Masada — Varför inträffade denna katastrof?

”REDAN länge hafva vi, kamrater, beslutat oss för att hvarken underkasta oss Romrarne eller någon annan fiende, utan endast Gud. ... Nej, så länge dessa händer äro fria och ännu kunna hålla uti svärdet, skola de göra oss en stor tjenst. Utan att blifva fiendernes slafvar vilja vi dö såsom frie män samt i sällskap med hustrur och barn skiljas från denna verlden.”

Eleasar, Jairs son (eller Ben Ya’ir), sägs ha riktat denna desperata maning till försvararna av Masada. Den nedtecknades av den samtida historikern Flavius Josephus (Josefos) i hans verk Judarnas krig mot romarna. Varför uppmanade denne judiske ledare sina kamrater att begå massmord och sedan ta sitt eget liv, i strid mot Guds lag? (2 Moseboken 20:13) Och vad som är ännu viktigare — hur kan kännedom om dessa händelser hjälpa dig att överleva i våra dagars våldspräglade värld?

Dolkmännen

Ända fram till judarnas uppror år 66 v.t. var en romersk garnison stationerad vid Masada, en befäst klippa i närheten av Döda havet. Trots att Masada låg mycket isolerat, lät Herodes den store bygga ett ståtligt vinterpalats där. Han lät också bygga ett vattensystem som till och med möjliggjorde varma bad. Mer betänkligt var emellertid att fästningen under den romerska ockupationen också hyste ett stort förråd av vapen. När förbittringen mot den romerska ockupationen av Palestina växte, löpte dessa vapen risk att falla i händerna på judiska revolutionärer. En sådan grupp var sikarierna eller ”dolkmännen”, som omtalas i bibeln i samband med ett uppviglingsförsök. — Apostlagärningarna 21:38.

År 66 v.t. intog dolkmännen Masada. Med sina nyförvärvade vapen marscherade de mot Jerusalem för att understödja resningen mot det romerska styret. Den massaker som de judiska upprorsmännen anställde på de romerska garnisonerna i både Masada och Jerusalem ledde till att det judiska folket ådrog sig romarrikets vrede. Innan år 66 v.t. hade gått till ända tågade den romerske befälhavaren Cestius Gallus med den tolfte legionen in i Judeen och slog läger utanför Jerusalem. Romarna anföll staden från alla håll och trängde fram så långt att de lyckades underminera den norra tempelmuren. Plötsligt drog sig emellertid Gallus tillbaka med sina trupper och lämnade Judeen utan någon synbarlig anledning. ”Hade han nu blott fortsatt belägringen, så skulle staden snart hafva varit i hans våld”, skrev ögonvittnet Josefos.

Men romarna hade inte gett upp. Fyra år senare gick den romerske härföraren Titus till angrepp mot Jerusalem med fyra legioner.a Den här gången blev staden förstörd, och hela Judeen — utom Masada — kom åter under Roms järnhårda styre.

Romarna, som var fast beslutna att krossa denna sista motståndsficka, omslöt hela fästningen med en tjock stenmur och åtta muromgärdade läger. Slutligen byggde de en ramp av jord ända upp till toppen av klippan — en konstgjord backe av 197 meters längd och 55 meters höjd! Uppe på denna sluttning byggde de ett torn och en murbräcka, med vars hjälp de ämnade angripa Masadas murar. Det var bara en tidsfråga när de romerska härarna skulle bryta igenom och inta detta sista judeiska fäste!

Än i våra dagar vittnar de tydliga spåren av de romerska lägren, den kringgärdande belägringsvallen och den jättelika jordrampen om hur det judiska upproret slutade. Omfattande arkeologiska utgrävningar av Masada fullbordades år 1965. The New Encyclopædia Britannica (1987 års upplaga) säger beträffande de fynd som gjordes: ”Den romersk-judiske historieskrivaren Josefos’ beskrivningar, som dittills varit den enda utförliga informationskällan till Masadas historia, visade sig vara oerhört exakta.”

Men när romarna nu stod i begrepp att bryta igenom murarna, hur reagerade då dolkmännen på det självmordstal som hölls av Eleasar, Jairs son? Josefos berättar: ”Alla dödade efter hvarandra sina anhöriga ... och utvalde sedan ibland sig tio personer, som skulle blifva alla de öfvriges mördare. Utsträckta bredvid sina hustrurs och barns döda kroppar och utbredande armarne öfver dem framräckte en hvar sin hals åt de tio personer, som skulle verkställa denna fasansfulla tjenst.b Sedan desse utan fruktan genomborrat alla, den ene efter den andre, kastade de ånyo sins emellan lott, hvilken som skulle blifva deras mördare. ... En ålderstigen kvinna [undkom tillsammans med en annan kvinna]. Antalet på de döde, kvinnor och barn inberäknade, uppgick till 960 personer.”

Varför fick det judiska upproret ett så tragiskt slut? Har dessa händelser något samband med Jesus från Nasaret och hans levnadslopp?

