Jerusalem — ”den store Kungens stad”

”Avlägg inte ... någon ed ... vid Jerusalem, eftersom det är den store Kungens stad.” — MATTEUS 5:34, 35.

1, 2. Vad angående Jerusalem skulle kunna förbrylla somliga?

JERUSALEM — själva namnet väcker starka känslor hos människor av olika religioner. Ja, genom nyheterna blir vi ofta påminda om denna forntida stad. Men som rapporterna visar råder det tyvärr inte alltid frid i Jerusalem.

² Detta kanske förbryllar somliga bibelläsare, då ju den kortare formen Salem, som från början användes om Jerusalem, betyder ”fred”. (1 Moseboken 14:18; Psalm 76:2; Hebréerna 7:1, 2) Och de undrar kanske därför: ”Varför har det då på senare tid varit så oroligt i en stad med detta namn?”

3. Var kan vi få tillförlitlig information om Jerusalem?

³ För att besvara den frågan måste vi gå långt tillbaka i historien och få veta lite mer om Jerusalem i forna tider. Somliga kanske menar att vi inte har tid att studera forntida historia. Men det är faktiskt av värde för oss alla att få exakt kunskap om Jerusalems tidiga historia. Bibeln förklarar varför, när den säger: ”Alla de ting som är skrivna förr, de är skrivna till vår undervisning, för att vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna må ha hopp.” (Romarna 15:4) Kunskap från Bibeln om Jerusalem kan ge oss tröst, ja, ett hopp om fred, inte bara i den staden, utan över hela jorden.

Sätet för ”Jehovas tron”

4, 5. Hur medverkade David till att Jerusalem kom att spela en nyckelroll i förverkligandet av Guds uppsåt?

⁴ På 1000-talet f.v.t. blev Jerusalem världsberömt som huvudstaden i en trygg och fredlig nation. Jehova Gud lät smörja den unge mannen David till kung över den forntida nationen Israel. David och hans kungliga avkomlingar, som härskade från Jerusalem, kom att inneha ”Jehovas kungaväldes tron” eller ”Jehovas tron”. — 1 Krönikeboken 28:5; 29:23.

⁵ Den gudfruktige mannen David, en israelit av Judas stam, erövrade Jerusalem från de avgudadyrkande jebuséerna. Staden upptog då bara en höjd kallad Sion, men det namnet kom att bli synonymt med själva Jerusalem. Så småningom lät David flytta arken för Guds förbund med Israel till Jerusalem, där den förvarades i ett tält. Gud hade många år dessförinnan talat till sin profet Mose i ett moln ovanför denna heliga ark. (2 Moseboken 25:1, 21, 22; 3 Moseboken 16:2; 1 Krönikeboken 15:1–3) Jehova Gud var Israels verklige kung, och arken representerade hans närvaro. Därför kunde det i tvåfaldig bemärkelse sägas att Jehova härskade från staden Jerusalem.

6. Vad lovade Jehova angående David och Jerusalem?

⁶ Jehova lovade David att hans ätts kungarike, som representerades av Sion eller Jerusalem, inte skulle få något slut. Detta innebar att en avkomling av David skulle få ärva rätten att härska som Guds smorde, Messias eller Kristus, för evigt.a (Psalm 132:11–14; Lukas 1:31–33) Bibeln visar också att denne beständige arvinge till ”Jehovas tron” inte bara skulle härska över Jerusalem, utan över alla nationer. — Psalm 2:6–8; Daniel 7:13, 14.

7. Hur främjade kung David ren tillbedjan?

⁷ Det gjordes fruktlösa försök att avsätta Guds smorde, kung David. Han besegrade i stället fiendenationer och utvidgade det utlovade landet till dess av Gud bestämda gränser. David utnyttjade den här situationen till att främja ren tillbedjan. Och i många av Davids psalmer prisas Jehova som Sions verklige kung. — 2 Samuelsboken 8:1–15; Psalm 9:1, 11; 24:1, 3, 7–10; 65:1, 2; 68:1, 24, 29; 110:1, 2; 122:1–4.

8, 9. Hur utökades den sanna tillbedjan i Jerusalem under kung Salomos regering?

⁸ När Davids son Salomo regerade kom tillbedjan av Jehova att utökas. Salomo utvidgade Jerusalem åt norr till att inbegripa berget Moria (det område där den nuvarande Klippmoskén ligger). Han fick privilegiet att på denna högre höjd bygga ett storslaget tempel till Jehovas lov och pris. Förbundsarken placerades i det Allraheligaste i det templet. — 1 Kungaboken 6:1–38.

⁹ När Israel helhjärtat stödde Jehovas tillbedjan med centrum i Jerusalem, hade nationen fred. Bibeln ger denna vackra beskrivning av förhållandena då: ”Juda och Israel var många, som sandkornen som är vid havet i mängd; de åt och drack och gladde sig. ... Och fred kom han [Salomo] att ha i alla sina områden, runt omkring. Och Juda och Israel fortsatte att bo i trygghet, var och en under sin egen vinstock och under sitt eget fikonträd.” — 1 Kungaboken 4:20, 24, 25.

10, 11. Hur bekräftar arkeologin det som Bibeln säger om Jerusalem under Salomos regering?

¹⁰ Arkeologiska fynd ger stöd åt denna beskrivning av Salomos blomstrande regering. I boken The Archaeology of the Land of Israel förklarar professor Yohanan Aharoni: ”De rikedomar som från alla håll strömmade till det kungliga hovet och den blomstrande handeln ... medförde en snabb och märkbar revolution i varje sida av den materiella kulturen. ... Förändringen i den materiella kulturen ... märks inte bara på lyxföremålen, utan speciellt på keramiken. ... Lerkärlen och bränningen av dem förbättrades i hög grad.”

