten för Gud och samtidigt ägna tillbörlig uppmärksamhet åt allt vad det innebär att vara en sann kristen. Även om ”karaktärsutveckling” byggde på en felaktig förståelse, har det framhållits i Vakttornet att andens frukt och kristet uppförande inte får bagatelliseras. År 1942 sades det rakt på sak i Vakttornet: ”Några ha helt ovist dragit den slutsatsen, att om de bara ta del i vittnandet från dörr till dörr, så kunna de göra vadhelst deras begär kräver och gå fria från straff. Man bör komma ihåg, att detta att ta del i vittnandet inte är allt som fordras.” — 1 Kor. 9:27.

Att sätta de viktigaste tingen främst i livet

Jehovas vittnen har kommit att inse att detta att ”först söka kungariket och ... [Guds] rättfärdighet” är en fråga om att sätta de viktigaste tingen främst i livet. Det inbegriper att man ger tillbörlig plats i sitt liv för personligt studium av Guds ord och för regelbundna mötesbesök i församlingen och inte låter andra sysselsättningar få företräde. Det inbegriper att man fattar beslut som visar att man verkligen önskar rätta sig efter de bibliska kraven för Guds kungarikes undersåtar. Det inbegriper att man låter Bibelns principer ligga till grund för de beslut man fattar när det gäller familjeliv, rekreation, världslig utbildning, förvärvsarbete, affärsmetoder och förhållandet till sina medmänniskor.

Att ”först söka kungariket” innebär mer än att bara ha en liten andel varje månad i att tala med andra om Guds uppsåt. Det innebär att man sätter Rikets intressen främst i hela sitt liv, samtidigt som man på tillbörligt sätt fullgör andra skriftenliga förpliktelser.

Hängivna vittnen för Jehova främjar Rikets intressen på många sätt.

Privilegiet att tjäna vid Betel

En del tjänar som medlemmar av den världsvida Betelfamiljen. Den utgörs av en skara heltidstjänare som frivilligt har erbjudit sig att utföra vilken uppgift de än tilldelas — det kan gälla att framställa och distribuera biblisk litteratur, att sköta nödvändiga kontorsgöromål, laga mat, städa eller utföra annat servicearbete. Det här är inte en verksamhet som ger dem en framträdande ställning eller materiell rikedom. Deras önskan är att ära Jehova, och de är nöjda med det de får i form av kost och logi och ett blygsamt penningbidrag till personliga utgifter. På grund av det sätt som medlemmarna av Betelfamiljen lever på betraktar världsliga myndigheter i exempelvis Förenta staterna dem som medlemmar av en religiös orden som har avlagt ett fattigdomslöfte. De som tjänar vid Betel finner glädje i att kunna använda sitt liv helt och fullt i tjänsten för Jehova och kunna utföra ett arbete som är till nytta för många av deras kristna bröder och nyintresserade personer, ibland i internationell skala. I likhet med alla andra Jehovas vittnen tar de också regelbundet del i tjänsten på fältet.

Den första Betelfamiljen (eller ”Bibelhusfamiljen”, som den kallades då) fanns i Allegheny i Pennsylvania i Förenta staterna. År 1896 bestod den av 12 medlemmar. År 1992 hade Betelfamiljen mer än 12.900 medlemmar i 99 länder. Dessutom har hundratals andra frivilliga bott utanför Betel och rest fram och tillbaka varje dag för att arbeta på Betelhem eller i tryckerier, när Sällskapet inte har haft plats för alla i sina fastigheter. De har räknat det som ett privilegium att få ha en andel i det arbete som utförs vid Betel. När behov uppstår, erbjuder sig tusentals andra vittnen att lämna sina förvärvsarbeten och annan verksamhet under längre eller kortare tid för att hjälpa till med uppförandet av nya byggnader som Sällskapet behöver i samband med det världsomfattande predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike.

Många av medlemmarna av den världsvida Betelfamiljen har gjort tjänsten vid Betel till sin livsuppgift. Frederick W. Franz, som år 1977 blev Sällskapet Vakttornets fjärde president, hade då redan varit medlem av Betelfamiljen i New York i 57 år, och han fortsatte att tjäna vid Betel i ytterligare 15 år till sin död år 1992. Heinrich Dwenger började tjäna vid Betel i Tyskland år 1911 och utförde därefter anspråkslöst vilket uppdrag han än fick. År 1983, det år han dog, tjänade han fortfarande som medlem av Betelfamiljen i Thun i Schweiz. George Phillips från Skottland blev förordnad att tjäna vid avdelningskontoret i Sydafrika år 1924 (som då hade tillsyn över predikoverksamheten från Kapstaden till Kenya) och fortsatte att tjäna i Sydafrika till sin död år 1982 (då det fanns sju avdelningskontor och omkring 160.000 vittnen i det området). Kristna systrar, däribland Kathryn Bogard, Grace DeCecca, Irma Friend, Alice Berner och Mary Hannan, ägnade också sitt vuxna liv åt tjänsten vid Betel och tjänade ända till sin död. Många andra medlemmar av Betelfamiljen har likaså tjänat i 10, 30, 50, 70 år och ännu längre.g

Självuppoffrande resande tillsyningsmän

Världen över finns det omkring 3.900 krets- och områdestillsyningsmän som tillsammans med sina hustrur också utför tjänsteuppdrag var de än behövs, vanligtvis i sitt hemland. Många av dem har lämnat hus och hem och flyttar nu med någon eller några veckors mellanrum för att betjäna de församlingar som de har tilldelats. De får ingen lön, men de är tacksamma för kost och logi som de får där de tjänar jämte ett blygsamt penningbidrag till personliga utgifter. År 1992 fanns det i Förenta staterna 499 krets- och områdestillsyningsmän. Medelåldern för dessa resande äldste var 54 år, och några av dem hade tjänat som resande tillsyningsmän i 30, 40 år eller längre. I många länder har de resande tillsyningsmännen bil. I Stillahavsområdet kräver distriktet ofta att de reser med flyg och båt. På många håll tar sig kretstillsyningsmännen fram till avlägsna församlingar på hästryggen eller till fots.

Pionjärer fyller ett viktigt behov

För att sätta i gång arbetet med att predika de goda nyheterna på platser där det inte finns några förkunnare eller för att ge hjälp på platser där det är särskilt behov kan den styrande kretsen sända ut pionjärer med särskilt uppdrag. De är heltidsförkunnare som ägnar minst 140 timmar i månaden åt tjänsten på fältet. De ställer sig till förfogande för att tjäna varhelst de behövs i sitt eget land eller, i en del fall, i grannländer. Eftersom de krav som ställs på dem när det gäller tjänsten inte ger dem mycket tid över att ägna sig åt förvärvsarbete för att sörja för de materiella behoven, får de ett blygsamt penningbidrag till hyra och andra nödvändiga utgifter. År 1992 fanns det över 14.500 pionjärer med särskilt uppdrag i olika delar av världen.

När de första pionjärerna med särskilt uppdrag sändes ut år 1937, gick de i spetsen för arbetet med att använda grammofon och spela upp bibliska föredrag för människor vid deras dörrar, och de använde också grammofoninspelningar som grund för bibliska samtal vid återbesök. Det här arbetet utfördes i stora städer där det redan fanns församlingar. Efter några år började man sända ut pionjärerna med särskilt uppdrag i synnerhet till områden där det inte fanns några församlingar eller där församlingarna var i stort behov av hjälp. Som ett resultat av deras effektiva arbete bildades hundratals nya församlingar.

I stället för att gå igenom ett distrikt och sedan fortsätta till ett annat brukade de gå igenom ett bestämt distrikt gång på gång, följa upp allt intresse och leda bibelstudier. De anordnade möten för de intresserade. En pionjär med särskilt uppdrag i Lesotho i södra Afrika inbjöd alla han träffade första veckan han tjänade på en ny plats att komma och se hur Jehovas vittnen leder skolan i teokratisk tjänst. Han och hans familj genomförde hela programmet. Därefter inbjöd han alla till Vakttornsstudiet. Sedan den första nyfikenheten var stillad, fortsatte 30 personer att komma till Vakttornsstudiet, och det var i medeltal 20 närvarande vid skolan i teokratisk tjänst. I länder där Gileadutbildade missionärer gjorde mycket för att få i gång arbetet med att predika de goda nyheterna blev tillväxten ibland snabbare, när infödda vittnen började kvalificera sig för tjänst som pionjärer med särskilt uppdrag, eftersom de ofta kunde arbeta ännu effektivare bland lokalbefolkningen.

Förutom dessa nitiska förkunnare finns det hundratusentals andra Jehovas vittnen som också energiskt främjar Rikets intressen. Bland dessa finns det unga och gamla, män och kvinnor, gifta och ogifta. Reguljära pionjärer ägnar minst 90 timmar i månaden åt tjänsten på fältet; hjälppionjärer minst 60 timmar. De bestämmer själva var de vill predika. De flesta samarbetar med befintliga församlingar; en del flyttar till isolerade områden. De sörjer för sina fysiska behov genom att i viss utsträckning ägna sig åt förvärvsarbete, eller också kanske familjemedlemmar ger dem ekonomiskt stöd. År 1992 deltog över 914.500 i denna tjänst som reguljära pionjärer eller hjälppionjärer åtminstone någon del av året.

Skolor med speciell inriktning

För att utbilda dem som ställer sig till förfogande för att utföra vissa former av tjänst har speciella skolor inrättats. Sedan år 1943 har till exempel Gileadskolan utbildat tusentals erfarna förkunnare för missionärstjänst, och de utexaminerade har sänts till alla delar av världen. År 1987 inrättades Skolan för förordnade tjänare för att fylla speciella behov av kvalificerade bröder som tar hand om församlingar och andra ansvarsfulla uppgifter. Skolan hålls på olika platser, vilket gör att eleverna inte behöver resa så långt och kanske inte behöver lära sig ett nytt språk för att kunna dra nytta av undervisningen. Alla som inbjuds att gå igenom den här skolan är äldste eller biträdande tjänare som har visat att de verkligen strävar efter att ”först söka kungariket”. Många har ställt sig till förfogande för att tjäna i andra länder. De lägger i dagen samma anda som profeten Jesaja, som sade: ”Här är jag! Sänd mig.” — Jes. 6:8.

För att hjälpa dem som redan tjänar som reguljära pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag att bli effektivare i sin tjänst inrättades Skolan i pionjärtjänst år 1977. Där det var möjligt hölls skolan i varje krets världen över. Alla pionjärer inbjöds att dra nytta av den här tvåveckorskursen. Sedan dess har nya pionjärer fortskridande fått samma utbildning, sedan de har fullbordat sitt första tjänsteår. Fram till år 1992 hade över 100.000 pionjärer fått utbildning i den här skolan enbart i Förenta staterna; varje år fick över 10.000 utbildning. Ytterligare 55.000 hade fått utbildning i Skolan i pionjärtjänst i Japan, 38.000 i Mexico, 25.000 i Brasilien och 25.000 i Italien. När kretstillsyningsmannen besöker församlingarna två gånger om året, håller han dessutom ett särskilt möte med pionjärerna, och i förbindelse med den årliga kretssammankomsten håller både kretstillsyningsmannen och områdestillsyningsmannen ett annat särskilt möte med dem. De som utgör den stora hären av pionjärer är således inte bara villiga arbetare, utan också välutbildade Ordets förkunnare.

Tjänst där behovet är större

Många tusen Jehovas vittnen — av vilka en del är pionjärer, andra inte — har ställt sig till förfogande för tjänst inte bara i sin hemtrakt, utan också på andra platser där det är stort behov av förkunnare av de goda nyheterna. Varje år tillbringar tusentals förkunnare några veckor eller månader, alltefter sina personliga omständigheter, på platser som ofta ligger rätt långt från deras hemtrakt för att förkunna för människor som inte får besök av Jehovas vittnen regelbundet. Tusentals andra har flyttat sina bopålar för att kunna ge sådan hjälp under en längre period. Många av dessa är gifta par eller familjer med barn. De kanske inte har flyttat så långt, men en del har flyttat gång på gång under årens lopp. Många av dessa nitiska vittnen har till och med flyttat till främmande länder för att tjäna där — somliga under några år, andra permanent. De tar det förvärvsarbete de kan få för att sörja för sina behov, och flyttningen bekostar de själva. Deras högsta önskan är att ha så stor andel i att sprida budskapet om Riket som deras omständigheter tillåter.

Ibland flyttar en familj på grund av mannens arbete. Även om mannen inte är ett Jehovas vittne, kan de i familjen som är vittnen se flyttningen som ett tillfälle att sprida budskapet om Riket. Det gjorde två vittnen från Förenta staterna som fick flytta till en byggplats i djungeln i Surinam i slutet av 1970-talet. Två gånger i veckan steg de upp klockan 4 på morgonen, åkte en timme på knaggliga vägar med en av byggfirmans bussar till en by, där de tillbringade hela dagen med att predika. Det dröjde inte länge förrän de ledde 30 bibelstudier varje vecka med sanningshungrande människor. I dag finns det en församling i det här regnskogsområdet, där det aldrig hade predikats tidigare.

De tar varje lägligt tillfälle i akt att vittna

Naturligtvis flyttar inte alla Jehovas vittnen till andra länder eller ens till andra städer för att predika. Och omständigheterna tillåter inte alla att vara pionjärer. Men de är ändå väl medvetna om att Bibeln uppmanar dem att ”bidra med all uppriktig strävan” och att ha ”rikligt att göra i Herrens verk”. (2 Petr. 1:5—8; 1 Kor. 15:58) De visar att de strävar efter att ”först söka kungariket”, när de sätter dess intressen framför förvärvsarbete och rekreation. De som känner djup uppskattning av Guds kungarike tar regelbundet del i tjänsten på fältet i den utsträckning deras omständigheter tillåter, och många ändrar sina omständigheter så att de kan ägna mer tid åt denna tjänst. De tar också ständigt varje lägligt tillfälle i akt att vittna för andra om Guds kungarike.

Som ett exempel kan nämnas John Furgala som ägde en järnhandel i Guayaquil i Ecuador. Han ordnade en trevlig utställning av biblisk litteratur i sin affär. Medan hans medhjälpare tog fram de varor kunden hade beställt, brukade John vittna för kunden.

Ett nitiskt vittne i Nigeria som försörjde sin familj genom att arbeta som elinstallatör med egen firma hade också bestämt sig för att göra ett gott bruk av sina förbindelser för att avge ett vittnesbörd. Eftersom han ägde firman, var det han som bestämde hur arbetet skulle läggas upp. Varje morgon, före dagens arbete, samlade han sin hustru, sina barn, sina anställda och lärlingar för ett dryftande av dagens text och erfarenheter ur Jehovas vittnens årsbok. I början av varje år gav han också sina kunder ett exemplar av Sällskapet Vakttornets almanacka tillsammans med två lösnummer av tidskrifterna. Detta ledde till att några av hans anställda och en del kunder förenade sig med honom i tillbedjan av Jehova.

Det är många Jehovas vittnen som lägger i dagen samma anda. Oavsett vad de gör, söker de ständigt tillfällen att predika de goda nyheterna för andra.

En stor här av lyckliga heltidsförkunnare

Jehovas vittnens nit i predikandet av de goda nyheterna har inte minskat med åren. Många av dem de besöker säger mycket bestämt att de inte är intresserade, men många är tacksamma för att Jehovas vittnen hjälper dem att förstå Bibeln. Jehovas vittnen är fast beslutna att fortsätta att predika, tills Jehova själv klart ger till känna att arbetet är fullbordat.

I stället för att slå av på takten har Jehovas vittnens världsvida sammanslutning snarare intensifierat sin predikoverksamhet. År 1982 visade den globala årsrapporten att vittnena hade ägnat 384.856.662 timmar åt tjänsten på fältet. Tio år senare (år 1992) ägnade de 1.024.910.434 timmar åt det här arbetet. Vad var förklaringen till den stora ökningen?

Det är sant att antalet Jehovas vittnen hade ökat. Men ökningen av antalet förkunnare stod inte i proportion till ökningen av antalet timmar. Under den här perioden ökade förkunnarantalet med 80 procent, medan antalet pionjärer ökade med 250 procent. Varje månad ägnade sig i medeltal 1 av 7 Jehovas vittnen åt någon gren av heltidstjänst världen över.

Vilka var det som tog del i pionjärtjänsten? I Sydkorea är många vittnen husmödrar. På grund av familjeförpliktelser kan inte alla vara reguljära pionjärer, men många har utnyttjat de långa skolloven på vintern till att vara hjälppionjärer. Det ledde till att 53 procent av det totala antalet vittnen i Sydkorea ägnade sig åt någon gren av heltidstjänst i januari 1990.

Under de första åren det predikades i Filippinerna var det de filippinska vittnenas nitiska pionjäranda som gjorde att de hundratals bebodda öarna nåddes med budskapet om Riket. Detta nit har varit ännu mer uppenbart sedan dess. Varje månad år 1992 tog i medeltal 22.205 förkunnare del i tjänsten på fältet som pionjärer i Filippinerna. Bland dem fanns det många ungdomar som hade valt att komma ihåg sin Skapare och att använda sin ungdomskraft i hans tjänst. (Pred. 12:1) Efter tio år i pionjärtjänsten sade en av dessa ungdomar: ”Jag har lärt mig att vara tålmodig, att leva ett enkelt liv, att förlita mig på Jehova och att vara ödmjuk. Visst har jag också upplevt svårigheter och missräkningar, men det är ingenting i jämförelse med de välsignelser pionjärtjänsten har gett mig.”

I april och maj 1989 innehöll Vakttornet en serie artiklar som avslöjade det stora Babylon, den falska religionen i dess många former världen över. Artiklarna publicerades samtidigt på 39 språk och fick omfattande spridning. I Japan, där antalet pionjärer ofta har varit över 40 procent av förkunnarantalet, var det ett nytt rekord på 41.055 hjälppionjärer under april månad det året. I Otsukaförsamlingen i Takatsuki i Osakaprefekturen tog 73 av de 77 döpta förkunnarna del i någon form av pionjärtjänst den månaden. Den 8 april, när alla förkunnarna i Japan uppmanades att vara med och sprida detta viktiga budskap, gjorde hundratals församlingar, däribland Ushiodaförsamlingen i Yokohama, anordningar för gatutjänst och tjänst från hus till hus hela dagen, från klockan 7 på morgonen till klockan 20 på kvällen, för att nå så många som möjligt i området.

Jehovas vittnen i Mexico måste, liksom vittnena på alla andra håll, arbeta för att sörja för sina materiella behov. Men varje månad år 1992 var det ändå i medeltal 50.095 Jehovas vittnen där i landet som ordnade sina förhållanden så att de kunde ta del i pionjärtjänsten för att hjälpa sanningshungrande människor att få kunskap om Guds kungarike. I en del familjer samarbetade alla för att göra det möjligt för samtliga i familjen, eller åtminstone några, att vara pionjärer. Jehovas vittnen i Mexico kan glädja sig åt en fruktbärande tjänst. År 1992 ledde de regelbundet 502.017 bibelstudier i hem med enskilda personer och familjegrupper.

De äldste som skall tillgodose Jehovas vittnens församlingars behov har ett tungt ansvar. I Nigeria är de flesta äldste familjeförsörjare, liksom de äldste på många andra håll. Förutom att de ägnar tid åt att förbereda sig för att leda eller ta del i församlingsmötena och att sköta den viktiga uppgiften att vara herdar för Guds hjord är några av dem också pionjärer. Hur klarar de det? Noggrann planering av tiden och bra samarbete inom familjen är ofta viktiga faktorer.

Det är uppenbart att Jehovas vittnen världen över har tagit Jesu ord om att fortsätta med att ”först söka kungariket” till hjärtat. (Matt. 6:33) Det de gör vittnar om att de älskar Jehova av hela sitt hjärta och erkänner hans suveränitet. I likhet med psalmisten David säger de: ”Jag skall upphöja dig, o min Gud, Kungen, och jag skall välsigna ditt namn till obestämd tid, ja för evigt.” — Ps. 145:1.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 292]

Förpliktelsen att vittna betonades ännu mer

[Infälld text på sidan 293]

De betraktar arbetet med att vittna från hus till hus som ett dyrbart privilegium

[Infälld text på sidan 294]

Vad det vill säga att tjäna av hela sin själ

[Infälld text på sidan 295]

Vad det verkligen innebär att ”först söka kungariket”

[Infälld text på sidan 301]

Nitiska vittnen sätter Rikets intressen framför förvärvsarbete och rekreation

[Ruta/Bild på sidan 288]

”Var äro de nio?”

När Claude Goodman var med vid åminnelsen av Kristi död år 1928, fick han och alla de andra närvarande en traktat med titeln ”Var äro de nio?” Den behandlade Lukas 17:11—19, och innehållet rörde Claude Goodmans hjärta och fick honom att börja tjäna som kolportör (eller pionjär) och att hålla ut i den tjänsten.

[Ruta/Bilder på sidorna 296, 297]

Beteltjänst

År 1992 var 12.974 upptagna i Beteltjänst i 99 länder

[Bilder]

Personligt studium är viktigt för Betelfamiljens medlemmar

Spanien

Vid varje Betelhem börjar dagen med att en bibeltext dryftas

Finland

Precis som alla andra Jehovas vittnen tar Betelfamiljens medlemmar del i tjänsten på fältet

Schweiz

Varje måndagskväll studerar Betelfamiljen ”Vakttornet” tillsammans

Italien

Arbetsuppgifterna varierar, men allt arbete utförs för att understödja förkunnandet om Guds kungarike

Frankrike

Papua Nya Guinea

Förenta staterna

Tyskland

Filippinerna

Mexico

Storbritannien

Nigeria

Nederländerna

Brasilien

Japan

Sydafrika

[Ruta/Bilder på sidan 298]

Några med många års tjänst vid Betel

F. W. Franz — Förenta staterna (1920—1992)

Heinrich Dwenger — Tyskland (omkring 15 år under tiden 1911—1933), Ungern (1933—1935), Tjeckoslovakien (1936—1939), Schweiz (1939—1983)

George Phillips — Sydafrika (1924—1966, 1976—1982)

Två köttsliga systrar (Kathryn Bogard och Grace DeCecca) som tillsammans tjänade 136 år vid Betel — Förenta staterna

[Tabell på sidan 303]

(För formaterad text, se publikationen)

Pionjärernas led ökar!

Pionjärer

Förkunnare

Ökning i procent sedan 1982

250%

200%

150%

100%

50%

1982 1984 1986 1988 1990 1992

[Bild på sidan 284]

Syster Early färdades på cykel genom en stor del av Nya Zeeland för att förkunna budskapet om Riket

[Bild på sidan 285]

Malinda Keefer ägnade 76 år av sitt liv åt heltidstjänsten — som ogift, som gift och därefter som änka

[Bilder på sidan 286]

En del av de första pionjärerna bodde i enkla husbilar och flyttade från plats till plats

Canada

Indien

[Bild på sidan 287]

Frank Rice (stående till höger), Clem Deschamp (sittande framför Frank; och Clems hustru, Jean, bredvid dem) samt en grupp medvittnen och nyintresserade på Java

[Bilder på sidan 288]

Under sitt långa liv i heltidstjänsten kom Claude Goodman till Indien och sju andra länder

[Bild på sidan 289]

När Ben Brickell åtnjöt god hälsa, gladde han sig åt att kunna använda den i tjänsten för Jehova; allvarliga hälsoproblem under senare år fick honom inte att ge upp

[Bild på sidan 290]

Kathe Palm förkunnade på alla slags distrikt, från kontorsbyggnader i storstaden till de mest avlägsna gruvläger och fårfarmer i Chile

[Bild på sidan 291]

Både Martin och Gertrud Pötzingers fasta beslutsamhet kan uttryckas med orden: ”Ett gör jag — jag söker först Guds kungarike”

[Bild på sidan 300]

Skolan i pionjärtjänst (som här i Japan) har gett tiotusentals nitiska förkunnare särskild utbildning

Kapitel 19

Att växa till i inbördes kärlek

NÄR Jesu Kristi apostlar skrev till sina medkristna, framhöll de hur viktigt det var att enskilda individer inte bara växte till i exakt kunskap, utan också i kärlek. Grundvalen för detta var den kärlek som Gud själv visat och den självuppoffrande kärlek som lagts i dagen av Kristus, i vars fotspår de strävade efter att vandra. (Joh. 13:34, 35; Ef. 4:15, 16; 5:1, 2; Fil. 1:9; 1 Joh. 4:7—10) De utgjorde ett brödraskap, och när de hjälpte varandra blev kärlekens band ännu starkare.

När bröderna i Judeen fick ekonomiska svårigheter på grund av en hungersnöd, hjälpte de kristna i Syrien och Grekland dem genom att dela med sig av sina ägodelar. (Apg. 11:27—30; Rom. 15:26) När somliga blev förföljda, hyste andra kristna intensiv medkänsla med dem i deras lidanden och försökte komma till deras hjälp. — 1 Kor. 12:26; Hebr. 13:3.

Alla människor har naturligtvis förmåga att visa kärlek, och det är inte bara de kristna som visar sina medmänniskor omtanke och vänlighet. Men människor i den romerska världen insåg att den kärlek som de kristna lade i dagen var annorlunda. Tertullianus, som hade varit jurist i Rom, citerade vad människor i den romerska världen hade sagt om de kristna, när han skrev: ”’Se’, säger de, ’hur de älskar varandra ... och är redo att dö för varandra.’” (Apologeticus, kapitel XXXIX, 7) John Hurst berättar i sitt verk History of the Christian Church (band I, sidan 146) om att när pesten härjade i de forntida städerna Karthago och Alexandria, drev folk ut de sjuka ur staden och plundrade de döende på allt som kunde vara av värde. Men de kristna på dessa platser var annorlunda, förklarar han. De delade med sig av sina tillhörigheter åt andra, tog vård om de sjuka och begravde de döda.

Hur är det då med Jehovas vittnen i våra dagar? Visar de i handling att de har sådan omsorg om andra människors välfärd? Är det i så fall bara några enstaka individer som handlar så, eller uppmuntrar organisationen som helhet till sådana insatser?

Kärleksfull hjälp i de lokala församlingarna

Jehovas vittnen betraktar det som en del av sin tillbedjan att ta sig an föräldralösa och änkor i församlingen och andra trogna kristna som får utstå stora svårigheter. (Jak. 1:27; 2:15—17; 1 Joh. 3:17, 18) Världsliga myndigheter sörjer i regel för sjukhusvård, åldringsvård och arbetslöshetsunderstöd i samhället i stort, och Jehovas vittnen stöder dessa anordningar genom att samvetsgrant betala skatter och avgifter. Men eftersom Jehovas vittnen inser att det bara är Guds kungarike som på ett bestående sätt kan lösa mänsklighetens problem, ägnar de i första hand sitt liv och sina resurser åt att undervisa andra om detta. Det är en livsviktig tjänst som ingen mänsklig regering erbjuder.

I de mer än 69.000 församlingar av Jehovas vittnen som finns världen över blir vanligtvis de speciella behov som några kan ha på grund av hög ålder eller sjukdom tillgodosedda på personlig basis. Som framgår av 1 Timoteus 5:4, 8 är det i första hand varje enskild kristens ansvar att sörja för sitt hushåll. Barn, barnbarn och andra nära släktingar lägger i dagen kristen kärlek genom att ge de gamla och svaga den hjälp de behöver. Jehovas vittnens församlingar undergräver inte denna ansvarskänsla genom att överta de förpliktelser som vilar på de närmaste familjemedlemmarna. Men om det inte finns några nära släktingar, eller om de som har ansvaret helt enkelt inte kan bära bördan ensamma, kommer andra i församlingen kärleksfullt till deras hjälp. När så är nödvändigt, kan församlingen som helhet göra anordningar för att hjälpa en behövande broder eller syster som har många år av trogen tjänst bakom sig. — 1 Tim. 5:3—10.

När det uppstår behov av hjälp, lämnas inte detta åt slumpen. Under lektioner i Skolan i Rikets tjänst, som de äldste med jämna mellanrum har genomgått sedan år 1959, har det ofta betonats vilka förpliktelser de i det här avseendet har inför Gud i sin egenskap av herdar för hjorden. (Hebr. 13:1, 16) Därmed inte sagt att de var omedvetna om detta behov före den tidpunkten. År 1911 gjorde till exempel Oldhamförsamlingen i Lancashire i England anordningar för att hjälpa dem i församlingen som hade svåra ekonomiska problem. Men sedan dess har den världsvida organisationen vuxit, och det finns fler som har allvarliga problem. Dessutom har Jehovas vittnen blivit mer och mer medvetna om vad de enligt Bibeln bör göra i sådana situationer. I synnerhet under de senaste åren har den enskilde kristnes ansvar gentemot dem som har speciella behov — de gamla, de svaga, enföräldersfamiljer och de som har det svårt ekonomiskt — dryftats av alla församlingarna vid deras möten.a

Den omsorg som enskilda Jehovas vittnen visar om andra sträcker sig mycket längre än till att bara säga: ”Håll er varma och mätta.” De visar dem kärleksfullt personligt intresse. (Jak. 2:15, 16) Låt oss se på några exempel.

När en ung svensk kvinna, som är ett Jehovas vittne, drabbades av hjärnhinneinflammation under ett besök i Grekland år 1986, fick hon uppleva vad det innebär att ha kristna bröder och systrar i många länder. Man underrättade hennes far i Sverige. Han tog genast kontakt med en äldste i den lokala församlingen av Jehovas vittnen i Sverige och fick genom honom kontakt med ett vittne i Grekland. Den unga systerns nya vänner i Grekland skötte om henne dygnet runt i tre veckor, tills hon kunde återvända till Sverige.

När ett äldre vittne, en änkling i Wallaceburg i Ontario i Canada, var i behov av hjälp, visade en familj, som han hade hjälpt andligen, sin uppskattning genom att låta honom bli en del av familjen. När de några år senare flyttade till Barry’s Bay, flyttade han med dem. Han bodde hos dem i 19 år och fick kärleksfull vård av dem ända till sin död år 1990.

Ett gift par i New York som är Jehovas vittnen visade omsorg om en äldre man som besökte mötena i deras Rikets sal. De tog hand om honom i omkring 15 år, till dess han dog år 1986. Sedan han hade fått ett slaganfall, hjälpte de honom att handla, städa, laga mat och tvätta. De behandlade honom som om han var deras egen far.

Också behov av annat slag blir tillgodosedda på ett kärleksfullt sätt. Ett gift par i Förenta staterna som är Jehovas vittnen hade sålt sitt hus och flyttat till Montana för att hjälpa en församling där. Men med tiden fick de allvarliga problem med hälsan. Brodern blev uppsagd från sitt arbete, och deras tillgångar var uttömda. Hur skulle de klara sig? Brodern bad till Jehova om hjälp. När han hade slutat att be, knackade ett medvittne på dörren. De gick ut tillsammans för att dricka en kopp kaffe. När brodern återvände, stod det fullt med specerier på köksbänken. Bredvid varorna låg det ett kuvert med pengar, och på kuvertet stod det: ”Från era bröder och systrar, som älskar er så mycket.” Församlingen hade uppmärksammat deras behov, och alla hade hjälpts åt att fylla det. Djupt rörda över deras kärlek brast mannen och hans hustru i gråt och tackade Jehova, som genom sitt exempel sporrar sina tjänare att visa kärlek.

Det är allmänt känt att Jehovas vittnen visar omsorg och frikostighet när medtroende har råkat i nöd, och ibland har bedragare utnyttjat detta. Jehovas vittnen har därför fått lära sig att vara försiktiga, utan att fördenskull undertrycka sin önskan att hjälpa dem som är värda sådan hjälp.

När människor råkar i nöd på grund av krig

I många delar av världen har människor råkat i stor nöd på grund av krig. Olika hjälporganisationer försöker komma till deras undsättning, men den administrativa apparaten fungerar ofta långsamt. Jehovas vittnen anser inte att det arbete som utförs av sådana organisationer befriar dem från det ansvar som de har gentemot sina kristna bröder i dessa områden. När de får reda på att deras bröder är i nöd, stänger de inte ”sin ömma medkänslas dörr” för dem, utan gör genast vad de kan för att hjälpa dem. — 1 Joh. 3:17, 18.

Under andra världskriget rådde det stor brist på livsmedel i många länder. De Jehovas vittnen som bodde på landsbygden och som fortfarande hade mat delade då med sig av sina förråd åt mindre lyckligt lottade bröder i städerna. I Nederländerna var det mycket riskabelt att göra detta på grund av de stränga restriktioner som nazisterna hade infört. Under en sådan hjälpexpedition ledde Gerrit Böhmermann vid ett tillfälle en grupp bröder på paketcyklar, som var fullastade med mat som de hade täckt med presenningar. Plötsligt kom de fram till en kontroll i staden Alkmaar. ”Vi hade inget annat val än att helt förlita oss på Jehova”, sade Gerrit. Utan att nämnvärt sakta farten skrek han till officeren: ”Wo ist Amsterdam?” (Amsterdam — åt vilket håll?) Officeren steg åt sidan, pekade framåt och skrek tillbaka: ”Geradeaus!” (Rakt fram!) ”Danke schön!” (Tack så mycket!) ropade Gerrit till svar, medan hela karavanen av paketcyklar susade förbi i full fart inför människors häpna blickar. Vid ett annat tillfälle lyckades vittnena föra in en hel båtlast med potatis till sina bröder i Amsterdam.

Till och med i koncentrationslägren lade Jehovas vittnen i dagen en sådan anda. En 17-årig pojke som var inspärrad i ett läger utanför Amersfoort i Nederländerna blev magrare och magrare tills han såg ut som ett vandrande skelett. En dag hade de haft straffexercis i hällande regn ända till midnatt utan att få någon mat, då ett vittne från en annan del av lägret lyckades sticka till honom en bit bröd. Den händelsen glömde han aldrig senare i livet. Och ett vittne i koncentrationslägret Mauthausen i Österrike, vars arbetsuppgifter krävde att han förflyttade sig mellan lägrets olika delar, riskerade ofta livet genom att ta med sig mat som vittnen hade sparat av sina egna knappa ransoner och ge det åt andra vittnen, som var ännu sämre lottade.

De Jehovas vittnen som kom ut ur tyska fängelser och koncentrationsläger efter kriget hade ingenting annat än den fångdräkt de gick och stod i. Också många av dem som inte var i fängelse var totalt utblottade. Det rådde stor brist på mat, kläder och bränsle i stora delar av Europa. Jehovas vittnen i dessa länder satte snabbt i gång med att organisera församlingsmöten och att hjälpa andra i andligt avseende genom att delge dem de goda nyheterna om Guds kungarike. Men de behövde själva hjälp på andra sätt. Många av dem var så försvagade av hunger att de ofta svimmade under mötena.

Detta var en situation som Jehovas vittnen aldrig tidigare hade varit med om i så stor skala. Men redan samma månad som kriget officiellt slutade i Stillahavsområdet höll Jehovas vittnen ett särskilt konvent i Cleveland i Ohio, där de dryftade vad de behövde göra för att hjälpa sina kristna bröder i krigshärjade länder och på vilket sätt hjälpen skulle ges. F. W. Franz höll ett uppmuntrande tal med temat ”Hans outsägligt rika gåva”, i vilket han gav den bibliska vägledning som behövdes i den aktuella situationen.b

Inom några få veckor, så snart det var möjligt att över huvud taget besöka dessa områden, var N. H. Knorr, Sällskapet Vakttornets president, och M. G. Henschel på väg till Europa för att med egna ögon se hur förhållandena var. Redan innan de gav sig i väg hade en viss hjälpverksamhet kommit i gång.

De första hjälpsändningarna skickades från Schweiz och Sverige. Inom kort avgick fler transporter från Canada, Förenta staterna och andra länder. Trots att antalet Jehovas vittnen i de länder som hade möjlighet att ge sådan hjälp uppgick till endast omkring 85.000 på den tiden, åtog de sig att skicka kläder och mat till sina medtroende i Belgien, Bulgarien, Danmark, England, Filippinerna, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Kina, Nederländerna, Norge, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Tyskland, Ungern och Österrike. Och detta var ingen engångsföreteelse. Hjälpsändningarna fortsatte i två och ett halvt år. Mellan januari 1946 och augusti 1948 skickade bröderna 479.114 kilo kläder, 124.110 par skor och 326.081 kilo livsmedel som gåvor till sina medtroende. Inget av det som samlades in användes för att täcka administrativa utgifter. All sortering och packning utfördes av frivillig arbetskraft. Alla influtna medel användes till att hjälpa de människor som de var avsedda för.

Behovet av att hjälpa flyktingar och andra som hade råkat i nöd på grund av krig upphörde naturligtvis inte då på 1940-talet. Det har förekommit hundratals krig sedan år 1945. Och Jehovas vittnen har fortsatt att visa samma kärleksfulla omsorg om varandra, till exempel under och efter Biafrakriget i Nigeria åren 1967—1970. Liknande hjälp gavs också i Moçambique under 1980-talet.

Liberia drabbades av hungersnöd till följd av det krig som bröt ut där år 1989. När människor tvingades fly, samlades efter hand hundratals flyktingar på Vakttornets område i Monrovia. Den mat som fanns där och vattnet från brunnen delades mellan vittnen och grannar som inte var vittnen. Så snart förhållandena medgav det, kom det hjälpsändningar från Jehovas vittnen i Sierra Leone och Côte d’Ivoire i Västafrika, Nederländerna och Italien i Europa samt Förenta staterna.

År 1990, då kriget i Libanon hade medfört att vissa delar av Beirut såg ut som om de hade drabbats av en jordbävning, organiserade äldste bland Jehovas vittnen en nödhjälpskommitté för att tillgodose brödernas behov. De behövde inte kalla in frivilliga; varje dag kom det många som erbjöd sig att hjälpa till.

Under en period av stora politiska och ekonomiska omvälvningar i Europa skickade Jehovas vittnen i Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Ungern och Österrike under år 1990 över 70 ton förnödenheter till sina kristna bröder i Rumänien.

Denna aktion följdes av fler hjälpexpeditioner till Östeuropa. Den styrande kretsen bad Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Danmark att organisera hjälpsändningar till behövande Jehovas vittnen i Ukraina. Församlingarna underrättades och var ivriga att få bidra. Den 18 december 1991 anlände fem lastbilar och två skåpbilar, som kördes av frivilliga vittnen, till Lviv (Lvov) med 22 ton livsmedel — ett uttryck för kärleksfull omsorg om kristna bröder. Under år 1992 kom det också sändningar från Jehovas vittnen i Österrike — över 100 ton livsmedel och kläder. Ytterligare förnödenheter skickades av vittnena i Nederländerna — först 26 ton livsmedel, därefter en konvoj på 11 lastbilar med kläder, och sedan ännu mer livsmedel för att tillgodose det rådande behovet. De som tog emot gåvorna tackade Gud och bad honom om hjälp att kunna använda dem på ett förståndigt sätt. Innan de började lossa lastbilarna, frambar de en gemensam bön, och likaså när arbetet var fullgjort. Stora hjälpsändningar skickades också från Jehovas vittnen i Italien, Finland, Sverige och Schweiz. Samtidigt som allt detta pågick hade oroligheterna i de republiker som tidigare utgjort Jugoslavien skapat ett hjälpbehov där. Transporter med livsmedel, kläder och mediciner skickades också i väg till det området. Jehovas vittnen som bodde i städerna i dessa republiker öppnade sina hem för dem som hade fått sina bostäder förstörda.

Ibland befinner sig de som är i desperat behov av hjälp på avlägsna platser, och deras situation är kanske inte allmänt känd. Så var fallet med 35 familjer bland Jehovas vittnen i Guatemala. Deras byar hade invaderats av stridande fraktioner. År 1989, när de till sist kunde återvända, behövde de hjälp med att bygga upp sina hem. Som ett komplement till de anordningar som regeringen hade gjort för att hjälpa hemvändande flyktingar organiserade Sällskapet Vakttornets avdelningskontor en hjälpkommitté för att bistå de 35 familjerna, och omkring 500 andra vittnen från 50 församlingar ställde frivilligt upp och hjälpte till med återuppbyggnadsarbetet.

Det finns också andra situationer som gör att människor utan egen förskyllan kan drabbas av svåra umbäranden. På somliga platser förekommer det ofta jordbävningar, orkaner och översvämningar. Man beräknar att världen i genomsnitt drabbas av mer än 25 större naturkatastrofer varje år.

När naturkrafterna rasar

När Jehovas vittnen hamnar i svåra situationer på grund av naturkatastrofer, vidtas genast mått och steg för att ge dem den hjälp de behöver. De äldste har lärt sig att när de ställs inför sådana situationer, bör de göra sitt yttersta för att komma i kontakt med var och en i församlingen. Det av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor som har tillsynen över Rikets verk i det aktuella området undersöker genast situationen och rapporterar sedan till världshögkvarteret. Om det behövs mer hjälp än vad som kan ges på det lokala planet, vidtar man noggrant samordnade åtgärder, ibland till och med i internationell skala. Syftet är inte att försöka höja de drabbades levnadsstandard, utan att förse dem med de livsförnödenheter som de är vana vid.

Att en naturkatastrof omtalas i ett TV-reportage är ofta allt som behövs för att många Jehovas vittnen skall ringa till ansvariga äldste i området och erbjuda sig att hjälpa till eller att skänka pengar eller material. Andra skickar in pengar till avdelningskontoret eller till världshögkvarteret och ber att de skall användas till sådana biståndsprojekt. De vet att det behövs hjälp, och de vill gärna vara med och bidra. Om behovet av hjälp är särskilt stort, kan Sällskapet Vakttornet underrätta bröderna i ett visst område och be dem göra vad de kan för att hjälpa till. En hjälpkommitté bildas då för att samordna biståndsinsatserna i katastrofområdet.

När större delen av Managua i Nicaragua ödelades av en kraftig jordbävning i december 1972, sammanträffade således tillsyningsmän från Jehovas vittnens församlingar i trakten efter bara några timmar för att samordna hjälpinsatserna. Man tog genast reda på hur det stod till med varje enskilt Jehovas vittne i staden. Redan samma dag började det komma hjälpsändningar från närliggande församlingar, och sedan kom det snabbt fler från Costa Rica, Honduras och El Salvador. I utkanten av Managua upprättades 14 centraler från vilka hjälpen fördelades. Pengar och förnödenheter från Jehovas vittnen i många delar av världen slussades till Nicaragua via Sällskapet Vakttornets internationella högkvarter. Mat och andra förnödenheter (bland annat stearinljus, tändstickor och tvål) delades ut alltefter hushållens storlek, så att varje familj fick ett förråd som skulle räcka i sju dagar. När hjälpinsatserna var som mest intensiva, försågs omkring 5.000 personer med mat — Jehovas vittnen och deras familjer samt släktingar som de bodde hos. Hjälpaktionerna fortsatte i tio månader. När representanter för myndigheterna och Röda korset såg vad som uträttades, ställde de också livsmedel, tält och andra förnödenheter till förfogande.

År 1986, när omkring 10.000 personer måste evakueras från ön Izu-Oshima strax utanför Japans kust på grund av vulkanutbrott, möttes flyktingbåtarna av Jehovas vittnen, som ivrigt letade efter sina andliga bröder. Så här sade en av de evakuerade: ”När vi lämnade Oshima, visste vi inte själva vart vi skulle ta vägen.” Allt hade hänt så snabbt. ”Men så snart vi kommit av båten fick vi syn på en skylt där det stod ’Jehovas vittnen’. ... Min hustru fick tårar i ögonen av lättnad, när hon såg att våra bröder var där och mötte oss vid kajen.” Efter att ha sett hur de evakuerade vittnena blev omhändertagna, inte bara vid ankomsten utan också senare, sade till och med människor som tidigare inte hade velat ha något med dem att göra: ”Ni gjorde rätt i att hålla er till den religionen.”

Jehovas vittnen gör allt de någonsin kan för att få in hjälpen i ett katastrofområde så snabbt som möjligt. År 1970, när Peru drabbades av en av de mest förödande jordbävningarna i landets historia, skickades det omedelbart dit pengar till nödhjälp från världshögkvarteret i New York och även 15 ton kläder. Men redan innan den hjälpsändningen anlände hade vittnena kört in i det område där städer och byar hade blivit förstörda. De kom i en lång karavan av fordon med hjälpförnödenheter bara några timmar efter det att vägarna hade öppnats. Under de dagar och veckor som följde fortsatte de att sörja för att de olika grupperna högt uppe i Anderna fick den hjälp de behövde i både materiellt och andligt avseende. Och när delar av Italien skakades av en kraftig jordbävning på kvällen den 23 november 1980, anlände den första lastbilslasten med förnödenheter som skickats av Jehovas vittnen till det drabbade området redan nästa dag. De satte genast upp ett eget kök, där systrar varje dag lagade mat som delades ut. En som iakttog hjälpinsatserna på en av de karibiska öarna konstaterade: ”Vittnena arbetade snabbare än regeringen.” Så förhåller det sig kanske ibland, men Jehovas vittnen uppskattar verkligen den hjälp de får av myndighetspersoner som försöker underlätta deras ansträngningar att snabbt nå fram till ett katastrofområde.

Under en period av hungersnöd i Angola år 1990 fick man rapporter om att Jehovas vittnen där i landet var i trängande behov av mat och kläder. Men det kunde bli problem med att nå fram till dem, eftersom deras verksamhet hade varit förbjuden i det landet i många år. Deras kristna bröder i Sydafrika lastade emellertid 25 ton förnödenheter på en lastbil. På vägen besökte de Angolas konsulat och fick tillstånd att passera gränsen. För att nå fram till bröderna måste de passera 30 militära vägspärrar, och på en plats där en bro hade sprängts i luften var de tvungna att ta sig över en flod, som svämmat över sina bräddar, på en provisorisk bro. Men trots allt detta kom hela sändningen lyckligt och väl fram.

I katastrofsituationer gör Jehovas vittnen mycket mer än att bara skicka hjälpsändningar till området. När explosioner och bränder ödelade ett område i en förstad till Mexico City år 1984, var Jehovas vittnen snabbt på plats för att hjälpa till. Men man upptäckte att många av vittnena i området saknades, och de äldste organiserade därför ett systematiskt sökande efter var och en. Somliga hade begett sig till andra platser. Men de äldste gav inte upp förrän de hade fått reda på var alla befann sig. Hjälp gavs åt var och en som behövde. En syster som hade förlorat sin man och en son fick hjälp att ordna med begravningen, och därefter fick hon och hennes övriga barn det stöd de behövde i både materiellt och andligt avseende.

Ofta behövs det mycket mer än bara medicinska förnödenheter och lite mat och kläder. År 1989 blev 117 av vittnenas hus på Guadeloupe förstörda av en storm och 300 av deras hus svårt skadade. Jehovas vittnen på Martinique kom snabbt till deras hjälp, och vittnena i Frankrike skickade omkring 100 ton byggnadsmaterial som gåva för att hjälpa dem. En syster på ön Saint Croix som hade förlorat sitt hus berättade för sina arbetskamrater att medtroende skulle komma från Puerto Rico för att hjälpa till. Men de sade: ”De kommer inte att göra något för att hjälpa dig. Du är svart, inte av spansk härkomst som de är.” Men till arbetskamraternas stora förvåning hade hon snart ett helt nytt hus! Efter en jordbävning i Costa Rica år 1991 samarbetade inhemska Jehovas vittnen och frivilliga från andra länder för att hjälpa sina medtroende i katastrofområdet. Utan att förvänta något i gengäld återuppbyggde de 31 hus och fem Rikets salar och reparerade andra hus och salar. Iakttagare sade: ”Andra grupper talar om kärlek; ni visar den i praktiken.”

Den effektivitet med vilken Jehovas vittnen organiserar sin hjälpverksamhet har ofta förvånat utomstående. År 1986 brast en fördämning i Yubafloden i Kalifornien, och de framrusande vattenmassorna tvingade tiotusentals människor att lämna sina hem. Kristna äldste i trakten tog kontakt med högkvarteret i New York, och en hjälpkommitté bildades. Så snart vattnet började sjunka undan stod hundratals frivilliga redo att börja arbeta. Innan världsliga hjälporganisationer hade hunnit komma i gång hade flera av Jehovas vittnens bostäder redan städats upp och reparerats. Hur kunde de komma i gång så snabbt?

En viktig faktor var att Jehovas vittnen var villiga att omedelbart ställa sig till förfogande utan betalning och att de dessutom skänkte det material som behövdes. En annan faktor var att de var vana vid att organisera och att samarbeta, eftersom de regelbundet gör detta när de anordnar sina sammankomster och bygger nya Rikets salar. Men en annan mycket viktig faktor är att de verkligen har begrundat innebörden i Bibelns ord: ”Ha intensiv kärlek till varandra.” — 1 Petr. 4:8.

De bidrag som ges för att täcka sådana behov kommer ofta från personer som själva lever i knappa omständigheter. Som det ofta står i de brev som medföljer: ”Det är bara ett litet bidrag, men vi känner verkligen för våra bröder och systrar.” ”Jag önskar att jag kunde sända mer, men jag vill gärna dela med mig av det som Jehova har låtit mig få.” I likhet med de kristna i Makedonien i det första århundradet tigger de enträget om förmånen att få ha en andel i att förse de behövande med livets nödtorft. (2 Kor. 8:1—4) När över 200.000 koreaner blev hemlösa till följd av en översvämning år 1984, visade Jehovas vittnen i Sydkorea så stor frikostighet att avdelningskontoret måste meddela att man inte behövde mer hjälp.

Utomstående kan lätt se att det inte bara är pliktkänsla eller vanlig medmänsklighet som driver Jehovas vittnen. De älskar verkligen sina kristna bröder och systrar.

Förutom att Jehovas vittnen sörjer för sina bröders fysiska behov i samband med katastrofer, ägnar de också stor uppmärksamhet åt deras andliga behov. Så snart det bara är möjligt gör man anordningar för att återuppta församlingens mötesverksamhet. I Grekland reste man därför år 1986 ett stort tält utanför staden Kalamata för att använda det som Rikets sal och mindre tält på olika platser för församlingsbokstudierna under veckan. Och när de överlevande efter det förödande jordskredet i Armero i Colombia år 1985 hade fått sina fysiska behov tillgodosedda, använde man resten av de insamlade medlen till att bygga nya Rikets salar åt de tre församlingarna i området.

Samtidigt som återuppbyggnadsarbetet pågår fortsätter Jehovas vittnen att trösta andra med de tillfredsställande svar som Guds ord ger på deras frågor om livets mening, orsaken till katastrofer och död och vilket hopp det finns för framtiden.

Avsikten med de hjälpinsatser som Jehovas vittnen gör är inte att sörja för alla människors fysiska behov i ett katastrofområde. I överensstämmelse med det som sägs i Galaterna 6:10 är deras insatser i första hand avsedda för ”dem som är besläktade med ... [dem] i tron”. Men samtidigt hjälper de gärna andra när de är i stånd till det. Det gjorde de till exempel när de skaffade fram mat åt jordbävningsdrabbade i Italien. Vid hjälpinsatser i samband med översvämningar och orkaner i Förenta staterna har de också rengjort och reparerat bostäder åt sina medtroendes nödställda grannar. Om man frågar dem varför de visar främlingar sådan vänlighet och omtanke, svarar de bara att de älskar sin nästa. (Matt. 22:39) Efter en förödande orkan i södra Florida år 1992 blev Jehovas vittnens välorganiserade hjälpprogram så allmänt känt att enskilda personer som inte var vittnen och några firmor, vilka ville ge ansenliga bidrag i form av förnödenheter, överlämnade dem till vittnena. De visste att deras gåva inte skulle bli liggande i något förråd eller utnyttjas i profitsyfte, utan att den verkligen skulle komma dem till godo som hade drabbats av orkanen, både Jehovas vittnen och andra. I samband med en naturkatastrof i Davao del Norte i Filippinerna blev Jehovas vittnens villighet att hjälpa utomstående så uppskattad att myndigheterna i staden gjorde ett officiellt uttalande för att uttrycka sin tacksamhet.

