Vid lövhyddohögtiden

JESUS har blivit en berömd person under de nära tre år som förflutit sedan hans dop. Tusentals människor har sett hans underverk, och rykten om hans verksamhet har spritt sig i hela landet. När människorna nu samlas för att fira lövhyddohögtiden i Jerusalem, söker de efter honom där. ”Var är den där mannen?” undrar de.

Jesus har också blivit en omstridd person. ”Han är en god man”, säger somliga. ”Det är han inte, utan han vilseleder folket”, försäkrar andra. Det hörs en hel del dämpat tal av detta slag under de första dagarna av högtiden. Men det finns ingen som har mod att försvara Jesus offentligt, eftersom man fruktar för hämndaktioner från de judiska ledarna.

När högtiden är till hälften förbi, kommer Jesus dit. Han går upp till templet, där folkskarorna förundrar sig över hans fantastiska undervisningsförmåga. Eftersom Jesus aldrig har studerat vid de rabbinska skolorna, börjar judarna undra: ”Hur har den mannen skriftkunskap, då han inte har studerat vid skolorna?”

”Vad jag lär ut är inte mitt”, förklarar Jesus, ”utan tillhör honom som har sänt mig. Ifall någon vill göra hans vilja, skall han förstå beträffande läran om den är från Gud eller jag talar av egen ingivelse.” Jesu undervisning håller sig tätt intill Guds lag. Det borde därför vara uppenbart att han söker Guds härlighet och inte sin egen. ”Har inte Mose gett er Lagen?” frågar Jesus. Därefter säger han förebrående: ”Men ingen av er håller Lagen.”

”Varför vill ni komma åt att döda mig?” frågar Jesus sedan.

Människorna i folkskaran, som förmodligen består av besökande högtidsfirare, är inte medvetna om några sådana försök. De finner det obegripligt att någon skulle vilja döda en så underbar lärare. De tror därför att det måste vara något fel på Jesus, eftersom han tror detta. ”Du har en demon”, säger de. ”Vem vill komma åt att döda dig?”

De judiska ledarna vill att Jesus skall dödas, även om folkskaran inte är medveten om det. När Jesus hade botat en man på sabbaten ett och ett halvt år tidigare, försökte de judiska ledarna döda honom. Jesus framhåller därför deras oresonlighet genom att fråga dem: ”Om en människa får omskärelse på en sabbat för att Moses lag inte skall brytas, är ni då våldsamt arga på mig, därför att jag gjorde en människa fullständigt frisk på en sabbat? Sluta upp med att döma efter utseendet; döm i stället med rättfärdig dom.”

Några av Jerusalems invånare, som känner till situationen, säger nu: ”Är det inte den mannen som de vill komma åt att döda? Och ändå, se! han talar offentligt, och de säger ingenting till honom! Inte har väl styresmännen fått veta med säkerhet att denne är Kristus?” Dessa invånare i Jerusalem förklarar sedan varför de inte tror att Jesus är Kristus: ”Vi vet, tvärtom, varifrån den mannen är; men när Kristus kommer, skall ingen veta varifrån han är.”

Jesus svarar: ”Ni både känner mig och vet varifrån jag är. Och jag har inte kommit av eget initiativ, utan den som har sänt mig, han är verklig, och honom känner ni inte. Jag känner honom, eftersom jag är en representant från honom, och denne, han har sänt ut mig.” De försöker då gripa honom, kanske för att sätta honom i fängelse eller få honom dödad. Men de lyckas inte, eftersom den tid då Jesus skall dö ännu inte är inne.

Likväl är det många som sätter tro till Jesus, vilket sannerligen är vad de borde göra. Han har ju gått på vattnet, fått vindarna att bedarra, stillat upprörda vågor, på mirakulös väg mättat tusentals människor med några bröd och fiskar, botat sjuka, fått ofärdiga att gå, öppnat ögonen på blinda, botat spetälska och till och med uppväckt döda. De frågar därför: ”När Kristus kommer, inte skall han väl utföra fler tecken än den här mannen har utfört?”

