Många har redan kommit till Jerusalem för att fira påsken. De har kommit så tidigt för att de skall hinna rena sig ceremoniellt. De kanske har råkat röra vid en död kropp eller gjort något annat som gör dem orena. De genomgår därför reningsprocedurerna för att kunna fira påskhögtiden på godtagbart sätt. När dessa nyanlända samlas i templet, är det många som undrar om Jesus skall komma dit för att fira högtiden.

Jerusalem är en smältdegel av motstridiga uppfattningar beträffande Jesus. Det är allmänt känt att de religiösa ledarna vill gripa honom och låta döda honom. De har faktiskt gett order om att den som får reda på var han befinner sig måste rapportera det för dem. Tre gånger under de senaste månaderna — vid lövhyddohögtiden, vid invigningshögtiden och efter det att Jesus uppväckt Lasarus — har dessa ledare försökt döda honom. Folket undrar därför om Jesus kommer att visa sig offentligt igen. ”Vad är er mening?” frågar de varandra.

Kristus rider i triumf in i Jerusalem

FÖLJANDE morgon, söndagen den 9 nisan, lämnar Jesus Betania tillsammans med sina lärjungar och beger sig över Olivberget i riktning mot Jerusalem. Efter en liten stund börjar de närma sig byn Betfage, som ligger på Olivberget. Jesus säger då till två av sina lärjungar:

”Ge er av till byn som är inom synhåll för er, och genast skall ni finna en fastbunden åsninna och ett föl med henne; lös dem och för dem till mig. Och om någon säger något till er, skall ni säga: ’Herren behöver dem.’ Då skall han genast skicka i väg dem.”

Även om lärjungarna till en början inte fattar att de här anvisningarna har med uppfyllelsen av Bibelns profetior att göra, inser de det längre fram. Profeten Sakarja hade förutsagt att Guds utlovade kung skulle rida in i Jerusalem på en åsna, ja, ”på ett fullvuxet djur, en åsninnas son”. När kung Salomo smordes till kung, hade han på liknande sätt ridit in i Jerusalem på ett åsneföl.

När lärjungarna kommer in i Betfage och löser åsninnan och fölet, säger några av de kringstående: ”Vad tar ni er till?” Men när männen får veta att det är Herren som skall använda djuren, låter de lärjungarna ta dem och föra dem till Jesus. Lärjungarna lägger upp sina ytterkläder på både åsninnan och hennes avkomma, men Jesus väljer att sitta upp på fölet.

När Jesus rider mot Jerusalem, blir folkskarorna allt större. De flesta i folkskaran breder ut sina ytterkläder på vägen, medan andra skär grenar av träden och breder ut dem. ”Välsignad är han som kommer såsom Kungen i Jehovas namn! ” ropar de. ”Frid i himlen och ära i höjderna där ovan! ”

Några fariséer i folkskaran blir upprörda när de hör dessa utrop och beklagar sig för Jesus: ”Lärare, förebrå dina lärjungar.” Men Jesus svarar: ”Jag säger er: Om dessa skulle förbli tysta, skulle stenarna ropa.”

När Jesus närmar sig Jerusalem, ser han ut över staden och börjar gråta över den och säger: ”Om du, också du, i denna dag hade urskilt de ting som har med frid att göra — men nu har de varit dolda för dina ögon.” Jerusalem måste betala priset för sin uppsåtliga olydnad, som Jesus förutsäger:

”Dina fiender [de romerska härarna under härföraren Titus] skall bygga ett belägringsverk av spetspålar omkring dig och skall innesluta dig och ansätta dig från alla håll, och de skall slå dig och dina barn i dig till marken, och de skall inte lämna sten på sten i dig.” Den förstöring av Jerusalem som Jesus här förutsäger inträffar i själva verket 37 år senare, år 70 v.t.

Bara några veckor tidigare hade många i folkskaran sett Jesus uppväcka Lasarus. Nu berättar de för andra om detta underverk. Så när Jesus kommer in i Jerusalem, sätts hela staden i rörelse. ”Vem är det här?” undrar man. Och folkskarorna säger oupphörligt: ”Det här är profeten Jesus, från Nasaret i Galileen! ” När fariséerna ser vad som händer, beklagar de sig över att de inte kommer någon vart, för, som de säger: ”Världen har gett sig av efter honom.”

Jesus går nu till templet för att undervisa, som han brukar göra när han besöker Jerusalem. Där kommer blinda och ofärdiga fram till honom, och han botar dem! När de främsta prästerna och de skriftlärda ser de underbara ting som Jesus gör och hör pojkarna i templet som ropar: ”Ge räddning, ber vi, åt Davids Son! ” blir de arga. ”Hör du vad dessa säger?” frågar de indignerat.