¹¹ Jerry M. Landay skriver något liknande: ”Under tre årtionden av Salomos regering förbättrades den materiella kulturen i Israel mer än den hade gjort under de två tidigare århundradena. I skiktet från Salomos tid finner vi resterna av storslagna byggnader och stora städer med väldiga murar, vi ser tecken på en snabb tillväxt av bostadskvarter med välbyggda bostäder för de välbärgade, en oerhört stor förbättring av krukmakarens tekniska kunnande och framställningsmetoder. Vi finner också lämningar av föremål tillverkade på avlägsna platser, vilket vittnar om en livlig internationell handel.” — The House of David.

Från frid till ödeläggelse

12, 13. Varför fortsatte inte den sanna tillbedjan att främjas i Jerusalem?

¹² Det var lämpligt att be om frid och välgång för Jerusalem, den stad där Jehovas helgedom låg, och därför skrev David: ”Be om Jerusalems frid. De som älskar dig, o stad, kommer att vara fria från bekymmer. Må frid bestå innanför din skyddsvall, frihet från bekymmer inom dina boningstorn. För mina bröders och mina kamraters skull skall jag nu tala: ’Må det vara frid inom dig.’” (Psalm 122:6–8) Salomo, som hade fått privilegiet att bygga det storslagna templet i den fridfulla staden, lät sig på sin ålderdom förledas av sina många hedniska hustrur till att främja dyrkan av den tidens falska gudar. Detta avfall hade en fördärvlig inverkan på hela nationen och berövade den och dess invånare sann frid. — 1 Kungaboken 11:1–8; 14:21–24.

¹³ Tidigt under Rehabeams, Salomos sons, regering gjorde tio stammar uppror och bildade det norra riket, Israel. På grund av det rikets avgudadyrkan lät Gud det besegras av Assyrien. (1 Kungaboken 12:16–30) Det södra tvåstammarsriket Juda fortsatte att ha sitt centrum i Jerusalem. Men så småningom vände sig den stadens invånare också bort från den rena tillbedjan, och Gud lät därför babylonierna förstöra denna egensinniga stad år 607 f.v.t. I 70 år försmäktade de landsflyktiga judarna som fångar i Babylon. I sin barmhärtighet lät Gud dem sedan återvända till Jerusalem och där återställa den rena tillbedjan. — 2 Krönikeboken 36:15–21.

14, 15. Hur återfick Jerusalem en nyckelroll efter judarnas återkomst från landsflykten i Babylon, men hur hade situationen förändrats?

¹⁴ De förstörda byggnaderna i Jerusalem måste efter 70 år av ödeläggelse ha varit överväxta med ogräs. Stadens mur var nedbruten, med stora öppningar där portar och stöttande torn en gång hade stått. Men de återvändande judarna fattade mod. De byggde ett altare där templet hade stått och började frambära dagliga offer åt Jehova.

¹⁵ Detta var en lovande början, men Jerusalem skulle aldrig mer komma att bli huvudstad i ett rike med en avkomling av kung David på tronen. Babylons persiska erövrare hade i stället förordnat en ståthållare att härska över judarna, och de måste betala skatt till dessa sina persiska härskare. (Nehemja 9:34–37) Jerusalem var dock, trots att det var ”trampat under fötterna”, den enda stad som var särskilt gynnad av Jehova Gud. (Lukas 21:24) Som centrum för ren tillbedjan representerade staden också Guds rätt att utöva sin suveränitet över jorden genom en avkomling av kung David.

Man möter motstånd från grannar med falsk religion

16. Varför upphörde de judar som hade återvänt från Babylon med att återuppbygga Jerusalem?

¹⁶ De judar som hade återvänt till Jerusalem från sin landsflykt lade snart grunden till ett nytt tempel. Men deras grannar som utövade falsk religion sände ett brev till den persiske kungen Artaxerxes och förtalade judarna och påstod att de tänkte göra uppror. Detta ledde till att Artaxerxes förbjöd ytterligare byggverksamhet i Jerusalem. Du kan säkert föreställa dig hur du skulle ha undrat över Jerusalems framtid, om du hade levt i staden på den tiden. Det visade sig bli så att judarna upphörde med byggandet av templet och i stället gick upp i sina egna materiella strävanden. — Esra 4:11–24; Haggaj 1:2–6.

17, 18. Vad gjorde Jehova för att se till att Jerusalem återuppbyggdes?

¹⁷ Omkring 17 år efter det att Guds folk hade återvänt uppreste Gud profeterna Haggaj och Sakarja till att rätta till sitt folks tänkesätt. Judarna förmåddes att ändra sinne och återupptog byggandet av templet. Darius hade nu blivit kung i Persien, och han bekräftade kung Cyrus befallning att Jerusalems tempel skulle återuppbyggas. Han skickade också ett brev till judarnas grannar och varnade dem och sade att de skulle hålla sig borta från Jerusalem och att de av skatten till kungen skulle ge ekonomiskt stöd till byggnadsarbetet, så att det kunde fullbordas. — Esra 6:1–13.