Men det är inte alla som uppskattar de sanna kristna. Ofta blir de föremål för våldsam förföljelse. Också i sådana situationer ger de frikostigt sina medkristna kärleksfullt stöd.

Under brutal förföljelse

Aposteln Paulus liknade den kristna församlingen vid en människokropp och sade: ”Lemmarna ... [skall] ha samma omsorg om varandra. Och om en lem lider, lider alla de andra lemmarna med den.” (1 Kor. 12:25, 26) Det är så Jehovas vittnen reagerar, när de får höra rapporter om att deras kristna bröder blir förföljda.

Under nazitiden i Tyskland vidtog myndigheterna stränga repressiva åtgärder mot Jehovas vittnen. På den tiden fanns det bara omkring 20.000 vittnen i Tyskland, en relativt liten skara, som Hitler föraktade. Det krävdes en samlad aktion. Den 7 oktober 1934 höll varje församling av Jehovas vittnen runt om i Tyskland ett möte i all hemlighet, bad tillsammans och avsände ett brev till regeringen, i vilket vittnena uttryckte sin beslutsamhet att fortsätta att tjäna Jehova. Därefter gick många av dem oförskräckt ut för att vittna för sina grannar om Jehovas namn och kungarike. Samma dag kom också Jehovas vittnen i övriga delar av världen tillsammans i sina församlingar, och efter en gemensam bön skickade de telegram till Hitlers regering för att uttrycka sitt stöd för sina kristna bröder.

År 1948, när den av prästerskapet anstiftade förföljelsen av Jehovas vittnen i Grekland avslöjades, fick Greklands president och flera ministrar i hans regering tusentals brev som Jehovas vittnen i Filippinerna, Australien, Nord- och Sydamerika och andra områden hade skrivit till stöd för sina kristna bröder.

När tidskriften Vakna! år 1961 avslöjade de inkvisitoriska metoder som användes mot Jehovas vittnen i Spanien, blev de spanska myndigheterna överösta med protestbrev. Ämbetsmän fann till sin bestörtning att människor i hela världen visste exakt vad som försiggick, och följden blev att även om förföljelsen fortsatte, började enskilda polismän uppträda mera behärskat mot Jehovas vittnen. Också i en rad afrikanska länder har ämbetsmän fått ta emot protester från Jehovas vittnen i många andra delar av världen, när dessa fått kännedom om den grymma behandling som deras kristna bröder och systrar utsatts för i dessa länder.

Även om de styrande ignorerar protesterna, betyder det inte att de förföljda vittnena blir bortglömda. Somliga regeringar som i många år har bedrivit ihållande religionsförföljelse har gång på gång blivit överösta med protestbrev och vädjanden. Så var till exempel fallet i Argentina. Vid ett tillfälle år 1959 tog ministern för utrikes- och religionsfrågor med sig en av våra bröder in i ett rum, där det fanns åtskilliga bokhyllor fulla med brev som hade strömmat in från hela världen. Han var mycket förvånad över att någon ända borta på Fijiöarna ville skriva och vädja om religionsfrihet i Argentina.

I vissa fall har Jehovas vittnen fått ökad frihet, när de styrande har insett att människor i hela världen känner till vad de håller på med och att det finns många som verkligen engagerar sig i frågan. Så förhöll det sig till exempel i Liberia år 1963. Delegater vid en sammankomst i Gbarnga hade utsatts för mycket brutal behandling av regeringssoldater. Liberias president överöstes med protestbrev från hela världen, och det amerikanska utrikesdepartementet ingrep, eftersom en amerikansk medborgare berördes. Till sist telegraferade president Tubman till Sällskapet Vakttornets högkvarter och meddelade att han var villig att ta emot en delegation av Jehovas vittnen för att diskutera frågan. Två av delegationens medlemmar — Milton Henschel och John Charuk — hade själva varit med i Gbarnga. President Tubman erkände att det som hade hänt var ”en skandal” och sade: ”Jag beklagar verkligen det inträffade.”

Efter detta samtal utfärdade myndigheterna en förordning som tillkännagav för ”alla invånare i landet att Jehovas vittnen skall ha rättighet att röra sig fritt i alla delar av landet för att utöva sin missionsverksamhet och sin gudsdyrkan utan att ofredas av någon. De skall åtnjuta lagens skydd för såväl sin person som sin egendom och ha rätt att fritt tillbe Gud enligt sitt eget samvetes bud, samtidigt som de lyder republikens lagar genom att som uttryck för respekt för landets flagga stå upp när den hissas eller halas vid ceremonier.” Men man krävde inte att de skulle hälsa flaggan och därigenom göra våld på sitt kristna samvete.

Så sent som år 1992 hade det emellertid inte gjorts något sådant uttalande i Malawi, även om den våldsamma förföljelsen av Jehovas vittnen hade avtagit väsentligt. Jehovas vittnen i Malawi har utsatts för den brutalaste religionsförföljelsen i Afrikas historia. En sådan förföljelsevåg svepte fram över landet år 1967; en annan började tidigt under 1970-talet. Tiotusentals människor från alla delar av världen skrev brev till stöd för vittnena. Andra ringde. En del skickade telegram. Många framträdande personer i världen kände sig föranledda att protestera av rent humanitära skäl.

År 1972 var förföljelsen så brutal att omkring 19.000 Jehovas vittnen och deras barn flydde över gränsen till Zambia. Vittnen i närbelägna församlingar i Zambia samlade snabbt ihop mat och filtar åt sina bröder. Pengar och förnödenheter som skänkts av Jehovas vittnen strömmade in till Vakttornets avdelningskontor runt om i världen och distribuerades till flyktingarna via huvudkontoret i New York. Det kom in mer än nödvändigt för att tillgodose alla flyktingarnas behov i lägret i Sinda Misale. När det blev känt i lägret att det hade kommit lastbilar med mat, kläder och presenningar, kunde de malawiska bröderna inte låta bli att gråta av glädje över detta kärleksbevis från deras kristna bröders sida.

När några av Jehovas vittnen sätts i fängelse eller fångläger, sviker deras medtroende dem inte — nej, inte ens om det innebär en personlig risk för dem att uppehålla kontakten. Under den tid arbetet var förbjudet i Argentina hölls en grupp Jehovas vittnen i häkte i 45 timmar, och när fyra andra vittnen kom med mat och kläder till dem, blev de själva fängslade. År 1989 fick hustrun till en kretstillsyningsman i Burundi veta att några av hennes kristna bröder satt i fängelse och försökte gå dit med mat åt dem. Men hon blev själv arresterad och hölls som gisslan i två veckor, därför att polisen ville få tag i hennes man.

Förutom att Jehovas vittnen gör vad de kan för att hjälpa sina bröder på de sätt vi nämnt här, får deras kärlek till bröderna dem att be till Gud för dem. De ber inte att Gud genast skall sätta stopp för krig och livsmedelsbrist, eftersom Jesus Kristus förutsade att sådana ting skulle inträffa i vår tid. (Matt. 24:7) Inte heller ber de att Gud skall förhindra all förföljelse, eftersom Bibeln uttryckligen säger att sanna kristna skall bli förföljda. (Joh. 15:20; 2 Tim. 3:12) Men de ber innerligt att deras kristna bröder och systrar skall bli styrkta, så att de kan stå fasta i sin tro oavsett vilka svårigheter de kan ställas inför. (Jämför Kolosserna 4:12.) Händelser som vittnar om deras andliga styrka ger överflödande bevis för att sådana böner har blivit besvarade.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 305]

När det uppstår särskilda behov av hjälp, lämnas inte detta åt slumpen

[Infälld text på sidan 307]

Hjälp som har sin grund i kärleksfull personlig omsorg

[Infälld text på sidan 308]

Omfattande behov av hjälp blir tillgodosedda

[Infälld text på sidan 312]

Ett systematiskt sökande organiserades för att finna alla Jehovas vittnen i katastrofområdet

[Infälld text på sidan 315]

De gör gott också mot dem som inte är Jehovas vittnen

[Infälld text på sidan 317]

Glädjetårar på grund av den kärlek deras kristna bröder visat

[Ruta på sidan 309]

”Ni älskar verkligen varandra”

I det krigshärjade Libanon återuppbyggde några Jehovas vittnen frivilligt en kristen systers svårt skadade hus. När hennes grannar såg det, frågade de: ”Hur är en sådan kärlek möjlig? Vad är ni för människor?” Och en muslimsk kvinna, som hade bevittnat hur ett hus som tillhörde ett av Jehovas vittnen hade städats och reparerats, sade: ”Ni älskar verkligen varandra. Er religion är den rätta.”

[Ruta på sidan 316]

Sanna bröder och systrar

En amerikansk tidning skrev om kubanska Jehovas vittnen i ett flyktingläger i Fort Chaffee i Arkansas: ”De var de allra första som kunde omplaceras i nya hem, eftersom deras amerikanska ’bröder och systrar’ — andra Jehovas vittnen — letade reda på dem. ... När vittnena kallar sina andliga motsvarigheter i andra länder för ’bröder och systrar’, menar de det verkligen.” — ”Arkansas Gazette”, 19 april 1981.

[Bilder på sidan 306]

Efter andra världskriget sände Jehovas vittnen mat och kläder till behövande medtroende i 18 länder

Förenta staterna

Schweiz

[Bild på sidan 310]

År 1990 fick Jehovas vittnen i Rumänien hjälp från medtroende i grannländerna

[Bilder på sidan 311]

Några Jehovas vittnen som överlevde en jordbävning i Peru byggde en egen ”stad” där de fann tillflykt och hjälpte varandra

Hjälpsändningar som andra Jehovas vittnen kom med var bland de första som nådde området (nedan)

[Bilder på sidan 313]

Biståndsinsatserna inbegriper ofta att ställa material och frivillig arbetskraft till förfogande för att hjälpa medtroende att bygga upp sina hus igen

Guatemala

Panamá

Mexico

[Bild på sidan 314]

Jehovas vittnens hjälpinsatser inbegriper också andligt återuppbyggnadsarbete. Både i och utanför staden Kalamata i Grekland satte de snabbt upp tält där mötena kunde hållas

Kapitel 20

Samarbete på byggfronten världen över

BLAND Jehovas vittnen råder det en anda av verkligt broderskap. Det kommer till uttryck på många sätt. De som besöker deras möten lägger märke till det. Vid deras sammankomster visar det sig i större skala. Det märks också tydligt när de samarbetar för att iordningställa lämpliga lokaler där deras församlingsmöten kan hållas.

I början av 1990-talet fanns det över 60.000 församlingar av Jehovas vittnen världen över. Under 1980-talet hade det i genomsnitt bildats 1.759 nya församlingar varje år. I början av 1990-talet hade den siffran stigit till över 3.000 per år. Att iordningställa lämpliga möteslokaler för alla dessa församlingar har varit en gigantisk uppgift.

Rikets salar

I likhet med de kristna i det första århundradet höll många av Jehovas vittnens församlingar till en början de flesta av sina möten i privata hem. De få som först höll regelbundna möten i Sverige, närmare bestämt i Stockholm, hyrde en snickeriverkstad som de använde sedan arbetarna hade gått för dagen. På grund av förföljelse höll en liten grupp i provinsen La Coruña i Spanien sina första möten i ett litet sädesmagasin.

I de länder där Jehovas vittnen hade frihet att församlas brukade de enskilda församlingarna hyra en möteslokal när de behövde större utrymmen. Men om lokalen också användes av andra organisationer eller föreningar, var man tvungen att för varje möte frakta dit eller ställa i ordning all utrustning, och ofta var lokalerna inpyrda av tobaksrök. När så var möjligt hyrde bröderna en affärslokal som stod tom eller ett rum på övervåningen som uteslutande kunde användas av församlingen. Men höga hyror och svårigheter med att få tag på lämpliga lokaler ledde med tiden till att det på många håll blev nödvändigt att komma på andra lösningar. I en del fall köpte bröderna hus som de renoverade.

Före andra världskriget var det några få församlingar som byggde möteslokaler som var särskilt utformade för deras möten. Redan år 1890 byggde en grupp bibelforskare i Förenta staterna, i Mount Lookout i West Virginia, en egen möteslokal.a Det var emellertid inte förrän på 1950-talet som man började bygga Rikets salar i någon större omfattning.

Namnet Rikets sal föreslogs år 1935 av J. F. Rutherford, som då var Sällskapet Vakttornets president. Han ordnade med att bröderna på Hawaii uppförde en möteslokal i anslutning till Sällskapets avdelningskontor i Honolulu. När James Harrub frågade vad broder Rutherford tänkte kalla byggnaden, svarade han: ”Tycker du inte att vi bör kalla den ’Rikets sal’, eftersom vi ju predikar de goda nyheterna om Riket?” Från och med då började man, där det var möjligt, sätta upp en skylt med texten ”Rikets sal” på de lokaler som Jehovas vittnen använde permanent. När London Tabernacle hade renoverats år 1937/1938, fick det således namnet Kingdom Hall (Rikets sal). Med tiden kom den centrala möteslokalen för varje församling världen över att bli känd som Jehovas vittnens Rikets sal.

Mer än ett sätt att göra det på

Huruvida man skall hyra en lokal eller bygga en Rikets sal är något som varje enskild församling avgör. Den betalar också själv alla bygg- och underhållskostnader. För att spara pengar har de allra flesta församlingar försökt utföra så mycket som möjligt av byggnadsarbetet själva, utan att anlita entreprenörer.

Byggnaderna kan vara uppförda i tegel, sten, trä eller andra material, beroende på kostnaden och vad som finns att tillgå i trakten. I Katima Mulilo i Namibia användes långt gräs till taktäckning och lera från termitstackar (som blir mycket hård när den har torkat) till väggar och golv. Jehovas vittnen i Segovia i Colombia tillverkade själva väggelement av betong. I Colfax i Kalifornien användes ohuggen lava från Mount Lassen.

När antalet närvarande vid mötena i Maseru i Lesotho år 1972 ofta överskred 200, insåg församlingens medlemmar att de behövde bygga en egen, ändamålsenlig Rikets sal. Alla hjälpte till. Äldre bröder gick till fots upp till tre mil för att få vara med. Barn rullade tunnor med vatten till byggplatsen. Systrarna lagade mat. De trampade också till jorden innan golvet skulle gjutas. De stampade taktfast alltmedan de sjöng Rikets sånger. Till väggarna använde man sandsten, som kunde avhämtas gratis från bergen i närheten. Resultatet blev en Rikets sal med plats för omkring 250 personer.

Ibland har vittnen från grannförsamlingar hjälpt till med byggnadsarbetet. År 1985, när Jehovas vittnen i den svarta stadsdelen Imbali i Sydafrika byggde en Rikets sal där 400 bekvämt kunde få plats, kom trosbröder från det intilliggande Pietermaritzburg och från Durban för att hjälpa till. Kan du föreställa dig grannarnas förvåning, när de under denna period av rasoroligheter i Sydafrika såg skaror av vita, färgade och indiska Jehovas vittnen välla in i stadsdelen och arbeta skuldra vid skuldra med sina svarta afrikanska bröder? Som Imbalis borgmästare sade: ”Det kan bara ske med kärlek.”

Men oavsett hur stor villigheten var, märkte församlingarna att de lokala omständigheterna begränsade vad bröderna kunde göra. Många män i församlingen hade familjer att försörja och kunde vanligtvis bara delta i byggprojektet under veckosluten och kanske lite på kvällarna. Många församlingar hade få, om ens några, yrkesutbildade byggnadsarbetare. Ändå kunde en relativt enkel, delvis öppen, byggnad som var lämplig i tropikerna uppföras på några dagar eller kanske några veckor. Med bistånd av medtroende från närliggande församlingar kunde mer solida byggnader färdigställas på fem eller sex månader. I andra fall kunde det ta ett eller ett par år.

Men i början av 1970-talet ökade antalet Jehovas vittnen över hela världen så mycket att det i genomsnitt bildades två till tre nya församlingar per dag. I början av 1990-talet var ökningstakten ända upp till nio församlingar per dag. Kunde det trängande behovet av nya Rikets salar tillgodoses?

Snabbyggetekniken utvecklas

I början av 1970-talet kom över 50 vittnen från närliggande församlingar för att hjälpa till att bygga en ny Rikets sal i Carterville i Missouri i Förenta staterna åt den grupp som hade hållit möten i Webb City. På ett enda veckoslut reste de stommen och gjorde en hel del arbete på taket. Det fanns fortfarande mycket kvar att göra, och det tog flera månader att fullborda arbetet, men en ansenlig del av det hade fullbordats på mycket kort tid.

Under den följande tioårsperioden arbetade dessa bröder tillsammans med att bygga omkring 60 Rikets salar, och de lärde sig undan för undan att övervinna hinder och utvecklade effektivare metoder. Med tiden insåg de att de nästan skulle kunna färdigställa en hel Rikets sal under ett enda veckoslut, om arbetet med grunden var klart i förväg.

Flera tillsyningsmän från församlingar i Mellanvästern i Förenta staterna började arbeta mot detta mål. När församlingar bad om hjälp med att bygga sin Rikets sal, brukade en eller flera av dessa bröder diskutera projektet med dem och ge dem detaljerade upplysningar om vilka förberedelser de själva måste göra innan bygget kunde genomföras. Bland annat måste bygglov sökas, grunden iordningställas, grundplattan av betong gjutas, elförsörjningen ordnas, alla vatten- och avloppsrör under marken vara på plats och tillförlitliga avtal om leverans av byggmaterial göras upp. Sedan kunde man bestämma ett datum för uppförandet av själva Rikets salen. Byggnaden skulle inte vara monteringsfärdig; den skulle byggas från grunden direkt på platsen.

Vilka skulle utföra själva byggnadsarbetet? Så långt det var möjligt utfördes det av frivilliga, oavlönade arbetare. Ofta var hela familjer med. De som organiserade projektet kontaktade hantverkare bland Jehovas vittnen som hade sagt sig vara villiga att delta i dessa projekt. Många av dem såg ivrigt fram emot varje nytt byggnadsprojekt. Andra Jehovas vittnen hörde talas om projekten och ville också gärna vara med; hundratals från närliggande platser — och från mer avlägsna orter — strömmade till byggplatserna, ivriga att stå till tjänst och hjälpa till med vad de än kunde göra. De flesta av dem var inte byggnadsarbetare till yrket, men de gav verkligen bevis för att de motsvarade beskrivningen i Psalm 110:3 av dem som skulle understödja Jehovas messianske kung: ”Ditt folk kommer att erbjuda sig villigt.”

På torsdagskvällen innan den stora satsningen skulle inledas höll de som hade tillsynen över projektet ett möte för att planera de slutliga detaljerna. Nästa kväll fick byggnadsarbetarna se diabilder som visade hur arbetet skulle gå till. Vikten av gudaktiga egenskaper betonades. Bröderna uppmanades att samarbeta i kärlek och att vara vänliga, tålmodiga och hänsynsfulla. Alla uppmuntrades att arbeta i ett jämnt tempo, utan att jäkta, och inte tveka att ta några minuter till att berätta en uppbyggande erfarenhet för någon. Tidigt nästa morgon började byggnadsarbetet.

Vid en bestämd tidpunkt på lördagsmorgonen gjorde alla ett uppehåll i arbetet för att lyssna till ett dryftande av dagens text. Sedan frambars en bön, för man visste mycket väl att projektet kunde ha framgång bara om det hade Jehovas välsignelse. — Ps. 127:1.

När arbetet kom i gång, gick det snabbt framåt. På en timme var stommen till väggarna rest. Därefter sattes takstolarna upp. Väggbeklädnad och isolering kom på plats. Elektrikerna började dra ledningar. Ventilationskanaler och värmerör installerades. Förvaringsskåp byggdes och sattes på plats. Ibland regnade det hela veckoslutet, eller också var det bitande kallt eller stekande hett, men arbetet fortskred. Det förekom ingen konkurrens, ingen rivalitet bland hantverkarna.

Ofta var Rikets salen färdig före solnedgången den andra dagen — trevligt inredd och kanske också med en vackert anlagd trädgård runt omkring. När det var mer praktiskt, fördelade man arbetet på tre dagar eller kanske två veckoslut. När allt var klart, stannade många av arbetarna kvar, trötta men mycket glada, för att vara med vid det första ordinarie församlingsmötet, ett studium av Vakttornet.

Flera invånare i Guymon i Oklahoma i USA tvivlade på att det var möjligt att utföra kvalitetsarbete på så kort tid, och de ringde därför till stadens byggnadsinspektör. ”Jag sade åt dem att om de ville se något som var riktigt utfört, så behövde de bara titta närmare på den salen!” sade inspektören, när han senare berättade för Jehovas vittnen om händelsen. ”Ni gör ju allt riktigt, till och med sådant som är dolt och inte syns!”

Behovet av Rikets salar blev efter hand större, och de bröder som hade utvecklat många av byggmetoderna lärde upp andra. Rapporter om vad som uträttades spred sig till andra länder. Kunde sådana byggmetoder tillämpas där också?

Snabbyggemetoden tas i bruk internationellt

I Canada låg man långt efter med byggandet av Rikets salar i förhållande till behovet. Jehovas vittnen i Canada bad dem som organiserade snabbyggeprojekten i Förenta staterna förklara hur de gick till väga. Till att börja med tvivlade kanadensarna på att det kunde genomföras i Canada, men de bestämde sig för att försöka. Den första Rikets salen som byggdes enligt den här metoden i Canada uppfördes i Elmira i Ontario år 1982. År 1992 fanns det 306 snabbyggda Rikets salar i Canada.

Också Jehovas vittnen i Northampton i England vågade sig år 1983 på ett sådant projekt. Det var det första i sitt slag i Europa. Bröder som hade erfarenhet av den här byggmetoden reste från Förenta staterna och Canada för att leda projektet och lära de engelska vittnena hur det kan genomföras. Andra hade kommit ända från Japan, Indien, Frankrike och Tyskland. De var där som frivilliga, oavlönade arbetare. Hur var allt detta möjligt? Förmannen för ett lag irländska vittnen, som deltog i ett sådant projekt, sade: ”Det gick bra, därför att alla bröderna och systrarna samarbetade under ledning av Jehovas ande.”

Även i de fall då lokala byggnormer tycks omöjliggöra sådana projekt har Jehovas vittnen många gånger erfarit att kommunala tjänstemän är villiga att samarbeta när detaljerade upplysningar om bygget föreläggs dem.

Efter ett snabbyggeprojekt norr om polcirkeln i Norge skrev tidningen Finnmarken: ”Helt fantastiskt. Det är det enda uttryck vi kan finna som täcker det Jehovas vittnen gjorde i helgen.” Och när Jehovas vittnen på Nya Zeeland, på Nordön, hade uppfört en smakfull Rikets sal på två och en halv dagar, löd rubriken på lokaltidningens förstasida: ”Ett nära nog mirakulöst projekt”. I själva artikeln stod det: ”Det mest ofattbara var kanske att arbetet var så väl organiserat och förlöpte så lugnt och fridfullt.”

Behöver det byggas en Rikets sal på en avsides belägen ort, utgör avståndet inget oöverstigligt hinder. I Belize uppfördes en snabbyggd Rikets sal, trots att det betydde att allt byggmaterial måste transporteras till en ö sex mil från Belize City. När en luftkonditionerad Rikets sal uppfördes i Port Hedland i Västaustralien under ett enda veckoslut, kom material och arbetskraft nästan uteslutande från platser som låg 160 mil eller längre därifrån. Arbetarna betalade resekostnaderna själva. De flesta av dem som deltog i projektet kände inte personligen bröderna i församlingen i Port Hedland, och ytterst få av dem skulle någonsin besöka mötena där. Men det avhöll dem inte från att ge uttryck åt sin kärlek genom att hjälpa till.

Att det finns få Jehovas vittnen på en plats är inte heller något hinder för att uppföra en Rikets sal enligt snabbyggemetoden. Omkring 800 vittnen från Trinidad erbjöd sig frivilligt att resa till Tobago för att hjälpa sina 84 kristna bröder och systrar där att bygga en Rikets sal i Scarborough år 1985. De 17 vittnena (de flesta av dem kvinnor och barn) i Goose Bay i Labrador i Canada behövde definitivt hjälp, om de någonsin skulle kunna få en egen Rikets sal. År 1985 chartrade vittnen från andra delar av landet tre flygplan, så att 450 av dem kunde komma till Goose Bay för att utföra arbetet. Efter två dagars hårt arbete höll de ett överlämnandeprogram i den färdiga salen på söndagskvällen.

Det här betyder inte att alla Rikets salar numera uppförs enligt snabbyggemetoden, men fler och fler byggs på det sättet.

Regionala byggnadskommittéer

I mitten av år 1986 hade behovet av nya Rikets salar ökat kraftigt. Under det föregående året hade 2.461 nya församlingar bildats världen över, och 207 av dem fanns i Förenta staterna. En del Rikets salar användes av tre, fyra eller till och med fem församlingar. Som det är förutsagt i Bibeln påskyndade Jehova verkligen insamlingsarbetet. — Jes. 60:22.

För att på bästa möjliga sätt utnyttja arbetskraften och låta alla som byggde Rikets salar dra nytta av den samlade erfarenheten började Sällskapet samordna verksamheten. År 1987 upprättades till att börja med 60 regionala byggnadskommittéer i Förenta staterna. Alla dessa kommittéer hade mycket att göra; en del av dem hade snart projekt planerade för ett helt år framåt eller ännu längre. De som förordnades att tjäna i dessa kommittéer var män som framför allt hade andliga kvalifikationer, äldste i församlingarna som var goda exempel i fråga om att lägga i dagen Guds andes frukter. (Gal. 5:22, 23) Många av dem hade också erfarenhet av fastighetsbranschen, projektering, byggnadsarbete och företagsledning och var förtrogna med säkerhetsföreskrifter och liknande.

Församlingar uppmanades att rådgöra med den regionala byggnadskommittén, innan de valde tomt till en ny Rikets sal. I städer med mer än en församling anmodades de också att rådgöra med kretstillsyningsmannen, platstillsyningsmannen och äldste i närbelägna församlingar. Församlingar som planerade att göra en större renovering av sin Rikets sal eller att bygga en ny tillråddes att kontakta bröderna i den regionala byggnadskommitté som de sorterade under för att dra nytta av deras erfarenhet och av de riktlinjer som Sällskapet hade gett dem. Kommittén skulle samordna utväljandet av de erforderliga yrkesarbetarna bland bröder och systrar som representerade omkring 65 olika yrkesgrupper och som redan hade erbjudit sig att hjälpa till med sådana projekt.

Allteftersom tillvägagångssätten förbättrades var det möjligt att minska antalet arbetare som deltog i varje enskilt projekt. Byggplatsen kryllade inte längre av tusentals frivilliga, som antingen tittade på eller erbjöd sina tjänster, utan nu var sällan mer än 200 arbetare på plats åt gången. Hantverkarna behövde inte heller vara där ett helt veckoslut; det räckte att de kom just när deras kunnande behövdes. På det sättet fick de mer tid till samvaro med sin familj och till verksamheten i sin hemförsamling. Om det fanns bröder på orten som kunde utföra vissa arbeten på förhållandevis kort tid, visade det sig ofta vara mer praktiskt att det tillresande snabbyggelaget enbart kom och utförde de arbetsmoment där behovet av hjälp var störst.

Även om hela arbetet gick framåt i häpnadsväckande högt tempo, var det inte detta som var av största betydelse. Viktigare var att man utförde kvalitetsarbete och uppförde anspråkslösa Rikets salar som var anpassade efter de lokala församlingarnas behov. Allt planerades noggrant för att man skulle uppnå detta mål och samtidigt begränsa kostnaderna till ett minimum. Säkerheten prioriterades högt — säkerheten för arbetarna, grannarna, de förbipasserande och dem som senare skulle använda Rikets salen.

I andra länder hörde man talas om den här metoden att bygga Rikets salar, och de av Sällskapets avdelningskontor som menade att den skulle fungera bra i deras länder fick den nödvändiga informationen. År 1992 fanns det sådana av Sällskapet förordnade regionala byggnadskommittéer, som hjälpte till med att bygga Rikets salar, i bland annat Argentina, Australien, Canada, Frankrike, Japan, Mexico, Spanien, Storbritannien, Sydafrika och Tyskland. Byggmetoderna anpassades till de lokala omständigheterna. När det behövdes bistånd från något annat avdelningskontor för byggandet av en Rikets sal, ordnades detta genom Sällskapets huvudkontor. I vissa delar av världen byggdes en ny Rikets sal på några dagar; på andra håll tog det ett par veckor eller kanske några månader. Genom noggrann planering och samordnade ansträngningar kunde den tid som behövdes för att färdigställa en ny Rikets sal kraftigt reduceras.

Jehovas vittnens byggverksamhet har inte varit begränsad till Rikets salar. När flera församlingar samlas till årliga kretssammankomster och kretsmöten, behövs det större lokaler.

Behovet av sammankomsthallar tillgodoses

Under årens lopp har Jehovas vittnen använt många olika slags lokaler för kretssammankomster. De har till exempel hyrt kommunala samlingslokaler, skolor, teatrar, idrottshallar, exercishus och mässområden. På några få platser kunde man hyra mycket fina lokaler till rimligt pris. Men oftast krävdes det mycket tid och stor ansträngning att städa lokalen, montera högtalarutrustning, bygga podium och frakta dit stolar. Ibland hände det att ett hyreskontrakt annullerades i sista minuten. Efter hand som antalet församlingar ökade blev det allt svårare att hitta tillräckligt många lämpliga lokaler. Hur kunde problemet lösas?

Återigen var lösningen att Jehovas vittnen fick skaffa egna lokaler. Det innebar att de renoverade lämpliga byggnader eller uppförde nya. Den första sammankomsthallen i Förenta staterna var en teater i Long Island City i New York, vilken Jehovas vittnen renoverade och började använda i slutet av år 1965.

Ungefär samtidigt höll Jehovas vittnen på den karibiska ön Guadeloupe på med ritningar till en sammankomsthall som skulle tillgodose deras behov. De ansåg att det skulle vara fördelaktigt för dem att ha sina kretssammankomster på många olika platser. Men de flesta städerna hade inga lokaler som var tillräckligt stora. Vittnena byggde därför en transportabel ”sammankomsthall” av stålrör och med aluminiumtak. Den rymde 700 personer och kunde monteras upp var som helst där det fanns tillgänglig mark som var förhållandevis plan. De blev tvungna att utvidga hallen om och om igen, så att den till slut hade plats för 5.000 personer. Tänk vilket arbete det måste ha varit att transportera, montera upp och ta ner 30 ton utrustning för varje sammankomst! Den här transportabla sammankomsthallen sattes upp och monterades ner flera gånger om året i 13 år, tills det blev svårt att hitta lämpliga platser att resa den på. Det blev då nödvändigt att köpa mark och uppföra en permanent sammankomsthall, som nu används för krets- och områdessammankomster.

På ganska många platser har man byggt om befintliga byggnader till sammankomsthallar. I Hays Bridge i Surrey i England köpte bröderna en 50 år gammal skolbyggnad och renoverade den. Den ligger omgiven av en 11 hektar stor tomt i ett vackert landskap. Före detta biograflokaler och en lagerbyggnad har byggts om och tagits i bruk i Spanien, en nerlagd textilfabrik i Australien, en danslokal i Quebec i Canada, en bowlinghall i Japan, en lagerlokal i Sydkorea. Alla dessa byggdes om till smakfulla sammankomsthallar som kunde fungera bra som stora centra för biblisk undervisning.

Andra sammankomsthallar har byggts ända från grunden. Den unika åttkantiga formen på sammankomsthallen i Hellaby i South Yorkshire i England och det förhållandet att mycket av arbetet utfördes med frivillig arbetskraft fick en facktidskrift för byggnadsingenjörer (The Structural Engineer) att publicera en artikel om hallen. Sammankomsthallen i Saskatoon i Saskatchewan i Canada har 1.200 sittplatser, men när innerväggar skjuts på plats, kan byggnaden användas som fyra parallella Rikets salar. Haitis sammankomsthall (som prefabricerades och fraktades från Förenta staterna) är öppen på två sidor, så att de som sitter i den hela tiden känner vindarna fläkta — en välkommen svalka med tanke på Haitis heta sol. Sammankomsthallen i Port Moresby i Papua Nya Guinea är konstruerad så att vissa väggsektioner kan öppnas som dörrar; på så sätt kan programmet höras av fler än vad själva lokalen kan rymma.

Beslutet att bygga en sammankomsthall fattas inte av en liten grupp tillsyningsmän, som sedan förväntar att alla skall understödja projektet. Innan en ny sammankomsthall byggs, ser Sällskapet till att det görs en noggrann analys av hur stort behovet är och hur mycket den kommer att utnyttjas. Man tar inte bara hänsyn till de lokala brödernas entusiasm för projektet, utan också till distriktets generella behov. Man dryftar saken med alla berörda församlingar för att förvissa sig om att bröderna önskar en hall och har möjlighet att understödja projektet.

När så arbetet kommer i gång, ger Jehovas vittnen i området det sitt helhjärtade stöd. Varje projekt finansieras av vittnena själva. Man redogör för de ekonomiska behoven, men bidragen lämnas frivilligt och anonymt. Projektet planeras noggrant, och man drar nytta av de erfarenheter som man redan har fått från Riketssalsbyggen och i många fall också från sammankomsthallsprojekt på andra håll. När det är nödvändigt, kan vissa delar av arbetet lämnas ut till entreprenörer, men som regel utförs det mesta av entusiastiska Jehovas vittnen. Det kan betyda att kostnaden halveras.

Med en arbetsstyrka som består av skickliga yrkesmän och andra som erbjuder sin tid och sina förmågor brukar hela projektet i regel gå snabbt framåt. En del projekt kan ta mer än ett år. Men år 1985 färdigställde cirka 4.500 frivilliga en 2.300 kvadratmeter stor sammankomsthall på Vancouver Island i Canada — på bara nio dagar. Byggnaden inrymmer också en Rikets sal med 200 sittplatser för de lokala församlingarna. På Nya Kaledonien införde regeringen utegångsförbud år 1984 på grund av politiska oroligheter. Ändå arbetade upp till 400 frivilliga åt gången på en sammankomsthall, och efter bara fyra månader var den klar. Strax utanför Stockholm blev en vacker, ändamålsenlig sammankomsthall med 900 stoppade ekstolar färdigställd på sju månader.

Ibland har det varit nödvändigt att gå till domstol för att få tillstånd att bygga sammankomsthallar. Så var fallet i Canada, närmare bestämt i Surrey i British Columbia. När tomten köptes tillät stadsplanebestämmelserna att en sådan plats för tillbedjan byggdes. Men efter det att byggnadsritningarna hade presenterats år 1974, utfärdade kommunfullmäktige i Surrey en bestämmelse som gick ut på att kyrkor och sammankomsthallar endast fick byggas i zon P-3 — en zon som inte existerade! Ändå hade 79 kyrkor tidigare byggts i kommunen utan några som helst problem. Saken drogs inför domstol. Upprepade domar avkunnades till Jehovas vittnens fördel. När de hinder som ställts upp av fördomsfulla myndighetspersoner till slut hade undanröjts, gav sig de frivilliga arbetarna i kast med projektet med sådan entusiasm att de fullbordade det på omkring sju månader. De kände att ”Guds hand” var över dem, så att arbetet kunde fullföljas, alldeles som Nehemja kände det, när han återuppbyggde det forntida Jerusalems murar. — Neh. 2:18.

När Jehovas vittnen i Förenta staterna köpte Stanley Theater i Jersey City i staten New Jersey, var den här teatern registrerad som kulturhistorisk byggnad. Även om den var ganska förfallen, hade den alla förutsättningar att bli en utmärkt sammankomsthall. Men när vittnena ville utföra nödvändigt reparationsarbete, vägrade stadens myndigheter att ge dem tillstånd. Borgmästaren ville inte ha Jehovas vittnen i det området; han hade andra planer för fastigheten. Vittnena fick dra saken inför domstol för att hindra myndighetspersoner från att göra orättmätigt bruk av sin makt. Domstolen dömde till Jehovas vittnens fördel. Inte långt därefter röstade lokalbefolkningen bort borgmästaren. Arbetet på hallen skred snabbt framåt. Resultatet blev en vacker sammankomsthall med plats för över 4.000 personer. Det är en byggnad som både affärsmän och andra invånare i staden är stolta över.

Under de 27 senaste åren har Jehovas vittnen i många delar av världen byggt smakfulla och ändamålsenliga sammankomsthallar som tjänar som centra för biblisk undervisning. Fler och fler sådana sammankomsthallar finner man nu i Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika och Orienten samt på många öar. I vissa länder — till exempel Nigeria, Italien och Danmark — har Jehovas vittnen till och med byggt stora, permanenta utomhusarenor som kan användas för deras områdessammankomster.

Sammankomsthallar och Rikets salar är emellertid inte de enda byggnadsprojekt som Jehovas vittnen är inbegripna i för att främja förkunnandet om Guds kungarike.

Kontor, tryckerier och Betelhem världen över

År 1992 hade Sällskapet Vakttornet 99 avdelningskontor runt om på jorden. Vart och ett av dem samordnade Jehovas vittnens verksamhet i sin del av det världsvida fältet. Över hälften av dessa avdelningskontor bedrev tryckeriverksamhet av olika slag för att främja det bibliska undervisningsarbetet. De allra flesta som arbetar vid avdelningskontoren bor som en stor familj i hem som kallas Betel, vilket betyder ”Guds hus”. Eftersom Jehovas vittnen hela tiden växer i antal och deras predikoverksamhet ökar, har det varit nödvändigt att utvidga avdelningskontoren och att bygga nya.

Organisationen har växt så snabbt att program för utvidgning ofta har varit på gång vid 20 till 40 avdelningskontor samtidigt. Detta har krävt ett stort internationellt byggnadsprogram.

På grund av det oerhört omfattande byggnadsarbete som utförs världen över har Sällskapet Vakttornet sin egen projekterings- och ritavdelning vid världshögkvarteret i New York. Ingenjörer med många års erfarenhet har lämnat sina förvärvsarbeten och erbjudit sig att på heltid hjälpa till med byggnadsprojekt som är direkt förbundna med Rikets verk. De som har erfarenhet har dessutom övat upp andra män och kvinnor i arbetet med att projektera, konstruera och rita. Genom att arbetet samordnas av den här avdelningen kan den erfarenhet man får från byggandet av ett avdelningskontor i vilken som helst del av världen komma dem till nytta som arbetar med projekt i andra länder.

På grund av den stora mängden arbete visade det sig så småningom vara fördelaktigt att öppna ett regionalt projekteringskontor i Japan som kunde hjälpa till med konstruktionsritningar till projekt i Orienten. Också i Europa och Australien finns det regionala projekteringskontor med medarbetare från många olika länder. De regionala kontoren har ett nära samarbete med huvudkontoret, och deras tjänster, jämte användningen av datateknik, betyder att det bara behövs en liten projekteringsstab vid varje enskild byggplats.

En del projekt är förhållandevis små. Det gällde till exempel det avdelningskontor som byggdes på Tahiti år 1983 och som omfattade kontorsutrymmen, lagerlokaler och bostäder för åtta frivilliga arbetare. Det gällde också det fyra våningar höga avdelningskontor som uppfördes på den karibiska ön Martinique åren 1982—1984. Storstadsbor från andra länder tyckte kanske inte att det var något speciellt med dessa byggnader, men de väckte uppmärksamhet i de områden där de uppfördes. Tidningen France-Antilles förklarade att avdelningskontoret på Martinique var ”ett arkitektoniskt mästerverk” som avspeglade ”stor kärlek till väl utfört arbete”.

Som en kontrast när det gäller storleken kan nämnas att de byggnader som uppfördes i Canada år 1981 omfattade ett tryckeri med en golvyta på över 9.300 kvadratmeter och ett bostadshus för 250 frivilliga arbetare. Samma år blev Vakttornets komplex i Cesario Lange i Brasilien färdigt. Det omfattade åtta byggnader med en sammanlagd golvyta på omkring 46.000 kvadratmeter. Det gick åt 10.000 lastbilslass med cement, sten och sand och så många betongpålar att om de hade ställts på varandra, skulle de ha nått dubbelt så högt som Mount Everest! År 1991, när ett nytt stort tryckeri blev klart i Filippinerna, var det också nödvändigt att bygga ett 11 våningar högt bostadshus.

Ett växande antal Rikets förkunnare i Nigeria gjorde det nödvändigt att sätta i gång ett stort byggnadsprojekt i Igieduma år 1984. Det skulle omfatta ett tryckeri, en rymlig kontorsbyggnad, fyra sammanbyggda bostadshus och andra nödvändiga lokaler. Man planerade att bygga hela tryckeriet av prefabricerade element som skulle levereras från Förenta staterna. Men så ställdes bröderna inför tidsfrister för import som det verkade omöjligt att hålla. När det ändå lyckades och allt kom fram välbehållet till byggplatsen, tog inte vittnena själva åt sig äran, utan tackade Jehova för hans välsignelse.

Snabb utvidgning jorden runt

Arbetet med att förkunna om Riket har emellertid vuxit så snabbt att det till och med efter en större utvidgning av ett avdelningskontor i ett land ofta har varit nödvändigt att börja bygga igen inom en relativt kort tid. Här följer några exempel.

I Peru blev ett nytt fint avdelningskontor — med kontorsutrymmen, 22 sovrum och andra nödvändiga utrymmen för medlemmarna av Betelfamiljen samt en Rikets sal — klart i slutet av år 1984. Men i detta sydamerikanska land väckte budskapet om Riket mycket större gensvar än man hade väntat sig. Fyra år senare blev det nödvändigt att utöka den befintliga anläggningen till det dubbla, och den här gången gjorde man en jordbävningssäker konstruktion.

Ett nytt rymligt avdelningskontor färdigställdes i Colombia år 1979. Det verkade som om det skulle tillgodose behovet av utrymmen många år framåt. Men inom sju år hade antalet Jehovas vittnen i Colombia nästan fördubblats, och avdelningskontoret tryckte nu tidskrifterna La Atalaya och ¡Despertad! inte bara för Colombia, utan också för fyra grannländer. Det blev därför nödvändigt att börja bygga igen år 1987 — den här gången på en tomt där det fanns plats för ytterligare utvidgning.

Under år 1980 ägnade Jehovas vittnen i Brasilien omkring 14.000.000 timmar åt att offentligt förkunna budskapet om Riket. År 1989 hade siffran stigit till nästan 50.000.000. Fler och fler visade att de ville få sin andliga hunger stillad. Det stora avdelningskontoret som hade överlämnats år 1981 räckte inte längre till. Redan i september 1988 var man i gång med att schakta för en ny tryckeribyggnad. Den skulle ge 80 procent större golvyta än i det befintliga tryckeriet, och naturligtvis skulle det också behövas bostäder för att hysa den utökade Betelfamiljen.

I Selters/Taunus i Tyskland överlämnades år 1984 Sällskapet Vakttornets näst största tryckerikomplex. På grund av ökningen i Tyskland och möjligheten att utvidga arbetet med att vittna i de länder som detta avdelningskontor trycker litteratur för började man fem år senare planera att utvidga tryckeriet med över 85 procent och att uppföra fler bostads- och servicefastigheter.

Avdelningskontoret i Japan flyttade år 1972 från Tokyo till nya stora anläggningar i Numazu. Ytterligare en kraftig utvidgning genomfördes år 1975. År 1978 köpte man en ny tomt i Ebina, och det dröjde inte länge förrän man satte i gång med att bygga ett tryckeri som skulle bli tre gånger så stort som det i Numazu. Det blev klart år 1982. Ändå hade man inte tillräckligt med utrymme; år 1989 hade ännu fler byggnader uppförts. Hade det inte varit möjligt att bygga stort nog med en gång? Nej. Antalet förkunnare i Japan hade fördubblats gång på gång — något som ingen människa hade kunnat förutse. Antalet hade stigit från 14.199 år 1972 till 137.941 år 1989, och en stor del av förkunnarna var i heltidstjänsten.

Man kan se ett liknande mönster i andra delar av världen. Inom en tioårsperiod — och ibland inom några få år — efter det att stora avdelningskontor med tryckerier byggts, har det varit nödvändigt att företa en större utvidgning. Det har bland annat varit fallet i Mexico, Canada, Sydafrika och Sydkorea.

Vilka utför själva byggnadsarbetet? Hur genomförs det hela?

Tusentals är ivriga att hjälpa till

Av de 17.000 Jehovas vittnen som fanns i Sverige när ett nytt avdelningskontor skulle byggas i Arboga var det cirka 5.000 som ställde upp för att hjälpa till med arbetet. De flesta var helt enkelt villiga medhjälpare, men det fanns också tillräckligt många skickliga yrkesmän som såg till att arbetet utfördes på rätt sätt. Vad var deras motiv? Kärlek till Jehova.

När Jehovas vittnen skulle bygga ett nytt avdelningskontor i Holbæk i Danmark, gav en handläggare på byggnadsnämnden uttryck åt betänkligheter när han hörde att vittnena skulle utföra allt arbete själva. Men bland de vittnen som hade erbjudit sig att hjälpa till fanns all den fackkunskap som behövdes. Skulle det ändå ha varit bättre om de hade anlitat entreprenörer för att utföra arbetet? När projektet var färdigt, fick experter från stadens byggnadsnämnd göra en rundvandring på området. De kommenterade det fina hantverket — något som de sällan ser hos kommersiella firmor nu för tiden. Handläggaren som tidigare hade gett uttryck åt betänkligheter sade nu med ett leende: ”Den gången kände jag ju inte er organisation.”

I Australien ligger tätorterna mycket utspridda. De flesta av de 3.000 frivilliga som mellan åren 1978 och 1983 hjälpte till med att bygga avdelningskontoret i Ingleburn måste därför resa minst 150 mil. Men det anordnades bussresor för grupper av frivilliga arbetare, och församlingarna längs vägen visade stor gästfrihet. De serverade måltider och sörjde för trevlig samvaro åt bröderna när de rastade under resan. En del av bröderna sålde sina hus, slog igen sina firmor, tog semester eller gjorde andra uppoffringar för att få delta i projektet. Arbetslag som bestod av erfarna hantverkare kom för att gjuta, sätta upp innertak och bygga staket — och somliga av dem kom mer än en gång. Andra skänkte material.

De flesta av de frivilliga arbetarna som deltog i dessa projekt var oerfarna, men efter en kort tids upplärning tog några av dem på sig stort ansvar och utförde ett utmärkt arbete. De lärde sig att tillverka fönster, köra traktor, blanda betong och mura. De hade en avgjord fördel framför dem som inte är Jehovas vittnen och som utför samma slags arbete kommersiellt. På vilket sätt? De som hade erfarenhet var villiga att lära upp andra. Ingen var rädd att någon annan skulle ta hans arbete; det fanns tillräckligt att göra för alla. Och alla var starkt motiverade att utföra kvalitetsarbete, eftersom deras arbete var ett uttryck för deras kärlek till Gud.

På alla byggplatserna är det några vittnen som utgör kärnan i ”byggfamiljen”. Under arbetet i Selters/Taunus i Tyskland mellan åren 1979 och 1984 bestod denna kärna vanligtvis av flera hundra arbetare. Tusentals andra slöt sig till dem för kortare eller längre perioder, många av dem över veckosluten. Allt planerades noggrant, så det fanns mycket att göra för de frivilliga arbetarna när de kom.

Så länge vi människor är ofullkomliga kommer det att uppstå problem, men de som deltar i dessa projekt försöker lösa problemen på grundval av Bibelns principer. De vet att det är viktigare att göra saker och ting på ett kristet sätt än att vara effektiv. På byggplatsen i Ebina i Japan hade man som påminnelse satt upp stora skyltar med bilder av arbetare i hjälm, och på varje hjälm hade man med japanska skrivtecken skrivit en av Guds andes frukter: kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning. (Gal. 5:22, 23) De som besöker byggplatserna kan både se och höra skillnaden mellan dessa och andra byggplatser. En nyhetsreporter som hade blivit guidad på byggplatsen i Brasilien sade följande om sina egna iakttagelser: ”Det förekommer ingen oordning eller brist på samarbete. ... Den kristna atmosfären gör det annorlunda här jämfört med vad man är van att se i brasiliansk byggverksamhet.”

Ständig tillväxt vid världshögkvarteret

Det är inte bara Sällskapet Vakttornets avdelningskontor som har behövt utvidga; det har också varit nödvändigt att utvidga anläggningarna vid världshögkvarteret. Tryckeri- och kontorsutrymmena i Brooklyn och på andra platser i staten New York har utvidgats mer än tio gånger sedan andra världskriget. För att skaffa bostäder åt personalen har det varit nödvändigt att bygga eller köpa och renovera ett flertal byggnader, både små och stora. I augusti 1990 och i januari 1991 kom meddelande om ytterligare stora utvidgningsprojekt i Brooklyn. De skulle genomföras till och med innan uppförandet av Vakttornets stora undervisningscentrum norr om New York, vilket hade påbörjats år 1989, var fullbordat. När detta undervisningscentrum står klart, kommer det att kunna hysa 1.200 Betelmedarbetare och elever.

Sedan år 1972 har byggverksamheten pågått oavbrutet vid världshögkvarteret i Brooklyn och de anläggningar som är nära knutna till det i andra delar av staten New York och i New Jersey. Med tiden blev det uppenbart att även om antalet ordinarie byggnadsarbetare uppgick till flera hundra, var det omöjligt för dem att hinna med arbetet. År 1984 infördes därför ett kontinuerligt program för tillfälliga arbetare. Brev sändes ut till de då 8.000 församlingarna i Förenta staterna med inbjudan till kvalificerade bröder att komma och hjälpa till en vecka eller längre. (Ett liknande program hade redan fungerat bra vid en del avdelningskontor, bland annat i Australien, där alla som kunde stanna två veckor inbjöds att anmäla sig.) Arbetarna skulle få kost och logi, men de skulle själva betala resekostnaderna och skulle inte få någon lön. Skulle det bli något gensvar?

År 1992 hade mer än 24.000 ansökningar behandlats! Minst 3.900 av dessa ansökningar var från personer som kom för andra eller tredje gången, eller till och med tionde eller tjugonde gången. De flesta var äldste, biträdande tjänare eller pionjärer — människor med goda andliga kvalifikationer. De förklarade sig alla villiga att göra vad som än behövdes, oavsett om de fick göra bruk av sitt yrkeskunnande eller inte. Arbetet var ofta tungt och smutsigt. Men de räknade det som ett privilegium att på det här sättet få bidra till främjandet av Rikets intressen. Somliga ansåg att det hjälpte dem att bättre inse vilken självuppoffrande anda som kännetecknar arbetet vid världshögkvarteret. Alla kände sig rikt belönade genom att de fick vara med vid Betelfamiljens program för morgontillbedjan och familjestudiet av Vakttornet varje vecka.

Internationella frivilliga byggnadsarbetare

När behovet av snabb utvidgning blev allt större, infördes år 1985 en anordning med internationella frivilliga byggnadsarbetare. Det var inte första gången man inledde internationellt samarbete på byggfronten, men arbetet blev nu noggrant samordnat från huvudkontoret. Alla som deltar är Jehovas vittnen som frivilligt ställer sig till förfogande för att hjälpa till med byggnadsarbete utanför sitt eget land. De är yrkesmän, ofta män vars hustrur följer med för att hjälpa till där de kan. De flesta betalar själva sina resekostnader; ingen får någon lön för det han gör. Några är korttidsarbetare och stannar i regel mellan två veckor och tre månader. Andra är långtidsarbetare och stannar ett år eller längre, kanske tills projektet är färdigt. Över 3.000 Jehovas vittnen från 30 olika länder deltog i detta program under de fem första åren, och fler var ivriga att medverka när deras förmågor behövdes. De räknar det som ett privilegium att få ge ut av sig själva och sina medel för att främja Guds kungarikes intressen på det här sättet.