”Ja”, svarar Jesus. ”Har ni aldrig läst detta: ’Av de spädas och de diandes mun har du berett dig lovprisning’?”

Jesus fortsätter att undervisa en stund till, och sedan vänder han sig om och ser på allting i templet. Det börjar bli sent. Han lämnar därför Jerusalem tillsammans med de tolv och återvänder till Betania, som ligger omkring tre kilometer därifrån. Där tillbringar han söndagsnatten, förmodligen i sin vän Lasarus’ hem. Matteus 21:1—11, 14—17; Markus 11:1—11; Lukas 19:29—44; Johannes 12:12—19; Sakarja 9:9.

Jesus och hans lärjungar fortsätter nu sin färd och kommer snart fram till Jerusalem. Han beger sig till templet, som han hade inspekterat föregående eftermiddag. I dag går han emellertid till aktion, precis som han gjorde tre år tidigare, då han kom för att fira påskhögtiden år 30 v.t. Jesus kastar ut dem som säljer och köper i templet och stöter omkull växlarnas bord och bänkarna för dem som säljer duvor. Han tillåter inte ens någon att bära något redskap genom templet.

Jesus riktar nu följande fördömande ord mot dem som växlar pengar och säljer djur i templet: ”Är det inte skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla nationerna’? Men ni har gjort det till en rövarhåla.” De är rövare, eftersom de begär skandalösa priser av dem som knappast har något annat val än att köpa sina offerdjur av dem. Jesus betraktar därför denna verksamhet som en form av utpressning eller röveri.

När de främsta prästerna, de skriftlärda och de främsta av folket får höra vad Jesus har gjort, försöker de än en gång fundera ut något sätt att döda honom. Därigenom bevisar de att de är oförbätterliga. Men de vet inte riktigt hur de skall bära sig åt för att döda Jesus, eftersom allt folket fortsätter att hänga fast vid honom för att höra honom.

Inte bara infödda judar, utan också icke-judar, har kommit till Jerusalem för att fira påskhögtiden. De är proselyter, vilket innebär att de har omvänt sig till judarnas religion. Några greker, som tydligen är proselyter, går nu fram till Filippus och ber att få träffa Jesus. Filippus går då till Andreas, kanske för att fråga honom om ett sådant sammanträffande skulle vara lämpligt. Jesus befinner sig tydligtvis fortfarande i templet, där grekerna kan träffa honom.

Jesus vet att han bara har några dagar kvar att leva och illustrerar därför sin situation på ett träffande sätt: ”Stunden har kommit för Människosonen att förhärligas. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Om inte ett vetekorn faller i jorden och dör, förblir det bara ett korn; men om det dör, då bär det riklig frukt.”

Ett enda vetekorn är inte mycket värt. Men vad händer om det faller i jorden och ”dör”, dvs. upphör att vara ett sädeskorn? Det kommer då att gro och så småningom växa upp till en planta som frambringar många, många vetekorn. På liknande sätt är Jesus bara en fullkomlig människa. Men om han dör trogen mot Gud, kommer han att bli det medel varigenom evigt liv ges åt andra som är trogna och som har samma självuppoffrande anda som han visade. Jesus säger därför: ”Den som håller av sin själ tillintetgör den, men den som hatar sin själ i den här världen skall bevara den för evigt liv.”

Jesus tänker tydligen inte bara på sig själv, för han säger vidare: ”Om någon vill tjäna mig, så må han följa mig, och där jag är, där skall också min tjänare vara. Om någon vill tjäna mig, så skall min Fader ära honom.” Vilken fantastisk belöning får inte de som följer Jesus och tjänar honom — belöningen att bli ärade av Fadern genom att få vara tillsammans med Kristus i Guds kungarike.

Med tanke på det stora lidande och den kvalfyllda död som väntar honom säger Jesus vidare: ”Nu är min själ oroad, och vad skall jag säga? Fader, rädda mig ur denna stund.” Om han ändå kunde slippa ifrån det som väntar honom! Men det går inte, som han själv säger: ”Fördenskull har jag ändå kommit till denna stund.” Jesus är helt införstådd med Guds hela anordning, också med sin egen offerdöd.

Guds röst hörs en tredje gång

MEDAN Jesus är i templet börjar han våndas över den död som han snart måste utstå. Det han oroar sig mest över är hur hans Faders rykte kommer att påverkas, och han ber därför: ”Fader, förhärliga ditt namn.”

Då kommer en mäktig röst från himlarna som säger: ”Jag både har förhärligat det och skall förhärliga det igen.”

