Jesus är fortfarande på resande fot mot Jerusalem. Här i Pereen springer en rik ung styresman fram och kastar sig ner på knä framför Jesus. Mannen som kanske är föreståndare för en synagoga eller medlem av Sanhedrin frågar: ”Gode lärare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” (Lukas 8:41; 18:18; 24:20)

Jesus svarar: ”Varför kallar du mig god? Det finns bara en som är god, och det är Gud.” (Lukas 18:19) Antagligen använder den unge mannen ”god” som en formell titel, en titel som används bland rabbinerna. Jesus är visserligen en god undervisare, men han vill göra klart att titeln ”god” bara passar in på Gud.

”Men om du vill gå in i livet”, fortsätter Jesus, ”då ska du alltid hålla buden.” Mannen frågar: ”Vilka då?” Jesus citerar fem av de tio budorden och säger att mannen inte ska mörda, vara otrogen, stjäla eller vittna falskt och att han ska respektera sina föräldrar. Sedan lägger Jesus till ett ännu viktigare bud: ”Du ska älska din medmänniska som dig själv.” (Matteus 19:17–19)

Mannen svarar: ”De buden håller jag redan. Så vad är det mer jag måste göra?” (Matteus 19:20) Han kanske tänker att han måste göra något speciellt, något slags hjältedåd, för att kvalificera sig för evigt liv. Mannen är uppriktig, och därför känner Jesus starkt för honom. (Markus 10:21) Men det finns något som håller mannen tillbaka.

Det mannen äger betyder väldigt mycket för honom, så Jesus säger: ”Det är en sak till du behöver göra: Gå i väg och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och bli min efterföljare.” Mannen kan ge det han har till de fattiga, som inte kan betala tillbaka, och sedan bli Jesus lärjunge. Det smärtar säkert Jesus att se hur mannen reser sig och med tunga steg går därifrån. Eftersom mannen inte kan släppa taget om det han äger, går han miste om en verklig skatt. (Markus 10:21, 22) Jesus säger: ”Det kommer verkligen att bli svårt för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” (Lukas 18:24)

Lärjungarna hajar till. Men Jesus fortsätter: ”Det är faktiskt lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike.” Lärjungarna frågar förvånat: ”Vem kan då bli räddad?” Går det över huvud taget att bli räddad? Jesus ser dem rakt i ögonen och säger: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.” (Lukas 18:25–27)

Petrus och de andra har gjort ett helt annat val än den rike mannen. Petrus frågar: ”Vi har lämnat allt och följt dig, så hur ska det gå för oss?” Jesus avslöjar vad deras val slutligen kommer att leda till: ”När allting görs nytt, när Människosonen sätter sig på sin strålande tron, ska ni som har följt mig sitta på 12 troner och döma Israels 12 stammar.” (Matteus 19:27, 28)

Jesus syftar på framtiden, när allt på nytt blir som i Edens trädgård. Petrus och de andra lärjungarna kommer att bli belönade och få regera tillsammans med Jesus över det jordiska paradiset. Den belöningen är värd alla uppoffringar längs vägen!

Men lärjungarna blir också belönade redan nu. Jesus säger: ”Det finns ingen som har lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn för Guds rikes skull som inte ska få mångdubbelt igen i den här tidsperioden, och i framtiden evigt liv.” (Lukas 18:29, 30)

Vart lärjungarna än går finns andliga bröder och systrar som också tjänar Jehova. Banden till dem är starkare och närmare än dem de har till sin egen familj. Tyvärr verkar det som att den rike och unge styresmannen kommer att gå miste om både den här välsignelsen och belöningen liv i himmelriket.

Jesus tillägger: ”Men många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först.” (Matteus 19:30) Vad menar han?

Den unge styresmannen är en av judarnas ledare, alltså en av dem som är ”först”. Eftersom han redan håller lagen känns det naturligt att förvänta att han skulle bli en lärjunge till Jesus. Men tyvärr prioriterar han pengar och saker framför allt annat. Vilken kontrast till vanligt folk som tar vara på Jesus undervisning och får lära sig hur de kan få evigt liv. De har varit ”sist” men ska nu bli ”först”. De kan se fram emot att sitta på troner i himlen tillsammans med Jesus och styra över en vacker jord.

