De främsta prästerna och folkets äldste i templet är helt ställda. De utmanade Jesus och ifrågasatte vem som gett honom tillåtelse att göra allt han gör. Men Jesus svar gjorde dem mållösa. Nu berättar han en liknelse som avslöjar deras rätta jag.

Jesus säger: ”En man hade två söner. Han gick till den ene och sa: ’Min son, gå och arbeta i vingården i dag.’ Sonen svarade: ’Nej, jag vill inte’, men sedan ångrade han sig och gick dit ändå. Mannen gick också till den andre sonen och sa likadant. Sonen svarade: ’Ja, det ska jag’, men han gick inte dit. Vem av sönerna gjorde sin fars vilja?” (Matteus 21:28–31) Svaret är givet – den förste sonen som i slutändan gjorde vad pappan bett om.

Jesus fortsätter: ”Jag säger er att skatteindrivarna och de prostituerade ska komma in i Guds rike före er.” I början ville inte skatteindrivarna och de prostituerade tjäna Gud. Men precis som den förste sonen har de ångrat sig och börjat tjäna honom. De religiösa ledarna däremot är som den andre sonen. De säger att de tjänar Gud, men det stämmer inte med verkligheten. Jesus tillägger: ”Johannes [döparen] kom nämligen till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde honom inte. Däremot trodde skatteindrivarna och de prostituerade på honom, men trots att ni såg det ville ni inte ändra er och tro på honom.” (Matteus 21:31, 32)

Jesus fortsätter med en annan liknelse. Den avslöjar att de religiösa ledarna inte bara är försumliga när det gäller att göra Guds vilja – de är rentav onda. Han säger: ”En man planterade en vingård. Han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar och byggde ett torn. Sedan arrenderade han ut den åt vinodlare och reste utomlands. När tiden var inne skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta lite av skörden från vingården. Men de tog fast honom, slog honom och skickade bort honom tomhänt. Och han skickade en annan tjänare till dem, men honom slog de i huvudet och förödmjukade. Och han skickade ytterligare en tjänare, och honom dödade de. Han skickade många andra, och några av dem blev misshandlade och några blev dödade.” (Markus 12:1–5)

Förstår de som lyssnar liknelsen? De kanske minns profeten Jesajas hårda ord: ”Härarnas Jehovas vingård är Israels hus, och Judas män är den plantering som han höll kär. Och han hoppades ständigt på rätt, men se – lagbrott.” (Jesaja 5:7) Jesus är inne på samma tema. Vingården är Israels nation som inhägnas, eller skyddas, av Guds lag. Jordägaren är Jehova, som skickat profeter för att undervisa folket och hjälpa dem att ge fin frukt.

Men ”vinodlarna” misshandlade och dödade ”tjänarna” som kom till dem. Jesus fortsätter: ”Till slut hade han [jordägaren] bara en kvar att skicka, sin älskade son. Han skickade honom sist av alla och tänkte: ’De kommer att respektera min son.’ Men vinodlarna sa till varandra: ’Det här är arvingen. Vi dödar honom och tar hans arv!’ Och de tog honom och dödade honom.” (Markus 12:6–8)

”Vad ska vingårdens ägare göra?” frågar Jesus. (Markus 12:9) De religiösa ledarna svarar: ”Eftersom de är onda ska han döda dem. Och vingården ska han arrendera ut åt andra vinodlare som ger honom hans andel när det är dags för det.” (Matteus 21:41)

I och med det här dömer de omedvetet sig själva. De är nämligen några av ”vinodlarna” i Jehovas ”vingård”, eller Israels nation. Vad är frukten som Jehova med all rätt förväntar sig av vinodlarna? Det är bland annat tro på hans son, Messias. Jesus spänner blicken i de religiösa ledarna och säger: ”Ni har väl läst detta skriftställe: ’Den sten som byggnadsarbetarna förkastade har blivit huvudhörnstenen. Den har kommit från Jehova, och den är underbar i våra ögon.’” (Markus 12:10, 11) Nu kommer slutpoängen: ”Därför säger jag er: Guds rike ska tas ifrån er och ges åt en nation som gör hans vilja.” (Matteus 21:43)

Jesus motståndare förstår att ”liknelsen handlade om dem”. (Lukas 20:19) Men folket ser honom som en profet. Och om inte de hade varit där, hade motståndarna gripit och dödat den rättmätige ”arvingen” där och då.