Folkskarorna som står runt omkring honom vet inte vad de skall tro. ”En ängel har talat till honom”, börjar somliga säga. Andra menar att det har åskat. Men det är i själva verket Jehova Gud som har talat! Detta är emellertid inte första gången som Gud låter höra sin röst i förbindelse med Jesus.

Vid Jesu dop tre och ett halvt år tidigare fick Johannes döparen höra hur Gud sade om Jesus: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” Någon tid efter påsken föregående år, då Jesus blev förvandlad eller förklarad inför Jakob, Johannes och Petrus, hade de också hört Gud förklara: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt; lyssna till honom.” Och nu, den 10 nisan, fyra dagar före Jesu död, får människor för tredje gången höra Guds röst, men den här gången talar Jehova så att folkskarorna kan höra det!

Jesus förklarar: ”Den här rösten har inte kommit för min skull, utan för er skull.” Den ger bevis för att Jesus verkligen är Guds Son, den utlovade Messias. ”Nu sker ett dömande av den här världen”, fortsätter Jesus, ”nu skall den här världens härskare kastas ut.” Jesu trogna levnadslopp bekräftar i själva verket att Satan, Djävulen, den här världens härskare, förtjänar att ”kastas ut”, avrättas.

Jesus framhåller sedan vad resultatet kommer att bli av hans stundande död och säger: ”Och ändå skall jag, om jag blir upphöjd från jorden, dra alla sorters människor till mig.” Hans död är på intet sätt något nederlag, för genom den kommer han att dra människor till sig så att de kan få evigt liv.

Men folkskaran protesterar: ”Vi har hört ur Lagen att Kristus blir kvar för evigt; och hur kommer det sig då att du säger att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är den här Människosonen?”

Trots att de fått så många bevis, till och med fått höra Guds egen röst, tror de flesta inte att Jesus är den sanne Människosonen, den utlovade Messias. Jesus talar nu återigen om sig själv som ”ljuset”, liksom han gjorde sex månader tidigare vid lövhyddohögtiden, och uppmanar sina åhörare: ”Utöva tro på ljuset, medan ni har ljuset, för att bli ljusets söner.” När Jesus har sagt detta, går han bort och gömmer sig, tydligtvis därför att hans liv är i fara.

Judarnas bristande tro på Jesus uppfyller profeten Jesajas ord om att folkets ögon är förblindade och deras hjärtan är förhärdade, så att de inte vänder om och skaffar sig läkedom. Jesaja fick i en syn se Jehovas himmelska hov och Jesus i hans föremänskliga härlighet tillsammans med Jehova. Men i uppfyllelse av profeten Jesajas ord vägrar judarna hårdnackat att godta bevisen för att Jesus är deras utlovade Befriare.

Å andra sidan är det till och med många av styresmännen (förmodligen medlemmar av judarnas högsta domstol, Sanhedrin) som faktiskt sätter tro till Jesus. Två av dessa styresmän är Nikodemos och Josef från Arimatea. Men åtminstone vid den här tidpunkten är det inga av dessa styresmän som vågar bekänna sin tro, av fruktan för att bli avsatta från sina befattningar och bli utstötta ur synagogan. Hur mycket går inte sådana personer miste om!

Jesus fortsätter: ”Den som sätter tro till mig, han sätter tro inte bara till mig, utan också till honom som har sänt mig; och den som ser mig, han ser också honom som har sänt mig. ... Men om någon hör mina uttalanden och inte håller dem, dömer inte jag honom; jag kom nämligen inte för att döma världen utan för att rädda världen. ... Det ord som jag har talat, detta skall döma honom på den sista dagen.”

Jehovas kärlek till människovärlden drev honom att sända Jesus, så att de som sätter tro till honom kan bli räddade. Om människor skall bli räddade eller inte beror på om de lyder det som Gud har gett Jesus i uppdrag att tala. Domen skall äga rum ”på den sista dagen”, dvs. under Kristi tusenåriga regering.

Jesus slutar med att säga: ”Jag [har] inte ... talat av egen ingivelse, utan Fadern själv, som har sänt mig, han har gett mig en befallning om vad jag skall säga och vad jag skall tala. Och jag vet att hans befallning betyder evigt liv. Därför talar jag vad jag talar, alldeles så som Fadern har sagt mig det.”

NÄR Jesus lämnar Jerusalem på måndagskvällen, återvänder han till Betania på östra sidan av Olivberget. Det har nu gått två dagar av hans avslutande tjänst i Jerusalem.

Strax därefter kommer Jesus och hans lärjungar fram till Jerusalem, och sin vana trogen beger de sig till templet, där Jesus börjar undervisa. De främsta prästerna och folkets äldre män, som utan tvivel har gårdagens ingripande mot penningväxlarna i färskt minne, säger uppfordrande till Jesus: ”Med vilken myndighet gör du dessa ting? Och vem har gett dig denna myndighet?”