När fariséerna hör folkskaran muttra dessa ting, skickar de och de främsta prästerna i väg tempelpoliser för att gripa Jesus. Johannes 7:11—32.

De kan inte gripa honom

MEDAN lövhyddohögtiden fortfarande pågår skickar de religiösa ledarna i väg tempelpoliser för att gripa Jesus. Han gör inga försök att gömma sig. I stället fortsätter Jesus att undervisa offentligt och säger: ”Ännu en liten tid är jag kvar hos er, innan jag går bort till honom som har sänt mig. Ni skall leta efter mig, men ni skall inte finna mig, och där jag är, dit kan ni inte komma.”

Judarna förstår inte vad han menar, och därför säger de sinsemellan: ”Vart har denne för avsikt att bege sig, så att vi inte skall finna honom? Inte har han väl för avsikt att bege sig till de bland grekerna förskingrade judarna och undervisa grekerna? Vad betyder det här uttalandet som han gjorde: ’Ni skall leta efter mig, men ni skall inte finna mig, och där jag är, dit kan ni inte komma’?” Jesus talar naturligtvis om sin förestående död och uppståndelse till liv i himlen, dit hans fiender inte kan komma.

Den sjunde och sista dagen av högtiden är inne. Varje morgon under högtiden har en präst gjutit ut vatten som han tagit från dammen Siloam och låtit det strömma ner mot foten av altaret. Jesus vill troligen påminna människorna om denna dagliga ceremoni och ropar därför: ”Om någon är törstig må han komma till mig och dricka. Den som sätter tro till mig, alldeles som Skriften har sagt: ’Ut ur hans innersta skall flyta strömmar av levande vatten.’”

I själva verket talar Jesus här om de storslagna följderna av att den heliga anden skall gjutas ut. Detta utgjutande av helig ande inträffar vid pingsten följande år. Strömmar av levande vatten börjar då flöda fram, när de 120 lärjungarna börjar betjäna människorna. Men innan dess finns det ingen ande i den bemärkelsen att inga av Kristi lärjungar är smorda med helig ande och kallade till himmelskt liv.

Som svar på Jesu undervisning börjar somliga säga: ”Den här, han är med säkerhet Profeten.” De syftar tydligen på den utlovade profeten som skulle vara större än Mose. Andra säger: ”Den här, han är Kristus.” Men andra protesterar: ”Inte skall väl Kristus verkligen komma från Galileen? Har inte Skriften sagt att Kristus kommer från Davids efterkommande, och från Betlehem, den by där David var?”

Därför uppstår söndring bland folket. Somliga vill att man skall gripa Jesus, men ingen lägger händerna på honom. När tempelpoliserna återvänder utan Jesus, frågar de främsta prästerna och fariséerna: ”Hur kommer det sig att ni inte har fört hit honom?”

”Aldrig har en annan människa talat så här”, svarar tempelpoliserna.

Fortsatt undervisning på den sjunde dagen

DEN sista dagen av lövhyddohögtiden, sjunde dagen, är ännu inte slut. Jesus undervisar i den del av templet som kallas ”hallen med bidragsbössorna”. Den finns tydligtvis i det område som kallas kvinnornas förgård.

Varje kväll under högtiden har man en särskild festbelysning i denna del av templet. Fyra jättelika lampställ är placerade där, vart och ett med fyra stora skålar med olja. Ljuset från dessa lampor, som brinner med olja från de 16 skålarna, är tillräckligt starkt för att lysa upp stora delar av templets omgivningar om natten. Det Jesus nu säger påminner lyssnarna om denna belysning. ”Jag är världens ljus”, förklarar Jesus. ”Den som följer mig skall inte alls vandra i mörker utan skall äga livets ljus.”

