Jesus har blivit välkänd under åren som har gått sedan hans dop. Tusentals judar har sett hans underverk, och nyheterna om det han gjort sprider sig i landet. Nu är det dags för lövhyddohögtiden i Jerusalem, och många håller utkik efter honom.

Det råder delade meningar om Jesus. Några säger: ”Han är en bra människa.” Men andra säger: ”Det är han inte alls. Han vilseleder folket.” (Johannes 7:12) Under högtidens första dagar förekommer många sådana lågmälda samtal. Men ingen är modig nog att försvara Jesus offentligt, eftersom alla är rädda för de judiska ledarna.

När högtiden har pågått ett tag visar sig Jesus i templet. Många är förundrade över att han är en sådan skicklig undervisare. Jesus har aldrig gått i några rabbinska skolor, och därför undrar judarna: ”Hur kan den mannen ha sådan kunskap om Skrifterna? Han har väl inte studerat vid skolorna?” (Johannes 7:15)

Jesus förklarar: ”Det jag lär ut kommer inte från mig utan från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja kommer han att förstå om det jag lär ut är från Gud eller om det bara är mina egna idéer.” (Johannes 7:16, 17) Det Jesus lär ut är i linje med Guds lag, så det borde vara uppenbart att han försöker upphöja Gud och inte sig själv.

”Mose gav er lagen, eller hur?” fortsätter Jesus. ”Men ingen av er håller lagen. Varför vill ni döda mig?” En del långväga besökare har nog inte hört talas om det här. Och det är obegripligt för dem att någon skulle vilja mörda en sådan lärare. Därför drar de slutsatsen att det måste vara något fel på Jesus. De säger: ”Du måste vara demonbesatt. Det är väl ingen som vill döda dig?” (Johannes 7:19, 20)

De som säger så här är inte medvetna om att de judiska ledarna ett och ett halvt år tidigare försökt döda Jesus för att han botat en man på sabbaten. Jesus använder nu flera logiska argument för att visa hur oresonliga de judiska ledarna är. Han inleder med att påpeka att en pojke enligt lagen omskärs på åttonde dagen, även om det är sabbat. Jesus frågar sedan: ”Om ni omskär på en sabbat för att inte bryta Moses lag, varför blir ni då så arga för att jag botar på en sabbat? Sluta döma efter det yttre, döm i stället med rättfärdighet.” (Johannes 7:23, 24)

Men några av dem som bor i Jerusalem är väl medvetna om situationen. De frågar varandra: ”Är det inte den här mannen som de vill döda? Och ändå står han här och talar helt öppet utan att de säger något. Kan våra ledare verkligen ha blivit övertygade om att han är Messias?” Varför har folk så svårt att tro att Jesus är Messias? De säger: ”Vi vet ju varifrån den mannen är, men när Messias kommer ska ingen veta varifrån han är.” (Johannes 7:25–27)

Här i templet svarar Jesus dem: ”Ni känner mig, och ni vet varifrån jag är. Och jag har inte kommit på eget initiativ, utan han som har sänt mig är verklig, och ni känner inte honom. Jag känner honom, eftersom jag är en representant för honom, och han har sänt mig.” (Johannes 7:28, 29) Många reagerar starkt på det här uttalandet, och några vill fängsla eller döda Jesus. Men de kan inte göra något eftersom det ännu inte är tid för Jesus att dö.

Men många börjar trots allt tro att Jesus är Messias. Jesus har gått på vatten, stillat stormar och mirakulöst mättat tusentals människor med lite bröd och fisk. Dessutom har han hjälpt förlamade att gå igen, öppnat blindas ögon och botat spetälska och andra sjuka. Han har till och med uppväckt döda! Det är inte konstigt att många tänker: ”När Messias kommer ska han väl inte göra fler underverk än den här mannen?” (Johannes 7:31)

När fariséerna hör folket prata om Jesus skickar de och de främsta prästerna ut tempelvakter för att gripa honom.

