Jerusalem — ”den store Kungens stad”

”Avlägg inte ... någon ed ... vid Jerusalem, eftersom det är den store Kungens stad.” — MATTEUS 5:34, 35.

Sätet för ”Jehovas tron”

4, 5. Hur medverkade David till att Jerusalem kom att spela en nyckelroll i förverkligandet av Guds uppsåt?

⁴ På 1000-talet f.v.t. blev Jerusalem världsberömt som huvudstaden i en trygg och fredlig nation. Jehova Gud lät smörja den unge mannen David till kung över den forntida nationen Israel. David och hans kungliga avkomlingar, som härskade från Jerusalem, kom att inneha ”Jehovas kungaväldes tron” eller ”Jehovas tron”. — 1 Krönikeboken 28:5; 29:23.

⁵ Den gudfruktige mannen David, en israelit av Judas stam, erövrade Jerusalem från de avgudadyrkande jebuséerna. Staden upptog då bara en höjd kallad Sion, men det namnet kom att bli synonymt med själva Jerusalem. Så småningom lät David flytta arken för Guds förbund med Israel till Jerusalem, där den förvarades i ett tält. Gud hade många år dessförinnan talat till sin profet Mose i ett moln ovanför denna heliga ark. (2 Moseboken 25:1, 21, 22; 3 Moseboken 16:2; 1 Krönikeboken 15:1–3) Jehova Gud var Israels verklige kung, och arken representerade hans närvaro. Därför kunde det i tvåfaldig bemärkelse sägas att Jehova härskade från staden Jerusalem.

6. Vad lovade Jehova angående David och Jerusalem?

⁶ Jehova lovade David att hans ätts kungarike, som representerades av Sion eller Jerusalem, inte skulle få något slut. Detta innebar att en avkomling av David skulle få ärva rätten att härska som Guds smorde, Messias eller Kristus, för evigt.a (Psalm 132:11–14; Lukas 1:31–33) Bibeln visar också att denne beständige arvinge till ”Jehovas tron” inte bara skulle härska över Jerusalem, utan över alla nationer. — Psalm 2:6–8; Daniel 7:13, 14.

7. Hur främjade kung David ren tillbedjan?

⁷ Det gjordes fruktlösa försök att avsätta Guds smorde, kung David. Han besegrade i stället fiendenationer och utvidgade det utlovade landet till dess av Gud bestämda gränser. David utnyttjade den här situationen till att främja ren tillbedjan. Och i många av Davids psalmer prisas Jehova som Sions verklige kung. — 2 Samuelsboken 8:1–15; Psalm 9:1, 11; 24:1, 3, 7–10; 65:1, 2; 68:1, 24, 29; 110:1, 2; 122:1–4.

8, 9. Hur utökades den sanna tillbedjan i Jerusalem under kung Salomos regering?

⁸ När Davids son Salomo regerade kom tillbedjan av Jehova att utökas. Salomo utvidgade Jerusalem åt norr till att inbegripa berget Moria (det område där den nuvarande Klippmoskén ligger). Han fick privilegiet att på denna högre höjd bygga ett storslaget tempel till Jehovas lov och pris. Förbundsarken placerades i det Allraheligaste i det templet. — 1 Kungaboken 6:1–38.

⁹ När Israel helhjärtat stödde Jehovas tillbedjan med centrum i Jerusalem, hade nationen fred. Bibeln ger denna vackra beskrivning av förhållandena då: ”Juda och Israel var många, som sandkornen som är vid havet i mängd; de åt och drack och gladde sig. ... Och fred kom han [Salomo] att ha i alla sina områden, runt omkring. Och Juda och Israel fortsatte att bo i trygghet, var och en under sin egen vinstock och under sitt eget fikonträd.” — 1 Kungaboken 4:20, 24, 25.

10, 11. Hur bekräftar arkeologin det som Bibeln säger om Jerusalem under Salomos regering?

¹⁰ Arkeologiska fynd ger stöd åt denna beskrivning av Salomos blomstrande regering. I boken The Archaeology of the Land of Israel förklarar professor Yohanan Aharoni: ”De rikedomar som från alla håll strömmade till det kungliga hovet och den blomstrande handeln ... medförde en snabb och märkbar revolution i varje sida av den materiella kulturen. ... Förändringen i den materiella kulturen ... märks inte bara på lyxföremålen, utan speciellt på keramiken. ... Lerkärlen och bränningen av dem förbättrades i hög grad.”

¹¹ Jerry M. Landay skriver något liknande: ”Under tre årtionden av Salomos regering förbättrades den materiella kulturen i Israel mer än den hade gjort under de två tidigare århundradena. I skiktet från Salomos tid finner vi resterna av storslagna byggnader och stora städer med väldiga murar, vi ser tecken på en snabb tillväxt av bostadskvarter med välbyggda bostäder för de välbärgade, en oerhört stor förbättring av krukmakarens tekniska kunnande och framställningsmetoder. Vi finner också lämningar av föremål tillverkade på avlägsna platser, vilket vittnar om en livlig internationell handel.” — The House of David.