Jesus är snart klar med sin predikotjänst. Han har berättat flera liknelser som avslöjat de religiösa ledarnas rätta jag, och de vill inget hellre än att döda honom. (Lukas 20:19) Men Jesus har mer att säga om dem, så han berättar ytterligare en liknelse:

”Himmelriket är som en kung som ordnade ett bröllop för sin son. Han sände ut sina tjänare för att hämta dem som var inbjudna till bröllopsfesten, men de ville inte komma.” (Matteus 22:2, 3) Jesus säger redan i inledningen att liknelsen handlar om himmelriket. Det är därför lätt att räkna ut att kungen i liknelsen är Jehova Gud och att kungens son är Jesus själv. Men vilka är de inbjudna? Det är logiskt att de är en bild av dem som får möjligheten att vara tillsammans med Jesus i himlen.

Vilka blir inbjudna först? Ja, för vilka har Jesus och apostlarna predikat om riket? Svaret är judarna. (Matteus 10:6, 7; 15:24) Nationen valde att gå in under lagförbundet 1513 f.v.t. Och de blev då de första som fick utsikten att ingå i ”ett kungarike av präster”. (2 Moseboken 19:5–8) Men när uppmanades de att komma till ”bröllopsfesten”? Det hände i och med att Jesus började predika för dem om himmelriket år 29 v.t.

Hur har flertalet israeliter reagerat på det? Precis som Jesus sa, så ”ville [de] inte komma”. Majoriteten av de religiösa ledarna och folket har inte erkänt att Jesus är Messias och Guds utvalde kung.

Men de kommer att få en chans till. Jesus fortsätter: ”Då sände han ut andra tjänare och sa till dem: ’Säg till de inbjudna: ”Jag har lagat bröllopsmiddagen. Tjurarna och gödboskapen har slaktats, och allt är färdigt. Kom till bröllopet!”’ Men de inbjudna brydde sig inte om det, utan någon gick till sin åker och någon annan till sin affärsverksamhet. Och resten av dem överföll hans tjänare och misshandlade och dödade dem.” (Matteus 22:4–6) Det här passar in på hur situationen blir precis efter att den kristna församlingen bildas. Judarna kommer då fortfarande att ha möjligheten att få ingå i riket. Men de flesta kommer inte att bry sig om det. En del kommer till och med att misshandla ”kungens tjänare”. (Apostlagärningarna 4:13–18; 7:54, 58)

Vad får det för konsekvenser? Jesus berättar: ”Kungen blev rasande, och han sände sin armé och dödade mördarna och brände upp deras stad.” (Matteus 22:7) Det här inträffar år 70 när romarna förstör ”deras stad”, Jerusalem.

Judarna har alltså vägrat att komma. Betyder det här att inga fler kommer att bjudas in? Nej, Jesus fortsätter att berätta: ”Sedan sa han [kungen] till sina tjänare: ’Allt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå därför ut på de stora vägarna, och bjud in alla ni möter till bröllopet.’ Alltså gick tjänarna ut på vägarna och tog med sig alla som de träffade på, både onda och goda. Och bröllopssalen fylldes av gäster.” (Matteus 22:8–10)

Det här började uppfyllas när Petrus senare hjälpte icke-judar, alltså de som varken fötts som judar eller konverterat till judendomen, att bli sanna kristna. Den romerske officeren Cornelius och hans familj fick år 36 helig ande av Gud, och då fick de möjligheten att bli en del av det himmelrike Jesus pratat om. (Apostlagärningarna 10:1, 34–48)

Men det Jesus säger nu visar att inte alla som kommer till festen slutligen blir godkända av kungen. Berättelsen fortsätter: ”När kungen kom in och betraktade sina gäster fick han syn på en man som inte var klädd för bröllop. Så kungen sa till honom: ’Min vän, hur har du lyckats komma in här utan bröllopskläder?’ Men mannen kunde inte svara. Då sa kungen till sina tjänare: ’Bind hans händer och fötter och kasta ut honom i mörkret utanför. Där ska han gråta och gnissla tänder.’ Många är nämligen bjudna, men få är utvalda.” (Matteus 22:11–14)

De religiösa ledarna som lyssnat kanske inte helt förstår innebörden och följderna av det Jesus sagt. Men hur som helst tycker de verkligen inte om det de hört. Och de är nu mer beslutna än någonsin att göra sig av med Jesus.