Jesus är fortfarande i Jerusalem för att fira lövhyddohögtiden. Han är glad att ”många [börjat] tro på honom”. De religiösa ledarna är dock allt annat än glada, och därför skickar de tempelvakter för att gripa Jesus. (Johannes 7:31, 32) Men han försöker inte gömma sig.

Jesus fortsätter att undervisa offentligt i templet. Han säger: ”Jag stannar kvar hos er en liten tid till, innan jag ger mig av till honom som har sänt mig. Ni kommer att leta efter mig, men ni kommer inte att hitta mig, och där jag är, dit kan ni inte komma.” (Johannes 7:33, 34) Judarna förstår inte och frågar varandra: ”Vart tänker han ta vägen, där vi inte kan hitta honom? Han har väl inte tänkt ge sig av till judarna som är kringspridda bland grekerna och undervisa greker? Vad menar han när han säger: ’Ni kommer att leta efter mig, men ni kommer inte att hitta mig, och där jag är, dit kan ni inte komma’?” (Johannes 7:35, 36) Det Jesus pratar om är sin död och uppståndelse till himlen, där hans fiender inte kan nå honom.

Det är nu högtidens sjunde dag. Varje morgon under högtiden brukar man följa en viss ceremoni i templet. Enligt seden ska en präst hämta vatten från Siloamdammen och hälla ut det så att det rinner till foten av altaret. Folket blir säkert påminda om den här ceremonin när Jesus nu ropar ut: ”Om någon är törstig, så kom till mig och drick! Den som har tro på mig, ’från hans innersta ska det strömma levande vatten’, precis som det står skrivet.” (Johannes 7:37, 38)

Jesus syftar på det som kommer att hända när hans lärjungar blir smorda med helig ande och får ett himmelskt hopp. Det här händer först efter Jesus död. Från och med pingsten året efter börjar livgivande vatten att strömma fram. Det sker när de smorda lärjungarna börjar dela med sig av sanningen till andra.

En del tycker om Jesus undervisning och säger: ”Han måste vara Profeten.” De tänker förmodligen på den profet som var förutsagd och som skulle vara större än Mose. Andra säger: ”Det här är Messias.” Men ytterligare andra invänder: ”Men Messias ska väl inte komma från Galileen? Står det inte att Messias ska komma från Davids släkt och från Betlehem, där David bodde?” (Johannes 7:40–42)

Folket är splittrat. Även om några vill att han ska gripas är det ingen som gör något. När tempelvakterna kommer tillbaka utan Jesus frågar de främsta prästerna och fariséerna: ”Varför har ni inte fört hit honom?” Tempelvakterna svarar: ”Aldrig har en människa talat så här förut.” De religiösa ledarna blir arga och börjar håna dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Ingen av styresmännen eller fariséerna har väl börjat tro på honom? Men den här hopen som inte kan lagen, de är fördömda.” (Johannes 7:45–49)

Men Nikodemos, en farisé och medlem av Sanhedrin, vågar nu försvara Jesus. Två och ett halvt år tidigare kom han till Jesus om natten och visade att han trodde på honom. Nikodemos säger: ”Enligt lagen ska man väl inte döma någon innan han blivit förhörd och fått förklara sig?” De religiösa ledarna går direkt i försvarsställning. ”Är du också från Galileen, eller? Undersök Skriften så ser du att det inte ska komma någon profet från Galileen.” (Johannes 7:51, 52)

Skrifterna säger inte rakt ut att en profet ska komma från Galileen. Men det står att ”ett stort ljus” ska synas i ”nationernas Galileen”, så Skrifterna antyder faktiskt att Messias skulle komma därifrån. (Jesaja 9:1, 2; Matteus 4:13–17) Och precis som det var förutsagt föddes Jesus i Betlehem som en avkomling till David. Även om fariséerna säkert är medvetna om det här, är det troligen de som gett upphov till missuppfattningarna om Jesus.

Det är lövhyddohögtidens sista och sjunde dag, och Jesus undervisar ”vid bidragsbössorna i templet”. (Johannes 8:20; Lukas 21:1) De finns av allt att döma på kvinnornas förgård där folket lämnar bidrag.