¹⁸ I det tjugoandra året efter sitt återvändande fullbordade judarna templet. Du förstår säkert att denna milstolpe skulle bli något som man firade med stor glädje. Men Jerusalem och dess murar låg fortfarande till stor del i ruiner. ”I ståthållaren Nehemjas och prästen Esras, avskrivarens, dagar” fick staden den uppmärksamhet den behövde, och vid slutet av 400-talet f.v.t. var Jerusalem av allt att döma fullständigt återuppbyggt som en framträdande stad i den forntida världen. — Nehemja 12:26, 27.

Messias framträder!

19. Hur erkände Messias Jerusalems särställning?

¹⁹ Men låt oss nu hoppa framåt några hundra år i tiden till Jesu Kristi födelse — en händelse av universell betydelse. Jehova Guds ängel hade sagt till Jesu mor, som var jungfru: ”Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron, ... och hans kungarike skall inte få något slut.” (Lukas 1:32, 33) När Jesus många år senare höll sin berömda bergspredikan med uppmuntran och råd i många olika frågor, erkände han, i samband med att han uppmanade sina åhörare att uppfylla sina löften till Gud och akta sig för att lättsinnigt avlägga ed, Jerusalems månghundraåriga unika ställning, när han sade: ”Ni [har] hört att det sades till människorna förr i tiden: ’Du skall inte avlägga en ed som du underlåter att hålla, utan du skall infria dina löften till Jehova.’ Men jag säger er: Avlägg inte alls någon ed, varken vid himlen, eftersom den är Guds tron, eller vid jorden, eftersom den är fotpallen för hans fötter, eller vid Jerusalem, eftersom det är den store Kungens stad.” (Matteus 5:33–35) Ja, Jerusalem var ”den store Kungens [Jehova Guds] stad”.

20, 21. Hur förändrades inställningen hos många som bodde i Jerusalem dramatiskt?

²⁰ Nära slutet av sitt jordiska liv presenterade Jesus sig för Jerusalems invånare som deras i vederbörlig ordning smorde kung. Som reaktion på denna spännande händelse ropade många med glädje: ”Välsignad är han som kommer i Jehovas namn! Välsignat är vår fader Davids kommande kungarike!” — Markus 11:1–10; Johannes 12:12–15.

²¹ Men inom mindre än en vecka hade de religiösa ledarna förmått folkskarorna i Jerusalem att vända sig emot Jesus. Han hade varnat dem och sagt att staden Jerusalem och hela nationen skulle förlora sin gynnade ställning inför Gud. (Matteus 21:23, 33–45; 22:1–7) Han hade bland annat sagt: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som har sänts ut till henne — hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn på det sätt som en höna samlar ihop sina kycklingar under sina vingar! Men ni har inte velat. Se! Ert hus lämnas åt er själva.” (Matteus 23:37, 38) Vid tiden för påsken år 33 v.t. lät Jesu motståndare med orätt avrätta honom utanför Jerusalem. Men Jehova uppväckte sin Smorde och förhärligade honom med odödligt andligt liv i det himmelska Sion, och det är något som vi alla kan få nytta av. — Apostlagärningarna 2:32–36.

22. Vilken tillämpning har många av omnämnandena av Jerusalem fått efter Jesu död?

²² Flertalet ouppfyllda profetior om Sion eller Jerusalem kan från och med då förstås som tillämpliga på himmelska anordningar eller på Jesu smorda efterföljare. (Psalm 2:6–8; 110:1–4; Jesaja 2:2–4; 65:17, 18; Sakarja 12:3; 14:12, 16, 17) Det är tydligt att många av de omnämnanden av ”Jerusalem” eller ”Sion” som skrevs efter Jesu död har en bildlig innebörd och inte är tillämpliga på den bokstavliga staden eller platsen. (Galaterna 4:26; Hebréerna 12:22; 1 Petrus 2:6; Uppenbarelseboken 3:12; 14:1; 21:2, 10) Det slutliga beviset för att Jerusalem inte längre var ”den store Kungens stad” kom år 70 v.t., då de romerska härarna ödelade staden, precis som Daniel och Jesus Kristus hade profeterat. (Daniel 9:26; Lukas 19:41–44) Varken bibelskribenterna eller Jesus Kristus förutsade att det jordiska Jerusalem skulle återfå den speciella ynnest från Jehova Gud som det en gång hade haft. — Galaterna 4:25; Hebréerna 13:14.

Jerusalem — Är det upphöjt över din främsta orsak till glädje?

”Må min tunga klibba vid min gom, ... om jag inte skulle upphöja Jerusalem över min främsta orsak till glädje.” — PSALM 137:6.

1. Vilken inställning hade många judiska landsflyktiga till Guds utvalda stad?

DET hade gått närmare sjuttio år sedan de första judarna år 537 f.v.t. hade återvänt till Jerusalem från att ha varit i landsflykt. Guds tempel hade återuppbyggts, men staden låg fortfarande i ruiner. Under tiden hade en ny generation vuxit upp i landsflykt, och många av dessa kände det säkert som psalmisten som sjöng: ”Om jag skulle glömma dig, o Jerusalem, så må min högra hand vara glömsk.” (Psalm 137:5) Några gjorde mer än att bara komma ihåg Jerusalem. De visade i handling att Jerusalem hade upphöjts över deras ”främsta orsak till glädje”. — Psalm 137:6.

2. Vem var Esra, och hur blev han välsignad?

² Tänk till exempel på prästen Esra. Han hade redan innan han återvände till sitt hemland och till Jerusalem nitiskt verkat för den rena tillbedjans intressen där. (Esra 7:6, 10) Esra blev rikligen välsignad för detta. Jehova Gud påverkade hjärtat hos den persiske kungen, så att han gav Esra i uppdrag att leda en andra grupp av återvändande landsflyktiga till Jerusalem. Kungen gav dem också ett stort bidrag i form av guld och silver till att ”försköna Jehovas hus”. — Esra 7:21–27.