[Fotnoter]

Masada — Ett bevis för att Messias hade kommit?

BLODSUTGJUTELSE i religionens namn har varit ett ofta återkommande drag i historien. De händelser som inträffade vid Masada var inget undantag, för dess försvarares motiv var i hög grad religiösa. Om du besöker utgrävningarna vid Masada, kan du själv se ruinerna efter den synagoga där dolkmännen samlades för tillbedjan och de badanläggningar som de använde vid sina religiösa reningsriter.

Fragment av bibelhandskrifter har också påträffats vid Masada. Hurdan var då den bibeltext som dolkmännen hade tillgång till i jämförelse med våra dagars biblar? kanske du undrar. Doktor Yigael Yadin skriver i sin bok Masada beträffande det första av dessa manuskriptfynd:

”Redan en flyktig undersökning på ort och ställe visade att det vi hade funnit var ett fragment ur Psaltaren, och vi kunde till och med identifiera kapitlen: det avsnitt det rörde sig om var psalmerna 81 till 85. ... Dateringen av fyndet var höjt över allt tvivel. Det kunde omöjligen vara av senare datum än år 73 e. Kr., det år då Masada föll. ... Detta avsnitt ur Psaltaren är, i likhet med de andra bibelhandskrifterna som vi påträffade längre fram, nära nog identiskt ... med texten i de bibelböcker som vi använder i våra dagar.”

Dolkmännen trodde uppenbarligen att den gudomlige författaren till de hebreiska skrifterna skulle välsigna deras uppror mot Rom. Som det sägs i The Universal Jewish Encyclopedia: ”Det fanatiska nit som judarna lade i dagen i det stora kriget mot Rom (66—73 e. Kr.) förstärktes ytterligare genom tron att den messianska eran var nära förestående. Förlusten av templet gav endast ökad näring åt spekulationerna kring Messias’ ankomst.”

Messias’ ankomst

”Judiska messiasentusiaster baserade ofta sina beräkningar på Daniels bok”, sägs det i The Encyclopedia of Religion, och det är sant att den hebreiske profeten Daniel hade förutsagt att ”Messias, Ledaren”, skulle komma. (Daniel 9:25, NW) På två andra ställen i sin bok hade Daniel också sagt att Messias skulle bli världshärskare och att hans rike skulle krossa alla oppositionella mänskliga regeringar. — Daniel 2:44; 7:13, 14.

De judiska upprorsmännen under det första århundradet menade att den tid nu hade kommit då dessa profetiska syner skulle uppfyllas. ”Hvad som dock hufvudsakligen förmådde dem till kriget var ... [tron] att vid denne tid skulle en person af deras nation tillkräkta sig verldsherraväldet.” Men Daniel hade förutsagt att den messianske ledaren först måste ”avskäras” och att Jerusalem och dess tempel efter hans död skulle ödeläggas av en kommande ledares folk. — Daniel 9:25, 26, NW.

Judarnas syn på det hedniska styret

Befolkningen i Judeen bestod under det första århundradet av några få rika och ett stort antal fattiga. En del rika judar, i synnerhet bland sadducéerna och fariséerna, satte stort värde på de maktbefogenheter som romarna lät dem ha i landet och föraktade det enkla folket. De motsatte sig därför varje tanke på uppror och försökte i stället upprätthålla fredliga relationer med Rom. — Lukas 16:14; 19:45, 46; Johannes 2:14; 7:47—49; 11:47, 48.

Vanliga medborgare, däremot, suckade under den tunga romerska skattebördan och sina egna förtryckande landsmän. De hade ingen glädje av den så kallade pax romana (romerska freden), utan ville ha till stånd en förändring. Denna intressekonflikt resulterade i fruktansvärda inre stridigheter. Josefos skriver: ”De höga plågade de låge; de låge sökte förderfva de mäktige; de förre brunno af åtrå att föröfva våldsamheter och rofferier emot de förmögnare, de sednare af lust att tyrannisera.”

Dolkmännen, till exempel, plundrade och dödade sina landsmän och rättfärdigade dessa terroristdåd genom att säga att de tjänade som ett straff för de judar som samarbetade med Rom. En rabbin som levde på 100-talet, Johanan ben Torta, gav följande förklaring till den katastrof som drabbade judarna under det första århundradet: ”De törstade efter pengar och hatade varandra.”

Det är inte så underligt att de judar som verkligen fruktade Gud ivrigt väntade på den Messias som de hoppades skulle bryta sönder det romerska oket och upprätta ett rättfärdigt Guds rike. Men samvetslösa människor utnyttjade dessa förhoppningar.

Falska messiasgestalter

Omkring år 33 v.t. påminde den judiske styresmannen Gamaliel sina ämbetsbröder i Jerusalem: ”Före dessa dagar ... reste sig galiléen Judas, i inskrivningens dagar, och han drog bort folk efter sig. Och ändå förgicks den mannen, och alla som lydde honom blev förskingrade.” — Apostlagärningarna 5:36, 37.