Varje kväll under högtiden badar förgården i ljus. Ljuset kommer från fyra gigantiska lampställ, som vart och ett har fyra stora skålar med brinnande olja. Lampornas sken är så starkt att det syns på långt håll. Folket som lyssnar på Jesus kanske associerar till den här ljusinstallationen när han nu säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig behöver inte vandra i mörker utan har livets ljus.” (Johannes 8:12)

Men fariséerna håller inte med: ”Du vittnar om dig själv, så ditt vittnesbörd är inte giltigt.” Jesus svarar dem: ”Trots att jag vittnar om mig själv är mitt vittnesbörd giltigt, för jag vet varifrån jag har kommit och vart jag är på väg. Men ni vet inte varifrån jag har kommit och vart jag är på väg.” Sedan tillägger han: ”Det står också skrivet i er egen lag: ’Två personers vittnesmål är giltigt.’ Jag vittnar om mig själv, och min Far som har sänt mig vittnar också om mig.” (Johannes 8:13–18)

Fariséerna köper inte det här resonemanget. De frågar: ”Var är din Far?” Jesus ger svar på tal och säger: ”Ni känner varken mig eller min Far. Om ni kände mig skulle ni känna min Far också.” (Johannes 8:19) Fariséerna vill fortfarande få Jesus gripen, men ändå är det ingen som ger sig på honom.

Jesus tar nu upp något som han tidigare sagt: ”Jag ska lämna er, och ni kommer att leta efter mig, men ändå ska ni dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma.” Judarna fattar ingenting och frågar varandra: ”Han tänker väl inte ta livet av sig, eftersom han säger: ’Dit jag går kan ni inte komma’?” De förstår inte, eftersom de inte vet var Jesus kommer ifrån. Jesus förklarar: ”Ni är här nerifrån, jag kommer från ovan. Ni är från den här världen, jag är inte från den här världen.” (Johannes 8:21–23)

Jesus syftar på att han levt i himlen innan han axlade rollen som Messias. De religiösa ledarna borde förstå att Jesus är den Messias de väntat på. Men i stället frågar de föraktfullt: ”Vem är du då?” (Johannes 8:25)

Deras mothugg och attityd får Jesus att säga: ”Varför pratar jag över huvud taget med er?” Men Jesus fortsätter ändå att förklara för judarna varför de borde lyssna till honom. Han riktar uppmärksamheten på sin Far och säger: ”Ni ska veta att han som sänt mig talar sanning, och det jag har hört från honom förmedlar jag till världen.” (Johannes 8:25, 26)

Till skillnad från judarna litar Jesus helt på sin Far. Det märks tydligt av det han nu säger: ”När ni har höjt upp Människosonen, då kommer ni att förstå att jag är den jag är och att jag inte gör något på eget initiativ. Det jag säger är det som Fadern har lärt mig. Och han som har sänt mig är med mig. Han har inte lämnat mig ensam och övergiven, eftersom jag alltid gör det som gläder honom.” (Johannes 8:28, 29)

Det är i alla fall några av judarna som tror på Jesus, och till dem säger han: ”Om ni håller er till min undervisning är ni verkligen mina lärjungar, och ni ska förstå sanningen, och sanningen ska göra er fria.” (Johannes 8:31, 32)

Vissa tycker att det här låter konstigt eftersom de redan ser sig själva som fria. De invänder: ”Vi härstammar från Abraham, och vi har aldrig varit slavar åt någon. Så varför säger du att vi ska bli fria?” Även om judarna ibland har lytt under andra nationer, vägrar de att bli kallade slavar. Men Jesus påpekar att de ändå är i slaveri: ”Jag säger er sanningen: Den som syndar är syndens slav.” (Johannes 8:33, 34)

När judarna vägrar att erkänna att de är slavar hamnar de i en farlig situation. Jesus förklarar att ”slaven blir inte kvar i hushållet för evigt, men sonen blir kvar för evigt”. (Johannes 8:35) En slav har ingen arvsrätt och skulle kunna skickas bort när som helst. Men någon som fötts eller adopterats in i en familj ”blir kvar för evigt”, alltså hela livet.