3. Hur visade Nehemja att Jerusalem var hans främsta orsak till glädje?

³ Omkring 12 år senare gjorde en annan jude, Nehemja, något av avgörande betydelse. Han hade en prestigefylld ställning som munskänk åt kung Artaxerxes i borgen Susa i Persien. Det var emellertid inte detta som var Nehemjas ”främsta orsak till glädje”, utan han längtade i stället efter att få komma till Jerusalem och återuppbygga det. I flera månader bad Nehemja till Jehova Gud om detta, och hans bön blev besvarad. Persiens kung, som fick höra om Nehemjas bekymmer, försåg honom med en militärstyrka och med brev som bemyndigade honom att återuppbygga Jerusalem. — Nehemja 1:1–2:9.

4. Hur kan vi visa att tillbedjan av Jehova är upphöjd över varje annan orsak till glädje som vi kan ha?

⁴ Esra och Nehemja och de judar som samarbetade med dem visade utan tvivel att Jehovas tillbedjan med centrum i Jerusalem var viktigare än allt annat för dem — att den stod över deras ”främsta orsak till glädje”, dvs. över allt annat som de skulle kunna glädja sig åt. Sådana personer är verkligen till uppmuntran för alla i våra dagar som betraktar Jehova, hans tillbedjan och hans av anden ledda organisation på samma sätt! Är det så i ditt fall? Visar du genom din uthållighet i att utföra handlingar präglade av gudaktig hängivenhet att din största orsak till glädje är privilegiet att få tillbe Jehova tillsammans med hans överlämnade folk? (2 Petrus 3:11) Låt oss för att bli än mer uppmuntrade att göra detta betrakta det goda resultatet av Esras färd till Jerusalem.

Välsignelser och förpliktelser

5. Hur blev invånarna i Juda rikt välsignade på Esras tid?

⁵ De omkring 6.000 landsflyktiga som återvände tillsammans med Esra medförde bidrag i form av guld och silver till Jehovas tempel. I dagens priser skulle värdet av detta guld och silver uppgå till omkring 280 miljoner kronor. Det var omkring sju gånger mer guld och silver än det som de första som återvände från landsflykten hade lyckats föra med sig. Invånarna i Jerusalem och Juda måste verkligen ha blivit tacksamma mot Jehova över all den hjälp som de fick av dessa återvändande och för allt det de förde med sig! Men rika välsignelser från Gud medför också förpliktelser. — Lukas 12:48.

6. Vad upptäckte Esra i sitt hemland, och hur reagerade han?

⁶ Esra upptäckte snart att många judar, däribland några präster och äldste, hade överträtt Guds lag genom att gifta sig med hedniska kvinnor. (5 Moseboken 7:3, 4) Han blev med rätta mycket bedrövad över att de på det här sättet hade överträtt Guds lag. ”Så snart jag nu hörde detta, rev jag sönder min klädnad och min ärmlösa överklädnad, ... och jag blev sittande som bedövad.” (Esra 9:3) Esra öppnade nu sitt hjärta i bön till Jehova inför de bekymrade israeliter som hade församlats, och de fick lyssna till hur Esra i bön till Jehova gick igenom israeliternas olydnad mot Gud i det flydda och Guds varning för vad som skulle hända om de gifte sig med landets hedniska invånare. Han avslutade med att säga: ”O Jehova, Israels Gud, du är rättfärdig, ty vi har blivit kvar som ett undkommet folk, som det är denna dag. Här är vi inför dig i vår skuld, ty det är omöjligt att bestå inför dig på grund av detta.” — Esra 9:14, 15.

7. a) Hur handlade Esra föredömligt när han tog itu med synd? b) Hur reagerade de skyldiga på Esras tid?

⁷ Esra själv var inte skyldig, men han inbegrep ändå sig själv genom att använda uttrycket ”vi”. Esras djupa bedrövelse och hans ödmjuka bön rörde hjärtat hos judarna och motiverade dem att utföra gärningar som svarade mot sinnesändringen. De gick med på att alla som hade överträtt Guds lag genom att ta sig utländska hustrur skulle sända tillbaka dessa och de barn som de hade fött till deras hemland, något som säkert var både smärtsamt och svårt. Esra samtyckte till denna åtgärd och uppmuntrade de skyldiga att handla så. Med den myndighet som Esra hade fått av den persiske kungen hade han rätt att avrätta alla lagbrytare eller att förvisa dem ur Jerusalem och Juda. (Esra 7:12, 26) Men det verkar inte som om han behövde vidta sådana åtgärder, för ”hela församlingen” sade: ”Exakt enligt ditt ord åligger det oss att göra.” Och man bekände också: ”Vi har gjort uppror i stor utsträckning i denna sak.” (Esra 10:11–13) I Esras bok, kapitel 10, räknas namnen upp på de 111 män som lydde beslutet och sände i väg sina utländska hustrur och de barn som dessa hade fött.

8. Varför var det till hela mänsklighetens bästa att vidta den drastiska åtgärden att sända i väg de utländska hustrurna?