De internationella frivilliga byggnadsarbetarna får kost och logi. Komforten är ofta minimal. De inhemska vittnena uppskattar mycket det arbete som deras besökande bröder och systrar utför, och där så är möjligt inbjuder de dem att bo hemma hos sig, hur enkla deras hem än må vara. Måltiderna intas oftast på arbetsplatsen.

Bröderna från utlandet kommer inte för att utföra hela arbetet. Deras mål är att arbeta tillsammans med den inhemska byggarbetsstyrkan. Det händer också att hundratals, ibland tusentals, andra i landet kommer för att hjälpa till under ett veckoslut, en vecka eller längre tid åt gången. I Argentina samarbetade 259 frivilliga från andra länder med flera tusen inhemska vittnen, av vilka somliga deltog i arbetet varje dag, andra var med i några veckor och många fler hjälpte till under veckosluten. I Colombia hjälpte över 830 internationella frivilliga byggnadsarbetare till under kortare eller längre perioder. Det var också över 200 inhemska frivilliga som deltog i projektet på heltid och ytterligare 250 eller fler som hjälpte till varje veckoslut. Sammanlagt var det mer än 3.600 frivilliga som deltog.

Språkbarriärer kan vålla problem, men det hindrar inte de internationella grupperna från att samarbeta. Man kommer långt med gester, ansiktsuttryck, sinne för humor och en önskan att fullgöra ett arbete till ära för Jehova.

En del av de länder som upplever en enastående tillväxt inom organisationen — och som därför behöver större avdelningskontor — är länder där det finns förhållandevis få yrkesutbildade byggnadsarbetare. Men detta utgör inget hinder bland Jehovas vittnen, som gärna hjälper varandra. De samarbetar som medlemmar av en internationell familj som inte är splittrad på grund av nationalitet, hudfärg eller språk.

I Papua Nya Guinea måste var och en av de frivilliga arbetarna från Australien och Nya Zeeland lära upp en infödd broder i sitt yrke för att uppfylla arbetsdepartementets krav. På det viset fick inhemska vittnen lära sig yrken som kunde hjälpa dem att försörja sig själva och sina familjer, samtidigt som de gav av sig själva.

När ett nytt avdelningskontor behövde byggas i El Salvador, fick de inhemska bröderna hjälp av 326 frivilliga arbetare från utlandet. Vid projektet i Ecuador arbetade 270 vittnen från 14 länder sida vid sida med sina ecuadorianska bröder och systrar. En del internationella frivilliga byggnadsarbetare hjälpte till med flera projekt som pågick samtidigt. De ambulerade mellan byggplatser i Europa och Afrika, alltefter var deras yrkeskunnighet behövdes.

År 1992 hade internationella frivilliga byggnadsarbetare sänts ut till 49 länder för att hjälpa inhemska bröder med att uppföra avdelningskontor. I vissa fall kunde de som fick hjälp genom detta program i sin tur bistå andra. Under uppförandet av avdelningskontoret i Filippinerna var det till exempel omkring 60 internationella långtidsarbetare och över 230 utländska korttidsarbetare som hjälpte till, och när projektet var färdigt erbjöd sig en del filippinare att hjälpa till med att bygga anläggningar i andra delar av Sydostasien.

Jehovas vittnen utför byggnadsarbete på grund av de nuvarande behoven i förbindelse med predikandet av de goda nyheterna. Med hjälp av Jehovas ande vill de avge största möjliga vittnesbörd under den tid som återstår före Harmageddon. De är övertygade om att Guds nya värld är mycket nära förestående, och de tror fullt och fast att de som ett organiserat folk kommer att få överleva in i denna nya värld under Guds messianska kungarikes styre. Det är också deras förhoppning att många av de fina anläggningar som de har byggt och överlämnat åt Jehova kanske kommer att fortsätta att användas efter Harmageddon som centra varifrån kunskapen om den ende sanne Guden kan sprida sig, tills den verkligen fyller hela jorden. — Jes. 11:9.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 322]

Vittnen från grannförsamlingar hjälpte till med arbetet

[Infälld text på sidan 323]

Byggnadsarbetet utfördes av frivilliga, oavlönade arbetare

[Infälld text på sidan 324]

Andliga egenskaper betonades

[Infälld text på sidan 326]

Kvalitetsarbete, säkerhet, minimala kostnader, högt tempo

[Infälld text på sidan 328]

En transportabel sammankomsthall!

[Infälld text på sidan 331]

Man gick till domstol

[Infälld text på sidan 332]

Internationellt utvidgningsprogram i stor skala

[Infälld text på sidan 333]

Byggnadsarbetarna tog inte själva åt sig äran, utan tackade Jehova

[Infälld text på sidan 334]

En tillväxttakt som ingen människa hade kunnat förutse

[Infälld text på sidan 336]

De räknade det som ett privilegium att få hjälpa till med byggnadsarbete vid världshögkvarteret

[Infälld text på sidan 339]

De arbetar som en internationell familj som inte är splittrad på grund av nationalitet, hudfärg eller språk

[Ruta/Bilder på sidorna 320, 321]

Samarbete för att bygga Rikets salar snabbt

Tusentals nya församlingar bildas varje år. I de flesta fall bygger Jehovas vittnen nya Rikets salar själva. De här bilderna togs under uppförandet av en Rikets sal i Connecticut i USA år 1991

Fredag kl. 7.40

Fredag kl. 12.00

Lördag kl. 19.41

Söndag kl. 18.10: Rikets sal är i stort sett färdig

De vänder sig till Jehova för att få hans välsignelse, och de avsätter tid till att begrunda vägledning från hans ord

Alla är oavlönade frivilliga, glada att arbeta sida vid sida

[Ruta/Bilder på sidan 327]

Rikets salar i olika länder

De möteslokaler som Jehovas vittnen använder är i regel anspråkslösa. De är rena och ändamålsenliga och passar bra in i omgivningen

Peru

Filippinerna

Frankrike

Sydkorea

Japan

Papua Nya Guinea

Irland

Colombia

Norge

Lesotho

[Ruta/Bilder på sidan 330]

Jehovas vittnens sammankomsthallar

På vissa håll har Jehovas vittnen funnit det vara praktiskt att bygga egna sammankomsthallar där de kan hålla sina regelbundet återkommande sammankomster. En stor del av byggnadsarbetet utförs av Jehovas vittnen i området. Här är några av de sammankomsthallar som var i bruk i början av 1990-talet

Storbritannien

Venezuela

Italien

Tyskland

Canada

Japan

[Ruta/Bilder på sidan 338]

Internationellt byggnadsprogram tillgodoser trängande behov

Organisationens snabba tillväxt har krävt fortlöpande utvidgning av kontor, tryckerier och Betelhem runt om i världen

Internationella frivilliga byggnadsarbetare hjälper inhemska Jehovas vittnen

Spanien

De byggmetoder som används gör det möjligt för många frivilliga med begränsad erfarenhet att utföra värdefullt arbete

Puerto Rico

Yrkesmän ställer sig villigt till förfogande

Nya Zeeland

Grekland

Brasilien

Användning av hållbara material minskar underhållskostnaderna på lång sikt

Storbritannien

Arbetarna, som visar personligt intresse för sin uppgift, utför kvalitetsarbete som ett uttryck för sin kärlek till Jehova

Canada

Det råder en glad stämning, och många bestående vänskapsband knyts

Colombia

Skylt i Japan som påminde arbetarna om säkerhetsföreskrifterna och om behovet av att visa Guds andes frukter

[Bild på sidan 318]

Den första byggnaden som kallades Rikets sal (på Hawaii)

[Bilder på sidan 319]

I början var många Rikets salar hyrda byggnader eller helt enkelt rum ovanför affärslokaler; ett fåtal hade byggts av Jehovas vittnen själva

[Bilder på sidan 329]

Två av de första sammankomsthallarna

New York

Guadeloupe

[Bilder på sidan 337]

Nyanlända tillfälliga byggnadsarbetare vid världshögkvarteret i New York

Varje grupp påminns om att det är viktigare att vara andligt sinnad och utföra kvalitetsarbete än att arbeta snabbt

Kapitel 21

Hur finansieras verksamheten?

DET säger sig självt att det arbete som Jehovas vittnen utför kräver pengar. Att bygga Rikets salar, sammankomsthallar, avdelningskontor, tryckerier och Betelhem kostar pengar, och det behövs pengar för att underhålla alla dessa byggnader. Det är också förbundet med utgifter att trycka och ge ut litteratur för bibelstudium. Hur finansieras allt detta?

Ogrundade spekulationer om detta har offentliggjorts av personer som motstår Jehovas vittnens arbete. Men om man undersöker de faktiska förhållandena, bekräftar de det svar som Jehovas vittnen själva ger. Och hur lyder det? Att största delen av arbetet utförs av frivilliga, som varken förväntar eller önskar något ekonomiskt utbyte av sitt arbete, och att organisationens utgifter täcks genom frivilliga bidrag.

”Fritt inträde. Ingen kollekt”

Redan i det andra numret av Zion’s Watch Tower, i numret för augusti 1879, framhöll broder Russell: ”’Zion’s Watch Tower’ har, enligt vad vi fullt och fast tror, JEHOVA bakom sig, och fördenskull kommer denna tidskrift aldrig att tigga eller bedja människor om att ge den finansiellt stöd. När Han som säger: ’Allt guldet och silvret på bergen är mitt’ inte längre sörjer för de medel som behövs, då skall vi inse att det är dags att sluta ge ut tidskriften.” I överensstämmelse med detta tiggs det aldrig om pengar i Jehovas vittnens litteratur.

Vad som gäller deras litteratur gäller också deras möten. I församlingarna och vid sammankomsterna förekommer inga känsloladdade uppmaningar att ge bidrag. Ingen kollekt upptas; inga kuvert där man skall lägga pengar delas ut; inga tiggarbrev skickas till församlingsmedlemmarna. Församlingarna arrangerar aldrig bingospel eller lotterier för att skrapa ihop pengar. Redan år 1894, då Sällskapet Vakttornet sände ut resande talare, publicerades följande notis till allas nytta: ”Låt oss från första början ha klart för oss att detta sällskap varken tillåter eller godkänner kollekter eller andra penninginsamlingar.”

Alltsedan mycket tidigt i Jehovas vittnens nutida historia har det därför stått följande på löpsedlar och andra tryckta inbjudningar till allmänheten att besöka Jehovas vittnens möten: ”Fritt inträde. Ingen kollekt.”

Tidigt under år 1914 började bibelforskarna hyra teatrar och andra hörsalar och inbjuda allmänheten att komma och se ”Skapelsedramat i bilder”. Det var en föreställning i fyra delar, sammanlagt åtta timmar lång. Den utgjordes av ljusbilder och film som hade synkroniserats med ljud. Bara under det första året var det miljoner människor som såg denna föreställning i Nordamerika, Europa, Australien och på Nya Zeeland. Även om somliga teaterägare tog betalt för reserverade sittplatser, begärde bibelforskarna aldrig någon inträdesavgift. Och de tog aldrig upp någon kollekt.

Längre fram drev Sällskapet Vakttornet under mer än 30 år radiostationen WBBR i New York. Jehovas vittnen använde sig också av hundratals andra radiostationer för att sända bibliska undervisningsprogram. Men de tiggde aldrig om pengar i dessa program.

Hur får de då in de bidrag som finansierar deras verksamhet?

Understöds genom frivilliga bidrag

Bibeln anger mönstret. Under den mosaiska lagen fanns det vissa bidrag som var frivilliga. Andra var obligatoriska. Det var till exempel ett krav att ge tionde eller tiondelen. (2 Mos. 25:2; 30:11—16; 4 Mos. 15:17—21; 18:25—32) Men Bibeln visar också att Kristus uppfyllde Lagen och att Gud avskaffade den. De kristna är alltså inte bundna av Lagens föreskrifter. De ger inte tionde, och de är inte heller förpliktade att ge något annat bidrag av en bestämd storlek eller vid en bestämd tidpunkt. — Matt. 5:17; Rom. 7:6; Kol. 2:13, 14.

De kristna uppmanas i stället att uppodla en anda av frikostighet och därigenom följa det enastående exempel som Jehova själv och hans Son, Jesus Kristus, har föregått med. (2 Kor. 8:7, 9; 9:8—15; 1 Joh. 3:16—18) Aposteln Paulus skrev till den kristna församlingen i Korinth angående givande: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” Paulus förklarade att deras ”kärleks äkthet” prövades, när de fick kännedom om ett speciellt behov. Han sade också: ”Om nämligen villigheten först finns där, är den särskilt godtagbar efter vad man har, inte efter vad man inte har.” — 2 Kor. 8:8, 12; 9:7.

Mot bakgrund av detta är det intressant att ta del av vad Tertullianus skrev om de möten som hölls av dem som strävade efter att utöva kristendomen på hans tid (o. 155—e. 220 v.t.): ”Även om det förekommer ett slags kassa, utgörs den inte av pengar som betalats i inträdesavgifter, som om religionen vore en affärsförbindelse. Var och en tar med sig en ringa penning på en bestämd dag i månaden — eller närhelst han önskar, och bara om han verkligen önskar, och om han kan, ty ingen tvingas, det är en frivillig gåva.” (Apologeticus, XXXIX, 5) Men under de århundraden som gått sedan dess har kristenhetens kyrkor inlåtit sig på alla upptänkliga lukrativa projekt för att finansiera sin verksamhet.

Charles Taze Russell ville inte efterlikna kyrkorna. Han skrev: ”Det är vår uppfattning att pengar som samlas in genom olika former av tiggeri i vår Herres namn är frånstötande och oacceptabla för honom, och de medför inte hans välsignelse, vare sig för givarna eller för det verk det är fråga om.”

Broder Russell försökte inte ställa sig in hos dem som var förmögna. Tvärtom framhöll han klart och tydligt, och i överensstämmelse med Bibeln, att huvuddelen av Herrens folk skulle vara människor som var fattiga på den här världens goda, men rika i tro. (Matt. 19:23, 24; 1 Kor. 1:26—29; Jak. 2:5) I stället för att lägga tonvikten på behovet av pengar för att sprida Bibelns sanning betonade han vikten av att uppodla en anda av kärlek, en önskan att ge och en önskan att bistå andra, i synnerhet genom att dela med sig av sanningen åt dem. Till dem som hade förmåga att tjäna mycket pengar och som menade att de skulle ha mer att bidra med ekonomiskt om de huvudsakligen ägnade sig åt affärsverksamhet sade han att det skulle vara bättre ifall de begränsade sådan affärsverksamhet och i stället gav av sig själva och av sin tid till att sprida sanningen. Den ståndpunkten intar Jehovas vittnens styrande krets fortfarande.a

Hur mycket ger då var och en i bidrag? Det är ett personligt beslut. Men man bör lägga märke till att Jehovas vittnen inte bara tänker på materiella ägodelar när det är fråga om att ge. Vid sina områdessammankomster år 1985/1986 dryftade de ämnet ”Hur vi ärar Jehova med våra värdefulla ting”. (Ords. 3:9) Det betonades att dessa värdefulla ting inte bara inbegriper materiella ägodelar, utan också fysiska, mentala och andliga tillgångar.

Redan år 1904 påpekade broder Russell att en person som helt och fullt har invigt sig (eller överlämnat sig, som vi nu säger) åt Gud ”redan [har] gifvit allt hvad han äger åt Herren”. Således bör han nu ”betrakta sig själf såsom af Herren bestämd att vara förvaltare öfver sin egen tid, sitt inflytande och sina penningar etc., och hvar och en skall söka bruka dessa gåfvor efter bästa förstånd till Mästarens förhärligande”. Han tillade: ”Ledd af denna visdom från ofvan kommer han, i samma mån som hans kärlek och nit för Herren dag för dag växer genom sanningens kunskap och andens inneboende, att gifva mer och mer af tid och inflytande samt sådana medel, som stå till hans förfogande, för sanningens tjänst.” — Studier i Skriften, ”Den nya skapelsen”, sid. 405.

Under dessa första år hade Sällskapet Vakttornet en så kallad traktatfond, ”Tower Tract Fund”. Vad var det? Följande intressanta upplysningar fanns på baksidan av brevpapper som broder Russell ibland använde: ”Denna fond består av frivilliga gåvor från dem som har blivit närda och styrkta av den ’mat i rätt tid’ som ovannämnda publikationer [som tillhandahölls av Sällskapet Vakttornet] nu såsom Guds redskap dukar fram för de invigda heliga världen över.

Denna fond nyttjas ständigt till att gratis sända ut tusentals exemplar av ZIONS VAKT-TORN och traktatserien DEN GAMLA TEOLOGIEN, som är synnerligen lämpliga för nya läsare. Den bidrar också till spridningen av de häftade upplagorna av DAGNING-serien genom att hjälpa dem som känner sig manade att dela ut dem — kolportörer och andra. Den utgör också en ’fattigfond’, genom vilken de av Herrens barn, som på grund av ålder eller sjukdom eller någon annan orsak är ur stånd att prenumerera på ZIONS VAKT-TORN, får tidskriften fritt, under förutsättning att de i början av varje år sänder ett brev eller kort, där de upplyser om sin önskan och sin oförmåga att betala.

Ingen blir någonsin ombedd att bidra till denna fond: alla bidrag måste vara frivilliga. Vi påminner våra läsare om apostelns ord (1 Kor. 16:1, 2) och bekräftar dem genom att säga att de som kan ge och verkligen gör det för att sprida sanningen helt visst kommer att få andliga välsignelser i gengäld.”

Jehovas vittnens världsvida verksamhet med att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike understöds fortfarande genom frivilliga bidrag. Förutom Jehovas vittnen själva finns det många intresserade personer som uppskattar detta kristna arbete och som räknar det som ett privilegium att få understödja det med sina frivilliga bidrag.

Finansiering av möteslokaler

I alla Jehovas vittnens församlingar finns det bidragsbössor, där man kan lägga sina bidrag — när man önskar och har möjlighet att göra det. Det är en privat angelägenhet, och därför är det vanligtvis bara givaren själv som vet vad han ger. Det är en sak mellan honom och Gud.

Det är inga löner som skall betalas, men det kostar naturligtvis pengar att ha en möteslokal. Församlingens medlemmar blir informerade om behovet. För över 70 år sedan klargjorde emellertid Vakt-Tornet att man aldrig skulle påyrka eller begära penningbidrag — man skulle endast enkelt och klart redogöra för de faktiska förhållandena. I enlighet med den ståndpunkten är det mycket sällan ekonomiska angelägenheter dryftas vid församlingens möten.

Ibland kan emellertid särskilda behov uppstå. En församling kanske planerar att renovera eller utvidga sin Rikets sal eller bygga en ny. För att ta reda på hur mycket pengar som står till förfogande kan de äldste be församlingens medlemmar skriva ner på en papperslapp vad de var och en räknar med att kunna skänka till projektet eller eventuellt ställa till disposition under ett antal år. Dessutom kan de äldste be att enskilda personer eller familjer skriver ner på en lapp vad de anser att de med Jehovas välsignelse kan bidra med varje vecka eller månad. Ingen skriver namn på de här lapparna. Det är inte fråga om några betalningsförbindelser, men de ger ändå en god grund för en förnuftig planering. — Luk. 14:28—30.

I Tarma i Liberia skaffade sig församlingen de nödvändiga penningmedlen på ett något annorlunda sätt. Några i församlingen odlade ris åt en broder på hans mark, medan han själv ägnade ett helt år åt att fälla träd och för hand såga upp dem till plankor som sedan såldes. Pengarna gick till byggnadsprojektet. En församling i Paramaribo i Surinam måste visserligen köpa byggnadsmaterialet till sin nya Rikets sal men behövde inte skaffa pengar till tomt, därför att en syster skänkte sin tomt, så att Rikets salen kunde byggas där. Det enda hon bad om var att hennes hus skulle flyttas till andra änden av tomten. De extremt höga priserna på fast egendom i Tokyo i Japan gjorde det svårt för församlingarna där att skaffa tomter att bygga Rikets salar på. För att hjälpa till att lösa det problemet erbjöd flera familjer församlingarna att använda den tomt som deras eget hus stod på. De begärde bara att de skulle få en lägenhet ovanpå den nya Rikets salen som skulle byggas där deras hus låg.

Allteftersom Jehovas vittnens församlingar växte och delades, försökte grannförsamlingar ofta bistå varandra att skaffa lämpliga Rikets salar. Men trots denna frikostiga anda behövdes det något mer. Tomtpriser och byggnadskostnader sköt i höjden, och i många fall var det omöjligt för enskilda församlingar att klara av kostnaderna. Vad kunde göras?

Vid områdessammankomsterna ”Guds rikes endräkt” år 1983 presenterade den styrande kretsen en anordning som innebar en tillämpning av principen i 2 Korinthierna 8:14, 15, där de som har överskott uppmanas att avhjälpa andras brist, ”så att det kan ske en utjämning”. De som har litet kommer således inte att ha så litet att de hindras i sina ansträngningar att tjäna Jehova.

Varje församling uppmanades att ställa fram en bidragsbössa märkt ”Bidrag till Sällskapets Riketssalsfond”. De pengar som kom in i den bössan skulle uteslutande användas till att avhjälpa bristen hos församlingar som var i stort behov av en Rikets sal men som inte hade möjlighet att uppfylla bankernas lånevillkor. Efter att ha gjort en grundlig undersökning av var behovet var störst började Sällskapet ställa pengar ur denna fond till disposition för församlingar som behövde bygga eller på annat sätt skaffa nya Rikets salar. Allteftersom fler bidrag kom in och lånen återbetalades (i länder där det var möjligt), kunde ännu fler församlingar få hjälp.

Den här anordningen trädde först i kraft i Förenta staterna och Canada, och sedan dess har den införts i över 30 länder i Europa, Afrika, Latinamerika och Fjärran Östern. I åtta av dessa länder hade det redan år 1992 ställts så mycket pengar till förfogande att det räckte till att anskaffa 2.737 Rikets salar, som används av 3.840 församlingar.

I länder där den här anordningen inte var införd, men där det rådde ett trängande behov av Rikets salar som de lokala församlingarna inte kunde finansiera, sökte den styrande kretsen ordna hjälp på annat sätt. Det skedde således en utjämning, så att de som hade litet inte hade för litet.

Utvidgningen vid världshögkvarteret

Verksamheten vid världshögkvarteret har också kostat pengar. Efter första världskriget, när Sällskapet Vakttornet fann det fördelaktigt att trycka och binda sina böcker i egen regi, gjordes en anordning varigenom nödvändig utrustning inköptes i privatpersoners, enskilda bröders, namn. I stället för att betala pengar till ett kommersiellt tryckeri, som gjorde förtjänst på framställningen av böckerna, kunde Sällskapet använda de pengar som man därigenom sparade varje månad till att minska skulden på utrustningen. Detta ledde efter hand till att priset på en stor del av litteraturen till allmänheten sänktes till omkring hälften. Avsikten med detta var att främja predikandet av de goda nyheterna, inte att göra Sällskapet Vakttornet rikare.

Efter några år stod det klart att man behövde större lokaler vid världshögkvarteret för att kunna ta hand om det världsvida arbetet med att predika om Guds kungarike. Allteftersom organisationen har vuxit och predikoverksamheten har intensifierats, har det gång på gång blivit nödvändigt att utöka lokalerna. Sällskapet har inte vänt sig till bankerna för att låna pengar till utvidgning och till inköp av utrustning till högkvarterets kontor, tryckerier och serviceanläggningar i och omkring New York. I stället har man vänt sig till bröderna och redogjort för behovet. Detta har inte skett ofta — bara 12 gånger under en 65-årsperiod.

Sällskapet har aldrig tiggt om pengar. De som har velat ge gåvor har uppmuntrats att göra det. De som har valt att låna Sällskapet pengar har försäkrats om att ifall ett oförutsett och trängande behov skulle uppstå, skulle deras lån omedelbart återbetalas vid anfordran. Sällskapet har bemödat sig om att inte skapa bekymmer för enskilda personer eller församlingar som har varit vänliga att ställa penningmedel till förfogande. Det understöd som Jehovas vittnen har gett genom sina bidrag har alltid gjort det möjligt för Sällskapet att betala tillbaka alla lån. De bidrag som sänds till Sällskapet tas inte som något självklart. I den utsträckning det är möjligt erkänner Sällskapet mottagandet genom tackbrev eller andra uttryck för uppskattning.

Organisationens arbete hålls inte i gång genom bidrag från en grupp förmögna donatorer. De flesta bidragen kommer från enskilda personer som bara har blygsamma tillgångar att röra sig med — många av dem har till och med mycket litet av den här världens goda. Hit kan räknas barn som gärna vill vara med och understödja Rikets verk. Det som sporrar alla dessa att ge är djup uppskattning av Jehovas godhet och en önskan att hjälpa andra att lära känna hans frikostiga föranstaltningar. — Jämför Markus 12:42—44.

Hur utvidgningen vid avdelningskontoren finansieras

Allteftersom arbetet med att predika om Guds kungarike har antagit större proportioner i olika delar av världen, har det varit nödvändigt att utvidga organisationens avdelningskontor. Det sker under ledning av den styrande kretsen.

Sedan den styrande kretsen hade begrundat rekommendationer från avdelningskontoret i Tyskland, gav den år 1978 anvisningar om att bröderna skulle söka en lämplig tomt och bygga ett helt nytt avdelningskontor. Skulle vittnena i Tyskland kunna stå för kostnaderna? Möjligheten erbjöds dem. När projektet var fullbordat år 1984 i Selters, i västra delen av bergsplatån Taunus, rapporterade avdelningskontoret: ”Tiotusentals Jehovas vittnen — rika och fattiga, unga och gamla — bidrog med miljontals D-mark för att hjälpa till med att betala de nya byggnaderna. Tack vare deras generositet kunde hela projektet fullbordas utan att man behövde låna pengar från världsligt håll eller skuldsätta sig.” Dessutom hade omkring vart sjunde vittne i Förbundsrepubliken Tyskland tagit del i själva byggnadsarbetet i Selters.

I en del andra länder har landets ekonomi eller Jehovas vittnens ekonomiska förutsättningar gjort det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för dem att bygga ett avdelningskontor som kan öva tillsyn över verket eller ett tryckeri där biblisk litteratur kan framställas på de inhemska språken. Vittnena i landet har beretts tillfälle att göra vad de kan. (2 Kor. 8:11, 12) Men att Jehovas vittnen i ett land saknar penningmedel får inte hindra att budskapet om Riket sprids där, om medel finns tillgängliga någon annanstans.

De inhemska vittnena gör således vad de kan, men i en stor del av världen är det så att en betydande del av de pengar som behövs för att bygga avdelningskontor kommer in genom bidrag från Jehovas vittnen i andra länder. Så var fallet i förbindelse med de stora byggnadskomplex som blev färdiga i Sydafrika år 1987, i Nigeria 1990 och i Filippinerna 1991. Så var även fallet i Zambia, där en tryckerianläggning fortfarande var under uppförande år 1992. Och så har varit fallet när det gällt många mindre projekt, däribland det som blev färdigt i Indien år 1985, i Chile 1986, i Costa Rica, Ecuador, Guyana, Haiti och Papua Nya Guinea 1987, i Ghana 1988 och i Honduras 1989.

I somliga länder har bröderna emellertid blivit förvånade över vad de själva har kunnat åstadkomma när Jehova har välsignat deras förenade ansträngningar. I början av 1980-talet höll till exempel avdelningskontoret i Spanien på att planera en större utvidgning. Avdelningskontoret bad den styrande kretsen om hjälp med finansieringen. Men på grund av stora utgifter på andra håll vid den tiden var det inte möjligt att ge sådan hjälp just då. Frågan var om de spanska vittnena, med sina förhållandevis låga löner, skulle kunna skaffa fram tillräckliga medel för ett sådant projekt, om man förelade dem den möjligheten.

Man förklarade situationen för dem. Med glädje skänkte de ringar, armband och andra smycken, så att dessa kunde säljas. När man frågade en äldre syster om hon var säker på att hon ville ge bort det tunga guldarmband som hon kom med, svarade hon: ”Broder, det kommer att göra mycket större nytta som betalning för ett nytt Betel än vad det gör på min arm!” En annan äldre syster grävde fram en hög illa medfarna sedlar som hon under årens lopp hade stoppat undan och gömt under golvet i sitt hus. En del gifta par bidrog med pengar som de hade lagt undan till resor. Barn skickade sina sparpengar. En yngling som sparade till en gitarr skänkte i stället pengarna till Betelprojektet. De spanska vittnena bidrog frikostigt och med villigt hjärta till allt som behövdes i materiellt avseende, liksom israeliterna gjorde vid den tid då tältboningen skulle byggas i vildmarken. (2 Mos. 35:4—9, 21, 22) Sedan gav de av sig själva. En del använde all sin tid till att ta del i arbetet; andra kom under semestrar och veckoslut. De kom från hela Spanien — i tusental. Andra vittnen kom från Tyskland, Sverige, Storbritannien, Grekland och Förenta staterna, för att bara nämna några få länder. Tillsammans med de spanska bröderna fullbordade de vad som först hade förefallit vara en omöjlig uppgift.

Är det någon förtjänst på litteraturen?

År 1992 trycktes biblisk litteratur vid världshögkvarteret och vid 32 avdelningskontor jorden runt. Det mesta av denna litteratur skulle Jehovas vittnen sprida i sitt predikoarbete. Men ingenting av detta gjordes för ekonomisk vinnings skull. När man avgjorde vilka språk litteraturen skulle tryckas på och vilka länder den skulle skickas till, tänkte man inte på vad som var ekonomiskt lönsamt, utan enbart på att det arbete skulle utföras som Jesus Kristus anvisade sina efterföljare.

I det allra första numret av Zion’s Watch Tower, i numret för juli 1879, fanns det en notis som förklarade att de som inte hade råd att betala en prenumeration (som då kostade 50 cent för ett år) kunde få den fritt om de bara skrev och bad om det. Det främsta syftet var att hjälpa människor att lära känna Jehovas storslagna uppsåt.

Alltsedan år 1879 har ofantliga mängder biblisk litteratur delats ut gratis till allmänheten i samma syfte. Under år 1881 och en tid därefter delades ungefär 1.200.000 exemplar av Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna) ut gratis. Många av dessa var i form av en 162-sidig bok; andra var i tidningsformat. Under de följande åren utgavs ett stort antal traktater i varierande storlek. De flesta av dessa (bokstavligen hundratals miljoner exemplar) delades ut gratis. Antalet traktater och andra publikationer som gavs ut fortsatte att växa. År 1915 visade rapporten att enbart under det året framställdes 50.000.000 exemplar traktater på cirka 30 språk för gratis utdelning över hela världen. Varifrån kom pengarna till allt detta? De kom i huvudsak från frivilliga bidrag till Sällskapets traktatfond.

Det fanns också litteratur som erbjöds mot ett bidrag under de första årtiondena i Sällskapets historia, men det föreslagna bidragsbeloppet sattes så lågt som möjligt. Denna litteratur omfattade inbundna böcker på mellan 350 och 744 sidor. När Sällskapets kolportörer (som heltidsförkunnare kallades på den tiden) erbjöd allmänheten dessa böcker, uppgav de den summa som föreslagits som bidrag. Deras mål var emellertid inte att tjäna pengar, utan att förmedla livsviktiga bibliska sanningar till människor. De ville att folk skulle läsa litteraturen och få nytta av den.

Kolportörerna var mer än villiga att ge bort litteraturen (och själva betala ett bidrag för den), om den besökte inte hade några pengar. Men man hade lagt märke till att många människor var mer benägna att läsa en publikation om de hade betalat något för den, och bidraget kunde naturligtvis användas till att trycka mer litteratur. Men Sällskapets anvisningar för tjänsten i månadsbladet Bulletin för 1 oktober 1920 (på engelska) underströk att bibelforskarna inte var ute efter ekonomisk vinning. Det hette där: ”Tio dagar efter det att du har lämnat boken [på 128 sidor] bör du gå tillbaka till dem som har skaffat sig den och ta reda på om de har läst den. Om de inte har gjort det, be dem då återlämna boken och ge dem pengarna tillbaka. Tala om för dem att du inte är någon bokförsäljare, utan att du är intresserad av att föra ut detta tröstens och glädjens budskap till alla, och att du, om de inte är tillräckligt intresserade av något som i så hög grad angår dem ... , önskar lämna boken till någon som är intresserad.” Jehovas vittnen har inte fortsatt att använda den metoden, eftersom de har funnit att andra familjemedlemmar ibland börjar läsa litteraturen och får nytta av den. Men tillvägagångssättet då på den tiden framhäver tydligt vad som är syftet med Jehovas vittnens predikoarbete.

Under många år talade bibelforskarna om sin spridning av litteratur som ”försäljning”. Men den beteckningen vållade en viss förvirring, så från och med år 1929 upphörde man undan för undan att använda den. Termen passade egentligen inte in på deras verksamhet, eftersom det inte var fråga om ett kommersiellt arbete. Deras mål var inte att tjäna pengar. Det enda de ville var att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. På grund av detta förklarade Förenta staternas högsta domstol år 1943 att Jehovas vittnen inte behövde skaffa sig tillstånd att bedriva försäljningsverksamhet för att få sprida sin litteratur. Den argumentation som Förenta staternas högsta domstol följde i detta beslut vann gehör hos kanadensiska domare, som senare hänvisade till den.b

I många länder har Jehovas vittnen i allmänhet erbjudit sin litteratur mot ett bidrag. Det föreslagna bidraget har varit så lågt, jämfört med vad andra böcker och tidskrifter kostar, att många har önskat lämna ett större bidrag. Men organisationen har gjort stora ansträngningar att hålla det föreslagna bidraget så lågt att det är överkomligt också för de många miljoner människor som har mycket litet av den här världens goda men som är tacksamma att få en bibel eller biblisk litteratur. Syftet med att föreslå ett bidrag har emellertid inte varit att göra Jehovas vittnens organisation rikare.

I länder där enligt lagen all spridning av biblisk litteratur betraktas som kommersiell, om den som sprider den föreslår ett bidrag för den, ger Jehovas vittnen med glädje bort litteratur åt var och en som visar ett uppriktigt intresse och lovar att läsa den. De som önskar ge ett belopp för att främja det bibliska undervisningsarbetet får ge det belopp de önskar. Så gör man till exempel i Japan. I Schweiz var det till helt nyligen så att förkunnarna tog emot bidrag för litteraturen, men bara upp till en fastställd summa; om den besökte betalade mer, lämnade förkunnarna helt enkelt pengar tillbaka eller lät den besökte få mer litteratur. Förkunnarnas önskan var inte att samla in pengar, utan att predika de goda nyheterna om Guds kungarike.

År 1990 gjorde Jehovas vittnen vissa förändringar i sin verksamhet för att undvika varje missförstånd. Ekonomiska skandaler i vissa av kristenhetens religionssamfund hade fått stor publicitet, och myndigheterna visade en ökad tendens att klassificera religiös verksamhet som kommersiell. Den styrande kretsen beslöt därför att Jehovas vittnen i Förenta staterna skulle tillhandahålla all sin litteratur — biblar, traktater, broschyrer, tidskrifter och inbundna böcker som förklarar Bibeln — utan att föreslå något bidrag. Det enda villkoret skulle vara att människor ville läsa den. Jehovas vittnens verksamhet är på intet sätt kommersiell, och den här anordningen bidrog ytterligare till att markera skillnaden mellan dem och de religiösa grupper som gör religionen till en handelsvara. De flesta är naturligtvis medvetna om att det kostar pengar att trycka sådan litteratur, och de som uppskattar den tjänst som Jehovas vittnen utför kanske önskar ge ett belopp för att bidra till verksamheten. Förkunnarna förklarar då för dem att Jehovas vittnens världsvida bibliska undervisningsarbete understöds genom frivilliga bidrag. Bidrag tas gärna emot, men man tigger inte om dem.

De som tar del i tjänsten på fältet gör det inte för ekonomisk vinnings skull. De ger av sin tid, och de betalar själva sina resekostnader. När någon visar intresse, ordnar de så att de kan komma tillbaka varje vecka, helt kostnadsfritt, för att ge personlig undervisning om Bibeln. Endast kärlek till Gud och till nästan skulle kunna motivera dem att fortsätta att ta del i den här verksamheten, som ofta utförs trots likgiltighet och öppet motstånd.

Penningmedel som tas emot vid Jehovas vittnens världshögkvarter eller vid avdelningskontoren används inte till att göra organisationen eller någon enskild person rikare, utan till att främja predikandet av de goda nyheterna. Redan år 1922 rapporterade The Watch Tower att den ekonomiska situationen i Europa krävde att de böcker som trycktes där för Sällskapet huvudsakligen bekostades av det amerikanska kontoret och att de ofta lämnades till folk för mindre än självkostnadspriset. Jehovas vittnen har nu tryckerier i många länder, men vissa länder som litteraturen skickas till har inte möjlighet att sända några pengar ut ur landet för att täcka kostnaderna. De frivilliga bidrag som ges av frikostiga Jehovas vittnen i länder där de har tillräckliga resurser medverkar till att avhjälpa bristen i länder där förkunnarna har litet i materiellt avseende.

Sällskapet Vakttornet har alltid strävat efter att använda alla de resurser som står till dess förfogande till att främja predikandet av de goda nyheterna. I egenskap av Sällskapets president sade Charles Taze Russell år 1915: ”Vårt sällskap har inte inriktat sig på att samla jordiska rikedomar, utan har tvärtom varit en institution som har använt pengarna till att uträtta saker och ting. Vadhelst Guds försyn har sänt till oss, utan att vi tiggt om det, har vi sökt använda så förståndigt som möjligt i överensstämmelse med Herrens ord och ande. För länge sedan tillkännagav vi att om medlen upphörde, skulle Sällskapets verksamhet upphöra i motsvarande grad; och om medlen ökade, skulle Sällskapet utöka sin verksamhet.” Det är precis vad Sällskapet har fortsatt att göra.

Fram till denna dag har organisationen använt tillgängliga medel till att sända ut resande tillsyningsmän för att styrka församlingarna och uppmuntra dem i den offentliga förkunnartjänsten. Hela tiden sänds missionärer och bröder som har fått utbildning i Skolan för förordnade tjänare till länder där det råder särskilda behov. Sällskapet använder också tillgängliga medel till att sända pionjärer med särskilt uppdrag till områden där budskapet om Riket hittills har predikats bara i begränsad utsträckning eller inte alls. Som framgår av Jehovas vittnens årsbok för 1993 använde Sällskapet under det föregående tjänsteåret 45.218.257:56 dollar till dessa ändamål.

De utför inte sin tjänst för personlig vinnings skull

Varken medlemmarna av den styrande kretsen eller representanterna för dess lagligen inregistrerade sammanslutningar eller andra framträdande personer som är förbundna med organisationen har någon ekonomisk vinning av det arbete som Jehovas vittnen utför.

Beträffande C. T. Russell, som tjänade som president för Sällskapet Vakttornet i över 30 år, skrev en av hans medarbetare: ”För att kunna utreda huruvida hans handlingssätt var i harmoni med skriften och äfven såsom ett medel att ådagalägga sin egen uppriktighet, beslöt han att pröfva om han ägde Herrens gillande på följande sätt: 1. Genom att inviga sitt lif åt saken; 2. Insätta hela sin förmögenhet i arbetets befrämjande; 3. Förbjuda kollekter vid alla möten; 4. Bero af fullt frivilliga, icke begärda, bidrag för arbetets fortsättande sedan hans egen förmögenhet var uttömd.” — Studier i Skriften, band VII, sid. 75.

Broder Russell betraktade inte sin religiösa verksamhet som ett medel till att skaffa sig materiell rikedom, utan gav i stället ut alla sina tillgångar i Herrens verk. Efter hans död rapporterades det i Vakt-Tornet: ”Han ägnade sin enskilda förmögenhet helt och hållet åt den sak, för hvilken han gaf sitt lif. Han erhöll den nominella summan af 11 dollars i månaden till betäckandet af sina personliga utgifter. Han dog utan att efterlämna någon som helst egendom.” — Vakt-Tornet, 1 februari 1917, sid. 37.

Beträffande dem som skulle fortsätta Sällskapets arbete förordnade broder Russell i sitt testamente: ”Ifråga om godtgörelse, tänker jag det är vist att bibehålla sällskapets tillvägagångssätt i det förflutna med afseende på löner — att inga sådana utbetalas; att blott och bart rimliga omkostnadsersättningar tillerkännas dem som på något sätt tjäna sällskapet eller dess verksamhet.” De som skulle tjäna vid Sällskapets Betelhem, kontor och tryckerier samt dess resande representanter skulle få kost, logi och ett skäligt belopp till utgifter — tillräckligt för de omedelbara behoven, men ”inga anordningar [skulle] vidtagas som möjliggöra hopandet af penningar”. Denna princip gäller också i dag. — Vakt-Tornet, 1 februari 1917, sid. 38.

Alla som blir antagna till särskild heltidstjänst vid Jehovas vittnens världshögkvarter får avlägga ett fattigdomslöfte, liksom alla medlemmarna av den styrande kretsen och alla övriga medlemmar av Betelfamiljen där har gjort. Det innebär inte att de lever ett trist och glädjelöst liv utan några som helst bekvämligheter. Däremot innebär det att alla utan åtskillnad delar de blygsamma föranstaltningar för kost, logi och bidrag till personliga utgifter som görs för dem som är verksamma i denna tjänst.

På så sätt utför organisationen sitt arbete i full tillit till den hjälp Gud ger. Som ett sant andligt brödraskap som omfattar alla delar av jorden använder Jehovas vittnen med glädje och utan tvång sina tillgångar till att fullgöra det arbete som Jehova, deras store himmelske Fader, har gett dem att utföra.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 340]

”Detta sällskap varken tillåter eller godkänner ... penninginsamlingar”

[Infälld text på sidan 342]

Vikten av att dela med sig av sanningen åt andra betonas

[Infälld text på sidan 343]

En enkel och klar redogörelse för de faktiska förhållandena

[Infälld text på sidan 344]

Församlingar hjälper varandra att skaffa de Rikets salar som behövs

[Infälld text på sidan 345]

De flesta bidragen kommer från enskilda personer som bara har blygsamma tillgångar att röra sig med

[Infälld text på sidan 348]

En hel del litteratur delas ut gratis — vem betalar den?

[Infälld text på sidan 349]

De ger med glädje bort litteratur åt var och en som visar ett uppriktigt intresse och lovar att läsa den

[Infälld text på sidan 350]

Vad händer med de pengar som kommer in som bidrag?

[Infälld text på sidan 351]

”Han ägnade sin enskilda förmögenhet helt och hållet åt den sak, för hvilken han gaf sitt lif”

[Ruta på sidan 341]

Gud tigger inte

”Han som sade: ’Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är. ... Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor; ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen’ (Ps. 50:12, 9, 10), han är i stånd att utföra sitt stora arbete utan att tigga om pengar vare sig av världen eller av sina barn. Han kommer inte heller att tvinga sina barn att offra något i hans tjänst, inte heller kommer han att ta emot något av dem, om det inte blir givet med glädje och av fri vilja.” — ”Zion’s Watch Tower”, september 1886, sid. 6.

[Ruta på sidan 347]

Bidragen har inte alltid varit i form av pengar

Jehovas vittnen i den nordligaste delen av Queensland i Australien ordnade med fyra stora lastbilslass (semitrailer) med prima virke som de sände till Vakttornets byggplats i Sydney. Virket hade ett beräknat värde av mellan 60.000 och 70.000 australiska dollar.

När Vakttornets tryckeri i Elandsfontein i Sydafrika var under utbyggnad, ringde en indisk broder och frågade om någon kunde komma och hämta en gåva bestående av 500 säckar cement (vardera på 50 kilo) — och det vid en tidpunkt då det rådde brist på cement i landet. Andra ställde sina lastbilar till Sällskapets förfogande. En afrikansk syster betalade en firma för att den skulle leverera 15 kubikmeter sand till bygget.

När ett nytt avdelningskontor byggdes i Emmen i Nederländerna, skänktes stora mängder verktyg och arbetskläder. En syster som var svårt sjuk stickade ett par yllestrumpor till var och en av arbetarna för vinterperioden.

När det skulle byggas ett nytt avdelningskontor med plats för ett tryckeri i Lusaka i Zambia, köptes byggnadsmaterial för pengar som Jehovas vittnen i andra länder ställde till förfogande. Material och utrustning som inte gick att skaffa i Zambia skänktes av bröder i andra länder och fraktades med lastbil till Zambia.

Ett av Jehovas vittnen i Ecuador skänkte år 1977 en 34 hektar stor tomt, där man uppförde en sammankomsthall och ett nytt avdelningskontor.

Jehovas vittnen i Panamá öppnade sina hem för frivilliga byggnadsarbetare; några som ägde bussar ordnade med transporter; andra var med och lagade till de 30.000 måltider som serverades på byggplatsen.

I Sverige skickade en församling 4.500 hembakade bullar till dem som arbetade med att bygga avdelningskontoret i Arboga. Andra skickade honung, frukt och sylt. En bonde som inte själv var ett Jehovas vittne men som bodde i närheten av byggplatsen skänkte två ton morötter.

Jehovas vittnens världshögkvarter och avdelningskontor – i bilder

JEHOVAS VITTNENS VÄRLDSHÖGKVARTER

[Bild på sidorna 352, 353]

Jehovas vittnens världsvida verksamhet har sedan år 1909 letts från Brooklyn i New York. Högkvarterets kontor har varit inrymda i dessa byggnader sedan år 1980

[Bild på sidan 352]

Vakttornets undervisningscentrum i Patterson i staten New York (under uppförande år 1992)

[Bilder på sidan 353]

En del av bostäderna för de tusentals medarbetare som tjänar vid världshögkvarteret

[Bilder på sidan 354]

Före detta hotell i Brooklyn som renoverats för att ge bostad åt ytterligare 1.476 frivilliga medarbetare

[Bilder på sidan 354]

Bostäder för Betelfamiljen i Wallkill i staten New York

[Bilder på sidorna 354, 355]

I dessa tryckeribyggnader (i Brooklyn i New York) framställs biblar, böcker och broschyrer på 180 språk för det världsvida predikoarbetet

[Bilder på sidan 356]

I denna byggnad i Brooklyn framställs årligen miljontals kassetter med bibliskt innehåll. Härifrån samordnas också all utskickning. Varje år skickas över 15.000 ton biblisk litteratur och annat material ut till alla delar av världen

[Bilder på sidan 356]

I detta tryckeri vid Watchtower Farms i närheten av Wallkill i staten New York trycks årligen hundratals miljoner exemplar av tidskrifterna ”Vakttornet” och ”Vakna!” på 14 språk

Jehovas vittnen och de lagligen inregistrerade sammanslutningar de gör bruk av har kontor och tryckerier i många delar av världen. Bilderna på de följande sidorna visar många av dessa anläggningar, dock inte alla. Från de platser där nya byggnader var under uppförande år 1992 visas teckningar. Sifferuppgifterna gäller år 1992.

NORDAMERIKA OCH VÄSTINDIEN

ALASKA

[Bild på sidan 357]

De som besöker Sällskapets avdelningskontor blir varmt välkomnade. Här i Alaska, liksom på alla andra håll i världen, predikar Jehovas vittnen från hus till hus, även om temperaturen ibland sjunker till –50 °C.

[Bild på sidan 357]

Flygplan som transporterar förkunnare av Riket till avlägsna delar av distriktet

BAHAMAS

[Bild på sidan 357]

Vakttornets publikationer nådde Bahamas år 1901, men det var först år 1926 som predikoarbetet började utföras regelbundet här. Sedan dess har över 4.600.000 bibliska tryckalster spridits på de öar som detta kontor nu har tillsyn över.

BARBADOS

[Bilder på sidan 358]

Över 140 religiösa grupper på Barbados gör anspråk på att vara kristna. Sedan år 1905 har Jehovas vittnen hjälpt invånarna här att själva undersöka vad Bibeln säger.

BELIZE

[Bilder på sidan 358]

Omkring hälften av Belizes befolkning bor på landsbygden. För att nå vissa byar i det inre av landet gör Jehovas vittnen varje år långa turer till fots, utrustade med ryggsäckar och litteraturväskor.

COSTA RICA

[Bild på sidan 358]

Sällskapet upprättade ett avdelningskontor i Costa Rica år 1944. Sedan 1950-talet har antalet costaricaner som utövar den sanna tillbedjan kunnat räknas i tusental.

DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

[Bilder på sidan 359]

Vakttornets litteratur började spridas här redan år 1932. Men först år 1945, när de missionärer som ses till vänster anlände, började de intresserade få personlig undervisning. På senare år har tiotusentals människor varit ivriga att få studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och därför har det blivit nödvändigt att bygga detta avdelningskontor.

EL SALVADOR

[Bilder på sidan 359]

En del vittnande utfördes här redan år 1916. Men det var först år 1945 som åtminstone en salvadoran var redo att genomgå det kristna vattendopet (se bilden). Sedan dess har tusentals andra börjat tjäna Jehova.

GUADELOUPE

[Bilder på sidan 359]

Det område som detta avdelningskontor har tillsyn över är ett av de områden i världen där det finns flest Jehovas vittnen i förhållande till invånarantalet. Många tar emot de goda nyheterna.

CANADA

[Bild på sidorna 360, 361]

Sällskapets kontor i Canada övar tillsyn över predikandet av de goda nyheterna i det näst största landet i världen. Drygt 100.000 förkunnare av Guds kungarike är verksamma i detta land.

Kontorsbyggnad (det delvis övertäckta fotot visar det nuvarande avdelningskontoret)

[Bild på sidan 360]

Northwest Territories

[Bild på sidan 360]

Skogshuggarläger i British Columbia

[Bild på sidan 360]

Boskapsranch i Alberta

[Bild på sidan 361]

I det fransktalande Quebec

[Bild på sidan 361]

Kustprovins i östra Canada

GUATEMALA

[Bilder på sidan 360]

Spanska är det officiella språket i Guatemala, men dessutom talas en mängd komplicerade indianspråk. Sällskapets kontor bemödar sig om att ge alla möjlighet att höra budskapet om Guds kungarike.

HAITI

[Bilder på sidan 361]

Jehovas vittnen i Haiti finner stor glädje i att tjäna Jehova, trots att de ofta lever under svåra förhållanden.

HONDURAS

[Bilder på sidan 362]

Sedan år 1916 har mer än 23.000.000 timmar använts i arbetet med att undervisa invånarna i detta land om Bibeln. Ibland har Jehovas vittnen också fått lära människor att läsa och skriva (som vi ser på bilden) för att de skall kunna studera Guds ord på egen hand.

JAMAICA

[Bilder på sidan 362]

Hundratals personer på Jamaica blev hängivna tjänare åt Jehova under den tid då de blivande arvingarna till det himmelska kungariket samlades in. Sedan år 1935 har tusentals andra förenat sig med dem i att predika budskapet om Riket. Detta avdelningskontor byggs för att deras andliga behov skall bli tillgodosedda.

LEEWARDÖARNA (ANTIGUA)

[Bild på sidan 362]

Redan år 1914 predikades de goda nyheterna på de öar som detta kontor nu har tillsyn över. Sedan dess har människor i det här området gång på gång inbjudits att ”fritt ta av livets vatten”. — Upp. 22:17.

MEXICO

[Bild på sidan 363]

Det nya centrum för biblisk undervisning som uppförs av Jehovas vittnen i Mexico

[Bild på sidan 363]

Kontorsbyggnad som användes år 1992

[Bild på sidan 363]

Här framställs biblisk litteratur för drygt 410.000 nitiska vittnen i Mexico och andra närliggande spansktalande länder

[Bild på sidan 363]

Mer än 10 procent av de bibelstudier som leddes av Jehovas vittnen världen över under åren 1986—1992 leddes i Mexico, och ofta var hela familjer med vid studierna

[Tabell på sidan 363]

(For formaterad text, se publikationen)

Bibelstudier i Mexico

500.000

250.000

1950 1960 1970 1980 1992

MARTINIQUE

[Bilder på sidan 364]

Sanningens säd såddes här redan år 1946. Men när Xavier och Sara Noll (på bilden) flyttade hit från Frankrike år 1954, kunde de uppodla det intresse som fanns. År 1992 tog över 3.200 del med dem i att förkunna budskapet om Riket.