Den sanna kunskapen om Sonen är den sanning som kan befria människor från synd och död. Jesus säger som det är: ”Om Sonen gör er fria kommer ni att vara verkligt fria.” (Johannes 8:36)

Det är sabbat och Jesus är kvar i Jerusalem. Medan han och lärjungarna går genom staden får de se en tiggare som varit blind hela sitt liv. Lärjungarna frågar Jesus: ”Rabbi, vem har syndat, eftersom han föddes blind? Är det mannen själv eller hans föräldrar?” (Johannes 9:2)

Lärjungarna vet att mannen inte har en osynlig själ, och de tror inte heller att han levt ett tidigare liv. Men de kanske undrar om någon ändå kan synda när de är i sin mammas mage. Jesus svarar dem: ”Det är varken mannen eller hans föräldrar som har syndat. Men på det här sättet kan Guds gärningar göras kända genom honom.” (Johannes 9:3) Det är Adams synd som gör att ingen människa är immun mot fysiska defekter och ofullkomlighet. Så varken mannen eller hans föräldrar är skyldiga till att han inte har någon syn. Men mannens blindhet ger Jesus möjlighet att göra ”Guds gärningar” kända, precis som tidigare gånger när han botat sjuka.

Jesus betonar att Guds gärningar brådskar. Han säger: ”Medan det är dag måste vi arbeta för honom som har sänt mig. Natten kommer då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” (Johannes 9:4, 5) Snart kommer Jesus att dö, och där i gravens mörker kan han inte göra någonting alls. Men fram till dess är han ett ljus för mänskligheten.

Men kommer Jesus att bota mannen, och i så fall hur? Jesus spottar på marken och gör lite lera med saliven. Han lägger leran på den blinde mannens ögon och säger: ”Gå och tvätta dig i dammen Siloam.” (Johannes 9:7) Vad händer när mannen gör som Jesus säger? För första gången någonsin kan han se! Hans liv har på ett ögonblick gått från totalt mörker till ett liv i ljus och färg.

Mannens grannar och bekanta blir helt förvånade. De frågar: ”Är det inte han som brukade sitta och tigga?” Några svarar att det är han. Men andra kan inte tro det och säger: ”Nej, det är bara någon som liknar honom.” Mannen själv säger: ”Det är jag.” (Johannes 9:8, 9)

De förstår inte hur det här gått till och frågar därför: ”Hur gick det till när dina ögon öppnades?” Han svarar: ”Han som heter Jesus gjorde en lerblandning och lade den på mina ögon och sa: ’Gå till Siloam och tvätta dig.’ Så jag gick och tvättade mig, och sedan kunde jag se.” Men de vill veta mer: ”Var är den där människan?” Tiggaren svarar: ”Jag vet inte.” (Johannes 9:10–12)

Mannen förs till fariséerna, som också vill veta hur han blivit seende. Han berättar: ”Han lade lera på mina ögon, sedan tvättade jag mig, och nu kan jag se.” Fariséerna borde egentligen glädja sig med den botade tiggaren. Men i stället kritiserar de Jesus och säger: ”Den mannen kan inte vara sänd av Gud, eftersom han inte håller sabbaten.” Meningarna går isär, och en del undrar: ”Hur skulle en syndare kunna göra ett sådant underverk?” (Johannes 9:15, 16)

När det nu råder så delade meningar vänder sig fariséerna till mannen. De frågar: ”Vad anser du? Det var ju dina ögon han öppnade!” Mannen är helt säker på att Jesus är en god människa och säger: ”Han är en profet.” (Johannes 9:17)

Judarna vägrar tro på det här. De kanske tror att Jesus och mannen har gått ihop för att lura folket. Så de kommer fram till att det enda sättet att lösa problemet är att fråga mannens föräldrar om han verkligen varit blind.

Fariséerna kan inte förlika sig med att Jesus gett synförmåga till en man som föddes blind. De kallar därför in mannens föräldrar till förhör. Föräldrarna vet att de riskerar att ”bli [uteslutna] ur synagogan”. (Johannes 9:22) Ett sådant utanförskap skulle medföra både sociala och ekonomiska problem för familjen.

