Hur man kan identifiera den ende sanne Guden
UNDER så gott som hela historien har människor tillbett många olika gudar. Det har förekommit så många gudar och gudinnor att det är omöjligt att beräkna det exakta antalet — men det rör sig om miljoner.
När vi nu har konstaterat att det finns en Gud, kan vi fråga oss: Vilken av alla de gudar som tillbetts på jorden, både i forntiden och i nutiden, är den sanne Guden? Att det finns bara en enda sann Gud, som tydligt kan identifieras som sådan, sägs uttryckligen i Bibeln i Johannes 17:3: ”Detta betyder evigt liv, att de fortsätter att inhämta kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.”
Ett särskiljande namn
Det är rimligt att tro att en personlig gud skulle ha ett namn som skiljer honom från andra namngivna gudar. Det borde vara ett namn som guden själv har valt och inte ett som hans tillbedjare har hittat på.
Här stöter vi emellertid på en mycket märklig situation. Medan de flesta större religioner har namn på sina gudar, har man inom judendomen och inom kristenhetens stora kyrkosamfund inte något särskiljande egennamn på den gud som man tillber. I stället använder man sådana titlar som Herren, Gud, den Allsmäktige och Fadern.
David Clines skriver i tidskriften Theology: ”Någon gång mellan 400- och 100-talet f.Kr. drabbades Gud av en tragisk olycka: han förlorade sitt namn. Rättare sagt, judarna slutade upp att använda Guds egennamn Jahve och började i stället använda olika omskrivningar: Gud, Herren, Namnet, den Helige, det Högsta Väsendet eller till och med Platsen. Även då namnet Jahve stod skrivet i den bibliska texten, uttalade man det Adonaj. När templet slutligen förstördes, upphörde även de sällsynta liturgiska evenemang vid vilka namnet hade använts, och till och med uttalet av namnet glömdes bort.” Ingen kan emellertid med säkerhet säga exakt när ortodoxa judar upphörde att uttala Guds namn högt och i stället satte in de hebreiska orden för ”Gud” och ”suverän Herre”.
Det första man måste göra för att kunna identifiera ”den ende sanne Guden” tycks därför vara att ta reda på vad han heter. Detta är inte något problem, för namnet på vår Skapare, den Allsmäktige Guden, nämns uttryckligen i Psalm 83:18: ”För att man må inse att du, vars namn är Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.”
Jehova eller Jahve?
Medan namnet Jehova förekommer i Nya Världens översättning och en del andra bibelöversättningar, föredrar somliga att använda namnet Jahve. Vilken namnform är den rätta?
De äldsta delarna av Bibeln skrevs på hebreiska. I de hebreiska skrifterna förekommer Guds namn närmare 7.000 gånger och skrivs då med fyra konsonanter som kan återges med JHWH eller YHWH. Dessa fyra konsonanter kallas vanligtvis ”tetragrammaton” eller ”tetragrammet”, ett uttryck som kan härledas från två grekiska ord som betyder ”fyra bokstäver”. Att man inte vet exakt hur namnet skall uttalas beror på att det gammalhebreiska skriftspråket bestod av enbart konsonanter — man hade inga vokaler som kunde vägleda läsaren. Om tetragrammet uttalas Jahve eller Jehova beror följaktligen på vilka vokalljud man lägger till de fyra konsonanterna. Många teologer i våra dagar föredrar uttalet Jahve.
Det är emellertid mer konsekvent att använda formen Jehova. Varför det? Jehova har varit det accepterade uttalet av Guds namn i hundratals år. De som gör invändningar mot det uttalet borde också opponera sig mot sådana uttalsformer som ”Jeremia” och ”Jesus”. Namnet ”Jeremia” skulle behöva ändras till Jirmejạh eller Jirmejạhu, som det ursprungligen uttalades på hebreiska, och Jesus skulle uttalas Jeshuạ (hebreiska) eller Iesous (grekiska). Många bibelläsare, däribland Jehovas vittnen, tycker därför att det är mer konsekvent att använda den välkända formen ”Jehova” och dess motsvarigheter på olika språk.
Spelar det någon roll?
Somliga menar att det egentligen inte spelar någon roll om man tilltalar den allsmäktige Guden med ett egennamn eller inte och nöjer sig med att kalla honom Fader eller helt enkelt Gud. Båda dessa ord är emellertid titlar snarare än namn och är varken personliga eller särskiljande. På Bibelns tid användes det hebreiska ordet för Gud (ʼElohịm) om alla gudar — till och med om den hedniske filisteiske guden Dagon. (Domarna 16:23, 24) Om en hebré hade sagt till en filisté att han tillbad ”Gud”, skulle det därför inte ha framhävt att han dyrkade den sanne Guden.