NEDERLÄNDSKA ANTILLERNA (CURAÇAO)

[Bilder på sidan 364]

Tjugotre missionärer har tjänat i det område som detta avdelningskontor har tillsyn över. Två från den första gruppen (se bilden) som kom hit år 1946 var fortfarande verksamma här år 1992.

NICARAGUA

[Bild på sidan 364]

År 1945, när missionärerna anlände, började antalet Jehovas vittnen i Nicaragua öka. År 1992 fanns det över 9.700. Antalet personer som vill ha biblisk undervisning av Jehovas vittnen är nu långt större än antalet inhemska vittnen.

PANAMÁ

[Bilder på sidan 365]

Sedan slutet av 1800-talet har befolkningen i Panamá fått hjälp att lära känna vad Gud kräver av dem som skall få evigt liv.

PUERTO RICO

[Bild på sidan 365]

Sedan år 1930 har förkunnarna i Puerto Rico spridit över 83.000.000 bibliska tryckalster och gjort 25.000.000 återbesök för att ge intresserade personer ytterligare hjälp. Genom det översättningsarbete som utförs här får de omkring 350.000.000 människor som talar spanska världen över tillgång till biblisk litteratur.

TRINIDAD

[Bilder på sidan 365]

Redan år 1912 hade de goda nyheterna fått en omfattande spridning på Trinidad. Många förkunnare, däribland dessa tre Gileadmissionärer, har ägnat all sin tid åt detta arbete.

SYDAMERIKA

ARGENTINA

[Bilder på sidan 366]

År 1924 skickades den förste förkunnaren av Guds kungarike till Argentina. Längre fram var Gileadutbildade missionärer till stor hjälp, däribland Charles Eisenhower (på bilden), som kom hit tillsammans med sin hustru år 1948. År 1992 fanns det mer än 96.000 Jehovas vittnen i Argentina. Detta avdelningskontor övade tillsyn över deras arbete och tillgodosåg deras behov av biblisk litteratur. Härifrån sändes också litteratur till de mer än 44.000 vittnena i Chile.

BOLIVIA

[Bilder på sidan 367]

Bolivianerna har hört budskapet om Riket sedan år 1924. Tusentals tar tacksamt emot biblisk litteratur och har nytta av regelbundna bibelstudier i sitt hem.

CHILE

[Bilder på sidan 367]

År 1919 hade Vakttornets litteratur nått Chile. Det predikofält som detta kontor har tillsyn över sträcker sig nu från vindpinade fårfarmer i söder till avlägsna gruvläger i norr och från Anderna till Stilla havet.

ECUADOR

[Bilder på sidan 367]

Drygt 870 Jehovas vittnen (däribland de två på bilden) har bidragit mycket till att främja predikandet av de goda nyheterna i Ecuador genom att lämna sitt hemland för att tjäna där behovet var större. Detta avdelningskontor betjänar nu mer än 22.000 nitiska lovprisare av Jehova.

BRASILIEN

[Bilder på sidorna 368, 369]

År 1992, när Sällskapets avdelningskontor, tryckeri och Betelhem utvidgades till den storlek som visas här, fanns det över 335.000 Jehovas vittnen i Brasilien, och varje år blev mer än 27.000 lärjungar döpta. Tryckeriet förser också förkunnarna i Bolivia, Paraguay och Uruguay med litteratur.

[Bild på sidan 369]

På dessa två stora stadion i São Paulo höll Jehovas vittnen en internationell sammankomst år 1990. Samma år hölls det mer än 100 andra sammankomster

[Tabell på sidan 369]

(För formaterad text, se publikationen)

Förkunnare i Brasilien

300.000

200.000

100.000

1950 1960 1970 1980 1992

GUYANA

[Bilder på sidan 368]

Sällskapet har haft ett avdelningskontor i Guyana sedan år 1914. Förkunnarna har trängt långt in i landets inre och bemödat sig om att ge alla en möjlighet att få höra de goda nyheterna. Landet har visserligen mindre än en miljon invånare, men Jehovas vittnen har ägnat mer än 10.000.000 timmar åt att predika och undervisa.

PARAGUAY

[Bilder på sidan 369]

De goda nyheterna började predikas i Paraguay i mitten av 1920-talet. Sedan år 1946 har 112 Gileadutbildade missionärer hjälpt till i arbetet med att vittna. För att det skall bli predikat för andra än de spansk- och guaranitalande i landet har också andra Jehovas vittnen från olika länder flyttat hit.

Från Tyskland

Från Korea

Från Japan

COLOMBIA

[Karta/Bilder på sidorna 370, 371]

Redan år 1915 skickades en av Vakttornets publikationer per post till en intresserad man i Colombia. År 1992 trycktes det vid detta avdelningskontor biblisk litteratur som skulle användas av de över 184.000 evangelieförkunnarna i Colombia, Ecuador, Panamá, Peru och Venezuela.

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

COLOMBIA

PERU

ECUADOR

PANAMA

VENEZUELA

PERU

[Bild på sidan 370]

En bibelforskare som besökte Peru spred biblisk litteratur här redan år 1924. Den första församlingen bildades 21 år senare. I Peru finns det nu över 43.000 aktiva förkunnare av Guds kungarike.

[Bild på sidan 370]

Pionjärer predikar högt uppe i Anderna

SURINAM

[Bilder på sidan 371]

Omkring år 1903 bildades den första studiegruppen här. I dag behövs detta avdelningskontor för att öva tillsyn över församlingarna i hela landet — på landsbygden och i städerna.

URUGUAY

[Bilder på sidan 372]

Sedan år 1945 har över 80 missionärer hjälpt till med att förkunna Rikets budskap i Uruguay. De två missionärssystrar som ses här har tjänat i Uruguay sedan 1950-talet. År 1992 tog över 8.600 inhemska vittnen del i tjänsten tillsammans med dem.

VENEZUELA

[Bild på sidan 372]

I mitten av 1920-talet spreds några av Vakttornets publikationer i Venezuela. Omkring tio år senare började två amerikanska pionjärer (mor och dotter) nitiskt predika i landet. De bearbetade huvudstaden gång på gång och reste också ut till andra städer i hela landet för att predika. Nu finns det mer än 60.000 aktiva vittnen i Venezuela.

[Bild på sidan 372]

År 1988 hölls en speciell sammankomst på en tjurfäktningsarena i Valencia med 74.600 närvarande

EUROPA OCH MEDELHAVSOMRÅDET

ÖSTERRIKE

[Bild på sidan 373]

Redan på 1890-talet hade några personer i Österrike tillfälle att höra de goda nyheterna. Sedan 1920-talet har antalet lovprisare av Jehova sakta men säkert ökat här i landet.

[Bild på sidan 373]

Över 270 församlingar samlas i Rikets salar runt om i Österrike

BELGIEN

[Bilder på sidan 373]

Belgien har blivit en mötesplats för olika kulturer. För att tillgodose den mångskiftande befolkningens behov skickar detta avdelningskontor ut biblisk litteratur på över 100 språk.

STORBRITANNIEN

[Bilder på sidan 374]

Detta avdelningskontor övar tillsyn över det arbete som utförs av över 125.000 Jehovas vittnen i Storbritannien. För att sprida budskapet om Riket har vittnen från Storbritannien flyttat till andra europeiska länder och till Afrika, Sydamerika, Australien, Asien och öarna i världshaven.

IBSA (International Bible Students Association) House

Watch Tower House

[Bilder på sidan 374]

Här trycks biblisk litteratur på engelska, maltesiska, gujarati och swahili

[Bild på sidan 374]

Avdelningen för tjänsten på fältet betjänar mer än 1.300 församlingar i Storbritannien

[Bilder på sidan 374]

Litteratur sänds till alla delar av England, Skottland, Wales, Irland och Malta samt till Afrika och Karibien

FRANKRIKE

[Bilder på sidan 375]

Vid avdelningskontoret i Frankrike översätts och fotosätts alla Vakttornets publikationer som trycks världen över för fransktalande. (Över 120.000.000 människor talar franska.) Litteratur trycks här kontinuerligt på flera språk och skickas ut till länder i Europa, Afrika, Mellersta Östern, Indiska oceanen och Stilla havet.

Tryckeri och kontor i Louviers

Översättningskontor

Fotosättningsavdelning

[Bild på sidan 375]

Kontor och bostäder i Boulogne-Billancourt

[Bild på sidan 375]

Byggnad i Incarville med bostäder för Betelfamiljen

TYSKLAND

[Bilder på sidorna 376, 377]

Trots att man med de grymmaste metoder försökte utrota Jehovas vittnen i Tyskland under nazitiden övergav vittnena inte sin tro. Sedan år 1946 har de ägnat över 646.000.000 timmar åt att sprida Bibelns sanning överallt i landet.

Den utvidgade anläggningen i Selters/Taunus

[Bild på sidan 376]

Vid avdelningskontoret i Selters/Taunus översätts biblisk litteratur till tyska, och här trycks också litteratur på över 40 språk

[Bild på sidan 377]

Stora mängder litteratur som framställs här sänds regelbundet till mer än 20 länder; tidskrifter trycks på många språk och skickas ut till mer än 30 länder

[Bild på sidan 377]

Litteraturen körs ut till hela Tyskland med Sällskapets egna lastbilar

CYPERN

[Bild på sidan 376]

Kort efter Jesu Kristi död predikades de goda nyheterna för invånarna på Cypern. (Apg. 4:32—37; 11:19; 13:1—12) I nyare tid har detta predikande återupptagits, och under ledning av detta avdelningskontor avges fortfarande ett grundligt vittnesbörd.

DANMARK

[Bilder på sidan 377]

Sedan 1890-talet har ett omfattande vittnesbörd avgetts i Danmark. Biblisk litteratur har tryckts här inte bara på danska, utan också på färöiska, grönländska och isländska.

Flygbild av avdelningskontoret (lilla bilden: entrén)

ITALIEN

[Bilder på sidorna 378, 379]

Vid detta avdelningskontor översätts biblisk litteratur till italienska, och den trycks också här. Man trycker och binder böcker för Italien och närliggande länder.

Bilder av avdelningskontoret i utkanten av Rom

[Bild på sidan 379]

Tiotusentals människor har upptäckt vad Bibeln verkligen säger och börjat komma tillsammans med Jehovas vittnen

[Bild på sidan 379]

Trots ständigt motstånd från katolska kyrkan har Jehovas vittnen i Italien sedan år 1946 ägnat mer än 550.000.000 timmar åt att personligen besöka sina medmänniskor och samtala med dem om Bibeln. Det har lett till att det nu finns 194.000 aktiva tillbedjare av Jehova i Italien

FINLAND

[Bild på sidan 378]

Bibelns sanning kom till Finland från Sverige år 1906. Sedan dess har den trängt ut till varje avkrok i landet, också långt ovanför polcirkeln. Många förkunnare härifrån har gått igenom Gileadskolan och sänts ut för att tjäna varhelst de har behövts på det världsvida fältet. Andra har på eget initiativ flyttat till andra länder för att tjäna där behovet var större.

ISLAND

[Bild på sidan 379]

På Island, som inte har mer än omkring 260.000 invånare, har det spridits över 1.620.000 bibliska tryckalster för att hjälpa människor att välja livet. Här finns det nu drygt 260 personer som tjänar Jehova, den sanne Guden.

[Bild på sidan 379]

Georg Lindal tjänade som pionjär här under åren 1929—1953. Under större delen av den tiden var han den ende förkunnaren i landet

GREKLAND

[Bild på sidan 380]

Aposteln Paulus var en av de första som förkunnade de goda nyheterna i Grekland. (Apg. 16:9—14; 17:15; 18:1; 20:2) Trots att grekisk-ortodoxa kyrkan har förföljt Jehovas vittnen intensivt under många år, finns det nu mer än 24.000 trogna Jehovas tjänare i detta land. Avdelningskontoret, som är avbildat här, ligger omkring 65 kilometer norr om Athen.

[Bild på sidan 380]

Vittnande i Athen

[Bild på sidan 380]

Denna bild togs år 1990 under en av prästerskapet anförd demonstration mot Jehovas vittnen

IRLAND

[Bild på sidan 380]

På Irland var det under många år bara få som tog emot Bibelns budskap. Jehovas vittnen mötte hårt motstånd från prästerskapet. Men efter 100 års ihärdigt vittnande inbärgas nu en rik andlig skörd.

Avdelningskontoret i Dublin

[Bild på sidan 380]

Två som har varit pionjärer i många år tar del i tjänsten på fältet

POLEN

[Bild på sidan 381]

Detta avdelningskontor betjänar nu de över 100.000 Jehovas vittnen som finns i Polen. Under åren 1939—1945 var deras tillbedjan förbjuden, men ändå ökade deras antal från 1.039 år 1939 till 6.994 år 1946. När verket återigen blev förbjudet år 1950, var det 18.116 förkunnare i landet; men kort efter det att förbudet hävdes år 1989 fanns det enligt rapporterna mer än 91.000.

[Bild på sidan 381]

I många år höll Jehovas vittnen små sammankomster ute i skogarna; nu fyller de vid sina stora sammankomster de största stadion i landet — och ibland flera stadion samtidigt

Poznań (1985)

LUXEMBURG

[Bild på sidan 382]

Luxemburg är en av Europas minsta nationer. Men i omkring 70 år har budskapet om Riket predikats också här. I synnerhet före andra världskriget var förkunnare som kom hit från Frankrike, Tyskland och Schweiz till stor hjälp.

NEDERLÄNDERNA

[Bilder på sidan 382]

Detta avdelningskontor i Emmen övar tillsyn över det arbete som utförs av över 32.000 nitiska vittnen i Nederländerna. All översättning till nederländska utförs här. Framställningen av bibliska videokassetter på europeiska språk ombesörjs också till stor del härifrån.

NORGE

[Bilder på sidan 383]

En norrman, som hade flyttat till Amerika och lärt känna Bibelns sanningar där, tog de goda nyheterna med sig när han för 100 år sedan återvände till sin hemstad. Sedan dess har Jehovas vittnen gång på gång besökt alla delar av Norge för att förkunna om Guds kungarike.

PORTUGAL

[Bild på sidan 383]

I årtionden efter det att regeringen ingått ett konkordat med Vatikanen blev Jehovas vittnen arresterade av polisen och deras missionärer utvisade. Men de vittnen som var kvar fortsatte att samlas till möten, predika för andra och öka i antal. År 1974 fick de slutligen lagligt erkännande.

Detta kontor har tillsyn över det arbete som utförs av över 40.000 Jehovas vittnen i Portugal. Det har också i stor utsträckning hjälpt afrikanska länder som varit nära förbundna med Portugal

[Bild på sidan 383]

En internationell sammankomst i Lissabon år 1978

SVERIGE

[Bild på sidan 383]

Jehovas vittnen har predikat i Sverige i över 100 år. Under de tio senaste åren har de ägnat mer än 38.000.000 timmar åt detta arbete. Förutom de svenskspråkiga församlingarna finns det nu många ”utländska” församlingar för ett dussintal olika språkgrupper.

[Bild på sidan 383]

För att hjälpa människor av alla slag har avdelningskontoret litteratur på 70 språk i lager

SPANIEN

[Bild på sidan 384]

Detta avdelningskontor betjänar mer än 92.000 Jehovas vittnen i Spanien. Här trycks tidskrifterna ”Vakttornet” och ”Vakna!” för både Spanien och Portugal. Trots ständiga försök från det katolska prästerskapets sida att få staten att stoppa Jehovas vittnen har vittnena förkunnat Bibelns sanningar för spanjorerna sedan år 1916. År 1970, när det fanns över 11.000 Jehovas vittnen i Spanien, fick de till sist lagligt erkännande. Sedan dess har de upplevt en åttafaldig ökning.

[Bild på sidan 384]

Över 1.100 församlingar samlas nu fritt och öppet i Rikets salar över hela landet

SCHWEIZ

[Bilder på sidan 384]

Sällskapet Vakttornet har haft ett kontor i Schweiz sedan år 1903. Ett av Sällskapets första tryckerier i Europa låg i detta land. Under många år tryckte avdelningskontoret här i Thun tidskrifter för många andra länder.

AFRIKA

BENIN

[Bild på sidan 385]

Benins befolkning består av cirka 60 etniska grupper som talar 50 olika dialekter. När tusentals människor i landet bröt sig fria från sin tidigare religion, blev både fetischprästerna och kristenhetens präster rasande. Men upprepade vågor av förföljelse kunde inte hindra den sanna tillbedjans utbredning i detta land.

[Bild på sidan 385]

En sammankomst år 1990

CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN

[Bild på sidan 385]

Redan år 1947 började budskapet om Riket förkunnas här i landet. En man som hade besökt några av Jehovas vittnens möten i ett annat land talade med andra om det han hade lärt sig. Snart bildades en studiegrupp. Deltagarna började snabbt förkunna för andra, och de som tillbad Jehova ökade i antal.

CÔTE D’IVOIRE

[Bilder på sidorna 386]

Gileadutbildade missionärer hjälpte till att introducera den sanna tillbedjan i detta västafrikanska land år 1949. Sedan dess har över hundra Gileadmissionärer tjänat här. Varje år ägnar förkunnarna nu över en miljon timmar åt att finna sanningshungrande människor i det område som detta avdelningskontor ansvarar för.

GHANA

[Bild på sidorna 386, 387]

Predikandet av de goda nyheterna i Ghana kom i gång år 1924. I dag har detta kontor i Accra tillsyn över mer än 640 församlingar i Ghana. Det har också haft ansvaret för arbetet med att översätta biblisk litteratur till ewe, ga och twi och trycka den på dessa språk.

[Bild på sidan 387]

Möte i Rikets sal i anslutning till avdelningskontoret

KENYA

[Karta/Bild på sidan 387]

År 1931 reste två Jehovas vittnen från Sydafrika till Kenya för att predika där. Sedan år 1963 har Sällskapets kontor i Kenya tidvis haft tillsyn över evangeliseringsarbetet i många andra öst-afrikanska länder (se kartan nedan). Internationella sammankomster som hölls i Kenya åren 1973, 1978 och 1985 har bidragit till det vittnesbörd som avgetts.

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

KENYA

UGANDA

SUDAN

ETIOPIEN

DJUBOUTI

SOMALIA

YEMEN

SEYCHELLERNA

TANZANIA

BURUNDI

RWANDA

[Bilder på sidan 387]

Sammankomst i Nairobi (1978)

NIGERIA

[Bilder på sidorna 388, 389]

De goda nyheterna har predikats i det här landet sedan i början av 1920-talet. Evangelieförkunnare har också sänts från Nigeria till andra delar av Västafrika, och den bibliska litteratur som trycks här täcker också behovet i närliggande länder. I själva Nigeria har Jehovas vittnen spridit över 28.000.000 tryckalster för att hjälpa människor att förstå Guds ord.

[Bild på sidan 388]

Avdelningen för tjänsten på fältet övar tillsyn över det arbete som utförs av mer än 160.000 Rikets förkunnare i Nigeria

[Bild på sidan 389]

Sammankomst i Calabar i Nigeria (1990)

LIBERIA

[Bild på sidan 388]

De som har blivit Jehovas vittnen i detta land har fått genomgå många trosprov — när de brutit sig loss från lokal vidskepelse, slutat upp att leva i polygami, blivit förföljda av felunderrättade myndighetspersoner och konfronterats med stridande politiska och etniska grupper. Trots detta fortsätter den sanna tillbedjan att förena människor av alla slag i Liberia.

MAURITIUS

[Bilder på sidan 389]

Redan år 1933 besökte nitiska förkunnare från Sydafrika denna ö i Indiska oceanen. Det finns nu över tusen Jehovas vittnen på Mauritius, och de uppmanar sina medmänniskor att söka Jehova, så att de kan åtnjuta hans ynnest och beskydd när han tillintetgör den nuvarande onda tingens ordning. — Sef. 2:3.

SYDAFRIKA

[Bild på sidan 390]

I över 80 år har Sällskapet Vakttornet haft ett avdelningskontor i Sydafrika. Nitiska evangelieförkunnare härifrån har gjort mycket för att sprida budskapet om Riket till andra länder i södra och östra Afrika. I det område som detta avdelningskontor tidigare hade tillsyn över (där det år 1945 fanns 14.674 förkunnare av Riket) finns det nu över 300.000 aktiva vittnen för Jehova.

[Bild på sidan 391]

Mer än 110 översättare arbetar under ledning av detta avdelningskontor med att översätta biblisk litteratur till 16 afrikanska språk

[Bild på sidan 391]

Här trycks litteratur på över 40 språk

SENEGAL

[Bilder på sidan 390]

Även om det inte finns så många Jehovas vittnen här, har avdelningskontoret bemödat sig om att ge människor i varje stad, varje etnisk grupp och varje religionssamfund, inte bara i Senegal utan också i kringliggande länder, möjlighet att få höra Bibelns hjärtevärmande budskap.

SIERRA LEONE

[Bild på sidan 391]

De goda nyheterna började predikas i Sierra Leone år 1915. Tidvis har tillväxten varit minimal. Men när de som inte höll fast vid Jehovas höga normer avlägsnades och de som inte tjänade honom med rätt motiv drog sig undan, fick de som var lojala mot Jehova andlig framgång.

ZAMBIA

[Bild på sidan 392]

Detta avdelningskontor har tillsyn över det arbete som utförs av över 110.000 Jehovas vittnen i södra delen av Centralafrika. Sällskapets första kontor i landet upprättades år 1936. Sedan dess har vittnena i Zambia gjort mer än 186.000.000 återbesök för att hjälpa intresserade. De har också lärt många att läsa, så att de kan studera Bibeln på egen hand och även undervisa andra i den.

[Bild på sidan 392]

Vid en serie sammankomster som hölls i Zambia år 1992 var 289.643 närvarande

ZIMBABWE

[Bilder på sidan 392]

Jehovas vittnen har varit verksamma i Zimbabwe sedan 1920-talet. Under de år som följde blev deras litteratur förbjuden. De fick inte hålla sammankomster, och missionärerna förvägrades tillstånd att predika för den afrikanska befolkningen. Så småningom övervanns hindren, och detta kontor betjänar nu över 20.000 förkunnare.

ASIEN

HONGKONG

[Bilder på sidan 393]

Vakttornets publikationer översätts här till kinesiska, ett språk vars många dialekter talas av över en miljard människor. I själva Hongkong började de goda nyheterna predikas år 1912, när C. T. Russell höll ett föredrag i stadshuset.

INDIEN

[Bild på sidan 393]

Detta avdelningskontor har tillsyn över förkunnandet av Rikets budskap för över en sjättedel av jordens befolkning. För närvarande har detta kontor ansvar för översättning till 18 språk och tryckning av litteratur på 19 språk. Några av dessa är hindi (som talas av 367 miljoner människor), assamesiska, bengali, gujarati, kannada, malayalam, marathi, nepali, oriya, punjabi, tamil, telugu och urdu. (Vart och ett av dessa språk talas av tiotals miljoner människor.)

[Bilder på sidan 393]

Vittnen som predikar på malayalam

... på nepali

... på gujarati

JAPAN

[Bilder på sidan 394]

Också i Japan förkunnar Jehovas vittnen nitiskt om Guds kungarike. Enbart under år 1992 ägnade de över 85.000.000 timmar åt att predika de goda nyheterna. Varje månad tar i genomsnitt omkring 45 procent av de japanska vittnena del i pionjärtjänsten.

[Bild på sidan 394]

Biblisk litteratur framställs här på många språk, däribland japanska, kinesiska och några filippinska språk

[Bild på sidan 394]

Ett regionalt projekteringskontor hjälper till med byggnadsprojekt vid avdelningskontor i olika länder

[Tabell på sidan 394]

(för formaterad text, se publikationen)

Pionjärer i Japan

75.000

50.000

25.000

1975 1980 1985 1992

SYDKOREA

[Bilder på sidan 395]

Förutom traktater framställs här varje år omkring 16 miljoner bibliska tryckalster till de över 70.000 Jehovas vittnen som finns i Sydkorea. Omkring 40 procent av de koreanska vittnena tar del i pionjärtjänsten.

MYANMAR

[Bilder på sidan 395]

När Sällskapet Vakttornet upprättade ett avdelningskontor här år 1947, fanns det bara 24 Jehovas vittnen i landet. De drygt 2.000 vittnen som nu är verksamma i Myanmar bemödar sig om att inte bara nå invånarna i städerna, utan också den ännu större landsbygdsbefolkningen.

FILIPPINERNA

[Bilder på sidan 396]

År 1912 talade C. T. Russell i det stora operahuset i Manila över ämnet ”Var är de döda?” Sedan dess har Jehovas vittnen i Filippinerna ägnat mer än 483.000.000 timmar åt att vittna för befolkningen på Filippinernas cirka 900 bebodda öar. Verksamheten i de drygt 3.200 församlingarna med mer än 110.000 vittnen leds från detta avdelningskontor. Litteratur trycks här på åtta språk för att tillgodose lokala behov.

[Bilder på sidan 396]

Vittnen från några av de större språkgrupperna i Filippinerna

SRI LANKA

[Bilder på sidan 397]

Redan före första världskriget predikades de goda nyheterna på ön Ceylon (nu Sri Lanka) söder om Indien. Inom kort organiserades en studiegrupp. Sedan år 1953 har Sällskapet haft ett avdelningskontor i huvudstaden för att ge singaleser, tamiler och andra etniska grupper i landet möjlighet att höra budskapet om Riket.

TAIWAN

[Bild på sidan 397]

En del vittnande utfördes här redan på 1920-talet, men det var först på 1950-talet som ett mer organiserat vittnande kom i gång. Det nya avdelningskontor som nu uppförs blir centrum för ökad verksamhet i den här delen av världen.

[Bild på sidan 397]

En församling i Taipei

THAILAND

[Bild på sidan 397]

På 1930-talet reste pionjärer från Storbritannien, Tyskland, Australien och Nya Zeeland till Thailand (då Siam) för att dela med sig av Bibelns sanningar till invånarna där. Delegater från många länder besökte de internationella sammankomster som hölls här åren 1963, 1978, 1985 och 1991, vilket var till stor uppmuntran för de inhemska vittnena och främjade spridandet av Rikets budskap.

[Bild på sidan 397]

Sammankomst år 1963

[Bild på sidan 397]

Utländska delegater år 1991

ÖARNA I STILLA HAVET

FIJI

[Bild på sidan 398]

Avdelningskontoret på Fiji upprättades år 1958. Under en tid hade det tillsyn över förkunnandet om Riket i 12 länder och på 13 språk, men nu koncentreras uppmärksamheten på Fijis cirka 100 bebodda öar.

[Bild på sidan 398]

Genom de internationella sammankomster som hölls här åren 1963, 1969, 1973 och 1978 drogs inhemska och utländska vittnen närmare varandra

GUAM

[Bild på sidan 398]

Under ledning av kontoret på Guam predikas de goda nyheterna på öar som ligger utspridda i ett område på omkring 8.000.000 kvadratkilometer i Stilla havet. Kontoret har också ansvar för översättning av biblisk litteratur till nio språk.

[Bild på sidan 398]

Kretstillsyningsmannen reser ofta med flyg mellan öarna

[Bild på sidan 398]

Inhemska vittnen (som här i Mikronesien) får ibland ta sig fram med båt till sitt distrikt

HAWAII

[Bild på sidan 399]

Sällskapet Vakttornet har haft ett avdelningskontor i Honolulu sedan år 1934. Jehovas vittnen från Hawaii har inte bara predikat på de hawaiiska öarna, utan också i Japan, på Taiwan, Guam och andra öar i Mikronesien.

NYA KALEDONIEN

[Bild på sidan 399]

Trots hinder från religiösa motståndare förde Jehovas vittnen budskapet om Guds kungarike till Nya Kaledonien. Många människor lyssnade och uppskattade det de fick höra. År 1956 bildades den första församlingen. Nu finns det över 1.300 lovprisare av Jehova här.

NYA ZEELAND

[Bild på sidan 399]

År 1947 upprättade Sällskapet Vakttornet ett avdelningskontor på Nya Zeeland för att bättre kunna övervaka predikandet av de goda nyheterna här.

[Bild på sidan 399]

Genom det översättningsarbete som utförs vid avdelningskontoret kan invånarna på Samoaöarna, Rarotonga och Niue regelbundet få andlig föda

[Bild på sidan 399]

Översättare och korrekturläsare samarbetar för att få fram publikationer av hög kvalitet

AUSTRALIEN

[Bilder på sidan 400]

Sällskapet Vakttornet har haft ett avdelningskontor i Australien sedan år 1904. Tidigare hade detta avdelningskontor tillsyn över förkunnandet om Riket i ett område som täckte närmare en fjärdedel av jordens yta och innefattade Kina, Sydostasien och öarna i södra Stilla havet.

[Bild på sidan 400]

Det regionala projekteringskontoret hjälper till vid uppförande av avdelningskontor i södra Stillahavsområdet och Sydostasien

[Bild på sidan 400]

Detta avdelningskontor trycker nu biblisk litteratur på mer än 25 språk. Tryckeriet här tillhandahåller litteratur för omkring 78.000 Jehovas vittnen i områden som sorterar under åtta avdelningskontor i södra Stillahavsområdet.

[Karta/Bilder på sidan 400]

Länder som får litteratur från avdelningskontoret i Australien

Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

AUSTRALIEN

PAPUA NYA GUINEA

NYA KALEDONIEN

SALOMONÖARNA

FIJI

VÄSTRA SAMOA

TAHITI

NYA ZEELAND

PAPUA NYA GUINEA

[Bilder på sidan 400]

En särskild utmaning möter Jehovas vittnen i detta land — här talas omkring 700 olika språk. Förkunnare från åtminstone tio andra länder har flyttat hit för att hjälpa till med arbetet. De har ansträngt sig hårt för att lära sig de inhemska språken. Intresserade personer tolkar åt dem som talar ett språk som förkunnarna inte kan. Bilder är också effektiva hjälpmedel i undervisningen.

SALOMONÖARNA

[Bilder på sidan 401]

Ett bibelstudium som leddes per brev från ett annat land förde budskapet om Riket till Salomonöarna i början av 1950-talet. Trots stora hinder fick Bibelns sanning allt större spridning. Detta avdelningskontor och den rymliga sammankomsthallen kunde uppföras tack vare inhemsk uppfinningsrikedom, internationellt samarbete och ett rikt mått av Jehovas ande.

TAHITI

[Bilder på sidan 401]

I början av 1930-talet hade Jehovas vittnen nått Tahiti med budskapet om Riket. Här, mitt ute i Stilla havet, avges ett grundligt vittnesbörd. Det vittnande som utförts bara under de fyra senaste åren motsvarar i genomsnitt mer än fem timmars samtal med varje man, kvinna och barn på ön.

VÄSTRA SAMOA

[Bild på sidan 401]

Västra Samoa är en av världens minsta nationer, men också här har Jehovas vittnen ett avdelningskontor. Det byggdes år 1992 och har ansvar för verksamheten på dessa och närliggande öar, däribland Amerikanska Samoa.

Kapitel 22

Del 1 – Vittnen till jordens mest avlägsna del

Detta är den första av fem delar i ett kapitel som skildrar hur Jehovas vittnens verksamhet har nått ut över hela jorden. Del 1, som omfattar perioden från 1870-talet till år 1914, upptar sidorna 404—422. Det mänskliga samhället har aldrig återhämtat sig från de omvälvningar som orsakades av första världskriget, som bröt ut år 1914. Bibelforskarna hade länge påpekat att det var det året hedningarnas tider skulle utlöpa.

INNAN Jesus Kristus for upp till himlen, gav han sina apostlar följande uppdrag: ”Ni skall vara vittnen om mig ... till jordens mest avlägsna del.” (Apg. 1:8) Han hade också förutsagt att ”dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matt. 24:14) Det arbetet slutfördes inte i det första århundradet. En stor del av det har utförts i nyare tid. Och berättelsen om det som har uträttats från 1870-talet fram till nuvarande tid är verkligen spännande läsning.

Även om Charles Taze Russell blev vida känd för sina bibliska föredrag som annonserades vitt och brett, var det inte först och främst stora åhörarskaror han var intresserad av, utan enskilda individer — människor. Kort efter det att han hade börjat utge Zion’s Watch Tower år 1879 begav han sig därför ut på omfattande resor för att besöka små grupper av tidskriftens läsare och dryfta Bibeln med dem.

C. T. Russell uppmanade dem som trodde på Guds ords dyrbara löften att tala med andra om dem. De som rördes i sitt innersta av det de fick lära sig gjorde det och var mycket nitiska. Som en hjälp i arbetet fick de olika tryckalster. I början av år 1881 utgavs ett antal traktater. Stoff från dem sammanställdes sedan med ytterligare upplysningar och kom att utgöra broschyren Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna), och 1.200.000 exemplar av den framställdes för utdelning till allmänheten. Men hur kunde den lilla skaran bibelforskare (som kanske uppgick till bara 100 på den tiden) sprida alla dessa broschyrer?

Kyrkobesökare nås av budskapet

En del lämnades till släktingar och vänner. Flera tidningar gick med på att sända ett exemplar till alla sina prenumeranter. (Man koncentrerade sig på tidningar som utgavs en gång i veckan och en gång i månaden, så att så många som möjligt på landsbygden skulle få broschyren.) Men till stor del skedde utdelningen flera söndagar i rad utanför kyrkor i Förenta staterna och Storbritannien. Bibelforskarna var inte tillräckligt många för att själva kunna genomföra allt detta, utan de betalade andra för att de skulle hjälpa till.

Broder Russell sände två medarbetare, J. C. Sunderlin och J. J. Bender, till Storbritannien för att de skulle ta hand om utdelningen av 300.000 exemplar där i landet. Broder Sunderlin reste till London, medan broder Bender for norrut till Skottland och sedan arbetade igenom området söderut. De inriktade sig i huvudsak på de större städerna. Genom tidningsannonser fick de tag på män som kunde vara med i arbetet och avtalade med dem om att de skulle skaffa fram så många medhjälpare att de kunde dela ut det antal som tilldelades dem. Enbart i London rekryterades nästan 500 utdelare. Arbetet utfördes snabbt under två söndagar i följd.

Samma år gjordes det anordningar för att de bibelforskare som kunde använda hälften av sin tid eller mer uteslutande i Herrens verk skulle kunna vara kolportörer och sprida litteratur för bibelstudium. Dessa föregångare till våra dagars pionjärer gjorde verkligen en stor insats när det gällde att sprida de goda nyheterna.

Under de följande tio åren utarbetade broder Russell flera olika traktater som gjorde det lättare för bibelforskarna att förmedla till andra några av de viktiga bibliska sanningar som de hade kommit till klarhet om. Han skrev också flera band av Millennii Dagning (som senare kallades Studier i Skriften). Därefter började han själv företa evangeliseringsresor till andra länder.

Russell reser utomlands

År 1891 besökte broder Russell Canada, där intresset hade blivit så stort sedan år 1880 att det nu kunde hållas ett konvent i Toronto, vid vilket 700 var närvarande. Han reste också till Europa år 1891 för att se vad som kunde göras där för att främja sanningens utbredning. Under sin resa besökte han Irland, Skottland, England, Ryssland (det område som nu är känt som Moldavien) och många andra europeiska länder samt Mellersta Östern.

Vilken slutsats drog han av de kontakter han gjorde på resan? ”Vi såg ingen möjlighet för sanningen att breda ut sig i Ryssland, ingen beredvillighet att ta emot den där. ... Vi såg ingenting som kunde ge oss hopp om någon skörd i Italien eller Turkiet eller Österrike eller Tyskland”, rapporterade han. ”Men Norge, Sverige, Danmark, Schweiz och i synnerhet England, Irland och Skottland är mogna fält som väntar på att bli skördade. Dessa fält verkar ropa: Kom över och hjälp oss!” Detta hände under en tid då katolska kyrkan fortfarande förbjöd människor att läsa Bibeln, då många protestanter lämnade sina kyrkor och då många som var besvikna på kyrkorna förkastade Bibeln helt och hållet.

Efter broder Russells resa år 1891 inriktade man sig i allt högre grad på att översätta litteratur till de europeiska språken för att kunna hjälpa människor som hungrade andligen. Man vidtog också mått och steg för att kunna trycka litteratur i London och ha ett litteraturlager där, så att det skulle bli lättare att skaffa litteratur i Storbritannien. Det brittiska fältet var verkligen moget för skörd. År 1900 fanns det redan nio församlingar och sammanlagt 138 bibelforskare, bland dem några nitiska kolportörer. När broder Russell besökte Storbritannien igen år 1903, samlades omkring 1.000 i Glasgow för att höra honom tala över ämnet ”Förhoppningar och utsikter i förbindelse med millenniet”; i London samlades 800 och i andra städer mellan 500 och 600.

Men när det gällde Italien, bekräftades broder Russells iakttagelser. Efter hans besök dröjde det 17 år innan den första församlingen av bibelforskare bildades där i landet, nämligen i Pinerolo. Och vad hände i Turkiet? I slutet av 1880-talet hade Basil Stephanoff predikat i Makedonien, som då hörde till den europeiska delen av Turkiet. Några hade till synes visat intresse, men en del, som gav sig ut för att vara bröder, kom med falska anklagelser, vilket ledde till att han sattes i fängelse. Inte förrän år 1909 meddelades det i ett brev från en grek i Smyrna (nu Izmir) i Turkiet att en grupp där uppskattade att få studera Vakttornets publikationer. När det gällde Österrike, reste broder Russell själv tillbaka dit år 1911 för att hålla ett föredrag i Wien, men mötet avbröts av en pöbelhop. Också i Tyskland lät den positiva reaktionen vänta på sig. Men i Skandinavien var det fler som var medvetna om sitt andliga behov.

Skandinaver förkunnar för varandra

Många svenskar bodde i Amerika. År 1883 blev det möjligt att framställa ett provnummer av Zion’s Watch Tower i svensk översättning, vilket skulle spridas bland dem. Många exemplar skickades per post och nådde snart vänner och släktingar i Sverige. Det hade ännu inte framställts någon litteratur på norska. Men år 1892, året efter broder Russells besök i Europa, reste Knud Pederson Hammer, en norrman som hade lärt känna sanningen i Amerika, tillbaka till Norge för att vittna för sina släktingar.

År 1894, när litteratur började ges ut på dansk-norska, skickades Sophus Winter, en 25-årig danskamerikan, till Danmark, och han fick med sig ett litteraturförråd för spridning. Följande vår hade han spridit 500 band av Millennii Dagning. Inom kort började några andra som hade läst litteraturen ta del med honom i arbetet. Längre fram förlorade han tyvärr uppskattningen av det dyrbara privilegium han hade fått, men andra fortsatte att låta ljuset lysa.

Men innan Sophus Winter övergav tjänsten, hade han varit kolportör en tid i Sverige. Kort därefter kom August Lundborg, en ung kapten i Frälsningsarmén, på besök hos en vän på Sturkö och fick där i hemmet syn på två band av Millennii Dagning. Han lånade dem, läste dem ivrigt, lämnade Frälsningsarmén och började tala med andra om det han hade fått veta. En annan ung man, P. J. Johansson, fick sina ögon öppnade, när han läste en traktat som han hade hittat på en parkbänk.

När den svenska gruppen började växa, begav sig några över till Norge för att sprida biblisk litteratur där. Redan tidigare hade många norrmän fått litteratur per post från släktingar i Amerika. Det var på det sättet som Rasmus Blindheim började tjäna Jehova. En annan norrman som fick sanningen under dessa tidiga år var Theodor Simonsen, en predikant i Frimisjonen. Han började vederlägga helvetesläran i sina tal i Frimisjonen. Hans åhörare reste sig i begeistring över detta underbara budskap, men när det blev känt att han hade läst Millennii Dagning, blev han utkastad ur Frimisjonen. Men han fortsatte frimodigt att tala om de goda ting han hade lärt sig. En annan ung man som fick en del litteratur var Andreas Øiseth. Så snart han var övertygad om att han hade funnit sanningen, lämnade han släktgården och började som kolportör. Systematiskt arbetade han igenom landet norrut och sedan söderut längs fjordarna, och han gick inte förbi en enda stad eller by. På vintern forslade han det han behövde — mat, kläder och litteratur — på en sparkstötting, och gästfria människor gav honom husrum för natten. Under en färd som tog åtta år genomkorsade han nästan hela landet och förkunnade de goda nyheterna.

År 1906 reste August Lundborgs hustru, Ebba, från Sverige till Finland för att arbeta som kolportör där. Ungefär samtidigt återvände några finländare från Förenta staterna. De hade med sig några av Vakttornets publikationer och började tala med andra om det de hade fått veta. Några år därefter fick Emil Österman, som sökte efter något bättre än det kyrkorna kunde erbjuda, boken Den gudomliga tidsåldersplanen. Han visade den för sin vän Kaarlo Harteva, som också var en sökare. De förstod vilken skatt de hade funnit. Harteva översatte boken till finska och ordnade med att den blev tryckt, och Österman hjälpte till med finansieringen. Tillsammans satte de i gång med att sprida boken. De lade i dagen en sann evangeliseringsanda och talade med människor på offentliga platser, gjorde besök från hus till hus och höll föredrag i stora, fullsatta hörsalar. Under ett föredrag i Helsingfors avslöjade broder Harteva kristenhetens falska läror och uppmanade åhörarna att med hjälp av Bibeln försvara tron på själens odödlighet — om de kunde. Allas ögon riktades mot prästerna i publiken. Ingen yttrade sig; ingen kunde bemöta det tydliga uttalandet i Hesekiel 18:4. Några av åhörarna sade att de knappast kunde sova den natten efter vad de hade fått höra.

En ödmjuk trädgårdsmästare blir evangelieförkunnare i Europa

Under den här tiden hade Adolf Weber, på inrådan av en äldre vän som var anabaptist, rest från Schweiz till Förenta staterna i sitt sökande efter en klarare förståelse av Bibeln. Där svarade han på en annons och blev trädgårdsmästare hos broder Russell. Med hjälp av boken Den gudomliga tidsåldersplanen (som då fanns på tyska) och möten som leddes av broder Russell fann Adolf den bibelkunskap han sökte, och han blev döpt år 1890. Hans ”hjärtas ögon” hade ”blivit upplysta”, så att han verkligen uppskattade den storslagna möjlighet som hade öppnat sig för honom. (Ef. 1:18) Efter att ha predikat nitiskt någon tid i Förenta staterna reste han tillbaka till sitt hemland för att börja arbeta ”i Herrens vingård” där. I mitten av 1890-talet var han alltså tillbaka i Schweiz och förkunnade Bibelns sanningar för dem som hade ett mottagligt hjärta.

Adolf försörjde sig som trädgårdsmästare och skogvaktare, men hans främsta intresse var evangeliseringsarbetet. Han vittnade för arbetskamrater och för invånarna i kringliggande schweiziska städer och byar. Han behärskade flera språk och använde sina kunskaper till att översätta Sällskapets publikationer till franska. När vintern kom fyllde han sin ryggsäck med biblisk litteratur och gick till fots till Frankrike, och ibland gav han sig av mot nordväst till Belgien eller söderut till Italien.

För att få kontakt med människor som han inte kunde nå personligen satte han in annonser i tidningar och tidskrifter, så att folk fick veta hur de kunde skaffa sig litteratur för bibelstudium. Elie Thérond, som bodde i mellersta Frankrike, svarade på en sådan annons, urskilde sanningens klang i det han läste och började snart själv sprida budskapet. I Belgien fick Jean-Baptiste Tilmant s:r syn på en sådan annons år 1901 och skaffade sig två band av Millennii Dagning. Han blev begeistrad över att få se Bibelns sanning framställas så klart och tydligt. Hur skulle han kunna låta bli att tala med sina vänner om detta! Året därpå samlades en studiegrupp regelbundet i hans hem. Snart bar den lilla gruppens verksamhet frukt också i norra Frankrike. Broder Weber stod i förbindelse med den, besökte regelbundet de olika grupperna som hade bildats, byggde upp dem andligen och lärde dem hur de skulle förkunna de goda nyheterna för andra.

De goda nyheterna når Tyskland

Kort efter det att en del publikationer hade getts ut på tyska i mitten av 1880-talet började tyskamerikaner som uppskattade dem skicka exemplar till släktingar i hemlandet. En sjuksköterska som arbetade på ett sjukhus i Hamburg lät andra där på sjukhuset få läsa några band av Millennii Dagning. År 1896 satte Adolf Weber i Schweiz in annonser i tyskspråkiga tidningar och skickade traktater till Tyskland. Följande år öppnades en litteraturdepå i Tyskland för att underlätta spridningen av den tyska upplagan av Zion’s Watch Tower, men resultaten lät vänta på sig. År 1902 flyttade emellertid Margarethe Demut, som hade lärt känna sanningen i Schweiz, till Tailfingen, öster om Schwarzwald. Hennes nitiska förkunnande bidrog till att lägga grunden till en av de första grupperna av bibelforskare i Tyskland. Samuel Lauper, som var från Schweiz, flyttade till Bergisches Land, nordöst om Köln, och spred de goda nyheterna i det området. År 1904 hölls det möten där i Wermelskirchen. En av dem som kom dit var den 80-årige Gottlieb Paas, som hade sökt efter sanningen. Inte långt efter det att dessa möten hade börjat hållas dog Paas, men på sin dödsbädd höll han upp Zions Vakt-Torn och sade: ”Det här är sanningen. Håll fast vid den.”

Undan för undan började fler visa intresse för dessa bibliska sanningar. Även om det var dyrt, ordnade man med att kostnadsfria provexemplar av Zions Vakt-Torn sändes med som instick i dagstidningar i Tyskland. Enligt en rapport som publicerades år 1905 hade mer än 1.500.000 sådana provexemplar av Zions Vakt-Torn delats ut. Det var en stor prestation av en liten grupp bibelforskare.

Bibelforskarna tyckte inte att de hade gjort allt som krävdes genom att bara besöka människor i hemtrakten. Redan år 1907 gjorde broder Erler från Tyskland resor till Böhmen (senare en del av Tjeckoslovakien) i det dåvarande Österrike-Ungern. Han spred litteratur som varnade för Harmageddon och som beskrev de välsignelser som mänskligheten sedan skulle få del av. År 1912 hade en annan bibelforskare lämnat biblisk litteratur i Memelområdet, i det som nu är Litauen. Många tog entusiastiskt emot budskapet, och flera relativt stora grupper av bibelforskare bildades snabbt där. Men när de fick veta att sanna kristna också måste vara vittnen, började deras antal krympa. Några visade sig dock vara sanna efterliknare av Kristus, ”det trogna och sanna vittnet”. — Upp. 3:14.

När Nikolaus von Tornow, en tysk baron med stora egendomar i Ryssland, var i Schweiz omkring år 1907, var det någon som gav honom en av Sällskapet Vakttornets traktater. Två år senare kom han till församlingen i Berlin i Tyskland, klädd i sin finaste utstyrsel och åtföljd av sin personlige betjänt. Det tog en tid för honom att förstå varför Gud skulle anförtro ovärderliga sanningar åt så enkla, anspråkslösa människor, men det han läste i 1 Korinthierna 1:26—29 hjälpte honom: ”Ni ser ju på hans kallelse av er, bröder, att inte många som var visa i köttsligt avseende blev kallade, inte många mäktiga, inte många av ädel börd ... , så att inget kött skulle berömma sig inför Gud.” När von Tornow hade blivit övertygad om att han hade funnit sanningen, sålde han sina egendomar i Ryssland och vigde sitt liv och sina tillgångar åt att främja den rena tillbedjans intressen.

År 1911, när ett ungt tyskt par, broder och syster Herkendell, gifte sig, bad bruden sin far om att i hemgift få pengar till en ovanlig bröllopsresa. Hon och hennes man hade planerat att göra en ansträngande resa som skulle ta många månader. Deras bröllopsresa bestod i en predikofärd genom Ryssland, där de förkunnade för den tysktalande delen av befolkningen. Människor av alla slag sökte således på många olika sätt delge andra det som de hade fått lära sig om Guds kärleksfulla uppsåt.

Tillväxt i Storbritannien

Efter den intensiva litteraturspridningen i Storbritannien år 1881 insåg en del kyrkobesökare att de måste handla i enlighet med det de hade lärt sig. Tom Hart från Islington i London var bland dem som lät sig påverkas av det bibliska rådet i Zion’s Watch Tower: ”Gå ut från henne, mitt folk” — det vill säga: gå ut från kristenhetens babyloniska kyrkor och följ Bibelns lära. (Upp. 18:4) Han begärde sitt utträde ur kyrkan år 1884, och flera andra följde hans exempel.

Många av dem som slöt sig till studiegrupperna blev med tiden duktiga evangelieförkunnare. Några erbjöd biblisk litteratur i Londons parker och andra rekreationsområden. Andra koncentrerade sig på affärskvarteren. Men det vanligaste sättet var att besöka människor från hus till hus.

Sarah Ferrie, som var prenumerant på Zion’s Watch Tower, skrev till broder Russell och sade att hon och några av hennes vänner i Glasgow gärna ville vara med och dela ut traktater. Vilken överraskning för henne, när en lastbil stannade utanför hennes dörr med 30.000 traktater, som alla skulle delas ut gratis! De grep sig verket an. Minnie Greenlees och hennes tre små pojkar åkte med gigg ut på den skotska landsbygden för att sprida biblisk litteratur där. Längre fram cyklade Alfred Greenlees och Alexander MacGillivray runt i stora delar av Skottland och delade ut traktater. Nu behövde man inte längre betala andra för att sprida litteraturen, utan hängivna frivilliga utförde nu arbetet själva.

Deras hjärtan drev dem

I en av sina liknelser hade Jesus sagt att människor som hörde Guds ord ”med ett rätt och gott hjärta” skulle bära frukt. Innerlig uppskattning av Guds kärleksfulla föranstaltningar skulle driva dem att förmedla de goda nyheterna om Guds kungarike till andra. (Luk. 8:8, 11, 15) Oberoende av vilka förhållanden de levde under, skulle de finna ett eller annat sätt att göra det på.

En italiensk sjöman gav till exempel en argentinsk resenär en del av publikationen Food for Thinking Christians. När resenären kom i hamn i Peru, skrev han efter mer litteratur. Hans intresse växte, och år 1885 skrev han igen, denna gång från Argentina, till redaktören för Zion’s Watch Tower och beställde mer litteratur. Samma år tog en man vid brittiska flottan Zion’s Watch Tower med sig, när han sändes till Singapore med sitt förband. Han blev mycket glad över det han läste i tidskriften och använde den frimodigt i Singapore för att berätta vad Bibeln säger om frågor som folk allmänt diskuterade. Ett fartyg med två kristna kvinnor ombord lade år 1910 till i hamnen i Colombo på Ceylon (nu Sri Lanka). Kvinnorna grep tillfället att vittna för Van Twest, hamnens sjömanshusombudsman. De talade ingående med honom om allt de hade lärt sig genom att läsa boken Den gudomliga tidsåldersplanen. Det ledde till att Van Twest blev bibelforskare, och predikandet av de goda nyheterna kom i gång på Sri Lanka.

Också de som inte hade möjlighet att resa någonstans försökte på olika sätt förmedla Bibelns hjärtevärmande sanningar till människor i andra länder. Som framgår av ett uppskattande brev, som publicerades år 1905, hade någon i Förenta staterna sänt Den gudomliga tidsåldersplanen till en man på Saint Thomas i det som då var Danska Västindien. När den här mannen hade läst boken, föll han på knä och gav uttryck åt sin innerliga önskan att få bli använd av Gud till att göra hans vilja. År 1911 hänvisade Bellona Ferguson i Brasilien till sitt eget fall som ”ett uttryckligt, levande bevis på att ingen är för långt borta för att nås” av sanningens vatten. Hon hade tydligtvis fått Sällskapets publikationer per post sedan år 1899. Någon tid före första världskriget fann en tysk immigrant i Paraguay en av Sällskapets traktater i sin brevlåda. Han beställde mer litteratur och klippte snart av alla band med kristenhetens kyrkor. Han och hans svåger bestämde sig för att döpa varandra, eftersom det inte fanns någon annan där i landet som kunde döpa dem. Ett vittnesbörd blev sannerligen avgivet i jordens avlägsna delar, och det bar frukt.

