Det var längre lidet än de trodde!
ÅRET var 609 f.v.t. Platsen var Jerusalem. Talaren var profeten Jeremia. Han förutsade att Jerusalem, den heliga stad som han älskade så mycket, skulle drabbas av ödeläggelse, en ödeläggelse som skulle komma därför att judarna hade vänt ryggen åt Jehova och börjat dyrka falska gudar. De ägnade sig åt liderlig könsdyrkan på offerhöjderna, utgöt drickoffer åt hedniska gudar, dyrkade solen, månen och stjärnorna, frambar rökelse åt Baal och offrade sina barn åt Molok. — 1 Kungaboken 14:23, 24; Jeremia 6:15; 7:31; 8:2; 32:29, 34, 35; Hesekiel 8:7—17.
I deras ögon var Jeremia en olyckskorp, en fanatiker, en som var missnöjd med allt och alla. I 38 år hade Jeremia varnat dem; i 38 år hade Jerusalems invånare hånat honom. Hela tiden hade folket nonchalerat Jehova och menat att han inte var någon kraft att räkna med. De sade: ”Jehova kommer inte att göra det som är gott, och han kommer inte att göra det som är ont”, och ”Jehova har övergett landet, och Jehova ser inte”. — Sefanja 1:12; Hesekiel 9:9; NW.
Profeterna Jeremia och Hesekiel hade profeterat om Jerusalems förstöring, men ingenting hade hänt. Israeliterna avfärdade därför varje tanke på att dessa profetior skulle gå i uppfyllelse på deras tid. De sade: ”Tiden går, och av alla profetsynerna blir ingenting.” Men Jehova gav dem detta svar: ”Tiden kommer snart. ... Jag, Herren [Jehova], skall tala det ord som jag vill tala, och det skall fullbordas utan att längre fördröjas. Ja, du motsträviga släkte, i era dagar skall jag tala ett ord och skall också fullborda det.” — Hesekiel 12:22—25.
År 609 f.v.t. hade tiden kommit för Jehova att uppfylla sitt ord. När Jeremia hade förkunnat sitt varningsbudskap i närmare fyrtio år, blev staden Jerusalem belägrad av babyloniska härar. Arton månader senare bröt babylonierna igenom murarna, templet brändes upp, och de flesta invånare fördes bort i fångenskap till Babylon. Precis som det var förutsagt blev staden förstörd genom svärd, hungersnöd och pest. — 2 Kungaboken 25:7—17; 2 Krönikeboken 36:17—20; Jeremia 32:36; 52:12—20.
Jeremia hade rätt. Folket hade fel. Det var längre lidet än de trodde! Jeremias syner gällde inte den avlägsna framtiden. De gällde deras egen tid.
Detta är inte bara gammal historia. Det som hände med Jerusalem hade profetisk betydelse. Det förebildade något som skulle komma. Den nutida kristenheten bär Kristi namn och påstår sig stå i ett förbundsförhållande till Gud, men ändå vandrar dess medlemmar i det forntida Jerusalems invånares fotspår. Kristenhetens kyrkor lär på det hela taget ut hedniska läror, är besmittade med sexuell omoraliskhet, engagerar sig i politiska planer och projekt, stöder världens krig, hyllar evolutionsläran och förkastar Gud som Skaparen, ser genom fingrarna med att miljontals ofödda barn offras på bekvämlighetens altare, anammar för det mesta mänskliga filosofier och avfärdar bibelns ord som myter och legender.
Precis som Jerusalems invånare hånade Jeremia hånar kristenhetens kyrkor Jehovas vittnen i våra dagar. Vittnenas varning om en kommande tillintetgörelse vid Harmageddon avfärdas som nonsens. ”Gud är inte intresserad av jorden”, säger de. ”Låt honom styra himmelen — jorden kan vi styra själva. Och om Harmageddon kommer, blir det i alla fall inte i vår generation. Det där har vi hört förut. Det går vi inte på!”
Kommer historien att upprepa sig? Kommer miljoner människor ännu en gång att upptäcka att det var längre lidet än de trodde?