En intressant kommentar ges i The Imperial Bible-Dictionary (1874): ”[Jehova] är överallt ett egennamn som avser den personlige Guden och ingen annan; medan Elohim har mer karaktär av ett appellativ som visserligen vanligen, men inte nödvändigtvis alltid, betecknar den Suveräne. ... En hebré kan tala om Elohim i bestämd form, den sanne Guden i motsats till alla falska gudar, men han talar aldrig om Jehova i bestämd form, för det är endast den sanne Guden som bär namnet Jehova. Han talar ofta om min Gud ... , men aldrig om min Jehova, för när han säger min Gud, så menar han Jehova. Han talar ofta om Israels Gud, men aldrig om Israels Jehova, för det finns ingen annan Jehova. Han talar om den levande Guden, men aldrig om den levande Jehova, för han kan inte tänka sig Jehova som något annat än levande.”
Den sanne Gudens egenskaper
Att vi vet vad en person heter behöver naturligtvis inte betyda att vi känner honom eller henne väl. De flesta av oss vet exempelvis vad många framträdande politiker heter. Även i andra länder finns det bemärkta personer vars namn är välbekanta för oss. Men bara det faktum att vi känner till dessa människors namn — och kanske rentav kan uttala dem korrekt — betyder inte nödvändigtvis att vi känner dem personligen eller vet vad för slags människor de är. På liknande sätt måste vi lära känna och uppskatta den sanne Gudens egenskaper för att kunna säga att vi verkligen känner honom.
Även om människor aldrig någonsin kommer att kunna se den sanne Guden, har han kärleksfullt gett oss många detaljer om sin personlighet i sitt ord, Bibeln. (2 Moseboken 33:20; Johannes 1:18) Flera hebreiska profeter har fått inspirerade syner av den allsmäktige Gudens himmelska boning. Det de såg vittnar inte bara om stor värdighet och vördnadsbjudande majestät och makt, utan också om frid, ordning, skönhet och glädje. — 2 Moseboken 24:9–11; Jesaja 6:1; Hesekiel 1:26–28; Daniel 7:9; Uppenbarelseboken 4:1–3.
Jehova Gud räknade vid ett tillfälle upp några av sina tilltalande egenskaper för Mose. Vi läser i 2 Moseboken 34:6, 7: ”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning, som bevarar kärleksfull omtanke mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd.” Håller du inte med om att sådana egenskaper får oss att känna oss dragna till Gud och gör att vi vill veta mer om honom som person?
Även om ingen människa någonsin kommer att kunna se Jehova Gud i all hans strålande härlighet, visar Bibeln att när Jesus Kristus levde som människa här på jorden återspeglade han sin himmelske Faders, Jehova Guds, personlighet. Vid ett tillfälle sade Jesus: ”Sonen kan inte göra något alls av eget initiativ, utan bara vad han ser Fadern göra. Vilka ting denne än gör, dessa ting gör nämligen också Sonen på samma sätt.” — Johannes 5:19.
Av detta kan vi dra slutsatsen att Jesu omtänksamhet, medkänsla, mildhet och varmhjärtenhet och hans starka kärlek till rättfärdighet och hans hat till ondska är egenskaper som Jesus hade iakttagit hos sin Fader, Jehova Gud, när han var tillsammans med honom i det himmelska innan han kom till jorden som människa. När vi till fullo har förstått innebörden i namnet Jehova, har vi därför alla skäl att älska och välsigna detta heliga namn, att ära och lovprisa det och att förtrösta på det.
Att lära känna den ende sanne Guden på det här sättet är i själva verket en fortlöpande process, vilket tydligt kommer fram i återgivningen av Johannes 17:3 i Nya Världens översättning av den Heliga skrift. I den här versen är det viktigt att känna till vilken form av det grekiska verbet för ”känna” eller ”inhämta kunskap” som används. Verbformen anger här en pågående handling. Vi läser därför: ”Detta betyder evigt liv, att de fortsätter att inhämta kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” Ja, att fortsätta att inhämta kunskap om den ende sanne Guden, Jehova, och om hans Son, Jesus Kristus, är en process som aldrig bör upphöra.
Den sanne Guden uppenbarad
Den sanne Guden är följaktligen lätt att skilja från alla falska gudar. Han är den allsmäktige Skaparen av universum, inbegripet planeten jorden och människorna på den. Han har ett unikt namn — Jehova eller Jahve. Han är inte någon del av en mystisk treenighet eller trefald. Han är en kärlekens Gud, som önskar sin mänskliga skapelse det allra bästa. Men han är också en rättvisans Gud, och han kommer därför inte för alltid att ha fördrag med dem som fortsätter att fördärva jorden och att underblåsa krig och våld.
Jehova har uppenbarat sin bestämda avsikt att inte bara befria jorden från ondska och lidande, utan också att förvandla den till ett paradis, där människor med ärligt hjärta kan få leva för evigt i lycka. (Psalm 37:10, 11, 29, 34) Den allsmäktige Guden har nu installerat sin Son, Jesus, som kung i sitt himmelska rike, och snart kommer Jesus att införa sin nya, rättfärdiga värld och återställa jorden till ett paradis. — Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10.
Vi hoppas att du nu har lättare att besvara frågan ”Finns det verkligen en Gud?” och att identifiera den sanne Guden.
[Bild på sidan 9]
Jesus Kristus identifierade Jehova som den ende sanne Guden