Till svar säger Jesus: ”Också jag vill fråga er om en sak, en enda. Ifall ni ger mig besked om den, skall också jag säga er med vilken myndighet jag gör dessa ting: Johannes’ dop, varifrån var det? Från himlen eller från människor?”

Prästerna och de äldre männen börjar överlägga sinsemellan om vad de skall svara. ”Om vi säger: ’Från himlen’, kommer han att säga till oss: ’Varför trodde ni honom då inte?’ Men om vi säger: ’Från människor’, då måste vi frukta för folket; alla håller de ju Johannes för en profet.”

Folkets ledare vet inte vad de skall svara. De säger därför till Jesus: ”Vi vet inte.”

Jesus i sin tur säger till dem: ”Så säger inte heller jag er med vilken myndighet jag gör dessa ting.”

Avslöjade genom liknelser om en vingård

JESUS befinner sig i templet. Han har just bringat de religiösa ledarna ur fattningen när de ville veta med vilken myndighet han gjorde saker och ting. Innan de hinner hämta sig från sin förlägenhet frågar Jesus: ”Vad är er mening?” Med hjälp av en liknelse visar han dem sedan vad slags personer de egentligen är.

”En man hade två söner”, börjar Jesus. ”Han vände sig till den förste och sade: ’Son, gå och arbeta i vingården i dag.’ Till svar sade denne: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte ut. Och han vände sig så till den andre och sade detsamma. Till svar sade denne: ’Jag vill inte.’ Efteråt ångrade han sig och gick ut. Vilken av de två gjorde sin fars vilja?” frågar Jesus.

”Den senare”, svarar hans motståndare.

Jesus säger då: ”I sanning säger jag er att uppbördsmännen och skökorna är på väg in i Guds kungarike före er.” Uppbördsmännen och skökorna hade tidigare vägrat att tjäna Gud. Men i likhet med den andre sonen ångrade de sig sedan och började tjäna honom. De religiösa ledarna liknade däremot den förste sonen och föregav sig tjäna Gud, men som Jesus förklarar: ”Johannes [döparen] kom nämligen till er på en rättfärdighetens väg, men ni trodde honom inte. Uppbördsmännen och skökorna trodde honom emellertid, och fastän ni såg detta, ångrade ni er inte efteråt för att tro honom.”

Jesus visar sedan att de religiösa ledarna inte bara underlåter att tjäna Gud, utan i själva verket är elaka och onda. ”Det var en människa, en husfar”, säger Jesus, ”som planterade en vingård och satte stängsel omkring den och grävde ett presskar i den och uppförde ett torn, och han arrenderade ut den åt vinodlare och reste utomlands. När frukttiden närmade sig, sände han sina slavar till odlarna för att hämta hans frukter. Men odlarna tog hans slavar, och en pryglade de, en annan dödade de, ännu en stenade de. Åter sände han i väg andra slavar, flera än de första, men de gjorde detsamma med dem.”

”Slavarna” är de profeter som ”husfadern”, Jehova Gud, sände till ”odlarna” av hans ”vingård”. Dessa odlare är ledande män i Israels nation, och denna nation är som Bibeln visar Guds ”vingård”.

Eftersom ”odlarna” misshandlar och dödar ”slavarna”, förklarar Jesus: ”Slutligen sände han [vingårdens ägare] sin son till dem, i det han sade: ’De kommer att ha respekt för min son.’ När odlarna fick se sonen, sade de sinsemellan: ’Det här är arvingen; kom, låt oss döda honom och få hans arv!’ Så tog de honom och kastade ut honom ur vingården och dödade honom.”

Jesus vänder sig nu till de religiösa ledarna och frågar: ”När vingårdens ägare kommer, vad skall han då göra med dessa odlare?”

”Eftersom de är onda”, svarar de religiösa ledarna, ”skall han låta en svår tillintetgörelse drabba dem, och vingården skall han arrendera ut åt andra odlare, som kommer att ge honom frukterna när deras tid är inne.”

De religiösa ledarna uttalar således omedvetet en dom över sig själva, eftersom de tillhör de israelitiska ”odlarna” av Jehovas ”vingård”, Israel. Den frukt som Jehova förväntar av dessa odlare är tro på hans Son, den sanne Messias. Eftersom de inte burit sådan frukt, säger Jesus varnande: ”Har ni aldrig läst i Skrifterna [i Psalm 118:22, 23]: ’Den sten som byggnadsarbetarna förkastade är den som har blivit huvudhörnstenen. Från Jehova har denna kommit, och den är underbar i våra ögon’? Därför säger jag er: Guds kungarike skall tas ifrån er och ges åt en nation som frambringar dess frukter. Och den som faller på denna sten skall bli sönderbruten. Vad den beträffar som den faller på, honom skall den söndersmula.”