Jesus fiender är väldigt irriterade. Han har just berättat olika liknelser som ställt deras ondska i öppen dager. Fariséerna konspirerar för att få honom att råka säga något som gör att de kan överlämna honom till den romerske ståthållaren. Därför betalar de några av sina lärjungar för att försöka sätta dit honom. (Lukas 6:7)

Fariséernas lärjungar frågar: ”Lärare, vi vet att allt du säger och lär ut är sant. Du är inte partisk, utan lär ut Guds väg på rätt sätt: Är det rätt eller inte rätt av oss att betala skatt till kejsaren?” (Lukas 20:21, 22) Jesus låter sig inte luras. Bakom deras smicker döljer sig beräknande hyckleri. Om han skulle svara ”nej, det är inte rätt”, kan han anklagas för uppvigling mot Rom. Men om han skulle svara ”ja, betala skatten”, kan folket missförstå det och vända sig emot honom. Många retar sig ju på att de lyder under romarna. Så hur hanterar han det här?

Jesus svarar: ”Hycklare, varför sätter ni mig på prov? Visa mig skattemyntet.” De ger honom en denar, och han frågar: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarar: ”Kejsarens.” Han ger då den geniala uppmaningen: ”Då så ... ge kejsaren det som tillhör kejsaren, men ge Gud det som tillhör honom.” (Matteus 22:18–21)

Fariséernas lärjungar fascineras av Jesus ord. De vet inte längre vad de ska säga, så de går därifrån. Men dagen är inte slut än, och inte heller försöken att sätta dit Jesus. Efter fariséernas misslyckade försök kommer några ledare från en annan religiös grupp till honom.

Sadducéerna, som inte tror på uppståndelsen, tar upp en fråga som rör uppståndelsen och svågeräktenskap. De frågar: ”Lärare, Mose har sagt: ’Om en man dör utan att ha fått barn, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror.’ Nu är det så att vi hade sju bröder bland oss. Den förste gifte sig och dog, och eftersom han inte hade några barn lämnade han sin hustru efter sig åt sin bror. Samma sak hände med den andre och den tredje, och till slut med alla sju. Sist av alla dog kvinnan. Vem av de sju bröderna ska hon vara gift med i uppståndelsen? De har ju varit gifta med henne allihop.” (Matteus 22:24–28)

När Jesus svarar hänvisar han till något som sadducéerna godtar, nämligen det som Mose skrev. Han säger: ”Varför tänker ni så fel? Är det inte för att ni varken känner Skrifterna eller Guds kraft? När de uppstår från de döda gifter de sig inte och blir inte bortgifta, utan de är som änglarna i himlen. Men när det gäller detta att de döda uppstår så har ni väl läst i Moses bok, i berättelsen om törnbusken, att Gud sa till honom: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är inte de dödas Gud, utan de levandes. Ni tänker helt fel.” (Markus 12:24–27; 2 Moseboken 3:1–6) Folkskarorna blir imponerade av hans svar.

Jesus har lyckats tysta både fariséerna och sadducéerna. Men nu kommer motståndarna i samlad trupp för att sätta honom på prov. En som är expert på lagen frågar: ”Lärare, vad är det viktigaste budet i lagen?” (Matteus 22:36)

Jesus svarar: ”Det viktigaste är: ’Hör, Israel, Jehova, vår Gud, är en enda Jehova, och du ska älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt sinne och med hela din styrka.’ Det andra är det här: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’ Det finns inget bud som är viktigare än de här.” (Markus 12:29–31)

Lagexperten svarar: ”Du har rätt, lärare, det är sant: ’Han är en, och det finns ingen annan än han.’ Och att älska honom av hela sitt hjärta och med hela sitt förstånd och med hela sin styrka, och att älska sin medmänniska som sig själv, det är värt mycket mer än alla helbrännoffer och slaktoffer.” Jesus tycker att det var ett riktigt bra svar och säger: ”Du är inte långt från Guds rike.” (Markus 12:32–34)

Jesus har undervisat i templet under tre dagar (9, 10 och 11 nisan). En del har, som lagexperten, tyckt om det de har hört. Men majoriteten av de religiösa ledarna har däremot inte gjort det, och nu vågar de inte längre ”fråga ut honom”.