⁸ Denna åtgärd vidtogs inte bara till israeliternas bästa, utan också till hela mänsklighetens bästa. Om inte något hade gjorts för att rätta till förhållandena, skulle israeliterna lätt ha kunnat bli uppblandade med andra folkslag. Och det skulle då ha varit svårt att bevara Abrahams släktlinje obruten — den släktlinje genom vilken den utlovade säd som människor skulle välsigna sig genom skulle komma. (1 Moseboken 3:15; 22:18) Det skulle då inte heller ha varit lätt att fastställa att den utlovade Säden var en avkomling av kung David av Judas stam. Omkring 12 år senare behövde man återigen uppmärksamma detta med utländska hustrur, och ”Israels säd” började återigen ”avskilja sig från alla utlänningarna”. — Nehemja 9:1, 2; 10:29, 30.

9. Vilka fina råd ger Bibeln till kristna som är gifta med icke troende?

⁹ Vad kan Jehovas nutida tjänare lära sig av denna berättelse? De kristna är ju inte under lagförbundet, utan de lyder i stället ”Kristi lag”. (2 Korinthierna 3:14; Galaterna 6:2) Och därför följer en kristen som är gift med en icke troende Paulus råd: ”Om någon broder har en icke troende hustru och hon likväl är med på att bo tillsammans med honom, må han då inte lämna henne.” (1 Korinthierna 7:12) Kristna som är gifta med icke troende är enligt Bibeln också skyldiga att arbeta på att göra sitt äktenskap lyckligt. (1 Petrus 3:1, 2) Att de kristna har lytt dessa goda råd har i många fall lett till att en icke troende make eller maka har ändrat inställning till den sanna tillbedjan. Några har rentav blivit trogna döpta kristna. — 1 Korinthierna 7:16.

10. Vilken lärdom kan de kristna dra av exemplet med de 111 judiska män som sände i väg sina utländska hustrur?

¹⁰ Den lärdom som ogifta kristna kan dra av fallet med de judar som sände i väg sina utländska hustrur är att de inte skall börja sällskapa med en icke troende. Det kan vara svårt, ja rentav smärtsamt, att inte inlåta sig i en sådan relation, men det är det bästa handlingssättet för att få Guds fortsatta välsignelse. De kristna är befallda: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende.” (2 Korinthierna 6:14) En ogift kristen som önskar gifta sig bör planera att gifta sig med en sant medtroende. — 1 Korinthierna 7:39.

11. Hur kan vi i likhet med de judiska männen prövas när det gäller vår orsak till glädje?

¹¹ Denna tidskrift har tid efter annan riktat de kristnas uppmärksamhet på sådant som är i strid med Bibelns principer och som man därför inte längre kan fortsätta med om man vill vara kvar i Guds organisation. (Galaterna 6:1) Ett exempel är att Jehovas folk år 1973 kom att klart förstå att drogmissbruk och bruket av tobak är en allvarlig synd, då ju Guds ord uppmanar oss och säger att vi skall ”rena oss från varje förorening av kött och ande”. (2 Korinthierna 7:1) Det var många på den tiden som tog detta bibliska råd till hjärtat och slutade upp att använda tobak. De var villiga att utstå de abstinensbesvär som detta till en början medförde för att kunna förbli en del av Guds rena folk. Det har också getts tydlig biblisk vägledning om sexualmoral, klädsel och övrigt yttre. Guds folk har också blivit påmint om vilka principer man bör tänka på vid valet av arbete, underhållning och musik. Må vi, i likhet med de 111 judiska männen, visa oss villiga att ”bli förda till rätta igen” vilka bibliska principer som vi än får vår uppmärksamhet riktad på. (2 Korinthierna 13:11) Därigenom visar vi att vi har upphöjt det privilegium det innebär att tillbe Jehova tillsammans med hans heliga folk över vår främsta orsak till glädje.

12. Vad hände år 455 f.v.t.?

¹² Bibeln säger inte vad som hände i Jerusalem under de 12 åren efter det att de utländska hustrurna hade sänts bort och fram till dess att Nehemja år 455 f.v.t. kom till Jerusalem med militäreskort. Men de omkringliggande nationernas folk hade säkert blivit mer fientligt inställda till judarna på grund av att dessa hade annullerat så många äktenskap med kvinnor från dessa nationer. Nehemja, som hade förordnats till ståthållare över Juda, hade fått med sig brev från den persiske kungen som gav honom myndighet att återuppbygga staden. — Nehemja 2:9, 10; 5:14.

Motstånd från avundsjuka grannar

13. Vilken inställning visade judarnas grannar som utövade falsk religion, och hur reagerade Nehemja?

¹³ Grannar med falsk religion motstod syftet med Nehemjas ankomst. Deras ledare hotade honom genom att fråga: ”Är det kungen ni gör uppror mot?” Nehemja visade tro på Jehova och svarade: ”Himlarnas Gud, han kommer att ge oss framgång, och vi själva, hans tjänare, kommer att stå upp, och vi skall bygga; men ni för er del har varken någon andel eller något rättmätigt krav eller någon åminnelse i Jerusalem.” (Nehemja 2:19, 20) När arbetet med att reparera muren påbörjades, sade dessa fiender hånfullt: ”Vad är det de kraftlösa judarna håller på att göra? ... Kommer de att få liv i stenarna ur de dammiga grushögarna? ... Om en räv klättrade upp på det, skulle han sannerligen bryta ner deras stenmur.” I stället för att svara på dessa ord bad Nehemja: ”Hör, o vår Gud, ty vi har blivit föremål för förakt; och låt deras smälek komma tillbaka över deras eget huvud.” (Nehemja 4:2–4) Nehemja var ett gott föredöme i att hela tiden sätta sin förtröstan till Jehova! — Nehemja 6:14; 13:14.