Fariséerna börjar med två frågor: ”Är detta er son som ni påstår var blind från födseln? Hur kommer det sig i så fall att han kan se nu?” Föräldrarna svarar: ”Ja, det här är vår son, och det stämmer att han föddes blind. Men vi vet inte hur det kommer sig att han kan se, eller vem det är som har botat honom.” Trots att deras son säkert har berättat för dem vad som hänt är de rädda för att ta parti. De slingrar sig och säger: ”Ni får väl fråga honom. Han är vuxen, han kan svara själv.” (Johannes 9:19–21)

Fariséerna kallar in mannen igen och försöker pressa honom. De säger att de sitter på säkra bevis mot Jesus: ”Ära Gud. Vi vet att den här mannen är en syndare.” Mannen låter sig inte skrämmas utan säger: ”Jag kan inte svara på om han är en syndare eller inte. Men en sak vet jag: jag var blind, och nu kan jag se.” (Johannes 9:24, 25)

Men fariséerna vägrar ge sig och fortsätter: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Men mannen, som har skinn på näsan, svarar: ”Jag har ju redan berättat det, men ni lyssnade inte. Varför vill ni höra det igen? Tänker ni också bli hans lärjungar, eller?” Fariséerna blir rasande och ryter till: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud talade till Mose, men vi har ingen aning om vem som har sänt den här mannen.” (Johannes 9:26–29)

Mannen tycker att hela samtalet är rätt konstigt. Han säger: ”Det är verkligen märkligt att ni inte förstår vem som har sänt honom, trots att han har öppnat mina ögon.” Mannen resonerar: ”Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare. Men om någon verkligen respekterar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har botat en som föddes blind.” Han drar den logiska slutsatsen: ”Om den här mannen inte var sänd av Gud hade han inte kunnat göra något över huvud taget.” (Johannes 9:30–33)

Hans argument är svåra att säga emot, och fariséerna lyckas inte bemöta honom med annat än förolämpningar: ”Du föddes full av synd, och så står du här och undervisar oss!” Och med de orden kastar de ut honom. (Johannes 9:34)

När Jesus hör vad som hänt söker han upp mannen och frågar honom: ”Tror du på Människosonen?” Mannen svarar: ”Vem är han, herre? Berätta det, så att jag kan tro på honom.” Han behöver inte sväva i ovisshet, för Jesus svarar: ”Du har sett honom, och det är faktiskt han som pratar med dig nu.” (Johannes 9:35–37)

Mannen svarar ”Jag tror på honom, herre” och går ner på knä för att visa Jesus ära och respekt. Jesus fäller nu det tunga uttalandet: ”Jag kom till den här världen för att människor skulle kunna bli dömda, för att de som är blinda ska se och för att de som ser ska bli blinda.” (Johannes 9:38, 39)

Nu råkar några fariséer vara där. Hur reagerar de på det Jesus säger? Som nationens andliga ledare ser de sig själva som upplysta män, så med taggarna utåt frågar de Jesus: ”Menar du att vi också är blinda?” Jesus svarar: ”Om ni var blinda skulle ni vara fria från synd. Men nu säger ni: ’Vi ser.’ Er synd består.” (Johannes 9:40, 41) De är Israels lärda, och med tanke på hur insatta de är i Moses lag är deras förkastande av Jesus en oursäktlig synd.

Jesus är kvar i Jerusalem för lövhyddohögtiden, och här fortsätter han att undervisa folket om viktiga sanningar. Några judar som är där för högtiden har precis sagt till Jesus: ”Vi härstammar från Abraham, och vi har aldrig varit slavar åt någon.” Nu svarar Jesus: ”Jag vet att ni härstammar från Abraham. Men ni vill döda mig, eftersom ni inte tar emot mitt ord. Jag talar om det jag har sett hos min Far, men ni gör det ni har hört från er far.” (Johannes 8:33, 37, 38)

Jesus menar att de inte har samma far. Men judarna förstår inte och upprepar därför: ”Vår far är Abraham.” (Johannes 8:39; Jesaja 41:8) I och med att de är Abrahams ättlingar drar de slutsatsen att de har samma tro som Guds vän Abraham.