Från frid till ödeläggelse

12, 13. Varför fortsatte inte den sanna tillbedjan att främjas i Jerusalem?

¹² Det var lämpligt att be om frid och välgång för Jerusalem, den stad där Jehovas helgedom låg, och därför skrev David: ”Be om Jerusalems frid. De som älskar dig, o stad, kommer att vara fria från bekymmer. Må frid bestå innanför din skyddsvall, frihet från bekymmer inom dina boningstorn. För mina bröders och mina kamraters skull skall jag nu tala: ’Må det vara frid inom dig.’” (Psalm 122:6–8) Salomo, som hade fått privilegiet att bygga det storslagna templet i den fridfulla staden, lät sig på sin ålderdom förledas av sina många hedniska hustrur till att främja dyrkan av den tidens falska gudar. Detta avfall hade en fördärvlig inverkan på hela nationen och berövade den och dess invånare sann frid. — 1 Kungaboken 11:1–8; 14:21–24.

¹³ Tidigt under Rehabeams, Salomos sons, regering gjorde tio stammar uppror och bildade det norra riket, Israel. På grund av det rikets avgudadyrkan lät Gud det besegras av Assyrien. (1 Kungaboken 12:16–30) Det södra tvåstammarsriket Juda fortsatte att ha sitt centrum i Jerusalem. Men så småningom vände sig den stadens invånare också bort från den rena tillbedjan, och Gud lät därför babylonierna förstöra denna egensinniga stad år 607 f.v.t. I 70 år försmäktade de landsflyktiga judarna som fångar i Babylon. I sin barmhärtighet lät Gud dem sedan återvända till Jerusalem och där återställa den rena tillbedjan. — 2 Krönikeboken 36:15–21.

14, 15. Hur återfick Jerusalem en nyckelroll efter judarnas återkomst från landsflykten i Babylon, men hur hade situationen förändrats?

¹⁴ De förstörda byggnaderna i Jerusalem måste efter 70 år av ödeläggelse ha varit överväxta med ogräs. Stadens mur var nedbruten, med stora öppningar där portar och stöttande torn en gång hade stått. Men de återvändande judarna fattade mod. De byggde ett altare där templet hade stått och började frambära dagliga offer åt Jehova.

¹⁵ Detta var en lovande början, men Jerusalem skulle aldrig mer komma att bli huvudstad i ett rike med en avkomling av kung David på tronen. Babylons persiska erövrare hade i stället förordnat en ståthållare att härska över judarna, och de måste betala skatt till dessa sina persiska härskare. (Nehemja 9:34–37) Jerusalem var dock, trots att det var ”trampat under fötterna”, den enda stad som var särskilt gynnad av Jehova Gud. (Lukas 21:24) Som centrum för ren tillbedjan representerade staden också Guds rätt att utöva sin suveränitet över jorden genom en avkomling av kung David.

Man möter motstånd från grannar med falsk religion

16. Varför upphörde de judar som hade återvänt från Babylon med att återuppbygga Jerusalem?

¹⁶ De judar som hade återvänt till Jerusalem från sin landsflykt lade snart grunden till ett nytt tempel. Men deras grannar som utövade falsk religion sände ett brev till den persiske kungen Artaxerxes och förtalade judarna och påstod att de tänkte göra uppror. Detta ledde till att Artaxerxes förbjöd ytterligare byggverksamhet i Jerusalem. Du kan säkert föreställa dig hur du skulle ha undrat över Jerusalems framtid, om du hade levt i staden på den tiden. Det visade sig bli så att judarna upphörde med byggandet av templet och i stället gick upp i sina egna materiella strävanden. — Esra 4:11–24; Haggaj 1:2–6.

17, 18. Vad gjorde Jehova för att se till att Jerusalem återuppbyggdes?

¹⁷ Omkring 17 år efter det att Guds folk hade återvänt uppreste Gud profeterna Haggaj och Sakarja till att rätta till sitt folks tänkesätt. Judarna förmåddes att ändra sinne och återupptog byggandet av templet. Darius hade nu blivit kung i Persien, och han bekräftade kung Cyrus befallning att Jerusalems tempel skulle återuppbyggas. Han skickade också ett brev till judarnas grannar och varnade dem och sade att de skulle hålla sig borta från Jerusalem och att de av skatten till kungen skulle ge ekonomiskt stöd till byggnadsarbetet, så att det kunde fullbordas. — Esra 6:1–13.