Jesus är i Pereen och har precis sagt till dem som lyssnar att ”många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först”. (Matteus 19:30) Nu berättar Jesus en liknelse för att hjälpa dem att förstå de orden. Liknelsen kretsar kring en vingård och de som får arbete där:

”Himmelriket är nämligen som en vingårdsägare som gick ut tidigt på morgonen för att få tag på arbetare till sin vingård. När han hade kommit överens med arbetarna om att de skulle få en denar i dagslön, skickade han i väg dem till sin vingård. Omkring tredje timmen gick han ut igen och såg andra som stod arbetslösa på torget. Han sa till dem: ’Gå till vingården ni med, och ni ska få en rättvis lön.’ Då gav de sig i väg. Sedan gick han ut omkring sjätte och nionde timmen och gjorde på samma sätt. Till sist gick han ut omkring elfte timmen och träffade några andra som stod där, och han sa: ’Varför har ni stått här hela dagen arbetslösa?’ De svarade: ’Därför att ingen har haft arbete åt oss.’ Då sa han: ’Ni kan också gå och arbeta i min vingård.’” (Matteus 20:1–7)

När Jesus i början nämner ”himmelriket” förstår nog de som lyssnar att det är Jehova Gud som är vingårdsägaren. I Skrifterna framställs Jehova ibland som en vingårdsägare och nationen Israel som hans vingård. (Psalm 80:8, 9; Jesaja 5:3, 4) Och de som ingår i lagförbundet liknas vid arbetare i vingården. Men den här liknelsen handlar inte om det förflutna, utan Jesus beskriver situationen i nuläget.

Några fariséer försökte nyligen sätta Jesus på prov med en debatt om skilsmässa. De och de andra religiösa ledarna har antagligen varit religiöst aktiva hela livet. Så de liknar heltidsarbetarna som förväntar sig en full dagslön, dvs. en denar.

Den religiösa ledarklassen menar att vanligt folk inte tjänar Gud i samma utsträckning som de själva gör. De ser dem som deltidsarbetare i Guds vingård. Männen i Jesus liknelse som får börja arbeta ”omkring tredje timmen” (kl. 9) eller senare på dagen vid sjätte, nionde eller till och med elfte timmen (kl. 17) är alltså en bild av folk i allmänhet.

De kvinnor och män som följer Jesus betraktas som ”fördömda”. (Johannes 7:49) Under större delen av sina liv har de arbetat med fiske och andra lågstatusyrken. Men på hösten år 29 sänder ”vingårdsägaren” ut Jesus för att kalla det oansenliga folket till att arbeta för Gud som Kristus lärjungar. De är de ”sista” arbetarna som börjar jobba vid elfte timmen.

Jesus avslutar sin liknelse med att berätta vad som händer när arbetsdagen är slut: ”När det blev kväll sa vingårdens ägare till sin närmaste man: ’Kalla på arbetarna och betala ut deras löner. Börja med dem som kom sist, och sluta med dem som kom först.’ När männen som började under elfte timmen kom, fick de en denar var. Så när de första arbetarna kom för att hämta sin lön trodde de att de skulle få mer, men de fick också en denar var. Då protesterade de och sa till vingårdsägaren: ’De som kom sist har bara arbetat en timme, ändå ger du dem samma lön som oss. Vi har ju slitit hela dagen i den stekande solen!’ Då sa han till en av dem: ’Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Visst kom vi överens om en denar? Ta din lön och gå. Jag vill gärna ge den siste arbetaren samma lön som du får. Har jag inte rätt att göra vad jag vill med det som är mitt? Eller blir du avundsjuk på de andra när jag är generös mot dem?’ De sista ska alltså vara först och de första sist.” (Matteus 20:8–16)

Slutet på liknelsen väcker säkert en del frågetecken. Lärjungarna undrar kanske hur de judiska religiösa ledarna, som föreställer sig att de är ”först”, kommer att bli ”sist”? Och hur kommer Jesus lärjungar att vara ”först”?

De som fariséerna och andra placerar ”sist”, alltså Jesus lärjungar, ska komma ”först” och få full lön. När Jesus dött kommer Gud att förkasta den bokstavliga nationen Israel som sitt folk och i stället välja en ny nation, ”Guds [andliga] Israel”. (Galaterna 6:16; Matteus 23:38) Johannes döparen pekade fram emot den här nya utvalda nationen, när han pratade om att människor skulle döpas med helig ande. De som har varit ”sist” kommer att vara de första att gå igenom det dopet och få förmånen att vittna om Jesus ”till jordens yttersta ände”. (Apostlagärningarna 1:5, 8; Matteus 3:11) Om lärjungarna förstår att Jesus försöker förbereda dem på en dramatisk förändring, inser de kanske att den förändringen kommer att väcka stort missnöje bland de religiösa ledarna, som då kommer att vara ”sist”.