Andra bibelforskare kände sig manade att resa till den plats där de eller deras föräldrar var födda för att tala med vänner och släktingar om Jehovas underbara uppsåt och om hur de kunde få del i det. År 1895 återvände således broder Oleszynski till Polen med de goda nyheterna om ”lösen, återställelsen och kallelsen ovanifrån”, men tyvärr härdade han inte ut i tjänsten. År 1898 lämnade en ungersk professor emeritus Canada för att sprida Bibelns viktiga budskap i sitt hemland. År 1905 reste en man som hade blivit bibelforskare i Amerika tillbaka till Grekland för att förkunna. Och år 1913 tog en ung man sanningens säd med sig från New York till sin familjs hemstad, Ramallah, inte långt från Jerusalem.

Arbetet börjar i det karibiska området

Medan antalet evangelieförkunnare ökade i Förenta staterna, Canada och Europa, började Bibelns sanning också få fäste i Panamá, Costa Rica, Nederländska Guayana (nu Surinam) och Brittiska Guayana (nu Guyana). Joseph Brathwaite, som var i Brittiska Guayana när han fick hjälp att förstå Guds uppsåt, reste år 1905 till Barbados för att ägna all sin tid åt att förkunna för befolkningen där. Louis Facey och H. P. Clarke, som fick höra de goda nyheterna när de arbetade i Costa Rica, återvände till Jamaica år 1897 för att tala med sitt eget folk om sin nyvunna tro. De som omfattade sanningen där var nitiska förkunnare. Enbart under år 1906 spred gruppen på Jamaica omkring 1.200.000 traktater och andra tryckalster. En man från Grenada lärde känna sanningen när han arbetade i Panamá och tog sedan Bibelns hoppfulla budskap med sig tillbaka till sin hemö.

Revolutionen i Mexico år 1910/1911 bidrog också till att sanningshungrande människor nåddes av budskapet om Guds kungarike. Många flydde norrut till Förenta staterna. Där kom några i kontakt med bibelforskarna, fick höra om Jehovas uppsåt att införa varaktig fred åt mänskligheten och sände litteratur hem till Mexico. Detta var emellertid inte första gången Mexico nåddes av budskapet. Redan år 1893 lät Zion’s Watch Tower publicera ett brev från F. de P. Stephenson i Mexico. Han hade läst några av Sällskapet Vakttornets publikationer och ville ha fler för att kunna dela med sig åt sina vänner i Mexico och i Europa.

För att predikandet av Bibelns sanning skulle komma i gång i fler karibiska länder och för att regelbundna studiemöten skulle organiseras sände broder Russell år 1911 E. J. Coward till Panamá och sedan ut till öarna. Broder Coward var en kraftfull och färgstark talare, och ofta strömmade hundratals människor till för att få lyssna till hans föredrag och höra honom vederlägga helvetesläran och läran om människosjälens odödlighet men också tala om jordens strålande framtid. Han flyttade från stad till stad och från ö till ö — Saint Lucia, Dominica, Saint Kitts, Barbados, Grenada och Trinidad — för att nå så många människor som möjligt. Han höll också föredrag i Brittiska Guayana. När han var i Panamá träffade han W. R. Brown, en nitisk ung broder från Jamaica, som sedan tjänade tillsammans med honom på flera av de karibiska öarna. Senare fick broder Brown hjälpa till att sätta i gång förkunnandet på ytterligare andra fält.

År 1913 höll broder Russell själv föredrag i Panamá, på Cuba och på Jamaica. Vid ett offentligt föredrag som han höll i Kingston på Jamaica var två hörsalar fyllda till sista plats, och omkring 2.000 fick avvisas för att det inte fanns plats. Pressen uppmärksammade att talaren inte nämnde något om pengar och att det inte togs upp någon kollekt.

Sanningens ljus når Afrika

Sanningens ljus trängde också igenom till Afrika under den här perioden. Av ett brev som sändes från Liberia år 1884 framgick det att en bibelläsare där hade kommit över ett exemplar av Food for Thinking Christians och ville ha mer litteratur för att kunna dela med sig åt andra. Några år därefter rapporterades det att en präst i Liberia hade lämnat predikstolen för att vara fri att undervisa om de bibliska sanningar som han hade lärt sig med hjälp av Zion’s Watch Tower och att en grupp bibelforskare regelbundet höll möten där i landet.

En präst i holländska reformerta kyrkan tog med sig några av C. T. Russells skrifter, när han sändes från Nederländerna till Sydafrika år 1902. Han fick visserligen inte själv något varaktigt utbyte av litteraturen, men det fick Frans Ebersohn och Stoffel Fourie som fann den i hans bibliotek. Några år senare fick de förstärkning, när två nitiska bibelforskare emigrerade från Skottland till Durban i Sydafrika.

Bland dem som läste några av broder Russells skrifter och sedan undervisade andra var det tyvärr några, till exempel Joseph Booth och Elliott Kamwana, som blandade upp budskapet med sina egna idéer i syfte att agitera för sociala förändringar. I Sydafrika och Nyasaland (senare Malawi) bidrog detta till att skapa förvirring med avseende på vilka som var de sanna bibelforskarna. Likväl var det många som med uppskattning lyssnade till det budskap som framhöll Guds kungarike som lösningen på mänsklighetens problem.

Ett vittomfattande predikande i Afrika hörde emellertid ännu framtiden till.

Till Orienten och öarna i Stilla havet

Kort efter det att bibliska publikationer, utarbetade av C. T. Russell, hade börjat spridas i Storbritannien nådde de också Orienten. År 1883 fick fröken C. B. Downing, en presbyteriansk missionär i Chefoo (Yantai) i Kina, ett exemplar av Zion’s Watch Tower. Hon uppskattade det hon lärde sig om återställelsen och visade tidskriften för andra missionärer, däribland Horace Randle, som var knuten till baptisternas missionsstyrelse. Längre fram stimulerades hans intresse, när han såg en annons om Millennii Dagning i londontidningen The Times, och vidare när han fick två exemplar av själva boken — ett från fröken Downing och ett annat med posten från sin mor i London. Först blev han chockerad över det han läste. Men när han väl var övertygad om att treenighetsläran inte är en biblisk lära, begärde han sitt utträde ur baptistkyrkan och började tala med andra missionärer om det han hade lärt sig. År 1900 rapporterade han att han hade sänt 2.324 brev och omkring 5.000 traktater till missionärer i Kina, Japan, Korea och Siam (Thailand). I Orienten vittnade man på den tiden i stort sett bara för kristenhetens missionärer.

Under samma tidsperiod såddes sanningens säd också i Australien och på Nya Zeeland. De första ”sädeskornen” kan ha förts till Australien år 1884 eller kort därefter av en man som hade träffat en bibelforskare för första gången i en park i England. Andra ”sädeskorn” kom per post från vänner och släktingar i andra länder.

Några år efter det att Australiska statsförbundet hade bildats år 1901 fanns det hundratals prenumeranter på Zion’s Watch Tower i Australien. Några av dem insåg vilken förmån det var att få förmedla sanningen till andra, och som ett resultat av deras arbete sändes tusentals traktater till personer vars namn stod i röstlängderna. Traktater delades också ut på gatorna, och buntar med traktater kastades ut från tågfönstren till arbetare och folk som bodde ensamma i obygden längs järnvägslinjerna. Människor blev underrättade om att hedningarnas tider skulle utlöpa år 1914. Arthur Williams s:r talade om detta med alla kunder som kom in i hans affär i Västaustralien och inbjöd intresserade till sitt hem för ytterligare samtal.

Man vet inte i dag vem det var som först förde Bibelns sanning till Nya Zeeland. Men år 1898 hade Andrew Anderson, som var bosatt på Nya Zeeland, läst så mycket i Vakttornets publikationer att han kände sig manad att sprida sanningen där som kolportör. År 1904 fick han hjälp av andra kolportörer, som kom från Amerika och från Sällskapets avdelningskontor i Australien, vilket hade upprättats samma år. En viss fru Barry i Christchurch skaffade sig sex band av Studier i Skriften av en av kolportörerna. Hennes son Bill läste dem år 1909 under en sex veckor lång båtresa till England och förstod att de innehöll sanningen. Många år senare blev hans son Lloyd medlem av Jehovas vittnens styrande krets.

En av de nitiska medarbetarna på den tiden var Ed Nelson, som inte var känd för att vara speciellt taktfull men som i 50 år ägnade hela sin tid åt att sprida budskapet om Riket över hela Nya Zeeland, från norr till söder. Efter några år fick han sällskap av Frank Grove, som kompenserade sin dåliga syn genom att öva upp minnet och som också tjänade som pionjär i över 50 år, ända till sin död.

Jorden runt för att främja predikandet av de goda nyheterna

År 1911/1912 gjordes en speciell ansträngning att hjälpa människor i Orienten. Internationella Bibelstudiesällskapet sände en kommitté på sju medlemmar, som under ledning av C. T. Russell skulle undersöka förhållandena på ort och ställe. Vart de än kom förkunnade de om Guds uppsåt att skänka mänskligheten välsignelser genom det messianska kungariket. Ibland hade de bara några få åhörare, men i Filippinerna och i Indien var det tusentals som lyssnade till dem. De understödde inte den då populära kampanjen i kristenheten att samla in pengar till en omvändelse av hela världen. De lade märke till att kristenhetens missionärer i första hand gick in för att främja världslig utbildning. Men broder Russell var övertygad om att det som människor behövde var ”evangeliet om Guds kärleksfulla anordning af Messias’ kommande rike”. Bibelforskarna förväntade inte att kunna omvända hela världen, utan de insåg genom sitt studium av Bibeln att deras uppgift då bestod i att vittna och att detta skulle tjäna till att samla ”de få utvalda från alla folk, släkter, stammar och tungomål till medlemskap i hans [Kristi] brudeklass, att de må sitta med honom på hans tron under de ett tusen åren och medverka uti att upplyfta [människo]släktet som ett helt”.a — Upp. 5:9, 10; 14:1—5.

Efter att ha besökt Japan, Kina, Filippinerna och andra länder avverkade kommitténs medlemmar en sträcka på ytterligare 640 mil i Indien. Några indier hade läst Sällskapets litteratur och i brev uttryckt sin uppskattning av den redan år 1887. Alltsedan år 1905 hade en ung man, som hade träffat broder Russell och lärt känna sanningen under sin studietid i Amerika, predikat bland den tamiltalande befolkningen. Den här unge mannen hjälpte till med att bilda ungefär 40 bibelstudiegrupper i södra Indien. Men sedan han hade predikat för andra blev han själv underkänd, eftersom han inte höll fast vid kristna normer. — Jämför 1 Korinthierna 9:26, 27.

Ungefär samtidigt hade A. J. Joseph i Travancore (Kerala) skrivit och ställt en fråga till en framstående adventist, och denne hade som svar på frågan sänt honom ett band av Studier i Skriften. Här fann han tillfredsställande bibelenliga svar på sina frågor angående treenigheten. Snart gick han och andra medlemmar i familjen ut till risfälten och kokosplantagerna i södra Indien och talade med andra om sin nyvunna tro. Efter broder Russells besök år 1912 började broder Joseph i heltidstjänsten. Han gick till fots eller färdades med tåg, oxkärra och pråm för att sprida biblisk litteratur. När han höll offentliga föredrag, blev han ofta avbruten av präster och deras anhängare. I Kundara fick en ”kristen” präst sina anhängare att avbryta ett sådant möte och kasta dynga på broder Joseph. En inflytelserik hindu som hörde oväsendet kom dit och undrade vad som stod på. Han frågade prästen om han följde det exempel Kristus gav de kristna eller om hans handlingssätt inte snarare liknade fariséernas på Jesu tid. Prästen drog sig tillbaka.

Innan kommittén hade fullbordat den fyra månader långa resan jorden runt, hade broder Russell utsett R. R. Hollister till att vara Sällskapets representant i Orienten och sörja för att budskapet om Guds kärleksfulla anordning med det messianska kungariket blev förkunnat för folken där. Speciella traktater framställdes på tio språk, och miljontals traktater spreds i Indien, Kina, Japan och Korea av inhemska utdelare. Böcker blev sedan översatta till fyra av dessa språk för att de som visade intresse skulle få ytterligare andlig föda. Här var ett vidsträckt fält, och mycket återstod att göra. Men det som hade uträttats ditintills var verkligen häpnadsväckande.

Ett imponerande vittnesbörd

Innan första världskriget bröt ut, hade ett omfattande vittnesbörd avgetts över hela världen. Broder Russell hade gjort föredragsresor till hundratals städer i Förenta staterna och Canada, gjort upprepade resor till Europa och hållit föredrag i Panamá, på Jamaica och på Cuba samt i de större städerna i Orienten. Tiotusentals människor hade personligen hört hans medryckande bibliska föredrag och lyssnat till hur han offentligt med Bibelns hjälp hade besvarat frågor, som ställts av både vänner och fiender. Mycket intresse väcktes på det sättet, och tusentals dagstidningar i Amerika, Europa, Sydafrika och Australien införde regelbundet broder Russells predikningar. Bibelforskarna hade spridit miljoner böcker och hundratals miljoner traktater och andra tryckalster på 35 språk.

Broder Russell hade onekligen en mycket framträdande roll, men det var inte bara han som predikade. Också andra, som var spridda över hela jordklotet, höjde unisont sina röster som vittnen för Jehova och hans Son, Jesus Kristus. De som gjorde det var inte allesammans offentliga talare. De kom från alla samhällsställningar, och de använde alla tillgängliga, lämpliga medel för att sprida de goda nyheterna.

I januari 1914, knappt ett år innan hedningarnas tider skulle utlöpa, lanserades ytterligare ett sätt att avge ett omfattande vittnesbörd. Det var ”Skapelsedramat i bilder”, som på ett nytt och modernt sätt framhöll Guds uppsåt med jorden. Det skedde med hjälp av vackert handmålade ljusbilder och film, som hade synkroniserats med ljud. Tidningspressen i Förenta staterna rapporterade att det varje vecka var hundratusentals människor i hela landet som såg ”Skapelsedramat”. Efter det första året hade nästan åtta miljoner människor i Förenta staterna och Canada sett föreställningarna. I London fylldes operahuset och Royal Albert Hall till bristningsgränsen av stora folkskaror som kom för att se förevisningen, som bestod av fyra delar om två timmar vardera. Inom ett halvår hade över 1.226.000 varit närvarande vid föreställningar i 98 städer på de brittiska öarna. I Tyskland och Schweiz visades ”Skapelsedramat” för fulla hus. Det sågs också av stora skaror i Skandinavien och i Stillahavsområdet.

Ett utomordentligt och intensivt vittnesbörd blev verkligen avgivet över hela världen under de första årtiondena av Jehovas vittnens nutida historia! Men det var bara början.

I början av 1880-talet tog bara några hundra aktiv del i att sprida Bibelns sanning. År 1914 var det enligt tillgängliga rapporter 5.100 som tog del i arbetet. Andra kan sporadiskt ha delat ut traktater. Arbetarna var förhållandevis få.

Denna lilla skara evangelieförkunnare hade redan mot slutet av år 1914 på olika sätt utbrett förkunnandet om Guds kungarike till 68 länder. Och i 30 av dessa länder hade deras arbete som predikare och undervisare av Guds ord fått en relativt fast grund.

Innan hedningarnas tider utlöpte hade miljoner böcker och hundratals miljoner traktater blivit spridda. År 1913 införde dessutom 2.000 dagstidningar regelbundet C. T. Russells predikningar, och under år 1914 såg över 9.000.000 personer på tre kontinenter ”Skapelsedramat i bilder”.

Ett fantastiskt vittnesbörd hade verkligen blivit avgivet! Men det var mycket mer som skulle uträttas.

[Fotnoter]

[Karta/Bild på sidan 405]

C. T. Russell höll bibliska föredrag i över 300 städer (i de områden som är markerade med punkter) i Nordamerika och i det karibiska området — i många av dem 10 till 15 gånger

[Karta]

(Se publikationen)

[Karta på sidan 407]

(Se publikationen)

Russells predikofärder till Europa, vanligtvis via England

1891

1903

1908

1909

1910 (två gånger)

1911 (två gånger)

1912 (två gånger)

1913

1914

[Karta/Bild på sidan 408]

När Andreas Øiseth var övertygad om att han hade funnit sanningen, spred han nitiskt biblisk litteratur i nästan varje del av Norge

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

NORGE

Polcirkeln

[Karta/Bild på sidan 409]

Adolf Weber, en ödmjuk trädgårdsmästare, spred de goda nyheterna från Schweiz till andra länder i Europa

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

BELGIEN

TYSKLAND

SCHWEIZ

ITALIEN

FRANKRIKE

[Karta/Bild på sidan 413]

Bellona Ferguson i Brasilien — ”ingen är för långt borta för att nås”

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

BRASILIEN

[Karta på sidan 415]

(För formaterad text, se publikationen)

ALASKA

CANADA

GRÖNLAND

SAINT PIERRE OCH MIQUELON

AMERIKAS FÖRENTA STATER

BERMUDA

BAHAMAS

TURKS- OCH CAICOSÖARNA

CUBA

MEXICO

BELIZE

JAMAICA

HAITI

DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

PUERTO RICO

CAYMANÖARNA

GUATEMALA

EL SALVADOR

HONDURAS

NICARAGUA

COSTA RICA

PANAMÁ

VENEZUELA

GUYANA

SURINAM

FRANSKA GUAYANA

COLOMBIA

ECUADOR

PERU

BRASILIEN

BOLIVIA

PARAGUAY

CHILE

ARGENTINA

URUGUAY

FALKLANDSÖARNA

JUNGFRUÖARNA (USA)

JUNGFRUÖARNA (STORBR.)

ANGUILLA

SAINT MARTIN

SABA

SAINT EUSTATIUS

SAINT KITTS

NEVIS

ANTIGUA

MONTSERRAT

GUADELOUPE

DOMINICA

MARTINIQUE

SAINT LUCIA

SAINT VINCENT

BARBADOS

GRENADA

TRINIDAD OCH TOBAGO

ARUBA

BONAIRE

CURAÇAO

ATLANTEN

KARIBISKA HAVET

STILLA HAVET

[Karta på sidorna 416, 417]

(För formaterad text, se publikationen)

GRÖNLAND

SVERIGE

ISLAND

NORGE

FÄRÖARNA

FINLAND

RYSSLAND

ESTLAND

LETTLAND

LITAUEN

VITRYSSLAND

UKRAINA

MOLDAVIEN

GEORGIEN

ARMENIEN

AZERBAJDZJAN

TURKMENISTAN

UZBEKISTAN

KAZAKSTAN

TADJIKISTAN

KIRGISISTAN

POLEN

TYSKLAND

NEDERLÄNDERNA

DANMARK

STORBRITANNIEN

IRLAND

BELGIEN

LUXEMBURG

LIECHTENSTEIN

SCHWEIZ

TJECKOSLOVAKIEN

ÖSTERRIKE

UNGERN

RUMÄNIEN

JUGOSLAVIEN

SLOVENIEN

KROATIEN

BOSNIEN-HERCEGOVINA

BULGARIEN

ALBANIEN

ITALIEN

GIBRALTAR

SPANIEN

PORTUGAL

MADEIRA

MAROCKO

VÄST-SAHARA

SENEGAL

ALGERIET

LIBYEN

EGYPTEN

LIBANON

ISRAEL

CYPERN

SYRIEN

TURKIET

IRAK

IRAN

BAHRAIN

KUWAIT

JORDANIEN

SAUDIARABIEN

QATAR

FÖRENADE ARABEMIRATEN

OMAN

YEMEN

DJIBOUTI

SOMALIA

ETIOPIEN

SUDAN

TCHAD

NIGER

MALI

MAURETANIEN

GAMBIA

GUINEA-BISSAU

SIERRA LEONE

LIBERIA

CÔTE D’IVOIRE

GHANA

TOGO

BENIN

EKVATORIAL-GUINEA

SANKT HELENA

GUINEA

BURKINA FASO

NIGERIA

CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN

KAMERUN

SÃO TOMÉ

KONGO

GABON

ZAIRE

ANGOLA

ZAMBIA

NAMIBIA

BOTSWANA

SYDAFRIKA

LESOTHO

SWAZILAND

MOÇAMBIQUE

MADAGASKAR

RÉUNION

MAURITIUS

RODRIGUES

ZIMBABWE

MAYOTTE

KOMORERNA

SEYCHELLERNA

MALAWI

TANZANIA

BURUNDI

RWANDA

UGANDA

FRANKRIKE

PAKISTAN

AFGHANISTAN

NEPAL

BHUTAN

MYANMAR

BANGLADESH

INDIEN

SRI LANKA

GREKLAND

MALTA

TUNISIEN

KENYA

ATLANTEN

INDISKA OCEANEN

ALASKA

MONGOLIET

NORDKOREA

JAPAN

SYDKOREA

KINA

MACAO

TAIWAN

HONGKONG

LAOS

THAILAND

VIETNAM

KAMBODJA

FILIPPINERNA

BRUNEI

MALAYSIA

SINGAPORE

INDONESIEN

SAIPAN

ROTA

GUAM

YAP

BELAU

CHUUK

POHNPEI

KOSRAE

MARSHALLÖARNA

NAURU

PAPUA NYA GUINEA

AUSTRALIEN

NYA ZEELAND

NORFOLKÖN

NYA KALEDONIEN

WALLIS- OCH FUTUNAÖARNA

VANUATU

TUVALU

FIJI

KIRIBATI

TOKELAUÖARNA

HAWAII

VÄSTRA SAMOA

AMERIKANSKA SAMOA

NIUE

TONGA

COOKÖARNA

TAHITI

SALOMONÖARNA

STILLA HAVET

INDISKA OCEANEN

[Karta/Bild på sidan 421]

A. J. Joseph från Indien med sin dotter Gracie, som tjänade som Gileadutbildad missionär

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

INDIEN

[Bild på sidan 411]

Hermann Herkendell och hans nyblivna hustru gjorde en flera månader lång bröllopsresa i Ryssland för att predika för den tysktalande delen av befolkningen

[Bild på sidan 412]

Kolportörer i England och Skottland försökte ge alla en möjlighet att få ett vittnesbörd; också deras barn hjälpte till att dela ut traktater

[Bild på sidan 414]

E. J. Coward spred nitiskt Bibelns sanning i det karibiska området

[Bild på sidan 418]

Frank Grove (till vänster) och Ed Nelson (här fotograferade tillsammans med sina hustrur) ägnade båda mer än 50 år åt att som heltidstjänare sprida Rikets budskap över hela Nya Zeeland

[Bild på sidan 420]

C. T. Russell och sex av hans medarbetare gjorde år 1911/1912 en resa jorden runt för att främja predikandet av de goda nyheterna

Kapitel 22

Del 2 – Vittnen till jordens mest avlägsna del

Arbetet med att förkunna om Guds kungarike från år 1914 till år 1935 skildras på sidorna 423—443. Jehovas vittnen pekar på året 1914 som det år då Jesus Kristus blev uppsatt på tronen som himmelsk kung med myndighet över nationerna. När Jesus var på jorden, förutsade han att budskapet om Riket skulle bli predikat över hela världen trots intensiv förföljelse och att detta skulle utgöra en del av tecknet på hans närvaro som regerande kung i Guds rike. Vad var det egentligen som hände åren efter 1914?

FÖRSTA världskriget fick snabbt Europa i sitt grepp år 1914. Sedan blev så många länder indragna i kriget att det kom att omfatta omkring 90 procent av världens befolkning. Hur påverkades Jehovas tjänares predikoarbete av kriget och dess följder?

De mörka åren under första världskriget

Under de första krigsåren kunde verksamheten fortsätta utan några större hinder, utom i Tyskland och Frankrike. Traktater spreds obehindrat på många platser, och man fortsatte att visa ”Skapelsedramat i bilder”, även om det skedde i betydligt mindre skala efter år 1914. När krigshysterin tilltog i styrka, lät prästerskapet i Brittiska Västindien sprida ut ryktet att E. J. Coward, som representerade Sällskapet Vakttornet, var tysk spion, och han blev därför utvisad. När boken Den fullbordade hemligheten började spridas år 1917, bredde motståndet ut sig.

Människor i allmänhet var mycket ivriga att skaffa sig boken. Sällskapets ursprungliga beställning hos tryckeriet fick mer än tiodubblas på bara några månader. Men kristenhetens präster var rasande över att deras falska läror blev avslöjade. De utnyttjade krigshysterin och anmälde bibelforskarna hos myndigheterna. Överallt i Förenta staterna blev män och kvinnor som spred bibelforskarnas litteratur utsatta för pöbelangrepp, och några blev tjärade och fjädrade. I Canada gjordes husundersökningar, och de som hade vissa publikationer utgivna av International Bible Students Association dömdes till höga böter eller till fängelse. Men Thomas J. Sullivan, som då befann sig i Port Arthur i Ontario, berättade att när han vid ett tillfälle sattes i fängelse för en natt, tog polismännen där i staden hem exemplar av den förbjudna litteraturen åt sig själva och sina vänner och spred på det sättet hela lagret — mellan 500 och 600 böcker.

Sällskapet Vakttornets högkvarter blev också måltavla för angrepp, och medlemmar av den administrativa staben dömdes till långa fängelsestraff. I fiendernas ögon var det som om bibelforskarna hade fått dödsstöten. Det predikande som hade tilldragit sig allmänhetens uppmärksamhet upphörde nu nästan helt och hållet.

Men också i fängelserna tog bibelforskarna tillfället i akt att tala med andra om Guds uppsåt. När Sällskapets ledande representanter och deras närmaste medarbetare anlände till fängelset i Atlanta i Georgia, blev de till en början förbjudna att predika. Men de samtalade om Bibeln med varandra, och andra drogs till dem på grund av deras sätt och uppförande. Efter några månader gav fängelsedirektören dem i uppdrag att ge andra fångar religionsundervisning. Antalet deltagare ökade, och till slut fick omkring 90 personer del av undervisningen.

Andra lojala kristna fann också olika utvägar att förkunna under krigsåren. Detta ledde ibland till att budskapet om Riket spreds till länder där de goda nyheterna inte hade predikats tidigare. År 1915 skickade en bibelforskare i New York, en colombian, den spanska upplagan av Den gudomliga tidsåldersplanen till en man vid namn Ramón Salgar i Bogotá i Colombia. Efter ungefär ett halvår kom det svar från honom. Han hade studerat boken noggrant, tyckte mycket om den och ville ha 200 exemplar som han kunde dela ut åt andra. Broder J. L. Mayer i Brooklyn i New York skickade ut många exemplar av The Bible Students Monthly (Bibelforskarnas månadsblad) på spanska, många av dem till Spanien. Och när Alfred Joseph, som då befann sig på Barbados, fick ett arbetskontrakt som medförde att han flyttade till Sierra Leone i Västafrika, utnyttjade han möjligheterna där att förkunna de bibliska sanningar som han nyligen hade fått lära sig.

För kolportörerna, som uppsökte människor i hemmen och på arbetsplatserna, var det ofta svårare. Men många kolportörer som begav sig till El Salvador, Honduras och Guatemala var år 1916 flitigt upptagna med att förmedla livgivande sanningar till invånarna där. Vid den här tiden gjorde Fanny Mackenzie, en kolportörsyster av brittisk nationalitet, två resor med båt till Orienten. Hon gjorde uppehåll i Kina, Japan och Korea för att sprida biblisk litteratur och följde sedan upp intresset genom att skriva brev.

Enligt tillgängliga rapporter hade trots allt antalet bibelforskare som tog del i att predika de goda nyheterna år 1918 minskat med 20 procent världen över jämfört med rapporten för år 1914. Skulle de ståndaktigt fortsätta sin tjänst efter den brutala behandling de hade fått utstå under krigsåren?

Återupplivade!

Den 26 mars 1919 blev Sällskapet Vakttornets president och hans medarbetare frigivna från en orättvis inspärrning i fängelse. Man gjorde genast upp planer för att främja det världsvida förkunnandet av de goda nyheterna om Guds kungarike.

Vid ett allmänt konvent i Cedar Point i Ohio i september samma år höll J. F. Rutherford, Sällskapets dåvarande president, ett tal i vilket han underströk att det viktigaste arbetet för Jehovas tjänare var att annonsera Guds messianska kungarikes härliga ankomst.

Det var emellertid inte så många som tog del i arbetet vid den tiden. En del av dem som på grund av fruktan hade ryggat tillbaka år 1918 blev aktiva igen, och ett fåtal nya slöt sig till deras led. Tillgängliga rapporter visar emellertid att det år 1919 fanns endast omkring 5.700 aktiva förkunnare i 43 länder. Men Jesus hade förutsagt: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna.” (Matt. 24:14) Hur skulle det gå till? Det visste bibelforskarna inte, och inte heller visste de hur länge predikandet skulle pågå. Men de som var lojala tjänare åt Gud var villiga och ivriga att fortsätta arbetet. De var övertygade om att Jehova skulle leda utvecklingen i överensstämmelse med sin vilja.

Fyllda av nitälskan för den uppgift som Gud i sitt ord hade förelagt dem skred de till verket. Inom loppet av tre år ökade antalet personer som offentligt förkunnade om Guds kungarike nästan till det tredubbla, enligt tillgängliga rapporter, och jämfört med år 1919 predikade de i ytterligare 15 länder år 1922.

Ett intresseväckande ämne

Vilket spännande budskap de förkunnade — ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” Broder Rutherford hade hållit ett föredrag över det här ämnet år 1918. Det var också titeln på en 128-sidig broschyr som gavs ut år 1920. Under åren 1920—1925 behandlades det här ämnet gång på gång vid offentliga möten runt om i världen på mer än 30 språk, överallt där det fanns talare att tillgå. I stället för att säga att alla goda människor kommer till himlen, som kristenheten lär, riktade man i det här föredraget uppmärksamheten på det hopp som Bibeln ger lydiga människor — evigt liv på en paradisisk jord. (Jes. 45:18; Upp. 21:1—5) I föredraget gavs också uttryck åt övertygelsen att den tid då detta hopp skulle förverkligas var mycket nära.

Föredragen annonserades i tidningar och på affischtavlor. Det var ett intresseväckande ämne. Den 26 februari 1922 hölls föredraget på 121 platser enbart i Tyskland och samlade över 70.000 åhörare. Det var inte ovanligt att tusentals åhörare var församlade på en och samma plats. I Kapstaden i Sydafrika var 2.000 närvarande när föredraget hölls i operahuset. I Kristiania (Oslo) var universitetets aula inte bara fylld till sista plats, utan det stod så många kvar utanför att föredraget fick hållas igen halvannan timme senare — återigen för fullsatt hus.

I Klagenfurt i Österrike sade Richard Heide till sin far: ”Jag tänker gå och höra det där talet, vad folk än säger. Jag vill veta om det bara är en bluff eller om det ligger någon sanning i det!” Det han fick höra gjorde djupt intryck på honom, och snart var han själv, hans syster och föräldrarna upptagna med att tala med andra om det de hade fått lära sig.

Men Bibelns budskap var inte bara till för människor som kom och lyssnade till ett offentligt föredrag. Också andra behövde få höra budskapet — inte bara folk i allmänhet, utan också de politiska och religiösa ledarna. Hur skulle man kunna nå dem?

Kraftfulla resolutioner sprids

Det tryckta ordet var det medel man använde för att nå miljontals människor som tidigare bara ryktesvis hade hört talas om bibelforskarna och det budskap de förkunnade. Åren 1922—1928 avgavs ett mycket effektivt vittnesbörd med hjälp av sju kraftfulla offentliga förklaringar, resolutioner som antogs vid bibelforskarnas årliga konvent. Efter dessa konvent spreds tryckta exemplar av de enskilda resolutionerna, flertalet av dem till ett antal av mellan 45 och 50 miljoner — en enastående bedrift av den lilla skara som då förkunnade om Guds kungarike!

Den resolution som antogs år 1922 var betitlad ”Ett upprop till världens styresmän” — en uppmaning till dem att bevisa sitt påstående att de kunde upprätta fred och välstånd och göra folken lyckliga eller i annat fall erkänna att det bara är Guds kungarike genom hans Messias som kan åstadkomma detta. I Tyskland skickades denna resolution med rekommenderat brev till den landsflyktige tyske kejsaren, till presidenten samt till alla medlemmar av riksdagen, och cirka fyra och en halv miljon exemplar delades ut till allmänheten. I Sydafrika bearbetade Edwin Scott — med litteraturen i en väska på ryggen och med en käpp i handen för att värja sig mot ilskna hundar — 64 städer och delade personligen ut omkring 50.000 exemplar av resolutionen. När präster i holländska reformerta kyrkan i Sydafrika senare besökte sina församlingsbors hem för att ta upp kollekt, var det många som viftade med resolutionen framför ansiktet på prästerna och sade: ”Ni borde läsa den här, så skulle ni inte mer komma hit för att få pengar av oss.”

Den resolution som antogs år 1924, betitlad ”Ecklesiasticismen anklagad”, avslöjade prästerskapets oskriftenliga läror och sedvänjor, påvisade prästernas roll i världskriget och uppmanade människor att studera Bibeln för att själva lära känna de enastående föranstaltningar som Gud har gjort för att välsigna mänskligheten. I Italien måste tryckerierna på den tiden sätta ut sitt namn på allt de tryckte, och de hölls ansvariga för innehållet. Den bibelforskare som hade tillsynen över verksamheten i Italien lämnade ett exemplar av resolutionen till myndigheterna, som granskade resolutionen och utan vidare gav tillstånd till tryckning och spridning av den. Tryckeriet gick också med på att ge ut den. Bröderna i Italien spred 100.000 exemplar. De såg särskilt till att påven och andra höga dignitärer i Vatikanen fick var sitt exemplar.

I Frankrike medförde spridningen av resolutionen en häftig och ofta våldsam reaktion från prästerskapet. En präst i Pommern i Tyskland blev så desperat att han stämde Sällskapet och den broder som hade ansvaret för verksamheten, men han förlorade målet när rätten fick höra hela resolutionen läsas upp. I provinsen Quebec i Canada gick bibelforskarna ut med resolutionen till folks hem under de tidiga morgontimmarna, med start klockan 3, för att inte bli hindrade i arbetet av människor som inte ville att andra skulle lära känna sanningen. Det var spännande tider!

Tacksamma för tillfredsställande svar

Under första världskriget blev många armenier obarmhärtigt bortdrivna från sina hem och sitt hemland. Bara 20 år tidigare hade hundratusentals armenier massakrerats, och andra hade tvingats fly för sitt liv. Några av dessa hade läst Sällskapet Vakttornets publikationer i sitt hemland, men långt fler fick ett vittnesbörd i de länder dit de kom som flyktingar.

Efter alla de svårigheter som de hade fått utstå hade många av dem på allvar börjat fundera över varför Gud tillåter det onda. Hur länge skulle det få fortsätta? När skulle det upphöra? Några av dem uppskattade att få höra de tillfredsställande svar som Bibeln ger. Det bildades snart grupper av armeniska bibelforskare i olika städer i Mellersta Östern. Deras nit för Bibelns sanning påverkade också andras liv. Armenier i Etiopien, Argentina och Förenta staterna tog emot de goda nyheterna och iklädde sig villigt ansvaret att sprida dem vidare till andra. En av dem var Krikor Hatzakortzian, som förkunnade budskapet om Riket som ensam pionjär i Etiopien i mitten av 1930-talet. Vid ett tillfälle, då motståndare hade riktat falska anklagelser mot honom, fick han till och med möjlighet att avge ett vittnesbörd för kejsar Haile Selassie.

Tillbaka till hemlandet med dyrbara sanningar

En brinnande önskan att tala med andra om Bibelns viktiga sanningar fick många att återvända till sitt hemland för att ta del i evangeliseringsarbetet där. De reagerade ungefär på samma sätt som de människor gjorde som hade kommit till Jerusalem från många olika länder år 33 v.t. och som blev troende, när helig ande fick apostlarna och deras medförbundna att tala på många tungomål ”om Guds storslagna gärningar”. (Apg. 2:1—11) De som blev troende i det första århundradet tog sanningen med sig när de återvände till sitt hemland, och det gjorde också dessa nutida lärjungar.

Italienare som hade lärt känna sanningen i Amerika, Belgien och Frankrike flyttade tillbaka till Italien och förkunnade nitiskt budskapet om Riket där de bosatte sig. Kolportörer från den i huvudsak italiensktalande schweiziska kantonen Ticino flyttade också till Italien för att fortsätta arbetet där. Fastän de var så få, hade de snart med förenade ansträngningar predikat i nästan alla de större städerna och i många byar i Italien. De höll inte räkning på hur många timmar de använde i arbetet. De var övertygade om att de förkunnade sanningar som Gud ville att människor skulle få höra, och de arbetade ofta från morgon till kväll för att nå så många som möjligt.

Greker som hade blivit bibelforskare i det närliggande Albanien och ända borta i Amerika tänkte också på sitt hemland. De hade blivit begeistrade när de fått veta att det är oskriftenligt att dyrka ikoner (2 Mos. 20:4, 5; 1 Joh. 5:21), att syndare inte pinas i ett brinnande helvete (Pred. 9:5, 10; Hes. 18:4; Upp. 21:8) och att Guds kungarike är mänsklighetens verkliga och enda hopp (Dan. 2:44; Matt. 6:9, 10). De var ivriga att förmedla dessa sanningar till sina landsmän — personligen eller per brev. Följden blev att grupper av Jehovas vittnen började bildas i Grekland, både på fastlandet och på öarna.

Efter första världskriget flyttade tusentals polacker till Frankrike för att arbeta i kolgruvorna där. De franska församlingarna underlät inte att förkunna för polackerna därför att de talade ett annat språk. De försökte på olika sätt förkunna Bibelns sanningar för dessa gruvarbetare och deras familjer, och de som reagerade gynnsamt på budskapet var snart fler till antalet än de franska förkunnarna. När 280 av dessa polacker tvingades återvända till Polen år 1935 på grund av en förvisningsorder från myndigheterna, bidrog detta bara till att budskapet om Riket blev ännu mer predikat där. År 1935 fanns det 1.090 förkunnare av Guds kungarike som tog del i vittnandet i Polen.

Andra följde uppmaningen att lämna sitt hemland för att börja tjäna på utländska fält.

Nitiska europeiska evangelieförkunnare hjälper till på utländska fält

Tack vare internationellt samarbete fick de baltiska staterna (Estland, Lettland och Litauen) höra de hjärtevärmande sanningarna om Guds kungarike. Under 1920- och 1930-talen avgav nitiska bröder och systrar från Danmark, England, Finland och Tyskland ett omfattande vittnesbörd i det här området. De spred mycket litteratur, och tusentals människor kom för att höra de bibliska föredrag som hölls. Regelbundna radiosändningar från Estland med bibliska program på flera språk kunde till och med höras i det dåvarande Sovjetunionen.

Villiga förkunnare lämnade på 1920- och 1930-talen Tyskland för att börja tjäna i andra länder, till exempel Belgien, Bulgarien, Frankrike, Jugoslavien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Tjeckoslovakien och Österrike. En av dem var Willy Unglaube. Efter att ha tjänat en tid vid Betel i Magdeburg i Tyskland fortsatte han att utföra olika uppdrag som heltidsförkunnare i Frankrike, Algeriet, Spanien, Singapore, Malaysia och Thailand.

När ett rop om hjälp kom från Frankrike på 1930-talet, visade kolportörer i Storbritannien att de insåg att det kristna uppdraget att predika inte bara krävde att de utförde evangeliseringsarbete i sitt eget land, utan också i andra delar av världen. (Mark. 13:10) John Cooke var en av de nitiska förkunnare som hörsammade den makedoniska kallelsen. (Jämför Apostlagärningarna 16:9, 10.) Under de följande 60 åren utförde han olika tjänsteuppdrag i Frankrike och Spanien, på Irland, i Portugal, Angola, Moçambique och Sydafrika. Hans bror Eric sade upp sig från sitt arbete vid Barclay’s Bank och tog tillsammans med John del i heltidstjänsten i Frankrike. Senare tjänade han också i Spanien och på Irland och var missionär i Syd-Rhodesia (nu Zimbabwe) och Sydafrika.

I maj 1926 tackade George Wright och Edwin Skinner från England ja till en inbjudan att hjälpa till med att utvidga Rikets verk i Indien. Deras distrikt var enormt stort! Det omfattade hela Afghanistan, Burma (nu Myanmar), Ceylon (nu Sri Lanka), Indien och Persien (nu Iran). När de anlände till Bombay, möttes de av monsunregnet. Men de var inte överdrivet bekymrade om personlig komfort eller bekvämlighet, utan gav sig snart i väg till avsides belägna orter i landet för att söka upp de bibelforskare man kände till och uppmuntra dem. De spred också stora mängder litteratur för att väcka andra människors intresse. De arbetade ivrigt och målmedvetet. År 1928 anordnade de 54 förkunnarna i Travancore (Kerala) i södra Indien 550 offentliga möten, som besöktes av omkring 40.000. År 1929 flyttade ytterligare fyra pionjärer från Storbritannien till Indien för att hjälpa till med arbetet. Och år 1931 anlände ytterligare tre till Bombay från England. Gång på gång reste de ut till olika delar av detta väldiga land och spred litteratur, inte bara på engelska, utan också på de indiska språken.

Men vad hände i Östeuropa vid den här tiden?

En andlig skörd

Sanningens säd hade såtts i Östeuropa före första världskriget, och en del korn hade slagit rot. År 1908 hade Andrásné Benedek, en ödmjuk ungerska, återvänt till Österrike-Ungern för att tala med andra om det hon hade lärt sig. Två år senare hade också Károly Szabó och József Kiss kommit tillbaka till Österrike-Ungern, och de förkunnade Bibelns sanning framför allt i de områden som senare blev kända som Rumänien och Tjeckoslovakien. Trots våldsamt motstånd från det uppretade prästerskapet bildades flera studiegrupper, och ett omfattande vittnesbörd avgavs. Andra slöt sig till dem och började offentligt bekänna sin tro, och år 1935 hade antalet förkunnare av Guds kungarike ökat till 348 i Ungern.

Rumänien blev nästan dubbelt så stort som tidigare, när segerherrarna efter första världskriget drog upp de nya gränserna på Europakartan. Inom detta utvidgade land fanns det år 1920, enligt tillgängliga rapporter, omkring 150 grupper av bibelforskare, till vilka omkring 1.700 personer var anslutna. Vid firandet av Herrens kvällsmåltid följande år tog närmare 2.000 del av åminnelseemblemen och angav därigenom att de bekände sig tillhöra skaran av Kristi med anden smorda bröder. Detta antal ökade dramatiskt under de följande fyra åren. År 1925 var 4.185 personer närvarande vid Åminnelsen, och som brukligt var på den tiden tog säkert de flesta del av emblemen. Men de skulle allesammans få sin tro prövad. Skulle de visa sig vara äkta ”vete” eller bara en efterhärmning? (Matt. 13:24—30, 36—43) Skulle de verkligen ta del i det förkunnararbete som Jesus hade befallt sina efterföljare att utföra? Skulle de hålla ut i detta arbete trots intensivt motstånd? Skulle de vara trogna, även om andra lade i dagen en anda som liknade Judas Iskariots?

Rapporten för år 1935 visar att det inte var alla som hade det slag av tro som gjorde det möjligt för dem att uthärda. Det året var det bara 1.188 som tog del i förkunnararbetet i Rumänien, trots att mer än dubbelt så många då tog del av åminnelseemblemen. Men de trogna var flitigt verksamma i Herrens tjänst. De delgav andra ödmjuka människor de bibliska sanningar som hade skänkt dem själva så stor glädje. De gjorde det i första hand genom att sprida litteratur. Under åren 1924—1935 hade de redan lämnat mer än 800.000 böcker och broschyrer, förutom traktater, till intresserade personer.

Hur var det då i Tjeckoslovakien, som hade blivit en nation år 1918 efter Österrike-Ungerns sammanbrott? Här bidrog ett ännu intensivare predikande till den andliga skörden. I början hade det predikats på ungerska, ryska, rumänska och tyska. Men år 1922 återvände ett antal bibelforskare från Amerika för att ägna uppmärksamhet åt den slovakisktalande befolkningen, och följande år började ett äkta par från Tyskland koncentrera sig på det tjeckiska distriktet. Sammankomster hölls regelbundet, och även om de var små, bidrog de till att uppmuntra och förena bröderna. Sedan församlingarna år 1927 hade blivit bättre organiserade för evangeliseringsarbetet från hus till hus, blev tillväxten mer markant. År 1932 hölls det ett internationellt konvent i Prag med omkring 1.500 deltagare från Tjeckoslovakien och kringliggande länder, och det blev en kraftig stimulans för arbetet. Dessutom såg stora skaror en fyratimmarsversion av ”Skapelsedramat i bilder”, som visades över hela landet. På bara tio år spreds över 2.700.000 bibliska tryckalster bland de olika språkgrupperna i landet. Allt detta andliga planterande, odlande och vattnande bidrog till en skörd, som 1.198 förkunnare av Guds kungarike tog del i år 1935.

Jugoslavien (som först kallades Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike) hade bildats när Europakartan ändrades efter första världskriget. Redan år 1923 rapporterades det att en grupp bibelforskare förkunnade i Belgrad. Längre fram visades ”Skapelsedramat i bilder” för stora skaror runt om i landet. När Jehovas vittnen utsattes för svår förföljelse i Tyskland, flyttade många tyska pionjärer till Jugoslavien. Utan tanke på personlig komfort drog de ut till de mest avlägsna delarna av detta bergiga land för att predika där. Andra tyska pionjärer begav sig till Bulgarien. Ansträngningar gjordes också att predika de goda nyheterna i Albanien. I alla dessa länder såddes sanningens säd. En del korn bar frukt. Men först många år senare var tiden inne för en större skörd.

Längre söderut, på den afrikanska kontinenten, spreds också de goda nyheterna av människor som djupt uppskattade privilegiet att få vara vittnen för den Högste.

Andligt ljus lyser i Västafrika

Omkring sju år efter det att en bibelforskare från Barbados hade kommit till Västafrika till följd av ett arbetskontrakt skrev han till Sällskapet Vakttornets kontor i New York och berättade att ganska många människor visade intresse för Bibeln. Några månader senare, den 14 april 1923, kom W. R. Brown, som hade tjänat på Trinidad, till Freetown i Sierra Leone tillsammans med sin familj. Det var broder Rutherford som hade uppmanat honom att flytta.

Det planerades genast att broder Brown skulle hålla ett föredrag i Wilberforce Memorial Hall. Den 19 april var omkring 500 närvarande, däribland så gott som samtliga präster i Freetown. Följande söndag höll han ett nytt föredrag. Ämnet var ett som C. T. Russell ofta hade talat över — ”Till helvetet och åter! Hvilka äro där?” Under sina föredrag brukade broder Brown visa åhörarna bibelcitat med hjälp av ljusbilder. När han talade, sade han ofta: ”Det är inte Brown som säger det, utan Bibeln.” Han kom därför att bli känd som ”Bibel-Brown”. Till följd av hans logiska, på Bibeln grundade framställningar begärde en del framträdande kyrkomedlemmar sitt utträde ur kyrkan och började tjäna Jehova.

Broder Brown gjorde vidsträckta resor för att sätta i gång predikoarbetet i andra områden. I detta syfte höll han otaliga bibliska föredrag och spred stora mängder litteratur och uppmuntrade andra att göra detsamma. I sitt evangeliseringsarbete kom han till Guldkusten (nu Ghana), Liberia, Gambia och Nigeria. Från Nigeria förde andra budskapet om Riket vidare till Benin (då Dahomey) och Kamerun. Broder Brown visste att folk i allmänhet inte hade mycket till övers för det som de kallade ”den vite mannens religion”, och i Glover Memorial Hall i Lagos talade han därför om hur kristenhetens religion hade kommit till korta. Efter mötet skaffade sig de entusiastiska åhörarna 3.900 böcker för egen räkning och för att dela med sig åt andra.

När broder Brown kom till Västafrika, var det bara en handfull människor där som hade hört budskapet om Riket. När han reste därifrån 27 år senare, fanns det gott och väl 11.000 aktiva vittnen för Jehova i detta område. Falska religiösa läror hade avslöjats; den sanna tillbedjan hade slagit rot och spred sig snabbt.

Längs Afrikas östkust

Redan i början av 1900-talet hade några av C. T. Russells publikationer spridits i den sydöstra delen av Afrika av personer som hade godtagit en del av det som stod i böckerna men som sedan hade blandat upp det med sina egna filosofier. Följden blev att det uppstod ett antal så kallade Vakttornsrörelser, som inte hade något som helst samband med Jehovas vittnen. Några av dem var politiskt orienterade och skapade oro bland de infödda afrikanerna. Dessa gruppers dåliga rykte lade i många år hinder i vägen för Jehovas vittnens arbete.

Många afrikaner kunde emellertid se skillnaden mellan det som var sant och det som var falskt. Kringvandrande arbetare förde de goda nyheterna om Guds kungarike till närliggande länder och förkunnade dem för människor som talade afrikanska språk. Den engelsktalande befolkningen i sydöstra Afrika fick i allmänhet höra budskapet via kontakter med Sydafrika. Men i vissa länder kunde europeiska vittnen inte predika bland afrikanska språkgrupper på grund av starkt motstånd från officiellt håll, ett motstånd som kristenhetens prästerskap stod bakom. Trots detta fick sanningen allt större spridning, även om många av dem som visade intresse för Bibelns budskap behövde ytterligare hjälp för att på rätt sätt kunna tillämpa det de fick lära.

En del fördomsfria myndighetspersoner godtog inte utan vidare de illvilliga anklagelser som kristenhetens prästerskap riktade mot Jehovas vittnen. Så förhöll det sig till exempel med en polismästare i Nyasaland (nu Malawi), som under förklädnad besökte de infödda vittnenas möten för att själv ta reda på vad slags människor de var. Han fick ett mycket gott intryck. När myndigheterna gav Sällskapet tillstånd att ha en stationär europeisk representant i landet, skickades Bert McLuckie och sedan hans bror Bill dit i mitten av 1930-talet. De höll kontakt med polisen och distriktskommissarierna, så att dessa myndighetspersoner skulle ha klart för sig vad verksamheten gick ut på och inte förväxla Jehovas vittnen med några rörelser som med orätt använde namnet Vakttornet. Tillsammans med Gresham Kwazizirah, en mogen inhemsk broder, arbetade de samtidigt tålmodigt med att hjälpa de hundratals människor som ville sluta sig till församlingarna att inse att sexuell omoraliskhet, alkoholmissbruk och vidskepelse inte hör hemma i Jehovas vittnens liv. — 1 Kor. 5:9—13; 2 Kor. 7:1; Upp. 22:15.

År 1930 fanns det bara omkring hundra Jehovas vittnen i hela södra Afrika. De hade ett distrikt som grovt räknat omfattade hela Afrika söder om ekvatorn och även vissa områden norr därom. Det behövdes verkliga pionjärer för att bearbeta detta enorma distrikt med budskapet om Riket. Frank och Gray Smith var pionjärer av det rätta slaget.

Från Kapstaden reste de med båt nära 500 mil i nordostlig riktning och fortsatte sedan med bil i fyra dagar på knaggliga vägar för att komma fram till Nairobi i Kenya (i Brittiska Östafrika). På mindre än en månad spred de 40 kartonger biblisk litteratur. Men under återresan dog Frank tragiskt nog i malaria. Trots detta företog Robert Nisbet och David Norman en kort tid därefter en ny resa — den här gången med 200 kartonger litteratur — för att predika för så många som möjligt i Kenya och Uganda samt även i Tanganyika och på Zanzibar (båda nu Tanzania). Under andra liknande expeditioner spreds budskapet om Riket till öarna Mauritius och Madagaskar i Indiska oceanen och till Sankt Helena i Atlanten. Sanningens säd såddes, men på många platser tog det tid innan den började gro och växa.

