1. Hur kan det sägas att boken Klagovisorna har ett passande namn?

DENNA bok i de inspirerade Skrifterna har sannerligen ett passande namn. Den utgör en veklagan, som uttrycker djup sorg över den stora olycka som drabbade Guds utvalda folk, då Babylons kung, Nebukadnessar, ödelade Jerusalem år 607 f.v.t.

7. Vilken bedrövelse ger Jeremia uttryck åt, men vilket hopp kvarstår?

⁷ Klagovisorna ger uttryck åt överväldigande sorg på grund av Nebukadnessars belägring, erövring och ödeläggande av Jerusalem. Boken överträffas inte av något annat litterärt verk i fråga om att skildra en händelse på ett livfullt och gripande sätt. Skribenten ger uttryck åt djup sorg över den ödeläggelse, det elände och den förvirring som han ser. Hungersnöd, svärd och andra fasor har gett upphov åt fruktansvärt lidande i staden — alltsammans som ett direkt straff från Gud på grund av folkets, profeternas och prästernas synder. Det finns emellertid fortfarande människor som hoppas och tror på Jehova, och det är till honom som bönerna om återställelse riktas.

BOKENS INNEHÅLL

8. Vilken ödeläggelse beskrivs i den första dikten, men hur uttrycker sig det personifierade Jerusalem?

⁸ ”O hur har hon inte kommit att sitta ensam, staden som var rik på folk!” Så inleder den första dikten sin klagan. Sions dotter var en furstinna, men hennes älskare har övergett henne, och hennes folk har gått i landsflykt. Hennes portar är ödelagda. Jehova har straffat henne för hennes många överträdelser. Hon har förlorat sin prakt. Hennes motståndare har skrattat åt hennes undergång. Hon har störtat ner på ett sätt som man förundras över, och ingen tröstar henne. De som är kvar av hennes folk hungrar. Hon (det personifierade Jerusalem) frågar: ”Finns det någon smärta lik min smärta?” Hon breder ut sina händer och säger: ”Jehova är rättfärdig, ty det är mot hans mun som jag har gjort uppror.” (1:1, 12, 18) Hon anropar Jehova om att låta olycka komma över hennes jublande fiender, liksom han har låtit olycka komma över henne.

9. a) Från vem har olyckan kommit över Jerusalem? b) Vad säger Jeremia om det hån som Jerusalem är utsatt för och om det förskräckliga tillståndet i staden?

⁹ ”O hur höljer inte Jehova i sin vrede Sions dotter i moln!” (2:1) Den andra dikten visar att det är Jehova själv som har kastat ner Israels skönhet till jorden. Han har låtit högtid och sabbat falla i glömska, och han har förkastat sitt altare och sin helgedom. Vilken beklämmande syn Jerusalem utgör! Jeremia utropar: ”Mina ögon har fått sin ände i idel tårar. Mina inälvor är i jäsning. Till jorden har min lever blivit utgjuten, på grund av mitt folks dotters sammanbrott.” (2:11) Vid vad skall han likna Jerusalems dotter? Hur skall han trösta Sions dotter? Hennes egna profeter har visat sig vara värdelösa och otillräckliga. Nu skrattar de förbipasserande hånfullt åt henne: ”Är detta den stad om vilken man brukade säga: ’Den är skönhetens fullkomning, ett jubel för hela jorden’?” (2:15) Hennes fiender har öppnat sin mun, visslat och skurit tänder och sagt: ”Vi skall uppsluka henne. Ja, detta är den dag som vi har hoppats på.” Hennes barn blir kraftlösa på grund av hunger, och kvinnor äter sin egen avkomma. Liken ligger kringströdda på gatorna. ”På Jehovas vredes dag visade det sig inte vara någon som undkom eller någon som överlevde.” — 2:16, 22.

10. Vilka Guds egenskaper omnämner Jeremia som en grundval för hopp?

¹⁰ Den tredje dikten, som består av 66 verser, betonar att Sion hoppas på Guds barmhärtighet. Genom många bildliga uttryck visar profeten att det är Jehova som har vållat fångenskapen och ödeläggelsen. På grund av den bittra situationen ber skribenten Gud komma ihåg hans betryck, och han ger uttryck åt sin tro på Jehovas kärleksfulla omtanke och barmhärtighet. Tre på varandra följande verser börjar på hebreiska med ordet för ”god” eller ”gott” och visar att det är tillbörligt att vänta på räddning från Jehova. (3:25—27) Jehova har vållat bedrövelse, men han kommer också att visa barmhärtighet. Men Jehova har ännu inte förlåtit sitt folk, trots att de har bekänt att de har varit upproriska. Han har spärrat tillträdet till sig för att deras böner inte skall nå fram, och han har gjort dem ”till idel avskum och avskräde”. (3:45) Med bittra tårar påminner sig profeten att hans fiender jagade honom som en fågel. Men Jehova närmade sig honom i gropen och sade: ”Var inte rädd.” Han anropar Jehova om att besvara fiendens smälek: ”Du kommer att förfölja dem i vrede och förinta dem från platsen under Jehovas himlar.” — 3:57, 66.

11. På vilka sätt har Jehova utgjutit sin brinnande vrede över Sion, och varför?

¹¹ ”O hur blir inte det glänsande guldet dunkelt, det goda guldet!” (4:1) Den fjärde dikten klagar över Jehovas tempels svunna härlighet. Dess heliga stenar ligger utströdda på gatorna. Sions dyrbara söner har blivit av ringa värde, som lerkrukor. Det finns varken vatten eller bröd, och de som har blivit uppfostrade i lyx ”har måst omfamna askhögar”. (4:5) Straffet är till och med större än straffet för Sodoms synd. Nasirerna, som en gång var ”renare än snö” och ”vitare än mjölk”, har blivit ”mörkare än svärta”, och deras hud har skrumpnat. (4:7, 8) Det är bättre att ha blivit slagen med svärdet än att dö genom hunger, i en tid då kvinnorna har kokat sina egna barn! Jehova har utgjutit sin brinnande vrede. Det otroliga har hänt — motståndaren har kommit in i Jerusalems portar! Och varför? ”På grund av hennes profeters synder, hennes prästers missgärningar”; de har utgjutit rättfärdigas blod. (4:13) Jehovas ansikte är inte vänt till dem. Men Sions dotters missgärning har nått sitt slut, och hon kommer inte mer att föras bort i landsflykt. Nu är det din tur, o Edoms dotter, att dricka Jehovas bittra bägare!

12. Vilken ödmjuk vädjan görs i den femte dikten?

¹² Den femte dikten börjar med en vädjan till Jehova om att komma ihåg sitt faderlösa folk. Jerusalems invånare framställs här som de som talar. Det är deras förfäder som har syndat, och det är deras missgärningar folket nu måste bära. Blott och bart tjänare härskar över dem, och de plågas av hungerns kval. Deras hjärtas jubel har upphört, och deras dans har förvandlats till sorg. Deras hjärta är sjukt. Ödmjukt ger de Jehova detta erkännande: ”Vad dig beträffar, o Jehova, till obestämd tid kommer du att sitta på din tron. Din tron varar från generation till generation.” De ropar: ”För oss tillbaka, o Jehova, till dig, och vi kommer villigt att vända tillbaka. Ge oss nya dagar som i svunnen tid. Men du har verkligen förkastat oss. Du har harmats på oss i mycket hög grad.” — 5:19—22.