De skriftlärda och de främsta prästerna inser nu att Jesus talar om dem och vill därför döda honom, den rättmätige ”arvingen”. Privilegiet att få bli regenter i Guds kungarike kommer följaktligen att tas ifrån dem som nation, och en ny nation av ”vinodlare” kommer att upprättas, en som kommer att frambringa frukt av det rätta slaget.

Eftersom de religiösa ledarna fruktar för folkskarorna, som betraktar Jesus som en profet, försöker de inte döda honom vid det här tillfället. Matteus 21:28—46; Markus 12:1—12; Lukas 20:9—19; Jesaja 5:1—7.

Liknelsen om bröllopsfesten

MED hjälp av två liknelser har Jesus avslöjat de skriftlärda och de främsta prästerna, och de vill därför döda honom. Men Jesus är ännu inte färdig med dem. Han framställer nu ännu en liknelse och säger:

”Himlarnas kungarike har blivit likt en människa, en kung, som gjorde bröllop åt sin son. Och han sände ut sina slavar för att kalla de inbjudna till bröllopsfesten, men de ville inte komma.”

Kungen är Jehova Gud, som förbereder en bröllopsfest åt sin Son, Jesus Kristus. Jesu brud, som består av 144.000 smorda efterföljare, kommer slutligen att förenas med honom i himlen. Kungens undersåtar är Israels nation, som fick möjlighet att bli ”ett kungarike av präster” sedan de förts in i lagförbundet år 1513 f.v.t. Vid detta tillfälle framfördes således den ursprungliga inbjudan till bröllopsfesten.

Den första kallelsen till dessa inbjudna gick emellertid inte ut förrän på hösten år 29 v.t., då Jesus och hans lärjungar (kungens slavar) började predika om Guds kungarike. Men de köttsliga israeliter som mottog den här kallelsen av slavarna under åren 29—33 v.t. ville inte komma. Gud gav därför denna nation av ”inbjudna” ännu en möjlighet, som Jesus vidare förklarar:

”Åter sände han ut andra slavar, i det han sade: ’Säg till de inbjudna: ”Se! Min middag har jag gjort i ordning, mina tjurar och min gödboskap är slaktade, och allt är färdigt. Kom till bröllopet.”’” Denna andra och slutliga kallelse av de inbjudna började vid pingsten år 33 v.t., då helig ande utgöts över Jesu efterföljare. Den här kallelsen pågick till år 36 v.t.

Det stora flertalet av israeliterna avvisade emellertid också den här kallelsen. ”Men de gick obekymrade bort”, säger Jesus, ”en till sin egen åker, en annan till sin affärsverksamhet; men de övriga, som grep hans slavar, handlade oförskämt mot dem och dödade dem.” ”Men”, fortsätter Jesus, ”kungen blev vred, och han sände sina härar och tillintetgjorde dessa mördare och brände upp deras stad.” Detta inträffade år 70 v.t., då Jerusalem jämnades med marken av romarna och mördarna dödades.

Jesus förklarar sedan vad som hände under mellantiden: ”Därpå sade han [kungen] till sina slavar: ’Nog är det färdigt för bröllopsfesten, men de inbjudna var inte värdiga. Ge er därför av till vägarna, som leder ut ur staden, och inbjud vem ni än träffar på till bröllopet.’” Slavarna gjorde detta, och ”bröllopssalen fylldes av dem som låg till bords”.

Detta insamlande av bröllopsgäster från vägarna utanför den stad där de inbjudna bodde började år 36 v.t. Den romerske officeren Cornelius och hans familj var de första som insamlades bland oomskurna icke-judar. Insamlandet av dessa icke-judar, som alla är ersättare för dem som ursprungligen vägrade att hörsamma kallelsen, har fortsatt ända fram till vårt århundrade.

Det är nu under 1900-talet som bröllopssalen blir fylld. Jesus förklarar vad som sedan inträffar: ”När kungen kom in för att syna gästerna, fick han där se en man som inte var klädd i bröllopsdräkt. Då sade han till honom: ’Vän, hur har du kommit in hit utan att ha en bröllopsdräkt på?’ Men han var berövad målföret. Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret utanför. Där skall vara hans gråt och tandagnisslan.’”

Mannen utan bröllopsdräkt är en bild av de efterhärmande kristna som utgör kristenheten. Gud har aldrig erkänt dem, eftersom de saknar det igenkänningstecken som identifierar en individ som en andlig israelit, och han har aldrig smort dem med helig ande som arvingar till Guds kungarike. De blir därför utkastade i mörkret utanför, där de kommer att drabbas av tillintetgörelse.