Jesus och lärjungarnas resa mot Jerusalem går mot sitt slut. De färdas söderut genom Pereen och korsar Jordanfloden nära Jeriko. Påsken år 33 närmar sig, och det är därför ett stort resesällskap som färdas tillsammans med dem.

Jesus går framför lärjungarna, besluten att komma till påsken i god tid. Men lärjungarna är rädda. Tidigare när Lasarus dog och Jesus tänkte gå från Pereen till Judeen, sa Tomas till de andra: ”Vi följer med, så att vi kan dö med honom.” (Johannes 11:16, 47–53) Det är riskabelt att resa till Jerusalem, så lärjungarnas oro är befogad.

Jesus tar apostlarna åt sidan för att de ska vara beredda på vad som kommer att hända: ”Nu är vi på väg till Jerusalem, och där kommer Människosonen att bli överlämnad till de främsta prästerna och de skriftlärda. De kommer att döma honom till döden och överlämna honom åt icke-judar som kommer att håna och prygla honom och avrätta honom på en påle. Och på tredje dagen ska han uppstå.” (Matteus 20:18, 19)

Det här är tredje gången som Jesus pratar om att han ska dö och bli uppväckt. (Matteus 16:21; 17:22, 23) Men den här gången nämner han också att han ska avrättas på en påle. Lärjungarna hör vad han säger, men det går ändå inte riktigt in. De kanske tror att Israel ska återställas och bli ett självständigt rike igen, och de tänker kanske att de tillsammans med Jesus ska hedras och äras i ett jordiskt rike.

I resesällskapet finns Jakobs och Johannes mamma, som tydligtvis är Salome. Jesus har tidigare kallat dem för ”åskans söner”, förmodligen för att de har ett hett temperament. (Markus 3:17; Lukas 9:54) De här två har under en tid haft siktet inställt på att få upphöjda positioner i riket. Det känner deras mamma till, och å deras vägnar går hon till Jesus. Hon bugar sig och ber Jesus om en tjänst. ”Vad vill du?” undrar han. Hon svarar då: ”Lova att mina båda söner här ska få sitta bredvid dig i ditt rike, en till höger och en till vänster om dig.” (Matteus 20:20, 21)

Den här frågan kommer egentligen från Jakob och Johannes, som precis har hört Jesus berätta om den skam och förnedring han kommer att få utstå. Han säger till dem: ”Ni förstår inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag ska dricka?” De svarar: ”Ja, det kan vi.” (Matteus 20:22) Det är uppenbart att de inte riktigt förstår vad de svarar ja på.

Trots det säger Jesus: ”Ni ska sannerligen få dricka min bägare. Men vem som ska sitta på min högra eller vänstra sida är inte min sak att avgöra, utan det bestämmer min Far.” (Matteus 20:23)

De andra apostlarna blir arga när de får höra om Jakobs och Johannes önskemål. Kanske var det Jakob eller Johannes som hördes mest när apostlarna tidigare diskuterade vem som var störst. (Lukas 9:46–48) Oavsett om det var så eller inte, så har apostlarna inte följt Jesus råd att de ska vara ödmjuka. De hungrar fortfarande efter status och position.

Jesus bestämmer sig för att reda ut diskussionen och den fientlighet som den mynnat ut i. Han kallar samman de tolv och ger dem ett kärleksfullt råd: ”Ni vet att de som anses vara folkens styresmän har makt över människorna och att ledarna härskar över dem. Men så ska det inte vara bland er. Den som vill bli stor bland er, han ska vara er tjänare, och den som vill vara främst bland er, han ska vara allas slav.” (Markus 10:42–44)

Jesus vill att lärjungarna ska följa i hans fotspår. Han säger: ”Inte heller Människosonen har kommit för att bli betjänad utan för att betjäna och ge sitt liv som en lösen: ett liv i utbyte mot många.” (Matteus 20:28) I omkring tre år har Jesus betjänat andra. Han kommer fortsätta att ge av sig själv, och till slut kommer han att dö för alla människors skull. Lärjungarna behöver lära sig att tänka som Jesus. I stället för att söka efter status och position ska de söka efter andras bästa. I stället för att vilja bli upphöjda ska de höja upp andra.