14, 15. a) Hur hanterade Nehemja hotet om våld från fienden? b) Hur har Jehovas vittnen kunnat fortsätta sin andliga byggnadsverksamhet trots hätskt motstånd?

¹⁴ När Jehovas vittnen i våra dagar fullgör sitt viktiga uppdrag att predika, förtröstar de också på Gud. Motståndare försöker hindra deras verksamhet genom att håna och förlöjliga dem. Det händer att människor som har visat intresse för Rikets budskap ger upp, därför att de inte står ut med det hån och löje som de får möta på grund av detta. Om motståndare inte lyckas avskräcka genom att håna och förlöjliga, kanske de börjar hota med att ta till våld. Det var vad de som byggde Jerusalems mur fick uppleva. Men Nehemja vägrade att låta sig skrämmas. Han beväpnade i stället dem som byggde på muren, så att de skulle kunna möta fiendens angrepp, och styrkte dem genom att säga: ”Var inte rädda på grund av dem. Kom ihåg Jehova, honom som är stor och inger fruktan; och strid för era bröder, era söner och era döttrar, era hustrur och era hem.” — Nehemja 4:13, 14.

¹⁵ På liknande sätt som judarna på Nehemjas tid blev rustade att under hätskt motstånd fortsätta med sin byggnadsverksamhet blir Jehovas vittnen nu under liknande förhållanden rustade för sin andliga byggnadsverksamhet. ”Den trogne och omdömesgille slaven” har försett Guds folks medlemmar med trosstärkande andlig mat, som sätter dem i stånd att vara produktiva, även när deras verksamhet blir förbjuden, och Jehova fortsätter att välsigna sitt folk med tillväxt över hela jorden. — Matteus 24:45; Jesaja 60:22.

Interna problem

16. Vilka interna problem hotade andan hos dem som byggde på Jerusalems mur?

¹⁶ Muren blev allt högre och arbetet allt svårare. Då uppdagades något som hotade andan hos dem som kämpade med att bygga. En del judar hade på grund av livsmedelsbrist svårt att förse sina familjer med mat och att betala skatt till den persiska regeringen. Mer välbärgade judar hade då lånat dessa fattigare judar mat och pengar mot ränta, något som var förbjudet i Guds lag, och de fattigare judarna hade tvingats lämna sin mark och sina barn som pant för att på så sätt förbinda sig att betala tillbaka pengarna med ränta. (2 Moseboken 22:25; 3 Moseboken 25:35–37; Nehemja 4:6, 10; 5:1–5) Och nu hotade fordringsägarna att ta över deras land och att tvinga dem att sälja sina barn som slavar. En sådan kärlekslös materialistisk inställning gjorde Nehemja mycket upprörd, och han ingrep snabbt för att försäkra sig om Jehovas fortsatta välsignelse över arbetet med att återuppbygga Jerusalems mur.

17. Vad gjorde Nehemja för att försäkra sig om Jehovas fortsatta välsignelse över byggnadsarbetet, och vad blev resultatet?

¹⁷ Nehemja anordnade nu ”en stor sammankomst” och talade i tydliga ordalag om att det som de rikare judarna hade gjort misshagade Jehova. Sedan vädjade han till de skyldiga, däribland några av prästerna, att lämna tillbaka all ränta de hade tagit och det land som de olagligt hade tagit från dem som inte hade råd att betala ränta. Berömvärt nog sade dessa skyldiga: ”Vi kommer att återlämna det, och vi kommer inte att kräva något tillbaka av dem. Vi kommer att göra precis som du säger.” Detta var inte bara tomma ord, för Bibeln berättar att ”folket grep sig an med att göra enligt detta [Nehemjas] ord”. Och hela församlingen lovprisade Jehova. — Nehemja 5:7–13.

18. För vilken inställning har Jehovas vittnen blivit kända?

¹⁸ Hur är det då i våra dagar? I stället för att vara sådana som vill utnyttja andra är Jehovas vittnen kända för sin generösa inställning mot medtroende och andra som har drabbats av olycka. Detta har, precis som på Nehemjas tid, lett till många uttryck av tacksam lovprisning av Jehova. Men ”den trogne och omdömesgille slaven” har samtidigt funnit det nödvändigt att ge bibliska råd när det gäller sådant som affärsangelägenheter, och den har varnat för att girigt försöka utnyttja andra. I vissa länder är det vanligt att begära ett orimligt högt brudpris, men Bibeln säger tydligt att giriga människor och utpressare inte skall ärva Guds kungarike. (1 Korinthierna 6:9, 10) Flertalet kristnas positiva reaktion på sådana goda råd liknar judarnas reaktion, när de insåg det syndiga i att försöka utnyttja sina fattigare bröder.

Jerusalems mur fullbordad

19, 20. a) Vilken verkan fick fullbordandet av Jerusalems mur på de religiösa motståndarna? b) Vilken seger har Jehovas vittnen upplevt i många länder?

¹⁹ Trots allt motstånd blev Jerusalems mur fullbordad på 52 dagar. Vilken verkan hade detta på motståndarna? Nehemja sade: ”Och det hände sig, så snart alla våra fiender hörde det och alla de nationer som var runt omkring oss fick se det, att de genast sjönk mycket i sina egna ögon, och de kom att inse att det var med stöd av vår Gud som detta arbete hade blivit utfört.” — Nehemja 6:16.