Motståndarna har inte lyckats sätta dit Jesus och få honom överlämnad till romarna. (Lukas 20:20) Det är den 11 nisan, och Jesus är kvar i templet. Nu sätter han motståndarna på svarsbänken och visar vem han verkligen är. Han vänder sig direkt till dem och frågar: ”Vad säger ni om Messias? Vems son är han?” (Matteus 22:42) De svarar det som alla känner till: att Messias ska komma i Davids släktlinje. (Matteus 9:27; 12:23; Johannes 7:42)

Jesus frågar: ”Men hur kommer det sig då att David under inspiration kallar honom ’herre’, när han säger: ’Jehova sa till min herre: ”Sätt dig på min högra sida, tills jag lägger dina fiender under dina fötter”’? Om David kallar honom ’herre’, hur kan han samtidigt vara hans son?” (Matteus 22:43–45)

Fariséerna är helt tysta. De hoppas nämligen att en biologisk avkomling till David ska kunna befria dem från det romerska styret. Men Jesus citerar Davids egna ord i Psalm 110:1, 2 och slår fast att Messias kommer att vara mer än så. Han är Davids herre, och han kommer att få makten efter att ha väntat vid Guds högra sida. Motståndarna står svarslösa.

Nu vänder sig Jesus till lärjungarna och de många andra som lyssnat. Han varnar för de skriftlärda och fariséerna och säger att de ”har satt sig på Moses plats” för att undervisa i lagen. Jesus uppmanar dem: ”Därför ska ni göra som de säger, men ni ska inte göra som de gör, för de säger en sak och gör en annan.” (Matteus 23:2, 3)

Jesus ger några exempel på hur falska de är: ”Kapslarna med skriftcitat som de bär till skydd gör de breda.” En del judar brukar bära de här relativt små kapslarna på pannan eller armen. Men fariséerna har extra stora kapslar för att visa hur noga de följer lagen. Och ”fransarna på sina kläder gör de långa”. Israeliterna skulle visserligen göra fransar på sina kläder, men fariséerna har extra långa fransar. (4 Moseboken 15:38–40) Allt det här gör de ”för att bli sedda av människor”. (Matteus 23:5)

Fariséerna vill att människor ska se upp till dem, och lärjungarna skulle också kunna påverkas och börja tänka så. Därför ger Jesus rådet: ”Ni ska inte låta någon kalla er rabbi, för ni har bara en lärare, och ni är alla bröder. Och ni ska inte kalla någon på jorden er fader, för ni har en enda Far, som är i himlen. Och ni ska inte låta någon kalla er ledare, för ni har bara en ledare, Kristus.” Jesus fortsätter med att förklara hur de borde se på sig själva: ”Den störste bland er ska vara er tjänare. Den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig själv ska bli upphöjd.” (Matteus 23:8–12)

Nu riktar sig Jesus till sina fiender igen och ger dem hård kritik: ”Ni är illa ute, ni skriftlärda och fariséer, hycklare, eftersom ni stänger himmelriket för människorna. Själva går ni ju inte in, och ni tillåter inte heller dem som är på väg dit att gå in.” (Matteus 23:13)

Jesus fördömer fariséernas låga moral som avslöjas av reglerna som de så godtyckligt sätter upp. De säger till exempel att ”om någon svär vid templet betyder det ingenting, men den som svär vid guldet i templet, han är bunden vid sin ed”. Fariséerna sätter alltså större värde på guldet i templet än själva templet, som skulle kunna hjälpa dem att komma nära Jehova. De är verkligen andligt blinda och ”försummar det som är viktigare i lagen, nämligen rättvisa och barmhärtighet och trohet”. (Matteus 23:16, 23; Lukas 11:42)

Jesus kallar fariséerna ”blinda vägledare ... [som] silar bort myggan men slukar kamelen”. (Matteus 23:24) Myggan är en oren insekt enligt lagen. Därför silar fariséerna bort varje liten mygga från sitt vin. Men när de ignorerar de viktigare delarna av lagen, är det som om de slukar en hel kamel. En kamel är också ett orent djur, men så mycket större än en mygga! (3 Moseboken 11:4, 21–24)

Det är fortfarande Jesus sista dag i templet. Han avslöjar öppet hur hycklande de skriftlärda och fariséerna är och beskriver problemet med ett bildspråk: ”Ni rengör utsidan av bägaren och skålen, men inuti är det fullt av girighet och omåttlighet. Blinde farisé, börja med att rengöra insidan av bägaren och skålen, så kan utsidan också bli ren.” (Matteus 23:25, 26) Fariséerna är väldigt petiga när det gäller ceremoniell renhet och det yttre. Men de bryr sig inte om hur de är på insidan, och de renar inte sitt bildliga hjärta.