Redan år 1925 bredde predikandet av de goda nyheterna ut sig från Sydafrika till Basutoland (nu Lesotho), Bechuanaland (nu Botswana) och Swaziland. När pionjärer omkring åtta år senare återigen predikade i Swaziland, gav kung Sobhuza II dem ett kungligt mottagande. Han samlade sin personliga livvakt på hundra krigare, lyssnade till ett grundligt vittnesbörd och skaffade sig sedan alla de Sällskapets publikationer som bröderna hade med sig.

Undan för undan ökade antalet Jehovas vittnen i den här delen av det världsvida fältet. Andra slöt sig till de få som hade varit banbrytare för arbetet i Afrika i början av seklet, och år 1935 fanns det på den afrikanska kontinenten 1.407 personer som rapporterade att de hade tagit del i arbetet med att förkunna om Guds kungarike. Många av dem var bosatta i Sydafrika och Nigeria. Andra stora grupper som bekände sig vara Jehovas vittnen fanns i Nyasaland (nu Malawi), Nord-Rhodesia (nu Zambia) och Syd-Rhodesia (nu Zimbabwe).

Under samma period ägnade man också uppmärksamhet åt spansk- och portugisisktalande länder.

De spanska och portugisiska fälten bearbetas

Medan första världskriget ännu pågick började The Watch Tower utges på spanska. I tidskriften fanns adressen till ett kontor i Los Angeles i Kalifornien, vilket hade upprättats för att ta hand om det spansktalande fältet. Bröder från det kontoret var till stor hjälp för intresserade personer både i Förenta staterna och i länder söderut.

Juan Muñiz, som hade blivit en Jehovas tjänare år 1917, uppmuntrades år 1920 av broder Rutherford att lämna Förenta staterna och återvända till sitt hemland, Spanien, för att organisera arbetet med att predika om Guds kungarike där. Resultaten blev emellertid begränsade, inte på grund av bristande nit från hans sida, utan därför att han hela tiden hade polisen i hälarna. Efter några år blev han därför förflyttad till Argentina.

I Brasilien fanns det redan några få tillbedjare av Jehova som predikade. Åtta ödmjuka sjömän hade lärt känna sanningen när de hade landpermission i New York. I början av år 1920 var de tillbaka i Brasilien och ivrigt verksamma med att förkunna Bibelns budskap för andra.

År 1923 sändes kanadensaren George Young till Brasilien. Han bidrog i hög grad till att stimulera arbetet där. Med hjälp av tolk höll han många offentliga föredrag, i vilka han visade vad Bibeln säger om de dödas tillstånd, avslöjade att spiritism är demonism och förklarade att det är Guds uppsåt att välsigna alla jordens familjer. Det som gjorde hans föredrag särskilt övertygande var att han ibland med hjälp av ljusbilder visade de aktuella bibeltexterna på en duk, så att åhörarna kunde se dem på sitt eget språk. Medan han var i Brasilien fick Bellona Ferguson från São Paulo äntligen tillfälle att bli döpt tillsammans med fyra av sina barn. Det hade hon väntat på i 25 år. Några av dem som omfattade sanningen ställde sig sedan till förfogande för att hjälpa till med att översätta litteraturen till portugisiska. Snart fanns det en hel del publikationer på det språket.

År 1924 reste broder Young vidare från Brasilien till Argentina, där han ordnade med att 300.000 tryckalster på spanska delades ut gratis i 25 av de större städerna. Samma år reste han också till Chile, Peru och Bolivia för att sprida traktater.

Snart var George Young på väg till ett nytt distrikt. Den här gången gällde det Spanien och Portugal. Sedan den brittiske ambassadören hade presenterat honom för de lokala myndigheterna, kunde han ordna så att broder Rutherford fick möjlighet att hålla föredrag i Barcelona och Madrid samt i Lissabon. Efter dessa föredrag var det sammanlagt över 2.350 personer som lämnade in namn och adress och ville ha ytterligare upplysningar. Talet publicerades sedan i en av Spaniens stora dagstidningar och skickades även i traktatform per post till personer runt om i landet. Det återgavs också i portugisisk press.

På det här sättet nådde budskapet långt utanför Spaniens och Portugals gränser. I slutet av år 1925 hade de goda nyheterna nått ut till Kap Verde-öarna, Madeira, Portugisiska Östafrika (nu Moçambique), Portugisiska Västafrika (nu Angola) och öar i Indiska oceanen.

Följande år trycktes den kraftfulla resolutionen ”Ett vittnesbörd till världens styresmän” i den spanska tidningen La Libertad. Radiosändningar, spridning av böcker, broschyrer och traktater samt visningar av ”Skapelsedramat i bilder” bidrog till att ett stort vittnesbörd avgavs. År 1932 hörsammade ett antal engelska pionjärer uppmaningen att hjälpa till på det här fältet, och de bearbetade systematiskt stora delar av Spanien med biblisk litteratur, tills spanska inbördeskriget tvingade dem att ge sig av.

Under tiden hade broder Muñiz kommit till Argentina och genast satt i gång med att predika. Han försörjde sig genom att reparera klockor. Förutom att han tjänade i Argentina intresserade han sig också för Chile, Paraguay och Uruguay. På hans anmodan kom några bröder från Europa för att predika för den tysktalande befolkningen. Många år senare berättade Carlos Ott att de började dagens tjänst klockan 4 på morgonen med att sticka in traktater under varje dörr i ett område. Senare samma dag besökte de hemmen för att avge ett grundligare vittnesbörd och erbjuda de intresserade mer biblisk litteratur. De som tog del i heltidstjänsten spred ut sig över landet från Buenos Aires. Först följde de järnvägslinjerna, som likt spretande fingrar strålade ut från huvudstaden hundratals kilometer in i landet, och sedan använde de alla andra tänkbara transportmedel. De hade det mycket knappt materiellt sett och fick utstå svåra strapatser, men de var rika i andligt avseende.

En av dessa nitiska förkunnare i Argentina var greken Nicolás Argyrós. I början av år 1930 hade han fått tag i en del av Sällskapet Vakttornets litteratur, och det var särskilt en broschyr som gjorde intryck på honom, broschyren med titeln Helvetet och med undertitlarna ”Vad är det? Vilka äro där? Kunna de komma ut?” Han blev förvånad över att den här broschyren inte innehöll några beskrivningar av syndare som pinades i eld. Vilken överraskning för honom, när han insåg att läran om ett brinnande helvete var en religiös lögn som hade uppfunnits för att skrämma människor, precis som den hade skrämt honom! Han började genast tala med andra om sanningen — först med greker, och sedan med andra, allteftersom hans spanska förbättrades. Varje månad ägnade han mellan 200 och 300 timmar åt att förkunna de goda nyheterna för andra. Till fots och med hjälp av de transportmedel som stod till buds spred han Bibelns sanningar i 14 av Argentinas 22 provinser. När han färdades från plats till plats, sov han hos gästfria människor som erbjöd honom en säng, men ofta under bar himmel eller rentav i ett stall med en åsna som väckarklocka!

En annan broder som hade verklig pionjäranda var Richard Traub, som hade lärt känna sanningen i Buenos Aires. Han hade en stark önskan att förmedla de goda nyheterna till människor på andra sidan Anderna, i Chile. År 1930, fem år efter det att han hade blivit döpt, anlände han till Chile — den ende förkunnaren i ett land med 4.000.000 invånare. Först hade han bara Bibeln att arbeta med, men han började ändå predika från hus till hus. Det fanns inga församlingsmöten som han kunde besöka, så på söndagarna, när det var mötesdags, gick han till berget San Cristóbal, satte sig i skuggan av ett träd och försjönk i personligt studium och bön. Sedan han hade hyrt en lägenhet, började han inbjuda människor till möten där. Den ende som infann sig till det första mötet var Juan Flores, som frågade: ”Och de andra då, när kommer de?” Broder Traub svarade bara: ”De kommer.” Och det gjorde de. På mindre än ett år var det 13 som blev döpta tjänare åt Jehova.

Fyra år senare började två kvinnliga Jehovas vittnen, som aldrig tidigare hade träffat varandra, tillsammans predika de goda nyheterna i Colombia. Efter ett produktivt år där var Hilma Sjoberg tvungen att återvända till Förenta staterna. Men Kathe Palm gick ombord på en båt som skulle gå till Chile, och under den 17 dagar långa sjöresan vittnade hon för både besättning och passagerare. Under de följande tio åren predikade hon från Chiles nordligaste hamnstad, Arica, till dess sydligaste del, Eldslandet. Hon besökte affärer och kontor och vittnade för höga ämbetsmän. Med en sadelväska full av litteratur över axlarna och kånkande på sina personliga tillhörigheter, bland annat en filt som hon kunde svepa in sig i när hon skulle sova, tog hon sig fram till de mest avlägsna gruvläger och fårfarmer. Sådant var livet för en verklig pionjär. Och det fanns andra som hade en liknande anda — ogifta och gifta, unga och gamla.

År 1932 gjordes en speciell ansträngning att sprida budskapet om Riket i de latinamerikanska länder där det dittills inte hade predikats i någon större utsträckning. Det året fick broschyren Riket som är världens hopp en enastående spridning. Broschyren innehöll ett föredrag som tidigare hade sänts i radio i många länder. Omkring 40.000 exemplar av detta föredrag i tryckt form spreds nu i Chile, 25.000 i Bolivia, 25.000 i Peru, 15.000 i Ecuador, 20.000 i Colombia, 10.000 i Santo Domingo (nu Dominikanska republiken) och ytterligare 10.000 i Puerto Rico. Budskapet om Riket blev verkligen förkunnat, och det med stor kraft.

År 1935 var det inte mer än 247 personer i hela Sydamerika som unisont förkunnade att endast Guds kungarike kan skänka mänskligheten verklig lycka. Men vilket vittnesbörd de avgav!

Budskapet når ut till ännu mer avlägsna trakter

Jehovas vittnen var inte alls av den uppfattningen att de hade uppfyllt sina förpliktelser mot Gud, om de bara talade med de få som råkade vara deras grannar. De försökte nå alla med de goda nyheterna.

Människor som bodde på platser som förkunnarna inte då kunde besöka personligen kunde nås på andra sätt. I slutet av 1920-talet skickade förkunnarna i Kapstaden i Sydafrika till exempel ut 50.000 broschyrer till alla jordbrukare, fyrvaktare, skogvaktare och andra som bodde bortom allfarvägen. Man fick också tag i ett nytt adressregister för hela Sydvästafrika (nu Namibia), och ett exemplar av broschyren Folkens Vän skickades per post till alla som fanns med i registret.

År 1929 fick F. J. Franske ansvar för Sällskapet Vakttornets skonare Morton, och tillsammans med Jimmy James fick han i uppgift att besöka människor på Labradorhalvön och i alla de små fiskelägena på Newfoundland. På vintern färdades broder Franske längs kusten med hundsläde. Eskimåer och newfoundländare gav honom bland annat lädervaror och fisk som ersättning för den bibliska litteratur han lämnade till dem. Några år senare sökte han upp gruvarbetare, skogshuggare, pälsjägare, ranchägare och indianer i de oländiga Cariboobergen i British Columbia. Under sina färder jagade han för att få tag i kött, plockade vilda bär och bakade bröd i en stekpanna över öppen eld. Längre fram besökte han och en kamrat varje ö, vik, skogshuggarläger, fyrplats och bosättning längs Canadas västkust för att sprida budskapet om Riket. Deras transportmedel var en båt som normalt användes till laxfiske. Broder Franske var bara en av många som gjorde särskilda ansträngningar för att nå människor i avlägsna trakter på jorden.

I slutet av 1920-talet färdades Frank Day norrut genom byarna i Alaska, predikade och lämnade litteratur. Han försörjde sig genom att sälja glasögon. Trots att han linkade på ett konstgjort ben bearbetade han ett område som sträckte sig från Ketchikan till Nome, en sträcka på omkring 190 mil. Redan år 1897 hade en guldgrävare skaffat sig några exemplar av Millennii Dagning och Zion’s Watch Tower i Kalifornien, och han planerade att ta med sig dessa publikationer tillbaka till Alaska. Och år 1910 hade kapten Beams, skepparen på en valfångare, lämnat litteratur i de hamnar han hade anlöpt i Alaska. Men predikoarbetet utvidgades, när broder Day varje sommar i över 12 år gjorde sina färder till Alaska.

I Norge färdades två förkunnare med en 12 meter lång motorbåt, kallad Ester, längs hela kusten ända upp till landets nordligaste trakter. De predikade på öar, på fyrplatser, i kustbyar och på isolerade platser långt inne i fjällvärlden. Många välkomnade dem, och på ett år kunde de lämna mellan 10.000 och 15.000 böcker och broschyrer som förklarade Guds uppsåt med mänskligheten.

Öarna får höra Jehovas lov förkunnas

Det var inte bara på de öar som låg nära fastlandskusterna som vittnesbördet avgavs. I början av 1930-talet tillbringade Sydney Shepherd två år mitt ute i Stilla havet, där han reste omkring med båt och predikade på Cooköarna och Tahiti. Längre västerut besökte George Winton Nya Hebriderna (nu Vanuatu) med de goda nyheterna.

Vid ungefär samma tid begav sig också Joseph Dos Santos, en amerikan av portugisiskt ursprung, i väg för att predika på jungfruliga distrikt. Först förkunnade han på de yttre Hawaiiöarna; senare gav han sig i väg på en predikofärd jorden runt. Men när han kom till Filippinerna, fick han ett brev från broder Rutherford, som bad honom stanna kvar där och bygga upp och organisera arbetet med att predika om Guds kungarike. Han stannade i 15 år.

Vid den här tiden började Sällskapets avdelningskontor i Australien ägna uppmärksamhet åt arbetet i södra Stillahavsområdet. Två pionjärer som sändes ut därifrån avgav ett omfattande vittnesbörd på Fiji år 1930/1931. Samoa nåddes av budskapet år 1931 och Nya Kaledonien år 1932. Ett pionjärpar från Australien begav sig till och med till Kina år 1933 för att tjäna där, och under de närmast följande åren förkunnade de i 13 av Kinas större städer.

Bröderna i Australien insåg att mer skulle kunna uträttas om de hade en båt. Så småningom utrustade de en 16 meter lång segelbåt, en ketch, som de kallade Lightbearer, och med början tidigt år 1935 användes den i flera år som bas för en grupp nitiska bröder som förkunnade i Nederländska Ostindien (nu Indonesien), Singapore och Malaya. Båten väckte stor uppmärksamhet vart den än kom, och detta öppnade ofta vägen för bröderna att predika och lämna mycket litteratur.

På andra sidan jordklotet beslöt sig två pionjärsystrar från Danmark för att göra en semesterresa till Färöarna i Nordatlanten år 1935. Men de reste inte bara för att beundra naturen. De for i väg, rustade med tusentals tryckalster, och de gjorde gott bruk av dem. De trotsade väder och vind och fientlighet från prästerskapets sida och bearbetade så stora delar av de bebodda öarna som de hann med under sin vistelse.

Lite längre västerut åtog sig Georg Lindal, en kanadensare av isländskt ursprung, ett uppdrag som varade mycket längre. På broder Rutherfords inrådan flyttade han till Island år 1929 för att tjäna där som pionjär. Vilken uthållighet han visade! Under större delen av de följande 18 åren tjänade han där helt ensam. Han besökte städerna och byarna gång på gång. Han spred tiotusentals tryckalster, men under den här tiden var det inte en enda islänning som förenade sig med honom i Jehovas tjänst. Med undantag av ett enda år fanns det inga andra Jehovas vittnen på Island som han kunde vara tillsammans med förrän år 1947, då två Gileadutbildade missionärer anlände.

När människor förbjuder det som Gud har befallt

När förkunnarna tog del i den offentliga predikotjänsten, var det inte alls ovanligt — i synnerhet inte under 1920-, 1930- och 1940-talen — att de stötte på motstånd, vanligtvis anstiftat av traktens präster, men ibland också av myndighetspersoner.

När några österrikiska förkunnare en gång skulle predika i ett lantligt område norr om Wien, mötte de en fientlig skara bybor, uppviglade av prästen på orten. Några polismän var också med. Prästerna hade satt sig i sinnet att Jehovas vittnen inte skulle få predika i deras byar. Men vittnena, som var fast beslutna att fullgöra sitt gudagivna uppdrag, återvände helt enkelt en annan dag och tog omvägar för att komma in i byarna.

Jehovas vittnen insåg att de, oavsett vilka hotelser och krav människor framförde, var förpliktade inför Gud att förkunna om hans kungarike. De valde att lyda Gud såsom härskare mer än människor. (Apg. 5:29) När de lokala myndigheterna försökte vägra Jehovas vittnen religionsfrihet, kallade vittnena helt enkelt in förstärkning.

Efter upprepade arresteringar i en del av Bayern i Tyskland år 1929 hyrde bröderna två extratåg — ett skulle utgå från Berlin och ett från Dresden. Tågen sammankopplades i Reichenbach, och klockan 2 på natten anlände det sammankopplade tåget till Regensburgområdet med 1.200 passagerare som var ivriga att få ta del i vittnandet. Att resa var dyrt, och alla hade själva betalat sin biljett. Vid varje järnvägsstation släpptes några av. En del hade tagit med sig cyklar, så att de kunde ta sig ut på landsbygden. Hela området bearbetades på en enda dag. När de såg resultaten av sina gemensamma ansträngningar, kunde de inte låta bli att tänka på det löfte som Gud har gett sina tjänare: ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång.” — Jes. 54:17.

Förkunnarna i Tyskland var så nitiska att man beräknar att de under åren 1919—1933 spred minst 125.000.000 böcker, broschyrer och lösnummer av tidskrifterna, förutom miljontals traktater. Och det fanns bara omkring 15.000.000 hushåll i Tyskland på den tiden. Under den här perioden fick Tyskland förmodligen ett grundligare vittnesbörd än något annat land på jorden. I den delen av världen fanns en av de största koncentrationerna av personer som bekände sig tillhöra skaran av Kristi med anden smorda efterföljare. Men under de följande åren sattes deras ostrafflighet på ett mycket svårt prov. — Upp. 14:12.

År 1933 intensifierades i hög grad myndigheternas motstånd mot Jehovas vittnens verksamhet i Tyskland. Gestapo gjorde gång på gång husundersökningar i vittnenas hem och vid Sällskapets avdelningskontor. Förbud utfärdades mot vittnenas verksamhet i de flesta tyska delstater, och en del vittnen blev arresterade. Tonvis av deras biblar och bibliska litteratur brändes offentligt. Den 1 april 1935 antogs en landsomfattande lag som innebar ett allmänt förbud mot Ernste Bibelforscher (de uppriktiga bibelforskarna eller Jehovas vittnen), och man gjorde systematiska ansträngningar att beröva dem deras utkomst. Vittnena å sin sida började hålla alla sina möten i mindre grupper, mångfaldigade sitt bibelstudiematerial i utföranden och former som Gestapo inte så lätt kunde känna igen och började använda predikometoder som inte var så iögonenfallande.

I Italien hade bröderna redan dessförinnan, sedan år 1925, levt under en fascistisk diktatur, och år 1929 hade ett konkordat undertecknats mellan den katolska kyrkan och den fascistiska staten. De sanna kristna utsattes för skoningslös förföljelse. En del av dem kom tillsammans i lador och på höskullar för att undgå att bli arresterade. Det fanns inte så många Jehovas vittnen i Italien på den tiden, men år 1932 fick de förstärkning i sina ansträngningar att sprida budskapet om Riket, då 20 vittnen från Schweiz tog sig över till Italien och under en blixtkampanj spred 300.000 exemplar av broschyren Riket som är världens hopp.

Också i Fjärran Östern ökade påfrestningarna. I Japan förekom det arresteringar av Jehovas vittnen. Stora mängder av deras bibliska litteratur förstördes av myndighetspersoner i Söul (i det som nu är Sydkorea) och Pyongyang (i det som nu är Nordkorea).

Mitt under dessa växande påfrestningar fick Jehovas vittnen år 1935 en klar bibelenlig förståelse angående vilka som utgör den ”stora skara” som omtalas i Uppenbarelseboken 7:9—17. Denna förståelse gjorde dem medvetna om att ett brådskande arbete som de inte hade räknat med låg framför dem. (Jes. 55:5) Nu menade de inte längre att alla som inte tillhörde den ”lilla hjorden” av arvingar till det himmelska kungariket någon gång i framtiden skulle få möjlighet att bringa sitt liv i överensstämmelse med Jehovas krav. (Luk. 12:32) De insåg att tiden nu var inne att göra dessa människor till lärjungar, för att de skulle kunna få överleva in i Guds nya värld. Hur länge insamlandet av denna stora skara ur alla nationer skulle pågå visste de inte, även om de hade en känsla av att slutet för den onda ordningen måste vara mycket nära. Exakt hur arbetet skulle utföras under den förföljelse som bredde ut sig och blev allt brutalare visste de inte heller. Men en sak var de övertygade om: ”Jehovas hand” är inte ”för kort”, och därför skulle han göra det möjligt för dem att fullgöra hans vilja. — Jes. 59:1.

År 1935 fanns det relativt få Jehovas vittnen — bara 56.153 i hela världen.

De predikade i 115 länder det året, men i nästan hälften av dessa länder fanns det färre än tio förkunnare. Bara i två länder fanns det 10.000 eller fler aktiva vittnen för Jehova (i Förenta staterna 23.808 och i Tyskland uppskattningsvis 10.000 av de 19.268 som hade kunnat rapportera två år tidigare). I vart och ett av sju andra länder (Australien, Canada, Frankrike, Polen, Rumänien, Storbritannien och Tjeckoslovakien) var det mellan 1.000 och 6.000 förkunnare som rapporterade. Verksamhetsrapporten för 21 andra länder visar att det fanns mellan 100 och 1.000 förkunnare i vart och ett av dessa länder. Men under enbart det året ägnade denna nitiska skara förkunnare världen över 8.161.424 timmar åt att förkunna om Guds kungarike som mänsklighetens enda hopp.

Förutom de länder där Jehovas vittnen var verksamma år 1935 hade de goda nyheterna redan tidigare nått andra platser, så att det fram till år 1935 var 149 länder och ögrupper som hade fått höra budskapet om Riket.

[Infälld text på sidan 424]

Också i fängelserna tog de tillfället i akt att predika

[Infälld text på sidan 425]

Villiga och ivriga att fortsätta arbetet!

[Infälld text på sidan 441]

De trotsade väder och vind och fientlighet från prästerskapets sida

[Infälld text på sidan 442]

Innan ”Ernste Bibelforscher” blev förbjudna i Tyskland, avgavs det ett ovanligt stort vittnesbörd där

[Karta/Bilder på sidan 423]

Medan världen var invecklad i krig, var R. R. Hollister och Fanny Mackenzie upptagna med att sprida ett fredens budskap bland människor i Kina, Japan och Korea

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

KOREA

JAPAN

CHINA

STILLA HAVET

[Karta på sidan 428]

(För formaterad text, se publikationen)

När emigranter från de länder som finns angivna på kartan lärde känna Guds underbara uppsåt att välsigna mänskligheten, kände de sig manade att resa tillbaka till sitt hemland med budskapet

AMERIKA

↓ ↓

ÖSTERRIKE

BULGARIEN

CYPERN

TJECKOSLOVAKIEN

DANMARK

FINLAND

TYSKLAND

GREKLAND

UNGERN

ITALIEN

NEDERLÄNDERNA

NORGE

POLEN

PORTUGAL

RUMÄNIEN

SPANIEN

SVERIGE

SCHWEIZ

TURKIET

JUGOSLAVIEN

[Karta på sidan 432]

(För formaterad text, se publikationen)

Under 1920- och 1930-talen flyttade evangelieförkunnare från Tyskland till många andra länder för att predika

TYSKLAND

↓ ↓

SYDAMERIKA

NORDAFRIKA

ASIEN

[Karta/Bilder på sidan 435]

Nitiska pionjärer som Frank Smith och hans bror Gray (övre bilden) spred de goda nyheterna längs Afrikas östkust

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

UGANDA

KENYA

TANZANIA

SYDAFRIKA

[Karta/Bild på sidan 439]

Överallt i Sydvästafrika (nu Namibia) fick människor den här broschyren per post år 1928

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

NAMIBIA

[Karta/Bilder på sidan 440]

Med hjälp av båten Lightbearer spred nitiska pionjärer budskapet om Riket i Sydostasien

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

MALAYA

BORNEO

CELEBES

SUMATRA

JAVA

TIMOR

NYA GUINEA

AUSTRALIEN

STILLA HAVET

[Bilder på sidan 426]

Föredraget ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” lockade stora åhörarskaror i många länder

[Bilder på sidan 427]

Edwin Scott i Sydafrika delade ensam ut 50.000 exemplar av ”Ett upprop till världens styresmän”

[Bild på sidan 429]

Willy Unglaube hörsammade uppmaningen att förkunna evangelium i andra länder och tjänade i Europa, Afrika och Asien

[Bilder på sidan 430]

År 1992 hade Eric Cooke och hans bror John (sittande) båda varit i heltidstjänsten i över 60 år och haft många spännande upplevelser i Europa och Afrika

[Bild på sidan 431]

När Edwin Skinner reste till Indien år 1926, fick han ett distrikt som omfattade fem länder. Han predikade troget där i 64 år

[Bild på sidan 433]

Alfred och Frieda Tuček, utrustade med vad de behövde för livets uppehälle och med litteratur för predikandet, tjänade som pionjärer i det dåvarande Jugoslavien

[Bilder på sidan 434]

”Bibel-Brown” tog ihärdigt del i att avslöja falsk tillbedjan i hela Västafrika

[Bild på sidan 436]

George Young förkunnade om Guds kungarike vitt och brett i Sydamerika, Spanien och Portugal

[Bild på sidan 437]

Juan Muñiz (till vänster), som hade predikat i Sydamerika sedan år 1924, var med och välkomnade N. H. Knorr vid hans första besök i Argentina över 20 år senare

[Bild på sidan 438]

Nicolás Argyrós gjorde Bibelns frigörande sanning känd i 14 av Argentinas provinser

[Bilder på sidan 439]

F. J. Franske färdades till lands och till sjöss för att nå avlägsna bebodda trakter med Bibelns sanning

Kapitel 22

Del 3 – Vittnen till jordens mest avlägsna del

På sidorna 444—461 följer en rapport som visar hur budskapet om Riket blev predikat över hela världen från år 1935 till år 1945. Året 1935 är särskilt betydelsefullt, eftersom det var det året man förstod vilka som utgör den stora skaran i Uppenbarelseboken 7:9. I förbindelse med insamlandet av denna grupp började Jehovas vittnen inse att det arbete som enligt Bibeln låg framför dem var mycket mer omfattande än något tidigare arbete. Hur tog de itu med det strax före och under andra världskriget, när flertalet länder utfärdade förbud mot deras verksamhet eller mot deras bibliska litteratur?

NÄR Jehovas vittnen utförde sin förkunnartjänst på 1930-talet, hade de som mål att nå så många som möjligt med budskapet om Riket. Om de träffade personer som visade ovanligt stort intresse, kunde de stanna uppe nästan hela natten för att förklara Bibelns sanningar, besvara frågor och stilla deras andliga hunger. Men för det mesta använde förkunnarna bara korta framställningar, avsedda att väcka den besöktes intresse, och överlät sedan åt litteraturen eller de offentliga bibliska föredragen att göra resten. De tog del i ett upplysningsarbete och sådde ut sanningens säd.

Intensiva ansträngningar att nå många med de goda nyheterna

Arbetet utfördes med en känsla av brådska. När Armando Menazzi i Córdoba i Argentina i början av 1930-talet hade läst den klara utläggningen av Bibelns sanning i broschyrerna Helvetet och Var äro de döda?, handlade han således snabbt och beslutsamt. (Ps. 145:20; Pred. 9:5; Apg. 24:15) Sporrad av det han lärde sig och av det nit Nicolás Argyrós visade sålde han sin bilverkstad för att kunna ägna sig åt att predika sanningen som pionjär. I början av 1940-talet uppmuntrade han sedan förkunnarna i Córdoba att köpa en gammal buss. De inredde den med sängplatser och använde den till att transportera tio eller fler förkunnare ut på predikofärder som tog en vecka, två veckor eller till och med tre månader. När turerna planerades, såg man till att olika bröder och systrar i församlingen fick möjlighet att följa med. Var och en i gruppen hade sin bestämda uppgift — städa, laga mat eller fiska och jaga för att skaffa något att äta. Den här nitiska gruppen predikade från hus till hus, bearbetade städer och byar och besökte avsides belägna gårdar i åtminstone tio argentinska provinser.

Förkunnarna i Australien lade i dagen en liknande anda. I de tättbefolkade kuststäderna avgav de ett grundligt vittnesbörd. Men de sökte också nå dem som bodde i avlägsna trakter. Den 31 mars 1936 begav sig således Arthur Willis och Bill Newlands ut på en resa som skulle bli omkring 1.970 mil lång. Deras mål var att nå människor på fårfarmerna och boskapsstationerna, som låg utspridda i obygderna. Under större delen av resan tog de sig fram där det inte fanns några vägar — bara knaggliga vildmarksspår genom den trädlösa öknen med dess tryckande hetta och tjutande sandstormar. Men de fortsatte energiskt. När de träffade någon som visade intresse, spelade de grammofonskivor med bibliska föredrag och lämnade litteratur. Andra gånger var John E. (Ted) Sewell med dem. Längre fram erbjöd han sig att tjäna i Sydostasien.

Det område som Sällskapets avdelningskontor i Australien hade tillsyn över sträckte sig långt utanför Australiens gränser. Det omfattade Kina samt ögrupper och länder från Tahiti i öster till Burma (nu Myanmar) i väster, en sträcka på 1.370 mil. Inom detta område låg Hongkong, Indokina (nu Kambodja, Laos och Vietnam), Nederländska Ostindien (som bland annat omfattade öarna Sumatra, Java och Borneo), Nya Zeeland, Siam (nu Thailand) och Malaya. Det var inte ovanligt att avdelningskontorets tillsyningsman, skotten Alexander MacGillivray, bjöd in en ung nitisk pionjär på sitt kontor, visade honom en karta över avdelningskontorets distrikt och frågade: ”Vill du bli missionär?” Sedan pekade han på ett område där det hade predikats bara i begränsad utsträckning eller inte alls och frågade: ”Vad skulle du tycka om att sätta i gång arbetet på det distriktet?”

I början av 1930-talet hade några av de här pionjärerna redan uträttat mycket i Nederländska Ostindien (nu Indonesien) och Singapore. År 1935 seglade nyzeeländaren Frank Dewar tillsammans med en grupp pionjärer med båten Lightbearer ända till Singapore. Strax innan båten fortsatte mot Malayas nordvästra kust sade kaptenen ombord, Eric Ewins: ”Jaha, Frank, nu är vi här. Så här långt kan du åka med oss. Du valde ju att fara till Siam. Av med dig nu!” Men Frank hade nästan glömt bort Siam. Han hade haft så trevligt i tjänsten tillsammans med gruppen på båten. Nu fick han klara sig själv.

Han gjorde ett uppehåll i Kuala Lumpur för att få ihop pengar till resten av resan, men medan han var där råkade han ut för en trafikolycka — han blev påkörd av en lastbil och föll av cykeln. Sedan han hade repat sig efter olyckan, steg han på ett tåg som gick från Singapore till Bangkok. Han hade bara fem dollar på fickan. Men med tro på Jehovas förmåga att sörja för honom tog han itu med predikoarbetet. Claude Goodman hade predikat i Bangkok en kort tid år 1931, men när Frank kom dit i juli 1936, fanns det inga Jehovas vittnen där som kunde välkomna honom. Men under några år därefter var det också andra som tog del i predikandet — Willy Unglaube, Hans Thomas och Kurt Gruber från Tyskland och Ted Sewell från Australien. De spred mycket litteratur, men det mesta av den var på engelska, kinesiska och japanska.

När bröderna skrev ett brev till Sällskapets högkvarter och meddelade att de behövde litteratur på thai men inte hade någon översättare, svarade broder Rutherford: ”Jag är inte i Thailand; ni är där. Förtrösta på Jehova och arbeta flitigt, så kommer ni att hitta en översättare.” Och det gjorde de. Chomchai Inthaphan, som då var rektor för presbyterianernas flickskola i Chiang Mai, tog emot sanningen, och från och med år 1941 översatte hon biblisk litteratur till thai.

En vecka efter det att Frank Dewar hade börjat predika i Bangkok fick han besök av Frank Rice, som hade satt i gång Rikets verk på Java (nu en del av Indonesien) och som var på väg till sitt nya distrikt i det dåvarande Franska Indokina. Liksom han hade gjort på sitt tidigare distrikt predikade han för dem som talade engelska, och under tiden lärde han sig landets språk. När han hade bearbetat Saigon (nu Ho Chi Minh-staden), gav han några lektioner i engelska för att kunna köpa en gammal bil, så att han kunde nå den norra delen av landet. Han var inte intresserad av materiella bekvämligheter, utan satte Rikets intressen främst. (Hebr. 13:5) Med bilen som han köpte for han till Hanoi, och hela vägen dit predikade han i städer och byar och i enstaka hus.

Uppseendeväckande predikometoder

I många länder använde Jehovas vittnen iögonenfallande metoder för att väcka människors intresse för budskapet om Riket och få dem att inse att de måste handla beslutsamt. I Glasgow i Skottland började Jehovas vittnen år 1936 annonsera konventföredrag genom att gå med plakat på bröst och rygg (sandwichplakat) och dela ut löpsedlar i affärskvarteren. Två år senare, år 1938, tillkom ännu ett effektfullt inslag i samband med ett konvent i London. Nathan H. Knorr och Albert D. Schroeder, som senare kom att tjäna tillsammans i den styrande kretsen, gick i spetsen för en parad på nästan tusen vittnen genom det centrala Londons affärsdistrikt. Varannan deltagare bar ett plakat som annonserade det offentliga föredraget ”Se fakta i ögonen”, som skulle hållas av J. F. Rutherford i Royal Albert Hall. De övriga bar skyltar med texten ”Religionen är en snara och en racket [ett bedrägeri]”. (På den tiden hade vittnena den uppfattningen att uttrycket religion avsåg alla former av tillbedjan som inte var i överensstämmelse med Guds ord, Bibeln.) Längre fram i veckan bar de skyltar med texten ”Tjäna Gud och Kristus, konungen” mellan de andra skyltarna för att dämpa den fientliga reaktionen hos en del åskådare. För många av Jehovas vittnen var det inte lätt att ta del i den här tjänstegrenen, men de betraktade den som ännu ett sätt att tjäna Jehova, ännu ett prov på deras lojalitet mot honom.

Alla var inte glada åt de uppseendeväckande metoder som Jehovas vittnen använde för att bekantgöra sitt budskap. Prästerskapet i Australien och på Nya Zeeland utövade påtryckningar på dem som drev radiostationer för att få dem att sätta stopp för alla sändningar som bekostades av Jehovas vittnen. I april 1938, när broder Rutherford var på väg till Australien för att hålla ett radiotal, gav myndighetspersoner efter för påtryckningar och bröt ett avtal om att broder Rutherford skulle få använda stadshuset i Sydney och tala i radio. Bröderna skyndade sig att hyra en stor idrottsanläggning i Sydney, och den omfattande publiciteten kring motståndet mot broder Rutherfords besök fick till följd att ännu fler kom för att höra hans föredrag. Vid andra tillfällen, när bröderna inte fick sända föredrag i radion, svarade de med att anordna möten vid vilka broder Rutherfords föredrag återgavs med hjälp av grammofoninspelningar, och de såg till att dessa möten annonserades intensivt.

I Belgien skickade prästerna ut barn för att kasta sten på förkunnarna, och prästerna gick personligen hem till folk i byarna för att samla upp den litteratur som förkunnarna hade spridit. Men en del bybor tyckte om det de fick lära sig av Jehovas vittnen. De sade ofta till dem: ”Ge mig flera broschyrer. När prästen kommer, kan jag ge honom en, så han blir nöjd, och de andra kan jag behålla själv och läsa!”

Under de år som följde skulle Jehovas vittnen emellertid möta ännu starkare motstånd när de förkunnade budskapet om Riket.

De predikar i Europa trots förföljelse under kriget

Tusentals Jehovas vittnen i Belgien, Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Österrike sattes i fängelse eller sändes till nazistiska koncentrationsläger, därför att de vägrade att överge sin tro och sluta upp med att predika. I fängelserna och lägren hörde brutal behandling till ordningen för dagen. De som ännu inte hade blivit fängslade fortsatte att predika, men de var försiktiga. Ofta använde de enbart Bibeln, och litteratur erbjöd de bara vid återbesök hos intresserade. För att undvika att bli arresterade brukade de ringa på bara en dörr i ett flerfamiljshus och sedan gå vidare till en annan fastighet eller besöka bara ett hus på en gata och sedan gå vidare till ett hus på en annan gata. Men de var sannerligen inte försagda när det gällde att avge ett vittnesbörd.

Den 12 december 1936, bara några månader efter det att Gestapo hade arresterat tusentals Jehovas vittnen och intresserade personer i en landsomfattande ansträngning att sätta stopp för deras arbete, genomförde vittnena själva en kampanj. Blixtsnabbt stoppade de tiotusentals exemplar av en tryckt resolution i folks brevlådor och under deras dörrar i hela Tyskland. I resolutionen protesterade vittnena mot den grymma behandling som deras kristna bröder och systrar fick utstå. Mindre än en timme efter det att utdelningen hade börjat bedrev polisen en hektisk jakt på dem som delade ut resolutionen, men de lyckades bara gripa 10—12 stycken i hela landet.

Myndigheterna blev skakade av att en sådan kampanj kunde genomföras efter allt vad nazistregimen hade gjort för att slå ner verket. Dessutom fruktade de allmänheten. Varför? Därför att när polisen och andra uniformsklädda tjänstemän gick runt till folk och frågade om de hade fått ett sådant flygblad, svarade de flesta nej. Och de allra flesta hade i själva verket inte fått något. Det var bara två eller tre familjer i varje fastighet som hade fått ett exemplar. Men det visste inte polismännen. De tog för givet att ett exemplar hade lämnats vid varje dörr.

Under de följande månaderna tillbakavisade nazisttjänstemän bestämt de anklagelser som framfördes i den tryckta resolutionen. Den 20 juni 1937 delade därför de Jehovas vittnen som fortfarande var fria ut ett nytt budskap, ett öppet brev, som skoningslöst och detaljerat redogjorde för förföljelsen, ett dokument som namngav tjänstemän och uppgav tider och platser. Bestörtningen blev stor hos Gestapo över detta avslöjande och över att Jehovas vittnen hade lyckats genomföra en sådan utdelning.

Familjen Kusserow från Bad Lippspringe i Tyskland visade samma beslutsamhet att avge ett vittnesbörd. Flera händelser i familjens liv vittnar om det. Ett exempel är vad som hände sedan Wilhelm Kusserow hade avrättats offentligt i Münster av nazisterna, därför att han hade vägrat att avsäga sig sin tro. Wilhelms mor, Hilda, for omedelbart till fängelset och krävde att få hans kropp för att kunna begrava den. Hon sade till familjen: ”Vi skall ge dem som kände honom ett storslaget vittnesbörd.” Vid begravningen frambar Wilhelms far, Franz, en bön som gav uttryck åt tro på Jehovas kärleksfulla föranstaltningar. Vid graven sade Karl-Heinz, Wilhelms bror, några trösterika ord från Bibeln. Detta gjorde de inte ostraffat, men det viktigaste för dem var att ära Jehova genom att avge ett vittnesbörd om hans namn och hans kungarike.

När svårigheterna ökade i Nederländerna på grund av kriget, ändrade Jehovas vittnen där förståndigt nog sina mötesanordningar. Mötena hölls nu endast i grupper på högst tio i privata hem. Mötesplatserna växlade ofta. Varje vittne besökte bara sin egen grupp, och ingen avslöjade adressen där studiet hölls, inte ens för sina närmaste vänner. På den tiden drevs stora folkgrupper bort från hus och hem till följd av kriget. Jehovas vittnen visste att människor framför allt behövde få höra det trösterika budskap som endast finns i Guds ord, och de förkunnade det oförskräckt för dem. Men ett brev från avdelningskontoret påminde bröderna om att Jesus visade försiktighet, när han vid olika tillfällen konfronterades med motståndare. (Matt. 10:16; 22:15—22) När förkunnarna träffade en person som var fientligt inställd, antecknade de därför noggrant adressen, så att särskilda försiktighetsåtgärder kunde vidtas när distriktet bearbetades vid ett senare tillfälle.

I Grekland fick hela befolkningen utstå mycket lidande under den tyska ockupationen. Men den särskilt hårda behandling som Jehovas vittnen utsattes för berodde först och främst på att den grekisk-ortodoxa kyrkans prästerskap illvilligt förtalade dem och krävde att polisen och domstolarna skulle ingripa mot dem. Många Jehovas vittnen sattes i fängelse eller förvisades från sin hemstad och skickades till avsides belägna byar. Andra hölls i fängsligt förvar under svåra omständigheter på karga öar. Men de fortsatte att predika. (Jämför Apostlagärningarna 8:1, 4.) Ofta gjorde de detta genom att slå sig ner bredvid människor som satt på parkbänkar och tala med dem om Guds kungarike. När någon var uppriktigt intresserad, lånade de ut värdefull biblisk litteratur. De fick senare tillbaka litteraturen och använde den om och om igen. Många sanningsälskande människor tog tacksamt emot den hjälp som vittnena erbjöd och förenade sig också med dem i att förkunna de goda nyheterna för andra, även om detta medförde hätsk förföljelse för dem.

Något som i synnerhet bidrog till Jehovas vittnens mod och uthållighet var att de blev uppbyggda av andlig föda. Fastän förråden av litteratur för spridning så småningom blev nästan uttömda i vissa delar av Europa under kriget, fortsatte trosstärkande studiematerial, som Sällskapet hade utarbetat för Jehovas vittnen över hela världen, att cirkulera bland vittnena. Med fara för sitt liv hjälpte August Kraft, Peter Gölles, Ludwig Cyranek, Therese Schreiber och många andra till med att mångfaldiga och distribuera studiematerial som smugglades in i Österrike från Italien, Schweiz och Tjeckoslovakien. I Nederländerna skaffade en vänlig fångvaktare fram en bibel åt Arthur Winkler. Trots alla de motåtgärder fienden vidtog nådde vederkvickande vatten i form av bibliska sanningar från Vakttornet till och med in i tyska koncentrationsläger och cirkulerade bland vittnena där.

Jehovas vittnen upphörde inte att vara vittnen, även om de spärrades in i fängelser och koncentrationsläger. När aposteln Paulus var i fängelse i Rom, skrev han: ”Jag [lider] ont, ända till bojor. ... Men ändå är Guds ord inte slaget i bojor.” (2 Tim. 2:9) På samma sätt förhöll det sig med Jehovas vittnen i Europa under andra världskriget. Fångvaktare lade märke till deras uppförande, en del ställde frågor, och några omfattade vittnenas tro, även om det innebar att de själva förlorade sin frihet. Många av vittnenas medfångar kom från länder där de goda nyheterna hade predikats i mycket begränsad utsträckning, däribland Ryssland. Efter kriget återvände några av dem till sitt hemland som Jehovas vittnen, ivriga att sprida budskapet om Riket där.

Brutal förföljelse och det totala krigets följder kunde inte hindra det förutsagda församlandet av människor till Jehovas stora andliga hus för tillbedjan. (Jes. 2:2—4) Antalet av dem som offentligt tog del i denna tillbedjan genom att förkunna om Guds kungarike ökade betydligt i de flesta länder i Europa från år 1938 till år 1945. I Finland, Frankrike, Schweiz och Storbritannien ökade antalet Jehovas vittnen med omkring 100 procent. I Grekland nära nog sjudubblades antalet vittnen, och i Nederländerna tolvdubblades det. Men vid utgången av år 1945 hade det ännu inte kommit några detaljuppgifter från Tyskland och Rumänien, och från ett antal andra länder förelåg det bara knapphändiga rapporter.

Länderna utanför Europa under krigsåren

Också i Orienten medförde världskriget ytterst stora påfrestningar för Jehovas vittnen. I Japan och Korea blev de arresterade, slagna och torterade, därför att de förespråkade Guds kungarike och inte ville dyrka den japanske kejsaren. Så småningom blev de avskurna från all kontakt med vittnen i andra länder. Den enda möjligheten många av dem hade att avge ett vittnesbörd var när de blev förhörda eller stod inför rätta. När kriget slutade, hade Jehovas vittnens offentliga förkunnartjänst i dessa länder praktiskt taget upphört.

När kriget nådde Filippinerna, blev Jehovas vittnen där illa behandlade både av de japanska styrkorna och av motståndsrörelsen, eftersom de inte ville understödja någondera sidan. Många vittnen övergav sina hem för att undgå att bli gripna. Men allteftersom de flyttade från plats till plats predikade de — när de hade någon litteratur, lånade de ut den, och senare använde de enbart Bibeln. När stridsfronten drog sig tillbaka, utrustade de till och med flera båtar, så att de kunde transportera stora grupper av förkunnare ut till öar där det hade predikats bara i begränsad utsträckning eller inte alls.

I Burma (nu Myanmar) blev Jehovas vittnens litteratur förbjuden i maj 1941, men inte på grund av den japanska invasionen, utan på grund av de påtryckningar som präster i anglikanska kyrkan, metodistkyrkan, katolska kyrkan och amerikanska baptistkyrkan utövade på koloniala ämbetsmän. Två förkunnare som arbetade på en telegrafstation fick se ett telegram och förstod vad som var på gång, och bröderna flyttade därför snabbt bort litteraturen från Sällskapets depå för att förhindra att den konfiskerades. Sedan försökte de skicka en stor del av litteraturen landvägen till Kina.

På den tiden transporterade den amerikanska regeringen stora mängder krigsmateriel med lastbilar längs Burmavägen för att stödja den kinesiska nationalistregeringen. Bröderna försökte få plats för litteratur på en av lastbilarna, men fick avslag. Försöken att få tag i ett fordon i Singapore misslyckades också. Mick Engel, som var ansvarig för Sällskapets depå i Rangoon (nu Yangon), vände sig emellertid till en hög amerikansk ämbetsman och fick tillstånd att transportera litteraturen med militärlastbilar.

Men när Fred Paton och Hector Oates sedan tog kontakt med den officer som hade uppsikt över lastbilskonvojen till Kina och bad om plats, fick officeren nästan slag! ”Vad?” skrek han. ”Hur skulle jag kunna ge er dyrbart utrymme i mina lastbilar för era eländiga traktater, när jag inte ens har plats för absolut nödvändiga militära och medicinska förnödenheter som ligger här ute under bar himmel och blir förstörda?” Fred dröjde ett tag innan han stack ner handen i portföljen, tog upp brevet med tillståndet, visade honom det och nämnde att det skulle vara en mycket allvarlig sak att ignorera direktiven från ämbetsmän i Rangoon. Officeren ordnade inte bara med transporten av två ton böcker, utan han ställde också en mindre lastbil med förare och förnödenheter till brödernas förfogande. De satte kurs mot nordost på den farliga bergsvägen till Kina med sin dyrbara last. Sedan de hade predikat i Paoshan, fortsatte de till Chungking (Pahsien). Under det år de var i Kina spred de tusentals tryckalster som förkunnade om Jehovas kungarike. En av dem som de personligen avgav ett vittnesbörd för var Chiang Kai-shek, den kinesiska nationalistregeringens president.

Under tiden tilltog bombningarna i Burma, och alla förkunnare utom tre lämnade landet. De flesta begav sig till Indien. De tre som var kvar kunde naturligtvis verka i enbart begränsad utsträckning. Men de fortsatte att vittna informellt, och deras arbete bar frukt efter kriget.

Också i Nordamerika ställdes Jehovas vittnen inför allvarliga hinder under kriget. Utbrett pöbelvåld och författningsstridig tillämpning av lokala lagar medförde stora svårigheter för predikoarbetet. Tusentals vittnen sattes i fängelse på grund av att de höll fast vid sin kristna neutralitet. Men detta verkade inte hämmande på vittnenas tjänst från hus till hus. Från och med februari 1940 kunde man dessutom ofta se dem stå på gatorna i affärskvarteren och erbjuda sina tidskrifter. Deras nit blev ännu starkare. Trots att Jehovas vittnen fick utstå våldsam förföljelse, en av de värsta förföljelser som någonsin förekommit i den delen av världen, mer än fördubblades deras antal både i Förenta staterna och i Canada från år 1938 till år 1945, och den tid de använde i den offentliga förkunnartjänsten tredubblades.

I många länder inom Brittiska samväldet (i Nordamerika, Afrika, Asien, Karibien och Stillahavsområdet) utfärdade regeringarna förbud mot Jehovas vittnen eller mot deras litteratur. Det hände till exempel i Australien. En officiell kungörelse, som utfärdades den 17 januari 1941 på generalguvernörens order, gjorde det olagligt för Jehovas vittnen att komma tillsammans för att utöva sin tillbedjan, att sprida sin litteratur eller att ens ha den i sin ägo. Enligt lagen var det möjligt att få förbudet prövat i domstol, och åtgärder vidtogs omedelbart för att göra detta. Men det dröjde drygt två år innan domare Starke i Högsta domstolen förklarade att de bestämmelser som förbudet grundade sig på var ”egenmäktiga, godtyckliga och förtryckande”. Den fulltaliga Högsta domstolen upphävde förbudet. Vad gjorde Jehovas vittnen under tiden?

De efterliknade Jesu Kristi apostlar och lydde ”Gud såsom härskare mer än människor”. (Apg. 4:19, 20; 5:29) De fortsatte att predika. Trots många hinder lyckades de till och med hålla ett konvent i Hargrave Park i närheten av Sydney den 25—29 december 1941. När myndigheterna i Västaustralien vägrade att låta konventdeltagare därifrån resa med järnväg, utrustade en grupp förkunnare sina bilar med träkolseldade gengasaggregat och började en 14 dagar lång mödosam resa tvärs igenom landet. En hel vecka tog det dem att färdas över den obarmhärtiga Nullarborslätten. De kom lyckligt fram och kunde glädja sig åt programmet tillsammans med de sex tusen andra konventdeltagarna. Följande år hölls det också ett konvent, men då var det uppdelat i 150 mindre grupper i sju större städer över hela landet. Talarna for från plats till plats för att hålla sina föredrag.

När situationen i Europa förvärrades år 1939, erbjöd sig några pionjärer att tjäna på andra fält. (Jämför Matteus 10:23; Apostlagärningarna 8:4.) Tre tyska pionjärer skickades från Schweiz till Shanghai i Kina. Några skickades till Sydamerika. Bland dem som fick förflyttning till Brasilien var Otto Estelmann, som hade besökt och hjälpt församlingar i Tjeckoslovakien, och Erich Kattner, som hade tjänat vid Sällskapet Vakttornets kontor i Prag. Deras nya distrikt var inte lätt. De upptäckte att i vissa jordbruksbygder brukade förkunnarna stiga upp tidigt och predika fram till klockan 7 på morgonen och sedan fortsätta sin Förkunnartjänst sent på kvällen. Broder Kattner berättar att när han förflyttade sig från plats till plats, sov han ofta under bar himmel med litteraturväskan som huvudkudde. — Jämför Matteus 8:20.

Både broder Estelmann och broder Kattner hade jagats av nazisternas hemliga polis i Europa. Slapp de undan förföljelse genom att flytta till Brasilien? Nej, tvärtom. Efter bara ett år befann de sig i långvarig husarrest och blev satta i fängelse på anstiftan av myndighetspersoner som uppenbarligen var nazisympatisörer! Dessutom mötte förkunnarna ofta motstånd från det katolska prästerskapet, men de höll ut i sitt gudagivna arbete. De sökte outtröttligt upp städer och samhällen i Brasilien där budskapet om Riket ännu inte hade predikats.