²⁰ I våra dagar fortsätter fiender på olika håll och på olika sätt att göra motstånd mot Guds verk. Men miljontals människor har insett att det är meningslöst att försöka motstå Jehovas vittnen. Tänk exempelvis på hur man försökte få slut på predikoarbetet i Nazisttyskland, i Östeuropa och i många länder i Afrika. Alla sådana försök har misslyckats, och många människor erkänner nu att det är ”med stöd av vår Gud som detta arbete” har ”blivit utfört”. Detta har verkligen varit en belöning för dem i dessa länder som i många år troget har gjort Jehovas tillbedjan till sin främsta orsak till glädje!

3. Hur många år går innan vi återigen får höra om Esras verksamhet, och under vilka omständigheter är det?

³ Bibeln säger inte var Esra befann sig under de 12 år som gick mellan hans besök i Jerusalem och Nehemjas ankomst till staden. Nationens svaga andliga tillstånd under den här tiden talar emellertid för att Esra inte var där. Men strax efter det att Jerusalems mur hade byggts upp finner vi att Esra åter tjänar som trogen präst i Jerusalem.

En underbar sammankomstdag

4. Vad var speciellt med den första dagen i Israels sjunde månad?

⁴ Jerusalems mur fullbordades precis i tid för de viktiga högtiderna under månaden tishri, den sjunde månaden i Israels religiösa kalender. På den första dagen i månaden tishri hölls en speciell nymånadshögtid som kallades trumpetstötens dag, eftersom prästerna då blåste i trumpet medan man frambar offer åt Jehova. (4 Moseboken 10:10; 29:1) Detta var en dag som förberedde israeliterna för den årliga försoningsdagen den 10 tishri och den glädjerika insamlingshögtiden från den 15 till den 21 i samma månad.

5. a) Hur gjorde Esra och Nehemja gott bruk av den ”första dagen i sjunde månaden”? b) Varför grät judarna?

⁵ Den här dagen, den ”första dagen i sjunde månaden”, hade ”allt folket” församlats — antagligen på uppmaning av Nehemja och Esra. Där var män och kvinnor och ”alla som hade tillräckligt förstånd till att lyssna”. Små barn var således också närvarande och lyssnade uppmärksamt, medan Esra stod på ett podium och läste Lagen ”från dagbräckningen till middagstiden”. (Nehemja 8:1–4) Med jämna mellanrum hjälpte leviterna folket att förstå det som lästes, och judarna rördes till tårar, när de insåg hur de och deras förfäder hade kommit till korta i fråga om att lyda Guds lag. — Nehemja 8:5–9.

6, 7. Vad kan de kristna lära sig av det som Nehemja gjorde för att få judarna att upphöra med att gråta?

⁶ Men detta var inte ett tillfälle då man skulle sörja och gråta. Det var en högtid, och folket hade just fullbordat arbetet med att bygga upp Jerusalems mur. Nehemja hjälpte dem därför att komma i rätt sinnesstämning när han sade: ”Gå, ät de feta rätterna och drick de söta dryckerna, och sänd portioner till den för vilken ingenting har blivit tillrett; ty denna dag är helig för vår Herre, och känn er inte bedrövade, ty Jehovas glädje är ert fäste.” Lydigt ”gick allt folket bort för att äta och dricka och för att sända ut portioner och för att hänge sig åt stor glädje, ty de hade förstått de ord som hade gjorts kända för dem”. — Nehemja 8:10–12.

⁷ Guds nutida folk kan lära mycket av den här berättelsen. De som har privilegiet att få medverka i programmet vid möten och sammankomster bör ha Nehemjas exempel i tankarna. Det kan vid sådana tillfällen ibland vara på sin plats med tillrättavisande råd, men det som bör betonas är nyttan och välsignelserna av att uppfylla Guds krav och att ge beröm för det goda arbete som utförs och uppmuntran att hålla ut. Guds folk bör gå hem från sådana möten och sammankomster med glädje i hjärtat på grund av den uppbyggande undervisning som de har fått från Guds ord. — Hebréerna 10:24, 25.

En annan glädjerik sammankomst

8, 9. Vilket speciellt möte ägde rum den andra dagen i den sjunde månaden, och vad medförde det för Guds folk?

⁸ Den andra dagen i den här speciella månaden ”församlade sig huvudmännen för hela folkets fäder, prästerna och leviterna till Esra, avskrivaren, ja för att få insikt i lagens ord”. (Nehemja 8:13) Esra, som ”hade gjort sitt hjärta berett att rådfråga Jehovas lag och att göra enligt den och att i Israel undervisa i förordning och rätt”, var väl kvalificerad att leda detta möte. (Esra 7:10) De närvarande fick säkert sin uppmärksamhet riktad på sådana områden där Guds folk behövde rätta sig bättre efter Lagen. Något som omedelbart behövde göras var att förbereda för den kommande lövhyddohögtiden, så att man kunde fira den på rätt sätt.

⁹ Den här veckolånga högtiden firades på rätt sätt, och allt folket bodde i tillfälliga husrum gjorda av grenar och löv av olika träd. Folket uppförde dessa lövhyddor på sina platta tak, på sina gårdar, på templets förgårdar och på Jerusalems torg. (Nehemja 8:15, 16) Detta var ett utmärkt tillfälle att församla Guds folk och läsa ur Guds lag för dem! (Jämför 5 Moseboken 31:10–13.) Och det gjorde man varje dag ”från den första dagen ända till den sista dagen” av högtiden, vilket medförde ”mycket stor glädje” hos folket. — Nehemja 8:17, 18.