Jesus avslutar sin liknelse med orden: ”Många är nämligen inbjudna men få utvalda.” Ja, många av Israels nation blev inbjudna att bli medlemmar av Kristi brud, men endast ett fåtal köttsliga israeliter blev utvalda. De flesta av de 144.000 bröllopsgäster som får den himmelska belöningen visar sig vara icke-israeliter. Matteus 22:1—14; 2 Moseboken 19:1—6; Uppenbarelseboken 14:1—3.

Ett misslyckat försök att snärja Jesus

JESUS har undervisat folkskarorna i templet och har för sina religiösa motståndare just framställt tre liknelser som avslöjar deras ondska, och därför är fariséerna mycket förargade och rådgör med varandra om att försöka snärja honom, så att han säger något som ger dem anledning att gripa honom. De gör upp en hemlig plan och skickar i väg sina lärjungar, tillsammans med anhängare av Herodes’ parti, för att få honom fast genom hans ord.

”Lärare”, säger männen, ”vi vet att du är sannfärdig och lär Guds väg i sanning, och du bryr dig inte om någon, för du ger inte akt på människors yttre. Säg oss därför: Vad menar du? Har man lov att betala huvudskatt till kejsaren eller har man det inte?”

Men Jesus låter sig inte luras av deras smicker. Han inser att om han säger att man inte har lov eller att det inte är rätt att betala skatten, så kommer han att anklagas för uppvigling mot Rom. Men om han i stället säger att man bör betala skatten, kommer judarna, som är förbittrade över det romerska oket, att hata honom. Han svarar därför: ”Varför sätter ni mig på prov, skrymtare? Visa mig huvudskattemyntet.”

När de kommer med ett sådant mynt, frågar han: ”Vems bild och inskrift är detta?”

”Kejsarens”, svarar de.

”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” När männen hör Jesu mästerliga svar, förundrar de sig. De låter honom vara och går därifrån.

När sadducéerna, som säger att det inte finns någon uppståndelse, förstår att fariséerna misslyckats i sitt försök att snärja Jesus, vänder de sig till honom och säger: ”Lärare, Mose har sagt: ’Om en man dör utan att ha barn, skall hans bror gifta sig med hans hustru och uppväcka avkomma åt sin bror.’ Nu fanns det hos oss sju bröder; och den förste gifte sig och dog, och eftersom han inte hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin bror. Det gick på samma sätt också med den andre och den tredje, efter hand med alla sju. Sist av alla dog kvinnan. Följaktligen: åt vem av de sju skall hon vara hustru i uppståndelsen? Alla fick de ju henne.”

Till svar säger Jesus: ”Är inte detta orsaken till att ni misstar er: att ni inte känner vare sig Skrifterna eller Guds kraft? Ty när de uppstår från de döda, varken gifter män sig eller blir kvinnor bortgifta, utan de är som änglar i himlarna. Men vad de döda beträffar, att de blir uppväckta, har ni inte läst i Moses bok, i berättelsen om den törniga busken, hur Gud sade till honom: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är inte de dödas Gud utan de levandes. Ni misstar er mycket.”

Ännu en gång häpnar folkskarorna över Jesu svar. Till och med några av de skriftlärda erkänner: ”Lärare, du har talat väl.”

När fariséerna märker att Jesus har tystat ner sadducéerna, kommer de till honom i grupp. För att ytterligare pröva honom frågar en skriftlärd bland dem: ”Lärare, vilket är det största budet i Lagen?”

Jesus svarar: ”Det första är: ’Hör, o Israel, Jehova, vår Gud, är en Jehova, och du skall älska Jehova, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt sinne och av all din styrka.’ Det andra är detta: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’ Inget annat bud är större än dessa.” Därefter tillägger Jesus: ”På dessa två bud hänger hela Lagen och Profeterna.”

”Lärare, du har talat väl i enlighet med vad som är sanning”, erkänner den skriftlärde. ”’Han är En, och det finns ingen annan än Han’; och detta att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin styrka och detta att älska nästan som sig själv, det är värt långt mer än alla helbrännoffer och slaktoffer.”

När Jesus urskiljer att den skriftlärde har svarat förnuftigt, säger han till honom: ”Du är inte långt från Guds kungarike.”

I tre dagar — söndag, måndag och tisdag — har Jesus undervisat i templet. Folket har med glädje lyssnat till honom, men de religiösa ledarna vill döda honom, även om deras försök än så länge har gäckats. Matteus 22:15—40; Markus 12:13—34; Lukas 20:20—40.