Fariséerna invänder: ”Du vittnar om dig själv; ditt vittnesbörd är inte sant.”

Till svar säger Jesus: ”Även om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd sant, eftersom jag vet varifrån jag kom och vart jag är på väg. Men ni vet inte varifrån jag kom och vart jag är på väg.” Han tillägger: ”Jag är en som vittnar om mig själv, och Fadern som har sänt mig vittnar om mig.”

”Var är din Fader?” undrar fariséerna.

”Ni känner varken mig eller min Fader”, svarar Jesus. ”Om ni kände mig, skulle ni också känna min Fader.” Trots att fariséerna vill gripa Jesus, är det ingen som rör honom.

”Jag går nu bort”, fortsätter Jesus. ”Dit jag nu går kan ni inte komma.”

När Jesus säger detta börjar judarna undra: ”Inte skall han väl döda sig själv, eftersom han säger: ’Dit jag nu går kan ni inte komma’?”

”Ni är från regionerna här nere”, förklarar Jesus. ”Jag är från regionerna där uppe. Ni är från den här världen; jag är inte från den här världen.” Därefter tillägger han: ”Om ni inte tror att jag är den jag är, skall ni dö i era synder.”

Jesus syftar naturligtvis på sin föremänskliga tillvaro och på att han är den utlovade Messias eller Kristus. Trots detta frågar de, utan tvivel mycket föraktfullt: ”Vem är du?”

Deras avvisande attityd får Jesus att svara: ”Varför talar jag över huvud taget till er?” Men han fortsätter ändå: ”Den som har sänt mig, han är sann, och just de ting som jag har hört från honom talar jag i världen.” Jesus säger vidare: ”När ni väl har höjt upp Människosonen, då skall ni veta att jag är den jag är och att jag ingenting gör av eget initiativ, utan alldeles som Fadern har lärt mig talar jag dessa ting. Och han som har sänt mig är med mig; han har inte övergett mig och lämnat mig åt mig själv, eftersom jag alltid gör de ting som behagar honom.”

Då Jesus nu talar om dessa ting, är det många som sätter tro till honom. Till dessa säger han: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

”Vi är Abrahams avkomma”, inflikar hans motståndare, ”och aldrig har vi varit slavar åt någon. Hur kommer det sig att du säger: ’Ni skall bli fria’?”

Trots att judarna ofta har stått under utländsk överhöghet, erkänner de inte någon förtryckare som sin herre. De vägrar att bli kallade slavar. Men Jesus påpekar att de i själva verket är slavar. På vilket sätt? ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Varje utövare av synd är en syndens slav”, säger Jesus.

Judarnas vägran att erkänna sitt slaveri under synden försätter dem i en farlig situation. ”Slaven [blir inte] kvar i hushållet för evigt”, förklarar Jesus. ”Sonen blir kvar för evigt.” Eftersom en slav inte har någon arvsrätt, löper han risk att bli förskjuten när som helst. Det är bara den son som verkligen är född eller adopterad in i hushållet som blir kvar ”för evigt”, det vill säga så länge han lever.

”Om därför Sonen gör er fria”, fortsätter Jesus, ”skall ni vara verkligt fria.” Den sanning som gör människor fria är således sanningen om Sonen, Jesus Kristus. Det är bara genom offret av hans fullkomliga mänskliga liv som en människa kan bli befriad från dödsbringande synd. Johannes 8:12—36.

Frågan om faderskap

UNDER lövhyddohögtiden blir Jesu diskussioner med de judiska ledarna allt intensivare. ”Jag vet att ni är Abrahams avkomma”, erkänner Jesus, ”men ni vill komma åt att döda mig, eftersom mitt ord inte gör framsteg bland er. Vad jag har sett hos min Fader talar jag; och ni, alltså, gör vad ni har hört från er fader.”