Jesus och de som reser med honom har kommit fram till Jeriko, som ligger omkring en dagsresa från Jerusalem. Jeriko kan i praktiken ses som två städer: dels den äldre judiska staden och dels den nyare romerska staden, som ligger omkring en och en halv kilometer bort. Jesus är nu på väg från den ena staden till den andra, och det är massor av folk som följer honom. Utmed vägen sitter två blinda tiggare, varav den ene heter Bartimeus. Plötsligt märker de att det blir liv och rörelse omkring dem.

När Bartimeus och hans vän får reda på att Jesus är på väg förbi dem, börjar de ropa: ”Herre, Davids son, hjälp oss!” (Matteus 20:30) En del säger bryskt åt dem att hålla tyst, men de ropar bara ännu högre. Det får Jesus att stanna upp, och han ber några att hämta dem som ropar. De går fram till tiggarna och säger till den ene: ”Var vid gott mod! Stig upp, han kallar på dig.” (Markus 10:49) Den blinde mannen blir så ivrig att han snabbt slänger av sig manteln, reser sig upp och tar sig fram till Jesus.

Jesus frågar dem: ”Vad vill ni att jag ska göra för er?” De blinda männen vädjar: ”Herre, gör så att vi kan se.” (Matteus 20:32, 33) Tagen av deras situation rör Jesus vid deras ögon. Sedan säger han till den ene: ”Gå, din tro har gjort dig frisk.” (Markus 10:52) Tiggarna får då synen tillbaka, och utan tvivel hörs deras tacksamma rop vida omkring. De som ser vad som hänt börjar också lovprisa Gud, och de tidigare blinda männen börjar följa Jesus.

Enorma folkmassor följer Jesus genom Jeriko. Alla vill se den som botat de blinda männen. Folk tränger sig på från alla håll och kanter, vilket gör det omöjligt för en del att ens få en skymt av Jesus. Bland dem finns Sackeus, som är förman för skatteindrivarna i Jeriko med omnejd. Men eftersom han är kortväxt, har han inte en chans att se vad som händer. Därför springer han före på vägen som Jesus går på och klättrar upp i ett sykomorträd (eller mullbärsfikonträd). Där uppe bland grenarna får han en bra utsikt. När Jesus går förbi ser han Sackeus där uppe i trädet. Han säger då till honom: ”Sackeus, skynda dig ner, för jag tänkte komma hem till dig i dag.” (Lukas 19:5) Sackeus klättrar ner och skyndar sig hem för att välkomna sin omtalade gäst.

Men folk blir irriterade när de ser vad som är på gång. De tycker att det är fel av Jesus att gå hem till en man som de stämplat som syndare. Sackeus har nämligen blivit rik på att pressa folk på pengar när han tagit upp skatt från dem.

När Jesus går in hos Sackeus klagar en del: ”Han har gått hem till en syndare.” Men Jesus ser något gott i Sackeus och vet att han kan ändra sig. Och Jesus blir inte besviken. Sackeus ställer sig upp och säger: ”Herre, hälften av allt jag äger ger jag till de fattiga, och de som jag har pressat på pengar ska få fyrdubbelt tillbaka.” (Lukas 19:7, 8)

Vilken helomvändning! Det är tydligt att Sackeus verkligen ångrat sig. I sina skatteförteckningar kan han troligen se exakt hur mycket han fått av sina olika landsmän. Och han lovar att ge dem fyrdubbelt tillbaka, vilket faktiskt är mer än vad Guds lag kräver. (2 Moseboken 22:1; 3 Moseboken 6:2–5) Men inte nog med det; Sackeus lovar dessutom att skänka hälften av allt han äger till de fattiga.

Jesus blir glad över hur Sackeus visar att han ångrat sig och säger: ”I dag har räddning kommit till detta hus, för även han är en son till Abraham. Människosonen har kommit för att leta efter dem som gått vilse och rädda dem.” (Lukas 19:9, 10)

Jesus inriktade sig nyligen på dem ”som gått vilse” och berättade då liknelsen om den förlorade sonen. (Lukas 15:11–24) Sackeus är ett levande bevis på att någon som varit så gott som förlorad ändå kan bli räddad. De religiösa ledarna och deras anhängare kan klaga och kritisera Jesus så mycket de vill, men Jesus fortsätter att intressera sig för sådana som Sackeus och leta efter Abrahams förlorade barn.

Jesus är på väg till Jerusalem, men han och lärjungarna verkar för tillfället vara kvar hos Sackeus. Lärjungarna har inte förstått att Jesus faktiskt måste dö. Och de har inte heller rätt bild av när ”Guds rike” ska upprättas med Jesus som kung, något som de tror ska hända snart. (Lukas 19:11) Därför berättar Jesus en liknelse för att hjälpa dem förstå att riket fortfarande ligger långt fram i tiden.