En återblick på situationen i hela världen visar att Jehovas vittnens organisation eller litteratur blev förbjuden av myndigheterna i de flesta av de länder där det fanns vittnen under andra världskriget. År 1938 hade de predikat i 117 länder, och i mer än 60 av dessa länder blev deras organisation eller litteratur förbjuden eller förkunnarna utvisade under krigsåren (1939—1945). Också i länder där det inte rådde förbud blev de utsatta för pöbelvåld och ofta arresterade. Trots allt detta upphörde inte predikandet av de goda nyheterna.

Den stora skaran börjar framträda i Latinamerika

Med tanke på det arbete som skulle utföras under efterkrigstiden upprättade Sällskapet Vakttornet i februari 1943, mitt under krigsåren, Gileadskolan i staten New York för att utbilda missionärer för tjänst i främmande land. Före årets slut hade 12 av dessa missionärer redan börjat tjäna på Cuba. Det visade sig vara ett mycket fruktbart fält.

Redan år 1910 hade sanningens säd såtts på Cuba. År 1913 hade C. T. Russell hållit ett föredrag där. År 1932 hade J. F. Rutherford talat i radio i Havanna, och talet sändes sedan också på spanska. Men tillväxten var långsam. Många i landet var analfabeter på den tiden, och det fanns många religiösa fördomar. I början var det i huvudsak den engelsktalande befolkningen, vilken bland annat hade kommit från Jamaica, som visade intresse. År 1936 fanns det på Cuba bara 40 förkunnare av Guds kungarike. Men planterandet och vattnandet av sanningens säd ledde efter hand till att den började bära mer frukt.

De första kubanerna blev döpta år 1934; längre fram lät fler döpa sig. Från och med år 1940 understöddes tjänsten från hus till hus av dagliga radiosändningar och frimodigt gatuvittnande. Redan innan Gileadutbildade missionärer kom till Cuba år 1943, hade 950 personer tagit emot de goda nyheterna och börjat predika för andra, även om inte alla tog del i arbetet regelbundet. Under de två första åren efter missionärernas ankomst ökade förkunnarantalet ännu snabbare. År 1945 fanns det 1.894 Jehovas vittnen på Cuba. De flesta av dem hade tillhört en kyrka som lärde att alla trogna kyrkomedlemmar skulle komma till himlen, men det stora flertalet av dem som blev Jehovas vittnen gladde sig nu åt hoppet att få leva för evigt på jorden i ett återupprättat paradis. (1 Mos. 1:28; 2:15; Ps. 37:9, 29; Upp. 21:3, 4) Bara 1,4 procent bekände sig tillhöra skaran av Kristi med anden smorda bröder.

På ännu ett sätt fick bröderna i Latinamerika hjälp från Sällskapets världshögkvarter. I början av år 1944 tillbringade N. H. Knorr, F. W. Franz, W. E. Van Amburgh och M. G. Henschel tio dagar på Cuba för att styrka bröderna andligen. Samtidigt hölls ett konvent i Havanna, och riktlinjer drogs upp för bättre samordning av predikoarbetet. Under samma resa besökte broder Knorr och broder Henschel också Costa Rica, Guatemala och Mexico för att bistå Jehovas vittnen i dessa länder.

Under de resor som N. H. Knorr och F. W. Franz företog åren 1945 och 1946 hade de möjlighet att tala till och samarbeta med förkunnare i 24 länder från Mexico till Sydamerikas södra spets, förutom i Karibien. De tillbringade fem månader i den delen av världen och gav kärleksfull hjälp och vägledning. På en del platser träffade de bara en handfull intresserade personer. De hjälpte personligen till med att organisera de första församlingarna i Lima i Peru och i Caracas i Venezuela, så att möten och tjänst på fältet kunde anordnas regelbundet. På de platser där det redan hölls församlingsmöten besökte de dem och gav vid behov råd om hur man kunde öka mötenas praktiska värde i förbindelse med evangeliseringsarbetet.

Under dessa besök anordnades offentliga bibliska föredrag överallt där det var möjligt. Föredragen annonserades intensivt genom att förkunnarna gick med plakat och delade ut löpsedlar på gatorna. Resultatet blev att 765 kom till det konvent som de 394 förkunnarna i Brasilien höll i São Paulo. I Chile, där det fanns 83 förkunnare av Guds kungarike, kom 340 för att höra det särskilt annonserade föredraget. I Costa Rica kunde de 253 förkunnarna i landet glädja sig åt att sammanlagt 849 var närvarande vid deras två sammankomster. Detta var tillfällen då bröderna kunde njuta av nära och varm gemenskap med varandra.

Men syftet var inte att blott och bart hålla minnesvärda konvent. Under dessa resor betonade representanterna från högkvarteret särskilt vikten av att göra återbesök hos de intresserade och leda bibelstudier med dem. För att kunna bli sanna lärjungar måste människor regelbundet få undervisning från Guds ord. Följden blev att antalet bibelstudier ökade snabbt i den här delen av världen.

Medan broder Knorr och broder Franz företog dessa tjänsteresor, anlände fler Gileadutbildade missionärer till sina nya distrikt. I slutet av år 1944 fanns det missionärer i Costa Rica, Mexico och Puerto Rico. År 1945 hjälpte missionärer till med att få predikoarbetet bättre organiserat på Barbados, i Brasilien, Brittiska Honduras (nu Belize), Chile, Colombia, El Salvador, Guatemala och Haiti, på Jamaica, i Nicaragua, Panamá och Uruguay. När de två första missionärerna kom till Dominikanska republiken år 1945, var de de enda förkunnarna i landet. Resultatet av de första missionärernas tjänst märktes snabbt. Så här sade Trinidad Paniagua om de första missionärerna som sändes till Guatemala: ”Det var precis vad vi behövde — några som kunde undervisa oss i Guds ord och hjälpa oss att förstå hur vi skulle utföra arbetet.”

Grunden för utvidgning höll alltså på att läggas i den delen av det världsvida fältet. I slutet av år 1945 fanns det på de karibiska öarna 3.394 förkunnare av Guds kungarike. I Mexico fanns det 3.276, i Centralamerika 404 och i Sydamerika 1.042. Det innebar att under loppet av sju år — under en mycket stormig tid i den mänskliga historien — ökade antalet förkunnare i den delen av världen med 386 procent. Men det var bara början. En rent explosionsartad tillväxt väntade! Bibeln hade förutsagt att ”en stor skara ... ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” skulle församlas som tillbedjare av Jehova före den stora vedermödan. — Upp. 7:9, 10, 14.

När andra världskriget började år 1939, fanns det bara 72.475 Jehovas vittnen, och de predikade i 115 länder (räknat efter gränsdragningarna i början av 1990-talet). Trots den intensiva förföljelse som de fick utstå världen över, hade deras antal mer än fördubblats vid krigets slut. Rapporten för år 1945 visade att 156.299 förkunnare var verksamma i de 107 länder för vilka det var möjligt att sammanställa rapporter. Men vid den tiden hade i själva verket 163 länder nåtts av budskapet om Riket.

Det var verkligen ett fantastiskt vittnesbörd som avgavs under åren 1936—1945. Under dessa tio år av kaos och tumult i världen ägnade de nitiska vittnena för Jehova sammanlagt 212.069.285 timmar åt att förkunna för världen att Guds kungarike är mänsklighetens enda hopp. De spred också 343.054.579 böcker, broschyrer och lösnummer av tidskrifterna för att hjälpa människor att förstå den bibliska grundvalen för detta hopp. För att bistå dem som var uppriktigt intresserade ledde de år 1945 i medeltal 104.814 kostnadsfria bibelstudier i hem.

[Infälld text på sidan 455]

Även om de tvingades fly på grund av kriget, fortsatte de att predika

[Ruta/Bilder på sidorna 451-453]

De vägrade att sluta upp med att förkunna trots att de blev fängslade

Här ser vi några få av de många tusen som fick lida för sin tros skull i fängelser och koncentrationsläger under andra världskriget

1. Adrian Thompson, Nya Zeeland. Fängslad år 1941 i Australien; hans ansökan om frikallelse från militärtjänst avslogs när Jehovas vittnens arbete blev förbjudet i Australien. Efter frigivningen tjänade han som resande tillsyningsman och styrkte församlingarna i deras offentliga förkunnartjänst. Blev missionär och den förste resande tillsyningsmannen i efterkrigstidens Japan; fortsatte att predika nitiskt till sin död år 1976.

2. Alois Moser, Österrike. I sju fängelser och koncentrationsläger. Fortfarande en aktiv förkunnare år 1992 vid 92 års ålder.

3. Franz Wohlfahrt, Österrike. Lät sig inte avskräckas av att hans far och bror blev avrättade. Satt i Rollwaldlägret i Tyskland i fem år. Förkunnade fortfarande år 1992 vid 70 års ålder.

4. Thomas Jones, Canada. Fängslad år 1944; satt därefter i två arbetsläger. Efter 34 års heltidstjänst blev han år 1977 förordnad att ­tjäna som medlem av avdelningskontorets kommitté, som har tillsyn över predikoarbetet i hela Canada.

5. Maria Hombach, Tyskland. Arresterad upprepade gånger; satt i ensamcell i tre och ett halvt år. Som kurir riskerade hon livet genom att leverera biblisk litteratur till medtroende. År 1992, vid 90 års ålder, tjänade hon som en trogen medlem av Betelfamiljen.

6. Max och Konrad Franke, Tyskland. Far och son, båda fängslade upprepade gånger; satt i fängelse många år. (Konrads hustru, Gertrud, satt också i fängelse.) Alla tre förblev lojala, nitiska ­tjänare åt Jehova, och Konrad gick i spetsen för reorganiserandet ­av Jehovas vittnens predikoarbete i efterkrigstidens Tyskland.

7. A. Pryce Hughes, England. Dömd till fängelse två gånger och sänd till Wormwood Scrubs, ett fängelse i London; också fängslad för sin tros skull under första världskriget. Var en föregångsman i arbetet med att predika om Riket i Storbritannien fram till sin död år 1978.

8. Adolphe och Emma Arnold med dottern Simone, Frank­rike. Sedan Adolphe fängslats fortsatte Emma och Simone att pre­dika och leverera litteratur till medtroende. När Emma var i fäng­else sattes hon i ensamcell, därför att hon vittnade så ihärdigt för ­andra fångar. Simone sändes till en uppfostringsanstalt. Alla tre ­förblev nitiska vittnen.

9. Ernst och Hildegard Seliger, Tyskland. Tillsammans mer än 40 år i fängelser och koncentrationsläger för sin tros skull. Även i fängelserna fortsatte de ståndaktigt att tala med andra om Bibelns ­sanningar. När de blev frigivna, ägnade de hela sin tid åt att predika de goda nyheterna. Broder Seliger dog som en lojal tjänare åt Gud år 1985; syster Seliger år 1992.

10. Carl Johnson, Förenta staterna. Fängslad tillsammans med hundratals andra Jehovas vittnen i Ashland i Kentucky två år efter sitt dop. Har tjänat som pionjär och som kretstillsyningsman; år 1992 tog han som äldste fortfarande ledningen i tjänsten på fältet.

11. August Peters, Tyskland. Blev brutalt skild från hustru och fyra barn och satt i fängelse år 1936/1937; även i fängelse från år 1937 till år 1945. Efter frigivningen predikade han inte mindre, utan började i heltidstjänsten. År 1992, vid 99 års ålder, tjänade han fortfarande som medlem av Betelfamiljen. Han hade då sett antalet Jehovas vittnen i Tyskland växa till 163.095.

12. Gertrud Ott, Tyskland. Fängslad i Łódź i Polen och sänd till koncentrationslägret Auschwitz; sändes därefter till lägren Gross-Rosen och Bergen-Belsen i Tyskland. Efter kriget tjänade hon nitiskt som missionär i Indonesien, Iran och Luxemburg.

13. Katsuo Miura, Japan. Sju år efter det att han arresterats och fängslats i Hiroshima blev stora delar av det fängelse där han satt förstörda av atombomben som ödelade staden. Läkarna fann emellertid inget som tydde på att han hade tagit skada av strålningen. De sista åren av sitt liv tjänade han som pionjär.

14. Martin och Gertrud Pötzinger, Tyskland. Några månader efter sitt giftermål blev de arresterade och var skilda från varandra i nio år. Martin sändes till Dachau och Mauthausen; Gertrud till Ravensbrück. Trots den brutala behandlingen vacklade de inte i sin tro. ­Efter frigivningen ägnade de all sin kraft åt Jehovas tjänst. Broder Pötzinger tjänade i 29 år som resande tillsyningsman i Tyskland; ­därefter som medlem av den styrande kretsen till sin död år 1988. År 1992 var Gertrud fortfarande en nitisk evangelieförkunnare.

15. Jizo och Matsue Ishii, Japan. Efter att ha spridit biblisk litteratur i hela Japan i omkring tio år blev de fängslade. Jehovas vittnens arbete i Japan lamslogs under kriget, men broder och syster Ishii förkunnade återigen nitiskt efter kriget. År 1992 hade Matsue Ishii sett antalet aktiva vittnen i Japan öka till över 171.000.

16. Victor Bruch, Luxemburg. Satt inspärrad i Buchenwald, ­Lublin, Auschwitz och Ravensbrück. Vid 90 års ålder var han fort­farande verksam som äldste bland Jehovas vittnen.

17. Karl Schurstein, Tyskland. Resande tillsyningsman innan ­Hitler kom till makten. Satt inspärrad i åtta år, därefter dödad av SS i Dachau år 1944. Även när han var i koncentrationsläger fortsatte han att bygga upp andra i andligt avseende.

18. Kim Bong-nyu, Korea. Satt fängslad i sex år. Fortfarande en förkunnare av Guds kungarike vid 72 års ålder.

19. Pamfil Albu, Rumänien. Efter att ha blivit brutalt misshandlad sändes han till ett arbetsläger i Jugoslavien, där han var i två och ett halvt år. Efter kriget fängslades han två gånger till och satt inspärrad i ytterligare 12 år. Han upphörde inte med att tala om Guds uppsåt. Före sin död hjälpte han tusentals människor i Rumänien att ­tjäna tillsammans med Jehovas vittnens världsvida organisation.

20. Wilhelm Scheider, Polen. I nazistiska koncentrationsläger åren 1939—1945; i kommunistiska fängelser 1950—1956, även 1960—1964. Till sin död år 1971 ägnade han orubbligt sina krafter åt att förkunna om Guds kungarike.

21. Harald och Elsa Abt, Polen. Under och efter kriget tillbringade Harald 14 år i fängelse och i koncentrationsläger på grund av sin tro men fortsatte att predika också där. Elsa blev obarmhärtigt skild från deras lilla dotter och satt därefter inspärrad i sex läger i Polen, Tyskland och Österrike. Trots att Jehovas vittnens arbete var för­bjudet i Polen i 40 år efter kriget, fortsatte de alla tre att vara ­nitiska tjänare åt Jehova.

22. Ádám Szinger, Ungern. Vid sex rättegångar dömd till 23 års frihetsstraff, av vilka han avtjänade 8 1/2 år i fängelse och arbets­läger. Efter frigivningen tjänade han som resande tillsyningsman ­i sammanlagt 30 år. Vid 69 års ålder var han fortfarande en lojal ­församlingsäldste.

23. Joseph Dos Santos, Filippinerna. Hade som heltidsförkunnare predikat budskapet om Riket i 12 år innan han fängslades år 1942. ­Reorganiserade Jehovas vittnens verksamhet i Filippinerna efter kriget och fortsatte själv i pionjärtjänsten till sin död år 1983.

24. Rudolph Sunal, Förenta staterna. Fängslad i Mill Point i West Virginia. Efter frigivningen ägnade han hela sin tid åt att bekantgöra Guds kungarike — som pionjär, som medlem av Betelfamiljen och som kretstillsyningsman. Fortfarande pionjär år 1992 vid 78 års ålder.

25. Martin Magyarosi, Rumänien. Satt fängslad åren 1942—1944; fortsatte att från fängelset ge anvisningar för predikandet av de goda nyheterna i Transsylvanien. Efter frigivningen gjorde han omfattande resor för att uppmuntra sina trosbröder i deras predikande och var själv ett oförfärat vittne. Fängslad på nytt år 1950; dog i ett arbetsläger år 1953 som en lojal tjänare åt Jehova.

26. R. Arthur Winkler, Tyskland och Nederländerna. Sändes först till koncentrationslägret i Esterwegen; fortsatte att predika i lägret. Senare, i Nederländerna, blev han slagen till oigenkännlighet av Gestapo. Sändes slutligen till Sachsenhausen. Ett lojalt, nitiskt vittne till sin död år 1972.

27. Park Ock-hi, Korea. Tre år i Sodaemunfängelset i Söul; utsatt för obeskrivlig tortyr. Förkunnade fortfarande nitiskt år 1992, vid 91 års ålder, som pionjär med särskilt uppdrag.

[Karta/Bild på sidan 446]

Alexander MacGillivray, tillsyningsman för det australiska avdelningskontoret, hjälpte till med att planera predikofärder till många länder och öar

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

AUSTRALIEN

NYA ZEELAND

TAHITI

TONGA

FIJI

NYA GUINEA

JAVA

BORNEO

SUMATRA

BURMA

HONG-KONG

MALAYA

SINGAPORE

SIAM

INDOKINA

KINA

STILLA HAVET

En del av namnen på kartan är namn som användes på 1930-talet

[Karta/Bilder på sidan 460]

I slutet av år 1945 hade missionärer från Gileadskolan redan börjat tjäna i 18 länder i den här delen av världen

Charles och Lorene Eisenhower

Cuba

John och Adda Parker

Guatemala

Emil Van Daalen

Puerto Rico

Olaf Olson

Colombia

Don Burt

Costa Rica

Gladys Wilson

El Salvador

Hazel Burford

Panamá

Louise Stubbs

Chile

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

BARBADOS

BELIZE

BOLIVIA

BRASILIEN

CHILE

COLOMBIA

COSTA RICA

CUBA

DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

EL SALVADOR

GUATEMALA

HAITI

JAMAICA

MEXICO

NICARAGUA

PANAMÁ

PUERTO RICO

URUGUAY

[Bild på sidan 444]

En del kolportörer spred kartongvis med litteratur; folk fick många bibliska predikningar i varje bok

[Bild på sidan 445]

Armando Menazzi (främst i mitten) och en lycklig grupp som reste tillsammans med honom på en predikofärd med sitt ”pionjärhem på hjul”

[Bild på sidan 445]

Arthur Willis, Ted Sewell och Bill Newlands — tre bröder som förde ut budskapet om Riket till de australiska obygderna

[Bild på sidan 447]

Frank Dewar (här tillsammans med sin hustru och deras båda döttrar) kom till Thailand år 1936 som ensam pionjär. Han var fortfarande pionjär med särskilt uppdrag år 1992

[Bild på sidan 447]

Chomchai Inthaphan använde sina förmågor som översättare för att thailändarna skulle nås med Bibelns goda nyheter

[Bild på sidan 448]

I Tyskland spred Jehovas vittnen detta öppna brev vitt och brett år 1937, fastän deras religionsutövning var förbjuden av regeringen

[Bild på sidan 449]

Franz och Hilda Kusserows familj — var och en ett troget vittne för Jehova, trots att alla i familjen (utom en son som hade omkommit genom en olyckshändelse) sattes i koncentrationsläger eller fängelser eller skickades till uppfostringsanstalter på grund av sin tro

[Bilder på sidan 450]

Några av de förkunnare i Österrike och Tyskland som med fara för sitt liv mångfaldigade eller distribuerade värdefullt bibelstudiematerial (som det som syns i bakgrunden)

Therese Schreiber

Peter Gölles

Elfriede Löhr

Albert Wandres

August Kraft

Ilse Unterdörfer

[Bild på sidan 454]

Förkunnare vid ett konvent i Shanghai i Kina år 1936; nio i gruppen blev döpta vid det tillfället

[Bild på sidan 456]

Trots att Jehovas vittnens religionsutövning var förbjuden, höll dessa vittnen ett konvent i Hargrave Park i närheten av Sydney i Australien år 1941

[Bild på sidan 458]

Några kubanska Jehovas vittnen vid ett konvent i Cienfuegos år 1939

[Bild på sidan 459]

N. H. Knorr (till vänster) talar vid konventet i São Paulo år 1945 med Erich Kattner som tolk

Kapitel 22

Del 4 – Vittnen till jordens mest avlägsna del

Medan andra världskriget ännu rasade gjorde Jehovas vittnen upp planer för en intensifierad verksamhet under efterkrigstiden. Rapporten på sidorna 462—501 innehåller många spännande detaljer om vad som inträffade från år 1945 till år 1975, en period då vittnena upplevde en stor tillväxt, nådde ut till många fler länder och predikade och undervisade i Guds ord på ett grundligare sätt än någonsin tidigare.

BUDSKAPET om Guds kungarike hade på ett eller annat sätt nått ut till de flesta öarna i Västindien år 1945. Men ett grundligare vittnesbörd behövde avges. Missionärer som hade utbildats vid Gileadskolan skulle komma att spela en viktig roll.

Missionärer intensifierar predikoarbetet i Västindien

År 1960 hade missionärer tjänat på 27 öar eller ögrupper i Karibien. På hälften av dessa platser fanns det ingen församling av Jehovas vittnen när missionärerna kom dit. Missionärerna satte i gång med att leda bibelstudier med intresserade personer, och de organiserade regelbundna möten. Där det redan fanns församlingar fick de inhemska förkunnarna värdefull övning av missionärerna. Tack vare detta förbättrades mötenas kvalitet, och effektiviteten i tjänsten ökade.

Bibelforskarna hade börjat predika på Trinidad redan före första världskriget, men bibelstudieverksamheten kom inte i gång ordentligt förrän efter Gileadmissionärernas ankomst år 1946. På Jamaica hade de goda nyheterna predikats i nästan ett halvt sekel, och när den förste missionären anlände, fanns det redan omkring tusen inhemska förkunnare där, men de var glada över att få hjälp att komma i kontakt med mer välutbildade personer, i synnerhet i huvudstadens ytterområden. På Aruba däremot hade det förkunnats en hel del för den engelsktalande befolkningen, och missionärerna koncentrerade sig därför på att predika för de infödda. Alla behövde få höra de goda nyheterna.

För att ge människor på alla öarna i den här delen av världen möjlighet att höra om Guds kungarike utrustade Sällskapet Vakttornet år 1948 den 18 meter långa skonaren Sibia som ett flytande missionärshem. Besättningen skulle föra budskapet om Riket till alla de öar i Västindien där det inte fanns någon aktiv förkunnare av de goda nyheterna. Gust Maki var kapten, och de övriga var Stanley Carter, Ronald Parkin och Arthur Worsley. De började med Bahamaöarna och arbetade sig sedan vidare mot sydost till Leewardöarna och Windwardöarna. Vilken verkan fick deras besök? På Saint Martin sade en affärsman till dem: ”Förut talade människor aldrig om Bibeln, men sedan ni kom hit talar alla om Bibeln.” Längre fram ersattes Sibia av en större båt, Light. Det blev också vissa förändringar i besättningen. Efter tio år var det speciella arbete som skulle utföras med hjälp av dessa båtar fullgjort, och bofasta förkunnare av de goda nyheterna följde upp intresset.

Man predikar först i de större städerna

Liksom i Västindien fanns det i många delar av Central- och Sydamerika människor som hade en del av Sällskapet Vakttornets litteratur redan innan missionärer från Gileadskolan kom dit. Men för att man skulle kunna nå alla med de goda nyheterna och hjälpa uppriktiga människor att bli sanna lärjungar måste arbetet organiseras bättre.

När andra världskriget slutade år 1945, fanns det hundratals Jehovas vittnen i Argentina och Brasilien, omkring 3.000 i Mexico, ett fåtal mycket små församlingar i Brittiska Guayana (nu Guyana), Chile, Nederländska Guayana (nu Surinam), Paraguay och Uruguay samt en handfull förkunnare i Colombia, Guatemala och Venezuela. Men i Bolivia, Ecuador, El Salvador, Honduras och Nicaragua kom Jehovas vittnens verksamhet inte i gång på allvar förrän Gileadutbildade missionärer anlände.

Missionärerna koncentrerade sig först på större befolkningscentra. Det är av intresse att aposteln Paulus i det första århundradet utförde en stor del av sitt predikande i städer som låg utmed de stora handelsvägarna i Mindre Asien och i Grekland. I Korinth, en av de viktigaste städerna i antikens Grekland, ägnade Paulus 18 månader åt att undervisa i Guds ord. (Apg. 18:1—11) I Efesos, en knutpunkt för handel och samfärdsel i antikens värld, förkunnade han om Guds kungarike i över två år. — Apg. 19:8—10; 20:31.

Edward Michalec och Harold Morris, missionärer med utbildning vid Gileadskolan, följde det exemplet när de kom till Bolivia år 1945. De sökte sig inte till området med det behagligaste klimatet. I stället koncentrerade de sig först på huvudstaden, La Paz, som ligger i Anderna på 3.700 meters höjd. Det är ansträngande för nykomlingar att streta uppför de branta gatorna på den här höjden; ofta slår hjärtat som en stångjärnshammare. Men missionärerna träffade på många som var intresserade av Bibelns budskap. Där i huvudstaden var det inte ovanligt att folk sade till dem: ”Jag är katolik, men jag tycker inte om prästerna.” Efter bara två månader ledde de båda missionärerna 41 bibelstudier.

Under de följande tio åren, när fler missionärer anlände och antalet inhemska vittnen ökade, började man bearbeta andra städer i Bolivia: Cochabamba, Oruro, Santa Cruz, Sucre, Potosí och Tarija. Därefter kunde man också inrikta sig på mindre städer och landsbygdsområden.

I Colombia gick missionärerna till väga på samma sätt. De inledde det organiserade predikandet i huvudstaden, Bogotá, år 1945, och i kuststaden Barranquilla året därpå. Senare inriktade de sig efter hand på Cartagena, Santa Marta, Cali och Medellín. Genom att bearbeta de större städerna först kunde de nå fler människor på kort tid. Med hjälp av dem som lärde känna sanningen där skulle budskapet snart spridas till kringliggande områden.

Om människor i en stad visade föga intresse, sändes missionärerna till andra platser. Det hände till exempel i Ecuador i mitten av 1950-talet. Efter tre års predikande var det inte en enda i den fanatiskt religiösa staden Cuenca som hade haft mod att ta ståndpunkt för sanningen, och missionären Carl Dochow blev därför förflyttad till Machala, en stad där människor var mer fördomsfria och toleranta. Omkring tio år senare fick emellertid invånarna i Cuenca en ny möjlighet. Nu var andan en helt annan. Hinder övervanns, och år 1992 fanns det mer än 1.200 Jehovas vittnen i Cuenca med omnejd, organiserade i 25 församlingar!

Tålmodigt sökande efter de fårlika

Att söka efter verkligt fårlika personer har krävt stort tålamod. I Surinam har Jehovas vittnen predikat för indianer, indonesier, judar, kineser och libaneser, för ättlingar till holländska nybyggare och för djungelstammar med bushnegrer, vars förfäder var förrymda slavar. Bland dessa befolkningsgrupper har vittnena funnit hundratals som verkligen hungrade efter sanningen. Somliga av dem var djupt invecklade i animism och spiritistiska sedvänjor. En av dem var Paitu, en medicinman som tog Bibelns budskap till hjärtat och sedan kastade sina avgudabilder, amuletter och magiska drycker i floden. (Jämför 5 Moseboken 7:25; 18:9—14; Apostlagärningarna 19:19, 20.) År 1975 överlämnade han sig åt Jehova, den sanne Guden.

I Peru bor en stor del av invånarna i små byar som ligger kringspridda uppe i Anderna och i djungeln vid Amazonflodens övre lopp. Hur skulle man kunna nå dessa människor? År 1971 reste ett amerikanskt äkta par som var Jehovas vittnen till Peru för att besöka sin son, Joe Leydig, som var missionär där. När de insåg hur många byar som låg undangömda i dalgångarna uppe i bergen, ville de göra något för dem som bodde där. Först hjälpte de till att skaffa fram en husbil och sedan ytterligare två, förutom några terränggående motorcyklar, som kunde användas för längre predikofärder i dessa avlägsna trakter.

Trots alla ansträngningar verkade det på många platser vara bara några få som var intresserade av Bibelns budskap. Det är lätt att förstå hur en grupp på sex unga missionärer i Barquisimeto i Venezuela kände det i början av 1950-talet, när de efter ett helt års energiskt predikande knappast såg någon frukt alls av sitt arbete. Människor var visserligen mycket vänliga, men de flesta var oerhört vidskepliga och vågade inte ens läsa ett bibelställe, eftersom de ansåg att det var synd. Om några visade intresse, blev de snart avskräckta av familjemedlemmar eller grannar. (Matt. 13:19—21) Men missionärerna fortsatte att gå från hus till hus, övertygade om att det måste finnas några fårlika personer i Barquisimeto och att Jehova skulle samla in dem i sin rätta tid. Så glad Penny Gavette därför måste ha blivit, när hon en dag träffade en gråhårig kvinna som lyssnade till henne och sedan sade:

”Señorita, ända sedan jag var ung flicka har jag väntat på att någon skulle komma till min dörr och förklara det som ni just har berättat för mig. Ni förstår, när jag var ung, brukade jag städa hemma hos prästen, och han hade en bibel i sitt bibliotek. Jag visste att det var förbjudet för oss att läsa den, men jag var nyfiken och ville veta varför, så en dag när ingen såg det tog jag den med mig hem och läste den i hemlighet. Det jag läste då fick mig att inse att katolska kyrkan inte hade lärt oss sanningen och därför inte var den sanna religionen. Jag vågade inte säga något till någon, men jag var övertygad om att de som förkunnar den sanna religionen en dag skulle komma till vår stad. När protestanterna kom, trodde jag först att det måste vara de, men jag upptäckte snart att de förkunnade många av de falska läror som katolska kyrkan förkunnade. Men det ni just har berättat för mig är det jag läste i prästens bibel för så många år sedan.” Hon var ivrig att få studera Bibeln och blev ett Jehovas vittne. Trots motstånd från familjen tjänade hon Jehova troget ända till sin död.

Förkunnarna måste ofta göra stora ansträngningar för att samla in de fårlika människorna i församlingar och öva dem att ta del i tjänsten för Jehova. Rosendo Ojeda i Argentina färdades till exempel regelbundet sex mil från General San Martín i Chaco för att leda ett möte hemma hos Alejandro Sozoñiuk, en intresserad man. Det tog honom ofta tio timmar att tillryggalägga sträckan; bitvis använde han cykel, bitvis gick han till fots, och ibland fick han ta sig fram genom vatten som nådde honom till armhålorna. I fem år gjorde han den här resan en gång i månaden, och varje gång stannade han en vecka i området för att förkunna. Var det värt besväret? Ja, utan tvivel, för resultatet blev en församling av lyckliga lovprisare av Jehova.

Undervisning som leder till liv

I Mexico bedrev Jehovas vittnen sin verksamhet i överensstämmelse med lagarna för kulturella organisationer i landet. Vittnenas syfte var inte bara att anordna möten där det hölls föredrag. De ville att människor i likhet med invånarna i Berea på aposteln Paulus’ tid själva skulle kunna rannsaka ”Skrifterna för att veta om det förhöll sig så med dessa ting” som de fick lära sig. (Apg. 17:11) I Mexico, liksom i många andra länder, har detta ofta inbegripit att ge speciell hjälp åt människor som inte har gått i skola men som själva vill kunna läsa Guds inspirerade ord.

Genom de kurser i läsning och skrivning som Jehovas vittnen i Mexico har anordnat har tiotusentals människor fått hjälp att lära sig läsa och skriva. Denna verksamhet har rönt uppskattning från undervisningsdepartementet i Mexico, och år 1974 skrev en av de ansvariga för avdelningen för vuxenutbildning ett brev till La Torre del Vigía de México, ett sällskap som Jehovas vittnen använt sig av: ”Jag vill ta tillfället i akt att hjärtligt gratulera er ... till den berömvärda samarbetsvilja som ert sällskap har visat år efter år till nytta för vårt folk.”

Den undervisning som Jehovas vittnen ger förbereder inte bara människor för evigt liv som Guds kungarikes undersåtar, utan den hjälper dem också att få ett bättre familjeliv redan nu. Sedan en domare i El Salto i delstaten Durango vid flera tillfällen hade vigt Jehovas vittnen, sade han år 1952: ”Vi gör anspråk på att vara så goda patrioter och medborgare, men Jehovas vittnen får oss att skämmas. De är ett föredöme för oss, för de tillåter inte att någon enda i deras organisation lever under äktenskapsliknande former och inte har legaliserat sitt förhållande. Och ni katoliker, ni lever nästan alla ett omoraliskt liv och har inte legaliserat era äktenskap.”

Genom detta undervisningsprogram får människor också lära sig att leva i fred med varandra, att älska varandra i stället för att hata och döda. När ett Jehovas vittne började predika i Venado i delstaten Guanajuato, lade han märke till att alla människor där var beväpnade med gevär och pistoler. Släktfejder ledde till att hela familjer utplånades. Men när människor fick undervisning i Bibeln inträffade stora förändringar. De sålde sina skjutvapen och köpte biblar för pengarna. Över 150 personer i området blev snart Jehovas vittnen. De smidde bildligt talat ”sina svärd till plogbillar” och började vandra på fredens vägar. — Mik. 4:3.

Många gudfruktiga mexikaner har tagit till hjärtat det som Jehovas vittnen har lärt dem från Guds ord. De få tusen förkunnare som fanns i Mexico vid andra världskrigets slut blev därför snart 10.000, sedan 20.000, 40.000, 80.000 och ännu fler, allteftersom Jehovas vittnen lärde andra att tillämpa råden i Guds ord och att i sin tur undervisa andra.

Sammankomster under svåra förhållanden

Efter hand som Jehovas vittnen växte i antal, visade det sig att de måste övervinna stora hinder i land efter land för att kunna hålla sammankomster med kristen undervisning. I Argentina blev verksamheten förbjuden av regeringen år 1950. Men i lydnad för Gud slutade Jehovas vittnen inte upp att predika eller att församlas. Nu var det inte längre så lätt att anordna sammankomster, men de kunde ändå hållas.

I slutet av år 1953 besökte broder Knorr och broder Henschel Argentina för att delta i sammankomstprogram över hela landet. Broder Knorr reste in i landet från väster, och broder Henschel började sina besök i söder. De talade till grupper som hade samlats på lantgårdar, i en fruktträdgård, till en picknick vid en bäck uppe i bergen och i privata hem. Ofta måste de färdas långa sträckor från den ena gruppen till den andra. När de kom till Buenos Aires, deltog de båda två i programmet på nio olika ställen den första dagen och i elva hem nästa dag. Allt som allt talade de till 56 grupper med ett sammanlagt antal närvarande av 2.505 personer. Det var ett krävande schema, men de var glada över att kunna betjäna sina bröder på detta sätt.

När Jehovas vittnen förberedde en sammankomst i Colombia år 1955, tecknade de kontrakt om att använda en lokal i Barranquilla. Men efter påtryckningar från biskopen ingrep borgmästaren och guvernören, och kontraktet annullerades. Med bara en dags varsel ordnade bröderna en annan plats att hålla sammankomsten på, nämligen Sällskapets egendom vid avdelningskontoret. Men när den första kvällssessionen just skulle börja, kom beväpnade poliser dit med order om att upplösa sammankomsten. Men bröderna gav inte upp. En hänvändelse till borgmästaren nästa morgon ledde till en ursäkt från hans sekreterare, och närmare 1.000 personer trängde ihop sig på Sällskapets tomt för att lyssna till programmet den sista dagen av denna sammankomst med temat ”Triumferande Riket”. Trots de rådande förhållandena blev bröderna således stärkta genom välbehövliga andliga råd.

Tjänst där behovet är större

Fältet var vidsträckt, och behovet av arbetare var stort i Latinamerika, liksom på många andra platser. Vid sammankomster över hela världen år 1957 uppmanades mogna Jehovas vittnen, ensamstående och familjer, att allvarligt överväga om de kunde flytta till områden där behovet var större, bosätta sig där och utföra sin tjänst där. Liknande uppmaningar gavs också senare. De påminde om den inbjudan Gud gav aposteln Paulus, som i en syn fick se en man som bönföll honom: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” (Apg. 16:9, 10) Hur reagerade Jehovas tjänare på den inbjudan som gavs i modern tid? De erbjöd sig villigt. — Ps. 110:3.

För en familj med små barn krävs det en hel del tro att rycka upp bopålarna, lämna släktingar, hem och förvärvsarbete och flytta till en helt ny miljö. Flyttningen kan innebära att man måste anpassa sig till en helt annan levnadsstandard och i vissa fall lära sig ett nytt språk. Ändå har tusentals Jehovas vittnen som ensamstående och familjer tagit detta steg för att kunna hjälpa andra att lära känna Jehovas kärleksfulla föranstaltningar för evigt liv.

Många Jehovas vittnen reagerade snabbt och flyttade redan i slutet av 1950-talet, andra på 1960-talet och åter andra på 1970-talet. Också i dag flyttar förkunnare till platser där behovet är större.

Varifrån har de kommit? Ett stort antal har kommit från Australien, Canada, Förenta staterna och Nya Zeeland. Många har kommit från Frankrike, Storbritannien och Tyskland, och även från Belgien, Danmark, Finland, Italien, Japan, Norge, Schweiz, Spanien, Sverige, Sydkorea och Österrike, för att bara nämna några. Allteftersom Jehovas vittnen har ökat i antal i Argentina, Brasilien, Mexico och andra latinamerikanska länder, har också dessa länder bidragit med förkunnare som är villiga att tjäna i andra länder där behovet är större. Även i Afrika har nitiska förkunnare flyttat från ett land till ett annat för att hjälpa till med att predika.

Vart har de flyttat? Till sådana länder som Afghanistan, Malaysia och Senegal och till sådana öar som Réunion och Saint Lucia. Omkring 1.000 flyttade till Irland, där de tjänade under kortare eller längre perioder. Ett betydande antal begav sig till Island, trots de långa, mörka vintrarna där. Somliga stannade kvar, blev stöttepelare i församlingarna och gav de nya kärleksfull hjälp. I synnerhet i Central- och Sydamerika har mycket gott uträttats. Över 1.000 vittnen flyttade till Colombia, över 870 till Ecuador och över 110 till El Salvador.

Ett av de äkta par som flyttade var Harold och Anne Zimmerman. De hade tidigare tjänat som missionärer i Etiopien, samtidigt som de arbetade som skollärare. Men när de år 1959 förberedde sig för att flytta från Förenta staterna till Colombia för att sprida budskapet om Riket där, hade de fyra barn i åldrarna fem månader till fem år. Harold reste i förväg för att försöka få tag i ett arbete. När han kom fram, blev han oroad av de lokala nyhetsrapporterna. Ett inbördeskrig rasade, och många människor hade dödats i det inre av landet. ”Vill jag verkligen att min familj skall komma hit och leva under sådana förhållanden?” frågade han sig själv. Han försökte påminna sig några vägledande exempel eller principer i Bibeln. Han kom att tänka på den bibliska berättelsen om de räddhågade spejarna som kom tillbaka till det israelitiska lägret med en dålig rapport om det utlovade landet. (4 Mos. 13:25—14:4, 11) Det avgjorde saken; han ville inte likna dem! Han gjorde genast anordningar för att ta dit sin familj. Först när de bara hade tre dollar kvar att leva av fick han tag i ett förvärvsarbete, men de saknade aldrig det de verkligen behövde. Hur mycket förvärvsarbete han har behövt utföra för att försörja sin familj har skiftat under årens lopp, men han har alltid strävat efter att sätta Rikets intressen främst. När de kom till Colombia, fanns det omkring 1.400 vittnen i landet. Vilken makalös tillväxt de har upplevt sedan dess!

Man behöver inte alltid bege sig till ett annat land för att tjäna där behovet av förkunnare är större. Tusentals familjer och enskilda bland Jehovas vittnen har flyttat till andra platser inom det egna landet. En familj i delstaten Bahia i Brasilien flyttade till staden Prado, där det inte fanns några vittnen. Trots prästerskapets protester levde och verkade de i den staden med omnejd i tre år. De köpte en övergiven kyrkobyggnad och gjorde om den till Rikets sal. Det dröjde inte länge förrän det fanns över hundra aktiva förkunnare i området. Och det var bara början.

Allt fler rättfärdighetsälskande människor i Latinamerika följer uppmaningen i Psalm 148: ”Lovprisa Jah! ... Lovprisa Jehova från jorden, ... alla folkgrupper.” (Ps 148:V. 1, 7—11) Ja, år 1975 fanns det lovprisare av Jehova i varje land i Latinamerika. Rapporten för det året visade att 80.481 förkunnare, organiserade i 2.998 församlingar, tjänade i Mexico. I Centralamerika fanns det ytterligare 24.703 förkunnare, fördelade på 462 församlingar, som talade om Jehovas kungadöme. Och i Sydamerika fanns det 206.457 offentliga lovprisare av Jehova, fördelade på 3.620 församlingar.

Öarna i Stilla havet nås av budskapet

Samtidigt som arbetet gick snabbt framåt i Sydamerika ägnade Jehovas vittnen också uppmärksamhet åt öarna i Stilla havet. Det finns hundratals av dessa öar utspridda mellan Australien och de amerikanska kontinenterna, många av dem så små att de knappt sticker upp över havsytan. På en del av dem bor bara några få familjer, medan andra har tiotusentals invånare. Till många av dessa öar var det i början av 1950-talet omöjligt för Sällskapet Vakttornet att skicka missionärer på grund av myndigheternas fördomsfulla inställning. Men också dessa människor behövde få höra om Jehova och hans kungarike, i enlighet med profetian i Jesaja 42:10—12: ”Sjung till Jehova en ny sång, hans lov från jordens yttersta ända. ... På öarna må de förkunna hans lov.” Vid en sammankomst i Sydney i Australien år 1951 blev därför pionjärer och kretstillsyningsmän, som var intresserade av att sprida budskapet om Riket på öarna, inbjudna till ett möte med broder Knorr. Omkring 30 anmälde sig då att predika på de tropiska öarna.

Två av dem var Tom och Rowena Kitto. Kort därefter befann de sig i Papua, där det inte fanns några andra förkunnare vid den tiden. De började predika bland européerna i Port Moresby. Inom kort tillbringade de kvällarna i Hanuabada, ”den stora byn”, tillsammans med en grupp på mellan 30 och 40 papuaner som hungrade efter Bibelns sanning. Genom dem spred sig ryktet till andra byar. Snart skickade keremafolket en delegation och bad om att ett bibelstudium skulle ledas med dem. Sedan kom en hövding från Haima och bad: ”Snälla ni, kom och lär mitt folk sanningen!” Och så bredde sanningen ut sig.

Ett annat par, John och Ellen Hubler, begav sig till Nya Kaledonien för att sätta i gång arbetet där. När de kom dit år 1954, hade de bara turistvisum för en månad. Men John skaffade sig ett förvärvsarbete, och detta hjälpte dem att få uppehållstillståndet förlängt. Så småningom flyttade fler förkunnare dit, sammanlagt 31. De började med att förkunna i ytterområdena för att inte väcka för stor uppmärksamhet. Längre fram började de predika i huvudstaden, Nouméa. En församling bildades. Men år 1959 fick en medlem av Katolsk aktion en inflytelserik ställning i regeringen. Förkunnarna fick inte längre sina visum förnyade. Hublers tvingades resa därifrån. Vakttornets publikationer blev förbjudna. Men de goda nyheterna om Guds kungarike hade fått fotfäste, och antalet Jehovas vittnen fortsatte att öka.

På Tahiti hade många visat intresse för Jehovas vittnens arbete, när bröder hade gjort korta besök på ön. Men år 1957 fanns det inga inhemska förkunnare, verksamheten var förbjuden, och Vakttornets missionärer förvägrades inresetillstånd. Agnes Schenck, en tahitisk medborgare som då bodde i Förenta staterna, hade emellertid blivit ett Jehovas vittne. När hon fick veta att det var behov av förkunnare på Tahiti, flyttade hon, hennes man och deras son dit från Kalifornien i maj 1958. Kort därefter kom ytterligare två familjer dit, trots att de bara fick ett tre månader långt turistvisum. Följande år bildades en församling i Papeete, och år 1960 erkände regeringen en lokalt organiserad sammanslutning av Jehovas vittnen.

Två missionärssystrar, som var på väg tillbaka till sitt distrikt efter en resa, gjorde ett uppehåll på ön Niue för att besöka en släkting och samtidigt sprida budskapet om Riket. Den månad de tillbringade där var mycket fruktbärande; de fann en hel del intresse. Men när den båt som uppehöll trafiken mellan öarna kom nästa gång, var de tvungna att åka därifrån. En fijiansk broder, Seremaia Raibe, fick kort därefter anställning vid ministeriet för offentliga arbeten på Niue, och han använde all sin fritid till att predika. Men på grund av påtryckningar från prästerskapet blev broder Raibes uppehållstillstånd indraget efter några månader, och i september 1961 beslöt den lagstiftande församlingen att inte låta några fler Jehovas vittnen få inresetillstånd. Men de goda nyheterna fortsatte att predikas på ön. Hur gick det till? De inhemska förkunnarna fortsatte ståndaktigt att tjäna Jehova, fastän de var ganska nya i sanningen. Dessutom hade den lokala regeringen redan anställt William Lovini, en infödd niuean som hade bott på Nya Zeeland. Varför var han så angelägen om att återvända till Niue? Därför att han hade blivit ett Jehovas vittne och ville tjäna där behovet var större. År 1964 hade antalet förkunnare på ön ökat till 34.

År 1973 bodde David Wolfgramm, en tongansk medborgare, med sin hustru och deras åtta barn i ett bekvämt hus på Nya Zeeland. Men de lämnade sitt hem och flyttade till Tonga för att främja Rikets intressen. De hjälpte till med att föra ut budskapet till Tongaöarna, av vilka omkring 30 är bebodda.

Jehovas vittnen har lagt ner mycket tid, kraft och pengar på att nå ut med budskapet till öarna i Stilla havet. Men de betraktar sina medmänniskors liv som något dyrbart och skyr ingen möda när det gäller att hjälpa dem att dra nytta av Jehovas kärleksfulla föranstaltning för evigt liv i hans nya värld.

En familj som sålde sin lantgård i Australien och flyttade till en av öarna i Stilla havet gav uttryck åt sina känslor på följande sätt: ”Att höra dessa öbor säga att de har lärt känna Jehova, att höra dem kalla våra barn sina barn, och detta därför att de älskar dem för sanningens skull, att se Rikets intressen ha framgång och antalet närvarande vid mötena öka, att höra dessa underbara människor säga: ’Mina barn skall gifta sig bara i Herren’, och detta efter att ha varit bundna av sekelgamla traditioner och österländska äktenskapsformer, att se dem reda ut tilltrasslade äktenskapsförhållanden, ... att se dem studera medan de vaktar den betande boskapen vid vägkanten efter en dags slitsamt arbete på risfältet, att veta att de i traktens affär och på andra platser talar med andra om det orätta i att dyrka avgudar och om Jehovas namns skönhet, att få höra en gammal indisk mor kalla oss broder och syster och be att få följa med oss och tala med människor om den sanne Guden ... allt detta utgör en ovärderlig belöning för att vi tog det steg vi gjorde som svar på kallelsen från södra Stilla havet.”

Det var naturligtvis inte bara invånarna på öarna i Stilla havet som skulle få en möjlighet att höra budskapet. Från och med år 1964 sändes erfarna pionjärer från Filippinerna till Hongkong, Indonesien, Laos, Malaysia, Sydkorea, Taiwan, Thailand och Vietnam för att samarbeta med de nitiska missionärer som redan predikade där.

Påtryckningar från familjen och samhället

När någon blir ett Jehovas vittne, betraktar familjen och samhället inte alltid detta som en rent personlig angelägenhet. — Matt. 10:34—36; 1 Petr. 4:4.

I Hongkong är det huvudsakligen unga människor som har blivit Jehovas vittnen. Men dessa ungdomar har utsatts för enorma påtryckningar i ett samhälle där högre utbildning och välavlönade arbeten har hög prioritet. Föräldrar betraktar sina barn som en investering som skall trygga deras ålderdom. När föräldrarna till en ung man i Kwun Tong insåg att sonens bibelstudium, mötesbesök och förkunnartjänst skulle inkräkta på hans möjligheter att tjäna pengar, började de motstå honom intensivt. Hans far jagade honom med en köttyxa; hans mor spottade på honom i andras åsyn. Skymforden haglade över honom nästan oavbrutet i flera månader. En gång frågade han sina föräldrar: ”Är det inte av kärlek ni har uppfostrat mig?” De svarade: ”Nej, för pengarnas skull!” Trots detta fortsatte den unge mannen att sätta sin tillbedjan av Jehova främst i livet. Men han fortsatte också att efter bästa förmåga bistå sina föräldrar ekonomiskt när han hade flyttat hemifrån, eftersom han visste att det behagade Jehova. — Matt. 15:3—9; 19:19.

I fast sammansvetsade samhällen kommer påtryckningarna ofta från fler än de närmaste familjemedlemmarna. En som fick erfara detta var Fuaiupolu Pele på Västra Samoa. För befolkningen var det otänkbart att en samoan skulle förkasta sina förfäders seder och religion, och Pele visste att han skulle få stå till svars. Han studerade ihärdigt och bad innerligt till Jehova. Släktens överhövding kallade honom till ett möte i Faleasiu, där han konfronterades med sex hövdingar, tre duktiga talare, tio pastorer, två lärare i teologi, överhövdingen som ledde mötet samt äldre män och kvinnor i släkten. De förbannade och fördömde både honom och en annan släkting som visade intresse för Jehovas vittnen. Det uppstod en debatt som varade till klockan 4 på morgonen. Det irriterade en del av de närvarande att Pele använde Bibeln, och de skrek: ”Bort med Bibeln! Använd inte Bibeln!” Till sist sade överhövdingen med svag stämma: ”Du vann, Pele.” Men Pele svarade: ”Ursäkta mig, sir, jag vann inte. I natt har ni fått höra budskapet om Riket. Jag hoppas uppriktigt att ni vill lyssna till det.”

Intensivt motstånd från prästerskapet

Kristenhetens missionärer kom till öarna i Stilla havet på 1800-talet. På många platser fick deras ankomst ett fredligt förlopp, men på andra platser understöddes den av militärmakt. I somliga områden delade de upp öarna mellan sig genom en vänskaplig överenskommelse. Men det förekom också religionskrig, i vilka katoliker och protestanter kämpade mot varandra om herraväldet. De religiösa ”herdarna”, prästerna, använde nu alla till buds stående medel för att hålla Jehovas vittnen borta från det som de betraktade som sina domäner. Ibland utövade de påtryckningar på myndighetspersoner för att få vittnena utvisade från vissa öar. Vid andra tillfällen tog de lagen i egna händer.

I byn Vunabal på ön New Britain visade en grupp ur sulkastammen uppriktigt intresse för Bibelns sanning. Men en söndag år 1959, när John Davison ledde ett bibelstudium med gruppen, trängde sig en pöbelhop, som bestod av katoliker anförda av den katolske kateketen, in i huset och avbröt studiet genom sitt skrikande och skymfande. Detta anmäldes till polisen i Kokopo.

Förkunnarna övergav emellertid inte ”fåren”, utan återvände följande vecka för att fortsätta att ge rättsinniga personer i Vunabal andlig hjälp. Den katolske prästen var också där, trots att byborna inte hade bett honom komma, och han hade med sig flera hundra katoliker från en annan stam. Uppviglade av prästen lät dessa medlemmar av hans kyrka eder och förbannelser hagla över förkunnarna. De spottade på dem, hötte med knytnävarna och rev sönder bybornas biblar, medan prästen stod med armarna i kors och log. De poliser som försökte få situationen under kontroll var märkbart skakade. Många av byborna blev också rädda. Men åtminstone en av byborna var modig nog att ta ståndpunkt för det som han visste var sanningen. Nu har hundratals andra på ön följt hans exempel.