Även om Jesus inte säger rent ut vem som är deras fader, gör han klart för dem att de inte har samma fader som han. Utan att veta vem Jesus har i tankarna svarar de judiska ledarna: ”Vår fader är Abraham.” De anser att de har samma tro som Abraham, som var Guds vän.

Till deras bestörtning svarar emellertid Jesus: ”Om ni är Abrahams barn, gör då Abrahams gärningar.” Ja, en verklig son efterliknar ju sin far. ”Men nu vill ni komma åt att döda mig”, säger Jesus, ”en människa som har sagt er sanningen som jag hörde från Gud. Detta gjorde inte Abraham.” Jesus säger därför ännu en gång: ”Ni gör er faders gärningar.”

Men de fattar fortfarande inte vem Jesus talar om. De anser att de är Abrahams rättmätiga söner och säger därför: ”Vi är inte födda i otukt.” De menar sig således vara sanna tillbedjare precis som Abraham och bedyrar: ”Vi har en enda Fader: Gud.”

Men är Gud verkligen deras Fader? ”Om Gud vore er Fader”, säger Jesus, ”skulle ni älska mig, ty från Gud har jag utgått och är nu här. Inte heller har jag kommit av eget initiativ, nej, utan det är han som har sänt ut mig. Varför vet ni inte vad jag talar om?”

Jesus har försökt visa dessa religiösa ledare vad som blir följden av att de förkastar honom. Men nu säger han rakt på sak: ”Ni är från er fader Djävulen, och ni är villiga att göra de ting er fader har begär till.” Vad slags fader är Djävulen? Jesus identifierar honom som en människomördare och säger också: ”Han är en lögnare och lögnens fader.” Jesus fortsätter därför: ”Den som är från Gud lyssnar till Guds uttalanden. Därför lyssnar inte ni, eftersom ni inte är från Gud.”

Retade till vrede av Jesu fördömande ord svarar judarna: ”Säger vi inte med rätta: Du är samarier och har en demon?” Ordet ”samarier” används här som ett uttryck för förakt och klander, eftersom samarierna är ett folk som judarna hatar.

Utan att bry sig om den föraktfulla kommentaren om att han skulle vara samarier svarar Jesus: ”Jag har inte någon demon, utan jag ärar min Fader, och ni vanärar mig.” Jesus fortsätter sedan med att ge följande häpnadsväckande löfte: ”Om någon håller mitt ord, skall han aldrig någonsin se döden.” Jesus menar naturligtvis inte att alla de som följer honom bokstavligt talat aldrig kommer att se döden. Han menar i stället att de aldrig kommer att se evig tillintetgörelse, ”den andra döden”, från vilken det inte finns någon uppståndelse.

Judarna tar emellertid Jesu ord bokstavligt. De säger därför: ”Nu vet vi bestämt att du har en demon. Abraham dog, också profeterna; men du säger: ’Om någon håller mitt ord, skall han aldrig någonsin smaka döden.’ Inte är du väl större än vår fader Abraham, som dog? Också profeterna dog. Vem påstår du dig vara?”

Under hela detta samtal är det tydligt att Jesus försöker visa dessa män att han är den utlovade Messias. Men Jesus ger inte något direkt svar på deras fråga om vem han är, utan säger i stället: ”Om jag förhärligar mig själv, är min härlighet ingenting. Det är min Fader som förhärligar mig, han som ni säger är er Gud; och ändå har ni inte känt honom. Men jag känner honom. Och om jag skulle säga att jag inte känner honom, skulle jag vara lik er, en lögnare.”

Jesus hänvisar ännu en gång till den trogne Abraham och fortsätter: ”Abraham, er fader, fröjdade sig mycket över utsikten att få se min dag, och han såg den och fröjdade sig.” Ja, med trons ögon såg Abraham fram mot den dag då den utlovade Messias skulle komma. Judarna svarar misstroget: ”Femtio år är du inte ännu, och ändå har du sett Abraham?”