Jesus fördömer sina motståndare

JESUS har så i grund förbryllat sina religiösa motståndare att de inte vågar ställa några fler frågor till honom. Han inleder därför själv ett samtal med dem för att avslöja deras okunnighet. ”Vad menar ni om Kristus?” frågar han. ”Vems son är han?”

”Davids”, svarar fariséerna.

Jesus förnekar inte att David är en köttslig förfader till Kristus eller Messias, men frågar ändå: ”Hur kommer det sig då att David genom inspiration [i Psalm 110] kallar honom ’Herre’, i det han säger: ’Jehova sade till min Herre: ”Sätt dig på min högra sida, tills jag lägger dina fiender under dina fötter”’? Om David alltså kallar honom ’Herre’, hur är han då hans son?”

Fariséerna tiger, för de känner inte till Kristi eller den smordes verkliga identitet. Messias är inte blott och bart en mänsklig avkomling av David, som fariséerna uppenbarligen tror, utan han har funnits till i himlen och var där överlägsen David, dvs. var hans ”Herre”.

Jesus vänder sig nu till folkskarorna och till sina lärjungar och varnar dem för de skriftlärda och fariséerna. Eftersom dessa undervisar i Guds lag och har satt sig ”på Moses stol”, säger Jesus: ”Därför skall ni göra och hålla allt vad de säger er.” Han tillägger emellertid: ”Men ni skall inte göra efter deras gärningar, för de säger men handlar inte därefter.”

De är skrymtare, och Jesus fördömer dem i ungefär samma ordalag som han gjorde när han var bjuden på middag hemma hos en farisé några månader tidigare. ”Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människorna”, säger han och ger några exempel:

”Kapslarna innehållande skriftcitat, som de bär till skydd, gör de ... breda.” Dessa relativt små kapslar, som israeliterna bär på pannan eller på armen, innehåller fyra avsnitt ur Lagen: 2 Moseboken 13:1—10 och 11—16 samt 5 Moseboken 6:4—9 och 11:13—21. Men fariséerna gör dessa kapslar större för att människor skall få det intrycket att de nitälskar för Lagen.

Jesus fortsätter: ”Fransarna på sina kläder gör de stora.” I 4 Moseboken 15:38—40 åläggs israeliterna att göra fransar på sina kläder, men fariséerna gör sina större än någon annan. De gör allting för att imponera på andra! ”De tycker om den främsta liggplatsen”, förklarar Jesus.

Sorgligt nog har hans egna lärjungar blivit påverkade av denna önskan att få en framskjuten ställning. Han ger dem därför rådet: ”Men ni, ni skall inte låta kalla er Rabbi, ty en är er lärare, medan ni alla är bröder. För övrigt skall ni inte kalla någon på jorden för fader, ty en är er Fader, den himmelske. Inte heller skall ni låta kalla er för ledare, ty en är er Ledare, Kristus.” Lärjungarna måste komma ifrån denna önskan att vara den främste! ”Den störste bland er skall vara er tjänare”, förmanar Jesus.

Han övergår nu till att uttala en rad ”ve” över de skriftlärda och fariséerna och kallar dem gång på gång skrymtare. De ”stänger himlarnas kungarike för människorna”, säger han, och ”det är de som glupskt förtär änkornas hus och såsom en förevändning håller långa böner”.

”Ve er, blinda vägledare”, säger Jesus. Han fördömer fariséerna därför att de saknar andliga värderingar, vilket framgår av deras godtyckliga gränsdragningar. De säger till exempel: ”Om någon svär vid templet, är det ingenting; men om någon svär vid guldet i templet, har han förpliktelser.” Genom att lägga större vikt vid guldet i templet än vid de andliga värden som är förknippade med denna plats för tillbedjan avslöjar de att de är blinda i moraliskt avseende.

Liksom han gjort tidigare fördömer Jesus nu fariséerna för att de inte bryr sig om ”de viktigare tingen i Lagen, nämligen rättvisan och barmhärtigheten och troheten”, samtidigt som de lägger stor vikt vid att betala tionde, dvs. en tiondel, av obetydliga kryddväxter.

Jesus kallar fariséerna för ”blinda vägledare, som silar bort myggan men sväljer ner kamelen”. De silar bort en mygga från sitt vin, inte bara därför att den är en insekt, utan också för att den är ceremoniellt oren. Men att de försummar de viktigare tingen i Lagen är jämförbart med att svälja en kamel, som också är ett ceremoniellt orent djur. Matteus 22:41—23:24; Markus 12:35—40; Lukas 20:41—47; 3 Moseboken 11:4, 21—24.