Han börjar med att säga: ”En man av ädel börd skulle resa till ett avlägset land för att ta emot kungamakt och sedan komma tillbaka.” (Lukas 19:12) En sådan resa skulle ta mycket lång tid. Det är tydligt att Jesus är ”mannen av ädel börd” som reser till ”ett avlägset land”, dvs. himlen, för att där få kungamakt av sin Far.

Innan mannen i liknelsen ger sig av kallar han på sina tjänare. Han ger dem var sin silvermina och säger till dem: ”Gör affärer med de här tills jag kommer tillbaka.” (Lukas 19:13) En silvermina är mycket pengar. En jordbruksarbetare var tvungen att arbeta ungefär tre månader för att tjäna ihop till en silvermina.

Lärjungarna drar säkert slutsatsen att de är som de tio tjänarna i liknelsen, eftersom Jesus redan har liknat dem vid arbetare under skördens herre. (Matteus 9:35–38) I den liknelsen var poängen inte att de skulle skörda bokstavlig säd, utan skörden skulle i stället bestå av andra efterföljare som kunde ingå i riket. Lärjungarna lägger tid, kraft och även tillgångar på att hjälpa fler att bli arvingar till riket tillsammans med dem.

Vad mer får vi veta i Jesus liknelse? Han säger att mannens ”landsmän hatade honom, och när han hade rest skickade de budbärare efter honom som sa: ’Vi vill inte att den där mannen ska bli kung över oss.’” (Lukas 19:14) Lärjungarna vet att judarna inte tycker om Jesus och att en del till och med vill döda honom. Efter Jesus död och himmelsfärd börjar det stora flertalet judar förfölja lärjungarna. De här motståndarna vill absolut inte ha Jesus som kung. (Johannes 19:15, 16; Apostlagärningarna 4:13–18; 5:40)

Vad gör de tio tjänarna med sina minor fram tills ”mannen av ädel börd” kommer tillbaka? Jesus fortsätter: ”Till slut kom han tillbaka efter att ha tagit emot kungamakten. Han kallade på tjänarna som han hade gett pengarna för att få reda på hur mycket de hade tjänat på sina affärer. Den förste kom fram och sa: ’Herre, din mina har gett tio minor i vinst.’ Han sa till honom: ’Bra gjort, du är en god tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket liten sak ska du få makt över tio städer.’ Den andre kom och sa: ’Herre, din mina har blivit fem minor.’ Han sa till honom: ’Du ska bli satt över fem städer.’” (Lukas 19:15–19)

De två första tjänarna gjorde sitt bästa. Lärjungarna kan känna sig säkra på att Jesus kommer att vara nöjd med dem när de gör sitt bästa för att hitta fler lärjungar. Och de kan lita på att han uppskattar det de gör och kommer att belöna dem. Det är klart att omständigheter, möjligheter och förmågor varierar bland Jesus efterföljare. Men när han blir kung ska han belöna dem för att de gjort sitt bästa i predikandet. (Matteus 28:19, 20)

Lägg märke till kontrasten i slutet av liknelsen: ”Men en annan kom och sa: ’Herre, här är din mina. Jag har haft den gömd i en duk, för jag var rädd för dig. Du är ju en sträng man som tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått.’ Han sa till honom: ’Efter dina egna ord dömer jag dig, du är en ond tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som tar ut vad jag inte har satt in och skördar vad jag inte har sått. Varför satte du inte in mina pengar på banken? Då hade jag åtminstone fått ränta på dem när jag kom tillbaka.’ Sedan sa han till dem som stod bredvid: ’Ta ifrån honom minan och ge den åt honom som har de tio minorna.’” (Lukas 19:20–24)

Den här tjänaren drabbas av en riktig förlust, eftersom han inte arbetat för att öka sin herres tillgångar. Apostlarna väntar på att Jesus ska börja styra som kung i Guds rike. Och med tanke på vad Jesus säger om den här siste tjänaren, förstår de säkert att de som inte anstränger sig går miste om sin plats i riket.

Jesus ord sporrar säkert hans lojala lärjungar att arbeta ännu hårdare. Han avslutar med orden: ”Den som har, han ska få mer, men den som inte har något, han ska bli fråntagen det lilla han har.” Och sedan tillägger han att fienderna som inte vill ha honom som kung kommer att avrättas. När Jesus är klar med sin berättelse fortsätter de mot Jerusalem. (Lukas 19:26–28)