Jesus säger nu något som väcker starka reaktioner: ”Om ni var Abrahams barn ... hade ni gjort Abrahams gärningar.” Ja, en son gör som sin pappa. Jesus fortsätter: ”Men nu vill ni döda mig, jag som har berättat sanningen som jag hört från Gud. Något sådant skulle Abraham aldrig ha gjort.” Sedan säger Jesus något som de inte riktigt förstår: ”Ni gör er fars gärningar.” (Johannes 8:39–41)

Judarna fattar verkligen inte vem Jesus syftar på. I stället försöker de framhålla att de är Abrahams lagliga arvingar. De säger: ”Vi är inga oäkta barn. Vi har bara en enda Far: Gud.” Men är Gud verkligen deras Far? Jesus säger: ”Om Gud var er Far hade ni älskat mig, för jag har kommit från honom och är nu här. Och jag har inte kommit på eget initiativ, nej, det är Gud som har sänt mig.” Jesus ställer nu en fråga som han själv besvarar: ”Varför förstår ni inte vad jag pratar om? Därför att ni inte kan ta emot mitt ord.” (Johannes 8:41–43)

Jesus har försökt visa vilka konsekvenser det får att förkasta honom. Han går rakt på sak och säger: ”Ni har Djävulen till far, och ni vill göra hans vilja.” Hur är deras far? Jesus ger en tydlig beskrivning: ”Han började sin bana som mördare, och han höll inte fast vid sanningen.” Jesus tillägger: ”Den som är från Gud lyssnar till det som kommer från Gud. Detta är orsaken till att ni inte lyssnar: Ni är inte från Gud.” (Johannes 8:44, 47)

Judarna kan inte ta den kritiken, utan svarar ilsket: ”Det är inte utan anledning vi säger att du är samarier och är demonbesatt!” Att de kallar Jesus samarier visar att de föraktar honom. Men anklagelserna rinner bara av Jesus, och han fortsätter: ”Jag är inte demonbesatt. Jag ärar min Far, och ni visar mig förakt.” Det här är verkligen allvarligt. De kan gå miste om det spännande hopp som Jesus nu utlovar: ”Om någon håller mitt ord kommer han aldrig att behöva dö.” Jesus menar inte att apostlarna och andra som följer honom aldrig kommer att dö. Det han menar är att de aldrig kommer att drabbas av ”den andra döden”, som innebär evig tillintetgörelse utan hopp om att uppstå igen. (Johannes 8:48–51; Uppenbarelseboken 21:8)

Men judarna tar Jesus ord bokstavligt: ”Nu vet vi att du är demonbesatt. Abraham dog, och det gjorde profeterna också, men du säger: ’Om någon håller mitt ord kommer han aldrig att behöva dö.’ Du är väl inte större än vår förfader Abraham? Han dog ... Vem påstår du att du är?” (Johannes 8:52, 53)

Vi förstår att Jesus ord visar att han är Messias. Men i stället för att ge dem ett direkt svar säger han: ”Om jag ärar mig själv betyder det ingenting. Det är min Far som ärar mig, han som ni säger är er Gud. Och ändå känner ni honom inte. Men jag känner honom. Om jag skulle säga att jag inte känner honom skulle jag vara en lögnare, som ni.” (Johannes 8:54, 55)

Nu återgår Jesus till att prata om deras trogne förfader: ”Abraham, er far, såg verkligen fram emot att få uppleva min dag, och han såg den och gladde sig.” Ja, Abraham trodde på Guds löfte och såg fram emot Messias ankomst. Men judarna är skeptiska: ”Du är inte ens 50 år, och ändå säger du att du har sett Abraham?” Jesus svarar: ”Jag säger er sanningen: Jag fanns till redan innan Abraham blev till.” Jesus syftar på att han varit en ängel innan han kom till jorden. (Johannes 8:56–58)

Judarna blir helt vansinniga när Jesus säger att han levt före Abraham. De plockar upp stenar för att döda Jesus, men han lämnar platsen oskadd.