”Inskrivningen” som resulterade i Judas’ uppror anordnades år 6 v.t. i syfte att driva in skatter åt Rom. Josefos berättar att denne Judas deklarerade ”att det var en skam, det de betalade skatt till Romrarne”. Namnet Judas kommer från namnet Juda, vilket kan tyda på att han tillhörde den stam från vilken Messias förväntades komma. (1 Moseboken 49:10) ”Hans glödande vältalighet och den popularitet som hans läror åtnjöt gjorde att stora skaror samlades kring hans fana, och många av dessa betraktade honom som Messias”, sägs det i McClintock och Strongs Cyclopædia.

Lägg märke till att det i Apostlagärningarna 5:37 sägs att efterföljarna till denne Judas inte förgicks med honom. Den judiske forskaren Gaalya Cornfeld förklarar att hans rörelse ”slog djupa rötter och väckte messianska förhoppningar”. Två av dolkmännens ledare, Menahem och Eleasar, härstammade faktiskt från denne Judas från Galileen. I början av det judiska upproret år 66 v.t. utrustade Menahem sina anhängare med vapen från förråden vid Masada. Därefter återvände han ”som en kung till Jerusalem” och ”blev revolutionens ledare”, förklarar Encyclopaedia Judaica och tillägger: ”Menahem [son av] Juda betraktades med stor säkerhet som en messias.”

Redan samma år blev emellertid Menahem mördad av medlemmarna av en rivaliserande judisk motståndsrörelse. Hans anhängare flydde tillbaka till Masada, där Eleasar övertog befälet över dolkmännen fram till år 73 v.t. Eleasars självmordstal är ett eko av hans förfader Judas’ felaktiga läror: ”Redan länge hafva vi, kamrater, beslutat oss för att hvarken underkasta oss Romrarne eller någon annan fiende, utan endast Gud.”

De kristnas neutrala hållning

Årtiondena före det judiska upproret år 66 v.t. hade kristna församlingar upprättats runt om i Judeen, däribland i Jerusalem. (Apostlagärningarna 9:31) Dessa församlingar bestod av judar som trodde att Jesus från Nasaret var den Messias vars död och uppståndelse hade förutsagts i Skrifterna. (Apostlagärningarna 2:22—36) Dessa judekristna spred sina trosuppfattningar med stort nit, medan de fridfullt väntade på Messias’ andra ankomst — som världshärskare. Jesus hade antytt att han skulle återvända ”efter en lång tid”. — Matteus 25:19, 31; 28:19, 20; Apostlagärningarna 1:8—11.

Men när det judiska upproret väl hade brutit ut år 66 v.t., vad var det då som hindrade dessa kristna i Judeen från att ryckas med av dess inledande framgångar? De påminde sig säkert sin Mästares varning: ”Alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:52) Jesus hade också lärt dem att ha en balanserad syn på det hedniska herraväldet. ”Betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens”, sade han, ”men de som är Guds till Gud.” (Markus 12:17) Dessutom hade Jesus förutsagt att falska messiasgestalter skulle uppstå och säga: ”’Jag är det’, och: ’Den bestämda tiden har närmat sig’”, men han varnade dem och sade: ”Gå inte efter dem.” — Lukas 21:8.

Jesus hade till och med förutsagt vad den judiska resningen skulle leda till: ”När ni ... får se Jerusalem vara omringat av lägrade krigshärar, vet då att dess ödeläggande har närmat sig. Då må de som är i Judeen börja fly till bergen, och de som är mitt i Jerusalem bör dra ut, och de som är ute i bygderna bör inte gå in i det. ... För det skall komma stor nöd över landet och vrede över detta folk; och de skall falla för svärdsegg och föras som krigsfångar till alla nationerna.” — Lukas 21:20—24.

Den fruktansvärda störtflod av förödelse som följde i den judiska revoltens spår var en dramatisk uppfyllelse av Jesu profetia! Men de kristna i Judeen undkom genom att lyda Jesu uppmaning och ”fly till bergen”. Encyclopaedia Judaica förklarar: ”Innan Jerusalem belägrades av Titus [år 70 v.t.] hade de kristna begett sig till Pella.” Det är intressant att lägga märke till att staden Pella låg norrut och på en utlöpare av en bergskedja på andra sidan floden Jordan och således var fullständigt skild från Judeen genom Jordandalen. ”Det är svårt att förklara denna flykt, om profetian [som Jesus uttalade] skrevs efter händelsen i fråga”, förklarar G. A. Williamson i sin inledning till Josephus—The Jewish War.

Ja, de kristnas framgångsrika flykt från Judeen är ett starkt bevis för att de var efterföljare till den sanne Messias. Detta väcker vissa viktiga frågor: Vad var syftet med Messias’ första ankomst? Och vilken varning utgör det ödesdigra judiska upproret för oss i våra dagar, i synnerhet för den del av mänskligheten som betecknas som ”kristen”? Dessa frågor kommer att tas upp till närmare behandling i denna tidskrift.