Vi bör inte försumma Guds hus

10. Varför anordnades en speciell sammankomst den 24:e dagen i den sjunde månaden?

¹⁰ Allvarliga brister bland Guds folk skall rättas till vid rätt tillfälle och på rätt plats. Esra och Nehemja insåg av allt att döma att detta var ett sådant tillfälle, och därför ordnade de med en fastedag den 24:e dagen i månaden tishri. Guds lag lästes återigen, och folket bekände sina synder. Därefter gjorde leviterna en återblick på hur Jehova Gud hade handlat barmhärtigt mot sitt egensinniga folk, och de lovprisade Jehova i vackra ordalag och slöt ”ett fast avtal” som bekräftades med deras furstars, leviters och prästers sigill. — Nehemja 9:1–38.

11. Vilket ”fast avtal” förpliktade judarna sig att hålla?

¹¹ Folket gick ed på att handla enligt det ”fasta avtalet” och ”vandra efter den sanne Gudens lag”. De samtyckte också till att inte ingå äktenskapsallianser med ”folken i landet”. (Nehemja 10:28–30) Dessutom förband de sig att hålla sabbaten, att årligen ge ekonomiskt stöd till den sanna tillbedjan, att leverera ved till offeraltaret, att ge de förstfödda av sina nötboskapshjordar och sina småboskapshjordar till offer och att föra de första mogna frukterna av sin mark och sina träd till templets matsalar. Det var uppenbart att de var beslutna att ”inte försumma” sin ”Guds hus”. — Nehemja 10:32–39.

12. Vad är inbegripet i att inte försumma Guds hus i våra dagar?

¹² I vår tid måste vi som Jehovas folk se till att vi inte försummar det privilegium vi har att ägna Jehova ”helig tjänst” i hans stora andliga tempels förgårdar. (Uppenbarelseboken 7:15) Detta inbegriper att vi regelbundet ber innerligt om att tillbedjan av Jehova skall få framgång. Och för att leva i enlighet med sådana böner måste vi förbereda oss för och delta i kristna möten, predika de goda nyheterna och hjälpa intresserade personer genom att gå tillbaka till dem och om möjligt börja studera Bibeln med dem. Många, som inte vill försumma Guds hus, ger ekonomiska bidrag till predikoarbetet och underhållet av byggnader för sann tillbedjan. Vi kanske också kan stödja byggandet av sådana mötesplatser, som det råder ett så stort behov av, och sedan också hjälpa till med att hålla dem rena och snygga. Ett framträdande sätt varpå vi kan visa vår kärlek till Guds andliga hus är att vi verkar för friden bland våra medtroende och bistår dem som är i behov av materiell eller andlig hjälp. — Matteus 24:14; 28:19, 20; Hebréerna 13:15, 16.

En glädjerik invigning

13. Vilken viktig sak måste uppmärksammas innan Jerusalems mur kunde invigas, och hur handlade många föredömligt?

¹³ Det ”fasta avtalet”, bekräftat med sigill på Nehemjas tid, förberedde Guds forntida folk för den dag då Jerusalems höga mur med sina 12 portar skulle invigas. Men det var ännu en viktig sak som behövde uppmärksammas, och det var att den muromgärdade staden behövde en större befolkning, för den var ”vidsträckt och stor, och det var inte mycket folk i den”. (Nehemja 7:4) För att lösa det här problemet kastade folket ”lott för att låta en av tio komma in för att bo i Jerusalem, den heliga staden”. Detta fick ett gott resultat, och folket välsignade ”alla de män som frivilligt erbjöd sig att bo i Jerusalem”. (Nehemja 11:1, 2) Vilket fint exempel för sanna tillbedjare i våra dagar, vars förhållanden tillåter dem att flytta till platser där det råder större behov av hjälp av mogna kristna!

14. Vad hände på dagen för invigningen av Jerusalems mur?

¹⁴ Man började snart göra förberedelser för den stora dag då Jerusalems mur skulle invigas. Musiker och sångare församlades från Judas kringliggande städer. Dessa bildade två stora tacksägelsekörer, vilka skulle följas av var sitt processionståg. (Nehemja 12:27–31, 36, 38) Körerna och processionstågen startade på det ställe av muren som låg längst bort från templet, antagligen vid Dalporten, och tågade sedan åt var sitt håll, tills de möttes vid Guds hus. ”De grep sig an med att på den dagen offra stora slaktoffer och att glädja sig, för den sanne Guden själv fick dem att fröjda sig med stor glädje. Och även kvinnorna och barnen för sin del gladde sig, så att Jerusalems glädje kunde höras långt bort.” — Nehemja 12:43.

15. Varför var den glädje som invigningen av Jerusalems mur gav upphov åt inte bestående?

¹⁵ Bibeln anger inte tidpunkten för detta glädjerika firande. Det var utan tvivel en höjdpunkt, om inte själva kulmen, på Jerusalems återuppbyggnad. Det återstod naturligtvis mycket byggnadsarbete inne i staden, men med tiden förlorade Jerusalems invånare sin fina andliga inställning. Så när Nehemja besökte staden för andra gången, fann han till exempel att Guds hus återigen hade blivit försummat och att judar återigen hade gift sig med hedniska kvinnor. (Nehemja 13:6–11, 15, 23) Dessa usla förhållanden bekräftas i profeten Malakis bok. (Malaki 1:6–8; 2:11; 3:8) Den glädje som invigningen av Jerusalems mur gav upphov åt var således inte bestående.