”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Innan Abraham blev till, har jag varit till”, svarar Jesus. Han syftar naturligtvis på sin föremänskliga tillvaro som mäktig andevarelse i himlen.

Uppretade över att Jesus påstår att han har funnits till före Abraham tar judarna upp stenar för att slunga dem mot honom. Men han gömmer sig och går oskadd ut ur templet. Johannes 8:37—59; Uppenbarelseboken 3:14; 21:8.

En man som är född blind botas

JESUS lämnar inte Jerusalem när judarna försöker stena honom. Lite senare, på sabbatsdagen, kommer han och hans lärjungar gående i staden, när de får se en man som har varit blind sedan födelsen. Lärjungarna frågar Jesus: ”Rabbi, vem har syndat, den här mannen eller hans föräldrar, så att han föddes blind?”

Det är möjligt att hans lärjungar, precis som en del av rabbierna, tror att man kan synda i moderlivet. Men Jesus svarar: ”Varken den här mannen eller hans föräldrar har syndat, utan det var för att Guds gärningar skulle göras uppenbara i hans fall.” Mannens blindhet beror inte på någon speciell förseelse eller synd som begåtts vare sig av mannen själv eller av hans föräldrar. Till följd av den synd som den första människan, Adam, begick är alla människor ofullkomliga, och därför kan de drabbas av sådana defekter som att födas blind. Denna defekt hos mannen ger nu Jesus en möjlighet att göra Guds gärningar uppenbara.

Jesus framhåller hur viktigt det är att göra sådana gärningar. ”Vi måste utföra hans gärningar, som har sänt mig, medan det är dag”, säger han. ”Natten kommer då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.” Snart kommer Jesu död att störta honom ner i gravens mörker, där han inte längre kan göra någonting. Men till dess är han en källa till upplysning för världen.

Sedan Jesus har sagt detta, spottar han på marken och gör lite lera med spotten. Han lägger leran på den blinde mannens ögon och säger: ”Gå och tvätta dig i dammen Siloam.” Mannen gör som Jesus säger, och när han gjort det kan han se! Hur glad är han inte när han kommer tillbaka och kan se för första gången i sitt liv!

Grannar och andra som känner honom är mycket förvånade. ”Är inte det här mannen som brukade sitta och tigga?” undrar de. ”Det är han”, svarar somliga. Men andra kan inte tro att det är han, utan säger: ”Visst inte, men han är lik honom.” Men mannen själv säger: ”Det är jag.”

”Hur öppnades då dina ögon?” vill folket veta.

”Den människan som kallas Jesus gjorde lera och smorde den på mina ögon och sade till mig: ’Gå till Siloam och tvätta dig.’ Därför gick jag och tvättade mig och fick min syn.”

”Var är den där mannen?” undrar de.

”Jag vet inte”, svarar han.

Folket för nu den en gång blinde mannen till fariséerna, deras religiösa ledare. Dessa börjar också fråga ut honom om hur han fick sin syn. ”Han lade lera på mina ögon, och jag tvättade mig och har nu min syn”, förklarar mannen.

Nog tycker man att fariséerna skulle glädja sig tillsammans med den botade tiggaren! Men i stället kritiserar de Jesus. ”Det här är inte en människa från Gud”, påstår de bestämt. Varför säger de så? ”Eftersom han inte håller sabbaten.” Men en del fariséer undrar: ”Hur kan en människa som är syndare utföra den sortens tecken?” Det uppstår därför söndring bland dem.

Följaktligen frågar de mannen: ”Vad säger du om honom, då han ju öppnade dina ögon?”

”Han är en profet”, svarar han.

Men fariséerna vägrar att tro detta. De är övertygade om att det måste finnas någon hemlig överenskommelse mellan Jesus och den här mannen för att lura folket. För att avgöra saken kallar de därför på tiggarens föräldrar och börjar fråga ut dem. Johannes 8:59; 9:1—18.