¹⁸ I det tjugoandra året efter sitt återvändande fullbordade judarna templet. Du förstår säkert att denna milstolpe skulle bli något som man firade med stor glädje. Men Jerusalem och dess murar låg fortfarande till stor del i ruiner. ”I ståthållaren Nehemjas och prästen Esras, avskrivarens, dagar” fick staden den uppmärksamhet den behövde, och vid slutet av 400-talet f.v.t. var Jerusalem av allt att döma fullständigt återuppbyggt som en framträdande stad i den forntida världen. — Nehemja 12:26, 27.

Messias framträder!

19. Hur erkände Messias Jerusalems särställning?

¹⁹ Men låt oss nu hoppa framåt några hundra år i tiden till Jesu Kristi födelse — en händelse av universell betydelse. Jehova Guds ängel hade sagt till Jesu mor, som var jungfru: ”Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron, ... och hans kungarike skall inte få något slut.” (Lukas 1:32, 33) När Jesus många år senare höll sin berömda bergspredikan med uppmuntran och råd i många olika frågor, erkände han, i samband med att han uppmanade sina åhörare att uppfylla sina löften till Gud och akta sig för att lättsinnigt avlägga ed, Jerusalems månghundraåriga unika ställning, när han sade: ”Ni [har] hört att det sades till människorna förr i tiden: ’Du skall inte avlägga en ed som du underlåter att hålla, utan du skall infria dina löften till Jehova.’ Men jag säger er: Avlägg inte alls någon ed, varken vid himlen, eftersom den är Guds tron, eller vid jorden, eftersom den är fotpallen för hans fötter, eller vid Jerusalem, eftersom det är den store Kungens stad.” (Matteus 5:33–35) Ja, Jerusalem var ”den store Kungens [Jehova Guds] stad”.

20, 21. Hur förändrades inställningen hos många som bodde i Jerusalem dramatiskt?

²⁰ Nära slutet av sitt jordiska liv presenterade Jesus sig för Jerusalems invånare som deras i vederbörlig ordning smorde kung. Som reaktion på denna spännande händelse ropade många med glädje: ”Välsignad är han som kommer i Jehovas namn! Välsignat är vår fader Davids kommande kungarike!” — Markus 11:1–10; Johannes 12:12–15.

²¹ Men inom mindre än en vecka hade de religiösa ledarna förmått folkskarorna i Jerusalem att vända sig emot Jesus. Han hade varnat dem och sagt att staden Jerusalem och hela nationen skulle förlora sin gynnade ställning inför Gud. (Matteus 21:23, 33–45; 22:1–7) Han hade bland annat sagt: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som har sänts ut till henne — hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn på det sätt som en höna samlar ihop sina kycklingar under sina vingar! Men ni har inte velat. Se! Ert hus lämnas åt er själva.” (Matteus 23:37, 38) Vid tiden för påsken år 33 v.t. lät Jesu motståndare med orätt avrätta honom utanför Jerusalem. Men Jehova uppväckte sin Smorde och förhärligade honom med odödligt andligt liv i det himmelska Sion, och det är något som vi alla kan få nytta av. — Apostlagärningarna 2:32–36.

22. Vilken tillämpning har många av omnämnandena av Jerusalem fått efter Jesu död?

²² Flertalet ouppfyllda profetior om Sion eller Jerusalem kan från och med då förstås som tillämpliga på himmelska anordningar eller på Jesu smorda efterföljare. (Psalm 2:6–8; 110:1–4; Jesaja 2:2–4; 65:17, 18; Sakarja 12:3; 14:12, 16, 17) Det är tydligt att många av de omnämnanden av ”Jerusalem” eller ”Sion” som skrevs efter Jesu död har en bildlig innebörd och inte är tillämpliga på den bokstavliga staden eller platsen. (Galaterna 4:26; Hebréerna 12:22; 1 Petrus 2:6; Uppenbarelseboken 3:12; 14:1; 21:2, 10) Det slutliga beviset för att Jerusalem inte längre var ”den store Kungens stad” kom år 70 v.t., då de romerska härarna ödelade staden, precis som Daniel och Jesus Kristus hade profeterat. (Daniel 9:26; Lukas 19:41–44) Varken bibelskribenterna eller Jesus Kristus förutsade att det jordiska Jerusalem skulle återfå den speciella ynnest från Jehova Gud som det en gång hade haft. — Galaterna 4:25; Hebréerna 13:14.

eller vid jorden, eftersom den är fotpallen för hans fötter, eller vid Jerusalem, eftersom det är den store Kungens stad.” (Matteus 5:33–35) Ja, Jerusalem var ”den store Kungens [Jehova Guds] stad”.

Det slutliga beviset för att Jerusalem inte längre var ”den store Kungens stad” kom år 70 v.t., då de romerska härarna ödelade staden, precis som Daniel och Jesus Kristus hade profeterat. (Daniel 9:26; Lukas 19:41–44) Varken bibelskribenterna eller Jesus Kristus förutsade att det jordiska Jerusalem skulle återfå den speciella ynnest från Jehova Gud som det en gång hade haft. — Galaterna 4:25; Hebréerna 13:14.