Jesus fullbordar sin tjänst i templet

JESUS framträder nu i templet för sista gången. I och med detta framträdande är hans offentliga tjänst på jorden avslutad, med undantag av händelserna i samband med att han rannsakas och avrättas, vilket ligger tre dagar fram i tiden. Nu fortsätter han sin förkastelsedom över de skriftlärda och fariséerna.

Ytterligare tre gånger utropar han: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, skrymtare”! Först fördömer han dem därför att de gör ”bägarens och skålens utsida ren, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet”. Han uppmanar dem därför: ”Rengör först bägaren och skålen invändigt, för att utsidan också må bli ren.”

Därefter uttalar han ve över de skriftlärda och fariséerna för att de bakom en fasad av fromhet försöker dölja den orenhet och ruttenhet som finns i deras inre. ”Ni liknar vitkalkade gravar”, säger han, ”som visserligen ser sköna ut utanpå men inuti är fulla av de dödas ben och av allt slags orenlighet.”

Slutligen röjer de sin skrymtaktighet genom sin beredvillighet att bygga upp profeternas gravar och smycka dem för att dra uppmärksamheten till sina egna barmhärtighetsgärningar. Men Jesus avslöjar dem som ”söner till dem som mördade profeterna”. Ja, var och en som vågar avslöja deras skrymteri riskerar att råka illa ut!

Jesus fortsätter nu att fördöma dem i de hårdaste ordalag. ”Ormar, huggormsyngel”, säger han, ”hur skall ni kunna fly från Gehennas dom?” Gehenna är den dal som användes som Jerusalems avskrädesplats. Jesu ord innebär således att de skriftlärda och fariséerna kommer att drabbas av evig tillintetgörelse därför att de håller fast vid sitt onda handlingssätt.

Jesus säger därefter beträffande dem som han sänder ut som sina representanter: ”Somliga av dem skall ni döda och hänga på pålar, och somliga av dem skall ni gissla i era synagogor och förfölja från stad till stad, så att allt det rättfärdiga blod som är utgjutet på jorden skall komma över er, från den rättfärdige Abels blod till blodet av Sakarja, Berekjas son [Berekja kallas Jehojada i 2 Krönikeboken], som ni mördade mellan helgedomen och altaret. Jag säger er i sanning: Allt detta skall komma över den här generationen.”

På grund av att Sakarja gick till rätta med Israels ledande män, ”konspirerade de mot honom, och på kungens bud kastade de stenar på honom i förgården till Jehovas hus”. Men som Jesus förutsäger kommer Israels nation att få stå till svars för utgjutandet av allt detta rättfärdiga blod. De får göra det 37 år senare, år 70 v.t., då de romerska härarna förstör Jerusalem och mer än en miljon judar förlorar livet.

Jesus blir bedrövad vid tanken på denna fruktansvärda situation. ”Jerusalem, Jerusalem”, säger han ännu en gång, ”hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn på det sätt som en höna samlar ihop sina kycklingar under sina vingar! Men ni har inte velat. Se! Ert hus lämnas åt er själva.”

Jesus tillägger därefter: ”Från och med nu skall ni inte alls se mig, förrän ni säger: ’Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!’” Detta kommer att ske vid Kristi närvaro, när han kommer i sitt himmelska kungarike och människor kan se honom med trons ögon.

Jesus flyttar sig nu till en plats där han kan se de bidragsbössor som finns i templet och folket som kommer för att lägga pengar i dem. De rika lägger i många mynt. Men så kommer en fattig änka och lägger i två små mynt av mycket ringa värde.

Jesus kallar till sig sina lärjungar och säger: ”Jag säger er i sanning att denna fattiga änka lade i mer än alla som lade pengar i bidragsbössorna.” Lärjungarna undrar säkert hur detta kan komma sig, och Jesus förklarar därför: ”De lade ju alla i av sitt överskott, men hon lade i av sin fattigdom allt vad hon hade, hela sin försörjning.” Sedan Jesus sagt detta lämnar han templet för sista gången.

Lärjungarna förundrar sig över hur stort och vackert templet är, och en av dem utropar: ”Lärare, se! vilka stenar och vilka byggnader! ” Ja, templets stenar uppges ha varit mer än tio meter långa, nästan fem meter breda och över tre meter höga!

”Ser du dessa stora byggnader?” säger Jesus till svar. ”Här skall sten visst inte lämnas på sten och inte bli nerriven.”

När Jesus har sagt detta, går han tillsammans med sina apostlar tvärs över Kidrondalen och upp på Olivberget. Härifrån kan de blicka ner på det praktfulla templet. Matteus 23:25—24:3; Markus 12:41—13:3; Lukas 21:1—6; 2 Krönikeboken 24:20—22.