Deras falskhet märks även på ett annat sätt. De bygger gärna fina och påkostade gravmonument åt profeterna. Men Jesus säger att de är ”avkomlingar till dem som mördade profeterna”. (Matteus 23:31) Det har de inte minst visat när de försökt döda honom. (Johannes 5:18; 7:1, 25)

Sedan beskriver Jesus vad som väntar de religiösa ledarna om de inte ändrar sig: ”Ormar, huggormsyngel, hur ska ni kunna fly från Gehennas dom?” (Matteus 23:33) Gehenna syftar på Hinnoms dal, som ligger i närheten och används till att bränna sopor. Den platsen är en symbol för den permanenta undergång som väntar de onda skriftlärda och fariséerna.

Jesus kommer att sända ut sina lärjungar som ”profeter, visa män och lärare”. Hur kommer de att behandlas? Han säger till de religiösa ledarna: ”En del [lärjungar] kommer ni att döda och avrätta på pålar, och en del kommer ni att prygla i era synagogor och förfölja från stad till stad. Skulden för allt det rättfärdiga blod som utgjutits på jorden ska därför komma över er, från den rättfärdige Abels blod till blodet av Sakarja ... som ni mördade.” Jesus varnar: ”Jag säger er att allt detta ska drabba den här generationen.” (Matteus 23:34–36) Precis så blir det år 70 när romerska styrkor förstör Jerusalem och hundratusentals judar dör.

Judarna går verkligen en dyster framtid till mötes, och med tanke på det säger Jesus sorgset: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som sänds ut till dig. Tänk så ofta jag har velat samla ihop dina barn precis som en höna samlar ihop kycklingarna under sina vingar! Men ni har vägrat. Ni kommer att få stå där ensamma med ert hus.” (Matteus 23:37, 38) De som lyssnar anar kanske att det ”hus” han pratar om avser templet. Men kan det verkligen vara så? Har inte det Guds beskydd?

Jesus tillägger: ”Från och med nu ska ni inte se mig förrän ni säger: ’Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!’” (Matteus 23:39) Det här är ett citat av de profetiska orden i Psalm 118:26: ”Välsignad vare han som kommer i Jehovas namn; vi har välsignat er från Jehovas hus.” Men när templet väl är förstört kommer ingen att komma dit igen för att tillbe Gud.

Nu går Jesus till den del av templet där bidragsbössorna står. Många judar lägger bidrag i de små öppningarna på bössorna. Jesus ser att ”många av de rika” bidrar med ”många mynt”. Men han lägger märke till att en fattig änka lägger ”i två små mynt”. (Markus 12:41, 42) Hennes gåva är knappt värt något, men han förstår utan tvekan hur glad Jehova blir av hennes gåva.

Jesus kallar till sig lärjungarna och säger: ”Den här fattiga änkan gav mer än alla andra som lade pengar i bidragsbössorna.” Han förklarar vad han menar: ”De gav ju av sitt överflöd, men i sin fattigdom gav hon allt hon ägde, allt hon hade att leva av.” (Markus 12:43, 44) Hennes tankar och agerande skiljer sig markant från de religiösa ledarnas.

Senare samma dag (den 11 nisan) lämnar Jesus templet för sista gången. En av lärjungarna säger då: ”Lärare, se vilka imponerande stenar och byggnader!” (Markus 13:1) En del stenar i tempelmurarna är gigantiska, och det är svårt att föreställa sig att de, eller templet bakom dem, någonsin skulle kunna rubbas. Med det i åtanke kan det som Jesus nu säger låta mycket märkligt: ”Ja, det är storslagna byggnader. Men här ska man inte lämna sten på sten, utan allt ska rivas ner.” (Markus 13:2)

Efter att Jesus sagt det här går han och apostlarna över Kidrondalen och upp till en plats på Olivberget. Petrus, Andreas, Jakob och Johannes går och sätter sig lite avsides med Jesus. Därifrån kan de blicka ut över det storslagna templet.