Det var emellertid inte alla religiösa lärare som hade en antagonistisk inställning till Jehovas vittnen. Shem Irofa’alu på Salomonöarna kände ett stort ansvar mot dem som betraktade honom som sin religiöse ledare. Efter att ha läst Sällskapet Vakttornets bok Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset insåg han att någon hade ljugit för honom. Han och de religiösa lärare som han hade under sig lyssnade till tal som bröderna höll, ställde frågor och slog upp bibelställena. Därefter bestämde de sig för att de ville bli Jehovas vittnen och började göra om kyrkorna i sina 28 byar till Rikets salar.

Sanningens vatten väller fram i Afrika

I synnerhet från början av 1920-talet gjordes stora ansträngningar att ge människor i alla delar av Afrika möjlighet att lära känna Jehova, den sanne Guden, och dra nytta av hans kärleksfulla föranstaltningar. När andra världskriget var slut, fanns det aktiva vittnen för Jehova i 14 länder på den afrikanska kontinenten. Ytterligare 14 länder i Afrika hade nåtts med budskapet om Riket, men år 1945 var det inga vittnen där som rapporterade någon verksamhet. Under de följande 30 åren, fram till år 1975, predikades de goda nyheterna i ytterligare 19 länder i Afrika. I nästan alla dessa länder, och på öarna utanför deras kuster, började det bildas församlingar — i en del länder bara några få, i Zambia över tusen och i Nigeria närmare två tusen. Hur gick allt detta till?

När budskapet om Riket spreds, var det som en strid ström av vatten som forsade fram. Vatten följer vanligtvis strömfårorna, men ibland stiger det och svämmar över alla bräddar; om vattnet stöter på ett hinder, söker det sig en annan väg eller stiger tills det har samlats så mycket vatten att det med full kraft väller över hindret.

Sällskapet Vakttornet använde sina vanliga organisatoriska kanaler eller strömfåror och skickade heltidstjänare — pionjärer, pionjärer med särskilt uppdrag och missionärer — till länder där det bara hade predikats i begränsad utsträckning eller inte alls. Vart de än begav sig inbjöd de människor att ”fritt ta av livets vatten”. (Upp. 22:17) Fyra pionjärer med särskilt uppdrag från Frankrike riktade denna inbjudan till människor i Algeriet i norra Afrika år 1952. Efter en kort tid tog en spåkvinna emot sanningen, insåg att hon måste sluta med sin sysselsättning för att kunna behaga Jehova och började predika för sina tidigare kunder. (5 Mos. 18:10—12) Pionjärerna gjorde ett effektivt bruk av boken ”Låt Gud vara sannfärdig” för att hjälpa uppriktiga människor att se skillnaden mellan Bibeln och religiös tradition. Boken var ett så effektivt medel till att frigöra människor från falska religiösa sedvänjor att en präst visade den från predikstolen och uttalade en förbannelse över den, över dem som spred den och över dem som läste den.

År 1954 blev en missionär utvisad från det katolska Spanien på grund av att han undervisade i Bibeln utan prästerskapets godkännande. Året därpå började han och hans pionjärkamrat därför predika i Marocko. De fick snart sällskap av en familj på fem Jehovas vittnen som hade utvisats från Tunisien, där det hade uppstått en hel del oro sedan ett judiskt par hade godtagit Jesus som Messias och genast börjat tala med andra om sin nya tro. Längre söderut blev pionjärer från Ghana skickade till Mali år 1962. Senare blev ett par franska pionjärer som tjänade i Algeriet också ombedda att hjälpa till i Mali. Det ledde till att ett ansenligt antal av dem som längre fram blev Jehovas vittnen i Mali började i heltidstjänsten. År 1966 började åtta pionjärer med särskilt uppdrag från Nigeria tjäna i Niger, ett glesbefolkat land som innefattar en del av Saharaöknen. Burundi fick möjlighet att höra budskapet om Riket, när två pionjärer med särskilt uppdrag sändes dit från Nord-Rhodesia (nu Zambia) år 1963, och sedan kom också fyra Gileadutbildade missionärer dit.

I Etiopien fanns det också missionärer i början av 1950-talet. Den etiopiska regeringen krävde att de upprättade en allmän missionsstation och gav skolundervisning där, vilket de gjorde. Men förutom det undervisade de flitigt i Bibeln, och snart kom en ständig ström av människor till missionärshemmet. Varje dag kom det nya som bad att någon skulle hjälpa dem att förstå Bibeln. Under de 30 åren efter andra världskriget fick 39 länder på den afrikanska kontinenten nytta av den hjälp som Gileadutbildade missionärer gav.

Samtidigt vällde strida strömmar av sanningens vatten in i andligt uttorkade områden genom att Jehovas vittnen kom i kontakt med andra människor via sitt förvärvsarbete. Ett äkta par från Egypten, som måste flytta till Libyen år 1950 på grund av mannens arbete, predikade nitiskt på sin fritid. Samma år flyttade ett Jehovas vittne, som handlade med ylle, från Egypten till Khartoum i Sudan tillsammans med sin familj. Han hade för vana att predika för sina kunder innan han gjorde affärer med dem. Ett av de första vittnena i Senegal (som då var en del av Franska Västafrika) kom dit år 1951 som representant för ett affärsföretag. Han insåg också vilket ansvar han hade som ett vittne för den Högste. Ett Jehovas vittne, som år 1959 i samband med sitt förvärvsarbete begav sig till Fort-Lamy (nu N’Djamena) i det område som senare blev Tchad, utnyttjade tillfället att sprida budskapet om Guds kungarike i det området. I Nigers grannländer fanns det affärsmän som var Jehovas vittnen; så samtidigt som pionjärer med särskilt uppdrag förkunnade i Niger från år 1966 och framåt, predikade dessa affärsmän för de människor från Niger som de kom i kontakt med genom sin affärsverksamhet. Och två kvinnliga Jehovas vittnen som kom till Mauretanien år 1966 på grund av sina mäns arbete tog tillfället i akt att predika där.

De som blev vederkvickta av ”livets vatten” delade med sig av det åt andra. Som exempel kan nämnas en man som hade besökt en del av Jehovas vittnens möten men som inte själv var ett Jehovas vittne. Han flyttade år 1947 från Kamerun till Oubangui-Chari (nu Centralafrikanska republiken). När han hörde talas om en man i Bangui, som var mycket intresserad av Bibeln, ordnade han så att Sällskapet Vakttornets kontor i Schweiz sände mannen en bok. Etienne Nkounkou, mannen som mottog boken, blev överlycklig över den sunda andliga föda som den innehöll, och varje vecka läste han ur den för en grupp andra som var intresserade. De tog kontakt med Sällskapets högkvarter. När de som tillhörde den här studiegruppen fick större kunskap, började de också predika. Fastän prästerskapets påtryckningar ledde till att regeringen förbjöd Vakttornets litteratur, fortsatte dessa nya vittnen att predika med hjälp av enbart Bibeln. Människorna i det landet älskar att höra bibliska ämnen dryftas, så när förbudet mot några av Sällskapets publikationer upphävdes år 1957, fanns det redan över 500 Jehovas vittnen där.

När hinder uppstod

När något har hindrat det livgivande vattnet att fritt flöda fram, har det snart sökt sig andra vägar. Ayité Sessi, en pionjär från Dahomey (nu Benin), hade predikat i Franska Togo (nu Togo) bara en kort tid år 1949, då regeringen tvingade honom att lämna landet. Men året därpå kom Akakpo Agbetor, en före detta boxare som härstammade från Togo, tillbaka till sitt hemland tillsammans med sin bror. Eftersom han var född i landet, kunde han predika ganska fritt och till och med hålla möten. På ön Fernando Póo (nu en del av Ekvatorialguinea) hade pionjärer börjat förkunna omkring år 1950, men de blev utvisade efter en kort tid på grund av religiös intolerans. Trots det lyckades andra Jehovas vittnen senare få arbetskontrakt som gjorde att de kunde bo i det området. Och i enlighet med Jesu befallning predikade de naturligtvis. — Mark. 13:10.

Emmanuel Mama, en kretstillsyningsman från Ghana, sändes år 1959 till Övre Volta (nu Burkina Faso) för att vara där några veckor, och han kunde predika en hel del i huvudstaden, Ouagadougou. Men det var inga Jehovas vittnen som bodde i landet. Fyra år senare flyttade sju vittnen från Togo, Dahomey (nu Benin) och Kongo till Ouagadougou och sökte arbete för att kunna predika i denna trakt. Några månader senare fick de sällskap av ett antal pionjärer med särskilt uppdrag från Ghana. Men som en följd av att prästerna utövade påtryckningar på myndigheterna blev vittnena arresterade år 1964 efter att ha varit där i mindre än ett år. De hölls inspärrade i 13 dagar och blev sedan utvisade ur landet. Hade deras arbete gett resultat? Ja. En av landets invånare, Emmanuel Johnson, hade fått veta var han kunde finna Bibelns sanning. Han fortsatte sitt bibelstudium med Jehovas vittnen per brev och blev döpt år 1969. Predikoarbetet hade fått fotfäste i ytterligare ett land.

När ansökningar om uppehållstillstånd gjordes för att Gileadutbildade missionärer skulle kunna tjäna i Elfenbenskusten (nu Côte d’Ivoire), förhalade franska ämbetsmän ett godkännande av ansökningarna. År 1950 sändes därför Alfred Shooter från Guldkusten (nu Ghana) som pionjär till huvudstaden i Elfenbenskusten. När han hade etablerat sig, kom också hans hustru dit, och några månader senare kom ett missionärspar, Gabriel och Florence Paterson. Problem uppstod. En dag beslagtogs deras litteratur, eftersom den inte hade godkänts av regeringen, och bröderna fick böta. Men senare fann de att deras böcker var till salu på torget, så de köpte tillbaka dem och gjorde gott bruk av dem.

Under tiden besökte dessa bröder flera regeringsrepresentanter i ett försök att få permanent uppehållstillstånd. Félix Houphouët-Boigny, som senare blev president i Elfenbenskusten, erbjöd sig att hjälpa till. ”Sanningen känner inga gränser”, sade han. ”Den är som en väldig flod. Om man dämmer upp den, kommer den att välla över fördämningen.” När en katolsk präst och en metodistpastor försökte lägga hinder i vägen, sade en medlem av regeringen, Ouezzin Coulibaly: ”Jag representerar folket här i landet. Vi är folket, och vi tycker om Jehovas vittnen, och därför vill vi att de stannar här i landet.”

Lärjungar som har den rätta förståelsen

När Jesus gav sina efterföljare anvisningar om att göra ”lärjungar av människor av alla nationerna”, sade han också att de som blev lärjungar — de som trodde på Kristi läror och levde efter dem — skulle bli döpta. (Matt. 28:19, 20) I enlighet med denna anvisning anordnas dop av nya lärjungar vid Jehovas vittnens regelbundet återkommande sammankomster. Vid vissa tillfällen kan det vara relativt få som blir döpta, men vid en sammankomst i Nigeria år 1970 döptes 3.775 nya förkunnare. Höga siffror är emellertid inte målet.

När det år 1956 visade sig att några i Guldkusten hade blivit döpta utan att ha byggt sin tro på den rätta grundvalen, införde man där den anordningen att dopkandidaterna skulle besvara vissa frågor. Tillsyningsmännen i församlingarna i Guldkusten fick ansvaret att personligen gå igenom frågorna med alla dopkandidater för att förvissa sig om att de hade förstått de grundläggande sanningarna i Bibeln rätt, levde enligt Bibelns normer och klart förstod vilka skyldigheter det medför att vara ett överlämnat, döpt vittne för Jehova. Så småningom infördes ett liknande förfaringssätt över hela världen. År 1967 gavs det i boken ”Ditt ord är mina fötters lykta” (som utkom på svenska år 1969) en detaljerad disposition som man skulle använda då man gick igenom grundläggande bibliska läror med dopkandidaterna. Efter flera års erfarenheter utgavs år 1983 en reviderad disposition i boken Organiserade för att fullgöra vår tjänst.

När man gjorde denna anordning, tänkte man då på dem som hade dålig skolutbildning eller ingen skolutbildning alls?

Problemet med analfabetism

År 1957 beräknade UNESCO (FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur) att omkring 44 procent av världens befolkning i åldern 15 år och uppåt inte kunde läsa eller skriva. Det rapporterades att 75 procent av den vuxna befolkningen i 42 länder i Afrika, 2 länder på de amerikanska kontinenterna, 28 länder i Asien och 4 länder i Oceanien var analfabeter. Men också de behövde få möjlighet att lära känna Guds lag, så att de kunde förbereda sig för att bli undersåtar i hans kungarike. Många av dem som inte kunde läsa hade ett skarpt intellekt och kunde komma ihåg mycket av det de hörde, men de kunde inte själva läsa Guds dyrbara ord och få nytta av de tryckta bibelstudiehjälpmedlen.

I många år hade enskilda Jehovas vittnen hjälpt människor som ville lära sig läsa. Men åren 1949 och 1950 började Jehovas vittnen i många afrikanska länder anordna kurser i läsning och skrivning i alla församlingar. Kurserna hölls vanligen i Rikets sal, och på vissa platser inbjöds hela byn att ta del i undervisningsprogrammet.

I länder där regeringen sörjde för undervisning i läsning och skrivning understödde Jehovas vittnen med glädje ett sådant program. Men på många platser fick vittnena utarbeta och använda egna läroböcker. Tiotusentals människor, däribland tusentals kvinnor och äldre personer, har fått hjälp att lära sig läsa och skriva genom att ta del i de kurser som Jehovas vittnen har lett. Kurserna har varit upplagda så att deltagarna inte bara har lärt sig läsa och skriva, utan samtidigt också lärt känna grundläggande sanningar i Guds heliga ord. Detta har hjälpt dem att kvalificera sig för att ta del i det arbete med att göra lärjungar som Jesus gav befallning om. Önskan att kunna göra detta effektivt har motiverat många att ivrigt anstränga sig för att lära sig läsa.

När en ny förkunnare i Dahomey (nu Benin) i Västafrika blev avvisad vid en dörr därför att han inte kunde läsa, beslöt han sig för att övervinna det problemet. Förutom att han deltog i kursen för att lära sig läsa och skriva studerade han flitigt på egen hand. Sex veckor senare besökte han på nytt den man som hade avvisat honom. Denne blev så förvånad över att höra någon som för så kort tid sedan hade varit analfabet läsa för honom ur Guds ord att han också blev intresserad av det förkunnaren hade att säga. En del av dem som har lärt sig läsa och skriva genom dessa kurser har med tiden blivit resande tillsyningsmän och därmed kunnat undervisa många församlingar. Så var fallet med Ezekiel Ovbiagele i Nigeria.

Undervisning med hjälp av film och ljusbilder

För att de som visade intresse för Bibeln skulle få hjälp att förstå hur stor Jehovas synliga organisation är framställdes en film som började visas år 1954. Denna film, som hade titeln ”Den nya världens samhälle i verksamhet”, bidrog också till att bryta ner människors fördomar mot Jehovas vittnen.

I det som nu är Zambia behövde man ofta en bärbar generator för att kunna visa filmen. En vit grov duk spändes upp mellan två träd och tjänade som filmduk. I provinsen Barotse såg överhövdingen filmen tillsammans med sin kungliga familj och ville sedan att den skulle visas för allmänheten. Det ledde till att 2.500 personer såg filmen kvällen därpå. Under loppet av 17 år såg över en miljon människor filmen i Zambia. De som såg den tyckte mycket bra om den. Från det närliggande Tanganyika (nu en del av Tanzania) rapporterades det att man efter filmvisningen hörde publiken ropa: ”Ndaka, ndaka” (Tack, tack).

Efter filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” kom andra filmer: ”Den lycka som präglar nya världens samhälle”, ”’Eviga goda nyheter’ förkunnas världen runt”, ”Gud kan inte ljuga” och ”Heritage” (Arvet). Undervisning har också getts med hjälp av ljusbildsförevisningar med kommentarer. De har bland annat behandlat Bibelns praktiska värde i vår tid, det hedniska ursprunget till kristenhetens läror och sedvänjor och innebörden i världsförhållandena i ljuset av Bibelns profetior. Ljusbildsförevisningar om Jehovas vittnens organisation har handlat om ett besök vid deras världshögkvarter, spännande sammankomster i länder där deras arbete tidigare har varit förbjudet och återblickar på deras nutida historia. Alla dessa filmer och ljusbildsförevisningar har hjälpt människor att inse att Jehova verkligen har ett folk på jorden och att Bibeln är hans inspirerade ord.

De sanna ”fåren” identifieras

I vissa länder hände det att människor påstod sig vara Jehovas vittnen eller använde namnet Vakttornet bara därför att de hade några av Vakttornets publikationer i sin ägo. Men hade de rättat sina trosuppfattningar och sitt levnadssätt efter Bibelns normer? Skulle de visa sig vara fårlika människor som lyssnade till Herrens, Jesu Kristi, röst, om de fick den nödvändiga undervisningen? — Joh. 10:4, 5.

Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika fick år 1954 ett uppseendeväckande brev från en grupp afrikaner i Baía dos Tigres, en straffkoloni i södra Angola. Brevskrivaren, João Mancoca, meddelade: ”Gruppen av Jehovas vittnen i Angola består av 1.000 medlemmar. Deras ledare är Simão Gonçalves Toco.” Vem var denne Toco? Var hans efterföljare verkligen Jehovas vittnen?

Man ordnade så att John Cooke, en missionär som kunde tala portugisiska, besökte Angola. Efter ett långt samtal med en kolonial ämbetsman fick broder Cooke tillåtelse att besöka Mancoca. Broder Cooke fick veta att Toco hade skaffat sig en del av Vakttornets litteratur på 1940-talet, när han var förbunden med en av baptisternas missionsstationer i Belgiska Kongo (nu Zaire), och hade berättat för sina vänner vad han hade lärt sig. Men sedan blev gruppen påverkad av spiritister, och med tiden slutade Toco helt upp med att använda Vakttornets litteratur och Bibeln. Han sökte i stället vägledning genom spiritistiska medier. Myndigheterna sände hem hans efterföljare till Angola, och där spreds de sedan ut över hela landet.

Mancoca hade varit en av dem som slutit sig till Toco, men Mancoca försökte övertala andra att upphöra med spiritism och i stället hålla sig till Bibeln. En del av Tocos anhängare gillade inte detta. De anmälde Mancoca hos de portugisiska myndigheterna och riktade falska anklagelser mot honom. Det ledde till att Mancoca och de som delade hans åsikter fördes till en straffkoloni. Därifrån tog han kontakt med Sällskapet Vakttornet och skaffade sig mer biblisk litteratur. Han var ödmjuk, andligt sinnad och mycket intresserad av att nära samarbeta med den organisation genom vilken han hade lärt känna sanningen. När broder Cooke hade resonerat med den här gruppen i många timmar om sanningarna i Bibeln, tvivlade han inte på att João Mancoca verkligen var ett av Herrens får. Broder Mancoca har bevisat det i många år nu under de svåraste omständigheter.

Samtal fördes också med Toco och några av hans anhängare. Med undantag av några få visade de emellertid inga tecken på att ha de fårlika egenskaper som kännetecknar Kristi efterföljare. Vid den tiden fanns det alltså inte 1.000 vittnen för Jehova i Angola, utan bara omkring 25.

Under tiden hade det i Belgiska Kongo (nu Zaire) också uppstått en viss förvirring i fråga om Jehovas vittnens identitet. Det fanns en religiös-politisk rörelse som kallades Kitawala, vilken tidvis också använde namnet Vakttornet. Några av dess medlemmar hade fått Jehovas vittnens publikationer med posten. Men Kitawalas trosuppfattningar och handlingssätt (som bland annat inbegrep rasism, omstörtande verksamhet i syfte att få till stånd politiska eller sociala förändringar samt grov sexuell omoraliskhet i religionens namn) var inte på något sätt representativa för Jehovas vittnen. Men i vissa offentliggjorda rapporter försökte några förbinda Sällskapet Vakttornet och Jehovas vittnen med Kitawala.

Jehovas vittnen gjorde upprepade försök att sända in erfarna tillsyningsmän i landet men fick avslag av de belgiska myndigheterna. Katolska och protestantiska grupper gladde sig åt det. I synnerhet från och med år 1949 vidtogs grymma repressiva åtgärder mot invånare i Belgiska Kongo som försökte studera Bibeln med hjälp av Vakttornets litteratur. Men som ett av de trogna vittnena där sade: ”Vi är som en säck afrikansk majs. Vart de än för oss kommer Ordet att falla i jorden, korn för korn, tills regnet kommer och de får se oss spira upp överallt.” Och så gick det. Trots de svåra förhållandena under åren 1949—1960 rapporterade Jehovas vittnen en ökning från 48 till 1.528 förkunnare.

Undan för undan kom myndigheterna att inse att Jehovas vittnen är helt annorlunda än Kitawala. När vittnena beviljades en viss frihet att samlas, kommenterade myndighetspersoner ofta deras goda uppförande och ordningsamhet. När det var våldsamma demonstrationer för politiskt oberoende, visste människor att Jehovas vittnen inte var inblandade. År 1961 fick till sist en kvalificerad tillsyningsman från Belgien, Ernest Heuse j:r, inresetillstånd. Genom ihärdiga ansträngningar var det möjligt att hjälpa bröderna att gradvis bringa församlingarna och sitt eget liv i bättre harmoni med Guds ord. Det var mycket de måste lära, och det krävde stort tålamod.

Från vissa områden sände Kitawala långa listor med namn på anhängare som ville bli erkända som Jehovas vittnen i den tron att de därigenom skulle kunna stärka sin ställning. Broder Heuse sände kvalificerade bröder till dessa områden för att se vad det var för slags människor. I stället för att ta emot stora grupper ledde de bibelstudier med enskilda individer.

Med tiden blev det uppenbart vilka som var de sanna ”fåren”, vilka som verkligen betraktade Jesus Kristus som sin herde. Och det fanns många sådana. De i sin tur undervisade andra. Under årens lopp kom många Gileadutbildade missionärer från andra länder för att samarbeta med dem, hjälpa dem att få en mer exakt kunskap i Guds ord och ge dem den utbildning och övning de behövde. År 1975 fanns det 17.477 Jehovas vittnen i Zaire, organiserade i 526 församlingar, och de var flitigt upptagna med att predika för andra och undervisa dem i Guds ord.

Kampen mot fetischdyrkan

Väster om Nigeria ligger landet Benin (tidigare Dahomey), med en befolkning som är uppdelad i 60 etniska grupper och som talar omkring 50 språk och dialekter. Liksom i stora delar av det övriga Afrika är animism den traditionella religionen, och den är förbunden med förfädersdyrkan. En sådan religiös miljö förmörkar människors liv med vidskepelse och fruktan. Många som bekänner sig vara kristna utövar också animism.

Jehovas vittnen från Nigeria strödde ut många korn av biblisk sanning i Dahomey från slutet av 1920-talet till in på 1940-talet genom att sporadiskt besöka landet och sprida biblisk litteratur. Många av dessa korn behövde bara få lite vatten för att spira upp och bära frukt. Det fick de år 1948, när Nouru Akintoundé, som var född i Dahomey men hade bott i Nigeria, återvände till Dahomey för att tjäna som pionjär. Inom fyra månader hade 300 personer snabbt tagit emot sanningen och börjat ta del i tjänsten på fältet tillsammans med honom. Det var en reaktion som överträffade alla förväntningar.

Denna verksamhet väckte snabbt oro inte bara bland kristenhetens präster, utan också bland animisterna. När sekreteraren vid fetischklostret i Porto-Novo visade intresse för sanningen, förklarade fetischhövdingen att hon skulle dö inom sju dagar. Men kvinnan, som nu inte längre var sekreterare vid klostret, sade beslutsamt: ”Om det är fetischen som har gjort Jehova, kommer jag att dö; men om Jehova är den högste Guden, då kommer han att besegra fetischen.” (Jämför 5 Moseboken 4:35; Johannes 17:3.) För att fetischhövdingen skulle få sin förutsägelse att slå in gjorde han alla slags trolldomskonster på natten det sjätte dygnet och meddelade sedan att klostrets tidigare sekreterare var död. Men det blev stor bestörtning bland fetischdyrkarna nästa dag, när hon kom livs levande till marknadsplatsen i Cotonou. Senare hyrde en av bröderna en bil och körde henne genom Porto-Novo, så att alla med egna ögon kunde se att hon levde. Efter det var det många andra fetischdyrkare som tog fast ståndpunkt för sanningen. — Jämför Jeremia 10:5.

Till följd av intensiva påtryckningar från religiöst håll blev Vakttornets publikationer snart förbjudna i Dahomey. Men i lydnad för Jehova Gud fortsatte Jehovas vittnen att predika, ofta enbart med hjälp av Bibeln. Ibland gick de från dörr till dörr som ”försäljare” av alla slags varor. Om de fick i gång ett fint samtal, brukade de rikta uppmärksamheten på Bibeln, och ibland kunde de rentav plocka fram någon värdefull biblisk publikation ur en stor innerficka.

När polisen skapade stora svårigheter för dem i städerna, predikade de på landsbygden. (Jämför Matteus 10:23.) Och när de kastades i fängelse, predikade de där. År 1955 fann fängslade förkunnare minst 18 intresserade personer bland fångarna och fångvaktarna i Abomey.

Bara tio år efter det att den tidigare omnämnde pionjärbrodern hade återvänt till Dahomey för att predika var det 1.426 som tog del i tjänsten där — och det trots att deras verksamhet var förbjuden av regeringen!

Fler arbetare tar del i skörden

Det var tydligt att många människor i hela Afrika hungrade efter sanningen. Skörden var stor, men arbetarna var få. Därför var det uppmuntrande för bröderna att se hur skördens Herre, Jehova Gud, besvarade deras böner om fler arbetare som kunde hjälpa till med den andliga skörden. — Matt. 9:37, 38.

I Kenya hade resande pionjärer lämnat mycket litteratur på 1930-talet, men det hade inte gjorts så mycket för att följa upp intresset. Men år 1949 emigrerade Mary Whittington med sina tre små barn från Storbritannien för att bosätta sig i Nairobi, där hennes man arbetade. Syster Whittington hade varit döpt knappt ett år, men hon hade pionjärandan. Fastän hon inte kände några andra Jehovas vittnen i Kenya, började hon hjälpa människor på detta stora distrikt att lära känna sanningen. Hon gav inte upp, trots hinder. Det kom också andra vittnen — från Australien, Canada, Förenta staterna, Storbritannien, Sverige, Sydafrika och Zambia — vittnen som på eget initiativ flyttade dit för att dela med sig av hoppet om Riket åt människorna där.

Dessutom sändes missionärspar till landet för att hjälpa till med skörden. I början var männen tvungna att ha ett förvärvsarbete för att få uppehållstillstånd, och därför blev den tid de kunde ägna åt förkunnartjänsten begränsad. Men hustrurna kunde obehindrat tjäna som pionjärer. Med tiden kom över hundra Gileadutbildade missionärer till Kenya. När tiden för landets självständighet närmade sig och rassegregationen som det brittiska kolonialstyret hade hållit vid liv upphörde, lärde sig de europeiska förkunnarna swahili och började kvickt förkunna för de infödda afrikanerna. Antalet Jehovas vittnen i den här delen av det världsvida fältet ökade snabbt.

År 1972 fick också Botswana hjälp med den andliga skörden, när vittnen från Kenya, Storbritannien och Sydafrika flyttade till de större städerna. Tre år senare kom också Gileadutbildade missionärer. Men befolkningen bor till stor del utspridd i små byar. För att nå dessa människor har förkunnare från Sydafrika färdats tvärs igenom Kalahariöknen. I isolerade samhällen har de predikat för byhövdingar, för skollärare och ofta för grupper om 10—20 uppskattande åhörare. En äldre man sade: ”Har ni kommit hela den här vägen för att tala med oss om detta? Det är vänligt, mycket vänligt.”

I Liberia hade ”Bibel-Brown” hållit kraftfulla bibliska föredrag på 1920-talet, men arbetet hade mött mycket stort motstånd. Den andliga skörden där började egentligen inte ha någon framgång förrän det kom missionärer som var utbildade vid Gileadskolan. Harry Behannan, som kom år 1946, var den förste. Under de år som följde kom många fler. Infödda liberianer förenade sig efter hand med dem i arbetet, och år 1975 fanns det över tusen lovprisare av Jehova i landet.

”Bibel-Brown” hade predikat ännu mer i Nigeria, ett land som var uppdelat i många riken, stadsstater och sociala system och som hade över 250 språk och dialekter. Religionen var ytterligare en splittrande faktor. De första vittnena i landet avslöjade prästerna och deras falska läror, inte så taktfullt kanske, men med kraftfulla argument från Bibeln. När litteraturen blev förbjuden under andra världskriget, predikade bröderna enbart med hjälp av Bibeln. Sanningsälskande människor reagerade positivt och visade uppskattning. De lämnade kyrkorna, slutade upp med att leva i polygami och gjorde sig av med sina fetischer, som kyrkorna hade tolererat. År 1950 var det 8.370 Jehovas vittnen som förkunnade budskapet om Guds kungarike i Nigeria. År 1970 var det mer än tio gånger så många.

I Syd-Rhodesia (nu Zimbabwe) måste envisa juridiska hinder övervinnas för att de intresserade skulle få andlig hjälp. Ansträngningarna att vinna lagligt erkännande hade börjat i mitten av 1920-talet. År 1932 blev pionjärer från Sydafrika beordrade att lämna landet och fick godtyckligt besked om att beslutet inte kunde överklagas. Men de överklagade i alla fall. Anklagelser om att Vakttornets litteratur var uppviglande måste behandlas i domstolarna. I början av 1940-talet satt bröder i fängelse för att de hade spridit publikationer som förklarade Bibeln. Det var inte förrän år 1966 som Jehovas vittnen fick fullt lagligt erkännande som en religiös organisation i Zimbabwe. Det andliga skördearbetet hade pågått i över 40 år under mycket svåra förhållanden, men under den tiden hade modiga skördearbetare hjälpt över 11.000 att bli tjänare åt Jehova Gud.

Vittnesbörd avges för ståthållare och kungar

Jesus visste att hans lärjungar skulle möta motstånd i sin förkunnartjänst. Han talade om för dem att de skulle överlämnas åt ”lokala domstolar” och till och med bli dragna inför ”ståthållare och kungar”, för att det skulle bli ”till ett vittnesbörd för dem och nationerna”. (Matt. 10:17, 18) Jehovas vittnen har upplevt precis det som Jesus förutsade, och i enlighet med hans ord har de strävat efter att utnyttja tillfället att avge ett vittnesbörd.

En del myndighetspersoner har låtit fruktan hindra dem från att göra gott mot Kristi efterföljare. (Joh. 12:42, 43) Llewelyn Phillips såg bevis för detta år 1948, när han hade privata samtal med ett antal regeringsrepresentanter i Belgiska Kongo för att försöka underlätta situationen för de förföljda vittnena där. Han förklarade för dessa män vad Jehovas vittnen tror och vilken verksamhet de bedriver. Men under samtalet frågade generalguvernören tankfullt: ”Och om jag hjälper er, vad kommer då att hända mig?” Han visste att katolska kyrkan utövade stort inflytande i landet.

Den främste hövdingen för swazifolket, kung Sobhuza II, brydde sig emellertid inte så mycket om vad prästerna tyckte. Han hade ofta talat med Jehovas vittnen, hade mycket av deras litteratur och var vänligt sinnad mot dem. På den så kallade långfredagen varje år inbjöd han de afrikanska prästerna till sin kungliga kraal, där de fick tillfälle att tala, men han lät också ett Jehovas vittne få ordet. År 1956 talade det vittne som var närvarande om läran om själens odödlighet och om religiösa ledares hederstitlar. När vittnet hade talat färdigt, frågade hövdingen prästerna: ”Är det som Jehovas vittnen säger rätt eller fel? Om det är fel, säg då på vilket sätt det är fel.” Prästerna kunde inte motbevisa det som sagts. Vid ett tillfälle brast hövdingen ut i skratt när han såg hur bestörta prästerna blev över det som ett Jehovas vittne sade.

Ofta var det polisen som fick i uppdrag att förhöra Jehovas vittnen om vad de gjorde. Vittnen från församlingen i Tanger i Marocko reste regelbundet till Ceuta, en hamnstad som tillhör Spanien men som ligger på Marockos kust. Vid ett tillfälle år 1967 när vittnena stoppades av polisen och förhördes i två timmar fick de avge ett utmärkt vittnesbörd. Bland annat frågade två polisinspektörer om Jehovas vittnen trodde på ”jungfru Maria”. När de fick veta att evangelieskildringarna visar att Maria fick andra barn sedan hon som jungfru fött Jesus och att dessa var Jesu halvsyskon, flämtade de till av förvåning och sade att det säkert inte stod så i Bibeln. När vittnena visade Johannes 7:3—5, tittade en av poliserna länge på skriftstället utan att säga ett ord. Då sade den andre: ”Ge mig Bibeln. Jag skall förklara skriftstället!” Den förste polismannen svarade: ”Bry dig inte om det. Det här skriftstället är alltför tydligt.” Många andra frågor ställdes och besvarades i en avspänd atmosfär. Efter den här händelsen ingrep myndigheterna sällan mot Jehovas vittnen, när de predikade i det området.

Framträdande regeringsmedlemmar har blivit väl förtrogna med Jehovas vittnen och deras predikoarbete. En del av dem inser att det arbete som vittnena utför verkligen är till nytta för folket. Mot slutet av år 1959, när förberedelser gjordes för Nigerias självständighet, bad generalguvernören, dr Nnamdi Azikiwe, att W. R. Brown skulle vara närvarande som representant för Jehovas vittnen. Han sade till sitt ministerråd: ”Om alla religiösa samfund vore som Jehovas vittnen, skulle vi inte ha några mord eller inbrott, inte någon brottslighet, inte några fångar eller atombomber. Vi skulle inte behöva låsa dörrarna vare sig dag eller natt.”

En stor andlig skörd har samlats in i Afrika. År 1975 fanns det 312.754 Jehovas vittnen som predikade de goda nyheterna i 44 länder på den afrikanska kontinenten. I nio av dessa länder var det mindre än 50 som hade tagit ståndpunkt för Bibelns sanning och som tog del i evangeliseringsarbetet. Men Jehovas vittnen betraktar varje individs liv som dyrbart. I nitton av dessa länder fanns det tusentals Jehovas vittnen som förkunnade från hus till hus. Dramatiska ökningar rapporterades i en del områden. I Angola ökade till exempel antalet Jehovas vittnen från 355 år 1970 till 3.055 år 1975. I Nigeria fanns det 112.164 Jehovas vittnen år 1975. Dessa människor var inte sådana som bara tyckte om att läsa Vakttornets litteratur eller som bara någon gång då och då besökte möten i någon Rikets sal. De var allesammans aktiva förkunnare av Guds kungarike.

Orienten frambringar lovprisare av Jehova

I Filippinerna, liksom i så många andra länder, expanderade Jehovas vittnens verksamhet snabbt efter andra världskriget. När Joseph Dos Santos frigavs ur fängelset den 13 mars 1945, satte han sig så snart som möjligt i förbindelse med Sällskapet Vakttornets kontor i New York. Han bad att få allt bibelstudiematerial och alla organisatoriska anvisningar som bröderna i Filippinerna hade gått miste om under kriget. Därefter besökte han personligen församlingarna för att ena och styrka dem. Samma år hölls ett landskonvent i Lingayen i Pangasinan, där de närvarande fick vägledning i hur de skulle undervisa sanningshungrande människor genom att leda bibelstudier med dem i deras hem. Under de följande åren gjordes samfällda ansträngningar att översätta och utge mer litteratur på de lokala språken — tagalog, iloko och cebuano. Man lade grunden till utvidgning, och tillväxten kom snabbt.

Under de tio första åren efter krigsslutet ökade antalet förkunnare i Filippinerna från omkring 2.000 till över 24.000. Efter ytterligare 20 år fanns det över 78.000 lovprisare av Jehova i landet.

Ett av de första länderna i Orienten dit Gileadutbildade missionärer skickades var Kina. Harold King och Stanley Jones kom till Shanghai år 1947, och Lew Ti Himm kom dit år 1949. De blev mottagna av de tre tyska pionjärer som hade börjat predika där år 1939. Detta var ett land där flertalet av invånarna var buddhister, och det var inte så lätt att få i gång samtal om Bibeln. Folk hade sina egna husaltaren, och över dörrarna hängde speglar som skulle skrämma bort onda andar. Röda remsor med lyckofraser och groteska bilder av buddhistiska gudar prydde ingångarna. Men det var en tid av stora omvälvningar i Kina. Under det kommunistiska styret måste alla studera Mao Tse-tungs tankar. Efter arbetsdagens slut måste folk bevista långa möten där kommunismen förklarades. Mitt uppe i allt detta var våra bröder fullt upptagna med att predika de goda nyheterna om Guds kungarike.

Många av dem som var villiga att studera tillsammans med Jehovas vittnen hade tidigare haft en viss kontakt med Bibeln genom kristenhetens kyrkor. Så var det till exempel med Nancy Yuen, en husmor som deltog aktivt i kyrkligt arbete. Hon uppskattade det vittnena visade henne i Bibeln. Snart tog hon själv nitiskt del i arbetet från hus till hus och ledde egna bibelstudier. Andra som de predikade för hade en typisk kinesisk och buddhistisk bakgrund och kände inte till något om Bibeln. År 1956 nåddes ett högsta antal av 57 förkunnare. Samma år blev emellertid Nancy Yuen inspärrad i fängelse, sedan hon hade arresterats sex gånger för att hon hade predikat. Andra blev antingen arresterade eller tvungna att lämna landet. Stanley Jones och Harold King arresterades den 14 oktober 1958. Innan de ställdes inför rätta satt de häktade i två år. Under den tiden utsattes de för ständiga förhör. År 1960 ställdes de slutligen inför rätta och dömdes till långa fängelsestraff. I oktober 1958 sattes det således stopp för Jehovas vittnens offentliga verksamhet i Kina. Men deras predikande upphörde aldrig helt och hållet. Även i fängelser och arbetsläger var det möjligt att predika. Skulle det längre fram uträttas mer i detta väldiga land? Det fick tiden utvisa.

Vad hände i Japan under den här tiden? Före andra världskriget hade det funnits bara omkring hundra Jehovas vittnen där. Många av dem kompromissade på grund av de brutala tvångsmedel som användes under krigsåren. Även om några få bevarade sin ostrafflighet, upphörde det organiserade offentliga predikandet. Men arbetet med att förkunna om Jehovas kungarike fick en ny start i den delen av världen, när Don Haslett, en Gileadutbildad missionär, kom till Tokyo i januari 1949. Två månader senare kunde hans hustru, Mabel, också komma dit. Det var ett land där många människor hungrade efter sanningen. Kejsaren hade avsagt sig sina anspråk på gudomlighet. Shintoismen, buddhismen, katolicismen och kyodan (som bestod av olika protestantiska grupper i Japan) hade alla förlorat sitt anseende i människors ögon, därför att de hade stött Japans deltagande i kriget, som hade slutat med nederlag.

I slutet av år 1949 var 13 missionärer från Gileadskolan verksamma i Japan. Längre fram kom det fler — mer än 160 allt som allt. De hade inte mycket litteratur att arbeta med. En del av missionärerna hade talat en ålderdomlig japanska på Hawaii, men nu måste de lära sig modern japanska. De övriga hade lärt sig några få elementära ord och fraser, men de måste ofta anlita sina japansk-engelska ordböcker, tills de blev mer förtrogna med det nya språket. Familjerna Ishii och Miura, som inte hade övergett sin tro under krigsåren, tog snart kontakt med organisationen och började återigen ta del i den offentliga förkunnartjänsten.

Efter hand öppnades missionärshem i städerna Kobe, Nagoya, Osaka, Yokohama, Kyoto och Sendai. Under åren 1949—1957 bemödade man sig främst om att lägga en fast grund för Rikets verk i storstäderna på den största av de japanska öarna. Därefter började förkunnarna sprida sig till andra städer. Predikofältet var stort. Om hela Japan skulle få ett grundligt vittnesbörd, behövdes det uppenbarligen många pionjärförkunnare. Behovet poängterades, och många anmälde sig. Och vilket enastående resultat det har blivit av dessa ihärdiga förkunnares gemensamma ansträngningar! Under de tio första åren steg antalet förkunnare till 1.390. I mitten av 1970-talet fanns det 33.480 nitiska lovprisare av Jehova utspridda över hela Japan. Och insamlandet fortsatte i allt snabbare takt.

Samma år som Don Haslett kom till Japan, år 1949, tog Rikets verk också fart i Sydkorea. Korea hade stått under japansk överhöghet under världskriget, och Jehovas vittnen hade blivit skoningslöst förföljda. Efter kriget fanns det visserligen en liten grupp som samlades för att studera, men kontakten med den internationella organisationen återupptogs först sedan Choi Young-won år 1948 hade fått se en rapport om Jehovas vittnen i den amerikanska armétidningen Stars and Stripes. Året därpå bildades en församling med 12 förkunnare i Söul. Senare samma år anlände de första missionärerna från Gileadskolan, Don och Earlene Steele. Sju månader senare kom ytterligare sex missionärer.

De nådde utmärkta resultat — de ledde i genomsnitt 20 bibelstudier var, och ända upp till 336 personer var med vid mötena. Så bröt Koreakriget ut. Knappt tre månader efter det att den sista gruppen missionärer hade anlänt evakuerades de alla till Japan. Det dröjde mer än ett år innan Don Steele kunde återvända till Söul och ytterligare ett år innan Earlene kunde återförenas med honom där. Under mellantiden hade de koreanska bröderna stått fasta och nitiskt fortsatt att predika, trots att många hade förlorat sitt hem och fått leva som flyktingar. Men nu, när kriget var över, inriktade man sig på att få fram mer litteratur på koreanska. Sammankomster och en tillströmning av fler missionärer gav arbetet ökad fart. År 1975 fanns det 32.693 Jehovas vittnen i Sydkorea — nästan lika många som i Japan — och det fanns en utmärkt potential för tillväxt, eftersom de ledde mer än 32.000 bibelstudier.

Hur var situationen i Europa?

Andra världskrigets slut ledde inte till att Jehovas vittnen i Europa fick full frihet att utföra sitt bibliska undervisningsarbete utan motstånd. På somliga platser respekterade myndigheterna dem på grund av den fasta ståndpunkt de intagit under kriget, men på andra platser ledde väldiga vågor av nationalism och religiös fientlighet till ytterligare förföljelse.

Bland Jehovas vittnen i Belgien fanns några som hade kommit från Tyskland för att hjälpa till med att predika de goda nyheterna. Eftersom de hade vägrat att stödja nazistregimen, hade Gestapo jagat dem som vilda djur. Men nu anklagade belgiska myndigheter några av dessa vittnen för att vara nazister, och de blev fängslade och sedan utvisade. Trots detta mer än tredubblades antalet förkunnare i Belgien under de fem första åren efter kriget.

Vem låg bakom en stor del av förföljelsen? Katolska kyrkan. Varhelst den hade makt att göra det, förde den en hänsynslös kamp mot Jehovas vittnen för att krossa dem.

Många människor i Väst fruktade kommunismen, och det katolska prästerskapet i den irländska staden Cork utnyttjade detta år 1948 och piskade upp ett motstånd mot Jehovas vittnen genom att gång på gång tala om dem som ”kommunistdjävlar”. Vad ledde det till? En dag när Fred Metcalfe var ute i tjänsten på fältet blev han angripen av en pöbelhop som slog och sparkade honom och kastade hans bibliska litteratur på gatan. Som tur var kom en polis förbi just då och skingrade pöbeln. Trots allt detta höll vittnena ut. Det var inte alla irländare som samtyckte till våldshandlingarna, och några av dem som tog del i dem önskade senare att de inte hade gjort det. De flesta katoliker på Irland hade aldrig sett en bibel. Men med kärlek och tålamod kunde man hjälpa några av dem att omfatta den sanning som gör människor fria. — Joh. 8:32.

I Italien fanns det år 1946 bara omkring hundra Jehovas vittnen, men tre år senare fanns det 64 församlingar — de var små, men mycket nitiska. De katolska prästerna var oroade. Eftersom de inte kunde vederlägga de bibliska sanningar som Jehovas vittnen förkunnade, utövade de påtryckningar på myndigheterna för att bli av med vittnena. År 1949 blev Jehovas vittnens missionärer därför utvisade ur landet.

De katolska prästerna försökte gång på gång avbryta eller förhindra Jehovas vittnens sammankomster i Italien. År 1948 använde de sig av häcklare för att försöka avbryta en sammankomst i Sulmona. År 1950 utövade de påtryckningar på polischefen i Milano och fick honom att annullera Jehovas vittnens tillstånd att hålla en sammankomst i Teatro dell’Arte. Och år 1951 fick de polisen att annullera vittnenas tillstånd att hålla en sammankomst i Cerignola. Men år 1957, när polisen gav order om att en sammankomst som Jehovas vittnen höll i Milano skulle avbrytas, protesterade den italienska pressen, och ingripandet blev föremål för frågor i parlamentet. I veckotidskriften Il Mondo (Rom) sades det rent ut i numret för 30 juli 1957 att åtgärden hade vidtagits ”för att tillfredsställa ärkebiskopen” — och det var Giovanni Battista Montini, som senare blev påven Paul VI. Det var allmänt känt att katolska kyrkan i århundraden hade förbjudit att Bibeln spreds på de språk som gemene man talade. Men Jehovas vittnen fortsatte att hjälpa uppriktiga katoliker att själva se vad Bibeln säger. Kontrasten mellan Bibeln och kyrkans dogmer var uppenbar. Tusentals människor lämnade katolska kyrkan, trots kyrkans intensiva ansträngningar att förhindra det, och år 1975 fanns det 51.248 Jehovas vittnen i Italien. De var alla aktiva evangelieförkunnare, och deras antal fortsatte att öka i snabb takt.

I det katolska Spanien, där Jehovas vittnens organiserade verksamhet undan för undan återupplivades efter år 1946, kom det inte som någon överraskning att prästerskapet också där utövade påtryckningar på de världsliga myndigheterna för att sätta stopp för Jehovas vittnen. Deras församlingsmöten blev avbrutna. Missionärer tvingades lämna landet. Förkunnare arresterades enbart av den orsaken att de hade en bibel eller biblisk litteratur i sin ägo. Ofta hölls de inspärrade i smutsiga fängelser i upp till tre dygn innan de släpptes — bara för att sedan på nytt bli arresterade, förhörda och fängslade. Många blev dömda till en eller flera månaders fängelse. Prästerna uppmanade världsliga myndigheter att spåra upp alla som studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Även efter det att lagen om religionsfrihet hade antagits år 1967 skedde förändringarna långsamt. Trots detta fanns det år 1970, när Jehovas vittnen slutligen blev lagligt erkända, redan över 11.000 vittnen i Spanien. Och fem år senare fanns det över 30.000, som alla var aktiva evangelieförkunnare.

Hur var det då i Portugal? Också här blev missionärerna beordrade att lämna landet. På de katolska prästernas tillskyndan gjorde polisen husundersökningar i Jehovas vittnens hem, konfiskerade deras litteratur och avbröt deras möten. I januari 1963 utfärdade chefen för säkerhetspolisen i Caldas da Rainha till och med en skriftlig order som förbjöd dem att läsa Bibeln. Men Jehovas vittnen slutade inte upp med att tjäna Gud. När de år 1974 blev lagligt erkända i Portugal, uppgick deras antal till över 13.000.

I andra delar av Europa lade myndigheterna hinder i vägen för predikandet av de goda nyheterna genom att klassificera spridandet av biblisk litteratur som kommersiell verksamhet, underställd lagarna om varuhandel. I ett flertal kantoner i Schweiz ansåg myndigheterna att Jehovas vittnens verksamhet med att sprida litteratur mot frivilliga bidrag skulle omfattas av bestämmelserna angående försäljning vid folks dörrar. När vittnena utförde sin förkunnartjänst, blev de ofta arresterade och dragna inför rätta. När deras mål avgjordes, fastslog emellertid vissa domstolar, bland andra överdomstolen i kantonen Vaud år 1953, att Jehovas vittnens verksamhet inte med rätta kunde betraktas som försäljningsverksamhet. I Danmark försökte myndigheterna begränsa de tider under vilka vittnena fick erbjuda litteratur till de lagstadgade öppettiderna för butiker. Också den frågan var det nödvändigt att pröva i domstol. Trots alla hinder fortsatte Jehovas vittnen att förkunna att Guds kungarike är mänsklighetens enda hopp.

En annan stridsfråga som berörde Jehovas vittnen både i Europa och i andra delar av världen var frågan om kristen neutralitet. Eftersom Jehovas vittnens kristna samvete inte tillät dem att engagera sig i konflikter mellan stridande fraktioner i världen, dömdes de till fängelsestraff i det ena landet efter det andra. (Jes. 2:2—4) Det betydde att unga män hindrades från att ta del i den reguljära tjänsten från hus till hus. Men det hade den fördelen att ett kraftigt vittnesbörd avgavs för advokater, domare, officerare och fångvaktare. Även i fängelserna fann bröderna olika möjligheter att predika. I somliga fängelser utsattes de för brutal behandling. Men de bröder som satt i Santa Catalina-fängelset i Cádiz i Spanien kunde använda en del av sin tid till att förkunna per brev. Och i Sverige fick rättsfall som gällde Jehovas vittnens neutralitet stor publicitet. Människor blev således på många sätt medvetna om att Jehova verkligen har vittnen på jorden och att de håller fast vid Bibelns principer.

Det var ytterligare något som gjorde att allmänhetens blickar riktades mot Jehovas vittnen och som dessutom hade en mäktig, upplivande inverkan på deras evangeliseringsarbete.

Sammankomster — ett ytterligare vittnesbörd

När Jehovas vittnen höll en internationell sammankomst i Paris år 1955, fick hela Frankrike se glimtar från sammankomsten i nyhetsrapporterna på TV. År 1969 hölls ännu en sammankomst i närheten av Paris, och det var tydligt att vittnenas förkunnartjänst hade burit frukt. Antalet döpta vid den sammankomsten uppgick till 3.619 — omkring 10 procent av det genomsnittliga närvaroantalet. Den populära parisiska kvällstidningen France-Soir skrev i numret för 6 augusti 1969: ”Det som oroar prästerna i andra religionssamfund är inte de metoder Jehovas vittnen använder för att sprida sin litteratur på ett effektfullt sätt, utan snarare det att de vinner anhängare. Det åligger varje Jehovas vittne att vittna eller förkunna om sin tro genom att använda Bibeln från hus till hus.”

Under en treveckorsperiod samma sommar, år 1969, hölls fyra andra stora internationella sammankomster i Europa — i London, Köpenhamn, Rom och Nürnberg. Till sammankomsten i Nürnberg kom 150.645 deltagare från 78 länder. Omkring 20.000 bilar, 250 bussar och 40 extratåg, förutom flygplan och båtar, behövdes för att deltagarna skulle kunna ta sig till sammankomsten.

Sammankomsterna styrkte och rustade Jehovas vittnen för deras förkunnartjänst, men de gav också allmänheten möjlighet att med egna ögon se vad slags människor Jehovas vittnen är. När en internationell sammankomst skulle hållas i Dublin på Irland år 1965, gjordes det ihärdiga försök från religiöst håll att stoppa arrangemangen. Men sammankomsten kunde hållas, och många av Dublins invånare upplät logi åt deltagarna. Vad blev följden? ”Vi har inte fått veta sanningen om er”, sade några av värdinnorna efter sammankomsten. ”Prästerna ljög för oss, men nu när vi känner er får ni gärna komma tillbaka och bo hos oss igen.”

När människor talar ett annat språk