Fariséerna vill inte tro

FÖRÄLDRARNA till den tidigare blinde tiggaren blir rädda när fariséerna skickar efter dem. De vet att det har blivit bestämt att var och en som bekänner sig tro på Jesus skall bli utstött ur synagogan. Att på detta sätt bli utestängd från gemenskapen med andra i samhället kan ge upphov till stora svårigheter, i synnerhet för en fattig familj. Föräldrarna är därför på sin vakt.

”Är detta er son som ni säger föddes blind?” frågar fariséerna. ”Hur kommer det sig då att han ser nu?”

”Vi vet att detta är vår son och att han föddes blind”, bekräftar föräldrarna. ”Men hur det kommer sig att han nu ser vet vi inte, eller vem som har öppnat hans ögon vet vi inte.” Deras son måste säkert ha berättat allt som hänt, men föräldrarna säger försiktigt: ”Fråga honom. Han är vuxen. Han får själv tala för sig.”

Fariséerna kallar därför till sig mannen igen. Den här gången försöker de skrämma honom genom att antyda att de har funnit fällande bevis mot Jesus. ”Ge ära åt Gud”, säger de myndigt. ”Vi vet att den här människan är en syndare.”

Mannen som tidigare var blind tillbakavisar inte deras anklagelse, utan säger: ”Om han är en syndare vet jag inte.” Men han tillägger: ”En sak vet jag, att fastän jag var blind, ser jag nu.”

Fariséerna försöker finna en svag punkt i hans vittnesmål och frågar återigen: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?”

”Jag har redan sagt er det”, klagar mannen, ”och ändå hörde ni inte på. Varför vill ni höra det igen?” Därefter säger han med sarkasm i rösten: ”Inte vill väl ni också bli hans lärjungar?”

Detta svar retar upp fariséerna. ”Du är lärjunge till den där mannen”, säger de anklagande, ”men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose; men vad den här mannen beträffar, vet vi inte varifrån han är.”

Den anspråkslöse tiggaren ger uttryck åt sin förvåning och säger: ”Detta är verkligen någonting förunderligt, att ni inte vet varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon.” Vilken slutsats kan man dra av detta? Tiggaren framhåller den allmänt accepterade principen: ”Vi vet att Gud inte hör syndare, men om någon är gudfruktig och gör hans vilja, hör han denne. Sedan gammalt har man aldrig hört att någon öppnat ögonen på en som föddes blind.” Slutsatsen ligger därför i öppen dag: ”Om den här mannen inte vore från Gud, kunde han inte göra något alls.”

Fariséerna kan inte bemöta denna enkla och klara logik. De vägrar att böja sig för sanningen och går därför till angrepp mot mannen: ”Du är hel och hållen född i synder, och ändå undervisar du oss?” Därefter kastar de ut mannen, vilket förmodligen innebär att han blir utstött ur synagogan.

När Jesus får veta vad de har gjort, söker han upp mannen och säger: ”Tror du på Människosonen?”

Som svar frågar den en gång blinde tiggaren: ”Vem är han, herre, så jag kan tro på honom?”

”Han [är] den som nu talar med dig”, svarar Jesus.

Genast faller mannen ner inför Jesus och säger: ”Jag tror på honom, Herre.”

Jesus förklarar därefter: ”För denna dom har jag kommit till den här världen: att de som inte ser må se och de som ser må bli blinda.”

De av fariséerna som hör detta frågar då: ”Inte är väl också vi blinda?” Om de bara ville erkänna att de är andligt blinda, skulle det finnas en ursäkt för deras motstånd mot Jesus. Som Jesus förklarar för dem: ”Om ni vore blinda, skulle ni inte ha någon synd.” Men de påstår hårdnackat att de inte är blinda och inte behöver någon andlig upplysning. Jesus säger därför: ”Men nu säger ni: ’Vi ser.’ Er synd består.” Johannes 9:19—41.